Inlägg

Publicerat

Riskkapitalister och finansmarknaden har lyft Sverige

Ekonomijournalisten Torun Nilssons bok ”Finansdramat i folkhemmet, 50 år som förvandlade Sverige” är en intressant bok som beskriver hur det kommer sig att Sverige idag framhålls som ett föredöme när det gäller hur finansmarknaden fungerar och vilka effekter detta fått och får på nyföretagandet och entreprenörskapet.
Boken är en pedagogisk beskrivning av utvecklingen och författaren visar, genom sin intressanta historiska berättelse, att samhället tjänar på att skapa möjligheter för innovation och utveckling.
Sverige har gått från en mycket reglerad finansmarknad och statlig styrning, med ett fåtal riktigt stora företag, till ett blomstrande nyföretagande.

Boken borde läsas av alla politiker som talar om att beskatta miljardärer och att återinföra förmögenhetsskatter. De som talar om näringslivets betydelse för Sverige har också ett ansvar för att faktiskt beskriva hur saker hänger ihop. Att miljardärer bidrar till att såväl finansiera nyföretagande som stora skatteintäkter.  Torun Nilsson skriver  att DI, i januari 2026, publicerade en lista över de som betalat mest skatt i Sverige 2024.

”De 200 i toppen hade tillsammans betalat 12,5 miljarder kr i kommunal-och statlig inkomstskatt, sett till Skatteverkets beslut. Det motsvarade nästan hälften av vad staten väntades betala i räntor på statsskulden 2026. De 20 i översta toppen hade tillsammans betalat 3,9 miljarder kronor. Av dem var fem kopplade till Spotify och tre till EQT.”

Är det någon som tror att dessa personer skulle vara kvar i Sverige och bidra till välfärden om de blir ” straffbeskattade” pga sitt framgångsrika entreprenörskap?

Ca 4 miljoner svenskar har sk ISK-konton. Det är alltså 40 procent av befolkningen som politiker talar om när man säger sig vilja försämra villkoren för detta sparande. En verklighetsbild som gissningsvis saknas hos många bland allmänheten. Ett sparande som gjort det möjligt för väldigt många att bygga upp ett eget kapital. Det har också ökat intresset för aktier.

Den svenska politiska debatten baseras på verklighetsbilden att skillnaden mellan rika och fattiga har ökat i vårt land. Det är en felaktig bild, vilket nationalekonomen Daniel Waldenström tydligt visat i sin forskning och boken ”Superrika jämlika och jämlika superrika, Hur kapital och ägande lyfter alla”. Han menar att fondsparandet är en finansiell innovation som har demokratiserat finansvärlden. Något som i sig innebär att alla svenskar gynnas. Lyssna på mitt samtal med honom i Hamiltonpodden här.

En felaktigt förd politik, som hämmar denna utveckling, riskerar således att få negativ påverkan på såväl allmänhetens som Sveriges ekonomi.

Torun Nilsson visar vilken betydelse som det privata ägandet har för samhällsekonomin. Hon avslutar sin bok med följande;

”För politikerna gäller två saker. Nummer ett är att ta den pedagogiska uppgiften på stort allvar, och förklara för väljarna hur finansiering, ägande och tillväxt hänger ihop. Först då kan man skilja på vad som är moralism och nödvändiga spelregler. Det gäller inte minst kvinnliga väljare där många arbetar inom offentligt ägda verksamheter och därför inte kommer i lika nära kontakt med företagets villkor. Det andra är att göra förutsättningarna för börs, ägande och företagande, liksom inflation, valutakurs och ränta, så förutsägbara som möjligt. Om svenska politiker verkligen lärt sig detta finns det anledning att vara optimistisk.”

Jag håller verkligen med om detta. Valrörelsen bör handla om dessa grundläggande frågor. Dessvärre är väl risken stor att alla partier hemfaller åt överbudspolitik och löften om hur olika grupper ska få det bättre. Budskapen i Almedalen var ju verkligen illavarslande utifrån detta perspektiv. Där var fokus på hur saker ska fördelas och inte på förutsättningarna för tillväxt och välfärd.

Läs Torun Nilssons bok!

Publicerat

Hur länge ska felaktigheter få styra skoldebatten?

Läser det senaste numret av tidskriften Fokus. I den finns det en intressant artikel av Magnus Henrekson, betygsutredare, professor och utredare av gymnasieprogrammen;  Skolan blir faktiskt allt bättre – inte sämre. Här ett citat från artikeln.

