Ulla Hamilton, ordförande Ung Företagsamhet i Stockholm, ordförande Samfundet Sverige-Finland, tidigare vd Friskolornas riksförbund, borgarråd (m) 2006-2014 i Stockholm. Här finns mina bloggar från borgarrådstiden. Nu skriver jag om skola & näringsliv. Jag vill bidra till insikten om att ett samhälle förutsätter ett klimat som ger utrymme för individer och företag att skapa utveckling och bidrar till välfärd.
Mathias Sundin gästar Hamiltonpodden för andra gången. Senast talade vi om AI-kommissionens förslag. Detta samtal, som är inspelat i mitten av november 2025, handlar också om AI. Mathias har skrivit boken ”Den femte accelerationen” och vi talar om den. Vi talar också om den oroande antagonismen mot AI i skolan. Det riskerar verkligen att leda till att Sverige tappar allt mer i konkurrensen. Lyssna på vårt samtal här.
Läser en debattartikel i Dagens Industri som ligger helt i linje med det samtal som jag har i veckans Hamiltonpodden med Mathias Sundin, ledamot av AI-kommissionen och författare av boken ”Den femte accelerationen”.
Artikeln är undertecknad av representanter från utbildningsbranschen. Jag har valt att lägga in hela artikeln här./ Ulla Hamilton
”Varje dag möter över två miljoner lärare, rektorer och elever en verklighet där digitalisering och AI genomsyrar hela samhället de lever i. Våra barn växer upp i en tid där Chat-GPT är lika självklart som en internetsökning.
Vi som undertecknardetta upprop kommer från olika delar av samhället; näringsliv, utbildning, fackförbund och barnrättsorganisationer. Vi tycker olika om mycket, men vi delar oron över regeringens skolpolitik när det kommer till AI och digitalisering.
Digital kompetens är i dag en förutsättning för att kunna få jobb och att kunna vara en del av samhället fullt ut. Arbetsmarknaden kräver digitalt kunnande, samtidigt som ungas digitala färdigheter sjunker. EU, UNESCO och FN har slagit fast att digital kompetens är en grundläggande rättighet.
Trots denna utveckling har regeringen tagit bort skolans digitaliseringsstrategi. Den nya STEM-strategin nämner inte AI-kompetens i skolan. I det nya förslaget till läroplan föreslås att digital kompetens stryks ur skolans centrala uppdrag och rätten till digitala hjälpmedel för elever med funktionsnedsättning tonas ned. Dessutom fick regeringens AI-kommission uttryckligt förbud att lägga fram förslag som rör skolan trots att utbildning är nyckeln till hela Sveriges framtida AI- kompetens. Det är svårt att förstå logiken bakom dessa aktiva val sett till den teknikutveckling vi nu bevittnar.
AI har enorm potentialoch kan bidra till stora värden om vi använder den på rätt sätt. För att lyckas behöver vi adressera såväl nyttan som utmaningarna. Vi ser redan deep fakes, AI- genererad desinformation och manipulerande system som påverkar både vuxna, barn och unga. Om skolan inte lär barn att nyttja teknikens potential, att förstå vad som är sant, trovärdigt och säkert, lämnar vi dem ensamma i ett informationslandskap som kräver mer omdöme och källkritiskt tänkande än någonsin.
Det handlar om demokrati, trygghet och kompetens för att kunna möta framtida behov och utmaningar. Inte minst handlar det också om vår kompetensförsörjning. Vi har en rekordhög arbetslöshet, samtidigt som näringslivet inte hittar rätt kompetens. Digital bildning handlar om att förstå både möjligheterna och riskerna. Barn behöver lärare som kan guida dem i detta, inte vuxna som vänder bort blicken.
Därför ser vi följande behov av insatser från regeringen:
1.Inkludera skolan i Sveriges nationella AI-strategi.
