År: 2017

Oroande att resultaten i matematik är så svaga oavsett huvudman

Skolverket presenterade nyligen resultaten från de nationella proven i åk 9. Det framgår tydligt att friskoleeleverna presterar bra. Intressant är också att det är en större andel friskoleelever som har deltagit i de nationella proven i matte och engelska. Noterbart är även att prestationerna när det gäller matematik ligger betydligt lägre än för de övriga ämnena. Det är ett bekymmer inte bara utifrån ett resultatperspektiv utan också utifrån ett kompetensförsörjningsperspektiv.

Sverige har därmed tagit tydliga steg mot examensprov som bestämmer betyget snarare än nationella prov. Det är olyckligt eftersom det riskerar att förvärra provstressen hos eleverna och minskar utrymmet för lärarna att göra en helhetsbedömning.

Riksdagen har fattat beslut om att resultaten på de nationella proven ska vara mer styrande för betyget. Det hävdas att det beror på att man vill komma till rätta med betygsinflationen. Detta är ett beslut som alla partier utom Vänsterpartiet står bakom. Det är förvånande eftersom dessa partier samtidigt understryker vikten av att läraryrket måste bli mer attraktivt och att tilliten till yrket måste öka. Skolverket, som också är kritiskt till denna skärpning av de nationella provens betydelse, gör varje år en analys av provresultaten och betygssättningen. Den senaste rapporten är daterad 31 mars 2017, och är en intressant läsning. De avslutande kommentarerna är bl a;

”Det kan vara så att det betyg som är högre eller lägre än provbetyget är mer representativt än provbetyget för den kunskap eleven visat under sin skoltid. Möjliga konsekvenser av att införa en fastslagen gräns om hur stor skillnaden får vara mellan ämnesbetyg och provbetyg för riket kan vara att det sänder signaler om att provet är styrande och inte stödjande. En eventuell gräns kan komma att påverka de små skolenheterna mest vilket kan drabba enskilda elever. Ett starkare fokus på provresultat kan i större utsträckning leda till att skolornas planering av undervisningen förändras för att möta provens upplägg och innehåll.”

De nationella proven ska vara ett stöd i betygssättningen och hänsyn ska tas till resultaten på proven men läraren ska också göra en helhetsbedömning. Med det beslut som riksdagen nu har tagit så rubbas denna balans. Sverige har därmed tagit tydliga steg mot examensprov som bestämmer betyget snarare än nationella prov. Det är olyckligt eftersom det riskerar att förvärra provstressen hos eleverna och minskar utrymmet för lärarna att göra en helhetsbedömning.

I debatten hävdas det ofta att det är friskolorna som står för betygsinflation.  Skolverket konstaterar i sina rapporter att problemet finns oavsett huvudman. Det visar också detta diagram från Skolverkets rapport om betyg och provresultat i gymnasieskolan.

Debatten om betygssättningen och arbetet för att minska risken för betygsinflation är viktigt. Det finns ingen som tjänar på att elever får för höga betyg i förhållande till deras kunskapsnivå. Samtidigt måste vi ha ett system som innebär att det finns en tilltro till lärarnas yrkeskunnande. Därför är det beslut som nu har tagits, som innebär att det krävs extremt goda argument för att avvika från provresultatet vid betygssättningen, i sig ett misstroende mot lärarnas yrkeskunnande.

Från Friskolornas sida skulle vi gärna se ett system, likt det som finns i till exempel England, som ger ett mått på skolans förmåga att öka individens kunskapsnivå under skoltiden, sk progression. Det ger ett betydligt bättre mått på en skolas förmåga att förmedla kunskaper än dagens betygssystem.

Roade mig med att titta på regeringens ansökan till EU om att Sverige ska få lokaliseringen av myndigheten Europeiska Läkemedelsmyndigheten , EMA. I ”The Swedish offer to host EMA” så finns det mycket intressant att läsa. Det är välkommet att regeringen jobbar för en lokalisering av EMA i Stockholm/Uppsala regionen. Det kan innebära många arbetsplatser. Det innebär också medarbetare som kommer hit från andra länder. Flera av dem har kanske också barn.

