Ett av de seminarier som jag själv talade på i Almedalen var ”Påverkas elevernas kunskapsnivå av att skolor går med vinst?”. Svaret – som är ja – framgår av min text nedan.

Seminariet var ett av flera som anordnades under tisdagen, med anledning av att boken ”Stark skola – en ödesfråga för Sverige” presenterades. Redaktörer för denna debattbok är Håkan Hallberg och Mats Ögren Wanger. 39 personer har bidragit i boken, med ett förord av Sveriges Överbefälhavare Michael Claesson. Du kan beställa boken här. 

Jag är en av de som har bidragit till boken och nedan kan du ta del av min text. Men jag rekommenderar verkligen att läsa alla texter. De ger en bred kunskap och insikt i flera intressanta frågor, tex Johan Söderlunds text ”En psykiatrikers perspektiv på skolan”. Johan är med.dr och specialist i psykiatri och bland annat representant i Nationella arbetsgruppen för adhd. Han skriver mycket intressant om skolan och psykisk ohälsa. Högaktuellt ämne inte minst mot bakgrund av den utredning vars uppdrag är att lämna förslag när det gäller området elevhälsa.

Min text – Bättre skola för pengarna är möjligt

”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.” Det sägs ofta att den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller (1884-1970) ska ha yppat de bevingade orden, men inte mycket tyder på att det är sant. Tvärtom pekar det mesta på att den byråkratiska välfärdsstat som började byggas upp under Möllers överinseende, vid sidan av många för all del viktiga sociala reformer, också förde med sig en hel del slöseri med gemensamma resurser. Det senare kan illustreras med ett annat bevingat citat av Leif Östling, framgångsrik vd för Scania, när han uttalar ”Vad fan får jag för pengarna?”. En fråga som känns alltmer relevant i ett land där det på område efter område kan ifrågasättas hur effektiv resursanvändningen är inom till exempel välfärdssektorn.

I den offentliga debatten försöker vänsterdebattörer i dag muta in bilden av att det är de som håller hårt i skattebetalarnas pengar när de går till storms mot ”dräneringen av skattemedel” i privata välfärdstjänster. Medan de slår dövörat till de stora summor som investeras i offentliga välfärdstjänster utan att vi får valuta för pengarna.

Hur väl använder vi skattemedel i Sverige? Det är en viktig fråga inte minst mot bakgrund av att såväl vård, skola som omsorg till mycket stor del drivs i offentlig regi. På skolområdet är det cirka åtta av tio barn som går i offentliga skolor, det vill säga i förskolor och skolor. Tittar vi på vården och omsorgen så sker 87 procent av vården i offentlig regi och 85 procent av omsorgen. Det kan man inte tro om man lyssnar på debatten.

För trots att en mycket stor majoritet av landets elever går i offentliga skolor så handlar den svenska debatten i stort sett uteslutande om friskolorna. Och detsamma gäller vården och omsorgen. Den privata välfärdssektorn framställs som problemet. Ska vård- och omsorgsföretag och friskolor få gå med överskott? Ska friskolor få dela ut överskott/göra utdelning till sina ägare? Frågorna kan synas lätta att besvara med ett tydligt NEJ. Men vad får det beskedet för konsekvenser? Det finns skäl att problematisera frågeställningen. Låt oss titta på exemplet skola.

Vinst och kvalitet går hand i hand

Vissa partier driver frågan att det inte ska vara tillåtet för friskolor att använda sig av verksamhetsformen aktiebolag om det innebär att ägaren kan få utdelning. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna menar att om en verksamhet drivs i aktiebolagsform så innebär det att ägaren/ägarna bara är intresserade av vinstmaximering. Därför vill de ställa krav på att friskolor inte får ge utdelning till ägarna. Det skulle innebära att intresset för att investera i friskolor i princip skulle försvinna eftersom den som investerar i skolverksamheten inte skulle få avkastning på sin investering. De som talar illa om aktiebolagsformen talar aldrig om att ekonomiska föreningars syfte (till exempel HSB och Riksbyggen) ofta handlar om att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen. Det finns till och med ett kapitel i lagen om ekonomiska föreningar om hur vinstutdelning ska hanteras.

Många hävdar att det inte går att erbjuda en kvalitativt bra utbildning i aktiebolagsform. Detta är ett påstående som nästan aldrig behöver beläggas för de flesta tar det för en sanning. Men det finns inga belägg för påståendet, tvärtom visar analyser (Lönsamma kunskaper – sambandet mellan vinst och kvalitet i svenska grundskolor”, rapport Svenskt Näringsliv, mars 2018) att lönsamhet och kvalitet går hand i hand på svenska grundskolor. 2016 gjorde Henrik Jordahl, i dag professor vid Örebro universitet, en fallstudie (”En effektivare skola ger mer kunskap”, rapport Svenskt Näringsliv, juli 2016) där han granskade tre kommuners och tre friskolehuvudmäns systematiska kvalitetsarbete och effektivitetsarbete.

Han menar att kommunernas systematiska kvalitetsarbete framstår som eftersatt i jämförelse med skolföretagens mer renodlade arbetssätt. För dessa står undervisningen tydligt i fokus och de har ett mer välorganiserat arbetssätt med uppföljning, analys och åtgärder. Jordahl konstaterar också att kommunerna har fler och brokigare mål för sina skolor medan undervisningen står tydligt i friskolornas fokus.

Ett annat argument som också används i skoldebatten är att det är särskilt olämpligt att bedriva just skolverksamhet i form av aktiebolag, eftersom det är en verksamhet där det tar lång tid innan man ser effekterna av en dålig skola. Aktiebolagsformen är därför olämplig, friskoleägarens vinstintresse gör att det finns stort incitament för friskolan att ”locka in” elever till en skola som erbjuder en utbildning med låg kvalitet för att ägaren hellre vill ta ut pengar ur verksamheten i form av utdelningsvinst än att eftersträva en utbildning av hög kvalitet. Eftersom friskoleägare oftast erbjuder utbildning under många år finns det en risk att en undermålig verksamhet inte skulle avslöjas förrän långt senare. Slutsatsen är att det är först då som det faktiskt går att upptäcka att det i själva verket var en dålig skola, där ägarna använt skolpengen till andra saker. Så låter argumentationen bland de som vill ta bort möjligheten för friskoleägare att driva verksamheten i form av AB.