2. Säkerställ att AI och digital kompetens tydligt finns med i den nya läroplanen.
3. Stärk rätten till digitala hjälpmedel för elever med funktionsnedsättning så att det inte kan tolkas olika mellan skolor.
Regeringens nuvarande strategi för digitalisering säger att ”alla ska vara digitalt inkluderade”. Det blir bara tomma ord om inte skolan inkluderas. Att kunna läsa, skriva och räkna är självklart men i dagens samhälle måste elever också kunna förstå och använda AI. Det står inte i motsats till traditionell kunskap, det är dess nödvändiga fortsättning. Om politiken inte tar ansvar för barn och ungas digitala bildning och kompetens, kommer en hel generations möjligheter att avgöras av socioekonomiska förutsättningar och vilken skola man går i. Det är inte rättvist och definitivt inte samhällsekonomiskt hållbart.
Anders Abrahamsson, Förbundsordförande Dyslexiförbundet
Kristina Bjerka, Generalsekreterare Kodcentrum
Vidar Ekman, Förbundsordförande Elevernas riksförbund
Ann-Therese Enarsson, vd Tankesmedjan Futurion
Christer Hammar, Styrelseordförande Almega Utbildningsföretagen
Andreas Mörck, Förbundsdirektör Almega Utbildning
Patrik Nilsson, Samhällspolitisk chef Akavia
Maria Rosendahl, Näringspolitisk chef Teknikföretagen
Anna Troberg, Förbundsordförande DIK – facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor
Erik Windmar, Chef policy- och påverkan Unicef Sverige
Åsa Zetterberg, VD Tech Sverige
I veckan presenterade Almega Utbildning rapporten ”Hur är det egentligen med ”glädjebetygen”? Det är en intressant faktagenomgång med fokus på betygsavvikelser i kommunala och fristående grundskolor. Det framställs som en sanning – inte minst av utbildningsministern – att friskolorna är det stora problemet när det gäller fenomenet glädjebetyg. Från branschens sida har det länge framhållits att det grundläggande problemet är betygssystemet, vilket också allt fler har hållit med om. Nu har betygsfrågan utretts och alla väntar på vad som ska komma ut av den utredning som varit på remiss.
Det är inte särskilt svårt att ta reda på vad som är fakta när det gäller anklagelserna om glädjebetyg. All statistik finns på nätet, på Skolverkets hemsida. Trots detta har inte en enda journalist bemödat sig att göra detta. Så blir ”fake news” en sanning trots att det är mycket enkelt att kontrollera om det stämmer.
Eftersom ingen annan har gjort detta har nu Almega Utbildning presenterat en mycket intressant sammanställning av statistiken. Givetvis kommer omedelbart anklagelsen att det är en partsinlaga för branschen. Självklart måste branschen ta sitt ansvar och presentera fakta när ingen annan verkar vara intresserad. Fakta från Skolverkets statistik är fakta, oavsett avsändare.
Hur ser det då ut?
Genomgången baseras på provbetyg och slutbetyg i grundskolans årskurs 9, 2016/17 till 2024/25. I rapporten jämförs nationella provresultat med slutbetygen och resultatet är tydligt: Det är de kommunala grundskolorna som oftare sätter högre slutbetyg jämfört med resultaten på de nationella proven – i samtliga ämnen. Skolverkets statistik visar också att friskolor är något mer återhållsamma med betygen i ämnen som inte har nationella prov.
Således en helt annan bild än den som florerar i skoldebatten, och som uppenbarligen utbildningsministern och andra ledande politiker baserar utformningen av sina politiska förslag på. Det är faktiskt rätt skrämmande.
Det finns en annan intressant information på Skolverkets hemsida. Den sk SALSA-modellen tar hänsyn till elevers bakgrund såsom föräldrars utbildningsnivå, könsfördelning på skolan och andelen nyinvandrade elever. Mot bakgrund av dessa förutsättningar görs det en presumtion av hur varje skolenhets resultat kan förväntas bli i åk 9. Detta modellberäknade värde kan sedan jämföras med det faktiska utfallet.
