Entreprenörskap & innovation

Publicerat

Artikel i Smedjan Därför har de som säger att det är lätt att starta friskolor fel

Läs min artikel i Smedjan här.

Tvärtemot vad friskolekritikerna hävdar har det blivit allt svårare att starta friskolor, vilket gått ut över både mångfald och nytänkande i skolan. Det visar ny forskning. Förslagen som friskoleutredningen nu presenterat bäddar därför för ett fullständigt stopp för både nyetablering och expansion av fristående skolor, skriver Ulla Hamilton.

Därför har de som säger att det är lätt att starta friskolor fel

Kritiker av friskolereformen hävdar att syftet med reformen har förfelats eftersom den har medfört att aktiebolag är den dominerande verksamhetsformen för friskolor i dag. Kritiken, som kommer från vänsterhåll men även från borgerligt håll, menar att det var mångfald och många små aktörer som var målet, inte ”vinstmaximerande koncernskolor” och ”lycksökare”. 

Det är mot denna bakgrund som utbildningsminister Simona Mohamsson i slutet på förra veckan tog emot slutbetänkandet från  utredningen om vinst i skolan. Målsättningen för såväl partierna på vänsterkanten som Liberalerna är, förutom att begränsa vinstuttagen för skolföretag, att skärpa kraven på såväl nya som gamla friskolor. Men man borde kanske ha börjat med att fråga sig om premissen för utredningen är korrekt; ser verkligheten ut så som den politiska berättelsen gör gällande?

I en artikel i Journal of School Choice, publicerad den 18 mars 2025, presenterar forskarna Fredrik O Andersson och Ebba Henrekson resultatet av sin studie ”Launching new independent K-12 schools in Sweden: An examination of barriers to entry”. Jag kan inte se att deras resultat har uppmärksammats i den svenska skoldebatten, detta trots att resultatet är såväl intressant som relevant för den heta friskoldebatten.

Det finns få studier som undersökt vilken påverkan som institutioner och utbildningsområdets ekosystem har när det gäller utvecklingen av entreprenörskapet inom utbildningsområdet, på makronivå. Forskarna har valt att studera nyckelfaktorer för möjligheterna att utveckla det som de kallar ”educational entrepreneurship”. Deras studie utgår från syftet med friskolereformen, vilket bland annat var att ge makten till individen genom införandet av en skolpeng, att uppmuntra innovation och nya perspektiv genom att välkomna nya aktörer och därmed stimulera till ökad mångfald av entreprenörer inom utbildningsområdet.

Genom att granska hur ansökningsprocessen för att starta en friskola fungerar hos ansvariga myndigheter, och analysera såväl så kallade non-profit som for-profit skolor, har forskarna studerat om det förekommit skillnader när det gäller myndigheternas hantering av ansökningarna avseende verksamhetsform. Studierna baseras på statistik från Skolverket och Skolinspektionen och forskarna har också granskat de regelförändringar som skett under perioden då dessa också kan ha påverkat intresset för att starta friskolor.

När reformen sjösattes 1992 utgjorde skolpengen 85 procent av kommunens genomsnittliga skolpeng. Avdraget hade sin grund i att friskolor inte hade samma skyldighet att tillhandahålla till exempel elevhälsa, hemspråksundervisning och skoltransporter. 1996 ändrade den dåvarande socialdemokratiska regeringen lagstiftningen, lika villkor skulle gälla oavsett huvudman. Friskolehuvudmän fick då samma skyldigheter som kommunala, vilket också medförde att skolpengen höjdes till 100 procent för friskolorna. Samtidigt infördes ett förbud för friskolor att ta ut avgifter. Samma nationella curriculum gällde oavsett huvudman.

Under det första åren efter friskolereformens införande var tillväxten av nya friskolor låg, men 2001 började antalet friskolor att öka och därmed också andelen friskoleelever. Statistiken visar att antalet tillståndsansökningar från icke-vinstdrivandet skolor peakade 2001, liksom för vinstdrivande skolor. Sedan dess har utvecklingen skilt sig betydligt. Antalet tillståndsansökningar från icke-vinstdrivande friskolor har sjunkit stadigt. Samma utveckling sker inte när det gäller ansökningar från vinstdrivande skolor, här finns en variation med ytterligare toppnivåer år 2008 och 2011. Efter 2011 är det en stadigt sjunkande nivå även för vinstdrivande skolor, men antalet ansökningar är betydligt högre än för de ideella skolorna.

Forskarna ställer sig frågan vad denna utveckling kan bero på: kan förändringar av regelverken vara en föklaring?

Det hävdas ofta att förutsättningarna för att driva friskolor inte har ändrats sedan friskolereformens införande. Det stämmer inte.

Vid reformens början var det relativt enkelt att få ett tillstånd, och det är också under den perioden som antalet ansökningar från icke-vinstdrivande skolor var högre än för vinstdrivandet. Efter 1992 stod de ideella skolorna för cirka 80 procent av ansökningarna för att 2022 uppgå till cirka 5 procent. Statistiken visar att vinstdrivande ”passerade” icke-vinstdrivande i antal tillståndsansökningar 1998. 1992–1996 beviljades cirka 6 av 10 tillståndsansökningar från non-profit-skolor. Vid friskolereformens början ställde lagen få krav för att få ett tillstånd beviljat, det fanns bland annat krav på att kvalitet och utformning skulle vara jämförbar med de kommunala skolorna, men kontrollen av om det faktiskt var så varierade.

