Inlägg

Publicerat

Nu är vi allierade – och sedan?

Samfundet Sverige-Finland hade årsmöte den 25 mars, vid vilket jag glädjande nog omvaldes som ordförande.

I anslutning till detta talade Peter Stenlund, tidigare ambassadör i Oslo för Finland, samt tidigare statssekreterare vid Finlands UD, mm. under rubriken ”Nu är vi allierade – och sedan?” Nedan återfinns hela hans intressanta och tankeväckande anförande.

/

Ambassadör (ret) Peter Stenlund 25.3.2026, Samfundet Finland-Sverige

Nu är vi allierade – vad sedan?

Värderade Finlandsvänner

På dagen för ett år sedan rapporterade jag om Nato-stämningarna i Finland på ett web-seminarium ordnat av Krigsvetenskapsakademin. Riksdagen behandlade då regeringens första försvarspolitiska redogörelse efter att Nato-medlemskapet hade uppnåtts. Men den uppskattade professorn Tuomas Forsberg svor i kyrkan: redogörelsens borde skrivas om, det är diskutabelt om vi fullt ut kan lita på USA.

Professorn blev åthutad. Finland ska hålla huvudet kallt trots Trump-administrationens Rysslandsvänlighet och EU-aversion. Det var den utrikespolitiska ledningens, presidentens och regeringens unisona linje.

Efter Trumps Grönlands-agerande har tongångarna i någon mån ändrats. Den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen skall delvis revideras. Aktstycket landar på regeringens bord i april-maj. Jag har noterat en försiktig ny ton också i den svenska regeringens utrikesdeklaration denna vinter.

Vad har alltså förändrats som leder till en så snabb, delvis ny linjedragning? Åtminstone inte Ryssland. Putins Ryssland har inte omprövat sina avsikter med angreppskriget mot Ukraina.

Förutsättningarna att föra krig har visserligen förändrats. Finansieringen av kriget blev allt svårare men så kom USA till Rysslands hjälp i och med att Iran-bombningarna lyfte priset på olja och gas. Ryssland har fått svårare att rekrytera till sin armé samtidigt som förlusterna är oerhörda. Krigströtthet tycks sprida sig i befolkningen. Men Putin håller greppet om Ryssland och vilja till fred saknas trots deltagande i de USA-ledda samtalen med Ukraina.

Kinas politik har inte heller förändrats. Kinas stöd till Ryssland fortsätter. Europas ekonomiska beroende av Kina i strategiskt avseende är ett stort dilemma. USA:s handelspolitik med tullar som politiskt vapen har gjort vårt beroende av Kina ännu mera komplicerat. Trots problemen med USA måste Europa göra sig mindre sårbart i de ekonomiska relationerna med Kina. Sverige och Finland har här en viktig roll med sina reserver av sällsynta jordartsmetaller, detta med tanke på försvarsindustrins behov och den gröna omställningen.

Det är alltså USA som står för de förändringar som kräver en revidering av Finlands utrikes- och säkerhetspolitik.

Det började i Anchorage. Kritiska analytiker drog slutsatsen att USA:s inställning till kriget har ändrats, att Trumps administration i praktiken tjänar Rysslands intressen. Den bedömningen har inte behövt omprövas – snarare tvärtom.

Europas ledare lyckades tillsammans med Ukraina förhandla fram en gemensam transatlantisk agenda för en fredsuppgörelse. Detta såg ut som ett framsteg. De fortsatta fredssamtalen har dock visat att USA sätter press på Ukraina medan Ryssland behandlas med silkesvantar, t.o.m. då Ryssland ger assistans åt Iran.

USA har under Trump vägrat att bevilja ny finansiering eller vapenhjälp till Ukraina. Nu föreligger risken att Europas köp av amerikanska vapen för Ukrainas luftvärn försvåras av Iran-kriget. Vi har en paradoxal situation då Ukraina med sitt kunnande i drönarförsvar kan anses ge mera stöd till USA än det mottar. Detta med undantag för underrättelsestöd.

Det var dock det amerikanska hotet att använda makt mot Grönland som väckte Europa till verklig insikt om att det transatlantiska samarbetet gått in i en ny fas. Till den slutsatsen bidrog USA:s nationella säkerhetsstrategi, som inte gav stöd för de gemensamma värderingar som förenat de transatlantiska parterna.

Vad är att vänta i Finlands uppdaterade säkerhetspolitiska bedömning? Jag tror inte att det blir några förhastade eller radikala slutsatser. Nato-medlemskapet betraktas fortsättningsvis som den nödvändiga linjedragningen efter att Ryssland inledde sin fullskaliga invasion och efter att Ryssland börjat agera för att begränsa Finlands och Sveriges handlingsfrihet i alliansfrågan. Den starka folkopinion som hjälpte in oss i Nato har dock förändrats – inte i fråga om medlemskapet men i frågan om vi kan lita på att USA skulle komma till hjälp då det behövs.

Uppenbart är att Finland ännu kraftigare än tidigare kommer att driva på förstärkningen av Natos europeiska pelare, för att Europa ska ta ett avgörande ansvar för sin egen säkerhet. Det ska ske främst inom Nato men också med hjälp av EU. Den kan behövas också nya arrangemang utanför EU:s strukturella beroende av trojanska medlemmar som Ungern. President Niinistö har i 20 år försökt göra Lissabon-avtalets artikel 42.7. fungerande i praktiken, länge utan att få större gensvar, men nu är intresset ett helt annat.

I EU:s kommission leder eller koordinerar Henna Virkkunen arbetet med viktiga program: EU:s säkerhetsstrategi, Arktis, kabelsäkerhet till havs, cybersäkerhet, försvar mot drönare, minskning av riskfyllt beroende av icke-europeiska molntjänster och större teknologisk suveränitet generellt sett.

Finlands kritik av USA kommer dock att förbli återhållsam – av realpolitiska skäl. En indikation på det kan man avläsa i de luddiga reaktionerna då USA och Israel inledde sina folkrättsvidriga bombningar av Iran.

USA:s centrala roll inom Nato kan inte ersättas under de närmaste åren – Europa är militärt allvarligt försenat. Denna försening blev ännu mera bekymmersam efter Trumps senaste vredesutbrott när de europeiska ledarna vägrade att göra Iran-kriget till ett Nato-krig. Utan undantag måste Europas länder i brådskande ordning förstärka sitt konventionella försvar, inte enbart inom de klassiska försvarsgrenarna land, sjö och luft utan också inom cyber och i rymden.

Inom rymddimensionen finns behov av starkare samarbete mellan nordiska länder, jag behöver bara nämna Kirunas växande betydelse som stödjepunkt för europeisk satellitverksamhet och alla de möjligheter det finska företaget Iceye bjuder – viktigt är att ägarmajoriteten bibehålls i europeiska händer.

