Det finns ännu ingen sammanställning från departementet av remissvaren på Reepalus hårt kritiserade förslag om i princip vinstförbud för välfärdsföretagen. Det i sig gör det anmärkningsvärt att regeringen nu går vidare med förslaget, efter en uppgörelse med v. Eftersom jag tycker att det är viktigt att människor har klart för sig vad detta förslag innebär så tänkte jag ta mig friheten att citera ett antal remissyttrande. Dagens citat kommer från Riksrevisionen. De avslutar sitt remissyttrande på följande sätt:

”Utredningen har haft ett omfattande och svårt uppdrag som den har satts att lösa på kort tid. Riksrevisionen har full respekt för svårigheterna att under sådana förutsättningar kunna analysera och belysa alla de aspekter som uppdraget för med sig. Det saknas dock vitala delar i utredningens analys för att fullt ut kunna bedöma förslaget om vinstreglering och dess konsekvenser. Riksrevisionen anser att eftersom förslaget potentiellt kan ha vittgående följder så finns det särskild stor anledning att ta fram ett fullgott underlag inför de beslut som riksdagen har att fatta. Det är principiellt viktigt att förslag till förändringar i offentlig förvaltning med potentiellt stor påverkan på individ, företag och samhälle vilar på solid utredning och ett fullgott beslutsunderlag. Utredningen uppvisar brister i dessa avseenden.”

En inlindad men dock tydlig kritik och ett konstaterade att utredningen inte kan ligga till grund för lagförslag. Jobbet är helt enkelt inte klart enligt Riksrevisionen.

Tidigare i sitt yttrande skriver de;

”Riksrevisionen anser att det hade varit önskvärt att utredningen tydligare belyst konsekvenserna av ett vinsttak utifrån en analys av välfärdsföretagens agerande på basis av förväntad avkastning. Det hade skapat en bättre grund för en bedömning av i vilken utsträckning vinstdrivande företag kommer att lämna marknaden och vilken påverkan det har på verksamheterna i välfärdssektorn.

Dessutom bör analysen av i vilken utsträckning det finns beredskap och kapacitet hos kommunala och statliga huvudmän att kompensera för de eventuella bortfall av välfärdsproduktion som kan bli följden av utredningens förslag kompletteras.

Riksrevisionen saknar därtill en konsekvensanalys avseende de bevekelsegrunder som föranlett att välfärdssektorn öppnats upp för privata initiativ de senaste decennierna, som påverkan på investeringar, nyföretagande, konkurrens och produktivitet av de förslag utredningen lämnar.

Sammantaget borde ovanstående kompletteringar av analysen vara av stort intresse för beslutsfattare inom stat och kommun i ljuset av de växande behov som framöver förväntas inom svensk välfärdssektor till följd av bland annat den demografiska utvecklingen. Dessa aspekter förtjänar en bredare och djupare belysning än den som ges i utredningens delbetänkande. Kompletteringar enligt ovan är dessutom vitala om analysen ska kunna tjäna som ett fullgott beslutsunderlag för riksdagen att ta ställning till.”

Det är bara att beklaga att Sverige har en statsminister och en regering som inte instämmer i Riksrevisionens bedömning av vikten av att ha ett fullgott beslutsunderlag innan man går vidare med ett lagförslag. Vad kostar inte detta skattebetalarna?

Förre finansministern K-O Feldt har också idag gått ut och kritiserat regeringen för deras agerande och påmint om löntagarfondsdebatten och hur den skadade relationerna med näringslivet. Ett välkommet inlägg.

/

 

 

”Det som gör frågan svår framgår av följande samtal jag hade med en sympatisk socialdemokratisk riksdagsman Jamal El-Haj för någon månad sedan. Han tyckte 7 % avkastning var bra, man får ju nästan inget i banken?  Men sa jag, det är inte 7 % på investerat kapital vi talar om eller att 7 % i marginal tillåts. Det är 7 % på ett operativt kapital och detta operativa kapital är 0 för många företag. Vi vet ju alla att 7 gånger 0 blir 0, det vill säga i praktiken ett vinstförbud.” 

Ovanstående är ett citat från den debattartikel som entreprenören Dan Olofsson hade i Sydsvenska Dagbladet  i somras. Det är en artikel som alla borde läsa, inte bara politiker utan också journalister. Trots den omfattande debatten så tror alltjämt många journalister att förslaget handlar om investerat kapital. Det är fel. Bland allmänheten och även bland politikerna verkar den allmänna uppfattningen vara att det är ett tak som innebär att rörelsemarginalen (vinsten) får uppgå till max 7 procent. Det är också fel.