”Den bild som ofta ges av skolan är att den är ett hopplöst problemområde: fallande resultat, glädjebetyg, oordning, segregation och bristande likvärdighet. Mycket av detta har varit och är sant. Men utmaningarna skymmer en annan viktig sanning: svensk skola är på väg att förbättras. Många förbättringar som sker nu har sin grund i reformer som gjordes i början av 2010-talet.

Ändå har de partier som gjort mest för att vända utvecklingen haft svårt att få erkännande för att det faktiskt har vänt. Skälet är nog främst att de själva alltför länge talat som om krisen vore den enda berättelsen. Ett parti som vill vinna förtroende i skolfrågan måste tala klarspråk om problem, men också om framgångar, riktning och hopp om framtiden. Annars framstår man som förvaltare av ett misslyckande, fast man egentligen är arkitekten bakom
en skolrenässans.”  Du kan läsa hela artikeln här.

En annan person som under ett flertal år har försökt att få journalister, inte minst DN:s ledarsida, att ge en korrekt bild av läget i svensk skola är Tommy Wallster, sociolog samt tidigare utredare, informatör och chef vid statistikmyndigheten SCB. Intresset för att ta till sig hans fakta har varit i stort sett noll. Jag vill dela med mig av vad han skriver när det gäller segregation efter att ha studerat en rapport från Skolverket.

Han skriver:

”Ett vanligt påstående i skoldebatten är att ”elever allt oftare möter klasskamrater med liknande socioekonomisk och etnisk bakgrund” och att just detta är orsaken till ”PISA-raset” för de svagast presterande eleverna. Påståendena framförs bl.a. i ett nummer av tidningen Ämnesläraren tidigare i år. Frånsett att inga bevis om orsakssamband läggs fram stämmer inte bilden av den alltjämt ökande skolsegregationen med verkligheten. Detta framgår bland annat av Skolverkets gedigna genomgång i rapporten Likvärdighet i slutet av grundskolan. En kvantitativ studie av utvecklingen över tid, rapport 2025:19.

Fram till omkring 2015 ökade visserligen skolsegregationen i Sverige, huvudsakligen som följd av en motsvarande ökning av boendesegregation. Men trots att boende-segregation fortsatt ökar så ökar inte skolsegregationen.

Om något har skolsegregationen tvärtom minskat det senaste decenniet enligt Skolverket. Sorteringen av elever mellan skolor minskar markant mätt som andel av variationen i elevernas förutsättningar i årskurs 9 som kan förklaras av skola och skolval. Trenden är särskilt stor i större städer inklusive omgivande pendlingskommuner och detta trots ett ökat utbud av enskilda skolor i dessa områden under perioden.

Hur har då skolornas elevsammansättning påverkat skolornas resultat? Inte heller ökar resultatskillnaderna mellan skolor; den s.k. mellanskolvariationen i meritvärden i årskurs 9 har tvärtom sjunkit under samma period. Faktum är att det har skett en minskning av hur mycket just elevsammansättningen kan förklara skillnaderna mellan skolor och detta under lång tid, framför allt mellan 2009 och 2016, en skillnad som sedan hållit i sig.

Familjebakgrundens betydelse för skolresultaten är faktiskt sammantaget i stort sett oförändrad under hela perioden 1998 – 2024. Dock tycks svenskfödda elevers resultat börja sjunka något de senaste åren medan utlandsfödda elever däremot förbättrat sina resultat under hela det senaste decenniet. Även detta är något som i stort sett aldrig syns i mediedebatten. Generellt har betydelsen av socioekonomisk bakgrund för skolresultaten sjunkit tydligt sedan 2016.

I stort sett inget av alla dessa fakta syns i mediedebatten, tvärtom framhärdas ideligen påståenden om motsatsen. En slutsats baserad på Skolverkets longitudinella studie är därför istället att skolsegregation, familjebakgrund, elevsortering och skillnader i resultat mellan skolor under det senaste decenniet alltså omöjligt kan förklara PISA-resultaten under en följd av år. Dessa resultat fluktuerar istället mellan mättillfällena på ett sätt som omöjliggör enkla tolkningar och slutsatser om orsakssamband. Till exempel varierar andelen lågpresterande i PISA mellan 18 och 27 procent beroende på ämne och mättillfälle; andelen var högst i PISA 2012 och 2022 men lägre däremellan, 2015 och 2018.”

