Inlägg

Publicerat

Krönika – Digital kompetens lägger grunden för STEM

Skriver en krönika i Tidningen Näringslivet om att regeringens politik inte hänger ihop. /

Regeringen aviserar en satsning i vårändringsbudgeten om totalt 68 miljoner kronor. De ska bland annat ska gå till att upprätthålla antalet nybörjare på civilingenjörsutbildningarna och åtgärder för att öka genomströmningen. De skriver att för att fler unga ska välja en utbildning och karriär inom STEM-området behöver intresset för naturvetenskap och teknik väckas redan i grundskolan. Det är lätt att hålla med om.

”Hur hänger politiken ihop?”

De skriver också att en av de viktigaste faktorerna för att eleverna ska utveckla både intresse och goda kunskaper i dessa ämnen är att de får möta utbildade och skickliga lärare i klassrummet. Det är också lätt att hålla med om. Därför ska Skolverket få 10 miljoner kronor under 2026 för att utveckla lärares kompetens att undervisa i STEM-ämnena. Det låter utmärkt. Men när jag läser detta så undrar jag – hur hänger politiken ihop?

Swedish Edtech Industry konstaterade nyligen i en mycket intressant rapport att Sverige, till skillnad från många andra länder, idag saknar en sammanhållen och långsiktig styrning för hur digital kompetens och AI-litteracitet ska utvecklas i skolan. Vi blir ifrånsprungna av andra länder.

Det kommer många förslag på skolans område från regeringen. När jag ber Chat GPT söka efter ordet AI i regeringens proposition till ny läroplan, presenterad i mars 2026, får jag följande svar; ”Nej — i den del av propositionen som finns i ditt öppna dokument nämns inte AI överhuvudtaget. Det gäller både:

  • ändringarna i skollagen
  • beskrivningen av nya läroplanernas struktur
  • kursplanernas uppbyggnad
  • betygssystemet
  • stödinsatser
  • timplaner
  • särskilda regler för olika skolformer

Det finns ingen skrivning om artificiell intelligens, digital kompetens, programmering, datalogiskt tänkande eller liknande.”

Jag gör samma sökning i propositionen om ny lärarutbildning blir svaret;”Kort svar: AI nämns inte i reformen av lärarutbildningen. I det dokument du har öppet finns ingen skrivning om artificiell intelligens i lärarutbildningen. Det gäller både:

  • antagningskrav
  • utbildningens innehåll
  • kognitionsvetenskap
  • ämnesstudier
  • didaktik
  • uppdrag till lärosäten
  • UKÄ:s uppföljning

AI förekommer inte som begrepp, kursinnehåll eller kompetensområde.”

”Obegripligt att regeringen nu väljer att försämra, för att inte säga helt ta bort, kraven på skolan inom dessa områden.”

Rubriken på Swedish Edtechs rapport är ”Vad händer med Sverige när ungas digitala kompetens sjunker?” Det är en intressant läsning som visar på att frågan om digital kompetens och AI handlar om så mycket mer än skärmtid och Tiktok. Jonas Grafström skrev nyligen en krönika i Tidningen Näringslivet som väl illustrerar effekten av att skolan inte lär eleverna hur man ska använda dessa digitala hjälpmedel. Han konstaterade att ”Unga AI-rebeller kan generera text, kod och analyser i en takt som imponerar, men saknar ofta förmågan att avgöra när det de producerar faktiskt är fel.”

Myndigheten för digital förvaltning har undersökt den digitala kompetensen bland 16-24-åringar. En jämförelse mellan 2021 och 2023 visar att de digitala färdigheterna har sjunkit dramatiskt i denna åldersgrupp. Myndigheten menar att resultatet visar att något brister i skolans förmåga och förutsättningar att ge eleverna de grundläggande digitala färdigheter de behöver. Och det finns en klar skillnad beroende på elevernas socioekonomiska bakgrund. Mot bakgrund av detta är det än mer obegripligt att regeringen nu väljer att försämra, för att inte säga helt ta bort, kraven på skolan inom dessa områden.

”Forskning visar att det spelar roll om och hur digitala verktyg används i undervisningen.”

Grundläggande digitala kompetenser blir allt viktigare i dagens samhälle. Vi vet att 57 procent av barn och unga mellan 8-19 år använder AI-verktyg och de används lika mycket på fritiden som i skolan. En majoritet av lärarna efterfrågar mer stöd för att förstå AI:s påverkan på samhället.

Vad händer med Sverige när ungas digitala kompetens sjunker är mot bakgrund av detta en mycket relevant fråga. Den kan inte avfärdas med enkla slogans som ”från skärm till pärm”. Den snabba utvecklingen av generativ AI understryker än mer vikten av att den digitala kompetensen finns som ett viktigt inslag i skolan och att lärarna får de insikter som de behöver för att ”vaccinera” eleverna mot desinformation och därmed också minska risken för sårbarhet och hot mot vår samhällsberedskap.

Forskning visar att det spelar roll om och hur digitala verktyg används i undervisningen. Om det sker på ett professionellt och medvetet sätt så kan det bidra till att höja kunskapsresultaten, vilket OECD har visat i sin analys av Pisaresultaten 2022. Det gäller även för Sverige vilket OECD visar i en fördjupad studie, på uppdrag av skolminister Lotta Edholm.

”Avgörande för Sveriges konkurrenskraft och beredskap.”

Den politik som nu förs riskerar kort sagt att försämra elevernas digitala kompetens än mer, om man inte har tur och går i en skola där skolledningen och lärarna valt att prioritera detta i undervisningen, trots att det saknas i läroplan och lärarutbildning.

Och en satsning på STEM blir inte trovärdig om man samtidigt ”avlövar” grundskolan på det sätt som nu sker. Frågan om digital kompetens är avgörande för Sveriges konkurrenskraft och beredskap. Därför måste politiken ta den på allvar.

/

Publicerat

Politiker måste förstå att AI-kompetens är helt annat än tiktok

Veckans gäst är Jannie Jeppesen, vd för Swedish Edtech Industry. Vi talar om regeringens politik inom AI och skolområdet. Jannie menar att det behövs en digital strategi som lägger grund för att skapa en förståelse för vad AI är, hur man använder det, förståelse för hur AI påverkar och hur man ska lära med AI. Rätt använt kan AI förstärka lärandet, fel använt försämra.

Många av de problem som vi ser när det gäller digitaliseringen i skolan beror enligt Jannie på att det saknats en nationell digital strategi. Länder som Finland, Ukraina och Estland satsar mycket på att utveckla den digitala kompetensen och AI-litteracitet. Ukraina har utbildat 300.000 lärare inom området, trots kriget. De förstår vikten av att lärare mfl har kunskap och kompetens att lära eleverna att avslöja desinformationskampanjer. Något som i grunden handlar om beredskap. Undersökningar visar att många svenska ungdomar saknar den förmågan, samtidigt som en mycket stor andel är mycket på sociala media. I Sverige bedrivs idag en politik som saknar insikt om att digital kompetens är mycket viktigt för att säkra demokratin. Om detta samtalar vi i Hamiltonpodden.