Och för att understryka erbjudandet så skriver statsminister Löfven och socialminister Annika Standhäll att Sverige kan erbjuda skolor, förskolor, grund- och gymnasieskolor med internationell inriktning. De räknar till och med upp vilka dessa skolor är. Och då blir det intressant. För bland dessa uppräknade skolor finns ett antal friskolor. Friskolor som dessutom är AB. Kort sagt skolor som samme statsminister vill drastiskt försämra förutsättningarna för. Därmed blir denna ansökan ett ytterligare exempel på att regeringen har dubbla agendor. Friskolor är bra att lyfta fram på internationella besök, där de presenteras som exempel på vad Sverige kan erbjuda i form av välfärdsföretagsexport,  eller som i detta fall när regeringen vill locka hit EU-myndigheten. Men retoriken här hemma handlar om att friskolor ägnar sig åt vinstjakt och är allmänt förkastliga.

Jag välkomnar att regeringen använder friskolor som argument internationellt. Men det vore ju klädsamt om det agerandet också gällde i Sverige. Snacka om ohederligt agerande!

Men vad skulle då bli följden om man tex upptäcker att en skola, som den kommunala Kronans skola (7-9) i Trollhättan, där endast 10 av 19 av de tjänstgörande lärarna har legitimation och behörighet i minst ett ämne? Samma skola som för övrigt tillhör de som ”överpresterar” enligt den SALSA-rapport som vi nyligen presenterat. Ska den stängas? Bötfällas? Tvingas anställa någon som inte finns?

Det pågår en intressant debatt om behöriga, obehöriga och legitimerade lärare. Lärarfacken är självfallet på hugget i rådande situation, de vill ju slå vakt om sina medlemmar. Det finns en beräknad brist på lärare som är gigantisk, 50-60.000 kommer att saknas inom bara några år. Redan idag har vi en situation som innebär att det är många skolor som inte kan få tag på behöriga respektive legitimerade lärare. Bristen på behöriga lärare är enorm inom vissa ämnen, det visade en intressant artikel i Skolvärlden i augusti.

Vad gör då Lärarfacken? I morse kunde vi höra LRs Åsa Fahlen i TV 4 som menade att Skolinspektionen borde vara tydligare i sin granskning på kravet på legitimerade lärare. Det kan ju låta bra. Men vad skulle då bli följden om man tex upptäcker att en skola, som den kommunala Kronans skola (7-9) i Trollhättan,  där endast 10 av 19 av de tjänstgörande lärarna har legitimation och behörighet i minst ett ämne? Samma skola som för övrigt tillhör de som ”överpresterar” enligt den SALSA-rapport som vi nyligen presenterat. Ska den stängas? Bötfällas? Tvingas anställa någon som inte finns?

Svenskt skola är inte betjänt av en debatt som går ut på att om inte alla skolor, oavsett huvudman, lever upp till kravet 100% så är det att jämställa med dålig kvalitet. För så ser verkligheten inte ut. Det finns mängder av skolor som levererar bra resultat utan att ha 100% behöriga lärare. De har däremot duktiga lärare.

Detta fokus är särskilt bekymmersamt eftersom Sverige har hamnat i ett läge där alla vet att bristen på behöriga, legitimerade lärare kommer att bli än värre framöver pga att det har utbildats för få och för att många går i pension de närmaste åren. Det som behövs nu är mängder av olika lösningar för att faktiskt överbrygga den situation som finns. Och då krävs det kreativitet och öppenhet, inte en inställning som gör att handlingsutrymmet blir mindre. Då behöver vi en Skolinspektion som utgår från hur verkligheten ser ut och fokusera på kvalitet och resultat. För att inte tala om hur viktigt det är att lagstiftarna inser den krassa verklighet som skolSverige befinner sig i.

/

En annan sådan intressant jämförelse är att de friskolor som presterar väl inte sällan är skolor med elever med lågutbildade föräldrar, rakt emot nidbilden av friskolor. Bland de 33 friskolor som överpresterar mest är åtta några av de skolorna med i genomsnitt lägst utbildade föräldrar i landet. Dessa skolor är förstås särskilt intressanta då de visar att med rätt arbetsmetoder är inte elevernas bakgrund en självuppfyllande profetia om en låg prestation.

