Ulla Hamilton, ordförande Ung Företagsamhet i Stockholm, ordförande Samfundet Sverige-Finland, tidigare vd Friskolornas riksförbund, borgarråd (m) 2006-2014 i Stockholm. Här finns mina bloggar från borgarrådstiden. Nu skriver jag om skola & näringsliv. Jag vill bidra till insikten om att ett samhälle förutsätter ett klimat som ger utrymme för individer och företag att skapa utveckling och bidrar till välfärd.
Gäst i Hamiltonpodden är Sveriges Elevkårers ordförande Jonatan Lamy. Vi talar om skoldebatten, om vad Sveriges elevkårer är och hur organisationen ser på alla förslag till förändringar av inte minst gymnasieskolan. Vi hör inte organisationen i debatten om vinst i friskolor, hur kommer det sig?
Och stämmer det att Sverige tillhör de länder som har störtst problem med ordning och reda i skolan, som Simona Mohamsson med flera ofta framför. Sveriges Elevkårer har nyligen gett ut en bok ”Göra skillnad”, som handlar om vikten av elevinflytande. Läs mer om den här.
Valrörelsen pågår för fullt i skrivande stund. Det är bara några veckor kvar till valdagen. Välfärdsfrågorna finns med men mer i form av olika löften om bidrag eller gratistjänster. Svenskt Näringsliv presenterade nyligen en intressant rapport ”Verkliga huvudmän i svenska bolag: Hur har kvinnors andel utvecklats?”. Det är en intressant läsning och slutsatserna illustrerar tydligt hur inkonsekvent partiernas politik är när det gäller kvinnors företagande. Rapporten har fokus på onoterade bolag, en analys som är mycket relevant eftersom dessa bolag utgör cirka 99,9 procent av alla privata bolag i Sverige.
Det som skiljer denna från andra rapporter om kvinnors inflytande inom näringslivet är att den tittar på hur kvinnors ägande – och därmed makt – i företag utvecklats under tidsperioden 2017-2025. När det gäller kvinnor och företagande handlar debatten oftast om andelen kvinnor som har plats i bolagsstyrelser. Men Svenskt Näringslivs rapport handlar om hur stor andel av företag som ägs av kvinnor. Rapporten visar på en långsam, men stadig, ökning under tidsperioden; från 21,7 procent år 2017 till 23,2 procent år 2025. Det är riktigt oroande att andelen kvinnor bland unga företagare (18–25 år) som är verkliga huvudmän har minskat kraftigt, från 25,2 procent år 2017 till 19,9 procent år 2024. Samtidigt har andelen ökat bland äldre företagare.
Inom vilka branscher återfinns då dessa kvinnliga företagsägare?
Det är mycket tydligt – det handlar om välfärdstjänster. Här återfinns de högsta andelarna kvinnor bland verkliga huvudmän under det senast studerade året, och det gäller oavsett företagets storlek. I sig inte förvånande med tanke på att en stor majoritet av de som jobbar inom välfärdsområdena är kvinnor. I välfärdsföretag med 1-9 anställda äger kvinnor 46 procent av dessa bolag. Motsvarande andel i de företag som har 200 eller fler anställda är 28 procent.
Statistiken visar att välfärdssektorn är en nyckelbransch för att få fart på kvinnors företagande i Sverige. Detta faktum, som inte är en nyhet, verkar vara svårt att ta till sig för de olika partiföreträdare som talar om vikten av att öka kvinnors företagande, samtidigt som man vill förbjuda ”vinster i välfärden”. Det går helt enkelt inte ihop.
Det rapporten visar är att en politik som hotar med stopplagar och strävar efter att förbjuda vinster i välfärden i realiteten är en politik som gör att unga kvinnor avstår från att starta företag. Eftersom välfärdstjänster är det område som kvinnors företagande är absolut störst så innebär ifrågasättandet av detta företagande ett direkt hot mot de kvinnor som driver företag. Särskilt som kvinnor är överrepresenterade som företagare inom just dessa
branscher.
Sammantaget kan man konstatera att det saknas trovärdighet för de politiker som säger sig vilja stimulera kvinnors företagande samtidigt som de föreslår att vinster i välfärden ska förbjudas eller vill kraftigt försämra villkoren för just välfärdsföretagande.
