Altinget

Publicerat

Varför trivs välfärdsmedarbetarna bättre i privat sektor?

Hur klokt är det mot bakgrund av personalbristen i vård, skola och omsorg att motarbeta välfärdsföretagens möjligheter att utveckla sin verksamhet? Det undrar Ulla Hamilton.

Nyligen presenterade Vårdföretagen en Demoskopundersökning som genomförts bland medarbetare inom sjukvård och omsorg, privata som offentliga verksamheter. Frågorna rör arbetsvillkor, arbetsmiljö, relationer till kollegor och chef och hur dessa faktorer påverkar vården och omsorgen av patienter och brukare. Resultatet är intressant och visar att medarbetarna ger privata vård- och omsorgsgivare högre betyg i jämförelse med offentliga arbetsgivare, på alla 32 områden. Det övergripande indexet, ett arbetsmiljöindexet med maxresultat 100 visar att privata inom omsorg hade ett värde på 68 medan offentliga anställdas resultat låg på 59.

De områden där medarbetare visar störst skillnader mellan privat och offentligt är inom kvalitetsområdena ”arbetsförhållanden”, ”hållbarhetsarbete” och ”ledning organisation” där skillnaderna är mellan åtta och nio enheter.

Varför trivs medarbetare i privata välfärdsföretag bättre än i offentliga verksamheter? Det är en fråga som aktörer som vill försämra villkoren – eller till och med stoppa etableringen av företag inom vård, skola och omsorg – inte verkar ställa sig.

Detta känner folk inte till

Resultatet i undersökningen är inte unikt. Tvärtom visar undersökning efter undersökning att medarbetare i privata vårdbolag, privat omsorg och friskolor trivs bättre än de som jobbar i motsvarande offentliga verksamheter. Men det är ett faktum som inte är välkänt bland allmänheten. Media verkar inte anse att det är intressant information att förmedla i den offentliga debatten. Lärarfacket vet att friskolorna är bättre arbetsgivare, men de verkar välja att inte förmedla den bilden.

Ambitionen är uppenbar – att sätta bilden av valfrihet och välfärdsföretag som ett marknadsmisslyckande

Resultaten är intressanta mot bakgrund av att socialdemokraterna nu presenterat sina förslag inför årets kongress. Ambitionen är uppenbar – att sätta bilden av valfrihet och välfärdsföretag som ett marknadsmisslyckande. För att citera Lena Hallengren, deras gruppledare i riksdagen: ”Den fria etableringsrätten låter vackert, men det betyder inget annat än att det är privata aktörer, inte barnens behov av en ny skola, den äldres behov av ett särskilt boende eller medborgarnas behov av sjukvård, som styr var skolor, vårdcentraler och omsorg öppnas i vårt land.”

Därför ska en ”bred genomlysning av marknadsmisslyckanden” genomföras. Den stora betydelse som den privata vården tydligt visade under pandemin är uppenbarligen helt bortglömd, liksom det bidrag som sker varje dag genom att avlasta den offentliga vården. De privata sjukvårdsförsäkringar som återfinns i allt fler kollektivavtal är också en intressant bild av hur privata vårdföretag bidrar.

Politikens önskan framför individens efterfrågan

På skolans område finns ett flertal studier som visar att friskolor bidragit till att vända kunskapsfallet. Analyser av resultat i internationella kunskapsprov som Pisa, TIMMS och Pirls visar att friskoleelever bidrar till att höja Sveriges resultat då de presterar bättre.

Ett annat förslag som den socialdemokratiska kongressen ska besluta om är införandet av en ”behovsstyrd etableringsrätt i hela välfärden”. Kort sagt en politiskt styrd etablering som utgår ifrån att det offentliga är normen. Politikens önskan framför individens efterfrågan.

