I dagens SvD kan man se braskande rubriker om att ”Fortum slapp miljökrav – politikerna körde över miljöförvaltningen” Sedan hävdas det att vi politiker gick emot den egna förvaltningen när det gäller miljökraven – underförstått att vi lindrade dem. Sakförhållandet är följande:
Självfallet är det angeläget att läckaget av växthuspåverkande gaser från stadsgasnätet minskar. De slutliga villkoren som Fortum nu fått av miljödomstolen innebär tätningsåtgärder för drygt 600 miljoner kronor som får till följd att läckaget av växthusgaser minskar motsvarande utsläpp från 7~800 bilar och en volymminskning av gasläckaget med 60 procent. I december 2006 hade miljö- och hälsoskyddsnämnden ett ärende som gällde ett remissyttrande till miljödomstolen avseende dessa villkor för läckaget från stadsgasnätet. Nämnden hade då endast att ta ställning till villkor för att minska verksamhetens miljöpåverkan.
Miljödomstolen fattar det slutgiltiga beslutet (se ovan) om villkor men brukar be berörda om yttranden över verksamhetsutövarens (som i detta fall är Fortum) tillståndsansökan. I ärendet hade Miljö- och hälsoskyddsnämnden att ta ställning till villkor för att minska verksamhetens miljöpåverkan. Eventuell brand- eller explosionsrisk till följd av ett läckande nät var inte föremål för denna nämnds prövning. Gasverksamhetens miljöpåverkan är utsläpp av växthusgaser till atmosfären. Gaserna är inte hälsoskadliga men klimatpåverkande och ska därför reduceras.
Villkor för miljöfarlig verksamhet prövas utifrån miljöbalkens bestämmelser. Miljöbalken anger att de åtgärder som vidtas till skydd för miljön skall stå i proportion till de kostnader som åtgärden innebär. Det är mot bakgrund av detta som miljö och hälsoskyddsnämndens remissvar till miljödomstolen måste ses. Miljö- och hälsoskyddsnämnden delade förvaltningens uppfattning om att kraftiga reduktioner av gasläckaget måste till och ansåg att läckaget ska minskas med fyrtio procent till 2020. Vi instämde också i att det måste ske i uppföljningar i fyraårsintervaller för att säkerställa att det faktiskt sker en minskning till den nivå som såväl förvaltningen som nämnden är överens om.
Nämnden ställer samma tuffa krav på utsläppsminskning som förvaltningen. Det tidningen gör en stor sak är huruvida utsläppen ska innehållas med ett gränsvärde eller ett riktvärde. Nämnden ändrade beslutsförslaget från gränsvärde till riktvärde. I artikel påstås det felaktigt att ett riktvärde är en rekommendation. Det går inte att komma runt ett riktvärde.
Överskrids ett riktvärde ska verksamhetsutövaren vidta åtgärder och är åtgärderna inte tillräckliga kan verksamhetsutövaren åtalas. Skillnaden är att ett gränsvärde inte ens får överskridas en gång och för att säkerställa att så ej sker måste mätningar ske kontinuerligt. Detta kan vara ett lämpligt krav när det rör sig om en skorsten men blir i praktiken väldigt svårt i ett stadsgasnät. För att tillförsäkra sig om samma utsläppsnivå skulle kostnaden nära nog fördubblads. Mot bakgrund av detta ansåg inte miljö- och hälsoskyddsnämnden att nyttan stod i proportion mot kostnaden. Vilket är en viktig faktor som ska beaktas enligt miljöbalken.
Miljödomstolen gjorde uppenbarligen samma bedömning eftersom den inte ändrade på villkorskraven utan gick på nämndens remissvar. Detta trots att länsstyrelsen i sitt remissvar ansåg att det skulle vara ett gränvärde. Det är således miljödomstolens slutgiltiga bedömning som är det intressanta. Och deras bedömning var uppenbarligen att miljökraven var tillräckligt tuffa för att vara förenliga med miljöbalkens bestämmelser.
Miljöförvaltningen ska självfallet i sin tillsyn löpande säkerställa att Fortum lever upp till dessa tuffa villkorskrav på verksamheten.
/
