År: 2016

Här kommer 5 viktiga fakta som visar att friskolor påverkar positivt

DN presenterar idag en Ipsos-undersökning där 46 procent svarar ”påverkar mer negativt”  frågan ”på det hela taget skulle du säga att privata företag påverkar mer positivt eller påverkar mer negativt inom skolan” medan 25 procent svarar påverkar mer positivt. Detta resultat är beklämmande, men inte så konstigt med tanke på den massiva negativa debatt som varit under lång tid, kring bl a skolan. En debatt som till nästan 100% har handlat om vinstfrågan och knappast alls om kvalitet och resultat.

Media är framförallt intresserad av att lyfta fram konflikter och då är frågan om vinst i välfärdsföretag ”mumma”. Att undersökningar visar att allmänheten har en grovt felaktig uppfattning om hur vinstnivåerna ser ut i tex friskolor spelar ingen roll. Det verkar inte vara journalisternas uppgift att informera om hur det verkligen förhåller sig.

Men resultatet av undersökningen visar att vi har en tuff uppgift att visa hur verkligheten ser ut. Här kommer 5 viktiga fakta som visar att friskolor påverkar positivt:

1. Den svenska skolans resultatfall beror inte på friskolereformen. Resultatfallet började innan. Det finns forskare som inte håller med om detta, och de får ganska stort utrymme i media. Men faktum kvarstår, IFAU har visat att resultatfallet började innan friskolereformen.
2. Friskolors etablering i en kommun innebär att ökade prestationer i de kommunala skolorna. Det visar IFAU i en rapport.
3. Friskolor är klart överrepresenterade i Skolverkets statistik över vilka skolor som presterar bäst (överpresterar), med hänsyn taget till föräldrars inkomst mm.
4. Friskolor är föredömen när det gäller att uppfylla nationella mål, enligt Skolinspektionen. s 33. (”De fyra stora skolföretagen som ingått i granskningen har alla ett utmärkt kvalitetsarbete och en styrkedja som är tydlig för samtliga nivåer i organisationen. Skolans kärnprocess, undervisningen, står i fokus och måluppfyllelse enligt de nationella målen för utbildningen har en framträdande plats i arbetet. De har valt lite olika strategier för sitt kvalitetsarbete, men för det som varit granskningens fokus framstår dessa huvudmän som goda exempel.”)
5. PISA 2003 visade ingen skillnad på resultat mellan friskolor och kommunala skolor. PISA 2012 presterar friskolorna betydligt bättre än kommunala skolor. Det visar en rapport av forskaren Gabriel H Sahlgren och Nima Sanandaji.

Jag kan fortsätta med mer fakta men det får räcka för idag. Trevlig helg – och trevlig läsning!

Över 60.000 personer arbetar idag i friskolor runt om i landet. Över 340.000 elever går i fristående skolor. Det är deras vardag och framtid som beskrivs med orden ”Det innebär att företagen måste ges skälig tid att avveckla sin verksamhet, om de inte vill bedriva sin verksamhet enligt de nya villkoren”

”Friskolor kan få ersättning för missad vinst” är rubriken på en text på SvTs hemsida. Det låter ju generöst. Men frågan är allvarligare än så. Redan för ett år sedan konstaterade Handelsprofessorn Lars Henriksson i rapporten ”Vinstbegränsningar — rättsliga frågeställningar” att förutsättningarna för Reepalus utredning -vinstbegränsningar – är oförenliga med både svensk grundlag och EU-rätt. Grundlagen stipulerar faktiskt att företag har rätt att få ersättning om staten förorsakar stor skada och allvarligt försämrar villkoren för att bedriva näringsverksamhet. Kommunal har idag presenterat en rapport – därav SvTs artikel på webben – med rubriken ”Rätten att reglera vinster i välfärden – en juridisk analys”. Denna juridiska analys, som är skriven av juridikstudenten Anton Östros och Oskar Taxén jurist och utredare på Kommunal.

För ett år sedan konstaterade Svenskt Näringsliv att lagstiftningen till skydd för äganderätten och näringsfriheten innebär att om utredningen kommer fram till förslag som innebär att man går vidare med idéerna om vinstförbud och inskränkningar i mångfalden så finns det en uppenbar risk att man lamslår en stor del av den svenska välfärden under lång tid framöver  Med stor sannolikhet kommer Sverige i så fall hamna i långdragna rättsprocesser i EU-domstolen som man har små utsikter att vinna.

Det ska bli intressant att se hur Ilmar Reepalu hanterar denna viktiga fråga i sitt förslag. För detta handlar i allra högsta grad om Sveriges anseende som företagsland och förutsättningarna för att driva företag.