Idag presenterar jag den debattartikel som jag har i Altinget. Den är låst för bara prenumeranter så ni som inte prenumererar (men kanske borde göra det) kan läsa den här. 

Det som är intressant är att det är så provocerande för många att vi gör denna sammanställning. Det borde ju vara tvärtom – att det välkomnades för då finns det en utgångspunkt för att diskutera hur det kommer sig att vissa skolor ”överpresterar” och andra ”underpresterar”. Att som vissa hävdar, att det beror på elevsammansättningen, håller ju inte eftersom SALSA just tar hänsyn till det.

**********************************************************************************

Nyligen presenterade Friskolornas riksförbund en rapport med en sammanställning över de grundskolor som presterar bäst och sämst enligt Skolverkets SALSA-statistik. I SALSA kan du jämföra vad en skola ”borde” ha för genomsnittliga betyg med tanke på elevernas bakgrundsfaktorer såsom föräldrarnas utbildningsnivå, och vilka betyg skolan faktiskt har. På sätt kan skolor jämföras utan invändningen att vissa skolor har ”lättare” elever. Detta bör vara intressant mot bakgrund av ett stort fokus i den politiska debatten på elevers socioekonomiska bakgrund.

SALSA-statistiken är relevant

Frågan om att jämföra skolor är dock uppenbarligen känslig om man ser på resultat. Skolverket skriver på sin hemsida att SALSA-måttet inte ska användas till att rangordna skolor. Reaktionerna på sociala medier har också varit förväntade. Skolor ska inte jämföras, ofta med resonemang om betygsinflation – då bara med anklagelser mot friskolor. Samtidigt är SALSA ett mått som Skolverket har.

SALSA är inte heller en exakt vetenskap. Vi hade gärna sett att jämförelsen utvecklades, vilket vi också skriver i vår rapport. Vi tycker heller inte, precis som Skolverkets uppmaning, att det är särskilt relevant att titta på enskilda skolors exakta placering. Men det finns trots allt en del slutsatser att dra från statistiken – annars skulle det ju inte vara relevant för Skolverket att göra den och presentera den på sin väljaskola-site.

En sådan slutsats är att friskolor dominerar toppen. För det går inte komma ifrån att en tendens över flera år med ett urval på över 1 400 skolor är vederhäftigt. Resultatet i vår sammanställning är nämligen slående. Om man inkluderar alla de skolor som delar på 50:e platsen för läsåret 2015/2016, som är det senast publicerade, återfinns 33 friskolor och endast 19 kommunala skolor bland de som överpresterar mest. Samma mönster gäller alla de senaste sex läsåren.

Skolor presterar olika

Den viktigaste poängen ur vårt perspektiv är att visa att skolor presterar olika, att ledarskap, idé och långsiktighet har betydelse. Det gäller såväl friskolor som kommunala skolor. Vi vill att skoldebatten i större utsträckning handla om kvalitet och att bortförklaringar om elevernas bakgrund och bostadsområden inte ska räcka.

Att jämföra skolor som har mycket olika förutsättningar enligt de bakgrundsfaktorer som ligger till grund för viktningarna i SALSA kan med all rätt beskrivas som den svagaste delen rent metodiskt. Här får förstås Skolverkets tjänstemän val av modell stort genomslag. Vi tycker fortsatt det är rimligt att göra sådana jämförelser, med de kommer aldrig att kunna skrivas i sten.

En däremot välgrundad jämförelse är att jämföra skolor som i princip har samma förutsättningar men som presterar mycket olika. Om en skola har betydligt bättre resultat över många år än andra  skolor med i princip samma bakgrundsfaktorer är det förstås något som skolväsendet ska titta närmare på och lära av. Den kommunala skolan, Kronans högstadieskola i Trollhättan, har exempelvis landets överlägset lägsta genomsnitt vad gäller föräldrars utbildning men presterar ändå bättre än många skolor med bättre förutsättningar.

En annan sådan intressant jämförelse är att de friskolor som presterar väl inte sällan är skolor med elever med lågutbildade föräldrar, rakt emot nidbilden av friskolor. Bland de 33 friskolor som överpresterar mest är åtta några av de skolorna med i genomsnitt lägst utbildade föräldrar i landet. Dessa skolor är förstås särskilt intressanta då de visar att med rätt arbetsmetoder är inte elevernas bakgrund en självuppfyllande profetia om en låg prestation.