Det hävdas ofta att förutsättningarna för att driva friskolor inte har ändrats sedan friskolereformens införande. Det stämmer inte.

Det hävdas ofta att förutsättningarna för att driva friskolor inte har ändrats sedan friskolereformens införande. Det stämmer inte och det framgår också tydligt av studien. Kraven för att få ett tillstånd ökade med åren. Huvudmännens budget för verksamheten följdes upp och granskades noggrannare. Det infördes krav på att tillståndsansökan ska kompletteras med en marknadsundersökning som visar att det finns efterfrågan och underlag för att etablera en friskola och krav på en långsiktigt hållbar ekonomi. Etableringskommuner fick lämna synpunkter avseende eventuella negativa konsekvenser för kommunen av en friskoleetablering.

Antalet ansökningar är inte detsamma som beviljade tillstånd. Var det många av tillståndsansökningarna som beviljades? Den statistik som forskarna har haft tillgång till rör perioden 2014–2021, en tidsperiod då ansökningarna från non-profit-skolorna redan var stadigt sjunkande sedan 2001. De tre främsta skälen till varför Skolinspektionen har avslagit tillståndsansökningar är att elevunderlaget bedömts vara för svagt, att den sökande inte kan visa att det finns en långsiktigt hållbar finansiering och att det inte gjorts troligt att en etablering inte får långsiktigt negativa konsekvenser för de kommunala skolorna. Granskningen visar också att non-profit-skolorna i högre utsträckning än for-profit-skolorna fått avslag på grund av att de inte visat att verksamheten har en långsiktigt hållbar ekonomisk finansiering.

Vid friskolereformens införande rådde i princip ett kommunalt monopol på skolområdet. Syftet var ju bland annat att ändra på detta. Att utveckla en helt ny bransch är inte enkelt, det kan ta tid. Det tog också några år att skapa legitimitet för friskolor som idé och forskarna resonerar kring att non-profit-skolorna banade väg för for-profit. När legitimiteten väl fanns där för friskolor som verksamhetsform blev det upp till for-profit-ägarna att legitimera sin verksamhet. I takt med att antalet friskolehuvudmän ökade så ökade också konkurrensen, en konkurrens som non-profit-skolorna verkar ha haft svårt att hantera. Forskarna menar att en förklaring till denna brist kan ligga i just skillnaden mellan non-profit och for-profit. Konkurrensförmångan påverkas av att verksamhetsformen gör det svårare att få tillgång till resurser från privata investerare. Inte minst mot bakgrund av att intresset för verksamheter att växa ”economy of scale” ofta är en viktig förutsättning för att attrahera privat kapital.

Tröskeln för att starta en friskola är betydligt högre i dag än för 30 år sedan.

Även om friskolor fick ökad legitimitet med åren så ökade samtidigt kraven, den institutionella miljön blev mer komplex och resultatet har blivit att tröskeln för att starta en friskola är betydligt högre i dag än för 30 år sedan. Den politiska debatten och utvecklingen av regelverken som en följd av denna kan alltså vara en förklaring till det minskade intresset från non-profit skolor att etablera sig. Incitament spelar roll.

Det finns gott om forskning som visar att utformningen av regelverk kan utgöra ett effektivt hinder för att starta verksamheter. 2019 infördes ägar- och ledningsprövning av friskolors ägare och ledande befattningshavare, vilket också medfört kostnader som de sökande får stå för. Samtidigt har den förhindrat etablering av oseriösa aktörer. Men det växande regelverket för friskolesektorn har självfallet medfört en ökad kostnad för de som vill etablera sig eller växa. Framförallt krävs det nu betydligt mer resurser initialt för den som vill etablera en ny friskola.

En belysande illustration av effekterna av de ökade kraven är att en ansökan i dag kan uppgå till cirka 200 sidor. Hur många små non-profit-aktörer klarar den tröskeln? Lägg därtill att

Sverige har en mycket liten filantropisk sektor, vilket gör att det inte är så troligt att den kan kompensera för de bristande finansiella muskler som non-profit-verksamheterna har.

Det finns alltid en eller flera orsaker till att utvecklingen går åt ett visst håll. Andersson & Henreksons intressanta studie visar tydligt vilken skillnad det är mellan ord och handling. Det spelar ingen roll hur många politiker som säger att de gärna vill se non-profit-skolor och små skolor, så länge som de bedriver en politik som driver utvecklingen åt helt motsatt håll.

Slutsatsen av studien av hur barriärerna ser ut när det gäller etablering av friskolor, drygt 30 år efter friskolereformens införande, är att det svenska friskolesystemet har blivit mycket restriktivt när det gäller beviljande av tillstånd. Ökade krav har medfört att stora aktörer ”favoriseras” eftersom de ofta har de resurser som krävs för att navigera i de komplexa regelverken, samtidigt som det begränsar incitamenten för och möjligheterna till etablering för mindre och mer resurssvaga non-profit verksamheter. Det är en effekt som är känd från amerikanska studier av skolpengssystem i Milwaukee. Dessa, liksom studier av utvecklingen i Sverige, visar att det finns en uppenbar risk för utvecklad byråkrati som ökar ineffektivitet inom skolväsendet och skapar en restriktiv institutionell miljö.