Fredrik Johansson har illustrerat okunskapen hos ledande politiker och ledarskribenter väl i sin artikel i SvD idag.

Widar Andersson har också tagit upp sina partikamraters hantering av denna fråga och menar att det är osmaklig cynism. Han konstaterar att ”Reepalus utredning har fullkomligt krossats av stora och tunga remissinstanser i staten, näringslivet och i politiken/fackföreningsrörelsen. Att använda en sådan utredning som underlag för en proposition är ovärdigt.” Han fortsätter ” Jag förtvivlas av att höra kloka personer som civilminister Ardalan Shekarabi – och den socialdemokratiska propagandaapparaten i stort – sprida osanningar om att de föreslår sju procents vinsttak eller om att lärare och undersköterskor sugs ut av kapitalisternas vinstjakt i välfärdsföretagen. Vore det som symbolisterna påstår så skulle ju lärare och undersköterskor fly från sina jobb för att hitta fina och bättre jobb hos kommuner och landsting. På dagens arbetsmarknad får lärare och undersköterskor jobb direkt. Men verkligheten är helt annorlunda. Undersökning på undersökning visar att medarbetarna trivs bättre hos de privata företagen.”

Jag kan bara instämma. Det djupt upprörande att se hur regeringspartiets företrädare nu rider på allmänhetens okunskap när det gäller välfärdsföretagen. Har de ingen skam i kroppen?

De vet att allmänheten har en helt skev bild av vinstmarginalerna i välfärdsföretagen. Därför nämner de aldrig de korrekta siffrorna. Av en SIFO-undersökning som Entreprenörskapsforum beställt om allmänhetens uppfattning om vinstnivåerna i välfärdsföretagen framgår det att 52 procent tror att de uppgår till 10 procent eller mer och var tredje tror att det ligger på över 20 procent. I själva verket handlar det om 4-6 procent. Man kan undra hur svaren skulle bli om frågan ställdes till riksdagsledamöterna som ska fatta beslutet…..

Varje dag går över 340.000 barn och elever till fristående skolor, flera hundratusen ytterligare skulle vilja göra det och står i kö för att få en plats. De lär få vänta, för vem vågar investera i nya skolor med detta läge? Över 61.000 medarbetare går till jobbet i dessa skolor, företag levererar till dessa skolor och det handlar om drygt 4.000 verksamheter som i stor utsträckning drivs av kvinnor.  Alla dessa har gjort ett aktivt val. Nu vill s, v och mp i skön förening ta död på deras och alla andras möjlighet att välja förskola, skola, gymnasieskola, äldreomsorg mm. För det är det som blir effekten om Reepalus förslag blir verklighet. Det cyniska politiska spel som nu sker med människors vardag är förfärligt och ovärdigt en demokrati. Och uppenbarligen har de inte ens koll på vad förslaget innebär – hur kan moralen i politiken sjunka så lågt?

Maria Jacky har beskrivit väl vad förslaget innebär för hennes verksamhet, om det blir verklighet. Hon tvingas gå med förlust.

Frågan är om någon företrädare för regeringspartierna har läst remissyttrandena där tunga myndigheter har avvisat Reepalus förslag.

Talet om att kommunerna står risken om en friskola går i konkurs kommer onekligen i en annan dager när regeringen med berått mod, väl medveten om den kritik som utredningsförslaget fått och om vilka konsekvenser som det kan leda till pga bristen på möjligheter att bygga upp en buffert, driver fram nedläggningar och därmed ökar bördan för landets kommuner.

Gårdagens besked från civilminister Shekarabi om att regeringen kommer att gå vidare med det fullständigt sönderkritiserade förslag som Reepalu lagt, borde göra hans partikamrater i SKL och landets kommuner mycket bekymrade. Redan idag har landets kommuner, inte minst tillväxtkommunerna, enorma utmaningar när det gäller att tillgodose det ökade behov som finns av nya förskolor, grundskolor, äldreboenden, vårdcentraler mm pga befolkningsökningen. Det blir allt fler barn och allt fler äldre som har behov av vård, skola och omsorg. SKL beräknar att utbyggnadsbehovet under de kommande dryga 5 åren är ca 600 förskolor och ca 350 skolor. Jag var på ett seminarium i Almedalen där Skanska presenterade en intressant rapport om behovet av nya skolor. De har kommit fram till att det behövs ca 1000 nya förskolor och skolor under de kommande 10 åren.

