Det är intressant hur stor energi som s-företrädare lägger på friskolor. Det senaste exemplet är (s)-kommunalrådet Schönström i Malmö, i Dagens Samhälle. Ibland kan man tro att 85 procent av alla grundskoleelever går i friskolor när det i själva verket är 85 procent som går i kommunala grundskolor. Det verkar också vara så att (s) politiker är lika okunniga om hur rörelsemarginalerna ser ut för friskolor som allmänheten. Allmänhetens uppfattning avviker med i genomsnitt ca 400 procent från hur verkligheten ser ut. Det har Henrik Jordahl, forskare på IFN visat i en undersökning.

I retoriken används omsorgen om skattebetalarnas pengar som argument när det gäller friskolorna och införandet av vinsttak. Men när det gäller den egna kommunala verksamheten så verkar det inte vara av intresse. En ESO-rapport om kommunal effektivitet som presenterades 2016 menade att det finns en enorm effektiviseringspotential om man jämför skolverksamhet i olika kommuner. Grundskolan skulle enligt dem kunna spara upp till 8 miljarder kronor och gymnasieskolan 3 miljarder. De skrivet ”Det förefaller alltså som om stora belopp årligen skulle kunna sparas om kommunerna bedrev verksamheterna mer effektivt.”

I rapporten ”Vinstbegränsning i välfärden – Om Välfärdsutredningens utgångspunkter och de samhällsekonomiska konsekvenserna av att begränsa välfärdsföretagens vinster” visas att det sk ”läckaget från välfärdsföretagen uppgår till 0,06 procent av kostnaderna för vård, skola och omsorg. Det handlar om 4,5 av 726,5 Mdr kr. Av de 4,5 ska då det dras av skatter, räntor, investeringar och resten blir då överskottet, (ca 2,9% ).

Dessa 4,5 kan ju förslagsvis jämföras med den effektiviseringspotential som finansdepartementets ESO-rapport visar på, som utöver de 11 mdr som nämns ovan, kan tillföras 12 mdr i effektiviseringspotential inom äldreomsorgen. Svenskt Näringsliv har också nyligen visat på stora effektiviseringsmöjligheter i den offentliga sektorn, eller med andra ord – hur vi kan få ut mer välfärdsverksamhet för skattepengarna. Det borde alla vara intresserade av.

Det är ett smart grepp att driva opinionsbildning, utan att ange fakta, och ge intryck av att det är helt andra saker som är problem än det som man själv skulle kunna åtgärda i den egna verksamheten. Men det är inte särskilt hederligt.

I Malmö kommun var det, enligt Grundskoleförvaltningens rapport ”Kunskapsresultaten i Malmö skolor 2016”, 26,7 procent av alla grundskoleelever i de kommunala skolorna som saknade behörighet till gymnasiet efter åk 9. Motsvarande siffra bland de fristående skolorna var ca 8 procent av eleverna. Det är en enorm utmaning för kommunens skolor att vända denna utveckling, inte minst mot bakgrund av att man dessutom har problem med att rekrytera lärare. 26,7 procent är dessutom exklusive nyanlända elever. Detta nämner inte kommunalrådet med ett ord i sin artikel.

Hur stor andel av grundskoleeleverna blir det som kommer att lämna skolan till våren utan behörighet till gymnasiet?

Den som är bekymrad över segregationen, och det finns det all anledning att vara – inte minst ser vi det i Malmö – så borde all kraft läggas på att vända dessa siffror i stället för att jaga friskolor och förhindra dem att etablera sig i Malmö. Det finns ingen ”vinstjakt” bland välfärdsföretagen. Däremot finns det uppenbarligen en ”välfärdsföretagsjakt” bland vissa politiker. Det är beklagligt. För denna destruktiva opinionsbildning innebär att man inte lägger kraft på det som borde prioriteras, att se till att den välfärdsutmaning som Sverige står inför kan hanteras på ett hållbart sätt. Det handlar om att tillgodose ökade behov av förskole- och skolplatser, äldreomsorgen, sjukvården, om att vända skolresultaten, att se till att fler vill jobba som lärare, sjuksköterskor och inom äldreomsorgen, för att bara nämna några exempel. Men istället för att göra detta ägnar sig regeringsföreträdare, s-politiker, fackföreningsföreträdare mfl åt att bedriva en opinionsbildning som riskerar att leda till att viktiga bidrag från individer och företag inte blir verklighet. I kommunalrådets fall hänvisar han dessutom till en utrednings beräkningar som sågats av alla experter som har satt sig in i den.

Debatten om skolan är intressant. Folkskolan har varit viktig för Sverige. Den gav alla barn möjlighet att läsa och skriva. Det i sin tur gav en grund för att studera vidare för vissa. Med åren har det blivit så att det i princip blivit ett måste att ha genomgått gymnasiet för att få ett jobb. Och nu annonserar minister Ekström att (s) vill se en obligatorisk gymnasieskola. I den politiska debatten vill många påföra skolan uppdrag som ligger vid sidan om kunskapsresultat, det handlar om värdegrunder, demokrati mm. Ibland låter det som att detta är viktigare än kunskapsresultaten.

Skolan ska vara likvärdig. Det är ett begrepp som tolkas olika beroende på vem som talar om det. I dagens SvD lyfter också Inger Enkvist frågan om skillnaden i inställning till  skolans uppdrag att höja varje elevs kunskapsnivå i Sverige jft med andra länder. Att lärarna har höga förväntningar på alla elever, oavsett bakgrund, vet vi är en viktig framgångsfaktor. Höga kunskapsresultat ger den bästa grunden för ”klassresor”, det visste Snörmakare Lekholm och det gäller alltjämt. Det är dock bekymmersamt när debatten om den svenska skolan mer verkar handla om att ha ”rätt blandning i skolan” än om att se till att alla elever, oavsett bakgrund, får bästa möjliga förutsättningar för att höja sina kunskapsresultat. För det är faktiskt det senare som är uppdraget för skolan.