Utrymmet för friskoleentreprenörers innovation och förnyelse som eftersträvades vid friskolereformens sjösättning har begränsats.

Granskningen visar att utrymmet för friskoleentreprenörers innovation och förnyelse som eftersträvades vid friskolereformens sjösättning har begränsats, för att inte säga näst intill stängts. Andersson & Henrekson menar att i takt med att friskolebranschen blev allt mer etablerad i Sverige, så skiftade den initiala politiska ambitionen från att öka möjligheterna för friskolor att etablera sig samt önskan om nytänkande och mångfald, till att förespråka stabilitet, förutsägbarhet och riskminimering.

Skolinspektionens krav – att det visas att en friskoleetablering inte riskerar att medföra negativa konsekvenser för kommunen och att friskolehuvudmannen kan visa att det finns ett robust elevunderlag – skickar mycket tydliga signaler till potentiella friskoleaktörer att det inte är troligt att en tillståndsansökan kommer att beviljas. Signaler som enligt forskarna å ena sidan kan tolkas som att det ställs mycket höga kvalitetskrav för ett tillstånd (vilket är det som hävdas i dagens debatt) men det är lika troligt att de innebär att intresset för att komma med nya ideer och innovationer inom utbildningsområdet, som ofta också innebär ett risktagande, blir ointressant. Jag kan tillägga att när definitionen av vad som menas med kvalitet inom skolområdet saknas ökar risktagandet än mer.

Minskning av antalet tillståndsansökningar under det senaste årtiondet kan därför tolkas som att villkoren har blivit för restriktiva. 

Minskningen av antalet tillståndsansökningar under det senaste årtiondet kan därför, enligt forskarna, tolkas som att villkoren har blivit för restriktiva. Innovationer hämmas liksom utvecklingen mot en ökad mångfald av aktörer. Andersson & Henrekson påpekar att Sverige därmed missar möjligheter att dra fördelar av och utveckla skolverksamheten med tanke på att vi har elever med bakgrund från många olika länder. Ett intressant perspektiv då det i dag finns en omfattande debatt om elevers psykiska hälsa, utanförskapsproblematik, att allt fler elever har problematisk skolnärvaro (hemmasittare) och den höga andelen elever med ADHD och andra diagnoser i Sverige. En samhällssituation som pekar på ett stort behov av innovationer och nytänkande inom skolområdet. Men ambitionen hos politiken att friskolor kan bidra på detta område verkar vara borta.

De förslag som nu presenterats av utredningen om vinst i skolan innebär att trösklarna höjs än mer för att etablera en friskola och för en populär friskola att växa. Det blir tydligt att det framförallt är stora, redan etablerade skolhuvudmän som kan fortsätta att bedriva verksamhet, om de ”sköter sig” (vad det nu innebär). Nya non-profit-aktörer lär inte ha vare sig råd eller möjlighet att etablera sig. Utrymmet för innovation och nytänkande blir förmodligen obefintligt.

Blir förslagen verklighet förefaller det svenska friskole- och skolvalssystemet gå från att ha ett elevperspektiv där individen har makten, till ett friskolereservat där få ”lyckliga” kan få plats på de friskolor som är etablerade sedan länge och bedriver verksamhet som inte skiljer sig nämnvärt från hur de kommunala skolorna fungerar. Skolinspektionen har hittills inte visat på acceptans för ”avvikande arbetssätt” – oavsett mycket goda skolresultat.

Forskarnas studie har visat vad de senaste årtiondenas politik har medfört. De som anser att svensk skolas problem finns bland friskolor är säkert glada över denna utveckling, inte minst många kommunala skolhuvudmän vars dåligt fungerande skolor kan ”räddas från konkurrens”.

Men detta är en utveckling som kan påverkas. De som säger sig tro på mångfald och att innovationer är svar på flera av de problem som vi ser i svensk skola i dag bör ta till sig vad forskarna visat. Se till  att ta fram en tydlig definition av vad som är kvalitet i skolan. Då kan alla – elever, föräldrar och politiker – få kunskap om vilken kvalitet en skola har, avsett skolhuvudman. Våga stå upp för friskolornas framtida möjlighet att utvecklas och bidra till ett utvecklat skolval som gör det möjligt för elever att ”hitta hem” till den skola som passar hen bäst. 430 000 friskoleelever får inte bli det antal som ”peakar” och därmed hänvisar ”resten av eleverna” till kommunala skolor.

12 januari 2026

Publicerat

Självklart ska skolan ingå i Sveriges AI-strategi

Läser en debattartikel i Dagens Industri som ligger helt i linje med det samtal som jag har i veckans Hamiltonpodden med Mathias Sundin, ledamot av AI-kommissionen och författare av boken ”Den femte accelerationen”.

Artikeln är undertecknad av representanter från utbildningsbranschen. Jag har valt att lägga in hela artikeln här./ Ulla Hamilton

”Varje dag möter över två miljoner lärare, rektorer och elever en verklighet där digitalisering och AI genomsyrar hela samhället de lever i. Våra barn växer upp i en tid där Chat-GPT är lika självklart som en internetsökning.