Läs också deras intressanta rapport ”Vad händer med Sverige när ungas digitala kompetens sjunker?” här. 

Publicerat

Sting gör skillnad för Stockholm och Sverige

När jag var borgarråd i Stockholm ägnade jag en hel del av min tid för att följa Stockholms  start-up community. De blogg inläggs som jag skrev i anslutning till mina företagsbesök finns också på denna webb under rubriken Entreprenörskap och innovation.

Det var en mycket kreativ period åren 2008 till 2014. Det ekosystem som växte fram i Stockholm under denna tid attraherade såväl kapital som kompetens och internationella besökare. Samt inte minst många av de som varit aktiva under IT-boomen i slutet av 1990-talet och som nu kom tillbaka till Stockholm och ville dela med sig av sina erfarenheter från den tiden, positiva såväl som negativa.  Jag lämnade som borgarråd efter valet 2014 och sedan dess har jag inte haft tid och möjlighet att följa utvecklingen löpande.

Av den anledningen bestämde jag mig för att i uppdatera mig när det gäller hur det ser ut. Är eko-systemet i Stockholm lika bubblande och kreativt som det var för 10-15 år sedan? Ett första steg för en uppdatering är givet – att besöka Sting, inte artisten utan Stockholm Innovation and Growth. Sting grundades av Pär Hedberg för över 20 år sedan och jag hade mycket med honom att göra när jag satt i stadshuset och var ordförande i SBR (Stockholm Business Region).

Jag bokade in ett möte med nuvarande vd Karin Ruiz. Vi träffades 1 april på Stings kontor i A house. Den fd Arkitekthögskolan är nu en av flera mötes- och arbetsplatser som finns i Stockholm, för entreprenörer. Till min glädje fanns även Pär Hedberg på plats, vilket knappast var förvånande, men härligt att träffa honom igen.

Karin gav en fin uppdatering av hur läget är i Stockholm när det gäller start-ups och utvecklingen av nya företag. Det är uppenbart att Stockholm alltjämt är intressant för investerare, inte minst från USA. Det som gäller i stor utsträckning just nu är AI och det som kallas för deep tech.  Men hälso-området och energi och klimat är viktiga områden där Sting har kompetens att bistå.

Under åren har Sting bistått över 400 företag och 70 procent av dessa fortsätter att växa. Det är ett viktigt bidrag, inte minst om denna tillväxt sker i Sverige. Det skapar jobb och bidrar till svensk ekonomi.

Samtalet med Karin gav mig mersmak för att följa upp vad som händer i vår region på området. En sak verkar vara uppenbar, kreativiteten flödar alltjämt i vår region. Frågan är hur vår förmåga ser ut när det gäller att ge rätt förutsättningar för att dessa företag ska kunna växa sig starka här?  Många kritiserar till exempel EU:s inställning till AI. De europeiska företagen måste kunna konkurrera, på hemmaplan, med amerikanska och kinesiska företag. Krångliga EU-regler får inte förhindra detta.

För mig gav mötet inspiration för att få bättre koll på hur ekosystemet här  utvecklas. En sak som nämndes vid mitt samtal är tillgången till kompetens och möjligheten att rekrytera från andra länder. Debatten på det området bekymrar många. Svenska företag behöver all den kompetens som de kan få, oavsett om den finns i landet eller om den behöver rekryteras från andra delar av världen. Vi har inte råd att skrämma bort kompetensen från svensk arbetsmarknad.

Jag vill avsluta med två lyssnartips om Stockholms ekosystem

Hamiltonpodden med Jack Melcher Claesson, chef för Epicenters accelerationsprogram

Hamiltonpodden med Erik Engellau Nilsson, Norrsken Launcher

/

 

Publicerat

Riskerar konfliktviljan på skolområdet att skapa blindhet för faktakunskap?

Jag har tidigare skrivit om ett forskningsområde som inte är särskilt uppmärksammat i Sverige, science of learning. Svenskt Näringsliv hade nyligen ett seminarium som bland annat tog upp detta.

I veckan hade GP en intressant debattartikel som handlade om just detta forskningsområde, där undertecknade framförde sin oro över att oppositionens tystnad kring de resultat som denna forskning visar på ska tolkas som att den betraktas som ”borgerlig skolpolitik”.  Mot bakgrund av den oerhört politiserade skoldebatt som vi har i Sverige (frågan är om vi inte är unika i denna del) så kan jag förstå artikelförfattarnas oro för att ett forskningsområde som visar sig vara framgångsrikt när det gäller att förmedla kunskaper till eleverna, inte anammas av oppositionsföreträdare.

Tystnaden från det håller verkar vara total.  Istället håller framförallt socialdemokraterna envist fast vid att tala om att alla brister i svensks skola har sin grund i friskolereformen och att Sverige tillåter friskolor som är AB. Under tiden lämnar tiotusentals elever grundskolan utan tillräckliga kunskaper och år efter år visar undersökningar att skolan inte klarar av sitt kompensatoriska uppdrag.  Frågan inställer sig då – vilket är viktigast? Konflikten om friskolor eller att ta till sig det som forskningen inom science of learning visar? Nedan den debattartikel som var i GP i veckan.

Mer faktakunskap i skolan är inte högerpolitik – varför är oppositionen så tyst?

Intresset för det internationella forskningsfältet science of learning växer bland lärare och forskare. Frågan om hur man utformar undervisning på bästa sätt och faktiskt få eleverna att lära sig engagerar. Samtidigt vill vi varna för en risk vi ser i debatten att den här vetenskapen politiseras och skjuts i sank av oppositionen – eftersom satsningarna på mer faktakunskap och struktur i klassrummen drivs av den borgerliga regeringen, skriver tre skolexperter.

Vi som skriver detta delar inte den nuvarande regeringens politik i en rad frågor. Vi är exempelvis kritiska till den fortsatta marknadiseringen av skolan. Men i frågan om en ny läroplan med fokus på allmänbildning och en lärarutbildning med större inslag av kognitionsvetenskap har regeringen tagit steg i en riktning som vilar på vetenskaplig grund, en riktning som oppositionen alltför länge har försummat.

Science of learning är ett forskningsfält där kunskap om hur människor lär sig omsätts till konkreta sätt att utforma undervisning. En central insikt i denna forskningstradition är att förmågor, som kreativitet och kritiskt tänkande, vilar på väl förankrade baskunskaper i våra långtidsminnen. Utan ett rikt kunskapsinnehåll har hjärnan inget material att arbeta med.