Går man till Skollagen och tolkningen av densamma framgår detta. Skolverket skriver inledningsvis i sin ”Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 [Reviderad 2015]” under rubriken ”En likvärdighet utbildning” bland annat följande:

”En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska färdelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns ocks olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbild­ningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla.”

Detta är ett viktigt förtydligande av vad som menas med likvärdig skola som många medvetet eller av okunskap, bortser från i debatten. För i den all­männa debatten sätts det oftast ett likhetstecken mellan likvärdig och lika. Således en felaktig tolkning enligt Skolverket.

För ett drygt år sedan presenterade Svenskt Näringsliv en intresssant rapport om just likvärdighet. Slutsatserna i den rapporten tyder på att det inte finns någon motsättning mellan en konkurrensutsatt, kunskapsorienterad och behovsstyrd skola. Jag återger dem i punkter nedan. Detta baserades på ett antal viktiga resultat som är lika aktuella idag och förtjänar att beaktas i de diskussioner om skolval och en likvärdig skola som är minst lika aktuella idag som för ett år sedan.

• Begreppet likvärdighet i skolan är mångfacetterat och på många sätt problematiskt att använda som mått. Enligt skollagen innehåller begreppet fyra olika aspekter. Lika tillgång till utbildning och kvaliteten i utbildningen är prioriterade enligt lagen. Andra aspekter som ingår i skolans uppdrag är att också stimulera elever att nå så långt möjligt samt kompensera för skillnader i förutsättningar.

• Med likvärdighet avses inte att alla elever ska ha samma resultat. Utbildningen kan vara likvärdig och samtidigt inte fullt ut kompensera för skillnader mellan elever samtidigt som det finns skillnader i elevers resultat. Lagen accepterar skillnader i elevernas resultat som beror på att eleverna har olika bakgrund och därmed olika förutsättningar att klara av skolans krav. Sådana skillnader är fullt förenliga med att den svenska skolan ändå kan värderas vara likvärdig.

• Problematiskt att mäta likvärdigheten på ett rättvisande sätt. På grund av mång­tydigheten i begreppet likvärdighet används en stor mängd olika mått för begrep­pets olika delar. Det sker delvis en begreppsförskjutning när forskare ska gå över från att tolka lagen till att mäta effekter. Ofta används kombinationer av olika absoluta och relativa mått, resonemang inom ekonomisk teori och tolkningar av hur likvärdighet ska förstås. Detta bildar sedan sammantaget en värdering av lik­värdigheten i den svenska skolan och hur den utvecklats över tiden. Diskussionen i allmänna debatten har mycket fokuserat på hur kompensatorisk skolan är.

• Skolforskningen finner inte stöd för att likvärdigheten i skolan har försämrats till följd av skolvalet. Svensk skolforskning ger varken stöd för att skolvalet försämrat eller förbättrat likvärdigheten i skolan. Detta enligt de etablerade sätten att mäta likvärdighet. Slående är att ingen av de fyra aspekterna av likvärdighet uppvisar en så betydande förändring att man kan dra slutsatsen att likvärdigheten tydligt försämrats eller förbättrats i en viss dimension.

• Skolforskningen finner inte att svaga elevgrupper har missgynnats i termer av skol­resultat. Det saknas stöd för att svaga elevgrupper (där föräldrarnas inkomster och utbildningsnivå generellt sett är lägre) har missgynnats i termer av skolresultat. Om något har dessa elevgrupper snarare gynnats tack vare en något bättre tillgång till utbildning och en något högre grad av resurskompensation.

• Svensk skola kan i ett internationellt perspektiv värderas som mer likvärdig vad gäller kompensation för elevernas bakgrund. Detta visar internationella jämförelser från till exempel OECD. Nivån på likvärdigheten är även jämförbar med de övriga nordiska länderna.

• En ökad boendesegregation är i sin tur den främsta förklaringen till den förändrade elevsammansättningen i skolan. Det är troligt att boendesegregationen skulle ökat än mer utan införandet av ett fritt skolval, något som studier från England tyder på. Svenska studier tyder på att skolvalet i viss utsträckning påverkat elev­ sammansättningen, men effekten är oklar i och med att det saknas studier i en svensk kontext som analyserar hur boendesegregationen påverkats av skolvalet.

• Skolverket avviker i vissa hänseenden från andra bedömare både vad gäller tolk­ning och slutsatser kring likvärdig kvalitet i skolan. Myndigheten anser att en mera homogen elevsammansättning mellan skolor i sig är ett mått på att likvärdigheten försämrats. En sådan tolkning saknar stöd i skollagen. Det vanliga i skolforskningen är istället att analysera hur skolresultaten påverkas av förändringar i elevsamman­sättningen. Här är evidensen tydliga – precis som nämnts ovan – det finns generellt sett inte något stöd för Skolverkets linje om att vissa elevgruppers resultat påverkats negativt av den förändrade elevsammansättningen.

Ta gärna också en titt på den video som sammanfattar presentationen av rapporten.

Med detta sagt vill jag avslutningsvis understryka att den svenska skolan har en stor utmaning i att den uppenbarligen inte klarar det kompensatoriska uppdraget tillräckligt väl. Och det handlar om likvärdighet utifrån den def som jag citerade ovan. När resultatskillnaderna inom en skola är större än mellan skolor –  vilket är fallet i Sverige – så borde alla berörda fundera på vad som händer i klassrummen i den skolan. Men det sker inte -istället ägnar sig lärarfacken och LO åt att ropa på ”bättre blandning av elever i skolan” och att skylla på skolvalet. Glömde jag säga att ca 85 % av alla grundskoleelever går i kommunala skolor?