Vi som undertecknardetta upprop kommer från olika delar av samhället; näringsliv, utbildning, fackförbund och barnrättsorganisationer. Vi tycker olika om mycket, men vi delar oron över regeringens skolpolitik när det kommer till AI och digitalisering.

Digital kompetens är i dag en förutsättning för att kunna få jobb och att kunna vara en del av samhället fullt ut. Arbetsmarknaden kräver digitalt kunnande, samtidigt som ungas digitala färdigheter sjunker. EU, UNESCO och FN har slagit fast att digital kompetens är en grundläggande rättighet.

Trots denna utveckling har regeringen tagit bort skolans digitaliseringsstrategi. Den nya STEM-strategin nämner inte AI-kompetens i skolan. I det nya förslaget till läroplan föreslås att digital kompetens stryks ur skolans centrala uppdrag och rätten till digitala hjälpmedel för elever med funktionsnedsättning tonas ned. Dessutom fick regeringens AI-kommission uttryckligt förbud att lägga fram förslag som rör skolan trots att utbildning är nyckeln till hela Sveriges framtida AI- kompetens. Det är svårt att förstå logiken bakom dessa aktiva val sett till den teknikutveckling vi nu bevittnar.

AI har enorm potentialoch kan bidra till stora värden om vi använder den på rätt sätt. För att lyckas behöver vi adressera såväl nyttan som utmaningarna. Vi ser redan deep fakes, AI- genererad desinformation och manipulerande system som påverkar både vuxna, barn och unga. Om skolan inte lär barn att nyttja teknikens potential, att förstå vad som är sant, trovärdigt och säkert, lämnar vi dem ensamma i ett informationslandskap som kräver mer omdöme och källkritiskt tänkande än någonsin.

Det handlar om demokrati, trygghet och kompetens för att kunna möta framtida behov och utmaningar. Inte minst handlar det också om vår kompetensförsörjning. Vi har en rekordhög arbetslöshet, samtidigt som näringslivet inte hittar rätt kompetens. Digital bildning handlar om att förstå både möjligheterna och riskerna. Barn behöver lärare som kan guida dem i detta, inte vuxna som vänder bort blicken.

Därför ser vi följande behov av insatser från regeringen:

1.Inkludera skolan i Sveriges nationella AI-strategi.
2. Säkerställ att AI och digital kompetens tydligt finns med i den nya läroplanen.
3. Stärk rätten till digitala hjälpmedel för elever med funktionsnedsättning så att det inte kan tolkas olika mellan skolor.

Regeringens nuvarande strategi för digitalisering säger att ”alla ska vara digitalt inkluderade”. Det blir bara tomma ord om inte skolan inkluderas. Att kunna läsa, skriva och räkna är självklart men i dagens samhälle måste elever också kunna förstå och använda AI. Det står inte i motsats till traditionell kunskap, det är dess nödvändiga fortsättning. Om politiken inte tar ansvar för barn och ungas digitala bildning och kompetens, kommer en hel generations möjligheter att avgöras av socioekonomiska förutsättningar och vilken skola man går i. Det är inte rättvist och definitivt inte samhällsekonomiskt hållbart.

Anders Abrahamsson, Förbundsordförande Dyslexiförbundet
Kristina Bjerka, Generalsekreterare Kodcentrum
Vidar Ekman, Förbundsordförande Elevernas riksförbund
Ann-Therese Enarsson, vd Tankesmedjan Futurion
Christer Hammar, Styrelseordförande Almega Utbildningsföretagen
Andreas Mörck, Förbundsdirektör Almega Utbildning
Patrik Nilsson, Samhällspolitisk chef Akavia
Maria Rosendahl, Näringspolitisk chef Teknikföretagen
Anna Troberg, Förbundsordförande DIK – facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor
Erik Windmar, Chef policy- och påverkan Unicef Sverige
Åsa Zetterberg, VD Tech Sverige

Publicerat

Hård kritik från juridikprofessor om förslaget om vinstbegränsningar för friskolor

Gäst i Hamiltonpodden är Lars Henriksson, professor i juridik vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har gjort en rättslig analys av förslaget att förbjuda värdeöverföring för friskolor som är AB. Han konstaterar att ett värdeöverföringsförbud har lite att göra med kvalitet och menar att utredningen inte heller har visat att det finns ett orsakssamband mellan förslaget och behovet av kontinuerlig kvalitetsutveckling. Enligt honom är inte heller kravet på proportionalitet uppfyllt då det finns andra mindre ingripande åtgärder som kan vidtas för att åtgärda kvalitetsbrister. När det gäller utredningens förslag att koppla värdeöverföringsförbudet till statsbidragen så menar han att värdeöverföringen i sig inte har något med statsbidragen att göra eftersom huvudmannen ska återrapportera hur statsbidragen har använts. 

EU-rätten och svensk rätt, värnandet av äganderätten måste beaktas. På frågan om hans kommentar till Liberalernas förslag om att förbjuda friskolor att driva verksamheten som AB svarar han ”Det är fullständigt orealistiskt”.

