År: 2019

I helgen var det en uppmärksammad nyhet om att välbärgade föräldrar väljer att flytta till bostadsområden som finns i närheten av bra skolor innan deras barn ska börja skolan. Det är en effekt av att närhetsprincipen tillämpas av kommunerna. Detta är ingen ny kunskap. Det är en känd effekt från internationell forskning. Familjer som har råd kan ”köpa sig till en plats i en bra skola” genom att flytta till skolans ”upptagningsområde”. Vi vet att det är så och detta är också ett av skälen till varför vi från Friskolornas riksförbund vill se ett obligatoriskt skolval. Att alla måste välja skola har många fördelar;

• det minskar boendesegregationens genomslag
• det innebär att alla, inte bara välinformerade föräldrar, får kunskap om att de kan välja skola
• det sätter fokus på hur olika skolor presterar och på vad som skiljer olika skolor åt när det gäller tex pedagogik och profil

I samband med detta vill jag också påminna om en annan forskningsrapport ”När skolan själv får välja- en ESO-rapport om friskolornas etableringsmönster” som visar att friskolor oftare etableras i områden med många högutbildade – men också i invandrartäta områden. I kommuner som styrs av en vänstermajoritet etableras färre friskolor jämfört med i andra kommuner. Förväntan om höga intäkter och låga lokalkostnader tycks spela roll när icke-vinstsyftande friskolor väljer var de ska etablera sig. För de vinstsyftande skolorna verkar däremot de ekonomiska förutsättningarna inte påverka etableringen.

Detta är intressanta aspekter i debatten om sk ”skolsegregation”. Införandet av obligatoriskt skolval i kommunerna skulle leda till att fler blir intresserade av att ta reda på information om skolor och det skulle också bli tydligt vilka skolor som ingen vill gå i. Det syns inte alls i dagens system eftersom de kommunala skolorna alltid blir belagda av de som bor i närheten och inte väljer. Det som också skulle behövas ör att populära skolor får möjlighet att expandera för att bättre tillgodose efterfrågan.

/

Idag vill jag dela med mig av ett mail som kom från en av våra medlemmar i Malmö, Ängsdals skola som har 260 elever i år F-9.

De flesta friskolor är små och helt beroende av skolpeng. Här ett exempel från den verklighet som många av dessa våra medlemmar lever i och där de ofta upplever att de inte bedriver verksamhet på lika villkor som den kommunala verksamheten. Vi får exempel snart sagt varje dag på hur hårt arbetande små friskolor känner sig motarbetade av komunner, och då framförallt kommunala tjänstemän.

Likvärdig skola (Funderingar kring detta bidrag från en fristående skola i Malmö)

 Detta stadsbidrag ska gå till att stärka likvärdigheten och kunskapsutvecklingen i förskoleklass och grundskolan under åren 2018 tom 2020. Varje huvudman får utifrån sina förutsättningar söka bidraget men det ska stärka likvärdigheten och kunskaps-utvecklingen utifrån skolans förutsättningar och behov. Tydligt står också att man inte får minska sina kostnader jämfört med ett genomsnitt för de tre föregående åren.

Ängsdals skola ligger i Malmö kommun och har funnits i 22 år. Huvudmannen har endast denna skola och skolan är personalägt av ca 30 medarbetare. Skolan ligger i ett ytterområde i de västra delarna av Malmö. Stadsdelen växer mycket och skolplatser har alltid varit en bristvara.

Ängsdals skola bedöms enligt Malmö stads strukturersättningssystem som en lågindex skola och får år 2019 800 kr per elev i strukturersättningsbidrag förutom sitt grundbidrag, som är förhållandevis lågt i Malmö jämfört med kranskommunerna. Grundbidraget är även lågt jämfört med Stockholm och Göteborg. I genomsnitt är strukturersättning i Malmö 10 000 kr/elev eller 10 procent av den totala budgeten. Jämför vi med våra närmaste kommunala skolor 200 meter ifrån oss får de 4 500 kr respektive 11 000 kr per elev i strukturersättning.

Ängsdals skola är en populär skola där man får stå i kö för att få plats. Vi tillämpar fullt ut skollagen och Skolinspektionens tolkning av vad som är godtagbara kriterier och regler kring vår kö.

De senaste åren har vi varit på tre möten hos kommunen samt anmält till Skolinspektionen att vi gärna tar emot nyanlända men aldrig fått någon respons från kommunen eller blivit tillfrågad om detta. Vi har gång på gång frågat kommunen hur vi skall gå till väga och vilket ev. stöd kommunen kan ge oss utan något konkret svar eller presenterad plan.