Efter ca 10 mail började jag undra – men är det inte några friskolehuvudmän som ansökt om statsbidrag till lovskola. Jag vet ju att intresset finns

Igår plingade det frenetiskt i min inkorg. Det ena pressmeddelandet efter det andra från utbildningsministern informerade om att den och den kommunen hade fått bidrag för lovskola. Här är ett exempel på hur det såg ut:

Drygt 3,5 miljoner kronor till lovskola för elever i Östergötlands län

 Ett stort antal elever i hela landet har fått extra skoltid under loven under 2016. Staten har uppmuntrat lovskola genom att erbjuda huvudmän statsbidrag för att anordna det. I Östergötlands län har Skolverket beviljat kommunala skolhuvudmän drygt 3,5 miljoner kronor i bidrag för att de bedrivit lovskola under 2016.

Kontakt

Hanna Hessling, pressekreterare hos Gustav Fridolin, 072-557 38 01

Efter ca 10 mail började jag undra – men är det inte några friskolehuvudmän som ansökt om statsbidrag till lovskola. Jag vet ju att intresset finns. Men det kom inget pressmeddelande från utbildningsministern om att någon friskolehuvudman ansökt om statsbidrag. Jag bad en medarbetare ringa och fråga ministerns medarbetare. Hon meddelade att de inte hade någon information om detta och hänvisade till Skolverket. Idag fick vi besked från Skolverket att det visst är friskolor som har ansökt ocm statsbidrag – och även fått det. 82 skolor fanns med i den förteckning som de skickade till oss.

Visst är det intressant att utbildningsministern skickar ut pressmeddelanden om de kommunala huvudmännen men inte om de fristående. Vilken bild ger inte detta av friskolehuvudmännen.

Och visst är det intressant att Skolverket inte har försett utbildningsministern med information om friskolehuvudmännen utan bara om de kommunala huvudmännens ansökningar. Eller är det kanske så att utbildningsministern bara efterfrågade information om de kommunala – om så är även det intressant.

Den bild som förmedlas av statsråd mfl i den offentliga debatten stämmer helt enkelt inte. Det är sorgligt att ledande politiker sänker sig till att framföra ”alternativa fakta” på det sätt som tex civilministern och statsministern gör.

Idag har vi från förbundets sida lämnat in vårt remissvar på Reepalus utredning ”Ordning och reda i välfärden”. Vårt remissvar – som givetvis avfärdar förslaget – går igenom utredarens ca 850 sidor ganska noggrant. Vi tar fram fakta som han har utelämnat och konstaterar att utredaren inte gjort en ordentlig konsekvensanalys när det gäller förslagets effekter för medarbetare, elever, verksamheterna, förenligheten med lagstiftning och äganderättsskydd, för landsting och kommuner. Kort sagt konstaterar vi att om förslaget blir verklighet så riskerar det att leda till kaos för svensk skola. Hur ska kommunerna kunna ta hand om de elever som riskerar att förlora sin skola pga de orimliga effekter som blir följden av utredarens förslag?

Internationella Engelska Skolan lämnade in sitt remissvar i början av veckan. Detta trots att de inte är remissinstans, vilket för övrigt gäller för de flesta berörda välfärdsföretagen. Ett i sig mycket anmärkningsvärt agerande från regeringens sida. Deras remissvar är en intressant beskrivning av hur denna verksamhet har utvecklats till att idag ha 21.400 elever, 29 grundskolor runt om i Sverige och en gymnasieskola. Drygt 133.000 står i kö för att få en plats i deras skolor. De har nyligen ansökt om tillstånd för att etablera fem nya skolor, i Österåker, Östersund, Skellefteå, Huddinge och Ekerö kommun. De flesta av IES skolor ligger i mindre priviligierade områden. Andelen elever med utländsk bakgrund är ungefär dubbelt så stor som i snitt för skolor i Sverige. IES i Kista har tex ca 45 olika nationaliteter bland eleverna. På område efter område vederlägger skolans remissvar de myter och felaktigheter som florerar om friskolor i allmänhet och den egna skolan i synnerhet och tydliggör förslagets konsekvenser (vilket ju också bl a PwC har gjort i sin analys). IES skriver:

”Utredningen ger en totalt grundlös beskrivning av vad seriösa organisationer som IES står för och bidrar med. Den kan inte bilda bas för lagstiftning. Dess konsekvenser skulle bli djupt skadliga för svensk skola och familjers egenmakt. Skulle förslaget, mot all förmodan, förvandlas till lag tvingas Internationella Engelska Skolan att upphöra med att driva en verksamhet som i hittillsvarande form är ytterst framgångsrik, uppskattad av föräldrar och av Skolinspektionen framhållen som en ”modell” för hur en huvudman bör bedriva systematiskt kvalitetsarbete.”

De påpekar också – vilket jag inte sett ett enda statsråd nämna – att friskolor faktiskt betalar skatt. Detta till skillnad från kommunala skolor. ”Av den nettovinst som ett aktiebolag som Internationella Engelska Skolan redovisar betalar vi, till skillnad från kommunerna, också statlig bolagsskatt. Den har under de senaste fem åren uppgått till 118 miljoner kronor. Vi har därtill betalat ingående moms, utan avdragsrätt, som är betydligt högre än den momsersättning som ingår i skolpengen.”