Så här ser alltså behovet ut. Många kommuner inser att de behöver hjälp för att klara av detta och har vänt sig till privata aktörer. De ser gärna att friskolor etablerar sig i kommunen och därtill är de tacksamma som skolinvesteringarna kan göras av någon annan än kommunen. Man kan undra hur de tänker nu i kommunerna.

Blir Reepalus förslag verklighet riskerar kommunerna att få ytterligare minst 340.000 barn och elever att ta hand om i den egna verksamheten. Talet om att kommunerna står risken om en friskola går i konkurs kommer onekligen i en annan dager när regeringen med berått mod, väl medveten om den kritik som utredningsförslaget fått och om vilka konsekvenser som det kan leda till pga bristen på möjligheter att bygga upp en buffert, driver fram nedläggningar och därmed ökar bördan för landets kommuner.

För att ge en liten bild av vad det handlar om så går tex 46% av Uppland-Väsbys grundskoleelever i friskolor, 38 % av Strängnäs, 21 % av Överkalix grundskoleelever, 25% av Älvkarlebys och 19 % av Eskilstunas. Tittar vi på gymnasieelever är det tex 41% av Oxelösunds gymnasieelever som går i en friskola, 46% av Burlövs och 47% av Öckerös. Hur ska de klara att hantera ett läge där dessa friskolor försvinner?

Regeringens hantering är inte seriös. De påstår att de vill säkerställa att skattepengarna går till rätt saker. Vad kostar inte detta som de håller på att ställa till med?

Landets kommunpolitiker borde reagera samfällt mot detta cyniska agerande från sina partikamrater på riksplanet inom s, v och mp. I alla landets kommuner finns det invånare som har en friskoleplats, i en förskola, grundskola eller gymnasieskola. Det är bara 20 kommuner i landet som inte har någon elev som går i en fristående grundskola.

En sak till – här är helhetsbilden över alla områden, enligt SKL, observera datumet – före flyktingvågen…..

 

Företrädare för miljöpartiet har länge talat om vikten av mångfald och valfrihet. Nu är de med och tar död på en hel bransch och bidrar till att avskaffa skolvalet.

Frågan är om något utredningsförslag har blivit så totalsågat av remissinstanser, tunga myndigheter såväl som företag, organisationer som kommuner, som Reepalus förslag om vinsttak. Trots detta går regeringen nu vidare med förslaget för skola och omsorg. Det är helt orimligt. PwC har konstaterat att det inte går att bedriva verksamhet utifrån dessa förutsättningar. Det innebär att ca 61.000 medarbetare i friskolor och över 340.000 barn och ungdomars skolplatser riskerar att försvinna. Hur många kommuner har beredskap för att ta hand om dessa barn och ungdomar?

• Det är sorgligt att ideologin går före allt annat. Väl medvetna om konsekvenserna läggs nu förslag som innebär att några av landets mest framgångsrika skolor tvingas stänga. Sällan har vi sett prov på en så cynisk politik.

Företrädare för miljöpartiet har länge talat om vikten av mångfald och valfrihet. Nu är de med och tar död på en hel bransch och bidrar till att avskaffa skolvalet.

Socialdemokraterna säger sig värna om företagens villkor. Nu slår de in på en väg som innebär att politiken ska bestämma avkastningen i företag. Det är ett helt unikt ingrepp i företagens villkor och strider med all sannolikhet mot äganderättsskyddet. Professor Lars Henriksson har analyserat detta i sin rapport. Vilken bransch kommer härnäst? En näringsminister som stödjer ett förslag som detta kan ingen näringslivsföreträdare lita på.

9 av 10 småbarnsföräldrar anser att det är viktigt att kunna välja skola och förskola. Om detta förslag blir verklighet så kan de glömma möjligheten att välja ett privat alternativ. Förslaget drabbar nämligen alla friskolor oavsett driftsform.

Riksrevisionen, Konkurrensverket, Sveriges Advokatsamfund är bara några exempel på tunga remissinstanser som avfärdat förslaget för att det är orealistiskt, har bristande konsekvensanalys mm

Riksrevisionen sammantagna bedömning blir att utredningen inte utgör ett fullgott beslutsunderlag för att införa en vinstbegränsning för företag som bedriver välfärdsverksamhet.