Lyssna på vårt samtal här

Publicerat

Statliga jobb är inte framtiden

Läser med förvåning en debattartikel i SvD undertecknad av lokalpolitiker från m, c och kd. De pläderar för att det bör finnas statliga jobb i deras kommuner. Det är intressant att pendeln verkligen verkar ha svängt när det gäller tilltron till det offentliga. Jag hade kunnat förstå om samma personer hade skrivit en debattartikel som gick ut på att det var viktigt att se till att fler startar företag. För det är så som jobben och tillväxten skapas. Men icke.

Jag vill därför rekommendera artikelförfattarna att läsa den artikel i SvD som nationalekonomen Stefan Fölster skrev bara några dagar före kommunpolitikernas artikel. Fölsters artikel har visserligen fokus på hur man kan vända utvecklingen i utsatta områden, men budskapet är detsamma. Näringslivsklimatet spelar roll.  Därför borde lokalpolitikerna snarare fokusera på att förbättra det lokala företagsklimatet framför att ropa på fler statliga jobb.

En titt på Svenskt Näringlivs ranking av det lokala företagsklimatet visar att tre av kommunerna – Simrishamn, Örnsköldsvik och Sollefteå – har en utmaning när det gäller företagsklimatet medan Värnamo och Lycksele ligger bland de 50 bästa i landet. Den offentliga sektorn dominerar stort som arbetsgivare i många kommuner. Men det behöver inte vara så. Det spelar roll vilken politik som förs lokalt. Det finns många välfärdstjänster som kan utföras av privata aktörer, men det förutsätter att kommunen inte ägnar sig åt illojal konkurrens genom att tex subventionera de egna verksamheterna. En subventionering som kan ske inte alltid är medvetet utan helt enkelt beror på att man inte beräknat de kommunala kostnaderna för tjänsterna korrekt.  En privata aktör måste ha koll på räkenskaperna eftersom de inte har några skattebetalare att falla tillbaka på.

Så mitt budskap till alla kommunpolitiker – se till att fokusera på ett bra lokalt företagsklimat. Då växer jobben och tillväxten.

/

 

Publicerat

Ukrainas hemska erfarenheter lär oss mycket

Idag har jag varit på två mycket intressanta aktiviteter. Stockholms hamnar bjöd in till ett intressant seminarium ”När Norden möter Nato”. Det är inte alla som tänker på det men landets hamnar är verkligen viktiga tillgångar i en kris- eller krigssituation. Det är inte bara pga att väldigt stor del av varutransporterna kommer sjövägen. I och med att Sverige nu är Nato-medlemmar så är det även annan typ av försörjning som ska komma via landets hamnar. Det tydliggjorde bland andra Claes Isoz, brigadgeneral och ansvarig för försvarsmaktens logistik och av Aleksandrs Bucens från Nato. Sveriges, och givetvis andra länders hamnar, får nu en helt annan uppmärksamhet eftersom de är viktiga aktörer i totalförsvaret. För Sveriges del, där ju de flesta hamnar är kommunalt ägda, kräver det en helt annan gemensam planering och brett samarbete än vad vi varit vana vid tidigare. Under seminariet tydliggjordes det att det är många regelverk, såväl i Sverige som i andra länder, som behöver förändras och synkroniseras för att underlätta flexibilitet för olika händelser.

Flera talare underströk att försvaret, näringslivet och samhällets olika delar måste samarbeta och öva på ett helt annat sätt än vad vi varit vana vid. Ett scenario som innebar att ett fartyg som var godkänt för 5 besättningsmän men som skulle användas för att bl a transportera flera hundra personer var en god illustration av behovet av regelöversyn eftersom man efter flera timmars arbete inte lyckats få fartyget att lämna hamn.

Ukraina har lärt oss vilken stor betydelse det har för samhällsekonomin att hamnarna är öppna och att exporten fungerar. Samhället i övrigt måste fungera även under eventuella krigssituationer.  Sjöfartens betydelse belyser också vikten av att det finns fler svenskflaggade fartyg som kan nyttjas i en krissituation. Idag är det inte alls förmånligt att ha svenskflaggade fartyg, så här behöver regelverket förändras.

Efter detta seminarium gick jag vidare till en presentation av Lars Peter Fredéns bok Ukrainsk sommar.  Jag lärde känna Lars när vi båda jobbade i statsrådsberedningen under Bildt-regeringen. Lars är tidigare ambassadör och han har gjort något så ovanligt som att cykla längs med fronten i Ukraina. Boken handlar om den cykling som han gjorde 2024. Han var tillbaka i somras och konstaterade vilken enorm skillnad det var jämfört med året innan. Drönarna har helt tagit över. Civilbefolkningen bygger drönare och tekniken utvecklas hela tiden. Drönare kan tex användas för att transportera mat och vatten till fronten och till att transportera sårade till vårdplatser. Men även Ryssland använder sig av drönare, vilket gör att det näst intill är omöjligt för soldater att röra sig på marken utanför kamouflageläge utan att bli upptäckta.

Han berättade om den ryska medvetna strategin att skjuta på stridssjukvårdare som tar hand om sårade, sjukhus, skolor och viktig infrastruktur. Allt exempel på krigsbrott. Kriget till trots fungerar det civila samhället fortfarande, att betala med visakort var inga problem. Trots att kriget har pågått i snart fyra år så är försvarsviljan obruten. Och det är inte så konstigt med tanke på att alternativet är att landets oberoende försvinner. Så som kriget förs nu så är amputeringar de vanligaste skadorna och Lars påpekade också att det finns ett stort behov av brigadpsykologer.

