I dag skriver Dagens Nyheter STHLM om Stockholms klotterpolicy på temat att ”fler politiker ifrågasätter policy mot klotter”. Alliansen står enad bakom policyn.
I artikeln lyfter DN ett antal intressanta gränsdragningsfrågor. Bland annat hur man ska särskilja traditionellt klotter från det man också skulle kunna definiera som gatukonst, konstinstallationer m.m. Jag tycker min partikollega Ariane Boucquet Pousette, gruppledare för Moderaterna i kulturnämnden i Stockholm, har en bra poäng när hon framhåller att installationen i DNs exempel är charmig i sig, men att intrycket sannolikt skulle vara ett annat om det rörde sig om fyra hundra katter i Riddarfjärdens vatten, som ingen tar ansvar för.
Socialdemokratiska oppositionsrådet Tomas Rudin har i en bloggpost gått till storms mot majoriteten. Han undrar vad det är som skrämmer det borgerliga samhället när gatukonst av olika slag dyker upp i stan? Det kan jag svara på. Det vi reagerar på att människor tar sig friheten att klottra på eller förstöra annans egendom. Det är inte acceptabelt och jag är förvånad över att Rudin verkar tycka att det är ok att människor tar sig denna rätt . Till skillnad från Rudin är vi beredda att ta ansvar för stadsmiljön som helhet.
Rudin lyfter därefter att policyn skulle vara för fyrkantig och att den inte går väl ihop med Kulturskolans undervisning. Staden har en antiklotterpolicy – inte en anti graffitipolicy. Vi bejakar lagligt målad grafitti i Kulturskolan såväl som i övrigt givet att utövningen sker inom ramarna för de lagar och regler som råder. Svårare än så är det inte – så det går alldeles utmärkt ihop.
Självfallet ska vi ha en levande, snygg och intressant stad och stadsmiljö. Men till skillnad från Rudin så innebär detta inte för mig att vi ska acceptera att människor tar sig rätten att klottra på annans egendom. Stockholm ska vara en tryggt, rent och vackert stad där äganderätten respekteras och värnas.
/