Hur viktig frågan är har Henriksson visat i sin rapport. Och Kommunal konstaterar i sin rapport att ”I korthet kan konstateras att det av grundlagen och Europakonventionen följer att de företag som idag levererar välfärdstjänster är berättigade till rimlig ersättning vid en vinstbegränsningsreglering. Det innebär att företagen måste ges skälig tid att avveckla sin verksamhet, om de inte vill bedriva sin verksamhet enligt de nya villkoren. Företag som har gjort investeringar som blir värdelösa, måste också medges kompensation. Med värdelösa menas då verksamhetsspecifika investeringar som saknar värde på marknaden eftersom företaget inte längre vill bedriva den nuvarande välfärdsverksamheten.”

60.000 personer arbetar idag i friskolor runt om i landet. Över 340.000 elever går i fristående skolor. Det är deras vardag och framtid som beskrivs med orden Det innebär att företagen måste ges skälig tid att avveckla sin verksamhet, om de inte vill bedriva sin verksamhet enligt de nya villkoren. Man kanske vill men inte kan pga att förutsättningarna blir omöjliga.

Är det verkligen regeringens mening att Vänsterpartiet ska få driva landet till denna galenskap? Inte ett ord till om att skattebetalarnas pengar ska värnas.

/

 

Det är lätt att inse vad det skulle innebära för den kommunala ekonomin om kommunerna var tvingade att stå för all investering och utbyggnad i egen regi. Det är inte möjligt. De skattehöjningar som det skulle kräva skulle vara förödande för den svenska ekonomin.

Sverige är fantastiskt. I början av oktober kom SKL med sin Ekonomiska rapport 2016. Det är en intressant och skrämmande läsning om kommunernas och landstingens ekonomi idag och fram till 2020. I rapportens inledning konstateras det att ”Kommunsektorn står inför stora verksamhetsmässiga och ekonomiska utmaningar.  Utvecklingen går nu in i ett skede som innebär att kostnader för demografin ökar snabbare än intäkterna. Detta kräver ett nytt synsätt på kommunal välfärd och en rad åtgärder från stat, kommuner och landsting.” Det är lätt att instämma i detta. 650.000 fler invånare till 2020 påverkar givetvis skola, vård, omsorg men också många fler områden som socialtjänst, kollektivtrafik mm.

Jag skulle inte tro att SKL har i bakhuvudet den förändring som Reepalu har fått i uppdrag att lägga förslag på. Frågan är om han över huvud taget har närmat sig uppdraget genom att titta på just detta perspektiv. Ett perspektiv som ju i allra högsta grad är relevant. Istället verkar han fokusera på att lägga fram förslag som de facto kommer att innebära kraftigt försämrade förutsättningar för att bedriva verksamhet inom just de områden där kommunerna ser stora behov av utbyggnad. Diagrammet talar sitt tydliga språk

Det är lätt att inse vad det skulle innebära för den kommunala ekonomin om kommunerna var tvingade att stå för all investering och utbyggnad i egen regi. Det är inte möjligt. De skattehöjningar som det skulle kräva skulle vara förödande för den svenska ekonomin. Det vet SKL och det har även regeringens Långtidsutredning konstaterat, och därför så skriver SKL också att detta framtidsscenario kräver ”…avsevärda effektiviseringar i kommunernas olika verksamheter.” De konstaterar också att ”De kommande åren är utmaningarna så stora att det krävs en ny nivå av effektiviseringar.”

SCB visade nyligen att det under 2014 producerades verksamhet inom vård, skola och omsorg till ett värde av 960 miljarder kronor, av dessa så utförde privata företag verksamhet för 166 miljarder kronor. 17 procent av verksamheten inom välfärdssektorn utförs alltså enligt SCB av privata företag. Sedan 2010 har den totala produktionen inom vård, skola och omsorg ökat med 15 procent, men ökningen har gått snabbare inom den privata verksamheten. De har ökat sin verksamhet inom välfärdssektorn med 32 procent. Kommunerna är således redan nu mycket beroende av det som de privata företagen levererar inom välfärdssektorn.

Det är dessa företag som nu Reepalu vill komma åt med sina förslag om sk ”vinsttak”. Den svenska välfärdsdebatten har helt fel fokus. SKLs chefsekonom Annika Wallenskog kommenterar läget på följande sätt i förra veckans nummer av Dagens Samhälle: ”Privat välfärd är politiskt omdebatterat. Men kommuner är pragmatiska. För dem handlar det om att hantera problem i vardagen, och de privata bidrar till lösningar.”

 

 

 

 

Det är lätt att stå vid sidan om och klaga och skälla, det är kanske därför som läraryrket har så låg status idag.