Det ligger självfallet en hel del i påståendet att utbildning är en verksamhet vars effekter kan ta lång tid innan de blir synliga. Särskilt om det saknas ett system för att jämföra landets skolor med varandra. Så visst finns det en tidsaspekt när det gäller undervisningens utfall. Denna beskrivna risk är också i sig ett viktigt skäl för att det behöver finnas en tydlig definition av vad som är kvalitet i skolan – vilket saknas i Sverige – och till att ha löpande nationella prov som ger en övergripande nationell bild av hur kunskapsutvecklingen ser ut i svensk skola. Detta är inte något som gäller enbart för friskolor, det gäller givetvis alla skolor oavsett huvudman. Det är snarare ett än viktigare argument för att Sverige inte enbart kan förlita sig på internationella kunskapsprov. Vi behöver ett nationellt test som visar hur kunskapsutvecklingen ser ut över tid i landet som helhet. Är dagens 15-åringar bättre eller sämre än 15-åringarna på 1970-talet? Det svaret har vi inte i dag.

Mått på en skolas förädlingsvärde behövs

I dag får vi förlita oss på PISA, en internationell jämförelse, för att få viktig information om hur svenska elever presterar i några ämnen. Utan det svenska deltagandet i OECD:s internationella prov (PISA, TIMMS, PIRLS) hade Sverige som nation saknat den kunskap som vi ändå har i dag kring hur svenska elever presterar. Men även om PISA-resultaten i sig är ett mått på hur bra svenska 15-åringar presterar i jämförelse med sina jämnåriga i andra länder, så säger de inget om de olika skolornas förmåga att höja elevernas kunskapsnivå utifrån vilka kunskaper eleverna hade med sig när de började skolan. För detta skulle det behövas ett mått på skolans förädlingsvärde, det vill säga ett mått som visar skolans förmåga att höja elevens kunskapsnivå utifrån kunskaperna eleven hade med sig vid skolstarten. Detta är en metod att jämföra skolor som allt fler länder intresserar sig för.

När friskolereformen infördes 1993 var det 0,9 procent (8 300 elever) av alla grundskoleelever i Sverige som gick i någon av de då 77 godkända privata skolorna (SOU 1992:38, Fristående skolor, Bidrag och elevavgifter). 73 procent av skolorna fanns i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. 25 av skolorna var konfessionella, 25 Waldorfskolor, 12 Montessoriinspirerade och 6 internationella skolor. Finansieringen av dessa privatskolor skedde enligt SOU 1992:38 till 52 procent via offentliga bidrag, 30 procent elevavgifter och till 18 procent via föräldrabidrag, sponsormedel, gåvor med mera. Medianvärdet på elevavgiften vid de skolor som tog ut avgift låg 1991 på 8 000 kronor per år, 28 procent av skolorna tog inte ut elevavgift. Den högsta årliga avgiften 1991 uppgick till 43 100 kronor. Många skolor hade avtal med kommuner och fick på så sätt bidrag till verksamheten.

Stark efterfrågan på friskolor

I dag är det förbjudet för friskolor att ta ut avgifter och över 420 000 barn och elever går i en fristående förskola, grundskola eller gymnasieskola. Ökningen har varit oavbruten av såväl andelen som antalet friskoleelever under de senaste 20 åren. Från läsåret 2014/2015 till 2023/2024 har andelen elever i fristående grundskolor ökat från 13,7 procent eller 158 000 till 16 procent eller 194629 elever.

Knappt 37 000 elever i tillökning på ett decennium, vilket till exempel motsvarar antalet invånare i Karlskrona.

Under de senaste 20 åren har andelen ökat från sex till 16 procent. De små stegens revolution – i det tysta – som tydligt visar vilken stor efterfrågan som finns på platser i friskolor runt om i landet. Vi kan också se en stor ökning av andelen elever i fristående gymnasieskolor. Det verkar som om den debatt som pågått nationellt under många år, där friskolor kritiseras, liksom reformen i stort, inte påverkar landets elever och föräldrar. Allt fler fortsätter att välja friskolor. Och stödet för att det är rätt att välja grundskola har ökat med nästan tio procentenheter sedan 2020. En intressant utveckling i sig med tanke på hur intensiv debatten om friskolorna har varit under de senaste tio åren. Fler än sju av tio tycker att det är rätt att välja grundskola.

Varför gör de då det? Inte minst mot bakgrund av hur medierapporteringen och debatten kring friskolor ser ut kan man ju undra varför så många ändå väljer dessa skolor?

Det är i skoldebattens skugga – bland den fakta som inte får utrymme, eftersom den inte passar det rådande narrativet – som vi får söka svaret på den frågan. När Skolinspektionen i den årligt återkommande Skolenkäten ställer frågan till lärare, elever och föräldrar framgår att de som valt att jobba eller studera på en friskola är mer nöjda än kollegorna och kamraterna på kommunala skolor. När man nagelfar Skolinspektionens kvalitetsgranskningar (enligt deras egen definition av vad som menas med kvalitet) (Så bedöms skolor (skolinspektionen.se)) blottläggs att friskolor regelmässigt håller högre skolkvalitet – och bättre ledarskap – än kommunala skolor.

Friskolor presterar bättre

När de senaste PISA-resultaten för 15-åringar analyseras visar det sig att friskolornas elever ligger ett helt läsår före eleverna i kommunala skolor. Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgrens analys är förbluffande (Vad kan vi lära av PISA 2022? Faktorer bakom svenska elevers resultat – IFN ). Elever med liknande bakgrund har jämförts och resultatet visar på skillnaden – ett helt läsår för de som gått i en friskola. Hur kan det komma sig att det inte finns en enorm debatt om detta resultat? För samtidigt vet vi också – även om det inte är en särskilt spridd insikt i skoldebatten – att av närmare 100 grundskolor där över 30 procent av eleverna lämnar årskurs nio utan behörighet till gymnasiet, är samtliga kommunala. Även här handlar det om 15-åringar.

De här insikterna är alltså inte vanligt förekommande i skoldebatten, men det betyder nu inte att föräldrar och elever runt om i vårt land svävar i total okunnighet om hur skolkvalitet fördelar sig på friskolor respektive kommunala skolor. Åtminstone har man en relativt god bild av lokala förhållanden. Och utifrån den verklighetsbilden röstar folk med fötterna. Och när de valt skola har cirka 420 000 elever valt en friskola. Friskolor förefaller också ha en bättre förmåga att anpassa sin undervisning till elevernas behov. Något som är mycket viktigt i tider där vi ser en ökad andel elever med till exempel adhd-diagnoser, problem med hemmasittare och en ökad efterfrågan på resursskolor.