Utveckla kvalitetsmätningen av skolor

Så låt oss nu snarare utveckla än avveckla kvalitetsmätningen av skolor. Och låt oss lära av de skolor som överpresterar enligt Skolverkets SALSA. Vifta inte bort resultatet med anklagelser mot friskolor för betygsinflation. Det problemet finns tyvärr hos såväl kommunala som fristående huvudmän.

Ulla Hamilton

VD Friskolornas riksförbund

Den svenska skolan är i förtvivlat behov av arbetsro och behöver fokusera på det som är det viktigaste för såväl elever som för Sverige – att förmedla kunskaper. Sätt upp tydliga kunskapsmål och låt många blommor blomma för att dessa mål ska uppnås. Och utvärdera sedan alla skolor, oavsett huvudman, skolorna utifrån förmågan att förmedla kunskaper till alla barn, oavsett hur de är klädda och oavsett var de kommer ifrån. Har utbildningsministern aldrig reflekterat över hur det kommer sig att friskolor som profilerar sig som kunskapsfokuserade med honnörsord som ordning och reda har över hundratusen elever i kö?

Mer pengar löser inte problemen i skolan.

Dagens Samhälle uppmärksammade nyligen att det finns flera exempel på att skolor som fått extra resurser för att höja resultaten tvärtom har fått sjunkande resultat. Det är intressant att detta inte diskuteras mer. Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholm satsade tex 1 miljard extra för att öka resultaten i skolor i utsatta områden. Resultatet blev även här sjunkande resultat. Dagens Samhälle skriver  ”Går det bättre för eleverna om skolorna får mer pengar? Det har knappt några kommuner hittills försökt ta reda på, men de få utvärderingar som gjorts har inte kunnat påvisa några positiva effekter. Enligt en rapport från Stockholms kommun, som kom förra året, sjunker till och med resultaten på de skolor som får högst socio-ekonomisk ersättning. En allt lägre andel av eleverna på dessa skolor blir gymnasiebehöriga, och enligt rapporten är det ”oroväckande att så kraftiga resursförstärkningar inte ger utslag på resultaten”.

Trots detta har regeringen nu bestämt sig för att öka bidraget till kommunerna för detta ändamål med 6 miljarder kronor. Den summan kan jämföras med den totala rörelseresultatet för alla friskolehuvudmän som 2015 uppgick till ca 1,5 miljarder kronor, före skatt och investeringar. 2015 köpte kommunerna verksamhet från fristående aktörer motsvarande ca 14% av kommunerna bruttokostnader för utbildning.

Visst är det viktigt att se till att resultaten höjs i landets skolor, men frågan är om det är mer pengar som är lösningen? Har vi hört någon tala om skatteläckage i detta sammanhang? Där det satsas miljarder och resultatet visar sig bli det motsatta än det förväntade.

Peter Fredriksson, Skolverkets nye generaldirektör, stack ut näsan ordentligt när han i en intervju i Dagens Samhälle uttalade ”Mer pengar löser inte problemen i skolan”. Han konstaterade till och med att mer pengar kan bekräfta lärares och skol­ledares bild av att de är offer för svåra omständigheter och förhindrar då nödvändiga omprövningar av arbetssätt.
”Ansvaret skjuts över på någon annan. Om man ser sig som hjälpbehövande kan det skapa en kultur där man inte kavlar upp ärmarna och gör det man ska, det vill säga det som gynnar eleverna. Vi behöver föra mer diskussioner om vad vi faktiskt gör med de resurser vi har, och om vi borde göra något annat. Vet man inte vad man ska göra hjälper det ju inte att få mer pengar. Köper man in datorer utan att veta hur de ska användas kan det till och med försämra undervisningen. Det finns många exempel på att mer resurser kan leda till en sämre skola. ” 

Är det inte hög tid att börja tala om detta skatteläckage i stället för att diskutera hur 6 promille av de en totala kostnaderna för skolan används? För vill man lösa de verkliga problemen i skolan så måste man, precis som Peter Fredriksson och forskare konstaterar, börja i klassrummet. Skolans ledning, systematiska kvalitetssystem och att ha höga förväntningar på alla elever är viktiga ingredienser i ett framgångskoncept. Och har man koll på alla elever så vet man också vilka det är som behöver särskilt stöd. Ett mer träffsäkert system än att bara utgå ifrån att en viss bakgrund leder till behov av mer pengar.