Läste i helgen oktobernumret av Skolledaren. Det är en intressant tidskrift som jag rekommenderar till läsning. Landets skolledare är viktiga. Själva hävdar de att skolledare är  ”Sveriges viktigaste chefer”. Och det ligger mycket i det. Matz Nilsson ha en tänkvärd betraktelse i sin ledare. Han har tittat på Uppdrag Granskning, det program som handlade om betygssättning och kvalitet i undervisningen, och är förundrad över lärarnas inställning. Jag har skrivit om detta inslag tidigare och påpekat att det var intressant grepp att UG byggde sitt program på en enkät från LR där det dessutom var en dålig svarsfrekvens.

Matz Nilsson har helt rätt när han konstaterar att vi måste våga se och diskutera att undervisning och betygssättning inte fungerar prickfritt överallt. De största kvalitetsskillnaderna finns inom en skola, inte mellan olika skolor (Ja så är det även om man inte kan tro det när man hör den svenska skoldebatten.) Det gör att det är egentligen viktigare vilken lärare som en elev har än vilken skola hen väljer. Det är vad som händer i klassrummet som är det absolut viktigaste.

Matz Nilsson skriver ”Jag är förvånad över att så få initiativ tas från lärarprofessionens företrädare i syfte att etablera rekommendationer, så kallade standards, när det gäller metoder och förhållningssätt som är centrala för likvärdighet och rättssäkerhet.”  

Han är mycket kritisk till lärarkårens inställning när det gäller sitt eget ansvar för situationen. ”Det är märkligt, och oroande, att inte lärarna själva, i samarbete med sina fackliga företrädare, har formulerat en professionell ståndpunkt i denna viktiga fråga (avvägningen av hur mycket resultaten på de nationella proven ska betyda för slutbetyget (min anmärkning))”.

Matz Nilsson fortsätter ”Ryggmärgsreflexen från lärarfacken när betygssättning kommer på tal är att ingen ska lägga sig i lärares betygssättning. Det är en inställning som vore betydligt lättare att respektera om man samtidigt kunde se att de gör vad de kan för att upprätthålla rättssäkerheten för eleverna. Att kräva carte blanche samtidigt som besvärande fakta läggs på bordet, ex gällande avvikelser mellan betyg på nationella prov och ämnesbetyg, inger inte förtroende.” Det hade ju varit intressant om UG hade tagit upp den aspekten och frågat företrädare för lärarfacken om just detta.

Han slår sedan fast att ”Men så länge lärarfacken duckar för kvalitetsfrågorna är min uppfattning tydlig. Skolledare har i uppdrag att säkra kvalitet och likvärdighet i sin skola. Det innebär att rektorer sannolikt behöver intervenera mer snarare än mindre i skolans processer generellt och i betygssättningen specifikt.”

Matz Nilsson avslutar sin mycket kloka ledare med orden ”Vi backar inte från vårt ansvar.” 

Ett bra ledarskap i skolan är viktigt. Det visade vi på vårt seminarium i Almedalen  i somras. Det känns bra att ledningen för Skolledarna är så tydliga när det gäller sitt uppdrag att säkerställa kvalitet och rättssäkerhet i skolan. Det är lätt att stå vid sidan om och klaga och skälla, det är kanske därför som läraryrket har så låg status idag.

Heder åt de som istället agerar för att förbättra och leva upp till målen.

Det är också välkommet att kraven på god kvalitet ska gälla för såväl de kommunala skolorna där ca 80 procent av alla elever går som för de friskolor där 20 procent av eleverna går.

Idag har Moderaterna sina förslag kring hur kvaliteten på välfärdsområdet kan säkras, ”En välfärd som inte sviker någon”. Det är ett välkommet fokus på kvalitet i såväl privat som offentlig vård, skola och omsorg. Just detta att kvaliteten ska vara i fokus är något som verkligen saknas från regeringens sida. Där finns en oerhörd fixering på huvudmannaskap och vinstfrågan. Det är också välkommet att kraven på god kvalitet ska gälla för såväl de kommunala skolorna där ca 80 procent av alla elever går som för de friskolor där 20 procent av eleverna går.

En ökad tydlighet kring nationella mål, fokus på resultat och kvalitet är efterlängtat. Det gäller även de tydliga skrivningarna om att det viktiga inte är hur målen nås utan att de nås som visar på en insikt om att mångfalden måste värnas. På skolområdet finns redan idag tillståndsplikt för friskolor.

Moderaterna understryker vikten av lika behandling oavsett huvudmannaskap och det välkomnar vi. Idag granskas friskolor oftare än kommunala skolor trots att de stora problemen finns bland många kommunala skolor.  Tydliga sanktionsmöjligheter är också välkommet och dåliga skolor, oavsett huvudmannaskap och driftsform, ska inte få fortsätta att bedriva verksamhet.

