”De strukturella utmaningar som kommunsektorn står inför är större än dem vi har sett under den senaste 50-årsperioden.” Det är med beaktande av detta läge än mer obegriplig att regeringen avser att gå vidare med det förslag som Reepalu har presenterat och förvärra situationen än mer.
”Den kraftiga ökningen av befolkningen i yngre och äldre åldrar är nu betydligt snabbare än den för antalet personer i yrkesverksam ålder.” Så inleds SKLs Ekonomirapport som de har presenterat idag. De fortsätter ”Därför tilltar behovet av verksamhet mer än det som beräknas kunna finansieras genom ökad sysselsättning och därmed ökade skatteintäkter. Om inga åtgärder vidtas uppstår ett gap mellan intäkter och kostnader på 59 miljarder kronor år 2021.” År 2021 är om 4 år…..
Siffran 59 miljarder kanske inte säger så mycket men om jag berättar att regeringens anslag till rättsväsendet är 42 miljarder kronor i den nyligen presenterade budgeten, eller 72 miljarder kronor för utbildning och universitetsforskningsområdet så kanske det ger en lite bättre bild av vilken utmaning det handlar om.
Utmaningen kan också illustreras som på bilden. SKL konstaterar att ”De strukturella utmaningar som kommunsektorn står inför är större än dem vi har sett under den senaste 50-årsperioden.” Det är med beaktande av detta läge än mer obegriplig att regeringen avser att gå vidare med det förslag som Reepalu har presenterat och förvärra situationen än mer. Ett förslag som innebär att rörelsemarginalen för alla välfärdsföretag stryps vilket gör att många välfärdsföretag inte kommer att ha möjlighet att driva verksamheten framöver. Kravet att acceptera Reepalus modell är nämligen också kopplat till tillståndet att bedriva verksamhet. Om du inte håller dig inom Reepalus modell så får du inget tillstånd. Därmed blir det mycket tydligt ett val för alla som idag driver friskola, eller andra typer av välfärdsföretag. Detta innebär självklart att kommunerna riskerar att få ta hand om bl a ytterligare över 340.000 barn som idag går i fristående skolor, skolor som levererar goda resultat och som föräldrar och elever är nöjda med.
Dessa ska nu offras av politiska skäl. Familjers valfrihet offras för att inte statsminister Löfven ska riskera att förlora makten. Den som läser SKLs dystra, för att inte säga skrämmande, ekonomirapport kan lätt konstatera att Sverige idag har en regering som med berått mod och öppna ögon är beredda att driva en politik som drastiskt försämrar de ekonomiska förutsättningarna för landets kommuner och landsting och därmed drastiskt försämra förutsättningarna för utvecklingen av välfärdstjänsterna.
Kommunerna räknar med att det kommer att behövas ca 600 nya förskolor och 300 nya grundskolor fram till 2020. SKL konstaterar att en ökad investeringsvolym innebär ökade driftskostnader som kommer att ta allt större utrymme i kommunernas driftsbudgetar. Men det är ju ingen naturlag att alla dessa investeringar ska göras av kommunerna. Det finns gott om privata aktörer som är beredda att investera i fastigheter och som är beredda att driva friskolor, om förutsättningarna finns. Och som dessutom gör det effektivare och mer kostnadseffektivt.
Hur kan landets kommunpolitiker, oavsett politisk tillhörighet, acceptera att regeringen kör vidare på spåret att få bort privata aktörer inom vård, skola och omsorg? De borde inse att regeringens anti-välfärdspolitik inte bara drabbar alla de som valt friskolor, privata vårdcentraler eller privat äldreomsorg, alla de hundratusentals som jobbar i dessa verksamheter utan också alla invånare i landet som får betala onödigt mycket för en välfärd som dessutom riskerar att bli sämre än den som erbjuds idag.
Läs gärna Almegas utmärkta rapport Välfärdsutmaningen.