Jag avslutar med ett citat från rapporten;
”Den pågående politiska debatten som ifrågasätter företagande och vinstuttag i välfärdssektorn riskerar inte bara att minska mångfalden och kvaliteten i välfärden. Den sätter också käppar i hjulet för kvinnors företagande i en av de få branscher där kvinnor är väl representerade som ägare av företag. För att fler kvinnor ska starta och driva företag – och för att de som redan driver företag ska våga anställa och växa – krävs därför att politiken skapar stabila och långsiktiga spelregler för företag inom välfärdssektorn. En politik som verkar för stabila och förutsägbara villkor för företagande inom välfärdssektorn är också en politik som främjar kvinnors företagande.”
Förhoppningsvis kan insikten om detta samband öka hos de som säger sig vilja främja kvinnors företagande. Men då krävs det att politiken tydligt visar att man menar allvar genom att lägga förslag som understryker talet. Walk the talk.
Jag har gjort skolbesök för de som inte vågar eller kan. Så skriver Annika Westh i sin läsvärda ”Skolresan från synd till nord verkligheten på nio friskolor”. Friskoledebatten har pågått under många år och är en uppenbar favoritfråga för vänsterpartierna i Sverige. Den polariserar. Tyvärr har även borgerliga partier börjat ta till sig argumentationen från vänster, inte minst det parti som är ansvarigt för skolfrågorna i regeringen – Liberalerna. Det fria skolvalet har länge varit en viktig fråga för borgerliga företrädare. Rätten att välja skola är uppskattad av landets elever lärare och föräldrar. Det märks inte minst när det gäller intresset för en friskoleplats och av att medarbetare i friskolor trivs bättre är de som jobbar i kommunala skolor.
Men stämmer påståendena med verkligheten?
Annika Westh har valt att besöka landets största friskolehuvudman för grundskolor, Internationella Engelska skolan (IES). En koncern som idag har 46 skolor runt om i landet, ca 30.000 elever. IES är ett bra exempel på hur friskolereformen bidragit till att utveckla svensk skola. Det är ett professionellt skött tjänsteföretag som sedan starten 1993 baseras på filosofin tvåspråkighet, höga akademiska förväntningar och ambitioner samt en lugn och trygg skolmiljö. Deras tidiga fokus på ordning och studiero attraherar många elever med invandrarbakgrund, ofta elever med en stökig erfarenhet från kommunala skolor. Författarens samtal med rektorerna på de nio besökta skolorna ger en god beskrivning av att skolorna har olika förutsättningar, bl a pga elevsammansättningen, samtidigt som det finns en stor frihet för medarbetarna att bedriva verksamheten inom de tydliga mål och ramar som omfattar koncernens verksamheter.
Det finns ett koncept men det innebär inte att allt ska vara lika, däremot målsättningarna. Det visas också i resultatet. Skolverket har något som kallas för SALSA-resultat, ett mått på en skolas förmåga att prestera i förhållande till elevsammansättningen. Flera av de skolor som Annika besökt har ca hälften eller en högre andel elever med utländsk bakgrund. Det innebär att de har en elevsammansättning som är jämförbar med många kommunala skolor. Skolan i Helsingborg ligger i botten nät det gäller socioekonomiskt index men tillhör de fem främst rankade i Helsingborg. En skola med 57 olika modersmål som visar att eleverna presterar bättre än vad samhället förväntar sig enligt Skolverkets SALSA. Ett resultat, som inte bara gäller denna IES-skola, som borde leda till besök av kommunala skolpolitiker för att lära av erfarenheterna. Men så är sällan fallet. Kanske beror det på, som rektorn för skolan i Eskilstuna, etablerad i ett utanförskapsområde, konstaterar; ”Men det kommer inga IES-kritiker hit. De vill nog inte bli övertygade om att de har fel”.
Det framgår tydligt av samtalen att det lokala ledarskapet har stor betydelse för hur skolan fungerar, eleverna är i fokus och kollegialiteten en förutsättning för att lyckas i sitt uppdrag. En samstämd frustration över alla de felaktigheter som florerar i debatten om friskolor och inte minst koncerner löper som en röd tråd i alla samtal. Ingen känner igen sig i påståendet att skolor som är AB innebär fokus på vinst framför elevernas bästa. En väl utbyggd skolhälsa, satsningen på bra skolmat och bra skolbibliotek visar tydligt på motsatsen. Den styrka som finns i att människor från andra länder jobbar tillsammans vittnar alla om.
Flera av de som intervjuas i boken har även erfarenhet från kommunala skolor. Deras perspektiv bidrar också till att man ställer sig frågan varför så få politiker bemödar sig att ta reda på hur verkligheten ser ut och av att ta del av medarbetarnas erfarenheter.