Moderaterna inser att välfärdsföretagen behövs. Veckans nummer av Dagens Samhälle visar behovet med stor tydlighet. Samtidigt som debatten om välfärdsföretagens villkor pågår för fullt så köper kommuner och landsting mer tjänster än någonsin inom just vård, skola och omsorg, även om det inom skolan handlar om att eleven väljer. SKLs chefsekonom Annika Wallenskog kommenterar detta så här: ”Privat välfärd är politiskt omdebatterat. Men kommuner är pragmatiska. För dem handlar det om att hantera problem i vardagen, och de privata bidrar till lösningar.”

Precis så är det – och människor vill kunna välja. Det är också därför som det är rekordmånga barn och ungdomar som går i friskolor. Och hundratusentals står i kö till friskolor. Så visst är det obegripligt att det finns politiska partier som anser att man ska säga nej till privata investeringar.

Shekarabi borde konstatera att det är kvalitet och resultat som är det viktiga, inse behovet av att privata investerare bidrar i arbetet med att bygga ut välfärden, och därmed ”vända blad” till kvalitetsavsnittet i debatten om välfärdföretagen.

/

För ett resultat som visar att elever i friskolor ligger cirka två månader före i matematik, tre månader före i naturvetenskap och fyra månader före i läsförståelse kan inte bara viftas bort som Suhonen mfl gör.

Den intressanta debattartikel som Gabriel Sahlgren och Nima Sanandaji hade nyligen i GP, där de visade att friskolornas Pisaresultat 2012 var betydligt bättre än de kommunala skolornas, föranledde replik från Daniel Suhonen mfl. Det är intressant att repliken på en artikel som baseras på en vetenskaplig analys av Pisa-resultatet inte innehåller några faktabaserade invändningar utan bara tyckande. Suhonen skriver bland annat ”Man ska vara mycket medveten om att Heller Sahlgrens och Sanandajis beräkningar vilar på en mycket osäker grund med risk för stora felkällor. Det är ingen tillfällighet att de ansvariga bakom Pisa inte drar dessa slutsatser. Men med det sagt vore det inte förvånande om det är skillnader.” utan att belägga detta påstående på något sätt i sin replik. Ett intressant debattknep som måhända lurar en del.

Sahlgren och Sanandaji framhåller också i sin slutreplik att deras analys är mer omfattande än den som OECD genomfört av svenska skolans Pisaresultat. ” Vi har utgått från de data som OECD har samlat in. Därför är beräkningarna i vår rapport också lika de som OECD:s experter har genomfört. Skillnaden är att de internationella experterna har gjort en något enklare jämförelse. De har inte inkluderat faktorer som kön, utländsk bakgrund, ålder och årskurs. De har dessutom bara analyserat skillnader mellan fristående och kommunala skolor i ett av de tre ämnen som Pisa undersöker, nämligen matematik. I vår studie inkluderar vi fler bakgrundsvariabler och analyserar samtliga tre ämnen.” 

Denna debattrunda är intressant eftersom den så väl illustrerar att fakta inte biter på vissa. Det är oroväckande då en vändning av skolresultaten ju måste baseras på fakta och välgrundade analyser och erfarenheter. Inte på -som Sahlgren och Sanandaji konstaterar i sin replik -ideologiska ställningstaganden. Deras resultat av analysen av Pisa-resultaten är häpnadsväckande och borde leda till följdfrågan, vad kan andra lära av detta?

För ett resultat som visar att elever i friskolor ligger cirka två månader före i matematik, tre månader före i naturvetenskap och fyra månader före i läsförståelse kan inte bara viftas bort som Suhonen mfl gör.

Det som dessa forskare nu har insett, och som det är utmärkt att det blir tydligt, är att detta är en utredning som inte bedrivs utifrån sakkunskap utan det är i stället Ilmar Reepalu som tycker och som utgår från konstruerade beräknade ”övervinstnivåer” som inte tar hänsyn till att de specifika förhållanden som gäller för tjänsteföretag.

Att vara statlig utredare innebär att man har ett särskilt ansvar för att göra en allsidig bedömning och för att arbetet baseras på fakta. Det måste finnas en tilltro till att utredaren fullgör sitt uppdrag utan förutfattade meningar. I vart fall har det varit så, tillit har varit viktigt. Men denna inställning saknas i en av landets viktigaste – och mest kontroversiella – utredning. Jag tänker på den som Ilmar Reepalu är ansvarig för, den sk Välfärdsutredningen. Jag tillhör en av de som finns med i en referensgrupp till utredningen och jag kan konstatera att arbetssättet i denna utredning – till skillnad från tex Skolkostnadsutredningen – skiljer sig avsevärt. Skolkostnadsutredningen gav referensgruppen möjlighet att lämna synpunkter på texter och de var väldigt måna om att de förslag som lämnades hade ventilerats utifrån olika utgångspunkter så att de inte hamnade helt tokigt utifrån hur verkligheten ser ut.

