Den pedagogiska mångfalden och arbetssätten har aldrig varit större än nu och antalet elever som går i, och väntar på att få en plats i, en friskola är rekordstort.

Altinget är det organ som riksdagen nu har för information och debatt. De har initierat en debatt om den sk Reepaluutredningen. Jag skriver där idag om hur märkligt det är att den svenska skoldebatten är så fixerad vid bolagsformer när vi har en situation med fallande resultat i skolan. En utveckling som alla borde kraftsamla kring för att vända.

I stället tillsätter regeringen en utredning, under Reepalus ledning,  vars syfte är att begränsa antalet aktörer på bl a skolområdet. I vilket annat land driver regeringen en politik som innebär att välfärdsområdet ska rustas ner? För det blir ju effekten om skolhuvudmän, som är beredda att investera i skolverksamheter, inte skulle få det pga att de är AB och går med vinst. Finns det någon som tror att skattebetalarna ensamma kan finansiera investeringar som beror på ökade barnkullar, en åldrande befolkning, eftersatt underhåll på skolfastigheter, eftersatt bostadsbyggande? Lägg till detta det som händer nu med alla nyanlända. Nej bort med de ideologiska skygglapparna, fokusera på kvalitet och resultat. Det är ett måste för att utvecklingen ska vända och för att den svenska skolan ska bli konkurrenskraftig och kunna säkerställa kompetensförsörjningen i en allt tuffare internationell konkurrens.

Läs min artikel här.

Grattis till Erika säger vi från Friskolorna och grattis även till högstadie-eleverna som uppenbarligen har fått betydligt bättre matteböcker tack vare Erikas insatser.

Skolforum har ägt rum under två dagar denna vecka. Jag var där igår tisdag och konstaterar att det fanns mycket intressant på plats. Noterar dock att jag borde ha varit där i måndags när en av våra medlemmars medarbetare fick ta emot Sveriges Läromedelsförfattares pris Lärkungen till bästa debutant.

Erika Tengrud är matematiklärare på Nils Månssons friskola i Frenninge. För några år sedan konstaterade hon att det inte finns några bra matteböcker för särskolan så hon beslutade sig för att ändra på det.  Uppenbarligen är det många som har uppskattat detta och i måndags så fick hon ta emot priset från gymnasieminister Aida Hadzialic.

Grattis till Erika säger vi från Friskolorna och grattis även till högstadie-eleverna som uppenbarligen har fått betydligt bättre matteböcker tack vare Erikas insatser.

Ska friskolor få rätt att hjälpa i ett mycket ansträngt läge genom att anta nyanlända trots att det är kö till skolan sedan tidigare? Eller menar man att det är kommunen som ska få större befogenhet att placera ut elever på friskolorna, utan hänsyn till rätten att välja?

Det är bra och viktigt att de flesta partierna samlats kring frågorna om hur den kraftiga ökningen av antalet nyanlända ska hanteras. Från friskolornas sida är vi dock lite konfunderade över en del i överenskommelsen. Det verkar som om friskolorna har blivit en bricka i spelet och nu är det svårt att få besked om hur överenskommelsen ska tolkas. Som alltid vid lägen som dessa riskerar förhandlingarna att bli en kohandel där partierna passade på att slänga upp sina hjärtefrågor på bordet; bostadsbyggande, tvingande mottagande för kommunerna, utvidgad rut och rot – och så tut. I var och en av dessa frågor går det att se att överenskommelsen innebar framgång för vissa partier samtidigt som andra fick ge med sig.

Men sedan finns också kuf – köundantag i friskolor. Vem tog den frågan till bordet? Det är inte så lätt att se med tanke på hur punkten är formulerad.

Formuleringen ”Friskolor ska ha samma möjligheter som kommunala skolor att ta emot asylsökande och nyanlända elever. Kommuner ska till större del kunna placera elever i andra skolor än de närliggande. /…/”  är allt annat än tydlig. 

Ska friskolor få rätt att hjälpa i ett mycket ansträngt läge genom att anta nyanlända trots att det är kö till skolan sedan tidigare? Eller menar man att det är kommunen som ska få större befogenhet att placera ut elever på friskolorna, utan hänsyn till rätten att välja?