Annika Westh bidrar genom sin skolresa från söder till norr till att ge en bild av hur verkligheten ser ut i en koncernskola. Ett tjänsteföretag som, för att citera en rektor; ”Vi slutar aldrig att vilja bli bättre.”
Annika Westh sammanfattar; ”Kontrasten är total mellan vad jag har sett, konkret, och hur debatten numera går mot ”koncernskolor”. Lärare och andra upplever debatten som djupt osanna och orättvis, men de biter ihop, försöker att hålla det offentliga larmet borta och hålla fast vid sitt fokus och sin gemensamma övertygelse i arbetet i skolan, dag för dag, vecka för vecka.”
Boken avslöjar en uppenbar svaghet i den offentliga debatten. Bilder som inte stämmer med verkligheten tillåts styra politikens inriktning. Det är skämmande, men går att åtgärda. Min uppmaning till alla, inte minst de borgerliga politiker som nu låter som friskolemotståndarna, är; Gör din läxa, börja med att läsa denna utmärkta skrift och våga sedan ta steget och besöka friskolor. Annars riskerar du att anklaga dem för något som inte har koppling till verkligheten.
Ulla Hamilton
Vill du läsa boken? Hör av dig till Annika Westh annika@westh.se En bok kostar 120 kr inkl. porto.
Jag måste säga att det är frustrerande att ta del av valrörelsen och de frågor som ventileras i densamma. Det handlar bara om att ”köpa röster”. Vänsterledaren avslutade ring P1 idag med att lova att hon skulle se till att vanligt folk får mer pengar. Å ska hon sänka skatten var min ironiska kommentar till maken när jag hörde detta. Men det var givetvis inte hennes löfte. Snarare att se till att skatterna ska höjas. För att hon sedan ska kunna dela ut skatteintäkterna till de som hon och hennes kompisar anser ha rätt att få ta del av dem. Förutsättningarna för att vi ska få tillväxt och välfärd hoppas över. Pengarna finns ju där.
När jag lyssnar på resonemanget så påminns jag om när jag sommarjobbade på kärnkraftverket i Oskarshamn, på deras utställning. En dam kom dit, under då brinnande kärnkraftsdebatt, och förstod inte varför det var så mycket tal om elproduktion. Det fanns ju väggkontakter……
Men det finns de som gör försök att få valrörelsen att baseras på samband, fakta och annat än enbart plånboksfrågor. GP:s ledare häromdagen var mycket bra. ”I valrörelsen saknas Sveriges verkliga ödesfrågor” – Adam Cwejman pekar på minst sagt aktuella och viktiga frågor som handlar om hur partierna förhåller sig till frågor som är avgörande för svensk tillväxt och säkerhet. Men vad är väl det i jämförelse med en miljardärsskatt….
På tal om miljardärskatt. I SvD kunde vi i helgen läsa en intressant debattartikel av professor Daniel Waldenström. Han är imponerande ihärdig i sitt opinionsarbete med att visa på hur det faktiskt ser ut när det gäller skatteintäkter från ”rika” i Sverige. Han konstaterar i sin artikel att ”Debatten blir sämre när den utgår från föreställningen att de ekonomiskt starkaste inte betalar skatt. De betalar mycket stora belopp och en större andel av sina registrerade inkomster än befolkningen i stort.”. Men det hindrar inte att väljarna vilseleds av partiföreträdare. Daniel har också skrivit en rapport på samma tema.
En annan debatt som florerat länge är att misstänkliggöra privata företag inom välfärdsområdet. Den offentliga sektor står för en mycket hög andel av den vård, skola och omsorg som produceras i Sverige. Trots detta är granskningen av de privata företag som erbjuder sina tjänster inom dessa områden betydligt tuffare än granskningen av kommuners och regioners verksamheter. Brister hos privata aktörer leder till stora rubriker och tas som intäkt för att företag inte ska få vara verksamma inom välfärdsområdena. Det hotar välfärden påstås det. Men när det avslöjas brister i kommunala verksamheter, eller hos andra offentliga aktörer – som tex SIS-hem – så höjs inga röster som säger att det offentliga bör förhindras att driva en sådan verksamhet. Kan det bero på att det är politiker som är ytterst ansvariga för den verksamheten?