Saknar verktyg

Allmänbildning är en absolut förutsättning för våra högre kognitiva förmågor. Den som inte har referensramar från historia, litteratur och vetenskap saknar verktyg för att navigera i vardagen. Uttryck som att ”flyga för nära solen” eller att ha en ”akilleshäl” är obegripliga för den utan kunskap om grekisk mytologi. Allmänbildning är inte ett borgerligt kunskapsideal, det är en fråga om att förstå sin omvärld. Barn från akademikerhem får ofta referensramar hemifrån. För barn i socioekonomiskt utsatta områden är skolan den enda platsen där detta kapital kan erövras. Att avstå från att undervisa om faktakunskaper är ett svek mot skolans kompensatoriska uppdrag.

Vår oro är att oppositionspartierna skall profilera sig i skolfrågor på sätt som kringskär den positiva skolutveckling science of learning för med sig. När ett forskningsfält blir en partipolitisk markör försvinner vetenskapligheten. När forskningen om effektiv läsinlärning i början av 2000-talet knöts till George W. Bushs reformagenda kom den att uppfattas som republikansk politik, vilket sannolikt bidrog till att genomslaget dröjde.

Eftersom det är en högerregering som arbetat för en kunskapsrik läroplan och en reformerad lärarutbildning, ser vi en klar risk att oppositionen intar en kritisk hållning till strukturerad och lärarledd undervisning. Det är oroande att det saknas en egen politisk vilja hos oppositionen att engagera sig i science of learning-fältet, trots att denna forskning tydligt visar vad som krävs för att skolan ska kunna uppfylla sitt kompensatoriska uppdrag. Oppositionens tystnad bekräftar den nuvarande regeringens monopol på kunskapsfrågan.

Oppositionen behöver nu ställa de obekväma frågorna i de egna leden. Alltför länge har man saknat en självständig pedagogisk vision och i stället gömt sig bakom fraser om professionens autonomi. Men att lämna professionen ensam med 90-talets utbildningsideologiska arv, där eleven förväntas söka sin egen kunskap och förvärva komplexa förmågor utan baskunskaper är inte att visa tillit. Det är att abdikera från ansvaret att formulera en skola som vilar på vetenskaplig grund.

Struktur avgörande

Samma tystnad har präglat synen på ordning, struktur och lärarledd kunskapsförmedling, trots att forskningen är tydlig med att just detta är avgörande för de elever som har svårast att lyckas.

Därtill har en okritisk teknikoptimism alltför ofta tillåtits gå före vad vi vet om uppmärksamhet, kognitiv belastning och lärande. Också här har oppositionen alltför länge saknat en tydlig forskningsbaserad position.

Att science of learning leder till en kunskapsförmedlande undervisning ska inte ses som en tillbakagång till en 50-tals skola. I en tid där AI kan generera mängder av information blir allmänbildning helt central. Ju mer information som omger oss, desto stabilare måste den inre kunskapsgrunden vara för att vi ska kunna skilja sant från falskt.

Vi uppmanar oppositionen att, såväl i valrörelsen som vid en eventuell valseger, värna utvecklingen mot en kunskapsrik läroplan, en allmänbildande skola och en lärarutbildning som ger blivande lärare evidensinformerade verktyg för yrket. Att stå upp för en kunskapsskola där läraren får undervisa är inte högerpolitik. Det är grunden för solidaritet, likvärdighet och en fungerande demokrati.

Jonas Linderoth, professor i pedagogik

Erik Winerö, gymnasielärare och doktorand i tillämpad IT mot utbildningsvetenskap

Erik Håkansson, biträdande rektor på gymnasieskola

/

Publicerat

Nu är vi allierade – och sedan?

Samfundet Sverige-Finland hade årsmöte den 25 mars, vid vilket jag glädjande nog omvaldes som ordförande.

I anslutning till detta talade Peter Stenlund, tidigare ambassadör i Oslo för Finland, samt tidigare statssekreterare vid Finlands UD, mm. under rubriken ”Nu är vi allierade – och sedan?” Nedan återfinns hela hans intressanta och tankeväckande anförande.

/

Ambassadör (ret) Peter Stenlund 25.3.2026, Samfundet Finland-Sverige

Nu är vi allierade – vad sedan?

Värderade Finlandsvänner

På dagen för ett år sedan rapporterade jag om Nato-stämningarna i Finland på ett web-seminarium ordnat av Krigsvetenskapsakademin. Riksdagen behandlade då regeringens första försvarspolitiska redogörelse efter att Nato-medlemskapet hade uppnåtts. Men den uppskattade professorn Tuomas Forsberg svor i kyrkan: redogörelsens borde skrivas om, det är diskutabelt om vi fullt ut kan lita på USA.

Professorn blev åthutad. Finland ska hålla huvudet kallt trots Trump-administrationens Rysslandsvänlighet och EU-aversion. Det var den utrikespolitiska ledningens, presidentens och regeringens unisona linje.

Efter Trumps Grönlands-agerande har tongångarna i någon mån ändrats. Den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen skall delvis revideras. Aktstycket landar på regeringens bord i april-maj. Jag har noterat en försiktig ny ton också i den svenska regeringens utrikesdeklaration denna vinter.

Vad har alltså förändrats som leder till en så snabb, delvis ny linjedragning? Åtminstone inte Ryssland. Putins Ryssland har inte omprövat sina avsikter med angreppskriget mot Ukraina.

Förutsättningarna att föra krig har visserligen förändrats. Finansieringen av kriget blev allt svårare men så kom USA till Rysslands hjälp i och med att Iran-bombningarna lyfte priset på olja och gas. Ryssland har fått svårare att rekrytera till sin armé samtidigt som förlusterna är oerhörda. Krigströtthet tycks sprida sig i befolkningen. Men Putin håller greppet om Ryssland och vilja till fred saknas trots deltagande i de USA-ledda samtalen med Ukraina.

Kinas politik har inte heller förändrats. Kinas stöd till Ryssland fortsätter. Europas ekonomiska beroende av Kina i strategiskt avseende är ett stort dilemma. USA:s handelspolitik med tullar som politiskt vapen har gjort vårt beroende av Kina ännu mera komplicerat. Trots problemen med USA måste Europa göra sig mindre sårbart i de ekonomiska relationerna med Kina. Sverige och Finland har här en viktig roll med sina reserver av sällsynta jordartsmetaller, detta med tanke på försvarsindustrins behov och den gröna omställningen.

Det är alltså USA som står för de förändringar som kräver en revidering av Finlands utrikes- och säkerhetspolitik.

Det började i Anchorage. Kritiska analytiker drog slutsatsen att USA:s inställning till kriget har ändrats, att Trumps administration i praktiken tjänar Rysslands intressen. Den bedömningen har inte behövt omprövas – snarare tvärtom.