Skulle då denna tillväxt av friskoleplatser ha kunnat ske om det inte hade varit möjligt att driva friskolor som aktiebolag? Mitt svar på den frågan är nej. Det finns flera dimensioner i detta nej så låt mig utveckla.

Finansiering underlättas av aktiebolagsformen

Det handlar om de små skolhuvudmännen och de skolhuvudmän som vill växa. Låt mig börja med de små. Aktiebolagsformen är en väletablerad företagsform som innebär att man skiljer mellan individens ekonomi och företagets ekonomi. Ett aktiebolag är en egen juridisk person. Det är förmodligen det främsta skälet till att cirka 63 procent av alla fristående grundskolor och 88 procent av alla fristående gymnasieskolor drivs i form av AB. Bland förskolorna är det 46 procent som drivs i bolagsform. I debatten framställs som sagt valet att driva verksamheten som aktiebolag att den främsta ambitionen hos den eller de ägarna, är att gå med vinst.

Men jag vågar påstå att valet av verksamhetsform inte primärt handlar om vinstfrågan.  Det krävs kapital för att starta en friskola, ett ganska stort kapital i dagens läge och bankerna känner AB-formen väl. För banken är det en trygghet att friskolan är en egen juridisk person även om det är en mycket liten verksamhet. Aktiebolagslagen ställer tydliga krav på ekonomiska och juridiska förutsättningar. AB-formen innebär också att små verksamheter omfattas av de så kallade 3:12 reglerna. Det innebär bland annat att den som startar en friskola kan välja att antingen anställa sig själv i verksamheten, med de lön- och beskattningsregler och kostnader som det innebär, eller att ta ut lönen i form av utdelning efter några år när man ser att verksamheten har en trygg ekonomi. Det senare innebär att mer pengar blir kvar i verksamheten eftersom skatten på utdelning är lägre än löneskatterna. AB-formen innebär också att andra än de ursprungliga ägarna kan bidra med kapital på ett enkelt sätt. Genom att bjuda in andra investerare kan ägarna skapa förutsättningar för verksamheten att växa och utvecklas. Det är precis det som har skett i Sverige. De som investerar i dessa verksamheter vill givetvis också ha ränta på sitt kapital, det vill säga avkastning i form av utdelning. Denna tillväxt har gjort det möjligt för fler elever att få en efterlängtad plats i en friskola.

De stiftelseägda friskolor som finns (cirka nio procent av alla fristående grund- och gymnasieskolor) har funnits länge men de har inte visat något större intresse för att växa och därmed erbjuda fler elever en skolplats. Här återfinns ungefär tio procent av alla friskoleelever. För flera av dessa är just affärsidén den lilla skolhuvudmannen, vilket innebär att de inte vill växa. Det gäller även om allt fler vill ha en plats i dessa skolor och köerna blir allt längre. En plats blir då förbehållen ett fåtal tursamma elever. Det innebär att om det inte skulle ha varit möjligt att bedriva friskoleverksamhet i form av aktiebolag skulle troligen betydligt färre elever ha fått möjlighet att gå i en friskola, än vad som är fallet i dag.

Det bär också syn för sägen att det, enligt en ESO-rapport, är vinstdrivande skolor som drivs i form av aktiebolag, som etablerar sig i anslutning till utanförskapsområden. Utan koncernskolor skulle många elever i utsatta områden aldrig ha fått en chans till en bättre skolgång.

Svenska friskolor får inte välja elever

Vi hade inte fått se den tillväxt som varit möjlig utan de friskoleägare som valt att driva verksamhetsformen som AB och dessutom vågat ta risken att växa. För i det svenska systemet är det, till skillnad från i många andra länder med privatskolor, eleverna som väljer skola. I andra länder är det de privata skolorna som kan välja vilka elever de vill erbjuda plats i sin skola. Det är inte tillåtet i Sverige; finns det utrymme måste skolan ta emot en elev som vill ha den lediga platsen i skolan.

De friskolor som visat sig vara efterfrågade, har också gjort det möjligt för allt fler elever att gå i friskola genom att dessa då kunnat expandera. Under årens lopp har köerna till de mest attraktiva skolorna vuxit. Köer som ju är en tydlig illustration av vilket intresse som finns för en friskola men som i debatten ofta framställs som ett problem. Och visst är det ett problem, men inte på det sätt som det framställs. Det är ett problem som har sin grund i det av politikerna beslutade regelverket då det är svårt för en attraktiv friskola att utöka antalet platser.  Det faktum att friskolor har kö borde ju dessutom leda till att kommunala skolhuvudmän funderar över hur det kommer sig att så många vill välja bort de kommunala skolorna. Samtidigt kan man konstatera att dessa tydliga köer till exempel har skapat en trygghet för Internationella Engelska Skolan att ansöka om att få starta nya skolor.

Köerna visar vilket intresse som finns och då vågar ägarna investera i nya skolor. Nya skolor som det tar år att etablera. Den ökade efterfrågan och möjligheten att växa har medfört att Sverige också fått flera större friskolekoncerner.

Det är skolhuvudmän som tack vare sin storlek har kunnat skapa stordriftsfördelar när det gäller såväl undervisningsmaterial, kompetensutveckling som andra typer av inköp. Precis som många kommuner, som ju faktiskt också kan ses som skolkoncerner. Rätt hanterat kan man, tack vare dessa stordriftsfördelar, skapa rörelsemarginaler i verksamheten, något som Jordahl också har visat i den fallstudie som nämns ovan.

Debatten om friskolornas vinster och synen som den avslöjar; att det förutsätter att det tullas på kvaliteten för att skapa vinst, visar att det saknas insikt om hur verksamheter kan fungera. I debatten utgår jämförelsen oftast ifrån hur de kommunala skolornas ekonomi ser ut och hur den verksamheten är strukturerad och organiserad. Men den dynamik som finns i privatägda verksamheter saknas oftast i anslagsfinansierade organisationer, som ju kommunala skolor och även friskolor är, på grund av skolpengen.

I privatägda verksamheter finns det oftast ett ständigt incitament att förbättra, rationalisera och effektivisera. Ambitionen är att få ut mer verksamhet och högre kvalitet för samma, eller i vissa fall för mindre, pengar. Anslagslogiken är den omvända: det gäller att göra av med de pengar man tilldelats (ja, helst lite mer än så) för att ständigt kunna hävda att man behöver mer resurser. Dessa skilda synsätt gör att det oftast är väldigt svårt för människor att förstå hur det kan komma sig att friskolor kan få pengar över i sin verksamhet, utan att det påverkar kvaliteten. Men det handlar om HUR de resurser som finns som helhet, pengar och personal, används i verksamheten.