I klartext: Elever i friskolor når oftare högre betygsresultat än vad som är
statistiskt förväntat utifrån deras bakgrund. Och PISA-resultaten visar ju också att friskolor har bidragit till att höja kunskapsresultaten i svensk skola.
De som vill få en sann bild av frågan om ”glädjebetygen” bör läsa, och gärna sprida, rapporten. Förhoppningsvis kan denna också läsas av flera journalister och få dem att fundera på om man inte borde göra ett bättre jobb genom att ta reda på fakta, särskilt när fakta finns där bara ett klick bort.
/
Nedan återger jag den artikel som jag hade i Smedjan den 18 december.
Statliga skolmiljarder utan resultat
För en dryg månad sedan presenterade Riksrevisionen en granskning av hur skolmyndigheterna lever upp till kravet på vetenskaplig grund i sitt arbete och rekommendationer. Den innehöll svidande kritik, inte minst mot Skolverket och Skolinspektionen. Jag skrev en artikel om Riksrevisionens rapport här i Smedjan och Svenskt Näringsliv hade nyligen ett seminarium om samma rapport. Ett mycket intressant seminarium där Skolverkets generaldirektör deltog och han instämde i mycket av kritiken. Han är relativt ny på sin post, våren 2024, så låt oss hoppas att han kan komma till rätta med de uppenbara brister som Riksrevisionen visat att Skolverket har.
Skolverket ansvarar bland annat för att betala ut statsbidrag till skolhuvudmännen runt om i landet. Det största riktade statsbidraget är det så kallade Kunskapsbidraget. Det infördes 2018 av den dåvarande S-MP-regeringen och det uppgick då till cirka en miljard kronor. I dag uppgår det till 8,2 miljarder. Bidraget – som till att börja med hette Likvärdighetsbidraget, syftar till att stärka den kompensatoriska resursfördelningen i grundskolan och därmed minska den så kallade skolsegregationens potentiella effekter på skolresultaten. Statsbidraget utgår ifrån elevsammansättningen i skolan, baserat på elevernas bakgrundsegenskaper som föräldrarnas utbildning och inkomster. Mot bakgrund av dessa skattas sedan sannolikheten för att eleven inte ska uppnå gymnasiebehörighet. Ju högre sannolikheten är för att huvudmannens genomsnittliga elevsammansättning gör att gymnasiebehörighet inte uppnås bland alla elever, desto högre blir bidraget till huvudmannen, per elev.
Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering har granskat effekterna av denna kompensatoriska resursfördelning.
IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering vid Uppsala universitet) har granskat effekterna av denna kompensatoriska resursfördelning som Kunskapsbidraget utgör. Frågan om denna stora satsning inneburit det man vill åstadkomma, att minska resultatskillnaderna mellan de skolor som har svagare socioekonomisk elevsammansättning på grund av elevernas bakgrund och de skolor som har en starkare socioekonomisk elevsammansättning, är minst sagt relevant. Har miljardsatsningarna ökat utsikterna för att eleverna lyckas bättre i skolan och därmed minskat resultatskillnaderna?
IFAU:s slutsatser framgår av rapporten ”Effekterna av kompensatorisk resursfördelning i grundskolan – erfarenheter från Kunskapsbidraget (Rapport 2025:17)” som kom den 18 september i år. Granskningen är intressant eftersom det politiska beslutet att inrätta detta statsbidrag inte är baserat på vetenskaplig grund (ping Riksrevisionen). IFAU konstaterar i rapporten att ”Att tillämpa en sådan, så kallad kompensatorisk, resursfördelning mellan skolor är ganska vanligt både i Sverige och internationellt men det är fortfarande oklart hur effektivt det är för att minska resultatskillnader.” De framhåller att det visserligen finns resultatstudier om huruvida mer resurser till skolan i allmänhet leder till bättre skolresultat. ”Men dessa studier har inte primärt studerat effekter av resursförstärkningar i skolor med mycket svag elevsammansättning.”