Faktum är att vi hittills inte lyckats få något svar på vad det betyder. Är det ett hugskott eller finns det någon substans? Klart är dock att det inte är klart vad som menas. För friskolorna leder detta till fler frågor än svar. Som om det inte vore nog med den våta filt som redan ligger över branschen genom alla reformförslag.

Vi inser att läget är svårt med det tryck som hela det svenska samhället nu hamnat i. Mycket kommer att behöva omprövas om situationen ska klaras. Inte minst mot bakgrund av att vi redan idag har en stor personalbrist på såväl förskoleområdet som bland andra lärare. Jag är övertygad om att friskolorna vill och kan bidra i detta arbete, men den formulering som finns i överenskommelsen väcker frågan om det ska ske på frivillig basis eller med tvång…..

 

+++++++

Jag utgår ifrån att Sahlgrens rapport, som är en ordentlig genomgång av forskningsläget på området, nu kommer att vara en del av Skolkommissionens faktaunderlag.

Har läst Gabriel H Sahlgrens intressanta rapport ”Ett skolpolitiskt villospår”. Sahlgren går igenom forskningsläget när det gäller de sk kamrateffekterna och konstaterar dels att den svenska forskningen på området är för knapp för att bygga utbildningspolitik på, dels att den internationella forskningen inte heller ger stöd för effekten.

Sahlgren konstaterar att det bland den internationella forskningen finns flera stöd för att en mer homogen elevsammansättning ger högre resultat och likvärdighet.

Jag utgår ifrån att Sahlgrens rapport, som är en ordentlig genomgång av forskningsläget på området, nu kommer att vara en del av Skolkommissionens faktaunderlag.

Rapportförfattaren påpekar också ”Ett av de viktigaste argumenten har varit att skolvalet ökar skolsegregationen och därmed producerar lägre resultat via kamrateffekter. Som denna rapport visar är detta ett orimligt antagande givet vad forskningen säger.”  Han visar också att den svenska forskningen om skolvalet inte stöder att friskolorna har bidragit till resultatförsämringar eller minskad likvärdighet på grund av ökad skolsegregation. Han påpekar också att skolvalet leder till minskad effekt av bostadssegregationen.

Kort sagt en mycket intressant rapport som jag utgår ifrån numera finns med i Skolkommissionens underlagsmaterial.

 

Kostnaderna för ett åtagande enligt förslaget har inte kunnat beräknas, det går inte att säga var kostnaderna skulle uppstå, eller ens om det alls uppkommer några kostnader. Det absolut största antalet kommuner kommer inte att behöva hantera någon friskolenedläggning. Förslaget är orimligt också på grund av att det innebär att kommunerna ska kompenseras för kostnader som inte kunnat påvisas

Idag går remisstiden ut för promemorian ”Förslag om utbildningsgaranti i gymnasieskolan”, U2015/03607/GVV. Friskolorna avvisar förslaget av flera skäl. Vad innebär då förslaget?

En utbildningsgaranti föreslås införas för elever i fristående gymnasieskolor, så att eleverna ska kunna fullfölja sin valda utbildning, även om den fristående skolan av någon anledning läggs ned. I det fallet ska elevernas hemkommun ombesörja att eleven får möjlighet att slutföra sin utbildning, antingen genom att själv anordna utbildningen eller i samverkan med andra kommuner. Detta föreslås finansieras genom att elevernas hemkommuner gör ett generellt avdrag på elevpengen för alla fristående elever i alla fristående gymnasieskolor. Avdraget ska utgöra 0,15 procent av grundbeloppet för elever i högskoleförberedande program och det dubbla, 0,3 procent för elever på yrkesprogram. För elever i gymnasiesärskola gäller också ett avdrag om 0,3 procent på grundbeloppet. Kort sagt en kollektiv bestraffning av alla elever som väljer en fristående gymnasieskola. De får med sig en lägre skolpeng! Kommunen behåller pengarna, för att finansiera något som inte är ett stort problem.