Så långt Tommy och så långt Magnus. Jag har mycket svårt att förstå varför det finns ett ointresse från såväl politiker som från media av att ta till sig denna information. I stället fortsätter man med bildsättningen att friskolorna och det fria skolvalet har sänkt svensk skola.

Det är ju helt enkelt inte sant.

/

 

Publicerat

Borgvik illustrerar hur entreprenörer bidrar till kulturen

Denna vecka har Borgvik Classic Festival ägt rum i Borgvik. Samfundet Sverige-Finland ordnade en bussresa för intresserade medlemmar för att vara med vid invigningen och den första föreställningen under veckan. Temat var finskt och på måndagseftermiddagen kunde vi delta i ett seminarium om skogsfinnarna. En svensk/finsk företeelse som tilldrog sig för flera hundra år sedan men som har spelat stor roll för båda länder. Jag är övertygad om att vi kommer att få höra mer om skogsfinnarna framöver.

Borgvik Classic Festival är ett initiativ av entreprenören Hans Karlander. Årets festival var den andra i sitt slag och är ett bra exempel på hur entreprenörer bidrar till att lyfta fram kulturen på olika sätt. Hans köpte Borgviks gård för några år sedan och har sedan dess omvandlat den 100 meter långa ladan till konsthall, restaurang och scen.

Vi som var på plats vid invigningen, som gjordes av Finlands ambassadör i Sverige Olli Kantanen, fick njuta av härlig musik framförd av Festivalorkestern i sommarkvällen, under ledning av Mats Liljefors,  och skönsång av de tre finska operasångarna Johanna Takalo, sopran, Heikki Hattunen, tenor och Olli-Tapio Tikkanen, baryton.  Vi bjöds på bl a på Sibelius och Donizetti. Under veckan har sedan andra framträdande artister gästat Borgvik.

Satsningen i Borgvik är ett ypperligt exempel på att privata initiativ bidrar till att erbjuda kulturupplevelser runt om i vårt land. Det är lätt att glömma bort detta, och vilken betydelse det har, i dessa valrörelsetider där det ropas på mer skattepengar till kulturen och där det ropas på höjda skatter för miljardärer. En sådan politik kan lätt leda till att man ”kastar ut barnet med badvattnet”.

/

 

 

Publicerat

Hamiltonpodden med Anders Johnson

Få personer är så kunniga om Sveriges näringslivshistoria och om viktiga entreprenörer och innovationer som Anders Johnson. Han är nu aktuell med en bok om den svenska handelns historia. Du kan beställa den här. 

Och vill du veta vem som myntat devisen ”Man ska inte skämmas för sina misslyckanden – man ska berätta om dem så andra lär sig” ska du lyssna på detta avsnitt av Hamiltonpodden.

Publicerat

Rekorddyr Almedalsvecka för oss skattebetalare

Almedalsveckan är i skrivande stund avslutad. Jag har inte varit där denna sommar. Första gången jag var i Almedalen var sommaren 1983 (sic!). Då var vi två som kampanjade  mot det då aktuella löntagarfondsförslaget. Vi var i princip ensamma, utom de partiledare som talade, och hade satt upp ett bokbord på Adelsgatan. Det väckte uppmärksamhet  och vi blev intervjuade av Gotlands Allehanda.

Mycket har hänt sedan dess, såväl när det gäller Almedalens utveckling som synen på entreprenörskap och företagande i samhället i stort. Moderata partiledare valde länge att avstå från den arena som uppfattades som socialdemokraternas och valde egna sommararenor.

I början på 2000-talet växte dock mötesplatsen snabbt, mycket tack vare, skulle jag tro,  att Svenskt Näringsliv satsade stort på att närvara, liksom många av dess förbund. Så även fackföreningarna.

Årets Almedalsvecka måste vara världsrekord för ofinansierade löften från partiledarna. Varje dag har det gjorts utspel som kostar oss skattebetalare minst 10 miljarder kronor- om de förverkligas.

Detta samtidigt som vi vet att Sverige behöver tillväxt och politik som stärker näringslivets konkurrenskraft. När företrädare för näringslivet hänvisar till beräkningar som Svenskt Näringsliv av vad det socialdemokratiska förslaget att slopa karensavdraget kostar för arbetsgivarna/år avfärdas dessa beräkningar rakt av som ”hitte på” av socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson. Man häpnar över denna fräckhet. I nästa andetag vill hon samarbeta med näringslivet. En intressant strategi för att bygga förtroende. 