Så fungerar det inte i Reepalus utredning. Där får vi information via media om vad utredningen har beställt. Det framgår också tydligt – från de som utfört uppdraget – att det är hårt styrt vad beräkningarna ska grundas på. Intressant nog leder detta arbetssätt till att de forskare som utredningen anlitat öppet kommenterar och kritiserar arbetssättet. De vill helt enkelt distansera sig från ett arbetssätt som ligger långt ifrån en forskares förhållningssätt.

I veckans nummer av Dagens Samhälle kan man läsa; ”Allt var klart, jag skulle bara skriva på. Men jag avsade mig uppdraget att fortsätta. Jag ställer inte upp på Ilmar Reepalus hantering av mina slutsatser. Mitt namn är nedkletat, säger Joachim Landström.” Den Handelsforskare som tagit över beställningsjobbet för att räkna på vinsttak, Tomas Hjelström, säger i samma artikel: ”Jag har haft en dialog med utredningen där jag har framför mina synpunkter, vilka jag vet ligger i linje med Joachim Landströms, med smärre undantag.” 

Det som dessa forskare nu har insett, och som det är utmärkt att det blir tydligt, är att detta är en utredning som inte bedrivs utifrån sakkunskap utan det är i stället Ilmar Reepalu som tycker och som utgår från konstruerade beräknade ”övervinstnivåer” som inte tar hänsyn till att de specifika förhållanden som gäller för tjänsteföretag. Det är uppenbart att han styr mot ett ideologiskt mål.  En annan Handelsprofessor, Per Strömberg, kommenterar också arbetssättet och beräkningsunderlaget i samma intressanta artikel : ”De flesta välfärdsverksamheter är servicebolag utan särskilt mycket investerat kapital. Det leder till absurda konsekvenser.” ”Ta två friskolor, där den ena äger sin byggnad och den andra hyr. Den första får då ta ut högre vinst eftersom man har investerat i fastigheten, den andra betydligt mindre eftersom den hyr.”

Referensgruppen har inte fått se några av dessa texter. Vi har fått besvara ett antal frågor och sett några utkast till beskrivningar av hur skolsystemen fungerar i andra länder. Det gör att referensgruppen snarare har varit ett debattforum mellan utredaren och hans referensgrupp än ett forum där referensgruppen har kunnat komma med synpunkter på utredarens förslag, som fallet var i Skolkostnadsutredningen. Men hade jobbet lagts upp på det sättet så hade man ju riskerat att inte kunna leverera den politiska beställningen..

Det borde väl få den mest inbitne friskolemotståndare att i vart fall bli lite nyfiken på vad friskolorna gör som leder till dessa stora skillnader jfr med kommunala skolor. Om man inte bryr sig om det så riskerar verkligen många att bli förlorare.

Det är lätt att konstatera att det finns en oerhört stor skillnad när det gäller synen på orsaken till de fallande kunskapsresultaten mellan undertecknad och många fler och Suhonen/Svensson. Av deras replik på min replik på SvD idag framgår det att allt är friskolornas fel, och framförallt de vinstdrivande friskolornas fel. De kan inte visa något belägg för sitt påstående om orsakssambandet men hävdar ändå sin ståndpunkt. De erkänner motvilligt att IFAU har konstaterat att resultaten började falla innan friskolereformens införande, men vidhåller att allt är friskolornas fel. I deras värld spelar lärarnas och skolledningens inställning till resultatuppföljning, att ha höga förväntningar på alla barn oavsett bakgrund och ledarskapet i sig ingen roll.

Jag vill påminna om det som jag skrev om igår – den analys av resultaten i Pisa år 2003 och 2012 som Gabriel H Sahlgren och Nima Sanandaji gjort. I sin analys har de tagit hänsyn till en mängd olika bakgrundsfaktorer, mer noggrant än den analys som OECD gjort tidigare, och de kommer fram till att fristående skolors prestationer, jämfört med kommunala skolor, har ökat över tid. Bland de förklaringsfaktorer som de lyfter fram finns bättre skol-och studiemiljö, mer läxor samt mer läraraktivitet. Det är en avsevärd skillnad i resultaten. Elever i fristående skolor ligger drygt 2 månader före i matematik, 3 månader före i naturvetenskap och 4 månader före i läsförståelse. Detta när elever med samma bakgrund jämförs. Det borde väl få den mest inbitne friskolemotståndare att i vart fall bli lite nyfiken på vad friskolorna gör som leder till dessa stora skillnader jfr med kommunala skolor. Om man inte bryr sig om det så riskerar verkligen många att bli förlorare.