Det är en mycket liten andel av den totala omsättningen i friskolebranschen som utgör vinstuttag (utdelning). Det handlar om under en procent. De allra flesta friskolebolag återinvesterar, efter det att skatten är betald, sitt överskott i verksamheten. Det överskottet kan användas för att växa eller för att utveckla verksamheten genom att exempelvis investera i system för systematiskt kvalitetsarbete, finansiera forskningsprojekt som medarbetare deltar i tillsammans med universitet eller upprustning av fastigheter med mera.

Offentlig verksamhet saknar rätt incitament

Kommersiella verksamheter – där det för många så skräckinjagande vinstintresset råder – är inte bara bättre på att hushålla med ekonomiska resurser. Deras andra stora fördel är innovationskraften.

Offentliga verksamheter å andra sidan drivs av en annan logik som ofta innebär att det inte bara saknas incitament för att bedriva den kostnadseffektivt, utan också drivkrafter för att innovera. Det ena hänger delvis ihop med det andra. Men bristen på innovativa lösningar i det offentliga handlar också om att det i en hierarkisk, reglerad byråkratisk miljö inte går att decentralisera på samma sätt. Den enskilda medarbetaren kan inte alltid ges utrymme för flexibilitet och uppfinningsrikedom. Och i dessa miljöer gör man karriär på andra sätt än genom att ge utlopp för kreativitet. Där handlar det oftast om att göra karriär från läraryrket, till rektor, skolledare eller kanske till och med skolchef för en hel kommun.

I friskole-Sverige däremot har såväl små skolverksamheter som stora koncerner bidragit till nya innovationer på skolområdet. Exempelvis har Kunskapsskolan med sin KED-modell ställt regelbundna samtal och uppföljning i centrum för elevens kunskapsresa och Internationella Engelska Skolan har revolutionerat den flerspråkiga utbildningen och bidragit till en lösning på den svenska lärarbristen genom att ta in utländska lärare. Fridaskolorna har haft ett unikt, nära samarbete med skolforskningen. ”Rytmus” har bidragit till det svenska musikundret (jag vågar påstå minst lika mycket som den kommunala musikskolan).

Resursskolor har gett många barn med särskilda behov undervisning i miljöer med individuella anpassningar som inte finns någon annanstans. Dessvärre har en hel del innovativa lösningar också fått ta ett steg tillbaka i takt med att skolan har reglerats i allt större utsträckning och utrymmet för experimentlusta därmed har minskat.

Klart står att innovationer frodas i miljöer som präglas av konkurrens och ekonomiska incitament. För många känns det ovant att betrakta marknaden som en kreativ experimentverkstad. Men det är precis vad den är. Oavsett om det handlar om att utveckla smarta telefoner, digitala hjälpmedel eller effektiv utbildning.

Skolvalets motståndare hävdar ofta att skolan är för viktig för att man ska överlåta den i marknadens händer. Men är det inte precis tvärtom? Vill vi ge våra barn högkvalitativa utbildningar som mäter kunskapsutveckling, tar sitt uppdrag på allvar och hela tiden strävar efter att bli ännu bättre måste aktiebolagen finnas kvar i skolvärlden. Ska valfriheten vara mer än bara en chimär kan vi inte avveckla de skolor där åtta av tio friskoleelever går. Bara på en konkurrensutsatt skolmarknad där ekonomiska incitament driver utvecklingen framåt kommer skolor att kämpa för att kunna erbjuda en utbildning ingen annan har. Och på det viset kan alla skolor bli bättre – genom att lära av de bästa.

Friskolorna höjer kunskap och kvalitet 

Så för att avsluta med det jag började med, Leif Östlings citat: ”Vad fan får jag för pengarna?” Ett svar när det gäller skolområdet är följande tre konkreta exempel:

1. Friskolorna har bidragit till att höja de svenska skolresultaten i PISA – Rapport av Gabriel Heller-Sahlgren ”Vad kan vi lära av PISA 2022? – Faktorer bakom svenska elevers resultat ”, mars 2024 Näringslivets skolforum
2. Etablering av en friskola har bidragit till att kommunala skolor höjer sin kvalitet – (Independent schools and long-run educational outcomes: evidence from Swedens large-scale voucher reform. Economica, Vol.82 s.508-551, år 2015) En ökning av andelen friskoleelever förbättrar både det genomsnittliga utbildningsresultatet i slutet av grundskolan och på lång sikt även gymnasiebetyg, universitetsstudier och antal utbildningsår. En högre andel friskoleelever i kommunen har inte lett till ökade skolkostnader.
3. Friskolor har bidragit till ökat fokus på skolans arbetsmiljö med trygghet och studiero, visat på ledarskapets betydelse och till att lärare kan välja på flera arbetsgivare och därmed stanna kvar i yrket. Det har gett hälsosamma arbetsplatser med nöjda och friskare medarbetare. ”Jobbhälsoindex 2022 Arbetsmiljö i svensk skola” Rapport Friskolornas riksförbund 2022

Det framhålls ofta från politiskt håll att det är viktigt att Sverige har en skola med god kvalitet. Samtidigt har dessa politiker inte definierat vad som menas med kvalitet i skolan. Skolinspektionen har formulerat sina egna kvalitetsmått, som är kopplade till de mål som de anser att skolan har. Dessa mål är inte helt lätta att dra slutsatser ifrån när det gäller en skolas kvalitet i stort (bedomningsgrunder-planerad-kvalitetsgranskning-grundskola-version-2023-07-01.pdf (skolinspektionen.se). Och framför allt – är det givet att det är just dessa mått som utgör grunden för god kvalitet i skolan?

Här menar jag att politikerna är svaret skyldiga. Är det kvalitet när 30 procent eller högre andel av eleverna lämnar en grundskola utan behörighet till gymnasiet? Det vet vi inte för politiken har inte definierat vad som menas med kvalitet.

Så Östlings fråga är dessvärre mycket relevant för skolan. Och då handlar det inte bara om friskolor utan också om de kommunala verksamheterna, där åtta av tio  elever går. Vad får vi för pengarna?