Politiker har ett stort ansvar, och i det ingår även att förklara hur saker hänger ihop i samhällsekonomin. Tidö-partierna har gjort ett bra jobb när det gäller kriminalpolitiken och energipolitiken. Orsak och verkan är tydlig. Men när det gäller skolpolitiken så blir det underkänt. Jag vill här nämna tre skäl. Men vill samtidigt påpeka att det tyvärr finns fler exempel.

  1. Den svenska modellen om att arbetsmarknadens parter förhandlar om villkoren på arbetsmarknaden avfärdas genom att politiken fråntar skolledarna att planera arbetet på skolan utifrån de förutsättningar som gäller på den egna skolan. Politiken ska alltså reglera hur lärarnas arbetstid kan användas.

Att framställa friskolorna och dess ägarformer som orsak till problem som finns i svensk skola, och som har funnit där redan innan friskolereformen, är inte seriöst. 

Jag har inte läst den proposition som regeringen fattade beslut om vid torsdagens sammanträde. Men den torde inte avvika från det förslag som lagrådet har granskat. Förslaget kommer att helt klart påverka alla landets friskolor, oavsett verksamhetsform. Man tvingas lägga mer pengar på  byråkrati, bl a pga kravet på att varje skolenhet ska ha en egen enhetsredovisning. Vilket i sin tur kommer att innebära att det blir mindre resurser till eleverna i klassrummet. För skolpengen blir ju inte högre pga detta. Det är sorgligt. Hans Bergström har kommenterat förslaget och lagrådets granskning. En kritik som är lätt att instämma i. Proportionalitetsprincipen  verkar inte ha beaktats.

Friskolorna har bidragit till att kunskapsresultaten har förbättrats. 420.000 elever har valt att gå i en friskola. Dessa, och deras föräldrar, är nöjda med verksamheterna. Men det spelar ingen roll, förutsättningarna för att driva dessa verksamheter ska försämras. Regeringen har inte ens förmått att definiera  vad som är kvalitet i skolan. 

Sedan en tid tillbaka ser vi hur denna retorik och politik har inneburit att små aktörer kontaktar stora koncerner för att efterhöra deras intresse för att köpa. Samtidigt som jakten på friskolor pågår från i princip alla håll så kan vi konstatera att de riktigt stora koncernerna, kommunerna, dessvärre har stora brister som skolhuvudman. Göteborgs kommun är bara ett av flera exempel.

Academedia presenterade nyligen en intressant rapport  som visade utfallet när det gäller gymnasiebehörighet utifrån Skolverkets statistik och jämförbara elevunderlag när det gäller riket i stort samt jämfört med Stockholm, Göteborg och Malmö. Jämförelsen är intressant och borde vara en självklarhet för Skolverket eller Skolinspektionen att göra en årlig rapport om. Ett viktigt underlag för såväl de som ska välja skola som alla skolhuvudmän. Och som borde intressera såväl regering som riksdag.

Svenskt Näringsliv presenterade också en tydlig analys av vilka effekter ett förbud för friskolor att vara AB, som flera partier driver ( bland annat det som kallar sig Liberalerna och som vill att fler kvinnor ska driva företag) kan få. Förbud mot vinstdrivna friskolor skulle drabba hundratusentals elever och leda till avvecklingskostnader på 40 miljarder kronor. Läs den här.

Publicerat

Är friskolor sämre än kommunala skolor?

Sydsvenska dagbladet hade nyligen en artikel med rubriken ”Forskarnas tydliga besked: vinstdrivna friskolor har sämre kvalitet”. I artikeln intervjuades nationalekonomen Andreas Bergh. Han hänvisade till ett antal studier som enligt honom pekar mot att vinstdrivande friskolor har lägre kvalitet än kommunala. De som han hänvisar till är studier som jag skulle hävda inte ger belägg för påståendet. Och han hänvisar inte heller till studier som visar att friskolor som är AB har bidragit till att höja de svenska PISA-resultaten.

Det är också intressant att de länkar som finns i Sydsvenskans artikel går till artiklar i DN, alla skrivna av en journalist som har skrivit boken ”Svensk skola AB: så tog marknaden över ansvaret för barnen.”