Finland vill inte med sina egna signaler bidra till att i förtid försvaga USA:s Nato-engagemang för säkerheten i Östersjö-området och i Arktis. Trots retorisk oreda i USA har övningarna och planeringen tillsvidare fortsatt på överenskommet sätt, med en viss amerikansk nedtrappning i engagemanget. Den arktiska övningen Cold Response får ses som en bekräftelse av fortsatt amerikanska medverkan och återställer förhoppningsvis en del av den skada som hotet mot Grönland ledde till.

Trots Natos procentrekommendationer blir finansieringen av förstärkt europeiskt försvar inte lätt. I fråga om Finland, som fått så mycket erkännande för sin försvarsförmåga och sin framsynthet, är det uppenbart att de svaga offentliga finanserna är ett säkerhetsproblem. Läget försvåras ytterligare av att nya lösningar måste sökas för att avvärja anfall med allt mera autonoma drönarsystem, något som general David Petraeus och Isaac Flanagan framhåller i Foreign Affairs.

Olika länders underrättelsetjänster håller oss vakna med sina varningar om, när och hur Ryssland kunde vara berett att genom militär aggression mot något grannland testa hur Nato i praktiken agerar i enlighet med sin artikel 5. En sak är helt klar: den förmågan kan Ryssland uppnå så snabbt att USA:s minskande insats i Europa måste ske i samförstånd inom Nato. Det förklarar de europeiska ledarnas goda låtsasminer i elakt spel i umgänget med Trump. ”Vi måste rädda det som räddas kan” är president Alexanders Stubbs senaste beskrivning av relationen.

Natos kärnvapenparaply är ett särskilt känsligt kapitel. Man kunde vänta sig att USA i sitt eget intresse skulle slå vakt om trovärdigheten i avskräckningen. I ett samtal på Finlandia-huset visade Alexander Stubb och Jens Stoltenberg stark tillit till att USA vill behålla paraplyet över nordområdena. De hänvisade till att Rysslands strategiska kärnvapenförmågor på Kola halvön och i de arktiska havsområdena utgör hot mot i första hand USA. Upprätthållen trovärdighet minskar också risken för kärnvapenspridning till nya länder, något som skulle strida mot gällande avtal. I Europa har Frankrikes initiativ väckt positivt intresse. Detta är en viktig markering men franska kärnvapen kan inte ens genom europeiskt samarbete i en överskådlig tid ersätta de amerikanska.

I Finland har kärnvapendebatten blossat upp på ett olyckligt sätt. Regeringens avsikt är att avlägsna det lagfästa totalförbudet mot transport och lagring av kärnvapen i Finland. Trovärdigheten i Natos avskräckning anses lida ifall förbud upprätthålls genom lag som inte hinner revideras i akuta konfliktlägen. Tyvärr agerade regeringen så klumpigt att det politiska fältet splittrades. Presidenten har försökt lugna läget för att främja en så bred enighet som möjligt. Ett arrangemang enligt svensk modell har nämnts som lösning men det verkar svårt att nå samförstånd med vänsteroppositionen.

USA:s hot mot ett allierat nordiskt land har gjort det mer än klart att det transatlantiska samarbetet gått in i en fas som utöver förstärkt ansvar på Europa-nivå också kräver så nära regionalt samarbete som möjligt i norr, i Arktis och i Östersjöområdet. Finlands och Sveriges Nato-medlemskap ledde till ett historiskt nära militärt samarbete i Norden, som ännu kan konkretiseras på många sätt.

Inom gråzonen mellan krig och fred fungerar samarbetet också allt bättre. Ett utmärkt exempel är samarbetet mellan Natos Östersjöländer och inom JEF-gruppen vid kabelbrott. Den vedertagna tolkningen och tillämpningen av havsrätten har emellertid förhindrat tillräckligt resoluta, preventiva åtgärder för att förhindra att den ryska skuggflottan förorsakar en ekologisk katastrof av gigantiska mått i Östersjön. De nordiska länderna borde gemensamt söka en uppdaterad tolkning av havsrätten vad beträffar risken för miljökatastrofer.

Det nära samarbetet behövs inom hela totalförsvaret. Det innebär att administrationen i sin helhet och politiskt beslutsfattande i alla nordiska länder måste förenas av en gemensam syn på totalförsvaret. Lättare sagt än gjort. Därför behövs också inom Norden bilaterala föregångare. Finland och Sverige borde systematiskt kartlägga möjligheterna till utvidgat myndighetssamarbete för att underlätta totalförsvaret och för att preventivt förhindra nya gränshinder t.ex. då EU-direktiv verkställs. Också gemensamma övernationella myndigheter kunde komma i fråga.

Jag hänvisade redan till Finlands svaga offentliga finanser som en säkerhetsrisk. Professor Martin Hårdstedt vid Umeå Universitet har dragit slutsatsen att de andra nordiska länderna, i synnerhet Sverige, i sitt eget säkerhetsintresse, borde delta i finansieringen av frontstaten Finlands försvar. Det mest uppenbara behovet är lätt att peka på: finansieringen av transportleder och infrastruktur som är nödvändiga för militär rörlighet och försörjningsberedskap. Utvidgad kapacitet på Malmbanan är en brådskande fråga för nordlig säkerhet, likaså andra investeringar i transportleder för militärt och civilförsvarets behov.

Alla nordiska länders Nato-medlemskap innebar ett stort steg framåt för nordisk säkerhet. Som en Trump-effekt har Island startat en politisk process som siktar till EU-medlemskap. Efter Island väntar vi på Norge. Den nordiska nyttan av alla nordiska länder som medlemmar i EU är lätt att föreställa sig, detta i synnerhet efter att det transatlantiska samarbetet trätt in i en ny oberäknelig fas.

Publicerat

Om marknaden för skor fungerade som marknaden för skolor

Maria Eriksson utmanar perspektivet på skoldebatten i en artikel i Svensk Tidskrift. Jag vet av egen erfarenhet att det är provocerande för många att jämföra skolor med andra branscher. Men det är viktigt. För vad är det som säger att barns skolgång inte borde vara så viktigt att det ska finnas en större frihet för föräldrar och elever att välja mellan olika aktörer och arbetssätt, så länge som man kan visa att resultatet, i form av kunskapsnivåer och god kvalitet, uppfylls?

Sedan 1960-talet har ett viktigt mål för den svenska utbildningspolitiken varit att skolan ska kompensera för elevernas bakgrund. Det målet är ännu inte uppfyllt. Borde inte det föranleda att man drar slutsatser kring hur vi hittills har reglerat skolan och dess arbetssätt?

Jag bifogar Marias artikel här.

Om marknaden för skor fungerade som marknaden för skolor. Då skulle det finnas skoaffärer med skor av olika tillverkare. Men: kommunen skulle bestämma priset på skorna och varje kommuninvånare skulle vara ålagd att köpa skor för samma summa per år.