Vi menar att:

• Detta är inte ett problem. Av promemorian framgår det också ”Det är relativt sällsynt att en friskola läggs ner under sådana former att det innebär att eleverna inte får möjlighet att fullfölja den utbildning som de har tagits in på.”
• Om en skola skulle läggas ner så är det ju inte givet att eleven väljer en kommunal skola i stället, hen kan ju lika gärna välja en annan friskola.
• Det är inte givet att det är en kostnad för en annan skola att ta emot en elev, det kan ju vara så att eleven kommer till en halvfull klass.
• Kommunen har redan ansvar för gymnasieverksamheten. Vi kan inte se att promemorians föreslag – att kommunen ska garantera att eleverna får slutföra sin utbildning, men att detta ska bara ske om det inte innebär synnerliga ekonomiska eller organisatoriska svårigheter, för i det fallet garanteras eleven bara en utbildning som så långt möjligt motsvarar den eleven gått på – går utöver det ansvar som kommunerna redan i dag har för gymnasieverksamheten.
• Förslagen utgör ett stort avsteg från likabehandlingsprincipen genom att kommunen får rätt att göra ett avdrag på enbart friskole-elevernas elevpeng.

Vi konstaterar också:

År 2010 började nya elevpengsregler tillämpas. Före dess hade kommunerna möjlighet att göra ett så kallat skolpliktsavdrag på elevpengen. Detta togs dock bort eftersom det konstaterats –  i betänkandet Bidrag på lika villkor SOU 2008:8 –  att åtagandet att bevaka skolplikten och därmed ha beredskap för att ta emot alla elever som behöver plats i grundskolan, inte kunde påvisas medföra några merkostnader på skolnivå. Skollagen ändrades således 2009. Av tidigare utredningar framgår alltså att det är mycket svårt för kommunerna att påvisa att det alls uppstår några kostnader för att hålla någon form av beredskap för mottagande av elever, vare sig det handlar om grundskola eller gymnasieskola.

Skollagen bygger på principen att elever, oavsett huvudman, har rätt till en likvärdig utbildning. Där finns också principen om likabehandling som slår fast att en elev ska ha samma tillgång till resurser oavsett vilken huvudman eleven väljer att gå i skola hos. Förslagen i promemorian innebär att dessa principer sätts ur spel eftersom elever kollektivt får en lägre peng. Friskoleelever får mindre resurser till sin utbildning av det enda skälet att de väljer att gå i en fristående gymnasieskola. Det är direkt olämpligt och i strid med grundläggande principer att införa ett system som innebär att elever i fristående skolor missgynnas i förhållande till de som väljer en kommunal skola.

Av promemorian framgår det att det är mycket svårt att förutse i vilken utsträckning det över huvud taget kommer att uppkomma situationer där hemkommunernas ansvar aktualiseras. Kostnaderna för ett åtagande enligt förslaget har inte kunnat beräknas, det går inte att säga var kostnaderna skulle uppstå, eller ens om det alls uppkommer några kostnader. Det absolut största antalet kommuner kommer inte att behöva hantera någon friskolenedläggning. Förslaget är orimligt också på grund av att det innebär att kommunerna ska kompenseras för kostnader som inte kunnat påvisas.

/

 

 

Den här typen av diskriminering av en viss typ av skolor och förskolor är inte förenlig med likställighetsprincipen i kommunallagen. Tillståndsgivningen måste vara objektiv.

Nyligen presenterades den rödgrönrosa budgeten för Stockholm. Trots skattehöjningar rasar Stockholm på Lärarförbundets ranking när det gäller resurser till skolan – från första till sjuttonde plats. Att majoriteten väljer att döpa budgeten till ”Ett Stockholm för alla” känns ganska komiskt eftersom de i denna budget gör det tydligt att i de rödgrönrosa politikernas Stockholm är bara en viss typ av skolor ”tillräckligt fina” för att få vara med. På flera ställen i budgeten understryker majoriteteten att de vill ”öka andelen idéburna, icke-vinstdrivande förskolor”. Ett Stockholm för alla – som vill ha den typ av friskolor som majoriteten vill se.

Friskolornas riksförbund har idag över 500 aktörer som medlemmar. En del är aktiebolag, en del är personalkooperativ och en del är ekonomiska föreningar. Men alla har de en sak gemensamt – de är idéburna och drivs av engagerade människor som sätter elevens bästa och fokus på kunskap i främsta rummet.

Kommunledningen i Stockholm försöker helt enkelt att peka ut vissa skolor som bättre och finare än andra. Sådana formuleringar väcker även följdfrågor. Vad signalerar den här typen av förfördelningar? Är den vidare tanken att man ska utestänga de många fristående skolor som tar ansvar och uppvisar en stark ekonomi?