IFAU har granskat effekterna av Kunskapsbidraget utifrån statistik över lärarresurser och elevers skolresultat för läsåren 2013/14–2022/23. Därmed får vi en jämförelse med hur det sett ut innan statsbidraget infördes 2018.
När det gäller effekter på lärarresurser visar det sig att lärartätheten har ökat hos huvudmän med högre indexvärden relativt huvudmän med låga indexvärden. Ett resultat som var det man hoppades på. Måttet kan inte mätas per årskurs. Däremot kan man dra slutsatsen att Kunskapsbidraget har lett till att klasstorlekarna har minskat hos huvudmän med svagare elevsammansättning relativt huvudmän med starkare elevsammansättning. Intressant nog återfinns detta samband som en statistiskt säkerställd effekt endast för årskurs nio.
IFAU skickar dock med en brasklapp avseende resultatet i och med att de påpekar att deras analys inte ska tolkas som att huvudmän med svagare elevsammansättning bara förstärkt lärarresurserna i årskurs nio. Det kan vara så att lärarresurserna har förstärkts genom att öka antalet lärare per klass. En åtgärd som inte märks via måttet klasstorlek.
Ett annat mått som IFAU har tittat på är lärarnas kvalifikationer (via måttet förväntad lönenivå). Från annan forskning vet vi att lärares yrkesskicklighet har stor betydelse för elevernas skolresultat. När det gäller lärarkvaliteten är det väl känt sedan tidigare att det är svårare för skolhuvudmän med svagare elevsammansättning att attrahera lärare med hög kvalitet än för skolhuvudmän med starkare elevsammansättning. Frågan är om Kunskapsbidraget har ändrat på detta faktum; har skillnaden blivit mindre?
Här tolkar IFAU analysen så att Kunskapsbidraget bidragit till att förhindra en fortsatt försämring av lärarkvaliteten hos huvudmännen med svagare elevsammansättning relativt huvudmän med starkare elevsammansättning, men säger samtidigt att tolkningen är osäker. De understryker att ”… lärarkvaliteten de facto ändå har försämrats mellan referensåret 2016/17 och läsåret 2022/23 jämfört med lärarkvaliteten hos huvudmän med starkare elevsammansättning.” Det innebär att utvecklingen när det gäller lärarkvantitet respektive lärarkvalitet går i olika riktningar sedan införandet av Kunskapsbidraget. Relativt huvudmän med starkare elevsammansättning har huvudmän med svagare elevsammansättning således förbättrat sin lärartäthet men å andra sidan försämrat sin lärarkvalitet.
Dessa resultat väcker den avgörande frågan; Hur har elevresultaten påverkats – har den relativa skillnaden mellan de granskade huvudmännen minskat? Skillnaden var relativt stabil innan Kunskapsbidragets införande. För att ta reda på hur skolresultaten har utvecklats har forskarna granskat resultaten från de nationella proven i åk 3,6 och 9, i svenska och matte, under perioden. Det visar sig att de skattade effekterna av införandet av Kunskapsbidraget är relativt små och inte statistiskt skilda från hur det var innan införandet av bidraget. Ett resultat som IFAU konstaterar ”kan framstå som lite överraskande”. Rapportförfattarna resonerar kring att en förklaring kan vara att lärarresurserna redan tidigare, före statsbidragets införande, varit kompensatoriskt fördelade. Det skulle då innebära att ytterligare resurser inte gör stor skillnad. Potentialen var redan nådd. ”Oavsett förklaring finns det alltså inga indikationer på att Kunskapsbidraget, i genomsnitt, lyckats minska skillnaderna i provresultat mellan huvudmän med stark respektive svag elevsammansättning.”