Visst är det bra att privata verksamheter granskas men det är svårt att förstå att det inte är lika viktigt att tillse att skattemedlen används på ”rätt sätt” i den offentliga verksamheten. Därför blev jag glatt överraskad när jag idag kunde läsa en intressant debattartikel i SvD av Tor Nilsson. Skribenten har en ytterst relevant erfarenhet på området då han har arbetat med tillsyn och inspektioner vid Länsstyrelsen, Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg. Han påpekar det som vi är många som sagt länge – att kommuner ofta slipper granskning. Han skriver;
”Den som vill driva ett HVB, ett äldreboende eller en LSS-verksamhet privat måste genomgå ägar- och ledningsprövning. Ekonomin granskas. Ledningen granskas. Styrelsen granskas. Tidigare bolag granskas. Skulder, betalningsanmärkningar och andra belastningar kan leda till avslag eller indraget tillstånd. Det är rimligt. Den som ansvarar för utsatta människor ska tåla hård granskning. Samma krav gäller inte dem som styr kommuner med miljardbudgetar, upphandlingar, socialtjänst, äldreomsorg, LSS, HVB-placeringar, fritidsverksamhet och delar av den civila beredskapen.”
Jag inser att man inte kan ställa krav på att en valrörelse ska vara faktabaserad. Men jag tycker att man kan ställa krav på att journalister ställer följdfrågor som breddar perspektiven i debatten. Den snabbt föränderliga – och mycket oroliga – värld som vi lever i idag är en stor utmaning för vårt land. Välfärd förutsätter tillväxt och att företag kan starta och växa i Sverige. De som tror att miljardärskatter, förstatliganden av vård och skola, bankskatter mm är lösningen på Sveriges problem gör det väldigt lätt för sig. Allmänheten har rätt att veta att en sådan politik snarare hotar välfärden. Och för övrigt hoppas jag att väljarna inser att extra barnbidrag i anslutning till skolloven är utspel som är till för att locka väljare bort från att se helheten i politiken.
Det finns en växande diskussion om veterinärkostnader och som vanligt höjs röster för att politikerna ska agera och reglera priserna. Ett populistiskt krav som inte löser grundproblemet. Det som politiken däremot kan påverka är antalet utbildningsplatser till veterinär och djursjukvårdare.
Det är ingen kvick fix men en viktig orsak till läget eftersom det råder stor brist på veterinärer och djursjukvårdare i Sverige och har så gjort under en lång tid. Det är bara Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU i Uppsala, som utbildar och antalet sökande till de ca 120 platserna på veterinärutbildningen är över 900. Riksdagen beslutade 2020 om att utöka antalet platser men utökningen tar tid och det handlar en ökning med ca 50 platser på veterinärutbildningen.
”Svenska studenter söker sig utomlands.”
Situationen innebär att vi idag är beroende av att veterinärer med utländsk examen söker sig till Sverige. Enligt Jordbruksverket är drygt hälften av de veterinärlegitimationer som utfärdas varje år, till personer som har utbildat sig i andra länder. Det handlar i stor utsträckning om veterinärutbildningar inom EU, som i princip godkänns av den svenska myndigheten, samt några från tredje land.
Svenska studenter, som inte kommer in på de fåtal utbildningsplatser som erbjuds av SLU, söker sig utomlands för att få sin veterinärexamen vid de lärosäten som erbjuder engelskspråkig veterinärutbildning. Visserligen kan svenska studenter få studielån när de studerar utomlands, men dessa utbildningar kostar dessutom i form av terminsavgifter. En veterinärutbildning i Ungern kostar t ex ca 12 500 Euro/år, i Lettland och Litauen mellan 9200 och 10 700 Euro.
Bristen på veterinärer i Sverige innebär kanske ingen större risk för att betala dessa avgifter, med en bra examen är anställningen oftast inget problem. Men situationen innebär att staten mer eller mindre medvetet räknar med att den bristande förmåga som Sverige har när det gäller att tillgodose behovet av veterinärer, ska lösas genom att studenter betalar för sin utbildning utomlands och att utländska lärosäten tar emot svenska studenter.
”Det kan tyckas vara enkla lösningar på problemet men inget kunde vara mer fel.”
Veterinärutbildningen i Köpenhamn har länge varit populär för svenskar, men danskarna har nu tröttnat på att finansiera veterinärutbildningar för svenska studenter (som är gratis) när dessa åker till Sverige för att jobba när de är klara.
Men en brist borde väl den kunna åtgärdas genom att flera platser tillkommer, antingen vid SLU eller genom privata aktörer som kan tänka sig att investera i ett privat lärosäte, om staten inte vill bygga ut SLU ytterligare. En tredje variant kan vara att ett utländskt lärosäte som har veterinärutbildning, etablerar en filial i Sverige. Det kan tyckas vara enkla lösningar på problemet men inget kunde vara mer fel.