”Inledningsvis vill Advokatsamfundet särskilt betona att det finns en uppenbar risk att förslaget strider mot:
* Regeringsformen (näringsfriheten),
* Europakonventionen (äganderätts- och egendomsskyddet), och
* de fria rörligheterna i EU-rätten

 

Det är också ytterst oklart vad Skolkommissionen menar med ”en allsidig social sammansättning” av elever. De anser att innebörden ska bero på de lokala förhållandena. Det kommer alltså finnas stort utrymme för lokala diskussioner om vad som är en ”bra” respektive ”dålig” elevbakgrund på skolor, snarare än vilka insatser som krävs för att alla skolor ska hålla hög kvalitet.

Idag har vi lämnat in vårt remissyttrande över Skolkommissionens förslag. Det är mycket som vi kan instämma i när det gäller kommissionens resonemang. Betänkandet innehåller inte så många skarpa förslag, däremot föreslag på tillsättandet av minst 10 ytterligare utredningar. Det var ett misstag av utbildningsministern att inte ta med företrädare för skolhuvudmännen i kommissionen. Då hade förslagen kunnat bli bättre förankrade hos fristående och kommunala skolhuvudmän. Nu valde ministern en annan väg och det ger oss i och för sig frihet att säga vad vi tycker.

Rubriken på pressmeddelandet som skickats ut idag är ”Skolkommissionen nedprioriterar kunskapsuppdraget”. Hur kan vi påstå det undrar några?

Ett av de få skarpa förslag som kommissionen har är att det ska skrivas in i skollagen att ”..huvudmannen aktivt ska verka för en allsidig social sammansättning av elever på sina skolenheter.” Och att ”Rektors ansvar för att inom skolenheten verka för en allsidig social sammansättning av undervisningsgrupper ska skrivas in i läroplanen.” Förslaget kan ju ytligt sett låta bra – men det innebär ett steg som aldrig tidigare tagits i svensk skola. Förslaget är olyckligt, det leder till ökat fokus på elevernas bakgrund i stället för på brister i skolornas arbete. Därmed missar man kärnan till problemet med resultatskillnaderna i skolan. Forskning visar att det är otillräckliga insatser från skolor, brist på kunskapsfokus och låga förväntningar, snarare än elevers bakgrund, som ger svaga resultat. Och hur Skolkommissionen har tänkt att detta ska kunna kombineras med deras utmärkta förslag om att det införs ett aktivt skolval, att alla ska välja skola, är minst sagt oklart.

Vi skriver i vårt yttrande

• ”Skolkommissionens förslag innebär ett helt nytt synsätt på den svenska skolan. Att någon ska ha ansvar för att tillse att det blir en allsidig social sammansättning (ett dessutom odefinierat begrepp) har aldrig tidigare förekommit i Sverige. Det har varit närhetsprincipen som har gällt och i och med det fria skolvalet, just individens val. Förbundet ifrågasätter om Skolkommissionens förslag är förenligt med den svenska diskrimineringslagstiftningen. Skolkommissionen konstaterar också att det finns en brist på forskning om effekter av åtgärder för att minska skolsegregationen.” ”Öppenhetskravet som gäller för fristående skolor idag, skulle med en sådan bestämmelse sättas ur spel. Den fristående skolan skulle alltså på något sätt göra ett urval bland eleverna för att få till stånd ett jämnare elevunderlag? Hur skulle det i så fall gå till? Ska skolor fråga efter bakgrundsfaktorer vid vårdnadshavarens ansökan till skolan?”

Det är också ytterst oklart vad Skolkommissionen menar med ”en allsidig social sammansättning” av elever. De anser att innebörden ska bero på de lokala förhållandena. Det kommer alltså finnas stort utrymme för lokala diskussioner om vad som är en ”bra” respektive ”dålig” elevbakgrund på skolor, snarare än vilka insatser som krävs för att alla skolor ska hålla hög kvalitet. En annan fråga är om svaret på vad som är en ”allsidig social sammansättning” är detsamma för en huvudman vars skolor har hög och jämn måluppfyllelse jämfört för en huvudman vars skolors måluppfyllelse varierar mycket? Hur ska fördelningen av elever mellan skolor värderas om den är ett resultat av vårdnadshavarnas aktiva val? Det är svårt att se hur någon kan påstå att ett sådant förslag stärker likvärdigheten utifrån ett individperspektiv och dessutom försvinner ju alla möjligheter för individen att kunna förutse utgången av sitt skolval med detta skönsmässiga inslag. Vi avvisar bestämt detta förslag till lagändring. Förbundet anser att skolans kompensatoriska uppdrag är betydligt mer väsentligt och att en skola ska kunna öka alla elevers skolresultat oavsett bakgrund.