Skolagen skulle reglera vilka typer av skor en medborgare måste köpa: varje år ett par gymnastikskor och ett par promenadskor, vartannat år ett par sandaler och vart tredje år ett par vinterskor och ett par gummistövlar.

Privata företag skulle ha rätt att tillverka skor och sälja på denna ”marknad”, men fem av sex skor skulle vara kommunalt producerade.

För att få tillverka skor skulle det krävas en statlig skomakarlegitimation. Staten skulle också reglera hur olika skor ska se ut: vinterskor måste ha en sula som är minst två centimeter tjock, med ett mönsterdjup på minst tre millimeter, skorna måste gå upp minst fem centimeter ovanför anklarna och vara tillverkade i skinn eller konstläder, samt fodrade.

Utländskt ägande av skotillverkare skulle vara ifrågasatt. Utredningar skulle förslå att nya skoföretagare inte får ta ut vinst på fem år.

Det säger sig självt att utrymmet för innovation är mycket litet på en sådan marknad. Om det ens går att betrakta som en marknad. Vem vill driva ett skoföretag under sådana förutsättningar?

Men precis så här fungerar marknaden för skolor. Jämförelsen kan tyckas trivial, men den illustrerar att den så kallade skolmarknaden på sin höjd är en kvasimarknad.

Den antyder också något om vad som händer på en sådan ytterst reglerad marknad. Utrymmet för att utveckla nya lösningar blir som sagt litet. Framför allt är det ett system som präglas av centralisering och likriktning. Det är här en konservativ borde dra öronen åt sig. Om ”flumskolan” anses ha misslyckats kan det vara frestande att förespråka ett införande av striktare undervisningsformer. Men varje ny reglering av skolan befäster bara en ordning som innebär att familjer har ett mycket litet inflytande över barnens utbildning och lärande. Varje beslut uppifrån om en ny inriktning kan också rivas upp och ändras till det motsatta när den politiska vinden vänder. Statlig styrning innebär alltid motsatsen till civilsamhälle, pluralism och egenmakt.

Det är ett problem, men inte främst för marknaden och företagen, utan för alla de familjer som är kunder utan verklig makt på denna ”skolmarknad”.

En konservativ skolpolitik, för den som önskar en sådan, bör med andra ord inte gå ut på att skolministern ska sätta upp ännu fler krav på vad som ska läras ut och hur det ska gå till. Inte ens om dessa nya regleringar till synes är förenliga med konservativa idéer.

Det som behövs är i stället en ökad frihet för individer, familjer och civilsamhälle. Viktiga reformer vore att ersätta skolplikten med en läroplikt, samt att tillåta en större frihet för olika aktörer som vill driva skolor. I ett sådant system kommer marknaden att spela en central roll. Om makten ligger hos familjerna kommer en del att välja hemundervisning eller skolor organiserade av ideella verksamheter. Men för de allra flesta kommer det att vara företag som erbjuder den bästa skolan. Friskoleföretagen spelar en viktig roll – som skulle kunna vara ännu större – men inte för sin egen skull, utan för att de erbjuder det som elever och deras föräldrar efterfrågar.

Maria Eriksson är frilansskribent och tidigare redaktör för Svensk Tidskrift

 

Om marknaden för skor fungerade som marknaden för skolor. Då skulle det finnas skoaffärer med skor av olika tillverkare. Men: kommunen skulle bestämma priset på skorna och varje kommuninvånare skulle vara ålagd att köpa skor för samma summa per år.

Skolagen skulle reglera vilka typer av skor en medborgare måste köpa: varje år ett par gymnastikskor och ett par promenadskor, vartannat år ett par sandaler och vart tredje år ett par vinterskor och ett par gummistövlar.

Privata företag skulle ha rätt att tillverka skor och sälja på denna ”marknad”, men fem av sex skor skulle vara kommunalt producerade.

För att få tillverka skor skulle det krävas en statlig skomakarlegitimation. Staten skulle också reglera hur olika skor ska se ut: vinterskor måste ha en sula som är minst två centimeter tjock, med ett mönsterdjup på minst tre millimeter, skorna måste gå upp minst fem centimeter ovanför anklarna och vara tillverkade i skinn eller konstläder, samt fodrade.

Utländskt ägande av skotillverkare skulle vara ifrågasatt. Utredningar skulle förslå att nya skoföretagare inte får ta ut vinst på fem år.

Det säger sig självt att utrymmet för innovation är mycket litet på en sådan marknad. Om det ens går att betrakta som en marknad. Vem vill driva ett skoföretag under sådana förutsättningar?

Men precis så här fungerar marknaden för skolor. Jämförelsen kan tyckas trivial, men den illustrerar att den så kallade skolmarknaden på sin höjd är en kvasimarknad.

Den antyder också något om vad som händer på en sådan ytterst reglerad marknad. Utrymmet för att utveckla nya lösningar blir som sagt litet. Framför allt är det ett system som präglas av centralisering och likriktning. Det är här en konservativ borde dra öronen åt sig. Om ”flumskolan” anses ha misslyckats kan det vara frestande att förespråka ett införande av striktare undervisningsformer. Men varje ny reglering av skolan befäster bara en ordning som innebär att familjer har ett mycket litet inflytande över barnens utbildning och lärande. Varje beslut uppifrån om en ny inriktning kan också rivas upp och ändras till det motsatta när den politiska vinden vänder. Statlig styrning innebär alltid motsatsen till civilsamhälle, pluralism och egenmakt.

Det är ett problem, men inte främst för marknaden och företagen, utan för alla de familjer som är kunder utan verklig makt på denna ”skolmarknad”.

En konservativ skolpolitik, för den som önskar en sådan, bör med andra ord inte gå ut på att skolministern ska sätta upp ännu fler krav på vad som ska läras ut och hur det ska gå till. Inte ens om dessa nya regleringar till synes är förenliga med konservativa idéer.

Det som behövs är i stället en ökad frihet för individer, familjer och civilsamhälle. Viktiga reformer vore att ersätta skolplikten med en läroplikt, samt att tillåta en större frihet för olika aktörer som vill driva skolor. I ett sådant system kommer marknaden att spela en central roll. Om makten ligger hos familjerna kommer en del att välja hemundervisning eller skolor organiserade av ideella verksamheter. Men för de allra flesta kommer det att vara företag som erbjuder den bästa skolan. Friskoleföretagen spelar en viktig roll – som skulle kunna vara ännu större – men inte för sin egen skull, utan för att de erbjuder det som elever och deras föräldrar efterfrågar.

