Nästan dagligen vittnar våra medlemmar om en negativ inställning från kommuner.

Nationell statistik visar att friskolor i genomsnitt får 10 procent lägre ersättning per elev jämfört med motsvarande elever i en kommunal skola. Beslut tas ofta utan att ta friskolornas förutsättningar och planering på allvar. I Bollnäs fick en populär friskola några dagar innan jul besked om att kommunen justerat sin beräkningsmetod för elevpengen. För dem innebar det 1,8 miljoner kronor mindre och den nya beräkningsmodellen slog bara mot den hälft av eleverna i kommunen som gick i friskolan.

Neddragningen gällde från första januari, det vill säga någon vecka senare. Under sådana förutsättningar är det svårt att driva en verksamhet.

Den sk Ägarprövningsutredningen lyfte frågan om vikten av att bland annat skolor har en långsiktigt hållbar ekonomi. Det är viktigt. Exemplet från Bollnäs, och det finns likande från andra kommuner, visar att kommunerna i stor utsträckning äger frågan om friskolornas ekonomi. Pengen ska räknas ut efter kommunens kostnad för den kommunala skolan. Friskoleelever ska få den peng som de kommunala eleverna får. Så säger lagen men så fungerar det inte alltid.

För det finns ytterligare en komponent, en variabel som öppnar för godtycke. Kommunen sätter de så kallade socioekonomiska viktningarna av elevpengen.

Elever kan ha och har ofta olika förutsättningar, och deras bakgrund avgör hur mycket deras elevpeng ska vara värd. I praktiken innebär det att kommunen kan räkna på olika modeller och kan på så sätt finna den viktning som faller bäst ut efter de behov som prioriteras. Påfallande ofta faller det väl ut för de kommunala skolorna.

Uppsala är tyvärr inget undantag. När Uppsala kommun förra året skapade ett nytt beräkningssätt för skolresurser där socioekonomisk bakgrund skulle viktas annorlunda, så kallad strukturersättning, kom även det beslutet utan övergångstid.

Mitt i läsåret ändrades beräkningen så att Internationella Engelska skolan (IES) tappade cirka 5 miljoner kronor, motsvarande tio lärare.

Beskedet kom i december 2015 och utformningen av den nya beräkningen är närmast perfekt skruvad för att ta pengar från IES och ge till den kommunala skolan. Det kanske tydligaste tecknet är att kommunen till skillnad från nästan alla andra kommuner väjer att ta bort utländsk bakgrund som en faktor. IES har en högre andel barn med utländsk bakgrund än de kommunala skolorna.

Kan det illustreras på ett bättre sätt än exemplen från Bollnäs och Uppsala att kommunens agerande är avgörande förutsättning för att skolor ska kunna ha en långsiktigt hållbar ekonomi?

Det är kommunen som fastställer pengen. Det svenska friskolesystemet medger inte att friskolor har terminsavgifter eller andra typer av avgifter. Det är bra. Men det förutsätter ett agerande från kommunerna som skapar förutsättningar för en långsiktigt hållbar ekonomi.

Den svenska skolan har tappat i kvalitet, resultaten talar sitt tydliga språk. Samtidigt vet vi att friskolor bidrar till att minska resultattappet. Skolverkets statistik visar att en större andel elever når kunskapskraven i fristående än i kommunala skolor. Oavsett om man utgår ifrån föräldrarnas utbildningsnivå, om eleverna har svensk eller utländsk bakgrund så gäller samma mönster.

I kommunala skolor minskar andelen som når kunskapskraven, från 48 till 46 procent. I friskolor ökar andelen från 74 till 75 procent.

Att de goda resultaten inte uppmärksammas mer av kommunerna är synd. Friskolor vill arbeta tillsammans med det offentliga för att möta framtidens utmaningar. Därför har Friskolornas riksförbund tagit initiativ till att friskolorna ska kunna ta emot en större del nyanlända. Initiativet har lett till att regeringens utredare har föreslagit att en kvot motsvarande högst 5 procent av elevantalet på skolan får avsättas för nyanlända elever, trots att skolan har kö. Detta för att även populära friskolor ska kunna ta emot barn och ungdomar som just kommit till Sverige.

Hur Uppsala fördelar om resurser mitt i läsåret är en illustration av att många kommunföreträdare agerar protektionistiskt, de ser barnen som ”sina”.

Sverige har inte råd med en sådan attityd, och jag hoppas att Uppsala och andra kommunledningar tänker om. Friskolor vill och kan hjälpa till för att ta emot nyanlända och för att höja kvaliteten i den svenska skolan. Det är hög tid – efter mer än 20 år med friskolereformen – att alla kommuner också ser den möjligheten. Jag är övertygad om att ett sådant förhållningssätt från Uppsalas kommunledning skulle välkomnas av såväl elever som föräldrar.

Ulla Hamilton, friskolornas riksförbund