I jakten på friskolorna får fakta verkligen stryka på foten. Snart sagt varje dag får vi exempel där påståenden som saknar grund får stå oemotsagt. Egentligen är det förunderligt att över 340.000 elever och deras familjer valt en friskola.
Regeringens finansplan utgör inget undantag i denna värld av icke underbyggda påståenden. I Finansplanen på s 46 skriver finansministern ” Mycket tyder på att fristående skolors etablering i områden där föräldrar har hög utbildningsnivå bidrar till ökad segregation. I grundskolan är andelen elever med stark socioekonomisk bakgrund generellt sett större i fristående skolor. Vinstintresset skapar incitament för skolor att inrikta sin verksamhet på mer lönsamma elevgrupper.”
Finansdepartementet egen studie ”När skolan själv får välja – en ESO-rapport om friskolornas etableringsmönster” visar följande slutsatser enligt pressmeddelandet:
”Rapporten konstaterar att friskolor oftare etableras i områden med många högutbildade – men också i invandrartäta områden. I kommuner som styrs av en vänstermajoritet etableras färre friskolor jämfört med i andra kommuner. Rapporten visar också att förväntan om höga intäkter och låga lokalkostnader tycks spela roll när icke-vinstsyftande friskolor väljer var de ska etablera sig. För de vinstsyftande skolorna verkar däremot de ekonomiska förutsättningarna inte påverka etableringen.”
Ett annat exempel kommer från utbildningsminister Fridolin som i Aftonbadet i helgen anklagar friskolor för att spara pengar genom att inte sätta in vikarier vid sjukdom. När vi talade med hans medarbetare för att få information om grunden för denna anklagelse så hade de inget att komma med.
Nyligen satt statsministern i Morgon-TV och hävdade att friskolor lockar elever med glädje-betyg. Även det en anklagelse som saknar belägg, vilket jag bloggade om.
I DN kan vi läsa en replik på Carola Lemne och Leif Östlings artikel där de konstaterade att sjukfrånvaron är lägre i friskolor än kommunala skolor och de påpekar att om friskolorna försvinner så finns det en uppenbar risk för kraftigt ökade kostnader för sjukfrånvaron.
Repliken från Roland Andersson och Marcus Lindbom är minst sagt häpnadsväckande. De skyller den höga sjukfrånvaron i kommunala skolor på eleverna, den stora oordning som de förorsakar i skolorna i bl a utanförskapsområdena.
Spelar ledarskapet för skolan ingen roll i deras värld? Jag rekommenderar läsning av Maria Jarl mfl intressanta forskning som visar på skillnaden mellan framgångsrika och icke framgångsrika skolor.