Europas ledare lyckades tillsammans med Ukraina förhandla fram en gemensam transatlantisk agenda för en fredsuppgörelse. Detta såg ut som ett framsteg. De fortsatta fredssamtalen har dock visat att USA sätter press på Ukraina medan Ryssland behandlas med silkesvantar, t.o.m. då Ryssland ger assistans åt Iran.

USA har under Trump vägrat att bevilja ny finansiering eller vapenhjälp till Ukraina. Nu föreligger risken att Europas köp av amerikanska vapen för Ukrainas luftvärn försvåras av Iran-kriget. Vi har en paradoxal situation då Ukraina med sitt kunnande i drönarförsvar kan anses ge mera stöd till USA än det mottar. Detta med undantag för underrättelsestöd.

Det var dock det amerikanska hotet att använda makt mot Grönland som väckte Europa till verklig insikt om att det transatlantiska samarbetet gått in i en ny fas. Till den slutsatsen bidrog USA:s nationella säkerhetsstrategi, som inte gav stöd för de gemensamma värderingar som förenat de transatlantiska parterna.

Vad är att vänta i Finlands uppdaterade säkerhetspolitiska bedömning? Jag tror inte att det blir några förhastade eller radikala slutsatser. Nato-medlemskapet betraktas fortsättningsvis som den nödvändiga linjedragningen efter att Ryssland inledde sin fullskaliga invasion och efter att Ryssland börjat agera för att begränsa Finlands och Sveriges handlingsfrihet i alliansfrågan. Den starka folkopinion som hjälpte in oss i Nato har dock förändrats – inte i fråga om medlemskapet men i frågan om vi kan lita på att USA skulle komma till hjälp då det behövs.

Uppenbart är att Finland ännu kraftigare än tidigare kommer att driva på förstärkningen av Natos europeiska pelare, för att Europa ska ta ett avgörande ansvar för sin egen säkerhet. Det ska ske främst inom Nato men också med hjälp av EU. Den kan behövas också nya arrangemang utanför EU:s strukturella beroende av trojanska medlemmar som Ungern. President Niinistö har i 20 år försökt göra Lissabon-avtalets artikel 42.7. fungerande i praktiken, länge utan att få större gensvar, men nu är intresset ett helt annat.

I EU:s kommission leder eller koordinerar Henna Virkkunen arbetet med viktiga program: EU:s säkerhetsstrategi, Arktis, kabelsäkerhet till havs, cybersäkerhet, försvar mot drönare, minskning av riskfyllt beroende av icke-europeiska molntjänster och större teknologisk suveränitet generellt sett.

Finlands kritik av USA kommer dock att förbli återhållsam – av realpolitiska skäl. En indikation på det kan man avläsa i de luddiga reaktionerna då USA och Israel inledde sina folkrättsvidriga bombningar av Iran.

USA:s centrala roll inom Nato kan inte ersättas under de närmaste åren – Europa är militärt allvarligt försenat. Denna försening blev ännu mera bekymmersam efter Trumps senaste vredesutbrott när de europeiska ledarna vägrade att göra Iran-kriget till ett Nato-krig. Utan undantag måste Europas länder i brådskande ordning förstärka sitt konventionella försvar, inte enbart inom de klassiska försvarsgrenarna land, sjö och luft utan också inom cyber och i rymden.

Inom rymddimensionen finns behov av starkare samarbete mellan nordiska länder, jag behöver bara nämna Kirunas växande betydelse som stödjepunkt för europeisk satellitverksamhet och alla de möjligheter det finska företaget Iceye bjuder – viktigt är att ägarmajoriteten bibehålls i europeiska händer.

Finland vill inte med sina egna signaler bidra till att i förtid försvaga USA:s Nato-engagemang för säkerheten i Östersjö-området och i Arktis. Trots retorisk oreda i USA har övningarna och planeringen tillsvidare fortsatt på överenskommet sätt, med en viss amerikansk nedtrappning i engagemanget. Den arktiska övningen Cold Response får ses som en bekräftelse av fortsatt amerikanska medverkan och återställer förhoppningsvis en del av den skada som hotet mot Grönland ledde till.

Trots Natos procentrekommendationer blir finansieringen av förstärkt europeiskt försvar inte lätt. I fråga om Finland, som fått så mycket erkännande för sin försvarsförmåga och sin framsynthet, är det uppenbart att de svaga offentliga finanserna är ett säkerhetsproblem. Läget försvåras ytterligare av att nya lösningar måste sökas för att avvärja anfall med allt mera autonoma drönarsystem, något som general David Petraeus och Isaac Flanagan framhåller i Foreign Affairs.

Olika länders underrättelsetjänster håller oss vakna med sina varningar om, när och hur Ryssland kunde vara berett att genom militär aggression mot något grannland testa hur Nato i praktiken agerar i enlighet med sin artikel 5. En sak är helt klar: den förmågan kan Ryssland uppnå så snabbt att USA:s minskande insats i Europa måste ske i samförstånd inom Nato. Det förklarar de europeiska ledarnas goda låtsasminer i elakt spel i umgänget med Trump. ”Vi måste rädda det som räddas kan” är president Alexanders Stubbs senaste beskrivning av relationen.

Natos kärnvapenparaply är ett särskilt känsligt kapitel. Man kunde vänta sig att USA i sitt eget intresse skulle slå vakt om trovärdigheten i avskräckningen. I ett samtal på Finlandia-huset visade Alexander Stubb och Jens Stoltenberg stark tillit till att USA vill behålla paraplyet över nordområdena. De hänvisade till att Rysslands strategiska kärnvapenförmågor på Kola halvön och i de arktiska havsområdena utgör hot mot i första hand USA. Upprätthållen trovärdighet minskar också risken för kärnvapenspridning till nya länder, något som skulle strida mot gällande avtal. I Europa har Frankrikes initiativ väckt positivt intresse. Detta är en viktig markering men franska kärnvapen kan inte ens genom europeiskt samarbete i en överskådlig tid ersätta de amerikanska.

I Finland har kärnvapendebatten blossat upp på ett olyckligt sätt. Regeringens avsikt är att avlägsna det lagfästa totalförbudet mot transport och lagring av kärnvapen i Finland. Trovärdigheten i Natos avskräckning anses lida ifall förbud upprätthålls genom lag som inte hinner revideras i akuta konfliktlägen. Tyvärr agerade regeringen så klumpigt att det politiska fältet splittrades. Presidenten har försökt lugna läget för att främja en så bred enighet som möjligt. Ett arrangemang enligt svensk modell har nämnts som lösning men det verkar svårt att nå samförstånd med vänsteroppositionen.

USA:s hot mot ett allierat nordiskt land har gjort det mer än klart att det transatlantiska samarbetet gått in i en fas som utöver förstärkt ansvar på Europa-nivå också kräver så nära regionalt samarbete som möjligt i norr, i Arktis och i Östersjöområdet. Finlands och Sveriges Nato-medlemskap ledde till ett historiskt nära militärt samarbete i Norden, som ännu kan konkretiseras på många sätt.