Med detta sagt finns det flera bra förslag

• tillstyrker förslaget om att statens möjligheter till ingripande mot offentliga respektive enskilda skolhuvudmän görs mer likvärdiga
• tillstyrker förslaget om att inrätta ett nationellt professionsprogram för lärare och skolledare. Förbundet anser dock inte att den nationella funktion som föreslås i tidigare avsnitt ska styra, leda, beställa, utvärdera programmet
• tillstyrker förslaget om att komplettera läroplanerna för att markera elevers eget ansvar för lärande, respekt och hänsyn och att bidra till en god skolmiljö (avsnitt9)
• tillstyrker förslaget om en ny bestämmelse som innebär att kommunens placering av barn på en enhet ska göras utifrån en ansökan från vårdnadshavarna (avsnitt 10)

Vi avstyrker bl a förslagen

• att en ny bestämmelse införs som innebär att kommunen har rätt att frångå närhetsprincipen från årskurs 7 vid placering av elev på en enhet om fler söker än antal platser
• att ta bort kötid som urvalsgrund vid fristående skolor
• att lottning ska ersätta kötid som urvalsgrund vid fristående skolor, då fler elever söker till skolan än vad som finns plats för
• att tillsätta en utredning i syfte att ta fram ett system för gemensam antagning, då detta dels redan är utrett, dels är obehövligt

Bland övriga kommentarer från vår sida, till resonemang i betänkandet märks bl a

• Vi delar inte kommissionens utgångspunkter för en myndighetsöversyn som handlar om ytterligare stödjande verksamhet regionalt, samt begränsning av Skolinspektionens uppgifter. Förbundet bedömer att det finns ett behov av en stark och skarp Skolinspektion. Skolinspektionen bör överta godkännande och tillsyn av fristående förskolor
• Vi delar Skolkommissionens bedömningar om behovet av ökade satsningar för att säkra tillgången till behöriga lärare och skolledare, men anser att betydligt många fler insatser måste övervägas, både på kort sikt och lång sikt. Dessa lösningar kan också innebära ett ökat ansvar för arbetsgivare att med stöd av undantag i lagstiftningen bedöma om en lärare är skicklig nog att undervisa och sätta betyg, trots bristande behörighet. Vidare krävs en större öppenhet till t.ex. entreprenad och andra lösningar.
• Vi instämmer i bedömningen att det krävs ökad tillgång till behörighetsgivande utbildningar för lärare
• Vi delar uppfattningen att möjligheterna för rektorer att delta i befattningsutbildningen behöver stärkas. Förbundet anser dock att staten bör bidra med ökad finansiering, särskilt för mindre huvudmän.
• Vi delar bedömningen om behovet av att skapa bättre tillgång till utbildningar som bidrar till utökad behörighet för lärare, samt goda villkor för deltagande. Sådana villkor handlar återigen enligt vår uppfattning om möjligheter till ökad statlig finansiering för att möjliggöra ökat deltagande från lärarnas sida.
• Vi instämmer i kommissionens bedömning att lärarutbildningen behöver ses över, troligen i mer ingripande form än vad kommissionen angett. Därtill anser förbundet att det skulle leda till god utveckling om det gavs möjlighet även till fristående lärarutbildningar.
• Vi delar kommissionens bedömning att stärkt forskningskapacitet för att möta skolans och lärarutbildningarnas behov krävs. Förbundet vill framhålla Skolforskningsinstitutets uppdrag i det sammanhanget, samt att fasta forskarplatser bör knytas till lärosätena.
• Vi anser att skolans organisation och ett tydligt ledarskap är två av de mest väsentligaste framgångsfaktorerna för höjda resultat i skolan.
• Vi delar Skolkommissionens bedömning att arbetet med att digitalisera de nationella proven ska prioriteras
• Vi instämmer även med Skolkommissionen att digitala redskap bör användas mer effektivt i skolan och att andra vägar bör prövas för att minska administrativa bördor
• Vi anser också att staten bör ta sin del av ansvaret för att minska de administrativa pålagor som ges till skolhuvudmännen, med att se över utformning av både nuvarande och kommande regelverk i det avseendet.
• Vi anser att det ligger en stor fara i att enbart koncentrera sig på elevers bakgrundsfaktorer i stället för kunskapsresultat. Det riskerar leda till att huvudmän, skolledare och lärare ”skyller” skolans sämre resultat på eleverna i stället för att ta ansvar för sitt kompensatoriska uppdrag.

 

Varför vill Skolverket inte ha nationell statistik om frånvaro?