Maria Eriksson är frilansskribent och tidigare redaktör för Svensk Tidskrift

Publicerat

22 nya byråkrater/dag under 2024

Hur kommer det sig att antalet statligt anställda ökat med 37 procent 2008-2024 utan att de fått utökade uppdrag? Samtidigt har befolkningen ökat med 14 procent. Men det har ju skett satsningar inom kriminalvården, polisen och försvaret säger vän av ordning. Men dessa satsningar står för 20000 av totalt 70000, så frågan är hur det kommer sig att ökningen är så kraftig.

Adam Danieli, chef för Timbro idé och programansvarig för rättstatsfrågor, har skrivit en rapport om hur antalet statsanställda har ökat. Vi samtalar om det och även om risken för att president Trumps agerande i USA för att minska byråkratin i statsapparaten och den kritik som detta medfört riskerar att hålla tillbaka svenska politiker för att vidta nödvändiga åtgärder. 1986 fick James Buchanan ekonomipriset för bl a sin forskning om den sk public choice-skolan. En forskning som i allra högsta grad har relevans på den rapport som diskuteras här.

Lyssna på vårt samtal här.

Publicerat

Mer fakta om skolpengen krävs före beslut

Det är inte rimligt att nya långtgående förslag läggs fram utan att de baseras på fakta och korrekt statistik, skriver Per Ledin, expert i Skolpengsutredningen som gjort egna beräkningar.

Publicerad: 17 mars 2026, Dagens Samhälle

I debatten påstås ofta att friskolor får högre skolpeng än vad som motsvararderas ansvar. Skolpengsutredningen föreslår därför att kommunerna ska minska ersättningen till friskolor med 6 procent, som kompensation för de extrakostnader kommunens skolor har för det så kallade utbudsansvaret. Förslaget förutsätter emellertid att friskolor i dag får den ersättning som de ska ha enligt lagen om bidrag på lika villkor (2010:800).

Varken den nu sittande Skolpengsutredningen (SOU 2025:72) eller tidigare utredningar, som Likvärdighetsutredningen (SOU 2020:28), har undersökt om alla kommuner följer lagstiftningen och ersätter friskolor i enlighet med lagens regler.

 Offentlig statistik kan inte heller användas för att belägga att friskolor får den ersättning som de har rätt till. Staten har genom Skolverket avstått från att anpassa den kostnadsstatistik som Skolverket samlar in från kommunerna till de regler som gäller från och med 2010 års lagstiftning om lika villkor. Det saknas även statistik över vilka kommuner som tillämpar en socioekonomisk omfördelning av skolpengen samt hur stor den är.

Dessutom saknas uppgift om kommunernas ersättning till friskolor uppdelad på grundbelopp, eventuell kompensation för tidigare års budgetöverskridanden och så kallat särskilt stöd i ersättningen till friskolor, så det går inte att följa upp vare sig vad friskolorna borde få i ersättning eller vad de får.

Det är inte rimligt att nya långtgående förslag läggs fram utan att de baseras på fakta och korrekt statistik. I avsaknad av offentligt tillgänglig statistik har jag gjort ett försök att beräkna vad friskolorna ska ha i ersättning i förhållande till lagstiftningen och vad de fått, för åren 2018 till 2024.

Jag har upprättatett underlag för skolpengsberäkningen i alla kommuner, som vem som helst kan ladda ner på https://skolpeng.tiiny.site och jag inbjuder alla att granska min sammanställning, så att vi kan få en diskussion om skolpengen som baseras på fakta.

Dagens regler stipulerar att friskolornas ersättning ska motsvara den kommunala skolans kostnader för utbildningsverksamheten indelad i fem kostnadsslag – undervisning, lokaler, skolmat, lärverktyg och elevhälsa – plus två schabloner för administration och momskostnader.

Friskolor ska inte ersättas för den kommunala skolans myndighetsansvar, skolskjuts eller administrationskostnader utöver 3 procent. I snitt utgjorde de kostnader som ligger utanför skolpengen 15 procent av kommunernas totala kostnader för grundskolan 2024, exklusive skolskjuts, med en spridning mellan kommunerna från 0 procent till över 35 procent.

Sammanställningen visar att under 2024 betalade minst 129 kommuner, av de 186 som har friskolor, lägre ersättning till friskolor än vad lagstiftningen stipulerar, och minst 101 av dem mer än 6 procent för lite. I drygt två tredjedelar av kommunerna kan därför det föreslagna avdraget om 6 procent inte tillämpas utan att likvärdigheten för friskoleeleverna försämras ytterligare.

Antagandet i den skolpolitiska debatten och i regeringens direktiv till Skolpengsutredningen om att det finns ett likvärdighetsproblem i att friskolor får ersättning för ett ansvar de inte har, stämmer med andra ord inte med verkligheten i alla kommuner.

Det krävs mer fakta innan politiken kan skrida till beslut.

Per Ledin
Skolkonsult och expert i Skolpengsutredningen

Publicerat

Upp till bevis för de som värnar skolvalet

Jag skriver i Smedjan den 17 mars 2026/

Definitionen av kvalitet lyser helt med sin frånvaro i dagens skoldebatt. Detta trots att alla talar om att det är viktigt med kvalitet i skolan.

För att få driva en friskola krävs ett tillstånd från skolinspektionen, ett tillstånd som förutsätter att ”utbildningen inte innebär påtagliga negativa följder på lång sikt för eleverna eller för den del av skolväsendet som anordnas av det allmänna i den kommun där utbildningen ska bedrivas”. Det gäller för såväl för en etablering som för en ansökan om att utöka elevantalet.

Hela tillståndsprocessen utgår ifrån kommunens perspektiv och handlar om kvantitet i stället för kvalitet. Kommunen som friskolan är belägen i kan yttra sig till Skolinspektionen om etableringen riskerar att medföra sådana ”påtagliga och bestående negativa följder på lång sikt att ansökan ska avslås”. Med lång sikt avses cirka fem–sex år. Kommunens yttrande ska då innehålla en beskrivning  över vilka ekonomiska, organisatoriska och pedagogiska konsekvenser som kan uppstå på lång sikt vid en etablering av den nya skolan. Med andra ord hur etableringen påverkar kommunen.

För sin helhetsbedömning vill Skolinspektionen att kommunen även överlämnar en befolkningsprognos över den aktuella åldersgruppen (6–9 år) av elever i kommunen. Prognosen ska sträcka sig från fem år till tio år. Därtill krävs en sammanställning över samtliga kommunala och fristående förskoleklasser, grundskolor och fritidshem i kommunen. I den sammanställningen ska det  också framgå vilka skolor som är fristående respektive kommunala samt vilka årskurser som erbjuds på respektive skola och elevantalet per skolenhet. En karta som visar placeringen av de kommunala och fristående grundskolorna i kommunen ska också bifogas.

Regelverket är effektivt, om målsättningen är att begränsa nya friskolor.