Låt mig börja med Skolverkets och UHÄ:s studie att friskoleelever klarar högre studier sämre. Den studien har tittat på hur många poäng som studenter från kommunala skolor respektive fristående skolor har tagit under det första läsåret. Studien har kritiserats av andra forskare för att den inte alls tar hänsyn till vilka utbildningar och vilka universitet som studenterna går på. Ej heller har man tagit reda på hur det kommer sig att man tar färre poäng under det första studieåret. Det viktiga måste trots allt vara hur studenterna klarar av hela utbildningen. Men den informationen får man inte av denna undersökning. Således en ganska ointressant studie i detta sammanhang eftersom den inte säger något om varför det ser ut som det gör. Studenterna är inte tillfrågade. Påståendet att friskoleelever klarar högre studier sämre bevisas således inte av denna studie eftersom den bara handlar om det första läsåret.

Den andra studien som Andreas Bergh hänvisar till en avhandling som nyligen presenterades på Handelshögskolan av en av deras doktorander. I den hävdas det att elever från vinstdrivande fristående gymnasieskolor får lägre livslön än elever som gått kommunala skolor. Detta är en studie som genomförts bland elever i stockholmsregionen som studerade 1995-2008. Sedan har forskaren gjort en beräkning av skillnaden på livslön för de som gått i en kommunal skola respektive friskola och kommit fram till att de som gått friskolor som är AB får  200.000 kr lägre livslön. En relevant fråga i detta sammanhang är – vad säger en studie som är 18 år gammal och bara omfattar stockholmsregionen om hur det är idag?   Det finns många andra invändningar mot slutsatserna i denna studie och de framförs bl a Andreas Bergström i ett samtal som jag har med honom i Hamiltonpodden. Stefan Stern har också kommenterat studien i en debattartikel i Dagens Industri.

Den främsta förklaringen som forskaren har till resultatet är att friskolor som är vinstdrivande anställer med fördel obehöriga lärare. Relevant i sammanhanget är att  lärarlegitimationsreformen infördes först efter de år som studien omfattar (propp 2010). Tittar vi på Skolverkets statistik idag (den senaste omfattar läsåret 2024/25) så har kommunala skolor är 88 procent behöriga lärare, jämfört med drygt 79 procent av lärarna i skolor med enskild huvudman.

Den tredje studien som Andreas Bergh framhåller handlar om om etableringen på arbetsmarknaden för elever som gått yrkesprogram i fristående respektive kommunala gymnasieskolor. Vad gör de tre år efter examen? Skolverkets rapport visar att 68 procent av de som gått yrkesprogram i kommunala skolor en etablerad ställning på arbetsmarknaden, att jämföra med 56 procent för de som gått i friskolor. Men inte heller denna studie från Skolverket ger svar på frågan varför? Vi kan inte säga säkert varför det är så säger utredaren Christina Sandström i en DN-artikel.

Men nationalekonomen Andreas Bergh kan uppenbarligen dra sin slutsats av detta resultat om man får tro rubriken till artikeln. Han har en kommentar som är intressant och kan tolkas som en viss modifiering av tidigare uttalanden i artikeln; ”Men om man med kvalitet menar att skolan rustar eleverna på ett bra sätt för fortsatta studier och arbetsliv då ser vi – inga stora skillnader. Det vill jag vara tydlig med. Men vissa skillnader som inte talar till de vinstdrivande skolornas fördel.” Samtidigt är rubriken på artikeln ”Forskarens tydliga besked: Vinstdrivna skolor har sämre kvalitet.”

Det som inte framgår i artikeln är bl a följande;

I rapporten ”Vad kan vi lära av PISA 2022?” redovisar nationalekonomen Gabriel Heller Sahlgren bl a att elever i friskolor i genomsnitt presterade 34 poäng bättre än
elever i kommunala skolor i PISA 2022. Endel av skillnaden kan förklaras av olika elevunderlag men även efter justering för detta uppgår skillnaden till 20 poäng, vilket ungefär
motsvarar inlärningen som sker under ett läsår. Detta gäller för både vinstdrivande och icke-vinstdrivande friskolor, som presterar på samma nivåer efter justering för bakgrunds
faktorer.

Skolinspektionens kvalitetsgranskningar visar att friskolor oftare har högre kvalitet än kommunala skolor inom områden som studiero, undervisning, bedömning och betygsättning och rektors ledarskap. Dessutom visar skolenkäter att friskolor har elever, lärare och föräldrar som är mer nöjda.