Inom gråzonen mellan krig och fred fungerar samarbetet också allt bättre. Ett utmärkt exempel är samarbetet mellan Natos Östersjöländer och inom JEF-gruppen vid kabelbrott. Den vedertagna tolkningen och tillämpningen av havsrätten har emellertid förhindrat tillräckligt resoluta, preventiva åtgärder för att förhindra att den ryska skuggflottan förorsakar en ekologisk katastrof av gigantiska mått i Östersjön. De nordiska länderna borde gemensamt söka en uppdaterad tolkning av havsrätten vad beträffar risken för miljökatastrofer.

Det nära samarbetet behövs inom hela totalförsvaret. Det innebär att administrationen i sin helhet och politiskt beslutsfattande i alla nordiska länder måste förenas av en gemensam syn på totalförsvaret. Lättare sagt än gjort. Därför behövs också inom Norden bilaterala föregångare. Finland och Sverige borde systematiskt kartlägga möjligheterna till utvidgat myndighetssamarbete för att underlätta totalförsvaret och för att preventivt förhindra nya gränshinder t.ex. då EU-direktiv verkställs. Också gemensamma övernationella myndigheter kunde komma i fråga.

Jag hänvisade redan till Finlands svaga offentliga finanser som en säkerhetsrisk. Professor Martin Hårdstedt vid Umeå Universitet har dragit slutsatsen att de andra nordiska länderna, i synnerhet Sverige, i sitt eget säkerhetsintresse, borde delta i finansieringen av frontstaten Finlands försvar. Det mest uppenbara behovet är lätt att peka på: finansieringen av transportleder och infrastruktur som är nödvändiga för militär rörlighet och försörjningsberedskap. Utvidgad kapacitet på Malmbanan är en brådskande fråga för nordlig säkerhet, likaså andra investeringar i transportleder för militärt och civilförsvarets behov.

Alla nordiska länders Nato-medlemskap innebar ett stort steg framåt för nordisk säkerhet. Som en Trump-effekt har Island startat en politisk process som siktar till EU-medlemskap. Efter Island väntar vi på Norge. Den nordiska nyttan av alla nordiska länder som medlemmar i EU är lätt att föreställa sig, detta i synnerhet efter att det transatlantiska samarbetet trätt in i en ny oberäknelig fas.

Publicerat

Om marknaden för skor fungerade som marknaden för skolor

Maria Eriksson utmanar perspektivet på skoldebatten i en artikel i Svensk Tidskrift. Jag vet av egen erfarenhet att det är provocerande för många att jämföra skolor med andra branscher. Men det är viktigt. För vad är det som säger att barns skolgång inte borde vara så viktigt att det ska finnas en större frihet för föräldrar och elever att välja mellan olika aktörer och arbetssätt, så länge som man kan visa att resultatet, i form av kunskapsnivåer och god kvalitet, uppfylls?

Sedan 1960-talet har ett viktigt mål för den svenska utbildningspolitiken varit att skolan ska kompensera för elevernas bakgrund. Det målet är ännu inte uppfyllt. Borde inte det föranleda att man drar slutsatser kring hur vi hittills har reglerat skolan och dess arbetssätt?

Jag bifogar Marias artikel här.

Om marknaden för skor fungerade som marknaden för skolor. Då skulle det finnas skoaffärer med skor av olika tillverkare. Men: kommunen skulle bestämma priset på skorna och varje kommuninvånare skulle vara ålagd att köpa skor för samma summa per år.

Skolagen skulle reglera vilka typer av skor en medborgare måste köpa: varje år ett par gymnastikskor och ett par promenadskor, vartannat år ett par sandaler och vart tredje år ett par vinterskor och ett par gummistövlar.

Privata företag skulle ha rätt att tillverka skor och sälja på denna ”marknad”, men fem av sex skor skulle vara kommunalt producerade.

För att få tillverka skor skulle det krävas en statlig skomakarlegitimation. Staten skulle också reglera hur olika skor ska se ut: vinterskor måste ha en sula som är minst två centimeter tjock, med ett mönsterdjup på minst tre millimeter, skorna måste gå upp minst fem centimeter ovanför anklarna och vara tillverkade i skinn eller konstläder, samt fodrade.

Utländskt ägande av skotillverkare skulle vara ifrågasatt. Utredningar skulle förslå att nya skoföretagare inte får ta ut vinst på fem år.

Det säger sig självt att utrymmet för innovation är mycket litet på en sådan marknad. Om det ens går att betrakta som en marknad. Vem vill driva ett skoföretag under sådana förutsättningar?

Men precis så här fungerar marknaden för skolor. Jämförelsen kan tyckas trivial, men den illustrerar att den så kallade skolmarknaden på sin höjd är en kvasimarknad.

Den antyder också något om vad som händer på en sådan ytterst reglerad marknad. Utrymmet för att utveckla nya lösningar blir som sagt litet. Framför allt är det ett system som präglas av centralisering och likriktning. Det är här en konservativ borde dra öronen åt sig. Om ”flumskolan” anses ha misslyckats kan det vara frestande att förespråka ett införande av striktare undervisningsformer. Men varje ny reglering av skolan befäster bara en ordning som innebär att familjer har ett mycket litet inflytande över barnens utbildning och lärande. Varje beslut uppifrån om en ny inriktning kan också rivas upp och ändras till det motsatta när den politiska vinden vänder. Statlig styrning innebär alltid motsatsen till civilsamhälle, pluralism och egenmakt.

Det är ett problem, men inte främst för marknaden och företagen, utan för alla de familjer som är kunder utan verklig makt på denna ”skolmarknad”.

En konservativ skolpolitik, för den som önskar en sådan, bör med andra ord inte gå ut på att skolministern ska sätta upp ännu fler krav på vad som ska läras ut och hur det ska gå till. Inte ens om dessa nya regleringar till synes är förenliga med konservativa idéer.

Det som behövs är i stället en ökad frihet för individer, familjer och civilsamhälle. Viktiga reformer vore att ersätta skolplikten med en läroplikt, samt att tillåta en större frihet för olika aktörer som vill driva skolor. I ett sådant system kommer marknaden att spela en central roll. Om makten ligger hos familjerna kommer en del att välja hemundervisning eller skolor organiserade av ideella verksamheter. Men för de allra flesta kommer det att vara företag som erbjuder den bästa skolan. Friskoleföretagen spelar en viktig roll – som skulle kunna vara ännu större – men inte för sin egen skull, utan för att de erbjuder det som elever och deras föräldrar efterfrågar.

Maria Eriksson är frilansskribent och tidigare redaktör för Svensk Tidskrift

 

Om marknaden för skor fungerade som marknaden för skolor. Då skulle det finnas skoaffärer med skor av olika tillverkare. Men: kommunen skulle bestämma priset på skorna och varje kommuninvånare skulle vara ålagd att köpa skor för samma summa per år.