Tisdagen tillbringade jag i Visby. Almedalsveckan blev 1,5 dag för min del. Men jag hann med att gå på några intressanta seminarier. Detta inlägg tillägnar jag seminariet ”Läraren – nyckeln till ungas digitala framtid”. Seminariet handlade bl a om en undersökning som gjorts bland lärare om hur de ser på frågan, om de anser att de har tillräckligt stöd för att nyttja de digitala hjälpmedel som finns och om vilka effekter som de polariserade debatten ”från skärm till pärm” har medfört.

Novus hade gjort undersökningen. Den visar att många lärare är osäkra på om och hur de kan använda digitala hjälpmedel. Lärare som är duktiga på att använda dem i sin undervisning känner sig ifrågasatta. En person på seminariet vittnade om att föräldrar anklagade skolan för att ”ta av deras barns skärmtid” när de använda datorer i skolan.

Det är typiskt svensk debatt att allt ska vara digitalt – dvs antingen eller. För ett antal år sedan var Lotta Edholm skolborgarråd i Stockholm och då gick hon i bräschen för att staden skolor skulle ha ipads och datorer. Idag anser hon att detta är förkastligt och nu är det bara böcker som gäller. Det klart att skolans medarbetare blir osäkra på vad som gäller. Digitala hjälpmedel finns där, de är ett utmärkt hjälpmedel, inte minst för de medarbetare i skolan som verkligen förstår att använda dem på rätt sätt. Då är det hjälpmedel som faktiskt underlättar lärarens arbete.

Den AI-kommission som presenterade sin rapport i höstas fick ett tydligt uppdrag att INTE ta upp skolans område. Nu gjorde de det ändå, och du kan lyssna på Hamiltonpodden med en av ledamöterna i AI-kommissionen Mathias Sundin (fd riksdagsledamot för L) här.

Digitaliseringen är här och attityden att digitala hjälpmedel ska motarbetas i skolan kan verkligen vara en björntjänst. Såväl lärare som elever måste vara uppdaterade på vad som gäller i samhället. Skolan lägger grunden till kompetensförsörjningen till samhället och företagen behöver medarbetare som kan hantera såväl pärmar som skärmar.

I februari 2025 presenterade utbildningsminister Johan Pehrson en STEM-strategi. I ett pressmeddelande konstaterar han att ” Arbetet med att stärka Sveriges position som ledande tekniknation börjar i skolan. Vi behöver fler personer med gedigna kunskaper inom naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik och intresset måste väckas tidigt. Hela utbildningskedjan, från förskola till forskarutbildning, spelar en roll i detta. ”

Det är sant. Men hur hänger detta ihop med talet ”från skärm till pärm”?

Regeringen har också nyligen presenterat en digitaliseringsstrategi. Problemet är att den knappt nämner skolan eller elever. Vd för Swedish Edtech Industry Jannie Jeppesen konstaterar i en artikel i Altinget  att strategin är välkommen men; ”Samtidigt måste vi rikta ljuset mot det som strategin inte berör: skolans ansvar för att bygga digital kompetens. Sverige har, likt alla EU-länder, åtagit sig att säkerställa att digital kompetens utvecklas tidigt. Ändå nämns inte barn, elever eller studenter i strategins målstruktur. Inga riktade insatser. Inga uppföljningar. Detta sker trots att vi vet att den digitala kompetensen bland unga minskar. ”

Det är uppenbart att politiken inte hänger ihop när det gäller digitaliseringen och skolan, och det är allvarligt. Låt oss hoppas att det finns partier som vågar bryta sig ur den åsiktskorridor som de liberala ministrarna i utbildningsdepartementet har lyckats etablera under de senaste åren.  För det finns ingen motsättning mellan att skolan ska lära eleverna läsa, skriva och räkna och att skolan har en hög digital kompetens, med allt vad det innebär.  Detta är en viktig framtidsfråga som handlar om svensk konkurrenskraft.

/

Nu har även den sk skolpengsutredningen överlämnat sitt delbetänkande till skolministern. Det gör att vi nu kn få en bredare bild av hur de förslag som kommit från de utredningar som Tidö-partierna har tillsatt riskerar att slå mot friskolebranschen.

Av Tidö-avtalet framgår bl a följande:

”Syftet med projektet är att ta fram och genomföra konkreta politiska förslag som löser Sveriges viktigaste samhällsproblem på skolans område. Målet är att:

• Lyfta kunskapsresultaten i den svenska skolan, såväl generellt som för de elever som behöver extra stöd eller som kan gå fortare fram
• Varaktigt stärka tryggheten och arbetsron i skolan
• Utveckla rätten att välja skola och tillvarata mångfalden av utförare, och samtidigt kraftigt minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister
• Höja läraryrkets status och förbättra arbetsvillkoren
• Ge skolan i hela Sverige likvärdiga förutsättningar och stärka verksamhetens kvalitet

Förslagen i projektet ska syfta till att minska administrativ börda och onödig byråkrati.”

En av punkterna ovan är ”Utveckla rätten att välja skola och tillvarata mångfalden av utförare, och samtidigt kraftigt minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister.”. Kommer de förslag som utredningarna har lämnat att leverera detta? Svaret är ett solklart nej. Skälet till detta nej ska jag nu gå igenom.

För det första har den utlovade utredningen om skolval ännu inte tillsatts. Det är olyckligt eftersom det är en viktig del i att ta tillvara mångfalden och valfriheten att alla känner till att man kan välja skola och det finns också behov av att skapa möjligheter för att underlätta skolvalet dels genom ett samordnat skolval och dels genom att det finns bra information som underlag inför skolvalet. Det handlar om skolors profil, resultat, hur elever och lärare uppfattar skolan mm.

Hur är det i övrigt när det gäller att tillvarata mångfalden av utförare?

De två utredningsförslag som framförallt påverkar mångfalden är förslaget från Utredning om vinst i skolan och förslaget från Utredningen om en nationell skolpengsnorm för ökad likvärdighet (som enbart berör skolpengen för förskolor och grundskolor i detta delbetänkande).

Sammantaget innebär dessa förslag ett dråpslag mot branschen som helhet. Förutsättningarna för att bedriva friskola ändras radikalt och det innebär, om förslagen blir verklighet, att många friskolor inte kommer att ha ekonomiska förutsättningar att fortsätta (hälften enligt Almega Utbildning). Utredningarna presenterar ett intressant lösning för att utveckla rätten att välja skola och tillvarata mångfalden av utförare kan man tycka om man vill vara ironisk. Men det finns all anledning att ta detta på allvar. Förslagen slår ytterst mot eleverna eftersom följden blir att många elever som idag kan välja friskolor inte kommer att ha denna möjlighet framöver utan blir hänvisade till kommunala skolor. Dessutom innebär förslagen att elever som väljer friskolor straffas genom en lägre skolpeng.  Vad har jag för grund för dessa påståenden?