Den intresserade kan också läsa denna utmärkta artikel i Smedjan av Tommy Wallster. Han är statistiker och har många gånger försökt att få sina texter publicerade i bl a DN, men de är inte intresserade.

Läser en glädjestrålande ledare ”Vad var det vi sa? Friskolor är sämre!” i Arbetet. Ledarskribenten Karina Cubilla har läst artikeln i Sydsvenskan. Hon meddelar att ”Elever som går på fristående skolor får generellt en sämre utbildning”. Som grund för detta påstående hänvisar hon till  ”rykande färsk forskning från Lunds universitet”.

Ledaren är ett lysande exempel på hur faktaresisten kritiken mot friskolor är. Andreas Bergh presenterar inte någon ny forskning. Han hänvisar till två myndighetsrapporter och en  forskningsstudie från Handelshögskolan i Stockholm. Och det finns ingen grund för att påstå att det finns ett generellt resultat. Alla fel redan i början av ledaren alltså. Man tar sig för pannan.

/

 

Publicerat

Tjänar friskoleelever mindre?

Andreas Bergström, med en bakgrund som bl a medarbetare till utbildningsminister Jan Björklund, vice vd på tankesmedjan Fores mm, reagerade på en artikel i Dagens Nyheter som handlade om en forskningsrapport där det hävdades att elever som gått i gymnasieskolor som är AB tjänar sämre som vuxna. Det kan handla om 200.000 kronors skillnad i livsinkomst. Vi talar om varför han reagerade och vad som hans närmare granskning av denna forskningsrapports slutsatser leder till för invändningar och frågeställningar om desamma. Lyssna på vårt samtal här.

/

Publicerat

Osäkerhet är inte ett skäl att stå still, det är priset för att vara med när framtiden blir till

Torsdagen blev en dag i entreprenörskapens tecken. Började dagen med en rapportpresentation på Stockholms Handelskammare. Där redovisades resultatet av årets ”Global Business Climate Survey 2026.” Den har genomförts sedan 2020 och omfattar 41 marknader där svenska företag är verksamma. 2.250 svar har inkommit från de svenska företagen och resultatet ger en bra bild av vilka länder/marknader som de svenska företagen har en positiv bild av,  vad som är framgångsfaktorer och vilka marknader som inte uppfattas vara lika framgångsrika av dessa företag.

Intressant nog verkar företagen ha en mycket god förmåga att anpassa sig till den betydligt mer komplexa globala värld som vi lever i idag pga krigshärdar, hot om tullar mm runt om i världen. Världshandeln växte under 2025 trots hot om tullar mm. Företagen hittar nya leveransvägar och anpassar sig till nya situationer, vi har också fått nya handelsöverenskommelser, något som också sprider riskerna och öppnar nya möjligheter för svenska företag. Indien är ett exempel på detta. Titta på presentationen (ca 34 min in i filmen) och det intressanta panelsamtalet (46:50 ) med företrädare för svenska företag här. 

Det är verkligen slående hur duktiga företagen är på att anpassa sin verksamhet till nya förutsättningar. Det märktes ju också tydligt under pandemin. Panelen fick nämna ett ord var som är viktigt för svenska företag i den globala konkurrensen. Det blev speed, information, grit, curiosity and learning samt agility.

Efter denna presentation begav jag mig till en tack- lunch för lärare som är UF-lärare på gymnasieskolorna i Stockholm. Antalet elever som drivit UF-företag under det läsår som nu håller på att avslutas, är rekord. I Sverige som helhet har nästan var tredje gymnasieelev drivit UF-företag detta läsår i gymnasiet. Det är en fantastisk siffra. Och de som bidrar till att detta kan ske är alla de lärare som hjälper och stöttar dessa UF-elever. Givetvis också med stöd från, i vårt fall, de mycket dedicerade medarbetarna vid regionkontoret för UF Stockholm.

Vid lunchen fick de också lyssna på en ”gammal” UF-företagare från 2008. Fredrik Hamilton startade 2016 Budbee. Idag är företaget, efter Post Nord, den näst största leverantören av varor i Sverige. Större än de globala aktörerna DHL och Feedex i Sverige. Ett lysande exempel på hur UF-företagande kan inspirera till att starta företag. Vem vet – kanske kommer någon eller några av de ungdomar som ”sprang ut” från Norra Real när jag cyklade förbi där på väg till min lunch, och som drivit UF-företag, följa i Fredriks fotspår. En utveckling som verkligen vore vinn-vinn för Sverige och individerna.