Ny statistik från SCB visar att det råder brist på medarbetare inom vård, skola och omsorg. Det handlar om cirka 3 000 grundlärare, fritidspedagoger och förskollärare, 3 500 undersköterskor, 2 400 sjuksköterskor och 1 400 läkare. Hur klokt är det, mot bakgrund av denna brist, att motarbeta välfärdsföretagens möjligheter att utveckla sin verksamhet?

/Ulla Hamilton

Krönika i Altinget 25 april 2025

Publicerat

Måste så mycket i skolan förändras på samma gång?

Detta är min krönika i Altinget 10 mars

Dåvarande utbildningsminister Jan Björklund gav IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering), vid Uppsala universitet i uppdrag att göra en utvärdering av de reformer som genomförts på skolans område i slutet av 1980-talet och början på 1990-talet. Tanken var att utvärderingen skulle ge en samlad bild av hur de påverkade grund- och gymnasieskolan.

Tanken var att hitta orsaker till nedgångarna i studieresultaten som bland annat framkom i Pisa 2012.

IFAU fann att skolresultaten börjat sjunka innan till exempel friskolereformens genomförande. En mängd olika förändringar genomfördes som påverkade skolan, exempelvis kommunaliseringen, förändring av betygssystem, finansieringssystem och nya läroplaner.

Svårt att veta vem som påverkat vad

Sammantaget innebar dessa att IFAU ansåg att det var svårt att uttala sig om vad som hade hänt med svensk skola om reformerna inte hade genomförts.

IFAU skrev att det är svårt att särskilja effekterna av reformerna, eftersom olika årskullar i olika utsträckning påverkats av olika delar av reformerna.

”En ansats är därför att jämföra resultatutvecklingen mellan olika elevkullar och koppla den till vilka reformer de har påverkats av. En svårighet är dock att skilja reformpåverkan från övergripande trender som också kan ha påverkat resultaten i skolan men som inte har med reformerna att göra.”

Nu presenteras en kanonad av utredningar som berör skolan.

IFAU:s rapport avslutas med att: ”Vår förhoppning är också att framtida reformer utformas på ett sådant sätt att lärdomar kan dras, och kunskap kan genereras, om hur skolan kan förbättras.”

En förhoppning som nu nog kommer på skam. Nu presenteras nämlingen en kanonad av utredningar som berör skolan.

Många förändringar på kort tid

Även om det finns stora behov av förändringar på skolområdet kan man fundera på om det är rätt strategi att göra så många förändringar på en gång. Inte minst mot bakgrund av erfarenheten från tidigare skolreformer. Hur ska vi veta vad som är felet om utvecklingen inte går åt rätt håll i skolan när alla förändringar görs på en gång?

Inom ett år ska utredningsförslag läggas som bland annat handlar om förändringar av förskole- och lärarutbildningen, om ett nytt betygsystem, en ny läroplan, ett nytt skolpengssystem, förändrad elevhälsa, ökad studiero i skolan, reglering av lärarnas arbetstid, mer obligatorisk undervisningstid för elever som behöver det och ändrade förutsättningar för att driva friskolor.

Lägg därtill en ny dimensionering av gymnasieskolan.

Beakta IFAU:s förhoppning

 Alla förändringar är säkert viktiga, men måste alla göras på en gång? Skolan är ansträngd på många håll.

En prioritering bland förslagen utifrån vad som är viktigast för att skapa förutsättningar för ökat kunskapsresultat tror jag skulle välkomnas av många i skolans värld. Det är inte fel att beakta IFAU:s förhoppning ”att framtida reformer utformas på ett sådant sätt att lärdomar kan dras, och kunskap kan genereras, om hur skolan kan förbättras.”

/

Publicerat

Krönika i Altinget – Nu är det du som åker till Helsingfors

Den historiska erfarenhet som många invånare i våra grannländer runt Östersjön har av den stora grannen i öst kan bidra till ökade insikter för oss alla. Något som kan vara nog så viktigt, skriver Ulla Hamilton.