Det svenska regelverket när det gäller att etablera en ny akademisk utbildning som t ex veterinärutbildning, är verkligen ett moment 22. Att etablera en ny utbildning är en omfattande investering eftersom det krävs att den potentiella aktören kan visa att det bl a finns en hel forskningsmiljö – innan man vet om verksamheten kan startas och få intäkter. Vem vill göra en så omfattande investering innan man vet att utbildningen kan bli verklighet?
”Lösningen ligger inte i prisregleringar.”
Exemplet att ett utländsk lärosäte etablerar en filial i Sverige och studenterna därmed får en utländsk examen är också i princip omöjligt pga att osäkerheten när det gäller hur CSN ser på studielån för svenska studenter i det fallet är stor. Utan studielån inga studenter.
Dessa tre olika varianter skulle kunna vara vägar för att åtgärda veterinärbristerna. Efter att ha studerat det svenska regelverket måste jag konstatera ett förutsättningarna för att komma fram på någon av dessa tre vägar i princip innebär ett moment 22.
När det gäller bristen på djursjukvårdare kan den inte lösas med hjälp av utlandsrekrytering eftersom Sverige har en längre utbildning än andra länder inom detta yrke. Det innebär att de som har en utländsk djurvårdarutbildning måste komplettera sin utbildning för att få jobba som djursjukvårdare i Sverige.
Så frågan är komplext. Lösningen ligger inte i prisregleringar. Det handlar om att lösa en bristsituation på arbetsmarknaden, och det handlar inte bara om veterinärkliniker utan också om andra områden där veterinärkompetens behövs. Och här kan politiken påverka genom att förbättra förutsättningarna för att öka antalet utbildningsplatser.
Ekonomijournalisten Torun Nilssons bok ”Finansdramat i folkhemmet, 50 år som förvandlade Sverige” är en intressant bok som beskriver hur det kommer sig att Sverige idag framhålls som ett föredöme när det gäller hur finansmarknaden fungerar och vilka effekter detta fått och får på nyföretagandet och entreprenörskapet.
Boken är en pedagogisk beskrivning av utvecklingen och författaren visar, genom sin intressanta historiska berättelse, att samhället tjänar på att skapa möjligheter för innovation och utveckling. Sverige har gått från en mycket reglerad finansmarknad och statlig styrning, med ett fåtal riktigt stora företag, till ett blomstrande nyföretagande.
Boken borde läsas av alla politiker som talar om att beskatta miljardärer och att återinföra förmögenhetsskatter. De som talar om näringslivets betydelse för Sverige har också ett ansvar för att faktiskt beskriva hur saker hänger ihop. Att miljardärer bidrar till att såväl finansiera nyföretagande som stora skatteintäkter.Torun Nilsson skriveratt DI, i januari 2026, publicerade en lista över de som betalat mest skatt i Sverige 2024.
”De 200 i toppen hade tillsammans betalat 12,5 miljarder kr i kommunal-och statlig inkomstskatt, sett till Skatteverkets beslut. Det motsvarade nästan hälften av vad staten väntades betala i räntor på statsskulden 2026. De 20 i översta toppen hade tillsammans betalat 3,9 miljarder kronor. Av dem var fem kopplade till Spotify och tre till EQT.”
Är det någon som tror att dessa personer skulle vara kvar i Sverige och bidra till välfärden om de blir ” straffbeskattade” pga sitt framgångsrika entreprenörskap?
Ca 4 miljoner svenskar har sk ISK-konton. Det är alltså 40 procent av befolkningen som politiker talar om när man säger sig vilja försämra villkoren för detta sparande. En verklighetsbild som gissningsvis saknas hos många bland allmänheten. Ett sparande som gjort det möjligt för väldigt många att bygga upp ett eget kapital. Det har också ökat intresset för aktier.
Den svenska politiska debatten baseras på verklighetsbilden att skillnaden mellan rika och fattiga har ökat i vårt land. Det är en felaktig bild, vilket nationalekonomen Daniel Waldenström tydligt visat i sin forskning och boken ”Superrika jämlika och jämlika superrika, Hur kapital och ägande lyfter alla”. Han menar att fondsparandet är en finansiell innovation som har demokratiserat finansvärlden. Något som i sig innebär att alla svenskar gynnas. Lyssna på mitt samtal med honom i Hamiltonpodden här.