Även om det kan vara så att Kunskapsbidraget kan ha haft viss effekt för elevresultatet i årskurs nio är IFAU:s övergripande slutsats att det är svårt och kostsamt, men inte omöjligt, att minska skillnaderna i studieresultat mellan huvudmän med svag respektive stark elevsammansättning genom kompensatorisk resursfördelning. ”Vi har analyserat ett stort kompensatoriskt statsbidrag inom den svenska grundskolan och resultaten visar att effekterna på provresultat i genomsnitt är nära noll.” Deras resultat ligger i linje med flera andra studier inom området. Det finns även studier som visar att mer resurser i skolan generellt kan leda till bättre studieresultat. Mot bakgrund av detta och IFAU:s rapport ligger det nära till hands att fundera på om det finns studier som tittar noggrannare på vilken betydelse som hur resurserna används spelar roll för studieresultaten.
Min slutsats efter att ha läst denna rapport, och även Riksrevisionens rapport, är att det finns stor förbättringspotential när det gäller utformningen av den svenska skolpolitiken. Att ösa miljarder över skolan under sju års tid, där utvärderingen sedan landar i att ”effekterna på provresultat i genomsnitt är nära noll” imponerar inte. Det är en politik som vi definitivt inte har råd med. Det är hög tid att politiker, oavsett parti, lever upp till det som de själva numera kräver att skolmyndigheterna ska göra. Utgå ifrån vetenskaplig grund i de förslag som presenteras. Det ska bli intressant att se vad utbildningsministern med flera drar för slutsats av IFAU:s rapport.
/
Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren har en intressant artikel på siten 100% Jag tar mig friheten att återge den här.
KOLUMN Liberalernas trångmål i opinionen är ingen nyhet. Sedan några månader tillbaka är man parkerade runt 1,5 procentenheter under riksdagsspärren, något som föranlett en ”kulsprutekampanj” med nya förslag. Ett stort antal krokar kastas ut i hopp om att någon av dem ska fästa i en sträng hos väljarna.
Att nästan samtliga förslag gäller utbildning är inte förvånande. Partiet har länge identifierat sig med skolfrågan, inom vilken man anser sig ha en komparativ fördel. Det är skolpolitiken som enligt företrädarna ska få partiet att klara spärren.
Men man har ett bekymmer. För skolan är inte dålig längre. Elever med inhemsk bakgrund presterar nu bättre i matematik och naturvetenskap än under hela 2000-talet – och är idag bland de bästa i världen i båda ämnena. I naturvetenskap presterar man lika bra som motsvarande elever i Sydkorea. I matematik är andelen lågpresterande i denna grupp på samma nivå som i Singapore.
Mäter inte skolkvalitet
Detta är också mest relevant för att förstå skolans kvalitet. Att inkludera elever med utländsk bakgrund – som presterar avsevärt sämre än elever med svensk bakgrund – gör att man i hög grad fångar betydelsen av olika invandringspolitik snarare än skolkvalitet. Australiens invandrare, med till stor del ostasiatisk bakgrund, presterar åtskilligt bättre än Sveriges invandrare med bakgrund i Mellanöstern – något som i grunden har mycket lite med skolan att göra.
Ingenting av detta berättar Liberalerna för väljarna. I stället vilseleder man om den svenska skolans prestationer. Man tystar ned allt positivt och förstorar upp allt negativt, uppenbarligen i tron att en pågående ”skolkris” krävs för bibehållen relevans. För varför behövs annars Liberalerna?
Så fort ett problem kan härledas till invandringen spelar man plötsligt på Sverigedemokraternas planhalva
Det är i den kontexten man bör förstå utspelet om att partiet numera vill förbjuda aktiebolag i skolsektorn, med en retorik som låter förvillande lik den som brukar höras från vänsterpartister. Vinstfrågan passar perfekt i självspäkningsstrategin eftersom den är både kontroversiell och direkt knuten till skolpolitiken. Man är helt enkelt beredd att göra vad som helst för att undvika sanningen: att de största problemen i skolan idag inte kan härledas till skolpolitiken utan till invandringen.