Noterbart är att det inte finns några krav som är kopplade till kvalitet eller mjuka värden, som hur elever och medarbetare trivs på respektive skola. Detta trots att elevperspektivet också ska beaktas. Regelverket är effektivt, om målsättningen är att begränsa nya friskolor. I sitt beslut 2025 godkände Skolinspektionen endast 3 av de 50 inkomna ansökningarna för nyetablering av friskolor och 14 av 49 av de som ansökte om utökat elevantal.

Det slutbetänkande som utredningen ”Skärpta villkor för friskolesektorn – ytterligare förslag” överlämnade i januari 2026 innebär ett ökat krav på att etableringskommunen yttrar sig över etableringen. Utredningen menar att ett grundläggande syfte är att säkerställa att det för eleverna alltid finns ett kommunalt skolalternativ inom rimligt avstånd. Därför måste kommunernas möjlighet och skyldighet att erbjuda en god utbildning säkerställas. Utredningen påpekar att rätten att välja skola inte får inskränka sig till en möjlighet att endast välja en fristående skola utan det måste finnas en reell rätt att även välja en kommunal skola.

Om ett godkännande av en fristående skola riskerar att leda till nedläggningar av kommunala skolor i en sådan omfattning att det inte finns en möjlighet för elever att välja en kommunal skola inom rimligt avstånd, är detta enligt Skolinspektionen en så allvarlig negativ konsekvens att den enskilda skolan inte ska godkännas. Därför har Skolinspektionen framfört önskemål om att villkoren ska skärpas på detta sätt. Vilken kvalitet som de kommunala skolorna har beaktas inte i sammanhanget, inte heller elevernas efterfrågan.

Minskande eller otillräckligt elevunderlag är det vanligaste skälet till att Skolinspektionen bedömer att en etablering skulle medföra påtagliga negativa följder. Myndigheten anser att ett svagt eller vikande elevunderlag riskerar att urholka befintliga utbildningar och gör det svårt att upprätthålla bredd och kvalitet i det offentliga skolutbudet. Det faktum att en friskola kan attrahera elever från andra kommuner verkar inte vara något som beaktas.

Jag inser att det finns partiföreträdare som gärna ställer sig bakom denna tolkning av hur tillståndsansökningarna ska behandlas, inte minst med tanke på att samma politiker också är huvudmän för kommunala skolorna. Men de som stod bakom införandet av det fria skolvalet och friskolereformen borde ha en annan inställning till hur nyetableringar och utökning av antalet platser i friskolor ska hanteras. Kvalitet, resultat och efterfrågan måste vara viktiga aspekter när ansökningarna prövas. Med ett vikande elevunderlag riskerar det annars att det blir avslag per automatik. Med andra ord ett skydd för alla kommunala skolor, oavsett kvalitet. Det är knappast att värna om elevernas perspektiv, som utredningen påstår sig göra.

Det är knappast att värna om elevernas perspektiv, som utredningen påstår sig göra.

Ett uttalat syfte med friskolereformen var att ge största möjliga frihet för barn och föräldrar att välja skola. Nyckelorden var mångfald, valfrihet och egenmakt. Det är alltjämt viktigt att se till att Sverige lever upp till detta. I dag är det runt 420 000 elever som utnyttjar sin makt att välja en friskola. Andra genom att aktivt välja en kommunal skola. Därför är det beklagligt att Tidöpartierna inte har lyckats med ett av uppdragen i Tidöavtalet – införandet av ett obligatoriskt skolval. Det finns gott om underlag som visar att friskolor bidrar till att höja kunskapsnivåerna i landet som helhet och även runt om i landets kommuner där friskolor etablerat sig.

Märkligt nog lyfts inte detta av företrädare från Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna. Inte heller det faktum att många friskolor har en högre andel elever med utländsk bakgrund än kommunala skolor, eller att friskolor har bidragit till att höja Sveriges kunskapsresultat i internationella prov som PISA och TIMSS. När det gäller debatten om friskolor som är aktiebolag är det också värt att notera att specialbearbetningar av Skolverkets statistik om elevers bakgrund visar att aktiebolagsskolor har ett klart tuffare elevunderlag än icke-vinstdrivande skolor. Detta gäller både utifrån socioekonomi och utrikes bakgrund. Vi vet också att elever med sämre förutsättningar, mätt som föräldrarnas utbildningsnivå, i högre utsträckning valt aktiebolagsskolor framför friskolor som är icke-vinstdrivande.

Politiker måste sluta undvika att definiera vad kvalitet innebär i skolan. Dagens system, och de förslag som nu behandlas politiskt, tyder på att politikerna väljer att slå undan benen för väl fungerande friskolor och deras möjligheter att växa och utveckla verksamheten. Däremot kan dåligt fungerande kommunala skolor fortsätta att bedriva verksamhet. Sverige har inte råd att göra sig av med de väl fungerande friskolor som vuxit fram sedan friskolereformen för över 30 år sedan. Nu är det upp till bevis för de partier, och dess företrädare, som säger sig vilja slå vakt om mångfald, valfrihet och individperspektivet. Säg nej till de förslag som utredningen ”Skärpta villkor för friskolesektorn – ytterligare förslag” presenterat när det gäller skärpta krav vid tillståndsprövning. Ta initiativ till att Sverige äntligen får en definition av vad som menas med kvalitet i utbildningen. Det skulle inte bara underlätta skolvalet för landets elever och föräldrar utan också lägga en grund för en faktadebatt om hur svensk skolas kvalitet kan förbättras.

//

Publicerat

Det är dags att mäta vad skolor faktiskt åstadkommer

Jag vill dela med mig av en debattartikel som Håkan Hallberg skriver i Epoch Times den 16 mars 2026 

Skoldebatten fastnar ofta i frågor om vinst, klasstorlek och ägarformer, medan det verkliga problemet kommer i skymundan: tiotusentals elever lämnar varje år grundskolan utan gymnasiebehörighet. I stället för fler generella reformer behövs ett transparent system som mäter varje skolas faktiska kunskapsresultat och synliggör vad som verkligen fungerar. Det skriver ekonomen Håkan Hallberg.

 

Ordet ”kvalitet” används ofta av politiker och skoldebattörer utan att innebörden definieras. Skolan tillförs stora resurser och det kommer kontinuerligt nya förslag till åtgärder, bland annat att det ska vara max 20 elever i varje klass utan att det finns evidens för att elever i mindre klasser presterar bättre än elever i större. Kostnaderna för att bygga nya lokaler och öka lärartätheten med mera nämns heller inte. Likaså är ägarformerna i ständigt fokus. Den av Skolinspektionen nyligen kritiserade Järvaskolan drivs av en stiftelse, den ägarform många politiker förespråkar. Talande var också att Skolinspektionen inte riktade någon kritik mot Järvaskolans bristfälliga kunskapsöverföring.