En felaktigt förd politik, som hämmar denna utveckling, riskerar således att få negativ påverkan på såväl allmänhetens som Sveriges ekonomi.
Torun Nilsson visar vilken betydelse som det privata ägandet har för samhällsekonomin. Hon avslutar sin bok med följande;
”För politikerna gäller två saker. Nummer ett är att ta den pedagogiska uppgiften på stort allvar, och förklara för väljarna hur finansiering, ägande och tillväxt hänger ihop. Först då kan man skilja på vad som är moralism och nödvändiga spelregler. Det gäller inte minst kvinnliga väljare där många arbetar inom offentligt ägda verksamheter och därför inte kommer i lika nära kontakt med företagets villkor. Det andra är att göra förutsättningarna för börs, ägande och företagande, liksom inflation, valutakurs och ränta, så förutsägbara som möjligt. Om svenska politiker verkligen lärt sig detta finns det anledning att vara optimistisk.”
Jag håller verkligen med om detta. Valrörelsen bör handla om dessa grundläggande frågor. Dessvärre är väl risken stor att alla partier hemfaller åt överbudspolitik och löften om hur olika grupper ska få det bättre. Budskapen i Almedalen var ju verkligen illavarslande utifrån detta perspektiv. Där var fokus på hur saker ska fördelas och inte på förutsättningarna för tillväxt och välfärd.
Läser det senaste numret av tidskriften Fokus. I den finns det en intressant artikel av Magnus Henrekson, betygsutredare, professor och utredare av gymnasieprogrammen; Skolan blir faktiskt allt bättre – inte sämre. Här ett citat från artikeln.
”Den bild som ofta ges av skolan är att den är ett hopplöst problemområde: fallande resultat, glädjebetyg, oordning, segregation och bristande likvärdighet. Mycket av detta har varit och är sant. Men utmaningarna skymmer en annan viktig sanning: svensk skola är på väg att förbättras. Många förbättringar som sker nu har sin grund i reformer som gjordes i början av 2010-talet.
Ändå har de partier som gjort mest för att vända utvecklingen haft svårt att få erkännande för att det faktiskt har vänt. Skälet är nog främst att de själva alltför länge talat som om krisen vore den enda berättelsen. Ett parti som vill vinna förtroende i skolfrågan måste tala klarspråk om problem, men också om framgångar, riktning och hopp om framtiden. Annars framstår man som förvaltare av ett misslyckande, fast man egentligen är arkitekten bakom en skolrenässans.” Du kan läsa hela artikeln här.
En annan person som under ett flertal år har försökt att få journalister, inte minst DN:s ledarsida, att ge en korrekt bild av läget i svensk skola är Tommy Wallster, sociolog samt tidigare utredare, informatör och chef vid statistikmyndigheten SCB. Intresset för att ta till sig hans fakta har varit i stort sett noll. Jag vill dela med mig av vad han skriver när det gäller segregation efter att ha studerat en rapport från Skolverket.
Han skriver:
”Ett vanligt påstående i skoldebatten är att ”elever allt oftare möter klasskamrater med liknande socioekonomisk och etnisk bakgrund” och att just detta är orsaken till ”PISA-raset” för de svagast presterande eleverna. Påståendena framförs bl.a. i ett nummer av tidningen Ämnesläraren tidigare i år. Frånsett att inga bevis om orsakssamband läggs fram stämmer inte bilden av den alltjämt ökande skolsegregationen med verkligheten. Detta framgår bland annat av Skolverkets gedigna genomgång i rapporten Likvärdighet i slutet av grundskolan. En kvantitativ studie av utvecklingen över tid, rapport 2025:19.
Fram till omkring 2015 ökade visserligen skolsegregationen i Sverige, huvudsakligen som följd av en motsvarande ökning av boendesegregation. Men trots att boende-segregation fortsatt ökar så ökar inte skolsegregationen.
Om något har skolsegregationen tvärtom minskat det senaste decenniet enligt Skolverket. Sorteringen av elever mellan skolor minskar markant mätt som andel av variationen i elevernas förutsättningar i årskurs 9 som kan förklaras av skola och skolval. Trenden är särskilt stor i större städer inklusive omgivande pendlingskommuner och detta trots ett ökat utbud av enskilda skolor i dessa områden under perioden.