Anledningen är enkel. Så fort ett problem kan härledas till invandringen spelar man plötsligt på Sverigedemokraternas planhalva. Av politiska skäl väljer Liberalerna därför att låtsas som om Sverige fortfarande är ett kunskapsmässigt U-land. Självspäkning är helt enkelt ett pris man är villig att betala för att behålla problemformuleringen i paradfrågan.
Stolt men inte nöjd
Det fanns ett annat alternativ: man hade kunnat ta äran för skolmiraklet. Man hade kunnat peka på reformerna som genomfördes under Alliansåren 2006–2014 – vilka man till stor del låg bakom – som skäl till förbättringen. ”Stolt men inte nöjd” hade kunnat vara parollen, samtidigt som man pekat ut sig själva som bäst lämpade att lösa kunskapsglappet invandringen har orsakat.
Men den valda vägen blev alltså en annan. I stället för att bygga vidare på de framsteg man själv delvis låg bakom sitter man fast i en berättelse som i dag inte stämmer. Ingenting tyder heller på att den nuvarande strategin fungerar.
Om kursen inte ändras riskerar Liberalerna att framstå som partiet som fick rätt, men som åkte ur riksdagen för att man inte vågade säga det.
Gabriel Heller Sahlgren, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning
Gäst i Hamiltonpodden är Lars Henriksson, professor i juridik vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har gjort en rättslig analys av förslaget att förbjuda värdeöverföring för friskolor som är AB. Han konstaterar att ett värdeöverföringsförbud har lite att göra med kvalitet och menar att utredningen inte heller har visat att det finns ett orsakssamband mellan förslaget och behovet av kontinuerlig kvalitetsutveckling. Enligt honom är inte heller kravet på proportionalitet uppfyllt då det finns andra mindre ingripande åtgärder som kan vidtas för att åtgärda kvalitetsbrister. När det gäller utredningens förslag att koppla värdeöverföringsförbudet till statsbidragen så menar han att värdeöverföringen i sig inte har något med statsbidragen att göra eftersom huvudmannen ska återrapportera hur statsbidragen har använts.
EU-rätten och svensk rätt, värnandet av äganderätten måste beaktas. På frågan om hans kommentar till Liberalernas förslag om att förbjuda friskolor att driva verksamheten som AB svarar han ”Det är fullständigt orealistiskt”.
Läser med förvåning en debattartikel i SvD undertecknad av lokalpolitiker från m, c och kd. De pläderar för att det bör finnas statliga jobb i deras kommuner. Det är intressant att pendeln verkligen verkar ha svängt när det gäller tilltron till det offentliga. Jag hade kunnat förstå om samma personer hade skrivit en debattartikel som gick ut på att det var viktigt att se till att fler startar företag. För det är så som jobben och tillväxten skapas. Men icke.
Jag vill därför rekommendera artikelförfattarna att läsa den artikel i SvD som nationalekonomen Stefan Fölster skrev bara några dagar före kommunpolitikernas artikel. Fölsters artikel har visserligen fokus på hur man kan vända utvecklingen i utsatta områden, men budskapet är detsamma. Näringslivsklimatet spelar roll. Därför borde lokalpolitikerna snarare fokusera på att förbättra det lokala företagsklimatet framför att ropa på fler statliga jobb.
En titt på Svenskt Näringlivs ranking av det lokala företagsklimatet visar att tre av kommunerna – Simrishamn, Örnsköldsvik och Sollefteå – har en utmaning när det gäller företagsklimatet medan Värnamo och Lycksele ligger bland de 50 bästa i landet. Den offentliga sektorn dominerar stort som arbetsgivare i många kommuner. Men det behöver inte vara så. Det spelar roll vilken politik som förs lokalt. Det finns många välfärdstjänster som kan utföras av privata aktörer, men det förutsätter att kommunen inte ägnar sig åt illojal konkurrens genom att tex subventionera de egna verksamheterna. En subventionering som kan ske inte alltid är medvetet utan helt enkelt beror på att man inte beräknat de kommunala kostnaderna för tjänsterna korrekt. En privata aktör måste ha koll på räkenskaperna eftersom de inte har några skattebetalare att falla tillbaka på.