Det verkliga problemet är att cirka 17 000 elever varje år lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet och att det finns cirka 100 grundskolor där färre än 70 procent av eleverna når gymnasiebehörighet. Om detta hörs ingenting i debatten. Fokus är vinstfrågan, utan att det presenteras underlag som visar att vinstdrivande skolor är sämre. Tvärtom tyder det mesta på att det är friskolekoncernerna som redovisar det bästa förädlingsvärdet (den kunskap som skolan överför till varje elev), medan nästan samtliga skolor med lägst andel elever som når gymnasiebehörighet är kommunala.

Det är ingen slump då privata företag är bättre på ”management”. De sätter mätbara mål, styr efter dessa och korrigerar avvikelser för att förbättra resultaten, och enheterna (skolorna i detta fall) lär av varandra. De vet att det som mäts blir utfört och kontinuerligt förbättrat. Det medför också att man värnar om att behålla och rekrytera bra personal. Det medför att ledarskapet är en central fråga. Därför är köerna långa till välskötta friskolor. Offentliga verksamheter styrs i regel mot budget utan att resultaten mäts och analyseras. Det kan i sammanhanget påpekas att kostnaderna för den svenska skolan sedan år 2000 har ökat med 57 procent i fasta priser. Brist på resurser är det således inte.

Åtgärder mot dysfunktionella skolor kommer att tvingas fram oavsett vem huvudmannen är.

Det är därför hög tid att införa ett transparent system för att mäta och redovisa varje skolas prestationer med fokus på det förädlingsvärde en skola förmedlar till sina elever. Förädlingsvärdet i skolorna mäts i bland annat Norge, England och USA. Det ger incitament för varje skola att i tid vidta åtgärder för att hjälpa elever som kommit efter. Utöver förädlingsvärde är intressanta uppgifter genomsnittsbetyg på nationella prov, andel behöriga lärare, genomsnittliga klasstorlekar, anmälda brott, frånvaro, personalomsättning etcetera som kan underlätta skolval för föräldrar och elever men också för lärare och övrig personal.

Dessa parametrar skulle skapa en grund för att definiera ”kvalitet” och tydliggöra framgångar och brister, något som en ”offentlighetsprincip” aldrig kommer att göra. Ett sådant system kommer att driva fram rätt sorts förbättringsåtgärder, vilket framför allt kommer att gagna elever i utsatta områden där förbättringsbehoven är störst. Dessutom kommer det att ge information om vad andelen behöriga lärare, klasstorlek med mera har för betydelse för förädlingsvärdet. I dag vet vi inte, vilket gör att resurser riskerar att användas fel.

Åtgärder mot dysfunktionella skolor kommer att tvingas fram oavsett vem huvudmannen är. Det finns utmärkta exempel på hur skolor kan vändas till det bättre både i Sverige och utomlands. Sådana exempel beskrivs i antologin ”Stark skola – en ödesfråga för Sverige”.

Då det finns en tröghet i den offentliga sektorn uppmanar jag Almega Utbildningsföretagen att gå före med att införa ett sådant system för sina medlemmar. Börja med de större skolkoncernerna, som sedan kan visa vägen för de mindre skolenheterna. Det kommer att tvinga kommunala skolor och Skolverket att följa efter. Alla kommer inte att uppskatta dessa kvalitetsparametrar – precis som i näringslivet vill inte underpresterare att deras verksamhet mäts. Det är enklare att ropa efter mer resurser.

Håkan Hallberg
Ekonom och redaktör för boken ”Stark skola – en ödesfråga för Sverige”

Publicerat

Ett seminarium om det riktigt viktiga i skolan – hur undervisningen ger resultat

Näringslivets skolforum hade på torsdagen en mycket intressant seminarium på temat Science of learning. Fokus var på vad säger forskningen om vad som fungerar när det gäller undervisning och inlärning. Området science of learning är växande runt om i världen då kunskaperna från hjärnforskningen får ett allt större inflytande på hur undervisningen bör läggas upp.  Frågor som ”Hur kan vi veta att de undervisningsmetoder som används faktiskt leder till avsedd effekt – dvs ökade kunskaper hos eleverna?” är allt mer i fokus.  Idag används väldigt många olika metoder i klassrummen som faktiskt inte baseras på forskning som visar att de faktiskt ger effekt.

Vid seminariet medverkade bl a Anna Stokke, matematikprofessor vid universitet i Winnipeg, Canada, Jonas Linderoth, pedagogikprofessor vid Göteborgs universitet tillika expert i läroplansutredningen (SOU 2025:19). Daniel Muijs, Professor and Head of School of Social Sciences, Education and Social Work (Queen’s University Belfast), en av världens mest citerade forskare när det gäller forskning om effektiv undervisning och tidigare forskningschef vid Ofsted.

Det är anmärkningsvärt att det i en så viktig del av samhället som skolan faktiskt bedrivs en verksamhet som förefaller stå ”på lös grund” när det gäller vad som kännetecknar god och effektiv undervisning, som faktiskt ökar elevernas kunskapsnivå. Professor Anna Stokke var mycket intressant att lyssna på. Hon strukturerade upp sitt anförande bra och tydliggjorde alla fallgropar som finns när det gäller uttolkning och implementering av nya forskningsresultat. Hon har också en podd som heter Chalk & Talk.

Som professor i matematik har hon en god inblick i de bristande matematikkunskaper som många studenter har, ett problem som vi känner igen i Sverige. Hon underströk vikten av att lärare på djupet förstår hur framgångsrika undervisningsmetoder ska implementeras. Ett stort problem enligt henne är att detta inte sker och då blir det lätt ”lethal mutation”, dvs en felaktig tolkning eller implementering av forskningsresultat som dessutom kan skilja sig åt beroende på av olika uttolkare. En ”mutation” av forskningsresultat som innebär att tillämpningen skiljer sig åt. Vilket i sin tur gör att felaktiga tillämpningar, baserat på forskningsresultat, innebär att effekterna uteblir. Det kan till och med medföra att det får en negativ effekt på elevernas lärande.

Hon påpekade också att för att kunna utvärdera effekterna så måste det också finnas en konkret definition av vad det är som man ska mäta/utvärdera. När hon talade om detta tänkte jag osökt på talet om kvalitet i skolan från politikerna i Sverige. Ett gott exempel på ord som inte har något värde om det inte definieras. Hon påpekade också att det är viktigt att uttrycket ”forskning visar” inte tas för givet. Lita inte på det – ställ följdfrågor. Vad visar den? Har tillämpningen fått avsedd effekt eller är det något annat som den visar? Hon understryker också vikten av att lärare och rektorer har en sådan kompetens så att de kan ifrågasätta och ställa följdfrågor när de stöter på program inom tex science of learning, där leverantören påstår att det baseras på forskning. Vilken målgrupp har använts i forskningen? Kan resultaten generaliseras till andra målgrupper? Här brister det ofta enligt Stokke.