 Det överskott som verksamheten har genererat har används till att tillgodose den stora efterfrågan på skolplatser som finns. Internationella Engelska Skolan har vuxit successivt och organiskt.

Det lär komma fler remissvar och jag återger gärna dem här. För det är viktigt att många får kunskap om de faktiska förutsättningarna för att driva friskola i Sverige. Den bild som förmedlas av statsråd mfl i den offentliga debatten stämmer helt enkelt inte. Det är sorgligt att ledande politiker sänker sig till att framföra ”alternativa fakta” på det sätt som tex civilministern och statsministern gör.

 

Således har friskoleeleverna på Gotland fått en lägre skolpeng än de elever som går i kommunala skolor. Det är inte lika behandling

Gotland tvingas kompensera friskolor med miljoner – det är rubriken på en artikel i Gotlands Allehanda. Vad är det nu som har hänt undrar vän av ordning?  När man läser artikel så visar det sig att region Gotland har kompenserat sina egna skolor som gått med underskott – genom att täcka deras underskott. Denna kompensation har inte räknas in i skolpengen, vilket det ska göra enligt lag. Således har friskoleeleverna på Gotland fått en lägre skolpeng än de elever som går i kommunala skolor. Det är inte lika behandling. Som tur är finns det friskoleaktörer som tar denna typ av ärenden till domstol, och domstolar som kontrollerar så att lagstiftningen följs. I detta fall ledde det till att kommunen får kompensera öns friskolor för att deras elever fått en lägre skolpeng än vad de har rätt till enligt lag.

Så en alternativ rubrik på artikel kunde varit – Region Gotland bryter mot lagen genom att ge friskoleelever lägre skolpeng.

Tyvärr är detta inte ett unikt exempel. Många kommuner tillåter att deras skolor går med underskott, utan att räkna in detta i skolpengen. Vilket ju innebär att friskoleelever får en lägre skolpeng än de elever som går i kommunala skolor.  Och många små friskolor har inte råd att driva process för att deras elever ska få rätt skolpeng.

/

Således finns inte heller det någon referens till denna forskningsrapport i Reepalus utredning som nu är på remiss.

Det hävdas ofta i debatten att friskolor är en kostnad för kommuner. Det är, precis som mycket annat som hävdas i friskoledebatten, inte korrekt. Skolverket har konstaterat att skolpengen till friskolor är lägre än till kommunala skolor. Detta trots att lika behandling ska gälla. Är det någon som hört att LO/LR/Lärarförbundet pratar om det i form av brist på likvärdighet?

IFAU har också tittat på kostnaderna och i deras rapport ”När friskolorna själva får välja” som handlar om friskolors etableringsmönster så framgår skillnaderna tydligt.

För övrigt är denna rapport också mycket intressant eftersom den visar att det framförallt är vinstdrivande friskolor som etablerar sig i utanförskapsområden. Tvärt emot det som hävdas i debatten. Utredarna konstaterar på s. 53 ”Vi finner alltså inget empiriskt stöd för att skolor som har en vinstsyftande organisationsform skulle välja att etablera sig där vinsten kan förväntas vara högst, däremot finner vi att monetära incitament verkar vara av betydelse för övriga skolor.” (dvs nonprofit – min kommentar).  Således finns inte heller det någon referens till denna rapport i Reepalus utredning som nu är på remiss.

/

 

 

 

 

Attackerna på friskolorna tar sig allt lägre uttryck. Ett lågvattenmärke i sann Trump-anda kan vi läsa idag i SvD där Daniel Suhonen gör ett påhopp på en av landets ledande friskolehuvudmän. En person som har startat en verksamhet som är så populär att det är ca 130.000 elever som står i kö för att få börja på skolan. En skola som växer och därmed tillför nya skolplatser i ett Sverige som har behov av nya skolor pga att elevantalet ökar. En skola som Skolinspektionen har lyft fram som ett föredöme i sin granskning av hur huvudmännen i skolan lever upp till de nationella målen. Det är sorgligt. Hela artikeln är bara en osaklig uppstötning av ogrundade påståenden om friskolor. Det är intressant att se hur otroligt fixerad vissa debattörer är vid huvudmannaskapet. Eleverna tar man ingen hänsyn till, att medarbetarna är mer nöjda på fristående skolor än på kommunala skolor är inget att ta hänsyn till, att friskolor levererar bättre resultat i Pisa, med hänsyn tagen till elevens bakgrund – samma bakgrund jämförs – det vill man inte kännas vid.

Herrarna förstår inte jämförelsen med löntagarfonderna, men den är inte särskilt svår. ett resonemang som utgår ifrån vad som är ”rimligt överskott” och att det ska bestämmas av staten är det som förenar Reepalus förslag med löntagarfonderna. I båda fallen riskerar företagen att förlora sitt företag, i löntagarfondsfallet i form av beslutanderätten och i välfärdsföretagens fall i form av att det blir omöjligt att bedriva verksamhet. Det senare har PwC visat på ett övertydligt sätt.