Friskolorna har idag presenterat en rapport som bygger på Skolverkets SALSA-statistik. Det är en statistik där man tar hänsyn till föräldrars utbildningsnivå, om eleven är nyinvandrad och fördelningen pojkar/flickor i skolan. Utifrån elevsammansättningen räknar Skolverket ut ett förväntat genomsnittligt meritvärde för varje enskild skola. Detta jämförs sedan med det faktiska genomsnittliga meritvärdet efter avslutad grundskola. Noll är således detsamma som en förväntad prestation.

Vi har tittat på de 50 skolor som ”överpresterat” under de senaste fem läsåren och de som underpresterat. Eftersom andelen friskoleelever är ca 14 procent i grundskolan så ger det en bild av hur fördelningen borde se ut. Men i verkligheten är den så här:

Lå 2014/15 – 36 av 51

2013/14  – 31 av 57

2012/13  – 26 av 53

2011/12  – 27 av 54

2010/11  – 26 av 61

Vi har också tittat på hur det ser ut i botten, de 50 som underpresterar. Där är dessvärre också friskolor överrepresenterade under senare år. En  del av friskolorna är resursskolor, dvs för barn med särskilda behov. Detta framgår inte av Skolverkets statistik men vi har försökt att identifiera dem.

Att jämföra skolor på detta sätt ger givetvis inte hela sanningen men det ger en indikation om respektive skolas resultat. Därför är det bra att Skolverket nu tydligt presenterar denna statistik. Sverige kommer aldrig att kunna vända resultatutvecklingen om vi väljer Suhonen/Svensson vägen dvs att bara skylla allt på friskolorna och försöka stoppa dem. Fastnar vi i den debatten blir verkligen alla förlorare.

Det finns mycket som visar att det finns att lära av fristående skolor, och att fristående skolor också har att lära av kommunala skolor. Låt oss lära av de som presterar bra, de som lyfter enskilda elevers kunskapsnivå, oberoende av huvudmannaskap och oberoende av bakgrund. SALSA ger en intressant vägledning i det arbetet. Hur kommer det sig att vissa skolor överpresterar år ut och år in? Borde inte det var intressant att ta reda på – hur gör dom?

 

 

Elever i fristående skolor presterar cirka 10 poäng högre i matematik, 14 poäng högre i naturvetenskap och 18 poäng högre i läsförståelse jämfört med elever i kommunala skolor, efter att bakgrundsvariablerna hålls konstant. Detta innebär att elever i friskolor ligger cirka två månader före i matematik, tre månader före i naturvetenskap och fyra månader före i läsförståelse

I dagens GP kan  man läsa en mycket intressant artikel om en rapport som Gabriel H Sahlgren och Nima Sanadaij har skrivit. De har jämfört Pisa-resultaten i kommunala skolor och fristående skolor 2003 med 2012. De tar hänsyn till elevernas bakgrund. Resultaten i Pisa 2003 visar inte på någon skillnad mellan kommunala och fristående skolor. Det gör däremot resultaten 2012. Och det handlar om stora skillnader.  Deras analys visar att elever i fristående skolor presterar cirka 10 poäng högre i matematik, 14 poäng högre i naturvetenskap och 18 poäng högre i läsförståelse jämfört med elever i kommunala skolor, efter att bakgrundsvariablerna hålls konstant. Detta innebär att elever i friskolor ligger cirka två månader före i matematik, tre månader före i naturvetenskap och fyra månader före i läsförståelse.

Deras resultat är ytterligare ett bevis på att friskolor dämpar resultatfallet eftersom friskolorna förbättrat sina resultat i förhållande till kommunala skolor under denna period, samtidigt som elevprestationerna i genomsnitt har fallit.  De konstaterar att ”Att slå undan benen för privata aktörer inom skolväsendet skulle därför knappast lösa några problem. Tvärtom riskerar resultaten att sjunka ytterligare. Att ställa höga krav på alla aktörer inom utbildningssystemet – privat som offentlig – är troligen en bättre strategi för att förbättra elevernas prestationer.”.

En mycket intressant rapport som borde läsas av många, tex Daniel Suhonen, som nyss i SvD felaktigt åter hävdade att friskolorna är orsaken till resultatfallet, av Åsa Fahlén LR och Johanna Jaara Åstrand Lärarförbundet och varför inte alla i regeringen. Och givetvis Ilmar Reepalu.

/

Ska vi komma till rätta med betygsinflationsfrågan så handlar det om att bl a nyttja de digitala verktyg som redan finns och som också används i andra länder och sluta upp med att smutskasta huvudmän. För problemet finns oberoende av huvudman.

Gårdagens Uppdrag Granskning verkar inte nöjda med innehållet i programmet eftersom de lägger ut en artikel där de tydligt pekar ut friskolor som syndabockar när det gäller glädjebetyg. ”Friskolor rättar generösare än kommunala skolor”. För säkerhets skull illustreras artikeln med en elev från en kommunal skola. Men det vet ju bara de som känner till att Nacka gymnasium är en kommunal skola.