Teach a teacher to evaluate evidence… är viktigt och borde därför vara en självklar del i lärarutbildningen enligt henne.

Jag rekommenderar varmt att titta på inspelningen av detta seminarium och professor Stokke talar ca 23 minuter in i inspelningen.

Vi har en livlig debatt om skolan i Sverige, vi talar om friskolor, vinster, betygssystem, elevhälsa, att nästan 20.000 elever lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet, om studiero, nya kursplaner och läroplaner, för att bara nämna några områden. Men det som detta seminarium handlar om är viktiga förutsättningar för att svensk skola ska bli bättre på att förmedla kunskaper till unga. Det är en stor brist i vårt välfärdssamhälle att det som rör science of learning inte prioriteras högre. Professor Linderoth var lite hoppfull i sina kommentarer, men inte utifrån att landets skolmyndigheter m fl intressenter lyfter området, utan utifrån att det bland lärare och rektorer samt några forskare finns ett växande intresse för dessa frågor. Men som professor Stokke m fl konstaterade på seminariet, det behövs en struktur för att det ska bli ett ordentligt genomslag.

Erik Håkansson, Danderyds gymnasium, talar intressant om hur möjligt det är att använda sig av resultaten från science of learning i svenska skolor idag. det kan du höra från ca 1:50 in i inspelningen.

Om du avsätter ca 2 timmar av din dag till detta kommer du att få många intressanta insikter.

Förhoppningsvis kan vi se ökade insikter från politiker och lärarutbildningar om att detta är en viktigt område att fokusera på. Lägg kraften på detta i stället för på huvudmannaskapet.

/

 

Publicerat

Vad skolpolitikerna borde ha lärt av migrationsdebatten

Sofia Jarl skriver en intressant artikel i Smedjan 11 mars 2026. Jag återger den nedan. /
Svensk politik har en förmåga att fastna i symboler. Migrationspolitiken är kanske det tydligaste exemplet i modern tid. Under många år handlade debatten mindre om hur mottagandet faktiskt fungerade och mer om vad Sverige skulle signalera till omvärlden. Att människor som flyr krig och förföljelse ska kunna börja ett nytt liv är i grunden en human och anständig utgångspunkt och en viktig del av Sveriges självbild. Men politik kan inte stanna vid intentioner. Den måste också handla om kapacitet, ansvar och konsekvenser.

Under lång tid blev det allt tydligare att systemen pressades hårt. Kommuner hade svårt att klara mottagandet. Bostäder saknades. Skolor och socialtjänst belastades kraftigt i vissa delar av landet. När integrationen inte fungerade växte också ett utanförskap som i vissa miljöer gav grogrund för kriminalitet och starkare kriminella strukturer. Samtidigt fortsatte mycket av den politiska diskussionen att kretsa kring symboler – kring vilken signal Sverige borde sända.

När förändringar väl började blev debatten snabbt hård och polariserad. Misstänkliggöranden och etiketter ersatte ofta sakliga samtal om hur systemen fungerade. Först långt senare genomfördes mer genomgripande förändringar.

Det är svårt att komma på någon annan fråga i modern svensk politik där kursändringen tagit så lång tid – och där följderna blivit så omfattande. För att återta kontrollen har staten under senare år tvingats genomföra långtgående förändringar, inte minst inom rättspolitiken.

Erfarenheten från migrationspolitiken borde ha lärt svensk politik något enkelt: när debatten fastnar i symboler tar det ofta mycket lång tid innan systemen börjar diskuteras på allvar.

Erfarenheten från migrationspolitiken borde ha lärt svensk politik något enkelt: när debatten fastnar i symboler tar det ofta mycket lång tid innan systemen börjar diskuteras på allvar. Frågan är om de politiska partierna i riksdagen nu riskerar att göra samma misstag i skolpolitiken.

Debatten om friskolorna präglas fortfarande av symboliska konfliktlinjer. För kritikerna handlar allt om vinster. För försvararna handlar det om valfrihet. Samtidigt har själva utbildningssystemet förändrats i grunden. I nästan varje kommun verkar flera huvudmän parallellt. Kommunala skolor och fristående skolor delar elevunderlag, lärarmarknad och i praktiken också ansvaret för att systemet fungerar. Det gör skolan till något annat än en klassisk marknad. Det är ett gemensamt system. Och gemensamma system kräver mer än ideologiska positioner. De kräver stabilitet, långsiktig planering och ansvar för helheten.

Efter många år av ideologiskt laddad retorik från vänstersidan finns nu ett utrymme i rikspolitiken för en mer systemorienterad diskussion om hur svensk skola faktiskt ska fungera. Men ett sådant perspektiv uppstår inte av sig självt. Någon måste driva det.

Här har Moderaterna ett särskilt ansvar. Erfarenheterna från migrationspolitiken borde ha lärt oss vad som händer när systemproblem tillåts växa medan politiken fastnar i symboler.

I migrationspolitiken gick det till slut att återta kontroll genom att minska inflöden, skärpa regelverk och stärka rättspolitiken. Men alla samhällssystem är inte lika enkla att reparera i efterhand. Frågan är vad vi gör om tio år om vi först river ned strukturen och sedan inser att den fyllde funktioner som inte längre kan ersättas.

En rimlig moderat utgångspunkt i skolpolitiken borde därför vara tydlig. Ett utbildningssystem där flera huvudmän verkar parallellt ska inte betraktas som ett problem som måste begränsas, utan som en struktur som – liksom andra delar av vårt moderna skolsystem – ska utvecklas och förbättras. Det kräver tydligare ansvar för systemets stabilitet, bättre samverkan mellan huvudmän och en politik som försvarar de värden reformen faktiskt skapade: konkurrens om kvalitet, fler arbetsgivare för lärare och rektorer och det yttersta; verklig valfrihet för elever och föräldrar.

Just därför borde Moderaterna före valet vara tydligare. Ett fungerande skolsystem med flera huvudmän kan inte försvaras på halvdistans. Antingen står man upp för det – eller så gör man det inte.

Sophia Jarl är politisk rådgivare på Moderaternas riksorganisation och var tidigare kommunstyrelsens ordförande i Norrköping.