Så mitt budskap till alla kommunpolitiker – se till att fokusera på ett bra lokalt företagsklimat. Då växer jobben och tillväxten.
/
Den 4 december tjuvstartade Samfundet Sverige-Finland Finlands självständighetsfirande. Den rätta dagen är 6 december. Då har landet varit självständigt i 108 år. Vi valde att fira det bland annat med ett seminarium om hjärnhälsa.
Märkligt kan man tycka men Sverige och Finland tillhör de ledande länderna i världen inom just hjärnforskning. I Samfundet Sverige-Finlands styrelse återfinns Miia Kivipelto. Hon är professor vid bl a Karolinska Institutet och via sitt initiativ Brain Health Institute samarbetar hon med svenska och finska forskare inom något som kallas för Finger-studien. Detta är inte hennes enda initiativ inom forskningsområdet hjärn-hälsa. Så det är mycket välförtjänt att hon samma dag fick besked om att hon tilldelats utmärkelsen Finlands vita ros (FVR R I).
På seminariet berättade hon, tillsammans med en välrenommerad panel, om de hoppfulla forskningsresultaten. De visar att du kan påverka din hjärnas hälsa genom din livsstil. Och det är aldrig för tidigt eller för sent att börja. Den senaste forskningen visar nämligen att minst 45% av alla demensfall har koppling till livsstils- och miljöfaktorer som kan påverkas. Hon framhöll också att processen som leder till demens kan börja 20–30 år innan vi kan ställa diagnosen. Därav att det aldrig är för tidigt att börja förebygga. En annan hoppfull information är att livsstilsåtgärderna kan bidra till att bromsa en process som redan startat. Därav att det heller aldrig för sent.
Seminariet gav en tydlig inblick i att forskningen verkligen går framåt och att det i stor utsträckning här i norra Europa som det sker. Idag kan ett blodprov avslöja om en person är i riskzonen för att drabbas alzheimer. Vi fick också veta att en trång sektor i Sverige är implementering av de nya kunskaperna och dess tillämpning. Det svenska företaget BioArcic, som också deltog på seminariet, har tagit fram ett läkemedel som heter Leqembi. Ett läkemedel som iår godkänts för behandling av tidig Alzheimers sjukdom i EU, Qatar, Singapore, Thailand, Saudi Arabien och Kuwait. Amerikanska FDA har godkänt intravenös underhållsbehandling av Leqembi för tidig Alzheimers sjukdom i USA. Däremot verkar det som att det tar tid innan patienter i Sverige kan få ta del av detta vid behandling i Sverige. Alzheimer Life driver på i dessa frågor och det är inte svårt att inse vilken frustration som processen leder till hos såväl anhöriga som drabbade, som vet att det finns bromsmediciner som kan bidra till ett bättre liv. På seminariet fick vi också höra att Alzheimerfonden stöder olika projekt runt om i landet, projekt som bygger på Finger-studiens resultat.
Kort sagt ett mycket intressant och relevant seminarium om hjärnhälsa som tydliggjorde för alla, oavsett ålder, att Finger-studiens resultat bör användas av var och en. Med hjälp av hälsosam kost, fysisk aktivitet, kognitiv träning, sociala aktiviteter och kontroll av hjärt- och kärlrelaterade riskfaktorer så kan du vårda din hjärnhälsa!
Det som möjligen kan vara en nyhet för många är hur viktigt sociala aktiviteter är för hjärnhälsan. Ett välkommet budskap till en förening som Samfundet Sverige-Finland, vars syfte bland annat är just seminarier, kulturaktiviteter och andra former av möten mellan människor.