Samfundet Sverige–Finland firar 100 år i år. Det har uppmärksammats på flera sätt under året. Relationerna mellan Sverige och Finland är unika. Under flera hundra år var vi ett gemensamt rike. En nytillträdd svensk statsminister gör sitt första utlandsbesök till Finland. Intensiteten i utbytet mellan våra länder har varierat genom årtiondena men samhörigheten har alltid funnits där.

Som tidigare ordförande i Stockholms hamnar är just sjöfartens betydelse för utbytet mellan länderna uppenbar. Det handlar inte bara om nöjesresor med Finlandsbåtarna, som vi kallar dem i Sverige. Det är också mycket gods som fraktas mellan länderna på dessa och andra fartyg.

Men besöksnäringen ska inte föraktas. Turistande finländare betyder mycket för näringslivet i Stockholm. Liksom givetvis svenska turister som reser till Finland.

Efter pandemin har antalet resenärer mellan Sverige och Finland minskat betydligt. Samtidigt innebar pandemin att våra länder kom närmare varandra, framförallt de olika myndigheterna som behövde samverka.

Rysslands krig har påmint alla om hur viktig Östersjön är för våra länders ekonomi.
Östersjön har kallats för fredens hav, men i och med Rysslands annektering av Krim och sedan invasionen av Ukraina har värnandet av Östersjön fått en ökad betydelse för hela regionen. Rysslands krig har påmint alla om hur viktig Östersjön är för våra länders ekonomi.

Finland har stängt sin gräns mot Ryssland, det har även de baltiska länderna. Såväl Finland som Estland, Lettland och Litauen har en förfärlig historisk erfarenhet av hur deras granne Sovjetunionen behandlat självständiga stater – en erfarenhet som också innebar att Finland mycket snabbt beslutade sig för att ansöka om Natomedlemskap. Sverige har tack och lov inte samma aktuella erfarenhet när det gäller den stora grannen i öst.

Åk till Finland
Men tack var Finlands beslutsamhet så är även Sverige nu Natomedlemmar. Östersjön är centralt för Nato, vilket blev tydligt på det toppmöte med de nordiska och baltiska statsministrarna samt Polens statsminister som Ulf Kristersson nyligen bjöd in till på Harpsund. Det säkerhetspolitiska läget, Ukraina och Östersjön var några av frågorna på agendan. Östersjöns betydelse och säkerheten när det gäller gasledningar, internetförbindelser och så vidare understryker vikten av ett nära samarbete mellan länderna, som ju numera alla är Natoländer, med ett viktigt undantag.

Ett undantag som tydliggör varför det är avgörande att det finns en god säkerhet för den viktiga infrastrukturen som finns såväl under som på vattnet.

Den internationella utvecklingen har inneburit att Östersjöländerna har kommit närmare varandra. Men samtidigt har turistresorna över Östersjön minskat, vilket är beklagligt. Utbytet mellan människor är viktigt, även korta besök ger en bild av ett land eller en stad.

Så varför inte ge ett nyårslöfte om att besöka Helsingfors eller Åbo under 2025 och lära dig mer om vårt grannland. Och kanske också de andra Östersjöstäderna. Den historiska erfarenhet som många invånare i våra grannländer runt Östersjön har av den stora grannen i öst kan bidra till ökade insikter för oss alla. Något som kan vara nog så viktigt i dessa oroliga tider.

9 december 2024

Publicerat

Öppna ögonen, skolproblemen är inte bara svenska

 

The Economist presenterade i juli 2024 rapporten Schooling’s stagnation. Dagens Industri har översatt några av rapportens artiklar i sitt magasin ”Världen om”. Rapporten är inte en rolig läsning för oss i den rika världen.

En av artiklarna tar upp skolresultaten i de rika länderna, som har dalat kontinuerligt sedan 2006. Dessa länder tvingas inse att kunskapsnivåerna i deras skolor sjunker. Sedan två decennier tillbaka kan alla, tack vare Pisa-proven, göra jämförelser över tid. Något som också är föremål för debatt när det rör de svenska Pisa-resultaten.