Men inte nog med att det är fel tänkt. Den här typen av diskriminering av en viss typ av skolor och förskolor är inte förenlig med likställighetsprincipen i kommunallagen. Tillståndsgivningen måste vara objektiv. Ingen kommun har rätt att gynna eller missgynna en viss typ av skola.

Stockholm växer så det knakar. Då behövs det fler förskoleplatser och alla aktörer måste tillåtas hjälpas åt. Att på detta sätt peka ut vissa skolor som finare framför andra gör verkligen Stockholmarna en björntjänst.

Strax efter budgetpresentationen kom också professor Lars Henrikssons rättsutredning om huruvida de utredningsuppdrag som Ilmar Reepalu har fått när det gäller att utreda införandet av vinstbegränsande regler i välfärds- och utbildningssektorn. Det är en mycket intressant analys som granska utredningsdirektiven utifrån den svenska grundlagen, näringsfrihetsperspektiv och EU-rätten. Han kommer fram uppdraget i direktivet inte är förenligt med EU-rätten. Sverige har öppnat upp dessa områden för den gemensamma marknaden och därmed går det inte att backa bandet. Dagens Industri har också kommenterat detta på ledarsidan.

Så inte nog med att den rödgrönrosa majoriteten signalerar ett agerande i budgeten som strider mot den svenska likställighetsprincipen, det är inte heller förenligt med EU-rätten. Det ska bli intressant att se hur de hanterar detta. Verkligheten är ibland besvärlig…..

 

 

 

 

Den journalistiska nyheten borde kanske vara att det verkar råda förvirring i Göteborg och samordningen verkar helt frånvarande med tanke på att de två möten staden kallat de fristående gymnasieskolorna till med anledning av flyktingsituationen krockar med andra händelser kommunen borde känna till.

Göteborg står inför stora utmaningar med ett exceptionellt stort antal nyanlända skolungdomar som kommer till området. Igår fick vi en påringning av en journalist som undrade varför friskolorna i Göteborg inte var intresserade av att komma till ett möte med kommunen för att diskutera samarbete kring mottagning av nyanlända ungdomar. Journalisten kunde berätta att Göteborg flaggar för att det är fullt på språkintroduktionsplatserna i kommunens verksamheter. Utöver kommunens gymnasieskolor finns det ett trettiotal fristående gymnasieskolor i området. Dessa hade bjudits in till ett möte med kommunen. Av någon anledning kände journalisten till att det var få friskolor som anmält sig till mötet som var igår. Det verkar ju bestickande – var friskolorna inte intresserade av att bidra?

I går, den 13 oktober, var också gymnasiemässan i Göteborg i full gång. Ett tillfälle då många skolledare i friskolorna själva behöver vara på plats för att berätta om sina utbildningar och svara på frågor från nyfikna elever och föräldrar. Samtidigt hade kommunen kallat till möte med samma friskolor om det akuta behovet av utbildningsplatser. Inte nog med att Göteborgs stad väljer att lägga mötet under gymnasiemässan, de har också väntat med att involvera de fristående skolorna tills läget är akut, då kommunen fyllt sina egna platser och upptäckt att det inte räcker.

Det verkar som om den ena handen inte vet vad den andra gör. Och det upprepar sig. Nästa mötestillfälle att träffa Göteborgs stad är den 21 oktober, då ett fortbildningstillfälle för arbete med nyanlända erbjuds av staden. Lustigt nog är det samma dag som Göteborgsregionen (GR) också kallat till möte, även där är situationen med nyanlända elever på dagordningen.

Den journalistiska nyheten borde kanske vara att det verkar råda förvirring i Göteborg och samordningen verkar helt frånvarande med tanke på att de två möten staden kallat de fristående gymnasieskolorna till med anledning av flyktingsituationen krockar med andra händelser kommunen borde känna till.

Ska alla krafter kunna hjälpas åt för att lösa den anstränga situationen med ett växande behov av utbildningsplatser måste friskolorna involveras på ett seriöst sätt. Så är det inte i Göteborg just nu. Och jag råkar veta att det finns ett stort intresse bland friskolorna för att hjälpa till.

