Det fanns ett skäl till att skolan gick från att vara statlig till att få ett kommunalt huvudmannaskap. Det fungerade nämligen inte med det statliga.
En av punkterna i den ska januariöverenskommelsen handlar om att ”ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram”. LRs Åsa Fahlén är idag ute i debatten och uppmanar moderaterna att ändra uppfattning i frågan. Som om inte svensk skola hade nog med problem utan att vi dessutom ska börja röra i huvudmannaskapsfrågan. Minnet är verkligen kort i den svenska debatten. Det fanns ett skäl till att skolan gick från att vara statlig till att få ett kommunalt huvudmannaskap. Det fungerade nämligen inte med det statliga. Hur vore det om vi i vårt land fokuserade på att se till att skolan fungerar utifrån de förutsättningar som finns idag? En omfattande utredning om huvudmannaskapet är definitivt inte det som behövs i dagens läge.
Det som behövs är fokus på kunskapsuppdraget. Och vi vet vad det handlar om. Det är tydligt ledarskap i skolan, systematiskt kvalitetsarbete och insikten om att likvärdighet handlar om att elever är olika och att skolan måste utgå ifrån elevens förutsättningar och behov. Det innebär att man måste jobba olika. Hela debatten om likvärdighet riskerar att leda tanken mot att det ska se lika ut överallt. Det är inte de som menas med likvärdighet, inte heller att det ska vara ”rätt blandning av elever”. Däremot måste utfallet mätas på ett likvärdigt sätt. För att åstadkomma det behöver vi ha tydliga nationella kunskapsmål och vi behöver också ha ett system som mäter progression.
I helgens GP har Hamid Zafar, rektor vid Sjumilaskolan i Göteborg, en mycket intressant kolumn. Den borde läsas av alla. Han vet vad han talar om för han har gjort rejäla förändringar på skolan, något som han också berättar om i denna intervju som Kvartal gjorde med honom hösten 2018.
Hans kolumn handlar om det kollektiva skolminnet. Han konstaterar att det även på 1980-talet fanns problem i den svenska skolan. Han lyfter fram Lennart Grosin, skolforskare som tidigt påpekade vikten av ledarskapet i skolan och vikten av att ha höga förväntningar på alla elever , oavsett bakgrund.
Zafar påpekar att redan då fanns det en bostadssegregation men även en oförmåga att fokusera på tydliga kunskapskrav. Lennart Grosin underströk redan då vikten av tydliga kunskapskrav i läroplanen och menade att det är barnen från hem med lägre utbildningsnivå som drabbas när det är otydliga kunskapskrav och oroliga miljöer. Han framhöll vikten av att skolor har bra anda eftersom det påverkar såväl elevernas uppförande som kunnande. Det gäller oavsett social bakgrund. Ett resonemang som vi känner igen idag i Maria Jarl, mfls bok ”Att organisera för skolframgång – strategi för en likvärdig skola” som kom för några år sedan.
Forskarna konstaterar här, liksom Lennart Grosin på sin tid, att rektor och lärarna spelar en avgörande roll för resultatet. Skolans medarbetare kan inte ändra var eleverna bor, men de kan göra allt för att visa att de har höga förväntningar på alla elever, oavsett hur det ser ut hemma hos eleven. Vi vet att detta är framgångsfaktorer – men ändå fungerar det inte på detta sätt runt om i alla skolor. Därför provocerar det mig enormt när den politiska debatten försöker styra bort från det som är absolut viktigast – det som händer innanför skolans fyra väggar – för att i stället tala om att ändra huvudmannaskapet. Var idag hittar vi lysande exempel på att ett statligt huvudmannaskap skulle fungera bättre?
Tack Hamid Zafar för att du påminner oss om vad Lennart Grosin sa för årtionden sedan. Hur skulle svensk skola sett ut om fler hade lyssnat på honom? Undras vad Grosin tänker idag……
/