Artikelförfattarna hävdar att skolföretagen (7 av 10 friskolor är aktiebolag) har förorsakat ”segregation, ökade klyftor, utanförskap, sjunkande skolresultat, ökade kostnader, betygs­inflation, pedagogisk likriktning, konkurser, fler skolbyten och oseriösa skolhuvudmän. Dessutom har hela den privata skolsektorn förts undan från demokratisk insyn. Det är detta som aktiebolagen har tillfört det svenska skolväsendet. ”

1. Segregation – Flera forskningsrapporter visar att boendesegregationen är det stora problemet. Denna i kombination med närhetsprincipen vid antagning till kommunala skolor gör att boendesegregationen får ett effektivt genomslag. Information om att familjer kan välja skola ökar rörligheten. 35 procent av barnen i Tensta/Rinkeby reser till en skola i innerstaden vilket minskar effekten av boendesegrationen.
2. Ökade klyftor och utanförskap – 15 procent av eleverna går i friskolor – 85 procent går i kommunala skolor. Är det någon som tror att dessa 15 procent är orsaken till ökade klyftor? Eller att ökade klyftor bara beror på skolan? Bra skolor, dvs vad som händer i klassrummet, är grundläggande för att minska utanförskapet.
3. Sjunkande skolresultat – IFAU har i en forskningsrapport visat att skolresultaten började sjunka innan friskolereformens införande för 25 år sedan. De menar att friskolornas tillkomst snarare har dämpat fallet. Detta vet artikelförfattarna men väljer att bortse från denna forskningsrapport.
4. Ökade kostnader – Skolverket visar att skolpengen till friskolor ligger 11 procent lägre än skolpengen till kommunala skolor.
5. Betygsinflation – Skolverket och Skolinspektionen konstaterar att betygsinflation är ett problem i såväl kommunala som fristående skolor. Ett fenomen som givetvis är oacceptabelt oavsett huvudman.
6. Pedagogisk likriktning – Detta påstående visar att författarna inte är intresserade av att ta reda på hur verkligheten ser ut. Det finns en mängd olika pedagogiska inriktningar i friskole-Sverige.
7. Konkurser – Mot bakgrund av hur många friskolor som finns har det varit få konkurser – däremot finns det en uppenbar risk för att det blir många om Reepalus förslag drivs igenom. Den som är insatt i JB-konkursen kan också konstatera att den delvis hade sin grund i politiska beslut, förändringar av gymnasieutbildningen som medförde minskat intresse för den typ av utbildningar som de erbjöd.
8. Fler skolbyten – Det är korrekt att det är lättare att byta skola idag. Förr var elever tvungna att vara kvar på en skola trots att de mobbades.
9. Oseriösa huvudmän – Är naturligtvis inte acceptabelt och det är därför som Skolinspektionen gör en granskning av tillstånden. Det finns ingen fri etablering för friskolor.
10. Den privata skolsektorn är undantagen från demokratisk insyn – Ett lögnaktigt – eller möjligen okunnigt – påstående. Den som kan något om skolsystemet i Sverige vet att kommunerna har full insynsrätt i friskolor, Skolinspektionen granskar friskolor mer frekvent än kommunala skolor och eftersom 7 av 10 friskolor är AB så är också ekonomin publik.

Den som är det minsta intresserad av fakta vet följande:

”Fler friskolor förbättrar elevers resultat” skriver skolforskarna Böhlmark och Lindahl i en rapport från 2012. I en senare analys, i tidskriften Economica (mars 2015), konstaterar de att fler elever i friskolor leder till högre kunskapsresultat. Det gäller både för friskolor och kommunala skolor. Effekterna finns kvar även i gymnasiet och på högskolan. De kan inte förklaras av betygsinflation eller förändringar i elevsammansättningen. Deras forskning visar även att resultaten i den internationella kunskapsmätningen Timss inte sjunker lika mycket i kommuner med många elever i friskolor.

Skolvalsreformen har varit bra för elevers skolresultat. Effekterna är positiva, men små, och det är ”elever från svagare familjebakgrund, t ex där föräldrar har låga inkomster, som vinner mer på möjligheten att välja skola” skriver IFAU (Edmark m.fl (2015)). Forskarna ser ”inga tecken på att elever från hushåll med låga inkomster, med lågutbildade föräldrar, eller med utrikes födda föräldrar, har förlorat på reformerna” och ”finner därmed inte något stöd för att ett slopande av skolvalssystemet skulle vara ett sätt att förbättra studieresultaten för någon grupp av elever”.

Gabriel Heller Sahlgren och Nima Sanandaji har visat att friskolor (varav de flesta är AB) presterar bättre än kommunala skolor:

Skillnaderna mellan skolor i Sverige är små, skillnader inom skolor är däremot större än i de flesta andra OECD-länder. Det visar PISA-undersökningen som presenterades nyligen. Den svenska skoldebatten handlar om friskolor och huvudmannaskapet och knappast alls om det som är viktigt – hur duktiga är skolorna på att förmedla kunskaper?

Forskning visar tydligt att det som är viktigt för att minska segregationen och därmed förebygga utanförskap, är att ha skolor av god kvalitet. Skolor av god kvalitet förutsätter ett bra ledarskap och duktiga lärare som har höga förväntningar på alla elever, oavsett elevens bakgrund.  För det är vad som händer i klassrummet som är det viktiga. Skolforskning visar att elever som undervisas av en högpresterande lärare lär sig tre gånger mer än elever med en lågpresterande.

Hur vore det om den svenska skoldebatten handlade om detta i stället – för alla vet ju att en god utbildning är grunden för att minska utanförskap och segregation.

Det finns idag – 1 februari – friskolor som bedriver daglig verksamhet runt om i landet, utan att ännu ha fått information från kommunen om 2017 år skolpengsnivå. Då vill det till att man har marginaler att ta av och att hushålla med de pengar man har.

Idag är det 1 februari. För många kommuner är det ett bra tag sedan de fattade beslut om budgeten för 2017. Trots detta så är det många friskolor som ännu inte har fått besked om hur stor skolpengen kommer att vara under 2017. Detta är ju minst sagt skrämmande dåligt. Hur kan kommuner bete sig så nonchalant?

Undersökningar visar att svenska företag blivit allt sämre på att betala fakturor i tid. En fjärdedel av betalningarna är försenade med tio dagar eller mer. Detta irriterar näringsminister Damberg, med all rätt skulle jag säga. Detta beteende drabbar särskilt småföretagen och deras likviditet.