 

 

 

 

Vi har aldrig påstått, som han hävdar, att friskolorna har ett bättre resultat bland nyanlända, av det enkla skälet att få friskolor kan ta emot nyanlända pga regelverket. Det är ju just detta som vi vill ända på!

Per Kornhall går i ett inlägg på sin blogg i Skolvärlden till angrepp på Friskolorna och på vår debattartikel i Aftonbladet i torsdags. Han hävdar att vi ”kastar skit på hårt arbetande professionella människor.” Men ursäkta – då har han inte läst vår artikel. Kornvall hävdar att vi mixtrar med statistik. Vi har utgått ifrån Skolverkets siffror i Siris och där kan man titta på resultatet såväl med som utan nyanlända.

Vi har aldrig påstått, som han hävdar, att friskolorna har ett bättre resultat bland nyanlända, av det enkla skälet att få friskolor kan ta emot nyanlända pga regelverket. Det är ju just detta som vi vill ända på!

Vi har inte heller påstått att friskolor skulle vara bäst på att ta emot nyanlända elever. Hur skulle de kunna vara bäst på det när de inte får ta emot med dagens lagstiftning? Vi har tvärtom försökt lösa centrala problem med flera viktiga förslag som mer fjärrundervisning, möjlighet att upphandla introduktionskurser på entreprenad men också visat på att en möjlighet för friskolor att kunna bidra är att öppna upp för möjligheten att göra undantag från kösystemet för nyanlända elever.

Alla vi som debatterar den svenska skolan behöver bli bättre på att framhålla det som fungerar bra. Därför pekar vi på att fristående skolor lyckas bättre med elevernas resultat helt oavsett deras bakgrund. I det sammanhanget tycker vi det är intressant att visa på statistik även för elever med utländsk bakgrund, födda utomlands. Det är inte detsamma som nyanlända elever.

Sverige befinner sig i en akut situation. Om flyktingkrisen fortsätter i samma takt kommer över 150 000 människor sökt sig hit. Många av dem är barn. Många av våra medlemmar hör av sig till oss och vill ta emot nyanlända elever men får inte med dagens lagstiftning. I det läget väljer Per Kornhall att framhärda och kalla konstruktiva debattörer för manipulativa. Ett tips till nästa gång kan vara att läsa med ett öppet sinne och utan förutfattade meningar baserat på vem som är avsändaren.

/

Duktiga skolor bevisar att det inte ska spela någon roll vilken bakgrund eleven har, vilket också många friskolor visar

Den svenska skoldebatten har stort  fokus på elevernas bakgrund. Detta samtidigt som många, bl a OECD, framhåller vikten av att skolan har höga förväntningar på alla elever- oavsett bakgrund. Det senaste exemplet på detta är ju det som Agenda tog upp exempel från Malmö där elever från den stängda Rosengårdsskolans högstadium placerats i en skola i Limhamn, där det går många elever från välutbildade familjer. Det faktum att eleverna som kom från Rosengård i högre utsträckning fick betyg som gav dem behörighet till gymnasiet, efter skolflytten, tolkades som att det var tack vare den sk ”kamrateffekten”. Duktiga elever lyfter andra elever. Märkligt nog var det ingen som påpekade att det goda resultatet kanske berodde på att de helt enkelt kom till en bättre skola.

Orsak och verkan är intressant i skoldebatten. Allt fler fokuserar dock på vikten av att ha en bra styrning av skolan, duktiga lärare och höga förväntningar på alla elever. Jag vill dela med mig av en intressant artikel från Wall Street Journal som illustrerar detta. Det är hög tid att vi slutar skylla på elevens bakgrund som ursäkt för dåliga resultat. Duktiga skolor bevisar att det inte ska spela någon roll vilken bakgrund eleven har, vilket också många friskolor visar, illustrerat av Skolverkets resultatrapport från förra veckan.

 

A Tale of Two Schools, One Building

I taught at a New York City charter, upstairs from a school where the neglect of students is tragic.

By Nicholas Simmons Oct. 6, 2015 6:13 p.m. ET

Over the past three school years, I unintentionally participated in a tragic educational case study on the west side of Harlem. I worked in the same building as the Wadleigh Secondary School, at which 0% of students in grades six through eight met state standards in math or English. That isn’t a typo: Not a single one of the 33 students passed either exam, though many of the questions are as straightforward as “What is 15% of 60?”