Var fjärde 15-åring saknar grundläggande kunskaper

Artikeln visar på en allvarlig utveckling när det gäller kunskaperna i matte, läsning och naturvetenskap. Ungefär en fjärdedel av 15-åringarna inom OECD saknar grundläggande kunskaper i dessa ämnen, enligt de krav som ställs av de som utvecklar Pisa-proven. Översatt innebär det att cirka 16 miljoner tonåringar har svårt med räkneuppgifter, eller svårare än vad de borde ha med att förstå innebörden av enklare texter. Detta är alarmerande, inte bara för dessa ungdomar utan också för ländernas förutsättning för ekonomisk tillväxt.

Hanushek och Wössmann har tagit fram en modell för att visa de positiva effekterna som kan följa av att höja matte- och naturkunskapsämnena i arbetskraften motsvarande 25 poäng i Pisa-proven. Deras beräkningar visar att om en sådan kunskapshöjning skulle kunna åstadkommas bland ungdomar från och med 2030, så kan det innebära att ett land blir 30 procent rikare än det annars hade varit, vid nästa sekelskifte.

Systemet måste ruskas om

Artikelförfattaren Mark Johnson konstaterar helt sonika att ”Skolsystemen måste ruskas om. Ju längre de lämnas åt sitt öde desto svårare blir det att skaka liv i dem.” ”Spektakulära reformer med svag evidens får stöd, medan tråkigare lösningar blir förbisedda.”

En annan artikel handlar om lärare. Det är inte bara Sverige som har lärarbrist, den finns i många rika länder. Samtidigt visar studie efter studie vilken betydelse som bra lärare har för elevernas skolresultat. Det understryker vilket problem det är att läraryrket sjunker i attraktivitet. Dessutom återfinns bristen på lärare i just de ämnen politikerna (och även forskningen) ser som viktiga för att behålla konkurrenskraften i ekonomin.

I England lyckas lärarhögskolorna bara locka hälften så många som man tror behövs

I England lyckas lärarhögskolorna bara locka hälften så många som man tror behövs för att personalförsörjningen på gymnasierna ska tillgodoses. I USA har andelen föräldrar som anser att läraryrket är en bra karriär halverats sedan 2009, 2022 var det 37 procent. En nyligen genomförd europeisk studie visar att utbildningssystemen i 38 av 43 länder har något slags problem med personalförsörjningen.

En ögonöppnare

Samtidigt som det råder en stor brist på lärare i de flesta rika länderna så visar statistiken att klasstorleken i rika länder har krympt över tid. I många fall handlar det om dubbelt så många anställda per elever som under 1970-talet. Journalisten konstaterar att ”Det stjäl resurser som skulle kunna göra skillnad för både lärare och elever, mer pang för pengarna så att säga. Till exempel kan det bidra till att hålla lärarlönerna nere.” En amerikansk studie visar också att elever som undervisas av en lärare inom yrkeskårens främsta fjärdedel gör dubbelt så stora framsteg som barnen som undervisas av lärare inom den lägsta fjärdedelen. Kan det bli tydligare hur viktigt det är att Sverige har förmåga att attrahera personer till läraryrket som ligger i den främsta fjärdedelen?

Rapporten är en ögonöppnare. Det är en klen tröst att lärarbristen och utmaningen när det gäller att höja kunskapsnivåerna inom matte, naturvetenskap och läsning är ett generellt problem för den rika världen. Men den kommer inte att förbli den rika världen om vi inte förmår att vända utvecklingen på dessa områden.

Krönika i Altinget 21 oktober 2024

Publicerat

Vad menar politikerna när de talar om en mer likvärdig skola?

Många elever lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. I år var det ca 15.000. Skolan är viktig och kämpar med problem när det gäller tex kunskapsförmedlingen. Därför kan det låta klokt när det talas om att skolan måste bli mer likvärdig. Men vad menar egentligen de som säger detta? Likvärdig är ett begrepp som är mycket mångfacetterat. Kanske är det därför som politiker och andra debattörer använder det. Då kan alla som hör budskapet tolka in det som var och en av oss tror att de menar, i begreppet. Det är förstås praktiskt för de som framför budskapet att använda ett ospecifikt begrepp, men knappast tydligt för allmänheten vad som menas.