Sänkt skolpeng för friskolor

Den genomsnittliga rörelsemarginalen i branschen ligger enligt utredningen om en nationell skolpengsnorm på 3,4 procent, före skatt. Om kommunerna ska dra av 6 procent på skolpengen, som är den huvudsakliga intäkten för en friskola, så inser var och en att matematiken inte går ihop. En ansvarsfull friskoleägare kan inte fortsätta att bedriva verksamhet utifrån dessa förutsättningar. Utredningens egen redovisning är tydlig.

Det finns 103 huvudmän i grupp 1, där går 56 procent av eleverna), 36 i grupp 2 (7 procent av eleverna), 352 i grupp 3 (35 procent av eleverna) samt 85 i grupp 4 (1 procent av eleverna). Sammantaget 576 enskilda huvudmän enligt utredningens tabell 11.1, s 275. Detta visar att de som har minst marginal är de som de enskilda huvudmän som har bara en grundskola eller förskola. Men genomsnittet för alla ligger under 6 procent.

Villkorad rätt till statsbidrag

Lägg därtill till det förslag som utredningen om vinst i skolan har presenterat, som innebär att man vill koppla rätten till statsbidrag (som utgör ca 8-10 procent av friskolornas intäkt) till att en friskola inte får göra utdelning om man ska få ta del av statsbidrag. Ett statsbidrag som varje skolhuvudman ska återrapportera hur det har använts och om det inte skett korrekt så måste pengarna återbetalas, dvs det är ett slutet system vid sidan om skolpengen. Förslaget innebär att det kommer att bli mycket svårt för friskolor som är AB att dels få externa investerare till verksamheten och dels stoppas i praktiken möjligheterna att använda sig av de ska fåmansbolagsreglerna, om gör det möjligt för en friskoleägare att ta utdelning i stället för lön. En åtgärd som ju innebär att mer pengar stannar kvar i verksamheten eftersom utdelning beskattas lägre än lön. Och vem vill investera i en verksamhet om man inte kan få avkastning på sin investering?

Värdeförsämring av friskolor påverkar strukturförändringar och generationsskiften och drabbar främst små friskolehuvudmän

Ett annat förslag, som utredning om vinst i skolan lämnat, handlar om möjligheterna för en ägare av en lite friskola (Hösten 2024 fanns det 2 382 enskilda huvudmän med godkännande att bedriva fristående förskola, grundskola eller gymnasieskola. Dessa drev sammanlagt 4 106 enheter. Lite drygt hälften (56%) eller drygt 1 300, av de enskilda huvudmännen bedriver endast en enhet, utredningen) att hitta en köpare till verksamheten för att säkerställa att skolan kan fortsätta att bedriva verksamhet. Ett behov av att sälja kan tex handla om generationsskifte eller att det blir för dyrt att driva en liten verksamhet pga lagkrav om bemannade skolbibliotek mm.

Utredningens föreslår att den som köper verksamheten inte ska få göra värdeöverföring under fem års tid. I praktiken innebär det att en ny ägare inte kan göra förändringar av bolagsstrukturen i och med köpet av en ny verksamhet, om detta innebär att pengar kommer att överföras från den köpta verksamheten. Eller för att citera utredningens konsekvensanalys: ”Om det blir mindre attraktivt att köpa enheter blir det också svårare att sälja dem. Därmed ökar risken för att vissa enheter tvingas läggas ner i stället för att överlåtas till nya ägare. För mindre enskilda huvudmän som driver enstaka enheter och av någon anledning inte har förutsättningar att fortsätta verksamheten kan det bli svårare att hitta köpare om värdeöverföringsförbudet gör det mindre attraktivt för potentiella ägare att ta över.”

Ökad byråkrati – krav på särredovisning av varje skolenhet tar pengar från elever och undervisning

Utredningen om vinst i skolan föreslår att alla skolhuvudmän som har fler än en skolenhet måste införa särredovisning så att man kan kontrollera hur skolpengen används i varje enskild skola. Detta innebär en kostnad för varje friskola som drabbar eleverna eftersom det påverkar hur mycket som kan avsättas för elevernas undervisning.

Detta kontrollförslag har intressant nog inte har sin motsvarighet när det gäller den andra utredningens förslag att ge kommunerna rätt att använda sig av ett schablonavdrag på skolpengen om 6 procent. De behöver inte redovisa att de faktiskt har denna kostnad för utbudsansvaret, det skulle bli för byråkratiskt enligt den utredaren. Det säger sig självt att inte alla kommuner har denna kostnad, men de ska ändå kunna göra avdraget.

Redan idag är skolpengen till friskolor i många kommuner lägre än till de kommunala skolorna. Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren har också nyligen presenterat ett förslag på hur frågan kan lösas på ett annat sätt, utan att straffa de elever som väljer en friskola och därmed riskerar att få en lägre skolpeng. Helt enkelt en modell som gör det möjligt att de kommuner som har en extra kostnad och kan visa det, får ersättning för denna.  Utan att blanda in skolpengen i sammanhanget. Hans analys av hur det faktiskt sett ut visar ”…inget samband mellan stora plötsliga inflöden av elever och skolkostnader/utfallskvalitet. Sådana effekter tycks vara så pass ovanliga att det ter sig ekonomiskt oförsvarbart att, i enlighet med tidigare förslag, hålla flera procent permanent överkapacitet i den kommunala skolan – till en kostnad på flera miljarder per år – för att hantera dem.”

Därför är svaret på frågan nej

Detta är några skäl till varför det finns grund för att påstå att de presenterade utredningsförslagen riskerar att slå hårt mot branschen och därmed försämra individens möjlighet att välja skola och radikalt minska mångfalden. Dessutom kan det tilläggas att utredningarna inte visat att dessa förslag leder till en ökad kvalitet på skolområdet. Man har inte ens förmått definiera vad som menas med kvalitet.

Så långt några av dessa utredningars förslag. Och då har jag inte nämnt frågan om att reglera undervisningstiden för lärare, införande av offentlighetsprincipen.

Vad har friskolereformen medfört?

Avslutningsvis vill jag påminna om vad friskolereformen faktiskt har bidragit till i svensk skolas utveckling.