Two floors above Wadleigh, I taught math at Success Academy Harlem West, a public charter school. The students there eat in the same cafeteria, exercise in the same gym and enjoy recess in the same courtyard. They also live on the same blocks and face many of the same challenges. The poverty rate at Wadleigh is 72%; at Harlem West, it is 60%. At both schools, more than 95% of students are black or Hispanic. About the only difference is that families at Harlem West won an admissions lottery.

Yet for our students, the academic year ended in triumph: 96% were proficient in math—compared with 35% citywide—and 80% scored at the advanced level. In reading and writing, 75% of our students were proficient, compared with 30% citywide.

This was not easy. My students do not have easy lives. Many are in households in which no English is spoken, or have moved in and out of homeless shelters. Others shoulder the primary responsibility of raising younger siblings. Yet we set high expectations. Our school day runs from 7:30 a.m. to 5:15 p.m., and teachers spend evenings and weekends speaking with families about their children’s progress. This blueprint works. Rigorous, well-designed and joyful schools can overcome the challenges of poverty.

Last month, instead of acknowledging the astounding lack of learning at schools such as Wadleigh, New York City Mayor Bill de Blasio proposed a hodgepodge of feel-good programs. He will create new Advanced Placement courses that students from Wadleigh won’t be prepared to take. He will enlist “literacy specialists” to try to counter chaotic classrooms and poor instruction. In short, he will do nothing effective.

I often think about those Wadleigh students, navigating unruly hallways and classrooms. They hold the same promise as my students, but of those who move on to high school, fewer than 10% graduate with the skills to complete college-level work. What if those Wadleigh students had attended the public school only two floors above them?

New York City has the resources to create world-class public schools for all students. The Big Apple spends $20,331 per pupil. That ranks No. 2 among the 100 largest school districts in the U.S., according to 2012-13 census data. The problem is that in New York the needs of adults supersede those of children. My colleagues finished summer vacation on Aug. 3, underwent two weeks of professional development and welcomed back students on Aug. 17. The district’s unionized teachers were required to arrive one day before the school year began on Sept. 9.

Harlem West almost didn’t open in 2011. Mr. de Blasio, then the city’s public advocate, opposed my school’s move into the building on the grounds that it would cramp Wadleigh. “I believe in my heart there is time and the opportunity to protect what is here,” Mr. de Blasio said. That’s the mentality of city officials, who want to “protect” the entrenched interests of a system in which only 19% of black students in district schools are working on grade level.

On Wednesday, families across New York City will rally in Cadman Plaza, Brooklyn, march across the Brooklyn Bridge to City Hall, and call on our leaders to tackle this crisis. Excellent public schools shouldn’t be a privilege enjoyed only by those lucky enough to win an admissions lottery; they should be the standard. The city has the resources—now it needs the will.

Mr. Simmons is a vice principal in the Success Academy Charter School network.

http://www.wsj.com/articles/a-tale-of-two-schools-one-building-1444169615?mod=itp&mod=djemITP_h

Det ska bli intressant att se hur utbildningsministern, som säger sig värna om de små friskolorna, ska hantera detta utredningsförslag.

Idag överlämnades utredningen ”Ökad insyn i fristående skolor” till utbildningsminister Fridolin.

Utredningen föreslår ­att offentlighetsprincipen ska införas hos samtliga huvud­­män för fristående skolor. All verksamhet ska omfattas. Anställda och uppdrags­tagare i de fristående skolorna ska omfattas av meddelarskyddet.

De nya kraven för huvudmännen för de fristående skolorna innebär att de ska vara skyldiga att registrera sina allmänna handlingar. De ska också arkivera handlingarna. Den kommunala arkiv­myndig­heten föreslås vara arkiv­myndig­het för arkiven hos dessa huvud­män och därmed också ha tillsyn över arkiven. Det blir möjligt för kommunerna att meddela föreskrifter om arkivvården samt om avgifter för tillsyn och förvaring av arkiven. Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 2017.