För att avsluta denna entreprenörsinriktade dag med det som dagen faktiskt började med – en krönika i SvD av Andra Farhad ”Studenterna  inser det vi vuxna glömt”. Det är en intressant läsning som visar på vikten av att se möjligheter i stället för problem. Hon skriver inledningsvis; ”Samtidigt som samhället är beroende av unga människors optimism, varnar vi dem ständigt för framtiden. Men historia skrivs inte av människor som söker trygghet.”

Hon avslutar ”Kanske har resten av oss lärt oss för mycket om risk och för lite om mod. Vi försöker beräkna framtiden genom mer data, medan nittonåringarna på lastbilsflaken något betydligt mer rationellt; de accepterar att de inte vet, och kliver ut i den ändå. De verkar fortfarande förstå det som vi vuxna har glömt – att osäkerhet inte är ett skäl att stå still. Det är priset för att få vara med när framtiden blir till.” Läs hela texten här.

En sista kommentar på samma tema vill jag ta från Fredrik Hamilton. Han påpekade att det nog inte finns något land som det är en så låg risk för att starta företag i som Sverige. Han fick frågan vid lunchen om han har något misslyckande som företagare som han vill dela med sig av. Hans svar är tänkvärt; han talar inte om misslyckanden, han ser det som en lärdom. Något att ta till sig av tycker jag.

/

Publicerat

Sveriges Lärare sätter sprätt på medlemmarnas pengar i tunnelbanan

Sveriges Lärare är en intressant organisation. De bildades 2023 och har medlemmar som jobbar inom skolans olika nivåer. 15-20 procent av medlemmarna jobbar i friskolor. Trots att lärarfacket har en ganska stor andel av sina medlemmar som jobbar i friskolor, och trots att  medarbetarundersökningar visar att dessa friskolemedarbetare trivs mycket bättre på jobbet är de som jobbar i kommunala verksamheter, så väljer de att lägga medlemmarnas pengar på kampanjer mot friskolor. Det senaste exemplet har vi som bor i Stockholm sett i tunnelbanan.

Svarta affischtavlor förmedlar texter om hur hemska friskolorna som drivs som AB är. Till exempel: Vilka andra har ett skattefinansierat skolsystem med obegränsat vinstuttag? De tre alternativ som man kan välja på är ”inget”, 0 eller ”alltså verkligen noll”. Det faktum att det inte fungerar så i Sverige – eftersom det krävs att friskolor har en långsiktigt hållbar ekonomi och att detta granskas av Skolinspektionen – finns självfallet inte med som ett alternativ.

På en annan återfinns följande text ”Marknadsskolan urholkar Sverige”. Ett totalt felaktigt påstående eftersom det finns ett antal undersökningar sin visat att friskolor bidragit till att höja de svenska PISA-resultaten och dessutom forskarrapporter som visar att friskolors etableringar bidrar till att höja kommunala skolors resultat. Sveriges Lärare går således ut med ett påstående i sin tunnelbanekampanj som helt saknar grund. Inte särskilt seriös för en organisation vars medlemmar ska lära våra barn att faktagranska. (Vilken idé! Använd kampanjen i skolan så eleverna kan lära sig att fakta granska).

En tredje som jag har sett har budskapet ”Dina skattepengar öronmärkta för skolan går i år i stället till:

  • 1. utländska riskkapitalister
  • X. köpa innebandylag
  • 2. straffa fackliga ombud.”

Även dessa påståenden passar utmärkt för faktagranskning.

Jag måste säga att jag kan förstå att ett antal medarbetare som tidigare jobbat på lärarfacken nu återfinns som medarbetare i friskolebranschen. Det måste vara mycket roligare att jobba tillsammans med en arbetsgivare som vill bidra till att utveckla skolor tillsammans med lärare, ägare och andra kollegor är jobba på en organisation som är så bitter över att deras medlemmar har möjlighet att välja andra arbetsgivare än offentliga. Och de medlemmar som jobbar i en friskola och vet hur verkligheten ser ut, de måste vara hjärtligt trötta på denna negativa kampanj mot deras arbetsgivare. Och inte har de något annat fackförbund att gå till – men det kanske bara är en tidsfråga……

/

 

Publicerat

En kampskrift för skolan som borde läsas av alla politiker

Jag skriver en krönika i Tidningen Svenskt Näringsliv. Jag kopierar in den här.