Den konkurrens som friskolereformen har inneburit har gett effekt både på individnivå och på systemnivå. Kommunala skolor påverkas när valfriheten uppskattas av en stor majoritet av allmänheten. Skolresultaten har ökat och att det har blivit en ökad mångfald av skolor. Dessutom vill jag påstå att det ökade fokus på ordning och reda i skolan som finns idag har tillkommit mycket tack vare att ett antal friskolor valt att fokusera på att åtgärda just den problematiken.

Vad kan vi då se? Nedan några exempel, en utförligare redogörelse görs på min blogg.

En mångfald av arbetsgivare

Lärare har fått fler arbetsgivare att välja på och medarbetare i friskolor trivs bättre än medarbetare i kommunala skolor.

Friskolor har bidragit till att de svenska skolresultaten har ökat

Internationella kunskapsprov, som rättas externt av oberoende personer,såsom PISA, TIMSS och PIRLS visar att Friskolorna har bidragit till ökade svenska skolresultat.

Elever och föräldrar kan välja skola

7 av 10 anser att det är rätt att man kan välja skola, det visar en undersökning av Demoskop.

En effektivare resursanvändning

En analys av hur friskolorna påverkar kommunernas totala kostnader för skolan och finner att ju större andel av eleverna som går i friskolor, desto lägre blir kostnaderna.

Ökad mångfald

Individer och företag har fått möjlighet att förverkliga sina drömmar genom att starta en friskola. Friskolereformen har också inneburit att det finns en mångfald av pedagogiska inriktningar.

Friskolor som etablerar sig leder till högre kvalitet i kommunala skolor.

De positiva effekterna ökar över tid och blir statistiskt tydliga först 11 år efter friskolereformen. – Det tyder på att det tar viss tid innan konkurrensen påverkar kunskaperna positivt och att det krävs en viss nivå av konkurrens innan effekterna blir tydliga.

Ett citat från Institutet för arbetsmarknad och utbildning IFAU, vid Uppsala universitet sätter diskussionen om vinst och friskolor i ett intressant perspektiv:

Frågan om vinster och utdelningar från friskolor väcker starka känslor. Det finns dock inga belägg för att några av de problem som finns i den svenska skolan skulle lösas genom att förbjuda aktieutdelningar eller vinstdrivande friskolor. Tvärtom finns betydande risk att segregationen skulle öka och att populära och bra friskolor, som idag drivs av aktiebolag, skulle läggas ned.

Hög tid att stå upp för individens rätt att välja skola, mångfalden och friskolereformen

Så nu är det upp till bevis för de som hävdar att mångfald, valfrihet och individen rätt att välja skola är viktigt. Alla vi som värnar om friskolereformen och den makt som den gett individen, och som många politiker vill ta tillbaka, har en viktig uppgift i att se till att Tidöpartierna inser vilka konsekvenser som dessa förslag får. De partier, moderaterna, liberalerna och kristdemokraterna, som för 35 år sedan, tillsammans med centerpartiet, stod upp för vikten av mångfald och valfrihet och individens rätt att välja, verkar nu vara på väg att slå undan benen för en reform som ca 70 procent av befolkningen tycker är rätt – rätten att välja skola. Sverigedemokraterna är det parti som hittills varit tydligast i sin kritik mot förslagen. Visst har svensk skola många utmaningar, och flera har också hanterats av andra utredningar. Men friskolereformen tillhör inte svensk skolas stora problem.

/

 

 

Dagens Nyheter hade idag en nyhet att en överväldigande majoritet av alla lärare är kritiska till att skolföretagen kan ta ut vinst.  Som grund för detta hänvisar de till en undersökning som Sveriges Lärare gjort bland 3400 medlemmar, vara 2400 jobbar i kommunala skolor och 1000 i friskolor. Den fråga som ställdes var om lärarna anser att fristående skolor ska kunna ta ut vinst som inte återinvesteras i verksamheten.

Det är inte första gången som DN presenterar rapporter från Sveriges Lärare som har minst sagt skakig grund. Av artikeln verkar det som att det finns en stabil grund för påståendet ”en helt överväldigande majoritet av alla lärare”.

Den som granskar svarsfrekvensen ställer sig snarare frågan – Vad tycker majoriteten av lärare? Svarsfrekvensen är nämligen 40 procent. När 6 av 10 avstår från att svara på enkäten så verkar frågan inte särskilt angelägen bland Sveriges Lärares medlemmar. En relevant fråga i sammanhanget är varför Dagens Nyheter lånar sig att sprida denna falska bild av lärarnas uppfattning.

/

Jag läser en krönika av Jesper Bengtsson i Dagens Arena. I den argumenterar han mot Anna-Karin Hatts positiva inställning till friskolor. Han menar att det varje år redovisas miljarder av svenska folkets skattepengar som skolvinster. Ett intressant påstående som förmodligen syftar till att spela på människors okunskap. För de som inte känner till hur det faktiskt ser ut kan förmodligen tro att det är sant och dessutom uppfatta det som att det innebär att friskoleägarna stoppar enorma vinster i egen ficka. Sanningen är att det endast är ett fåtal friskoleföretag som faktiskt gör utdelning. Och den totala summan uppgår inte till miljarder. De allra flesta friskolehuvudmän återinvesterar tvärtom överskottet i sin verksamhet.

Jörgen Bengtsson fortsätter ”Vi vet numera också att det svenska skolsystemet blivit det mest segregerade och därmed ojämlika i Norden ”. Jasså tänker jag  – vet vi det – och letar efter belägg för detta påstående i artikeln. Men hittar inga, vilket inte är så konstigt för de finns inga.

Mobiliseringen pågår för fullt inför socialdemokraternas kongress och nästa års val. Då gäller det att sätta bilden att allt som är fel i skolan har sin grund i  friskolereformen. ”Marknadiseringen”, dvs att människor fått möjlighet att välja skola, är det stora problemet. Men håller Bengtssons påståenden?

Är det svenska skolsystemet det mest segregerade och mest ojämlika i Norden?