Budskapet till oss alla åhörare var mycket tydligt; se till att ukrainarna får det de behöver. De får inte förlora kriget. Boken kan beställas här.

Publicerat

Fryshuset hyllar förebilder genom Anders Carlbergs minnespris

När jag kom in i  kommunfullmäktige i Stockholm så fanns Anders Carlberg där. Många tror att politiker inte umgås över partigränserna men det är fel. Anders  var en mycket social person och framförallt så brann han  för ungdomar och sin verksamhet Fryshuset. Anders Carlberg tillhör de personer som gör intryck och som man minns. Det var därför lätt för mig att tacka ja till inbjudan till Fryshuset den 27 november för att delta när Fryshuset delade ut Anders Carlbergs minnespris. Och vilken eftermiddag det blev, fullt med folk, otroliga dansuppvisningar och fantastiska berättelser från de som fick ta emot pris i fyra olika kategorier. Det var årets påverkare, revanschist och unga förebild samt ett hederspris för livsgärning. Alla med utgångspunkt från Anders Carlbergs anda att visa medmänsklighet och tro på människors förmåga.

Imponerande unga förebilder som ni kan läsa om här. Om hur berättelser om hemska erfarenheter från SIS-hem kan göra att även andra vågar dela med sig av sina berättelser och därmed också bygga en samhörighet (Sistjejer) som kunnat driva på för förändringar.  Om hur förlusten av en älskad storebror leder till bildandet av en stiftelse var syfte är att stötta barn och unga inom idrotten.

Ungdomarna är fantastiska, men hederspriset för livsgärning förutsätter att man är äldre. Gensvaret i lokalen när det tillkännagavs att utmärkelsen går till Tommy Söderberg. Tommy är en person som hållit fast vid sin filosofi i sitt ledarskap inom fotbollen att det inte bara handlar om utveckla duktiga fotbollsspelare utan också använda ledarskapet för att bidra till att individer växer i mycket vidare bemärkelse. Han har visat att fotbollen också kan bidra till att spelarna växer som människor.

Kort sagt, en riktigt stimulerande eftermiddag som visar vilken skillnad som människor faktiskt kan göra – för många andra.

Lyssna gärna på mitt samtal i Hamiltonpodden med Fryshusets vd Johan Oljeqvist från 2 oktober 2025.

Publicerat

AI litteracitet, skolan och STEM-strategi

Det finns en växande frustration bland lärare och andra som jobbar i skolan över regeringens politik när det gäller användningen av digitala hjälpmedel i skolan. I veckan var jag på ett  intressant möte. Det handlade om behovet av att öka kompetensen bland såväl lärare som elever när det gäller AI litteracitet. Andra länder satsar mycket nationellt för att hitta ett gemensamt förhållningssätt till hur elever och lärare kan rustas för att få bästa möjliga kunskaper om hur AI och digitaliseringen kan användas för att stärka kunskapsförmedlingen och insikten om dess för och nackdelar. Sverige ligger klart efter på detta område. USA, Kina och många andra länder satsar stort för att utveckla området. Många befarar att Sverige ska hamna i ett ”digitalt gap” om vi inte hänger med och inser behovet av ett nationellt perspektiv på AI litteracitet.

Linköpings universitet har ett  forskningsprojekt om AI-litteracitet. Men  samtidigt som många skolor försöker hitta vägar för att öka sin kompetens på området så är det uppenbart att regeringens, inte minst utbildningsministerns, tydliga kommunikation ”från skärm till pärm” skapar en osäkerhet kring hur frågor om IT och AI ska hanteras i landets skolor.

På mötet lyftes bland annat Estland upp som ett exempel på hur de genomfört ett nationellt initiativ på området. I februari 2025 lanserades deras AI Leap 2025. Estlands utbildningsminister konstaterar att utbildning av lärare ligger i fokus:
“We will invest strongly in training teachers to ensure they can use AI effectively in schools.”

Initiativet AI Leap samarbetar med presidentens Digital Council, utbildningsdepartementet och ledande entreprenörer.

Kan skillnaden vara större mellan insikten om hur viktigt detta är för samhället, ungdomarna och näringslivet i Estland och i Sverige? Det finns många entreprenörer i Sverige som med all säkerhet skulle vilja vara en del av ett liknande projekt i Sverige.

Två dagar innan Estland presenterade AI Leap 2025 så presenterade den svenska regeringen en STEM-strategi för Sverige. Det är ett viktigt steg åt rätt håll. Men strategin riskerar ju att bli stympad om man inte samtidigt har ett gemensamt förhållningssätt till hur AI kan användas i detta sammanhang.

Jag tror att det för det svenska samhället som helhet , och inte minst utifrån kompetensförsörjningsperspektiv, vore bra om den svenska utbildningsministern besökte Estland för att ta del av deras initiativ AI Leap 2025. Ett liknande iniytiativ i Sverige skulle vara en utmärkt komplettering av STEM-strategin.

/

 

Publicerat

Den svenska bostadspolitiken en kvarleva sedan 1940-talet

Debatten om hyresmarknaden handlar alltid om att det är för dyrt att hyra och att det gör att människor har svårt att få tag på en första bostad till ett rimligt pris. Man tvingas att köpa en bostad och de unga som inte har råd får ofta bo kvar, längre än önskat, hos föräldrarna.