Publicerat

Sanning om arbetslöshet, statistik och sysselsättning i Sverige

När jag var borgarråd med ansvar för arbetsmarknadsfrågor så hade jag anledning att följa siffror som rör sysselsättning och arbetslöshet. Man kan tro att statistiken om dessa områden är kommunicerande kärl, men så är det inte. De mäter olika saker, något som är mycket viktigt att inse när man lyssnar på debatten. Det är höga toner från socialdemokraterna om att Sverige har ett enormt problem när det gäller arbetslösheten, den uppgår till ca nio procent och tillhör de högsta i EU enligt bland andra Damberg. Han hänvisar till AKU, en undersökning som görs via intervjuer, personer 15-74 år. Personer kontaktas och få frågan om de söker jobb eller vill ha ett jobb. Det innebär att i denna siffra ingår till exempel gymnasieungdomar som gärna vill ha ett sommarjobb eller helgjobb. Den siffran ger inte alls samma bild som on du tittar på statistiken för sysselsättning. Det är en siffra som faktiskt visar andelen av den arbetsföra befolkningen som är sysselsatta. Enligt SCB:s statistik uppgick den till 69 procent 2025.

Banken Nordea har väckt debatten om vilka mått som bör användas för att ge en rättvisande statistik när det gäller sysselsättning och arbetslöshet. De menar att ett nytt mått som SCB tagit fram, BAS, visar att arbetslösheten i Sverige i själva verket är 5-6 procent, dvs betydligt lägre än AKU:s statistik 8,8 procent. BAS siffra är också lägre än Arbetsförmedlingens mått. I BAS räknas en person som har arbetsinkomst som sysselsatt och inte arbetslös.

Diagrammet kommer från Nordeas hemsida.

Det intressanta är att allt fler anser att det är viktigt att få ett så korrekt mått som möjligt för att politiken ska kunna vidta rätt åtgärder i syfte att minska arbetslösheten. Enligt Nordea har Norge och Danmark övergått till att använda mått som är registerbaserade i stället för enkäter. BAS är ett sådant registermått.

Så ta med denna viktiga information när ni hör debatten om hur hög arbetslösheten är i Sverige. Det är BAS samt måttet på sysselsättning som ger en rättvisande bild. Att använda ett mått (AKU) som bl a inbegriper att den som har läst en jobbannons eller en 15 åring som  önskar ett helgjobb känns inte som en stabil grund för att basera arbetsmarknadspolitiken på. Dessutom riskerar den bilden att ge en mer dyster bild av hur svensk arbetsmarknad fungerar och bidra till dystra framtidsutsikter.

Nordea har lyft en viktig fråga och förhoppningsvis tar journalister, politiker och ekonomer till sig denna viktiga skillnad avseende vilken statistik som används.

/

Publicerat

Aftonbladet debatt -Bespara oss fina ord – låt oss göra vårt jobb

Nedanstående debattartikel publicerades idag – 8 mars 2026 i Aftonbladet. Färre än tre av tio svenska företag drivs av kvinnor, men i välfärden är siffrorna de omvända.

/

DEBATT. Sverige har länge profilerat sig som en förkämpe för jämställdhet, men Sverige ligger i EU:s bottenskikt när det gäller andelen kvinnliga företagare. Färre än tre av tio svenska företag drivs av kvinnor. Det finns dock ett lysande undantag – välfärden. Inom vård och omsorg drivs 61 procent av de drygt 15 000 företagen på området av kvinnor. Inom utbildning drivs ungefär hälften av bolagen av kvinnor.

En framgångssaga

Den svenska välfärdsmodellen, som kombinerar offentligt finansiering, en mångfald av utförare, och friheten att kunna välja vård, skola och omsorg, är på många sätt en framgångssaga – inte bara för kvinnligt företagande. Låt oss ge några exempel:

  • Privata aktörer i välfärden levererar generellt sett högre kvalitet än
    offentliga. En genomgång av öppna kvalitetsdata för vård, skola och äldreomsorg visar ett tydligt mönster: privata utförare når i de flesta mätningar bättre resultat än offentliga, även när brukarnas sammansättning räknas in.
  • Privata aktörer ger mer välfärd för pengarna. En studie av kostnaderna i äldreomsorgen visar att det går att spara runt 40 miljarder kronor per år med bibehållen kvalitet – ungefär en fjärdedel av kommunernas totala kostnad. Kommuner med hög effektivitet har ofta många privata utförare, och konkurrensen tycks också göra den kommunala omsorgen mer effektiv. Motsvarande analys för vården visar samma mönster.
  • Medarbetarna trivs bättre hos privata aktörer. I Demoskops arbetsmiljöindex får privata vård- och omsorgsverksamheter högre betyg än offentliga och är bättre i samtliga underkategorier. Även lärare på friskolor är mer nöjda än sina kommunala kollegor, enligt Skolinspektionens årliga enkätundersökning.

Trots detta så är den svenska välfärdsmodellen hotad av politiker från båda sidor blockgränsen. I Stockholm har regionen rullat tillbaka flera viktiga vårdval. I Göteborg får hundratals äldre vänta längre lagen kräver trots att det finns lediga platser på privata äldreboenden. I skolans värld driver utbildningsministern en politik som riskerar att få långtgående konsekvenser för de hundratusentals elever som valt fristående skolor runt om i Sverige.

Till vilken nytta, kan en fråga sig. Något förenklat är argumentationen att företag kommer att prioritera vinst framför kvalitet och att företag därför inte har i välfärden att göra. Principiellt finns det mycket att invända mot detta. Varför vinst i just välfärden skulle vara dåligt, när det inte är det inom traditionellt manliga branscher som bygg och industri är svårt att förstå. Därtill så ger offentlig statistik, och medarbetarundersökningar en helt motsatt bild.

Vi är stolta över vårt bidrag

Vi lever i en tid som kräver pragmatiska och handlingskraftiga politiker. Fler äldre, färre som jobbar, och ett försvar som måste rustas talar sitt tydliga språk. Så till alla ni som i dag kommer att tala vackert om jämställdhet och kvinnligt företagande på den internationella kvinnodagen:

Vi ber inte om någon särbehandling. Vi och vår bransch ska inte ha en annan måttstock för att det är många kvinnor på ledande positioner. Vi är stolta över vårt, och våra tusentals medarbetares, bidrag till svensk välfärd. Och vi har så mycket mer att ge. Det enda vi ber om är en politik som bedömer vår roll i välfärden på sakliga premisser, snarare än ideologi och politisk opportunism. Enkelt uttryck, bespara oss fina ord om kvinnligt företagande. Och låt oss bara göra vårt jobb.

Cecilia Carnefeldt, VD Kunskapsskolan Education

Martina Kern, grundare Assistansporten

Lena Lingman, grundare Hudikskolan

Petra Lusth Brambeck, VD Petras Hemtjänst

Ameli Norling, Sverigechef Kry

Cecilia Odelsparr, VD Modigo och Equra

Carina Olson, VD Praktikertjänst

Sofia Palmquist, VD och koncernchef Aleris

Marie Pilfalk, grundare Broholmskolan

Lotta Smith, VD Cedergrenska

Malin Stjernman, koncernchef och VD Fridaskolorna

Ann Söderström, sjukhuschef Carlanderska

Britta Wallgren, VD Capio Sverige