Som ordförande i UF Stockholm kan man göra många roliga saker. Jag fick höra talas om att det på Västerhöjdsgymnasiet i Skövde finns en klass som i år har UF på schemat. Jag bestämde mig för att besöka dem. Åsa Vallin är en av deras lärare och hon har inspirerat sin klass till att driva UF-företag. Självfallet passade jag på att göra en inspelning med Hamiltonpodden när jag var i Skövde. Lyssna på vårt samtal här.
Idag har jag varit på två mycket intressanta aktiviteter. Stockholms hamnar bjöd in till ett intressant seminarium ”När Norden möter Nato”. Det är inte alla som tänker på det men landets hamnar är verkligen viktiga tillgångar i en kris- eller krigssituation. Det är inte bara pga att väldigt stor del av varutransporterna kommer sjövägen. I och med att Sverige nu är Nato-medlemmar så är det även annan typ av försörjning som ska komma via landets hamnar. Det tydliggjorde bland andra Claes Isoz, brigadgeneral och ansvarig för försvarsmaktens logistik och av Aleksandrs Bucens från Nato. Sveriges, och givetvis andra länders hamnar, får nu en helt annan uppmärksamhet eftersom de är viktiga aktörer i totalförsvaret. För Sveriges del, där ju de flesta hamnar är kommunalt ägda, kräver det en helt annan gemensam planering och brett samarbete än vad vi varit vana vid tidigare. Under seminariet tydliggjordes det att det är många regelverk, såväl i Sverige som i andra länder, som behöver förändras och synkroniseras för att underlätta flexibilitet för olika händelser.
Flera talare underströk att försvaret, näringslivet och samhällets olika delar måste samarbeta och öva på ett helt annat sätt än vad vi varit vana vid. Ett scenario som innebar att ett fartyg som var godkänt för 5 besättningsmän men som skulle användas för att bl a transportera flera hundra personer var en god illustration av behovet av regelöversyn eftersom man efter flera timmars arbete inte lyckats få fartyget att lämna hamn.
Ukraina har lärt oss vilken stor betydelse det har för samhällsekonomin att hamnarna är öppna och att exporten fungerar. Samhället i övrigt måste fungera även under eventuella krigssituationer. Sjöfartens betydelse belyser också vikten av att det finns fler svenskflaggade fartyg som kan nyttjas i en krissituation. Idag är det inte alls förmånligt att ha svenskflaggade fartyg, så här behöver regelverket förändras.
Efter detta seminarium gick jag vidare till en presentation av Lars Peter Fredéns bok Ukrainsk sommar. Jag lärde känna Lars när vi båda jobbade i statsrådsberedningen under Bildt-regeringen. Lars är tidigare ambassadör och han har gjort något så ovanligt som att cykla längs med fronten i Ukraina. Boken handlar om den cykling som han gjorde 2024. Han var tillbaka i somras och konstaterade vilken enorm skillnad det var jämfört med året innan. Drönarna har helt tagit över. Civilbefolkningen bygger drönare och tekniken utvecklas hela tiden. Drönare kan tex användas för att transportera mat och vatten till fronten och till att transportera sårade till vårdplatser. Men även Ryssland använder sig av drönare, vilket gör att det näst intill är omöjligt för soldater att röra sig på marken utanför kamouflageläge utan att bli upptäckta.
Han berättade om den ryska medvetna strategin att skjuta på stridssjukvårdare som tar hand om sårade, sjukhus, skolor och viktig infrastruktur. Allt exempel på krigsbrott. Kriget till trots fungerar det civila samhället fortfarande, att betala med visakort var inga problem. Trots att kriget har pågått i snart fyra år så är försvarsviljan obruten. Och det är inte så konstigt med tanke på att alternativet är att landets oberoende försvinner. Så som kriget förs nu så är amputeringar de vanligaste skadorna och Lars påpekade också att det finns ett stort behov av brigadpsykologer.
Budskapet till oss alla åhörare var mycket tydligt; se till att ukrainarna får det de behöver. De får inte förlora kriget. Boken kan beställas här.