Jonas Vlachos, forskare i nationalekonomi konstaterar i artikeln att ” Vi vet inte varför det är så men en anledning kan ju vara att lärarna på de fristående skolorna har större press på sig från skolledningen att uppvisa goda resultat. Och det enklaste sättet att uppvisa goda resultat är ju att helt enkelt rätta proven generösare.” 

Det är ju ett ärligt svar från en forskare – han spekulerar alltså i orsaken eftersom han svarar att han inte vet.

Att medvetet sätta glädjebetyg eller  att ägna sig åt glädjerättning är helt oacceptabelt, det är fusk. Jag skrev om glädjebetyg nyligen i Dagens Samhälle. Många av våra medlemmar jobbar medvetet med dessa frågor. Det kan man läsa om här.

Samtidigt kan det vara på sin plats att citera från Skolinspektionens beskrivning av ombedömningen av nationella prov och vad den syftar till ”Syftet med ombedömningen är inte att uttala sig om enskilda provbetyg. Ombedömningen kan aldrig leda till att ett provbetyg som satts av skolan ändras. Att en skolas bedömning av proven skiljer sig från genomsnittet betyder heller inte att skolans bedömningar är felaktiga. Olika bedömare tolkar provens bedömningsanvisningar olika, och de delprov som väljs ut för ombedömning är till stor del sådana där det inte finns tydliga ”rätt och fel svar” på frågorna. En hög avvikelsegrad i förhållande till andra skolor kan dock vara en indikation på att skolan behöver utveckla sina processer för bedömning och betygssättning. Det är alltid processen som leder fram till resultatet som granskas i Skolinspektionens tillsyn, inte resultaten/provbetygen i sig.”

I anslutning till att Vlachos och kollegan Tyrefors presenterade sin rapport om de nationella proven så bloggade jag om detta.  Jag skrev följande:

” Jonas Vlachos och Björn Tyrefors Hinnerich har för IFAU publicerat en studie som bland annat jämför fristående och kommunala gymnasieskolors rättning av nationella prov i gymnasieskolan. Forskarna kommer fram till att när skolornas egen rättning av proven jämförs med externt rättade prov så är friskolor i genomsnitt mer generösa i sin rättning.

Just skillnaden mellan kommunala och fristående skolor är forskarnas ingång i hela studien och det blev då också vinkeln i medierapporteringen. Att göra huvudmannafrågan till utgångspunkt är att göra eleverna en björntjänst. Rättningen av de nationella proven och betygsbedömningen är en mycket större fråga än så. Tittar man bara på de 25 procent som går i friskolor så missar man alla de gymnasieskolor där 75 procent av eleverna går. Att det förekommer ojämn och felaktig bedömning och betygsättning även i den kommunala skolan är det få som ifrågasätter. Det faktum att PISA-resultaten sjunkit snabbt för årskurs 9 medan genomsnittsbetygen samtidigt stiger pekar på just detta. Problemet är alltså egentligen inte i huvudsak ett friskoleproblem utan ett generellt problem, även om forskarnas problemformulering fokuserar på just bara jämförelsen mellan kommunala skolor och friskolor. Man kan undra varför….

Och just jämförelsen mellan huvudmän får forskarna att spekulera om att friskolor är mer generösa i sin bedömning för att gå eleverna till mötes (detta gäller oavsett om friskolan drivs som aktiebolag eller i annan bolagsform).

Och det är förstås inte heller så att friskolor genomgående rättar proven mer generöst. Spridningen av hur friskolorna gör är stor, större än bland kommunala skolor, konstaterar författarna själva. Det finns alltså friskolor som rättar generösare och som rättar mindre generöst än genomsnittet. Det är också viktigt att komma ihåg att när forskarna i den här studien fokuserar på skillnaden mellan huvudmän så har Skolinspektionen mer förutsättningslöst kommit fram till helt andra avgörande faktorer för hur rättvis bedömningen blir, t ex processerna för hur rättningen går till och tolkningsutrymmet i provens utformning.

Rättningsprocesserna är något som friskolor jobbar aktivt med och löpande utvecklar. Till exempel en av våra medlemmar Kunskapsgymnasiet samrättar nationella prov mellan sina skolor – och just samrättning är något som Skolinspektionen lyfter fram i sin studie som en väg till mer rättvis bedömning. Kunskapsgymnasiet har också inlett ett arbete med att använda Digiexam, ett IT-verktyg för att säkerställa rättssäkerheten vid rättning. Där är det t ex möjligt att anonymisera proven.