Hur har då skolornas elevsammansättning påverkat skolornas resultat? Inte heller ökar resultatskillnaderna mellan skolor; den s.k. mellanskolvariationen i meritvärden i årskurs 9 har tvärtom sjunkit under samma period. Faktum är att det har skett en minskning av hur mycket just elevsammansättningen kan förklara skillnaderna mellan skolor och detta under lång tid, framför allt mellan 2009 och 2016, en skillnad som sedan hållit i sig.
Familjebakgrundens betydelse för skolresultaten är faktiskt sammantaget i stort sett oförändrad under hela perioden 1998 – 2024. Dock tycks svenskfödda elevers resultat börja sjunka något de senaste åren medan utlandsfödda elever däremot förbättrat sina resultat under hela det senaste decenniet. Även detta är något som i stort sett aldrig syns i mediedebatten. Generellt har betydelsen av socioekonomisk bakgrund för skolresultaten sjunkit tydligt sedan 2016.
I stort sett inget av alla dessa fakta syns i mediedebatten, tvärtom framhärdas ideligen påståenden om motsatsen. En slutsats baserad på Skolverkets longitudinella studie är därför istället att skolsegregation, familjebakgrund, elevsortering och skillnader i resultat mellan skolor under det senaste decenniet alltså omöjligt kan förklara PISA-resultaten under en följd av år. Dessa resultat fluktuerar istället mellan mättillfällena på ett sätt som omöjliggör enkla tolkningar och slutsatser om orsakssamband. Till exempel varierar andelen lågpresterande i PISA mellan 18 och 27 procent beroende på ämne och mättillfälle; andelen var högst i PISA 2012 och 2022 men lägre däremellan, 2015 och 2018.”
Så långt Tommy och så långt Magnus. Jag har mycket svårt att förstå varför det finns ett ointresse från såväl politiker som från media av att ta till sig denna information. I stället fortsätter man med bildsättningen att friskolorna och det fria skolvalet har sänkt svensk skola.
Denna vecka har Borgvik Classic Festival ägt rum i Borgvik. Samfundet Sverige-Finland ordnade en bussresa för intresserade medlemmar för att vara med vid invigningen och den första föreställningen under veckan. Temat var finskt och på måndagseftermiddagen kunde vi delta i ett seminarium om skogsfinnarna. En svensk/finsk företeelse som tilldrog sig för flera hundra år sedan men som har spelat stor roll för båda länder. Jag är övertygad om att vi kommer att få höra mer om skogsfinnarna framöver.
Borgvik Classic Festival är ett initiativ av entreprenören Hans Karlander. Årets festival var den andra i sitt slag och är ett bra exempel på hur entreprenörer bidrar till att lyfta fram kulturen på olika sätt. Hans köpte Borgviks gård för några år sedan och har sedan dess omvandlat den 100 meter långa ladan till konsthall, restaurang och scen.
Vi som var på plats vid invigningen, som gjordes av Finlands ambassadör i Sverige Olli Kantanen, fick njuta av härlig musik framförd av Festivalorkestern i sommarkvällen, under ledning av Mats Liljefors, och skönsång av de tre finska operasångarna Johanna Takalo, sopran, Heikki Hattunen, tenor och Olli-Tapio Tikkanen, baryton. Vi bjöds på bl a på Sibelius och Donizetti. Under veckan har sedan andra framträdande artister gästat Borgvik.
Satsningen i Borgvik är ett ypperligt exempel på att privata initiativ bidrar till att erbjuda kulturupplevelser runt om i vårt land. Det är lätt att glömma bort detta, och vilken betydelse det har, i dessa valrörelsetider där det ropas på mer skattepengar till kulturen och där det ropas på höjda skatter för miljardärer. En sådan politik kan lätt leda till att man ”kastar ut barnet med badvattnet”.
Få personer är så kunniga om Sveriges näringslivshistoria och om viktiga entreprenörer och innovationer som Anders Johnson. Han är nu aktuell med en bok om den svenska handelns historia. Du kan beställa den här.
Och vill du veta vem som myntat devisen ”Man ska inte skämmas för sina misslyckanden – man ska berätta om dem så andra lär sig” ska du lyssna på detta avsnitt av Hamiltonpodden.
Almedalsveckan är i skrivande stund avslutad. Jag har inte varit där denna sommar. Första gången jag var i Almedalen var sommaren 1983 (sic!). Då var vi två som kampanjade mot det då aktuella löntagarfondsförslaget. Vi var i princip ensamma, utom de partiledare som talade, och hade satt upp ett bokbord på Adelsgatan. Det väckte uppmärksamhet och vi blev intervjuade av Gotlands Allehanda.