Väldigt mycket talar för att ett väl strukturerat arbete i skolan kan minska skatteläckaget. Det finns forskning även på detta område. Men i ivern över att visa att ”man bryr sig om skolan” så väjer politiker att visa det i form av budgetanslag. Det är hög tid att politikerna inse att svaret på alla problem inte är mer pengar.

”De strukturella utmaningar som kommunsektorn står inför är större än dem vi har sett under den senaste 50-årsperioden.” Det är med beaktande av detta läge än mer obegriplig att regeringen avser att gå vidare med det förslag som Reepalu har presenterat och förvärra situationen än mer.

”Den kraftiga ökningen av befolkningen i yngre och äldre åldrar är nu betydligt snabbare än den för antalet personer i yrkesverksam ålder.” Så inleds SKLs Ekonomirapport som de har presenterat idag. De fortsätter ”Därför tilltar behovet av verksamhet mer än det som beräknas kunna finansieras genom ökad sysselsättning och därmed ökade skatteintäkter. Om inga åtgärder vidtas uppstår ett gap mellan intäkter och kostnader på 59 miljarder kronor år 2021.” År 2021 är om 4 år…..

Siffran 59 miljarder kanske inte säger så mycket men om jag berättar att regeringens anslag till rättsväsendet är 42 miljarder kronor i den nyligen presenterade budgeten, eller 72 miljarder kronor för utbildning och universitetsforskningsområdet så kanske det ger en lite bättre bild av vilken utmaning det handlar om.

Utmaningen kan också illustreras som på bilden. SKL konstaterar att ”De strukturella utmaningar som kommunsektorn står inför är större än dem vi har sett under den senaste 50-årsperioden.” Det är med beaktande av detta läge än mer obegriplig att regeringen avser att gå vidare med det förslag som Reepalu har presenterat och förvärra situationen än mer. Ett förslag som innebär att rörelsemarginalen för alla välfärdsföretag stryps vilket gör att många välfärdsföretag inte kommer att ha möjlighet att driva verksamheten framöver. Kravet att acceptera Reepalus modell är nämligen också kopplat till tillståndet att bedriva verksamhet. Om du inte håller dig inom Reepalus modell så får du inget tillstånd. Därmed blir det mycket tydligt ett val för alla som idag driver friskola, eller andra typer av välfärdsföretag. Detta innebär självklart att kommunerna riskerar att få ta hand om bl a ytterligare över 340.000 barn som idag går i fristående skolor, skolor som levererar goda resultat och som föräldrar och elever är nöjda med.

Dessa ska nu offras av politiska skäl. Familjers valfrihet offras för att inte statsminister Löfven ska riskera att förlora makten. Den som läser SKLs dystra, för att inte säga skrämmande, ekonomirapport kan lätt konstatera att Sverige idag har en regering som med berått mod och öppna ögon är beredda att driva en politik som drastiskt försämrar de ekonomiska förutsättningarna för landets kommuner och landsting och därmed drastiskt försämra förutsättningarna för utvecklingen av välfärdstjänsterna.

Kommunerna räknar med att det kommer att behövas ca 600 nya förskolor och 300 nya grundskolor fram till 2020. SKL konstaterar att en ökad investeringsvolym innebär ökade driftskostnader som kommer att ta allt större utrymme i kommunernas driftsbudgetar. Men det är ju ingen naturlag att alla dessa investeringar ska göras av kommunerna. Det finns gott om privata aktörer som är beredda att investera i fastigheter och som är beredda att driva friskolor, om förutsättningarna finns. Och som dessutom gör det effektivare och mer kostnadseffektivt.

Hur kan landets kommunpolitiker, oavsett politisk tillhörighet, acceptera att regeringen kör vidare på spåret att få bort privata aktörer inom vård, skola och omsorg? De borde inse att regeringens anti-välfärdspolitik inte bara drabbar alla de som valt friskolor, privata vårdcentraler eller privat äldreomsorg, alla de hundratusentals som jobbar i dessa verksamheter utan också alla invånare i landet som får betala onödigt mycket för en välfärd som dessutom riskerar att bli sämre än den som erbjuds idag.