Skolagen skulle reglera vilka typer av skor en medborgare måste köpa: varje år ett par gymnastikskor och ett par promenadskor, vartannat år ett par sandaler och vart tredje år ett par vinterskor och ett par gummistövlar.

Privata företag skulle ha rätt att tillverka skor och sälja på denna ”marknad”, men fem av sex skor skulle vara kommunalt producerade.

För att få tillverka skor skulle det krävas en statlig skomakarlegitimation. Staten skulle också reglera hur olika skor ska se ut: vinterskor måste ha en sula som är minst två centimeter tjock, med ett mönsterdjup på minst tre millimeter, skorna måste gå upp minst fem centimeter ovanför anklarna och vara tillverkade i skinn eller konstläder, samt fodrade.

Utländskt ägande av skotillverkare skulle vara ifrågasatt. Utredningar skulle förslå att nya skoföretagare inte får ta ut vinst på fem år.

Det säger sig självt att utrymmet för innovation är mycket litet på en sådan marknad. Om det ens går att betrakta som en marknad. Vem vill driva ett skoföretag under sådana förutsättningar?

Men precis så här fungerar marknaden för skolor. Jämförelsen kan tyckas trivial, men den illustrerar att den så kallade skolmarknaden på sin höjd är en kvasimarknad.

Den antyder också något om vad som händer på en sådan ytterst reglerad marknad. Utrymmet för att utveckla nya lösningar blir som sagt litet. Framför allt är det ett system som präglas av centralisering och likriktning. Det är här en konservativ borde dra öronen åt sig. Om ”flumskolan” anses ha misslyckats kan det vara frestande att förespråka ett införande av striktare undervisningsformer. Men varje ny reglering av skolan befäster bara en ordning som innebär att familjer har ett mycket litet inflytande över barnens utbildning och lärande. Varje beslut uppifrån om en ny inriktning kan också rivas upp och ändras till det motsatta när den politiska vinden vänder. Statlig styrning innebär alltid motsatsen till civilsamhälle, pluralism och egenmakt.

Det är ett problem, men inte främst för marknaden och företagen, utan för alla de familjer som är kunder utan verklig makt på denna ”skolmarknad”.

En konservativ skolpolitik, för den som önskar en sådan, bör med andra ord inte gå ut på att skolministern ska sätta upp ännu fler krav på vad som ska läras ut och hur det ska gå till. Inte ens om dessa nya regleringar till synes är förenliga med konservativa idéer.

Det som behövs är i stället en ökad frihet för individer, familjer och civilsamhälle. Viktiga reformer vore att ersätta skolplikten med en läroplikt, samt att tillåta en större frihet för olika aktörer som vill driva skolor. I ett sådant system kommer marknaden att spela en central roll. Om makten ligger hos familjerna kommer en del att välja hemundervisning eller skolor organiserade av ideella verksamheter. Men för de allra flesta kommer det att vara företag som erbjuder den bästa skolan. Friskoleföretagen spelar en viktig roll – som skulle kunna vara ännu större – men inte för sin egen skull, utan för att de erbjuder det som elever och deras föräldrar efterfrågar.

Maria Eriksson är frilansskribent och tidigare redaktör för Svensk Tidskrift

Publicerat

22 nya byråkrater/dag under 2024

Hur kommer det sig att antalet statligt anställda ökat med 37 procent 2008-2024 utan att de fått utökade uppdrag? Samtidigt har befolkningen ökat med 14 procent. Men det har ju skett satsningar inom kriminalvården, polisen och försvaret säger vän av ordning. Men dessa satsningar står för 20000 av totalt 70000, så frågan är hur det kommer sig att ökningen är så kraftig.

Adam Danieli, chef för Timbro idé och programansvarig för rättstatsfrågor, har skrivit en rapport om hur antalet statsanställda har ökat. Vi samtalar om det och även om risken för att president Trumps agerande i USA för att minska byråkratin i statsapparaten och den kritik som detta medfört riskerar att hålla tillbaka svenska politiker för att vidta nödvändiga åtgärder. 1986 fick James Buchanan ekonomipriset för bl a sin forskning om den sk public choice-skolan. En forskning som i allra högsta grad har relevans på den rapport som diskuteras här.

Lyssna på vårt samtal här.

Publicerat

Mer fakta om skolpengen krävs före beslut

Det är inte rimligt att nya långtgående förslag läggs fram utan att de baseras på fakta och korrekt statistik, skriver Per Ledin, expert i Skolpengsutredningen som gjort egna beräkningar.

Publicerad: 17 mars 2026, Dagens Samhälle

I debatten påstås ofta att friskolor får högre skolpeng än vad som motsvararderas ansvar. Skolpengsutredningen föreslår därför att kommunerna ska minska ersättningen till friskolor med 6 procent, som kompensation för de extrakostnader kommunens skolor har för det så kallade utbudsansvaret. Förslaget förutsätter emellertid att friskolor i dag får den ersättning som de ska ha enligt lagen om bidrag på lika villkor (2010:800).

Varken den nu sittande Skolpengsutredningen (SOU 2025:72) eller tidigare utredningar, som Likvärdighetsutredningen (SOU 2020:28), har undersökt om alla kommuner följer lagstiftningen och ersätter friskolor i enlighet med lagens regler.

 Offentlig statistik kan inte heller användas för att belägga att friskolor får den ersättning som de har rätt till. Staten har genom Skolverket avstått från att anpassa den kostnadsstatistik som Skolverket samlar in från kommunerna till de regler som gäller från och med 2010 års lagstiftning om lika villkor. Det saknas även statistik över vilka kommuner som tillämpar en socioekonomisk omfördelning av skolpengen samt hur stor den är.

Dessutom saknas uppgift om kommunernas ersättning till friskolor uppdelad på grundbelopp, eventuell kompensation för tidigare års budgetöverskridanden och så kallat särskilt stöd i ersättningen till friskolor, så det går inte att följa upp vare sig vad friskolorna borde få i ersättning eller vad de får.

Det är inte rimligt att nya långtgående förslag läggs fram utan att de baseras på fakta och korrekt statistik. I avsaknad av offentligt tillgänglig statistik har jag gjort ett försök att beräkna vad friskolorna ska ha i ersättning i förhållande till lagstiftningen och vad de fått, för åren 2018 till 2024.

Jag har upprättatett underlag för skolpengsberäkningen i alla kommuner, som vem som helst kan ladda ner på https://skolpeng.tiiny.site och jag inbjuder alla att granska min sammanställning, så att vi kan få en diskussion om skolpengen som baseras på fakta.