Skollagen talar om likvärdig skola och i uttolkningen av densamma har Skolverket lyft fram fyra olika aspekter på vad som menas med likvärdighet

1.  Likvärdig tillgång till utbildning ska garanteras alla barn och elever
2.  Likvärdig kvalitet i utbildningen för att alla barn och elever kan nå utbildningens mål
3.  Stimulera elever att nå så långt som möjligt
4.  Kompensera för skillnader i förutsättningar

Mot bakgrund av dessa fyra aspekter på begreppet likvärdig skola så infinner sig frågan om det anses att det finns brister inom alla fyra eller bara i någon eller några? Låt mig kort kommentera punkterna.

Likvärdig tillgång. Skolplikten för elever i grundskoleålder gör att man nog kan utgå ifrån att det inte handlar om punkten 1. Även om det säkert finns föräldrar som anser att deras barn har för långt till skolan eller har för få skolval så kan den punkten nog lämnas i detta sammanhang. Det är nog inte här som likvärdigheten brister.

Likvärdig kvalitet. Här saknas en definition av vad som menas med kvalitet. Är kvalitet att varje skola måste ha ”grönt ljus” vid Skolinspektionens kvalitetsgranskningar? Är det kvalitet när alla elever lämnar grundskolan med behörighet till gymnasiet eller räcker det att till exempel 65 % av eleverna har gymnasiebehörighet? Är det likvärdig kvalitet när alla skolor uppvisar samma resultat? Kvalitet är, liksom likvärdighet, ett begrepp som ofta används i skoldebatten, utan att det definieras. Är bristen att det saknas en tydlig definition av vad som är kvalitet, så att vi vet när en likvärdig kvalitet i utbildningen har uppnåtts?

Stimulera elever. Detta är en viktig uppgift för skolan. Inte minst när allt fler elever avstår från att gå till skolan. Det kan bero på olika anledningar men vi vet att bristande studiero, mobbing och bristande förmåga att möta elever med npf-diagnoser gör att många menar att skolan fungerar dåligt för dem. Denna punkt innebär att en likvärdig skola ska utgå från individen och deras olika behov, dvs identifiera skillnader mellan elever. Individer är olika och lyckas skolan i detta uppdrag blir resultatet skillnader. Kanske är det brister i denna uttolkning av likvärdighetsbegreppet som de menar?

Kompensera för skillnader. Denna fjärde punkt är kanske mest utmanande mot bakgrund av den stora förändring som skett av elevunderlaget i svensk skola under de senaste decennierna. Skolans kompensatoriska uppdrag har funnits i över 60 år och man har fortfarande problem med att klara det. Familjebakgrunden spelar stor roll för elevernas skolresultat. Även här gör uppdraget en likvärdig skola att skolan måste jobba olika gentemot eleverna för att leva upp till denna definition av likvärdighet. Här handlar likvärdig skola om att utgår från individens förutsättningar. Och då kommer det att bli olika. Är det den bristande förmågan här som de menar?

Så frågan kvarstår: när politiker säger att de vill se en mer likvärdig skola – vad menar de då? Slår man upp ordet likvärdig blir svaret ”värd lika mycket” eller ”lika bra”. Är det så som kravet på en mer likvärdig skola ska tolkas? I så fall handlar det om stora förändringar. Skoldebatten skulle vinna på att begreppet specificeras. Då kan vi förstå vad de som önskar en mer likvärdig skola faktiskt menar. Berätta gärna också hur vi vet att skolan har nått målet en likvärdig skola och hur det hänger ihop med kunskapsmålen.

Eller är begreppet bara en ambition som aldrig varit avsedd att målsättas?

Altinget 28 augusti 2024