Läs gärna Almegas utmärkta rapport Välfärdsutmaningen.

Skolverkets yttrande över Skolkommissionens förslag ”Samling för skolan” är en intressant läsning och långt ifrån den lovsång som utbildningsminister Fridolin framför över Skolkommissionens förslag. I flera fall sammanfaller deras yttrande med vårt eget yttrande, vilket vi givetvis tycker är bra. De stöder förslaget om aktivts skolval, de anser inte att lägeskommunen ska ta ansvar för gemensam kö för friskolor och kommunala skolor. De avfärdar förslaget om lottning och efterfrågar i flera fall bättre underlag samt konsekvensanalyser.

Skolverket skriver bland annat ”Det framgår inte i tillräckligt hög grad hur de förslag som läggs fram ska leda till en utbildning av högre och jämnare kvalitet i landets skolor. Skolverket hade önskat se en mer utvecklad argumentationskedja om länken mellan förslagen om minskad skolsegregation och en mer likvärdig utbildning. Skolverket vill understryka att det är viktigt att skolan har höga förväntningar på alla elever. En elev kan ha behov av stödinsatser oavsett socioekonomisk bakgrund.”

Det jag särskilt vill lyfta i detta inlägg är vad Skolverket skriver om förslaget att ”huvudmannen aktivt ska verka för en allsidig social sammansättning”. De instämmer i och för sig i att det ska vara en allsidig social sammansättning i skolan. Men de är samtidigt kritiska mot Skolkommissionens förslag och avstyrker det med bland annat följande resonemang.

”Eftersom det är oklart vad som avses med en allsidig social sammansättning, hur förslaget ska tillämpas och att det saknas en tillräcklig konsekvensutredning utifrån olika elevgruppers perspektiv så bedömer Skolverket att det kan finnas en risk för elevers rättssäkerhet.” 

”Om huvudmannen beslutar om åtgärder utifrån målet ”en allsidig social sammansättning” måste eleverna på något sätt kategoriseras utifrån social bakgrund. Den kategori en elev bedöms tillhöra kan få betydelse för elevens möjlighet att gå vid en viss skolenhet. Effekten för den enskilda eleven kan bli sämre möjlighet att få önskad placering på grund av den sociala bakgrund som tillskrivs eleven. Huvudregeln enligt diskrimineringslagen är att en elev inte får ges sämre möjligheter än andra elever på grund av någon av de diskrimineringsgrunder som anges i lagen, dvs. kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.”

Det är inte klarlagt i vilken utsträckning som faktorer som bostadsområde, ekonomi, vårdnadshavarens utbildningsbakgrund eller eventuell etnicitet eller utländsk bakgrund kan påverka en elevs möjlighet att få en önskad skolplacering. Det är inte heller tydligt i vilka situationer som förslaget ska tillämpas.”

Skolverkets yttrande är ett välkommet ifrågasättande av detta mycket långtgående förslag. Att landets huvudmän och rektorer ska ta ansvar för att det råder en ”allsidig social sammansättning” i skolan är något som aldrig tidigare har gällt i Sverige. Frågan är om detta krav finns i något annat land. Jag är förvånad över att det är så många som, utan att verka ha funderat över konsekvenserna, anser att Skolkommissionens förslag är bra. Läs detta avsnitt en gång till ….måste eleverna på något sätt kategoriseras utifrån social bakgrund. Den kategori en elev bedöms tillhöra kan få betydelse för elevens möjlighet att gå vid en viss skolenhet. Effekten för den enskilda eleven kan bli sämre möjlighet att få önskad placering på grund av den sociala bakgrund som tillskrivs eleven.

Vill vi verkligen ha ett sådan samhälle? Mitt svar på den frågan är definitivt nej.

Kunskapsuppdraget måste vara skolans främsta uppdrag, och det ska gälla oavsett vilken bakgrund eleven har och oavsett elevsammansättningen i skolan. Och det är kunskapsuppdraget som alltför många skolor misslyckas med idag. Finns det något som ska vara mer prioriterat än just det?

Tack Skolverket!