För många friskolor kan det handla om månader innan de får besked från kommunen om hur stor skolpengen kommer att vara för det pågående året. Detta är helt oacceptabelt,  ändå kan det pågå år ut och år in utan att något händer.

Jag frågade just några medlemmar om hur det ser ut idag. Har kommunerna blivit bättre på att informera friskolorna om vilken nivå årets skolpeng ligger på?

Svaret var som jag misstänkte – det är alltjämt dåligt.

Den information jag fick, som handlade om friskolor som har grundskoleelever som kommer från 113 kommuner så saknades det information om skolpengen 43 kommuner och på gymnasiesidan handlade det om att det saknades information från nästan hälften, 41 av 85 kommuner.

Detta innebär att det idag finns friskolor som bedriver daglig verksamhet runt om i landet, utan att ha information om hur stor skolpeng de kommer att få. Då vill det till att man har marginaler att ta av och att hushålla med de pengar man har.

Damberg skäller på företagen för att de betalar fakturor för sent. Friskolor är också företag. Det vore klädsamt om näringsministern någon gång visade att han bryr sig om även dessa företag. Företag som dagligen bidrar till att barn och elever får en god kunskap inför framtiden. Varför inte uppmana alla sina partikamrater  – som ju sitter vid makten i många kommuner – att föregå med gott exempel genom att säkerställa att friskolorna informeras i tid om skolpengnivån.

Det är sorgligt att åter notera att ett stort antal kommuner inte uppfyller lagens krav. Det skadar verkligen tilltron till politiken, inte minst bland landets friskolor. Alla har skyldighet att följa lagen.

Kort sagt så riskerar landets kommuner att hamna i en situation där de plötsligt får ta över elever och barn från fristående verksamheter. Och föräldrar och elever kan glömma valfrihet och mångfald. Vill vi ha det så?

Det är intressant att det alltjämt är många som tror att Reepalus förslag om ”vinsttak” bara påverkar verksamheter som har vinstsyfte. Inget kan vara mer fel. Reepalus förslag innebär ett nytt system för tillstånd för att driva friskolor inom förskola, grund- och gymnasieskola (särskolor också inom grund- och gymnasienivån).

Det handlar om ett tillstånd som innebär att verksamheten får ta emot offentliga medel. För att få tillstånd (och detta måste alla som redan idag bedriver verksamhet med skolpeng ansöka om senast i början av september 2018 enl utredarens förslag) så krävs följande:

1. Bara företag och organisationer som kan visa att offentliga medel (utöver det tillåtna rörelseresultatet som beräknas med utgångspunkt från det operativa kapitalet) kommer att gå till dem verksamhet de är avsedda för ska få tillstånd att motta offentlig finansiering. (s. 340 i utredningen)
2. Verksamhet som omfattas av krav på tillstånd ska bedrivas av separat juridisk person.
3. Den juridiska personen som har fått tillståndet får inte bedriva annan verksamhet som faller utanför regleringen. Att bedriva annan typ av verksamhet inom ramen för samma juridiska person menar utredaren att det medför risk för sammanblandning av medel mellan olika typer av verksamhet. (s 342)
4. En juridisk person kan dock tex bedriva både skolverksamhet och häls-och sjukvårdsverksamhet om faller under samma krav på tillstånd för att erhålla offentliga medel, dock måste verksamheterna särredovisas.
5. Eftersom tillståndet är kopplat till varje tillståndsgiven juridisk person så begränsas möjligheterna att föra över det tillåtna rörelseresultatet till andra bolag i en koncern.
6. Villkoret för att få ett tillstånd är att aktören ansluter sig till principen att rörelseresultatet ska begränsas till en andel av det operativa kapitalet som fanns i den juridiska personen vid årets ingång. Detta är inte detsamma som rörelsemarginal som är det vanliga måttet. (s 344 i utredningen)
7. Verksamheten får in räkna med mer än 10% av omsättningen i kassan (annars risk för överlikviditet enl utredaren) när rörelsemarginalen ska beräknas.

Detta innebär att alla verksamhetsformer, ideella föreningar, non-profit, stiftelser, AB, kooperativ mm måste anpassa sig till detta nya system (s. 333 i utredningen). Utformningen innebär att verksamheten måste göra av med pengarna, förutom en liten marginal, i verksamheten varje år. Att jobba för att effektivisera verksamheten lönar sig inte och det blir inte möjligt att spara till investeringar och för att växa.

Svenskt Näringsliv och många fler har visat att den begränsning av rörelsemarginalen som förslaget innebär gör det i princip omöjligt att bygga upp en buffert i verksamheten.  Kort sagt så riskerar landets kommuner att hamna i en situation där de plötsligt får ta över elever och barn från fristående verksamheter. Och föräldrar och elever kan glömma valfrihet och mångfald.

Vill vi ha det så?

Glöm inte att det finns en marknad för lärare även utanför skolans väggar. Det måste huvudmännen förhålla sig till. Marknaden finns där – vare sig ni vill se den eller ej.

Läser i tidningen idag att det är stora avhopp från lärarutbildningen. Regeringen ökar antalet platser till lärarutbildningen, men det hjälper tyvärr inte om utbildningen inte fullföljs. Igår var jag inbjuden att tala på en Lärarlönekonferens arrangerad av LR. Rubriken för konferensen var ”Lärarlöner och marknadsstyrning” och jag talade under rubriken ”Därför är marknadsstyrningen positiv för skolan och lärarlönerna.” På förmiddagen hade Per Kornhall talar om ”Därför är marknadsstyrningen negativ för skolan och lärarlönerna” och Jonas Vlachos om ”Så fungerar marknad och konkurrens i skolan”.