Mycket har hänt sedan dess, såväl när det gäller Almedalens utveckling som synen på entreprenörskap och företagande i samhället i stort. Moderata partiledare valde länge att avstå från den arena som uppfattades som socialdemokraternas och valde egna sommararenor.
I början på 2000-talet växte dock mötesplatsen snabbt, mycket tack vare, skulle jag tro, att Svenskt Näringsliv satsade stort på att närvara, liksom många av dess förbund. Så även fackföreningarna.
Årets Almedalsvecka måste vara världsrekord för ofinansierade löften från partiledarna. Varje dag har det gjorts utspel som kostar oss skattebetalare minst 10 miljarder kronor- om de förverkligas.
Detta samtidigt som vi vet att Sverige behöver tillväxt och politik som stärker näringslivets konkurrenskraft. När företrädare för näringslivet hänvisar till beräkningar som Svenskt Näringsliv av vad det socialdemokratiska förslaget att slopa karensavdraget kostar för arbetsgivarna/år avfärdas dessa beräkningar rakt av som ”hitte på” av socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson. Man häpnar över denna fräckhet. I nästa andetag vill hon samarbeta med näringslivet. En intressant strategi för att bygga förtroende.
Politiker har ett stort ansvar, och i det ingår även att förklara hur saker hänger ihop i samhällsekonomin. Tidö-partierna har gjort ett bra jobb när det gäller kriminalpolitiken och energipolitiken. Orsak och verkan är tydlig. Men när det gäller skolpolitiken så blir det underkänt. Jag vill här nämna tre skäl. Men vill samtidigt påpeka att det tyvärr finns fler exempel.
Den svenska modellen om att arbetsmarknadens parter förhandlar om villkoren på arbetsmarknaden avfärdas genom att politiken fråntar skolledarna att planera arbetet på skolan utifrån de förutsättningar som gäller på den egna skolan. Politiken ska alltså reglera hur lärarnas arbetstid kan användas.
Att framställa friskolorna och dess ägarformer som orsak till problem som finns i svensk skola, och som har funnit där redan innan friskolereformen, är inte seriöst.
Jag har inte läst den proposition som regeringen fattade beslut om vid torsdagens sammanträde. Men den torde inte avvika från det förslag som lagrådet har granskat. Förslaget kommer att helt klart påverka alla landets friskolor, oavsett verksamhetsform. Man tvingas lägga mer pengar på byråkrati, bl a pga kravet på att varje skolenhet ska ha en egen enhetsredovisning. Vilket i sin tur kommer att innebära att det blir mindre resurser till eleverna i klassrummet. För skolpengen blir ju inte högre pga detta. Det är sorgligt. Hans Bergström har kommenterat förslaget och lagrådets granskning. En kritik som är lätt att instämma i. Proportionalitetsprincipen verkar inte ha beaktats.
Friskolorna har bidragit till att kunskapsresultaten har förbättrats. 420.000 elever har valt att gå i en friskola. Dessa, och deras föräldrar, är nöjda med verksamheterna. Men det spelar ingen roll, förutsättningarna för att driva dessa verksamheter ska försämras. Regeringen har inte ens förmått att definiera vad som är kvalitet i skolan.
Sedan en tid tillbaka ser vi hur denna retorik och politik har inneburit att små aktörer kontaktar stora koncerner för att efterhöra deras intresse för att köpa. Samtidigt som jakten på friskolor pågår från i princip alla håll så kan vi konstatera att de riktigt stora koncernerna, kommunerna, dessvärre har stora brister som skolhuvudman. Göteborgs kommun är bara ett av flera exempel.
Academedia presenterade nyligen en intressant rapport som visade utfallet när det gäller gymnasiebehörighet utifrån Skolverkets statistik och jämförbara elevunderlag när det gäller riket i stort samt jämfört med Stockholm, Göteborg och Malmö. Jämförelsen är intressant och borde vara en självklarhet för Skolverket eller Skolinspektionen att göra en årlig rapport om. Ett viktigt underlag för såväl de som ska välja skola som alla skolhuvudmän. Och som borde intressera såväl regering som riksdag.
Svenskt Näringsliv presenterade också en tydlig analys av vilka effekter ett förbud för friskolor att vara AB, som flera partier driver ( bland annat det som kallar sig Liberalerna och som vill att fler kvinnor ska driva företag) kan få. Förbud mot vinstdrivna friskolor skulle drabba hundratusentals elever och leda till avvecklingskostnader på 40 miljarder kronor. Läs den här.