Friskolornas riksförbund har ifrågasatt denna utredning. Vi har frågat efter vilket problem det är som man vill lösa, efter vad det är för information som idag inte finns tillgänglig via årsredovisningar, skolinspektionsrapporter,mm. När det gäller insynen skärptes nyligen dessutom bestämmelserna i skollagen kring kommunens insynsrätt, där det sedan 1 januari 2015 tydligt anges att kommunens rätt till insyn också ska kunna tillgodose allmänhetens behov av insyn, se de olika skolformskapitlen i skollagen. Skolinspektionen har beslutat att alla fristående skolor ska besökas och granskas minst en gång per år; för de kommunala motsvarigheterna gäller vart tredje år, samt att endast vissa kommunala skolor besöks i tillsynen.

Skolinspektionen gör också en noggrann granskning av den fristående skolhuvudmannens ekonomiska förhållanden, vilket inte heller sker av kommunal verksamhet. Skolinspektionen hänvisar den skärpta granskningen till just att Inspektionen också ska tillgodose allmänhetens rätt till insyn.

Skolverket har fått i uppdrag att sammanställa en databas där alla skolhuvudmän, kommunala såsom fristående, ska lämna noggranna uppgifter om verksamheterna för att allmänheten ska kunna kontrollera både kvalitet och förutsättningar hos de olika skolhuvudmännen och skolenheterna. Däri kommer att ingå uppgifter om både faktiska kunskapsresultat såväl som elevernas upplevda trygghet, studiero, inflytandemöjligheter samt resurser på respektive skolenhet. Insamling av uppgifter har redan påbörjats och databasen kommer snart till användning i sin fulla potential.

Så vad är problemet, vad är det för uppgifter som inte är offentliga som man vill få offentliga till en stor kostnad för den enskilda skolan?  Vi har ställt frågan flera gånger men inte fått något svar.

Förslaget skickas nu förhoppningsvis på remiss. Blir det verklighet så innebär det att framförallt mindre skolor drabbas. Alla måste ha en arkivfunktion, diarieföring och det kostar pengar. Den enda intäkten som en friskola får ha är ju skolpengen, beslutad av kommunen. Förslaget innebär alltså att pengar tas från undervisningen till byråkrati. Till vilken nytta?

För kravet på att en jämförbar offentlighetsprincip ska råda innebär att det ställs mycket höga krav på servicegrad och tillgänglighet. Det stora flertalet friskolor, närmare bestämt var fjärde grundskola, är små skolor med under 50 elever. Hur ska de klara detta?

En mycket stor och tung börda kommer att avse diarieföringen av alla de handlingar som upprättas på skolan, inklusive lärardokumentation som beslutsunderlag inför betyg, och alla inkommande skrivelser. Oavsett omfattningen på hur många som kommer att begära ut handlingar, måste hela systemet vara riggat med diarieföring, dokumenthanteringsplaner, gallringsbestämmelser, arkiveringsbestämmelser, sekretessprövningar osv för att kunna följa lagkraven om så bara för en enda begäran. För att kunna upprätthålla den servicenivå som offentlighetsprincipen och JO kräver, ska sekretessprövningar och utlämnade av handlingar ske skyndsamt, dvs. på dagen.

Vän av ordning kanske tror att detta inte spelar så stor roll eftersom en liten huvudman förväntas få ytterst få ärenden att handlägga i enlighet med offentlighetsprincipen. Men införs offentlighetsprincipen så kräver det att varje huvudman inrättar fullständiga system och rutiner redan innan verksamhetens start och upprätthåller dem under hela tiden de bedriver verksamhet. Med andra ord kommer detta att behöva bli en integrerad del av prövning vid godkännande, tillsyn och inspektion. En huvudman som inte anses uppfylla kraven måste också kunna hållas ansvarig samt besluten måste gå att överklaga.

Det kan med fog ifrågasättas om det är rent möjligt att överföra en stor myndighets maskineri till en liten fristående verksamhet? Drygt hälften av våra medlemmar på grundskolenivå har färre än 60 elever. Det går alltså att ifrågasätta om införandet av ett regelverk typ offentlighetsprincipen står i proportion till det som det anses ska åstadkomma, samt om det är förenligt med proportionalitetsprincipen i EU-lagstiftningen.

Det ska bli intressant att se hur utbildningsministern, som säger sig värna om de små friskolorna, ska hantera detta utredningsförslag.