Dagens regler stipulerar att friskolornas ersättning ska motsvara den kommunala skolans kostnader för utbildningsverksamheten indelad i fem kostnadsslag – undervisning, lokaler, skolmat, lärverktyg och elevhälsa – plus två schabloner för administration och momskostnader.

Friskolor ska inte ersättas för den kommunala skolans myndighetsansvar, skolskjuts eller administrationskostnader utöver 3 procent. I snitt utgjorde de kostnader som ligger utanför skolpengen 15 procent av kommunernas totala kostnader för grundskolan 2024, exklusive skolskjuts, med en spridning mellan kommunerna från 0 procent till över 35 procent.

Sammanställningen visar att under 2024 betalade minst 129 kommuner, av de 186 som har friskolor, lägre ersättning till friskolor än vad lagstiftningen stipulerar, och minst 101 av dem mer än 6 procent för lite. I drygt två tredjedelar av kommunerna kan därför det föreslagna avdraget om 6 procent inte tillämpas utan att likvärdigheten för friskoleeleverna försämras ytterligare.

Antagandet i den skolpolitiska debatten och i regeringens direktiv till Skolpengsutredningen om att det finns ett likvärdighetsproblem i att friskolor får ersättning för ett ansvar de inte har, stämmer med andra ord inte med verkligheten i alla kommuner.

Det krävs mer fakta innan politiken kan skrida till beslut.

Per Ledin
Skolkonsult och expert i Skolpengsutredningen

Publicerat

Upp till bevis för de som värnar skolvalet

Jag skriver i Smedjan den 17 mars 2026/

Definitionen av kvalitet lyser helt med sin frånvaro i dagens skoldebatt. Detta trots att alla talar om att det är viktigt med kvalitet i skolan.

För att få driva en friskola krävs ett tillstånd från skolinspektionen, ett tillstånd som förutsätter att ”utbildningen inte innebär påtagliga negativa följder på lång sikt för eleverna eller för den del av skolväsendet som anordnas av det allmänna i den kommun där utbildningen ska bedrivas”. Det gäller för såväl för en etablering som för en ansökan om att utöka elevantalet.

Hela tillståndsprocessen utgår ifrån kommunens perspektiv och handlar om kvantitet i stället för kvalitet. Kommunen som friskolan är belägen i kan yttra sig till Skolinspektionen om etableringen riskerar att medföra sådana ”påtagliga och bestående negativa följder på lång sikt att ansökan ska avslås”. Med lång sikt avses cirka fem–sex år. Kommunens yttrande ska då innehålla en beskrivning  över vilka ekonomiska, organisatoriska och pedagogiska konsekvenser som kan uppstå på lång sikt vid en etablering av den nya skolan. Med andra ord hur etableringen påverkar kommunen.

För sin helhetsbedömning vill Skolinspektionen att kommunen även överlämnar en befolkningsprognos över den aktuella åldersgruppen (6–9 år) av elever i kommunen. Prognosen ska sträcka sig från fem år till tio år. Därtill krävs en sammanställning över samtliga kommunala och fristående förskoleklasser, grundskolor och fritidshem i kommunen. I den sammanställningen ska det  också framgå vilka skolor som är fristående respektive kommunala samt vilka årskurser som erbjuds på respektive skola och elevantalet per skolenhet. En karta som visar placeringen av de kommunala och fristående grundskolorna i kommunen ska också bifogas.

Regelverket är effektivt, om målsättningen är att begränsa nya friskolor.

Noterbart är att det inte finns några krav som är kopplade till kvalitet eller mjuka värden, som hur elever och medarbetare trivs på respektive skola. Detta trots att elevperspektivet också ska beaktas. Regelverket är effektivt, om målsättningen är att begränsa nya friskolor. I sitt beslut 2025 godkände Skolinspektionen endast 3 av de 50 inkomna ansökningarna för nyetablering av friskolor och 14 av 49 av de som ansökte om utökat elevantal.

Det slutbetänkande som utredningen ”Skärpta villkor för friskolesektorn – ytterligare förslag” överlämnade i januari 2026 innebär ett ökat krav på att etableringskommunen yttrar sig över etableringen. Utredningen menar att ett grundläggande syfte är att säkerställa att det för eleverna alltid finns ett kommunalt skolalternativ inom rimligt avstånd. Därför måste kommunernas möjlighet och skyldighet att erbjuda en god utbildning säkerställas. Utredningen påpekar att rätten att välja skola inte får inskränka sig till en möjlighet att endast välja en fristående skola utan det måste finnas en reell rätt att även välja en kommunal skola.

Om ett godkännande av en fristående skola riskerar att leda till nedläggningar av kommunala skolor i en sådan omfattning att det inte finns en möjlighet för elever att välja en kommunal skola inom rimligt avstånd, är detta enligt Skolinspektionen en så allvarlig negativ konsekvens att den enskilda skolan inte ska godkännas. Därför har Skolinspektionen framfört önskemål om att villkoren ska skärpas på detta sätt. Vilken kvalitet som de kommunala skolorna har beaktas inte i sammanhanget, inte heller elevernas efterfrågan.

Minskande eller otillräckligt elevunderlag är det vanligaste skälet till att Skolinspektionen bedömer att en etablering skulle medföra påtagliga negativa följder. Myndigheten anser att ett svagt eller vikande elevunderlag riskerar att urholka befintliga utbildningar och gör det svårt att upprätthålla bredd och kvalitet i det offentliga skolutbudet. Det faktum att en friskola kan attrahera elever från andra kommuner verkar inte vara något som beaktas.

Jag inser att det finns partiföreträdare som gärna ställer sig bakom denna tolkning av hur tillståndsansökningarna ska behandlas, inte minst med tanke på att samma politiker också är huvudmän för kommunala skolorna. Men de som stod bakom införandet av det fria skolvalet och friskolereformen borde ha en annan inställning till hur nyetableringar och utökning av antalet platser i friskolor ska hanteras. Kvalitet, resultat och efterfrågan måste vara viktiga aspekter när ansökningarna prövas. Med ett vikande elevunderlag riskerar det annars att det blir avslag per automatik. Med andra ord ett skydd för alla kommunala skolor, oavsett kvalitet. Det är knappast att värna om elevernas perspektiv, som utredningen påstår sig göra.

Det är knappast att värna om elevernas perspektiv, som utredningen påstår sig göra.

Ett uttalat syfte med friskolereformen var att ge största möjliga frihet för barn och föräldrar att välja skola. Nyckelorden var mångfald, valfrihet och egenmakt. Det är alltjämt viktigt att se till att Sverige lever upp till detta. I dag är det runt 420 000 elever som utnyttjar sin makt att välja en friskola. Andra genom att aktivt välja en kommunal skola. Därför är det beklagligt att Tidöpartierna inte har lyckats med ett av uppdragen i Tidöavtalet – införandet av ett obligatoriskt skolval. Det finns gott om underlag som visar att friskolor bidrar till att höja kunskapsnivåerna i landet som helhet och även runt om i landets kommuner där friskolor etablerat sig.