Jag tycker att det är intressant att friskolor uppenbarligen är så provocerande för många och begreppet marknadsstyrning är än mer provocerande. Den synen saknas i många andra yrkesgrupper, där ser man marknad och konkurrens som en fördel. Därför valde jag att ge ett lite annorlunda perspektiv på detta än att tala om segregationsfrågor och ”rätt blandning av elever” som annars var gårdagens tema i media. Jag tycker att det är hög tid att Lärarfacken inser att läraryrket idag är utsatt för en konkurrens och jag tycker att detta inte alls återspeglas i deras mediautspel. Där är de otroligt politiska, för att inte säga inriktade på samhällsingenjörskonst, snarare än att delta i debatten om hur lärarna kan bidra till att vända resultatutvecklingen. Jag undrar om alla medlemmar gillar denna vänstersväng som LR genomgått under dess nya ledning. Detta var mitt budskap.

Jag har blivit ombedda att tala under rubriken ”Därför är marknadsstyrningen positiv för skolan och lärarlönerna” Därför kommer jag att försöka att hålla mig till detta.

Jag noterar att Per Kornhall talade under rubriken ”Därför är marknadsstyrningen negativ för skolan och lärarlönerna”. Och jag beklagar att jag inte hade möjlighet att vara här och lyssna på honom för jag skulle verkligen ha velat höra hans kommentarer till detta – var han för eller emot marknadsstyrning av lärarlönerna?

I början av december 2016 kunde vi läsa följande i braskande rubriker i DN ”Lärare i Stockholms stad har sedan 2013, i snitt, fått en löneökning med upp till 25 procent. I jämförelse har stadens vårdbiträden och bibliotekarier ökat sin lön med 7,7 respektive 8,9 procent.”

I artikeln kommenterar Astrid Gadman, personal- och kompetensförsörjningschef på utbildningsförvaltningen nyheten på följande sätt; ”Lärarna har haft en väldigt bra löneutveckling. Det beror på ett antal samverkande faktorer; politiska beslut i Stadshuset, interna satsningar, förstelärarreformen och lärarlönelyftet. Marknaden styr också ganska ordentligt, särskilt när det gäller efterfrågade kompetenser.”

Ett tydligt exempel på vad marknadsstyrning innebär för lärare och skolor. Vad är alternativet till marknadsstyrning? Tarifflöner? Bara ett fåtal arbetsgivare att välja mellan?

I år är det 25 år sedan friskolereformens införande. Jag har fått många frågor om hur det kommer sig att inte lärarlönerna har ökat mer än vad som har skett sedan den infördes. Det var ju så många som hävdade att det skulle leda till höjda löner om det blev konkurrens mellan fristående och kommunala arbetsgivare. Det säger sig självt att det är svårt att veta vad som hade hänt om inte friskolereformen införts – hade lönerna för dagens lärare varit lägre eller högre? Det vet vi inte.

Tittar vi på andelen elever i fristående grundskolor så är det ca 15 procent, i fristående förskolor ca 20 procent och i fristående gymnasieskolor ca 26 procent. Det innebär att 82 procent av alla barn/elever går i kommunala skolor i Sverige idag, enligt Skolverkets statistik 2016.

16 procent av alla förvärvsarbetande i de olika skolformerna arbetar i en fristående verksamhet, ca 60.000 av totalt ca 316.000. Åldersstrukturen skiljer sig mellan de fristående huvudmännen och de kommunala. Enligt statistik från SCBs yrkesregister 2016 så är hälften av de anställda i fristående förskolor och skolor i gruppen förskollärare/grundskollärare/fritidspedagoger under 40 år. I kommunerna är motsvarande andel 35 procent. 47 procent, dvs även här nästan hälften, av lärarna i fristående gymnasieskolor är under 40 år, att jämföra med 29 procent i kommunala gymnasieskolor. Det förefaller dessutom som om lönenivåerna är mer kopplad till ålder i kommunerna än hos de fristående huvudmännen.

Vi har idag lärarbrist i Sverige. Vissa menar att den kommer att bli än värre, man räknar med att det kommer att saknas 50-60.000 medarbetare i skolan inom bara några få år. Det är en brist som inte kan lösas genom att utbilda fler lärare, även om regeringen beslutat om fler platser på lärarutbildning. När genomströmningen på utbildningen är ca 9 år och avhoppen är stora så är det ganska klart att detta inte är en kortsiktig lösning på problemet med lärarbrist. Det krävs många fler åtgärder för att locka fler till skolan. Vi vet att det finns ca 40.000 utbildade lärare som jobbar på andra håll än i skolan. Något som ju tydligt illustrerar att det finns en alternativ arbetsmarknad för lärare, en marknadsstyrning som kanske inte är så positiv för skolan om det visar sig att marknaden för lärare utanför skolan är mer attraktiv än den i skolan. Men för de som väljer detta alternativ är det uppenbarligen uppskattat.

Hela denna situation leder till att lönerna drivs upp för de särskilt eftertraktade lärargrupperna, och kommer med all sannolikhet att göra det även framöver. En legitimerad matte/No lärare kan idag välja mellan olika arbetsgivare och därmed trissa upp sin lön.

Exemplet Stockholm visar detta och i samma DN-artikel som jag refererade till i början så konstaterar också ordföranden i Lärarnas Riksförbund i Stockholm, att löneutvecklingen för de stora lärargrupperna inte ser ut på det sättet utan löneökningen på 25 procent gäller genomsnittet. Karriärtjänstreformen och lärarlönelyftet är ju en viktig förklaring till den kraftiga genomsnittliga löneökningen i Stockholm. Samtidigt är det många som har framför vikten av att det finns karriärmöjligheter för lärare och det är svårt att förena lika lön till alla med karriärmöjligheter och löneutveckling. I Stockholm har förstelärarna, enigt Astrid Gadman, vid utbildningsförvaltningen, en månadslön på mellan 41.700 och 48.800 kronor. Det gör att skillnaden i löneutvecklingen inom lärarkategorierna är stor.