I Hamiltonpodden utvecklar Stefan Ränk sin syn på bostadspolitiken. Han är koncernchef för Einar Mattsson AB, ett familjeföretag som är verksamt i Stockholmsregionen sedan 90 år. De har ett stort antal hyresfastigheter men förvaltar också andras fastigheter.

Stefan skrev nyligen en debattartikel i Altinget. Jag återger den i dess helhet här. Men lyssna också på vårt samtal i Hamiltonpodden.

/

Altinget debatt 30 oktober 2025
Den svenska hyresmarknaden skadar både hyresgästerna och samhällsekonomin

Dagens hyresreglering har skapat en marknad som hämmar byggandet, försämrar rörligheten och stänger ute dem med störst behov. Ett system med friare hyror kan förena trygghet och rörlighet och göra hyresrätten tillgänglig för fler, skriver Stefan Ränk, vd Einar Mattsson

I Altinget lyfter Cathrine Holgersson en viktig diskussion om tryggheten på den svenska hyresmarknaden. Hyresrätten har möjlighet att spela en central roll men behöver både värnas och utvecklas. Men dagens reglering ger motsatt effekt. Växande köer, låg nyproduktion och bristande rörlighet visar att systemet behöver reformeras – inte för att överge tryggheten utan för att återupprätta den.

Systemfel på hyresmarknaden

Ett tydligt exempel är Stockholm, där hyresmarknaden är minst tillgänglig för dem med störst behov. Enligt Stockholms Handelskammares analys av Bostadsförmedlingens data har den genomsnittliga åldern för nya hyresgäster stigit till nära 50 år i innerstaden och över 40 år i förorterna. För unga, nyinflyttade och familjer vars livssituation förändras återstår andrahandsmarknaden, där hyrorna i genomsnitt ligger omkring 60 procent över förstahandshyrorna – och i centrala lägen upp till 150 procent högre.

Detta är inte en tillfällig obalans, utan ett systemfel. Hyresregleringen gör hyrorna för låga i attraktiva lägen och för höga i mindre attraktiva områden. Det är tvärtemot syftet med hyresrätten som ett flexibelt och tryggt alternativ när livet förändras, inte ett boende för dem som kan planera tio år framåt.

Produktivitetskommissionen (SOU 2025:96) beskriver hur regleringen leder till lägre ekonomisk tillväxt: bostadsbeståndet används dåligt, rörligheten på arbetsmarknaden minskar och nyproduktionen hämmas.

Svarthandel och köer

Målet för bostadspolitiken borde vara självklart: en bostadsmarknad där den som arbetar kan efterfråga en bostad utifrån sin ekonomi, och där den som saknar arbete får stöd av det allmänna.

På en fungerande hyresmarknad kan människor snabbt och tryggt anpassa sitt boende efter livssituation, behov och betalningsvilja. Fastighetsägare utvecklar då bostäder där människor faktiskt vill bo – och möter minskad efterfrågan genom att sänka hyror.

Hyresregleringen gör hyrorna för låga i attraktiva lägen och för höga i mindre attraktiva områden.

På en fungerande marknad konkurrerar fastighetsägare om hyresgäster – inte tvärtom. Hyresrätten blir den tillgängligaste delen av bostadsmarknaden. I dag blir köer, bytesmarknader och svarthandel priset för en reglering som hindrar rörlighet. Ett system som skapar fler alternativ och ökad rörlighet stärker tryggheten.

Gör som Finland

Hyresrätten har en viktig fördel jämfört med det ägda boendet: fastighetsägaren bär den ekonomiska risken, inte hyresgästen. I många livssituationer – under studier, familjebildning, separationer eller tillfälliga arbeten – är det en avgörande trygghet. Men det alternativet är i dag inte tillgängligt för många, eftersom hyrorna inte styrs av efterfrågan utan av reglering.

Att hålla fast vid den nuvarande modellen gynnar varken hyresgäster, tillväxt eller samhällsekonomin. Sverige bör inspireras av Finland, som har reformerat sin hyresmarknad stegvis och på ett ansvarsfullt sätt. Ett första steg här hemma bör vara att genomföra den färdiga utredningen om fri hyressättning i nyproduktion. Men reformarbetet får inte stanna där. Som Produktivitetskommissionen föreslår behöver även det befintliga beståndet moderniseras, till exempel genom att låta hyresvärd och hyresgäst komma överens om hyran när en lägenhet blir ledig.

Precis som på andra marknader skulle det skapa incitament för bättre utbud, öka rörligheten och på sikt göra fler bostäder tillgängliga – och stärka både tryggheten och tillväxten.

Publicerat

Krönika i Altinget; Vill vi ha fler kvinnliga företagare? Titta på välfärden

Hur kan Sverige få fler kvinnor att vilja bli företagare? Det är en fråga som ligger till grund för det uppdrag som Tillväxtverket har fått av regeringen, närmare bestämt av Näringsdepartementet.

I mars 2025 bjöd ministrarna Ebba Busch (KD) och Paulina Brandberg (L) in till ett särskilt möte för att diskutera vad som krävs för att öka kvinnors företagande. De konstaterade klokt att ”För att förbättra förutsättningarna för kvinnors företagande och ägande behövs en gemensam kraftsamling.”