AcadeMedia är också ett exempel där man jobbar aktiv för rättvis bedömning. Några grundläggande principer i AcadeMedias arbete för att säkerställa likvärdig bedömning och betygssättning är att:

• Varje huvudman ansvarar för att den egna verksamheten ingår i någon sorts nätverk där samarbete kring likvärdig bedömning och betygssättning bedrivs. Ett minimikrav är att samarbeta med andra huvudmän inom AcadeMedia. Varje huvudman ska även eftersträva samarbete med utomstående skolhuvudmän – såväl fristående som kommunala.
• Varje rektor ansvarar för att bedömningen på den egna skolan är likvärdig och rättvis. Rektorn ansvarar också för att lärarna är väl förtrogna med regelverket och får det stöd de behöver i sitt arbete med bedömning och betygssättning.
• Varje rektor ansvarar för att lärarna regelbundet under terminernas gång diskuterar betygssättningen utifrån kunskapskraven i de olika ämnena, elevernas visade kunskaper och resultaten från de nationella proven.
• Varje rektor ansvarar för att de nationella proven genomförs och rättas på ett tillförlitligt sätt på den egna skolan. Skolan bör eftersträva att andra lärare än de ämnes-/kursansvariga deltar vid provens genomförande och i rättningen av proven.
• Varje rektor ansvarar för att resultaten från de nationella proven följs upp så snart de är rättade och för att resultaten jämförs med de planerade betygen. Detta ska göras i syfte att utreda om det finns systematiska avvikelser och vad dessa i så fall beror på. Samtliga betygssättande lärare (även de som undervisar i ämnen/kurser där inga nationella prov finns) bör involveras i detta arbete för att betygssättningen ska kunna kalibreras på skolövergripande nivå.

Bättre kvalitetsmätning i skolan

Förutom hur ”korrekt” de nationella proven rättas gör forskarna också anspråk på jämföra kvaliteten mellan friskolor och kommunala skolor. Det är där de nationella proven används som mått. Forskarna tar hänsyn till vissa bakgrundsfaktorer som kan påverka elevernas prestation, men som de själva konstaterar går det inte utesluta att det finns ytterligare skillnader mellan friskoleelever och elever i kommunala gymnasieskolor som analysen inte tar hänsyn till. Det är också på sin plats att uppmärksamma motsatta resultat. En tidigare IFAU-studie har visat att en ökning av andelen friskoleelever på grundskolenivå är positivt relaterad till en förbättring av skolresultaten i kommunen.

Och när det gäller att jämföra kvalitet i skolan, och kanske i synnerhet i gymnasieskolan, så är nationella proven en väldigt liten del av hela kvalitetsbilden vill jag påstå. Klart är att det både i grundskolan och gymnasieskolan behövs bättre metoder för att mäta och presentera kvalitetsmått – och förutsättningarna för kvalitetsmätning i de olika skolformerna är väldigt olika så där behövs olika modeller. Och det är obegripligt att vi inte redan har utvecklade digitala prov som gör det möjligt att utföra och rätta proven på ett ”opartiskt sätt”, dvs det görs digitalt. Det skulle undanröja de problem som Skolinspektionen konstaterar att bedömningsanvisningarna gör att det är uppenbar risk för att de tolkas på olika sätt.

En intressant aspekt i sammanhanget är också att när medlemmar har begärt att få titta på underlaget från Skolinspektionen för att hitta orsaken, och därmed kunna åtgärda, skillnaden mellan Skolinspektionens omrättning och skolans, så delar de inte med sig av det underlaget. Kort sagt finns det en hel del att göra när det gäller en likvärdig bedömning av elevernas kunskapsnivå och för att kunna jämföra kvalitet och resultat mellan skolor – och det gäller oavsett huvudmannaskap.”

 

Till sist kan jag inte låta bli att kommentera det faktum att Uppdrag granskning samarbetar med Lärarnas riksförbund när det gäller programupplägget. Lärarnas riksförbund gör en frivilligenkät till 1500 medlemmar med frågor kring press att sätta högre betyg. Svarsfrekvensen är 48 procent. Varannan lärare har alltså avstått från att delta. Det tyder ju inte på att det uppfattas som ett gigantiskt problem. Bland de som svarar är det var tredje som svarar att de någon gång har upplevt att rektor och/eller huvudman försökt påverka betygsättningen. 240 av 1500. Detta använder Uppdrag Granskning som grund för sitt program. Det är bara att gratulera Lärarnas riksförbund till att de lyckats att sälja in detta upplägg till Uppdrag Granskning. Arbetsmiljö är ju en viktig fråga för dem i den kommande avtalsrörelsen. ….

Men ska vi komma till rätta med betygsinflationsfrågan så handlar det om att bl a nyttja de digitala verktyg som redan finns och som också används i andra länder och sluta upp med att smutskasta huvudmän. För problemet finns oberoende av huvudman.