Läser i Dagens Samhällen en debattartikel där författarna förvånas över att Skolverket motsatt sig ett utredningsförslag som innebär att det ska finnas nationell statistik för frånvaro i skolan. Kan instämma i denna förvåning. Friskolorna besvarade också denna remiss och där konstaterade vi ” Förbundet instämmer i bedömningen att det behövs en bättre och samlad nationell statistik om skolfrånvaro och att Skolverket bör ges ett sådant uppdrag.” Samtidigt underströk vi att det inte får bli en allt för långtgående detaljeringsgrad, som förslaget om att det ska införas en specifik funktion vid varje skola. Det måste vara upp till varje skola att avgöra rutinerna för registrering av ogiltig frånvaro, men det är viktigt att det sker. Däremot är det naturligtvis bra att det finns riktlinjer för registrering och uppföljning. Vi vet att ogiltig frånvaro påverkar skolresultatet och därför är det viktigt att alla skolor, som en naturlig del i ett systematiskt kvalitetsarbete, också har koll på närvaron. Och precis som SKL menar vi att det är en viktig fråga att hålla koll på, såväl lokalt som nationellt. Så Skolverket borde också vara intresserat av att det finns nationell statistik på detta område.

 

Det finns anledning att kommentera den slutreplik som SvD publicerar på min replik på Lina Stenberg, kommunikationschef Tankesmedjan Tiden och Anders Österberg (S) ordförande Unga Örnar, riksdagsledamot debattartikel i måndagens tidning. Låt oss titta på vad de påstår i sin artikel. För de säger sig se till forskning och empiri samtidigt som de kommer med påståenden som

1. ”..friskolereformen som sådan varit en experimentverkstad utan dess like. Sverige är det enda landet i världen som har ett så långt gånget marknadiserat system. Andra länder hänvisar ofta till vår utbildningsmarknad som ett avskräckande exempel. Därför har detta heller inte införts någon annanstans, förutom i Chile där det sedan avskaffades av goda skäl.” 
2. ”Det är bekymrande att Friskolornas riksförbund inte verkar se något problem med den eskalerande skolsegregationen och de ökade klyftorna i skolresultat under senare år. Inte heller verkar man se sig själv som en aktör som faktiskt haft del i den här negativa utvecklingen. För på tal om forskning – det finns en mycket tydlig koppling mellan friskolornas framfart och den eskalerande skolsegregationen.” 
3. ”Enligt professor Jan-Eric Gustavsson, en av Sveriges mest erfarna skolforskare, går vi mot en alltmer anti-kompensatorisk skola. Lärare med mest kompetens och erfarenheter dras till skolor med mer högpresterande elever. Skolor längre ut i förorterna har en högre personalomsättning och svårare att rekrytera. Det blir en ond cirkel när elever i störst behov av bra pedagogik blir de som erbjuds de sämsta möjligheterna. Detta måste vi sätta stopp för snarast. Så för att få en verkligt bra skola behöver motiverade, erfarna skolledare och lärare finnas på samtliga – inte bara vissa – skolor. Därför bör placering av elever, enligt vårt tidigare förslag även kombineras med kommuners aktiva placering av skolpersonal. ”

Mina kommentarer:

1. Det svenska friskolesystemet, som för övrigt fyller 25 år iår, är unikt.  Inget annat land har gjort det möjligt för fattiga familjer att fritt välja skola, där skolpengen följer eleven, där det är förbjudet att ta ut avgifter, där friskolan inte får välja elever, där friskolorna omfattas av samma regelverk som den kommunala skolan och där friskolans tillåtna intäkt- skolpengen – beslutas av kommunen. Att jämföra detta system med Chile är helt orimligt och det faktum att det alltid är denna jämförelse som tas upp av friskolemotståndarna visar att de saknar helt andra argument. Privatskolor/friskolor finns i många andra länder. Men där kostar de pengar och där kan skolorna sålla elever och ofta har de också ett separat skolsystem för privatskolorna. Se mer om detta i min blogg om det seminarium som vi hade tillsammans med Svenskt Näringsliv i just denna fråga, om det unika svenska skolpengssystemet.
2. IFAU har i sin forskning visat att segregationen huvudsakligen beror på boendesegregationen. När kommuner tillämpar närhetsprincipen för skolplacering får den fullt utslag. Så påståendet att det ”finns en mycket tydlig koppling mellan friskolornas framfart och den eskalerande skolsegregationen” stämmer helt enkelt inte. Det är kanske därför författarna inte refererar till någon forskning i den delen. … IFAU har också visa att när friskolor etablerar sig i en kommun så förbättras den kommunala skolans resultat. Detta även med hänsyn taget till ev betygsinflation (som ju dessvärre förekommer oavsett huvudman). Friskolornas riksförbund är mycket bekymrat över att det råder så stora skillnader mellan skolor i landet. Men till skillnad från debattörerna – som drar slutsatsen att lösningen på detta är att tvångsblanda eleverna – så fokuserar vi på ledningen och styrningen av skolan. Vi välkomnar därför att det nu börjar komma forskning även i Sverige om vad som kännetecknar framgångsrika skolor, med fokus på kunskapsförmedlingen.
3. Det är bekymmersamt att så många skolor inte klarar av det kompensatoriska uppdraget. Men att påstå att detta beror på friskolorna är minst sagt magstarkt. Idag går 85 procent av alla grundskoleelver i kommunala skolor. Det är hög tid att börja fokusera på problemen där de finns! Visst är det ett problem att skolor i utanförskapsområden inte attraherar duktiga lärare. Men inte heller det löser man genom att tvångsblanda elever som debattörerna föreslår. Ledarskapet i skolan är viktigt och det är där man måste börja om man vill attrahera duktiga lärare till skolor med tuffa förhållanden. Skolinspektionens rapport om hur skolhuvudmännen jobbar för att nå de nationella målen är mycket intressant. Ingen av de stora kommunerna gick igenom granskningen utan anmärkning. Men flera av de stora friskolehuvudmännen gjorde det. Och en viktig anledning till detta var ledarskapet och ett systematiskt kvalitetsarbete. Det är kanske också därför som lärare trivs bättre i fristående skolor än i kommunala skolor…..

Det finns mycket mer som jag skulle kunna kommentera maa av repliken. Som tex att Sverige är ett av de länder inom OECD som har minst skillnad mellan skolor när det gäller elevers socioekonomisk sammansättning. Något som Hans Bergström har varit ganska ensam om att påpeka i debatten.

Mycket av det som debattörerna nämner i sin artikel har med ledarskapet i skolan att göra. Det är ett enormt problem att vi i dagens Sverige har elever som kan gå igenom grundskolan utan att skolan har koll på elevens kunskapsnivå. Skolinspektionen hade förra hösten mycket intressanta temadagar om detta. De gav skrämmande perspektiv av hur det kan fungera. Det är en fråga som inte alls har med friskoleetablering att göra – det handlar om hur skolan jobbar.

Till slut: det debattörerna föreslår för att lösa det som de anser vara ”en mer ojämlik skola” är ” …att kommunerna på ett ordnat sätt blandar elever från olika stadsdelar. Att liksom i Malmö dela upp elever från olika områden och olika bakgrunder är inte bara ett sätt att öka alla barns möjligheter till bra utbildning. Det blir också ett naturligt sätt att mötas och faktiskt bryta den homogeniserade isoleringsprocess som just nu pågår i vårt land.” Det är detta synsätt som jag kallar för social ingenjörskonst i min replik.

Det som de föreslår har aldrig tidigare gjorts i Sverige. Att politiker eller byråkrater medvetet ska gå in och se till att det blir ”rätt blandning av elever” i alla skolor är något helt nytt i Sverige. Det går inte att hävda – som de gör – att exemplet från Malmö visar att det fungerar. För som jag konstaterade i min replik så häpnar forskare över att denna slutsats har dragits utifrån Malmöexemplet. Friskolereformen har varit en viktig reform för Sverige. Det har aldrig tidigare varit så många elever som går i fristående skolor som idag. Vi vill att fler ska få kunskap om att alla kan välja skola. Därför välkomnar vi att Skolkommissionen föreslår att det ska införas ett obligatoriskt skolval. Något som faktiskt Malmö kommun redan har beslutat göra, vilket debattörerna inte verkar känna till.

Låt oss hoppas att det finns förnuftiga skolpolitiker som förstår vikten av att nu fokusera på det som forskning runt om i världen visar är vägen till framgång och goda skolresultat – ledarskapet i skolan och vad som händer i klassrummet. Det som Matz Nilsson och Mats Rosenkvist skrev om på DN Debatt igår.

/

I måndagens SvD fanns det en debattartikel som jag ansåg viktig att svara på. Den uppmanade kommuner till att medvetet blanda elever i klasserna. I praktiken en uppmaning att negligera elevens skolval. Det är intressant att det alltjämt finns många som anser att skolans ska prioritera ”rätt blandning av eleverna” framför kunskapsuppdraget. Det bästa sättet att komma till rätta med segregationsproblemen är att se till att alla elever- oavsett bakgrund – får en bra utbildning. Dessvärre verkar den svenska skoldebatten alltid hamna i fokus på elevens bakgrund, och därmed kommer kunskapsmålen i andra hand. Detta trots att det finns mycket forskning som visar på vikten av att fokusera på kunskapsmålen. Därav denna replik på SvD Brännpunkt.