Den bristsituation som nu finns gör också att rörligheten på arbetsmarknaden har ökat. För många är det lätt att få högre lön genom att helt enkelt byta jobb. Så fungerar det för många andra yrkesgrupper och det har nu blivit en verklighet även på skolområdet, framförallt i storstadsområdena. Eller för att citera LRs förre ordförande Bo Jansson ”Lärarnas löneutveckling under de senaste åren är den bästa på marknaden. Fler och fler arbetsgivare och politiker verkar ha förstått att det nu är allvar, att de måste göra något om de vill ha utbildade lärare i framtiden.”

Och visst har konkurrensen om kompetensen ökat. Det handlar inte bara om konkurrens mellan friskolor och kommunala skolor utan också mellan offentliga arbetsgivare. 84 procent av de förvärvsarbetande i skolan finns hos offentliga arbetsgivare. Lena Hensvik, forskare vid IFAU konstaterade i sin avhandling 2011 att etableringen av friskolor innebar en ökad lönekonkurrens på skolområdet, framförallt där antalet arbetsgivare blev fler. Konkurrensen om duktiga lärare blev tuffare, och framförallt när det gäller lärare inom bristämnen. Men hon konstaterar också att det inte är någon jättestor effekt av friskoleetableringarna.

Detta har förvånat många. Men för de som tänker efter borde det inte vara särskilt förvånande. Det hävdas att Sverige har världens mest liberala skolsystem med fri etablering för friskolor. Detta är ju inte sant. Det finns ett omfattande regelverk kring friskolorna. Och med den utformning som skolpengen har fått så är det väldigt svårt att se att friskolor skulle kunna vara kraftigt avvikande från kommunala skolor när det gäller lönenivåerna.

Låt oss titta på regelverket kring friskolor; För det första så krävs det tillstånd av Skolinspektionen för att få starta, för det andra så får du inte tacka nej till elever om du har plats, för det tredje så får du inte ta avgifter utan de intäkter som skolan har är – för det fjärde – de skolpeng som kommunen har beslutat om. Således finns det idag ett ramverk kring hur stor löneutveckling som en friskola kan erbjuda – fastställt av kommunen i deras skolbudget. När därtill skolpengen till friskolorna- enligt Skolverket – ligger ca 10-11 procent lägre än den kommunala, så säger det sig självt att det inte kan bli någon stor skillnad.

I realiteten sätter kommunerna i detta system ett tak på friskolornas löneutrymme. Det finns inte mer pengar i systemet. Det blir rätt besvärligt för en liten friskola att vara löneledande i ett sådant system. 93 procent av alla friskolehuvudmän har bara en eller två skolor.

Ser man det på detta sätt så kan man konstatera att med den konkurrens som nu råder så är det de facto svårt för många friskolehuvudmän att matcha kommunernas löneerbjudande. En kommun kan alltid luta sig tillbaka mot skattekollektivet, det kan inte en fristående skola göra på samma sätt.

2013 fick vi för första gången sifferlösa avtal på friskolesidan. Arbetsgivarna och facken var överens centralt om att det var en bra lösning. Man ville se ökade möjligheter till individuell lönesättning. Under många år har det debatterats om vikten av att man får ökade karriärmöjligheter inom skolans värld, ökade karriärmöjligheter måste också innebära att det blir skillnader i lön. Förstelärarreformen är en reform som syftade till att stimulera detta, regeringens 3 mdr lärarlönelyftsatsning en annan. Den senare har dock medfört en hel del kritik mot bakgrund av just det faktum att vissa lärare har fått extra lönetillskott medan andra inte har fått det. Lyssnar man på debatten så verkar det som om Lärarfacken går i otakt centralt och lokalt i denna fråga. Inte minst den debatt som vari höstas kring regeringens lärarlönesatsning, som ju togs fram i samverkan med arbetsmarknadens parter, gav intryck av att det inte alls är populärt med individuella lönesatsningar inom ramen för detta regeringsinitiativ.

En arbetsmarknad handlar inte bara om lön, även om jag förstår att det är en viktig del i ett fackförbunds arbete. I takt med att konkurrensen om lärarna ökar så är jag övertygad om att en annan viktig del av marknaden kommer att bli allt mer betydelsefull, och vi se det redan nu. Det handlar inte bara om lönen. Det handlar också om ledarskapet i skolan, om möjligheterna att få utveckla sig på sin arbetsplats, om arbetsmiljön i övrigt och kollegialt samarbete.

Vi vet från undersökningar att medarbetare i friskolor konstaterar att de inte har högre lön än de som jobbar i kommunala skolor, men de trivs bättre, har lägre sjukfrånvaro, tycker att de har större access till skolans ledning och har god information om vad som förväntas av dem. Målet för skolans verksamhet är tydlig och det finns en tilltro till kollegor och skolledning. Det är också en viktig aspekt som i allra högsta grad kan betraktas som en del av marknadsstyrningen. Fokus på kvalitet och attraktivitet i arbetslivet är definitivt en viktig del i marknadsstyrningen av skolan.

För åter igen – vi får inte glömma bort att det idag finns en marknad för lärare även utanför skolans väggar. Det är något som huvudmännen måste förhålla sig till. Marknaden finns där – vare sig ni vill se den eller ej.

/