Det rimliga är att individer startar företag inom de områden som hen är intresserad av. Det såg vi när friskolereformen infördes

Parollen var; Alla behöver bidra till att främja kvinnors företagande. Det låter toppen – men uppenbarligen undantas branscherna inom välfärdssektorn från denna gemensamma kraftsamling för fler företag som ägs och drivs av kvinnor.

För den politik och den retorik som framförs från många håll i den offentliga debatten, bland annat från utbildningsministern, är knappast något som gör att kvinnor attraheras till att starta företag.

Företag skapas där hjärta finns

Det rimliga är att individer startar företag inom de områden som hen är intresserad av. Det såg vi när friskolereformen infördes. Då var det många kvinnor som jobbade i skolans värld som tog tillfället i akt och förverkligade sina idéer genom att starta en friskola. LOV-reformen beredde också marken för kvinnors företagande liksom den ökade upphandling av vårdtjänster som många landsting sjösatte.

Tittar vi på arbetsmarknadsstatistiken så finns det några tydligt kvinnodominerade branscher. De återfinns inom välfärdssektorerna. Nästan 80 procent av de anställda inom vård & omsorg är kvinnor, inom utbildning är motsvarande siffra cirka 75 procent och tittar vi specifikt på förskola och grundskola utgör kvinnor 8 av 10 medarbetare. Det är något jämnare könsfördelning på gymnasiet men fortfarande en övervikt av kvinnor. Drygt 60 procent av företagen inom vård och omsorg drivs av kvinnor liksom drygt hälften av företagen inom utbildningssektorn.

Av den totala andelen kvinnliga företagare återfinns 3,5 procent inom utbildning och 6,8 procent inom vård och omsorg. Det är låga siffror med tanke på hur stora dessa sektorer är.

Retorik och politik avskräcker

Vi vet från forskningen av kvinnor är mer riskobenägna än män, rädslan för att misslyckas är också en faktor som gör att kvinnor avstår från att ta steget till eget. Det debattklimat som råder just nu kring välfärdsföretagandet, där alla företag dras över en kam, jagas av media och mer eller mindre anklagas för att bara vara ute efter att tjäna pengar, avskräcker mycket effektivt.

Ska utvecklingen vändas måste politiken inse att det finns mjuka aspekter som påverkar om kvinnor vill starta företag

I ett sådant klimat kan regeringen komma med hur många olika stödprogram som helst. Det kommer inte att få kvinnor att starta företag. För om de vill starta företag är det inom de områden som de kan, det vill säga, inom välfärdssektorn. Och flera av de förslag som presenterats, och den politik som drivs i flera kommuner och regioner gör inte saken bättre.

Regler och trösklar hindrar

Ska utvecklingen vändas måste politiken inse att det finns mjuka aspekter som påverkar om kvinnor vill starta företag. Då har jag inte ens tagit upp de regelverk som finns på dessa områden som också skapar en höga trösklar för att, som entreprenör, bidra till att utveckla vård, skola och omsorg.

Det är det lätt att konstatera att den ena handen inte verkar veta vad den andra gör i regeringen. Någon kanske kan informera bland annat utbildningsministern om det viktiga projekt som näringsdepartementet och arbetsmarknadsdepartementet har initierat och det uppdrag som Tillväxtverket har. Detta är verkligen en jämställdhetsfråga.

Krönika i Altinget 8 oktober 2025

Publicerat

Kanonader från kultureliten och kramar från ”vanligt folk” om kulturkanon

Det är intressant att läsa och lyssna på kommentarerna med anledning av förslaget till Kulturkanon som presenterades i veckan. Debatten om huruvida det är ett bra initiativ med en Kulturkanon har varit het sedan utredningen tillsattes. Nu finns förslaget och debatten fortsätter. Kulturjournalister raljerar över förslaget samtidigt är det intressant att ett flertal personer med utländsk bakgrund som välkomnar initiativet. Läser tex i SvD idag Liza Alexandrova-Zorina som skriver bl a följande tänkvärda kommentar;

”Två dagar efter att kulturkanon presenterades har jag lärt mig mer om svensk kultur än under de fyra år som Sverige har varit mitt hem. Jag skulle aldrig ha hört så många namn, så många böcker, filmer och sånger, så många viktiga datum och historiska händelser, om inte allt detta hade listats – och därefter, i de många reaktionerna, även det som borde ha funnits i kulturkanonen, men inte kom med. ”

Hon är inte ensam, jag har sett och hört flera liknande kommentarer om att förslaget bidrar till att ”förstå” Sverige. Flera av de som deltagit i arbetet med att ta fram förslagen har också utförligt redogjort för hur man har kommit fram till just dessa exempel. Greppet att ta ett brett perspektiv på även lagstiftning och viktiga politiska beslut är också intressant för det ger en bild av Sverige även för oss som är födda i landet. Det är säkert många som inte har reflekterat över Sverige och vad Sverige är, på det sättet.

Nu återstår det att se vad det blir av detta projekt. Men jag gissar att de som har deltagit i arbetet med att ta fram detta förslag är ganska nöjda med hur detta har mottagits och uppmärksammats under veckan.