”Lek inte sociala ingenjörer i skoldebatten”

REPLIK |Det är hög tid att svensk skoldebatt utgår ifrån fakta och empiri. Önsketänkande om kamrateffekter och ”rätt blandning av eleverna” är inte lösningen på skolans utmaningar, skriver Ulla Hamilton, vd Friskolornas riksförbund, i en replik i SvD.

 

Ni som följer friskolebloggen vet att jag vid flera tillfällen har lyft två frågor som är oerhört viktiga för den svenska skolan

1. Den stora lärarbristen – det beräknas saknas ca 60.000 lärare om bara några år.
2. Det kraftigt ökade behovet av platser i förskolor och skolor pga det ökade barnantalet.

Morgonens nyheter toppades av det behöver byggas många nya skolor i landet för att klara befolkningsökningen. Nyhetsinslaget handlade om hur kommunerna ska klara denna enorma investering. Det andra nyhetsinslaget handlade om den stora lärarbristen. Att det beräknas ca 60.000 lärare inom bara några år. Tidningen Skolvärlden skriver om det här.

Det är välkommet att detta lyfts upp. Detta är egentligen ingen nyhet för de som är insatta i den svenska skolproblematiken. Att lösa lärarbristen med att utöka antalet utbildningsplatser på lärarutbildningen är ingen lösning på problemet. En av utredarna på UKÄ konstaterar att det enligt deras beräkningar skulle krävas 21.000 nybörjare på lärarutbildningen varje år för att komma till rätta med lärarbristen, 8.000 fler än idag. Det innebär att ca 1/4 av de som lämnar gymnasiet med behöriga betyg skulle behöva börja på lärarutbildningen. Det är inte rimligt. Lägger man dessutom till att genomströmningstiden är ca 9 år och det är stora avhopp på utbildningen så inser man snabbt att det behövs andra åtgärder. För att komma till rätta med lärarbristen krävs det snabba och kreativa åtgärder. Jag skrev om det för ett år sedan. En av flera lösningar, men där det tvekas, är att att öka möjligheterna till distans- och fjärrundervisning. Det är bättre med en lärare på distans än ingen alls. Har bloggat även om detta tidigare.

Det är inte en naturlag att det ökade antalet barn i skolåldern bara ska hanteras av kommunerna. Idag går ca 340.000 barn och elever i fristående förskolor, grund- och gymnasieskolor. Hundratusentals står i kö för att få en plats i en friskola. Många friskoleföretag vill växa men vågar inte i dagens läge. Hotet från Reepalus utredningsförslag gör att framtiden är väldigt osäker. Det gör också att många som skulle vilja starta nya friskolor inte vågar och att många som skulle vara intresserade av att avlasta kommunerna investeringskostnader för skolbyggnationer avstår från att göra detta.  Snacka om helt galen timing av den jakt på friskolor som sittande regering iscensatt tillsammans med sina vänsterkompisar.

Det är hög tid att regeringen Löfven låter de ideologiska skygglapparna falla, meddelar att den har lyssnat på den förödande remisskritik som Reepalus utredningsförslag fick från såväl myndigheter som mängder av andra aktörer, och slänger förslaget i papperskorgen. När/om det sker så kommer det att finnas många aktörer som är beredda att investera , starta nya friskolor och därmed bidra till att avlasta kommunerna en del av den börda som den demografiska utvecklingen skapar.

Om däremot Reepalus förslag blir verklighet får kommunerna än större problem. Eftersom förslaget innebär att det i princip blir omöjligt att bedriva verksamhet så måste kommunerna ta över de elever som idag går i friskolor. Det har kommunerna absolut ingen beredskap för.

Så utifrån regeringens perspektiv borde valet vara enkelt. Eller tänker de fortsätta på den inslagna vägen och göra situationen än värre för sina kollegor i kommunerna genom att försöka driva igenom Reepalus förslag? Det kanske kan bli nästa nyhetsinslag om lärarbristen- och skolplatsbristen. För många av de lärare som jobbar i friskolor idag har valt bort kommunala skolor. Det är inte alls givet att de skulle fortsätta att jobba för en kommunal huvudman.

Men som sagt – det är välkommet att debatten nu börjar handla om hur verkligheten ser ut.