Vi vet alla (och det VET vi faktiskt) att Sverige har tagit emot fler flyktingar och invandrare än de flesta andra länder. Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren analyserade PISA-resultaten för 2018 i rapporten ”En av världens mest likvärdiga grundskolor”. och slutsatsen är att svensk skola är en av världens mest likvärdiga skolor. Han konstaterar att ” Hursomhelst var Sverige enligt PISA 2018 över lag ett av de mest likvärdiga skolsystemen i OECD, när man jämför lika med lika. Sveriges skola står inte heller ut som mindre likvärdigt än skolsystemen i övriga Norden. Slutsatsen är att den stora utmaningen vad gäller likvärdigheten i det svenska skolsystemet framför allt handlar om – precis som i frågan om den kunskapsmässiga kvaliteten – att kompensera för ett mer komplicerat elevunderlag som har uppstått på grund av invandringen under de senaste decennierna.” Detta illustreras i ett diagram från rapporten:

Av rapporten framgår det också att ”Skolsegregationen efter utländsk bakgrund har inte ökat. Tvärtom tycks den ha sjunkit något sedan 2006. Sverige står inte ut i jämförelse med andra nordiska länder. Segregationen efter utländsk bakgrund är lägre i Sverige än i Danmark och på samma nivå som i Island och Finland, om än något högre än i Norge.”

Den senaste PISA-rapporten, 2022, tar också upp detta. ”Sverige, liksom övriga nordiska länder uppvisar en relativt låg spridning mellan skolor vad gäller den socioekonomiska sammansättningen. Skolsegregationen i Sverige uppgår enligt PISA 2022 till 14,9 procent. Siffran är lägre än OECD-genomsnittet på knappt 24 procent. Danmark har en skolsegration (13,5 procent), som inte är signifikant skild från Sveriges medan en lägre skolsegregation återfinns i Norge (10 procent), Finland (11 procent) och Island (11,1 procent)”.

Låt mig fortsätta granska påståendet.

IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering vid Uppsala universitet) har konstaterat att familjebakgrundens betydelse för skolresultaten inte har förändrats för svenskfödda elever under perioden 1988–2017. Däremot förklarar familjebakgrund mer av skolresultaten idag än tidigare för elever som är födda utomlands. Det har blivit större skillnader bland annat beroende på hur gamla eleverna är när de kommer till Sverige och vilka länder de kommer ifrån.

Boendesegregationen är det största orsaken till elevsammansättningen i skolan. Enligt IFAU har  skolsegregationen till ca 75-80 procent sin grund i boendesegregationen. Eftersom de flesta kommuner har närhetsprincipen som urvalsgrund till skolan innebär det att boendesegregationen får fullt genomslag om eleverna inte använder sig av skolvalets möjligheter att välja en annan skola. Många elever gör ett aktivt skolval, men det kan bli fler. Det är därför införandet av ett obligatoriskt skolval är en viktig förändring. Det skulle öka kunskapen i hela samhället om att man kan välja skola och det skulle också tvinga fram information så att alla kan göra ett mer informerat skolval. Här har Tidöpartierna inte levererat, vilket är mycket beklagligt.

I den intressanta forskningsstudien ”Segregation – Slutrapport från ett forskningsprogram” (Riksbankens jubileumsfond skriftserie 16) analyseras flera påståenden kring skolvalet och skolsegregation och professor Peter Hedström mfl konstarerar att skolvalet snarare gjort det möjligt för elever att, genom att välja en annan skola än den närmsta, minskat boendesegregationens effekter i deras skolval. I en debatt i SvD konstaterar han bland annat att  ”Utifrån debatten får man lätt intrycket av att skolsegregationen ökat kraftigt på senare tid och att det fria skolvalet varit en av de viktigaste pådrivande faktorerna. Så förhåller det sig emellertid inte. Eftersom flertalet elever går i skolor mycket nära hemmet står skolsegregationens drivkrafter snarare att finna i bostadsmarknadens utveckling.” Han fortsätter ”Trots att skolornas etniska och socioekonomiska sammansättning ofta är en direkt reflektion av bostadsområdenas etniska och socioekonomiska sammansättning har emellertid bostadssegregationens betydelse för skolsegregationen nästan helt lyst med sin frånvaro i den allmänna debatten.”

”Elever med utländsk bakgrund går numera oftare i friskolor än elever med svensk bakgrund och friskolorna gör det möjligt för dem att undvika de ibland problematiska lokala skolorna. Bland grundskoleelever med utländsk bakgrund som bodde i ett område där mer än hälften hade utländsk bakgrund valde exempelvis nästan en tredjedel en friskola i stället för den lokala kommunala skolan år 2017.”

Fakta måste göra skillnad

Det är symptomatiskt för skoldebatten att studier som dessa inte får genomslag alls. Deras resultat stämmer ju inte in i den bild som många vill sätta av friskolereformen. En reform som satt individens perspektiv och behov i centrum. Och på tal om individens perspektiv vill jag också bara kommentera ytterligare ett påstående från Jesper Bengtsson;  ”Och även om man väljer att bortse från systemets segregerande effekter finns det inget direkt samband mellan rätten att välja skola och rätten för privata företag att ta ut vinst från svensk skola. Det går alldeles utmärkt att tänka sig skolor som drivs som stiftelser eller ekonomiska föreningar och som därmed erbjuder alternativ till de kommunala skolorna, även om man skulle förbjuda vinst.”

Det är korrekt att det finns andra driftsformer än AB. Idag går totalt ca 423.000 elever i fristående för-, grund och gymnasieskolor. Av dessa går 37.000 i stiftelsedrivna verksamheter, 26.000 i ideella verksamheter och 42.600 i ekonomiska föreningar (som också är verksamheter som ska främja medlemmarnas ekonomiska intresse). Återstår således 311.400 elever som valt verksamheter som är AB.

Den stora majoriteten elever som idag går i friskolor har fått en plats  tack vare att det finns friskolor som är aktiebolag och som vill växa. Det har också gjort det möjligt för investerare att bidra till denna tillväxt och därmed bidra till att utveckla svensk skola. Köerna till friskolorna visar att det alltjämt finns en efterfrågan. De som tror att mångfalden och valfriheten skulle vara densamma om det inte är tillåtet att driva friskola som AB förstår inte vilken betydelse som denna verksamhetsform har för att utveckla en bransch och därmed också tillgodose en ökad efterfrågan på skolplatser. För att tillgodose detta behov behövs det kapital och investerare, och de vill, precis som vi som sparar på bank eller sparar i fonder, ha ränta eller avkastning på sitt kapital.

För Sverige har friskolereformen varit en mycket viktig reform så här långt, den har bland annat bidragit till att höja resultaten i svensk skola och sätta fingret på vikten av ordning och reda och gott ledarskap i skolan. Men den bilden kommer vi inte att få från friskolemotståndarna. Och det som är så allvarligt med dessa försök till bildsättande av vad som är problemen i svensk skola är att de verkliga problemen inte kommer att åtgärdas. 84 procent av alla grundskoleelever går trots allt i kommunala skolor.

/

 

Artikel i Smedjan 26 maj 2025