Har du tänkt på hur det är att jobba i skolan, mot bakgrund av den skoldebatt som florerat i Sverige under många år? Skolans resultat framställs som undermåliga, arbetsmiljön är dålig, lärarbrist, ökad ohälsa bland eleverna, stökiga lektioner, friskoleägare framställs som helt ointresserade av eleverna och bara intresserade av vinst. Många politiker verkar vara experter på hur verksamheten ska bedrivas i skolan och i klassrummet. Det är lätt att inse hur frustrerande det måste vara att i stor sett vem som helst anser sig veta hur jag ska sköta mitt jobb.

Amanda Hurst har lång erfarenhet från skolans värld, som bl a lärare, rektor och skolledare. Från kommunala såväl som fristående skolor. Hon har skrivit boken ”Älskade skola – så gör vi en bra skola ännu bättre.” Det är en plädering för ett systemskifte mot att professionen måste få ta ansvar för skolan och vad som händer i skolan. Det är en intressant läsning som underförstått – och även rakt på sak – tydliggör frustrationen över sakernas tillstånd i skolpolitiken.

”Det är som om ledande politiker inte vill ta till sig att det faktiskt är rätt bra – men att det också kan bli bättre.”

Jag tror att hon sätter ord på vad många kollegor känner. Amanda menar att svensk skola är ganska bra, och konstaterar sedan omedelbart att hon därmed har sagt något kontroversiellt. ”Väldigt många är nämligen övertygade om att de flesta skolor i Sverige är riktigt dåliga.” Internationella undersökningar visar tvärtom att Sverige presterar väl, tex PISA och TIMSS. En OECD-rapport från 2023 visar att unga svenskar ligger bland topp tre i världen när det gäller literacitet, numeraritet och problemlösning. Trots detta är narrativet om skolan negativt. Det är som om ledande politiker inte vill ta till sig att det faktiskt är rätt bra – men att det också kan bli bättre. Men den mycket negativa bilden av skolan är skadlig, enligt henne, för såväl elever som professionen.

Den kanonad av lagändringar som nu kommer riskerar att förvärra situationen, även om många förslag enligt henne är välmenande. Varje enskilt förslag måste implementeras i skolan. Det innebär att resurser tas från eleverna och undervisningen. Hennes frustration över läget framgår tydligt av meningen ”Det är omöjligt att uppnå förbättring genom detaljstyrning av beslutsfattare på hög politisk nivå som inte förstår hur skolan, denna otroligt komplexa verksamhet, fungerar.”

”Ledarskapet i skolan är viktigt och täta byten påverkar givetvis hela skolan som arbetsplats.”

Skolor är olika. Även om det talas om vikten av likvärdighet är människor olika, elevsammansättningen spelar roll och det är många andra aspekter och förutsättningar som skiljer skola från skola. Allt fler påpekar att skolsystemen har blivit så komplexa att det är omöjligt att enbart styra dem uppifrån. Stor energi och resurser läggs på utredningar men det finns en uppenbar risk att deras förslag snarare förorsakar slöseri med resurser och kanske till och med skada verksamheter, om man tror att problem kan lösas på samma sätt överallt genom övergripande detaljstyrning. En lösning som passar i en skola kan vara helt fel i en annan.

Diskussionen om reglerad klasstorlek, statligt beslutad undervisningstid innebär i realiteten begränsningar av professionens handlingsutrymme för att utforma arbetsplatsen på bästa sätt utifrån de förutsättningar som finns just där. Inte konstigt att Sverige har ett stort problem med att rektorer stannar kort tid på en skola. Ledarskapet i skolan är viktigt och täta byten påverkar givetvis hela skolan som arbetsplats.

Amanda Hurst systemskifte innebär ingen egentlig revolution, det bygger på tillit och respekt för professionernas hantverk. Enligt henne ska den höga politiska nivån staka ut de långsiktiga målen. Men den viktiga förändringen måste ske i varje enskild skola och varje klassrum. ”Alla vi som arbetar i skolan måste räcka upp handen och berätta för omvärlden att vi har läget under kontroll. Vi behöver inte ha fler regleringar. Låt oss göra vårt jobb.” Hon vill se ett uppdragssystem med stort ansvar för varje enskild elev hos varje professionell. Hennes bok är en intressant kampskrift för professionen, väl värd att läsas av varje politiker.

/

Lyssna också på vårt samtal i Hamiltonpodden.