Märkligt nog lyfts inte detta av företrädare från Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna. Inte heller det faktum att många friskolor har en högre andel elever med utländsk bakgrund än kommunala skolor, eller att friskolor har bidragit till att höja Sveriges kunskapsresultat i internationella prov som PISA och TIMSS. När det gäller debatten om friskolor som är aktiebolag är det också värt att notera att specialbearbetningar av Skolverkets statistik om elevers bakgrund visar att aktiebolagsskolor har ett klart tuffare elevunderlag än icke-vinstdrivande skolor. Detta gäller både utifrån socioekonomi och utrikes bakgrund. Vi vet också att elever med sämre förutsättningar, mätt som föräldrarnas utbildningsnivå, i högre utsträckning valt aktiebolagsskolor framför friskolor som är icke-vinstdrivande.

Politiker måste sluta undvika att definiera vad kvalitet innebär i skolan. Dagens system, och de förslag som nu behandlas politiskt, tyder på att politikerna väljer att slå undan benen för väl fungerande friskolor och deras möjligheter att växa och utveckla verksamheten. Däremot kan dåligt fungerande kommunala skolor fortsätta att bedriva verksamhet. Sverige har inte råd att göra sig av med de väl fungerande friskolor som vuxit fram sedan friskolereformen för över 30 år sedan. Nu är det upp till bevis för de partier, och dess företrädare, som säger sig vilja slå vakt om mångfald, valfrihet och individperspektivet. Säg nej till de förslag som utredningen ”Skärpta villkor för friskolesektorn – ytterligare förslag” presenterat när det gäller skärpta krav vid tillståndsprövning. Ta initiativ till att Sverige äntligen får en definition av vad som menas med kvalitet i utbildningen. Det skulle inte bara underlätta skolvalet för landets elever och föräldrar utan också lägga en grund för en faktadebatt om hur svensk skolas kvalitet kan förbättras.

//

Publicerat

Det är dags att mäta vad skolor faktiskt åstadkommer

Jag vill dela med mig av en debattartikel som Håkan Hallberg skriver i Epoch Times den 16 mars 2026 

Skoldebatten fastnar ofta i frågor om vinst, klasstorlek och ägarformer, medan det verkliga problemet kommer i skymundan: tiotusentals elever lämnar varje år grundskolan utan gymnasiebehörighet. I stället för fler generella reformer behövs ett transparent system som mäter varje skolas faktiska kunskapsresultat och synliggör vad som verkligen fungerar. Det skriver ekonomen Håkan Hallberg.

 

Ordet ”kvalitet” används ofta av politiker och skoldebattörer utan att innebörden definieras. Skolan tillförs stora resurser och det kommer kontinuerligt nya förslag till åtgärder, bland annat att det ska vara max 20 elever i varje klass utan att det finns evidens för att elever i mindre klasser presterar bättre än elever i större. Kostnaderna för att bygga nya lokaler och öka lärartätheten med mera nämns heller inte. Likaså är ägarformerna i ständigt fokus. Den av Skolinspektionen nyligen kritiserade Järvaskolan drivs av en stiftelse, den ägarform många politiker förespråkar. Talande var också att Skolinspektionen inte riktade någon kritik mot Järvaskolans bristfälliga kunskapsöverföring.

Det verkliga problemet är att cirka 17 000 elever varje år lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet och att det finns cirka 100 grundskolor där färre än 70 procent av eleverna når gymnasiebehörighet. Om detta hörs ingenting i debatten. Fokus är vinstfrågan, utan att det presenteras underlag som visar att vinstdrivande skolor är sämre. Tvärtom tyder det mesta på att det är friskolekoncernerna som redovisar det bästa förädlingsvärdet (den kunskap som skolan överför till varje elev), medan nästan samtliga skolor med lägst andel elever som når gymnasiebehörighet är kommunala.

Det är ingen slump då privata företag är bättre på ”management”. De sätter mätbara mål, styr efter dessa och korrigerar avvikelser för att förbättra resultaten, och enheterna (skolorna i detta fall) lär av varandra. De vet att det som mäts blir utfört och kontinuerligt förbättrat. Det medför också att man värnar om att behålla och rekrytera bra personal. Det medför att ledarskapet är en central fråga. Därför är köerna långa till välskötta friskolor. Offentliga verksamheter styrs i regel mot budget utan att resultaten mäts och analyseras. Det kan i sammanhanget påpekas att kostnaderna för den svenska skolan sedan år 2000 har ökat med 57 procent i fasta priser. Brist på resurser är det således inte.

Åtgärder mot dysfunktionella skolor kommer att tvingas fram oavsett vem huvudmannen är.

Det är därför hög tid att införa ett transparent system för att mäta och redovisa varje skolas prestationer med fokus på det förädlingsvärde en skola förmedlar till sina elever. Förädlingsvärdet i skolorna mäts i bland annat Norge, England och USA. Det ger incitament för varje skola att i tid vidta åtgärder för att hjälpa elever som kommit efter. Utöver förädlingsvärde är intressanta uppgifter genomsnittsbetyg på nationella prov, andel behöriga lärare, genomsnittliga klasstorlekar, anmälda brott, frånvaro, personalomsättning etcetera som kan underlätta skolval för föräldrar och elever men också för lärare och övrig personal.

Dessa parametrar skulle skapa en grund för att definiera ”kvalitet” och tydliggöra framgångar och brister, något som en ”offentlighetsprincip” aldrig kommer att göra. Ett sådant system kommer att driva fram rätt sorts förbättringsåtgärder, vilket framför allt kommer att gagna elever i utsatta områden där förbättringsbehoven är störst. Dessutom kommer det att ge information om vad andelen behöriga lärare, klasstorlek med mera har för betydelse för förädlingsvärdet. I dag vet vi inte, vilket gör att resurser riskerar att användas fel.

Åtgärder mot dysfunktionella skolor kommer att tvingas fram oavsett vem huvudmannen är. Det finns utmärkta exempel på hur skolor kan vändas till det bättre både i Sverige och utomlands. Sådana exempel beskrivs i antologin ”Stark skola – en ödesfråga för Sverige”.

Då det finns en tröghet i den offentliga sektorn uppmanar jag Almega Utbildningsföretagen att gå före med att införa ett sådant system för sina medlemmar. Börja med de större skolkoncernerna, som sedan kan visa vägen för de mindre skolenheterna. Det kommer att tvinga kommunala skolor och Skolverket att följa efter. Alla kommer inte att uppskatta dessa kvalitetsparametrar – precis som i näringslivet vill inte underpresterare att deras verksamhet mäts. Det är enklare att ropa efter mer resurser.

Håkan Hallberg
Ekonom och redaktör för boken ”Stark skola – en ödesfråga för Sverige”