Ängsdals skola arbetar för att vara en öppen skola och vill ha tillgång till alla elever. Vi har en stabil ledning, en hög andel behöriga lärare, god personaltäthet samt låg personalomsättning. Men vad är då vårt problem?

Då likvärdighetsbidraget infördes år 2018 har Ängsdals skola och även andra fristående lågindex skolor i Malmö fått de svårt ekonomiskt att följa med i konkurrensen med de kommunala skolorna.

År 2018 fick Malmö kommun 36 miljoner som huvudman för likvärdig skola. Detta använde kommunen för att höja det årets grundbidrag för de kommunala skolorna med ca 2,5–3 procent samtidigt som de sänkte grundbidraget för de fristående skolorna ca 1,5 procent. De motiverade att de fristående skolornas huvudmän också kunde söka bidrag för likvärdig skola. Vilket vi givetvis gjorde. För Ängsdals skola fick vi 70 000 kr av Skolverket men vi fick minskat bidrag med 300 000 kr från kommunen.

År 2019 fick Malmö kommun av Skolverket 122,3 miljoner kronor i snitt 4 300 kr per elev.

Malmö kommun valde att fördela 32 miljoner dvs 1 000 kr per elev till alla sina skolor dvs även till kommunala lågindexskolor.

42 miljoner till de kommunala skolorna fördelades enlig strukturersättnings-modellen baserat på skolans index.

Resterande pengar av statsbidraget för jämställd skola satsades på förbättringar av en central elevhälsan, digitala verktyg mm. Medel som de fristående skolorna inte får ta del av men givetvis alla kommunala skolor även de skolorna med låg index i kommunen.

Ängsdals skola som är en lågindexskola fick 240 000 kr av skolverket dvs 923 kr per elev år 2019. Hur skall Ängsdals skola i Malmö som enskild huvudman (vi kan inte fördela pengar över olika skolor och verksamheter) konkurrera med de kommunala skolorna eller de stora koncernerna som får mer resurser och kan omfördela sina pengar? Finns de ingen lag om likabehandling här? Hur tänker ni kring de små friskolorna med en huvudman med endast en skola?

Hur gör vi som populär skola och som följer skollagen och Skolinspektionens köregler för att inte bli en lågindexskola? Ge oss gärna verktyg så att vi kan ta emot nyanlända elever och medvetet arbeta för ett integrerat Malmö. Ängsdals skola har, som alla andra skolor, elever med diagnoser eller av andra anledningar är i behov av särskilt stöd eller extra anpassningar även deras bakgrund eller föräldrars utbildningsbakgrund medför en låg strukturersättning.

Låt de fristående skolorna även ha andra kriterier än ködatum. Tvinga kommuner att placera elever som är nyanlända även hos fristående huvudmän. Så görs inte i Malmö.

Värna om skolor som fungerar och som levererar goda resultat och som arbetar enligt skollagen. Värna också om de skolor som inte har en kommunal huvudman eller tillhör stora skolkoncerner. Det är här kreativitet, engagemang och förnyelse kan ske frodas genom korta beslutsvägar.

Till sist om inte skolan ska vara statlig, låt kommunerna få likvärdighetspengarna till alla skolor även de fristående så att vi får samma förutsättningar i den kommunala fördelningsprocessen.

Med dagens system uppstår det ingen likvärdighet och många av de små fristående skolorna och huvudmännen i Malmö börjar, de senaste åren, få problem med sin ekonomi något som Skolverket och övriga ansvariga måste inse.

Mvh

Inger Persson

Skolched för Ängsdals skola, tillika ordförande i PIK i Malmö

Liberalerna, Centern och regeringen har kommit överens om ett tilläggsuppdrag till den sittande betygsutredningen som innebär att den ska beakta att de förslag som läggs inte ska leda till betygsinflation samt analysera behovet av ytterligare insatser för att undvika betygsinflation. Det är välkommet. Debatten om betyg, glädjebetyg mm är minsta sagt förvirrande och förenklad. Jag vill bara ge några exempel

1. Det framställs i debatten som att en skillnad mellan resultaten på de nationella proven och slutbetyget är detsamma som betygsinflation. Samtidigt påpekar Skolverket i sina råd vid betygsättning att resultaten på de nationella proven är en parameter som ska beaktas i den helhetsbedömning som läraren ska göra.
2. Det är bara ett fåtal ämnen som har nationella prov, lärare behöver stöd när det gäller betygsättning även i de andra ämnena. Dessutom talar vi sällan om hur många det är som deltar på de nationella proven. Det kan skilja sig väldigt från skola till skola.
3. Skolans kursplaner och den kritik som framförts, och som också journalisten Katarina Gunnarsson belönats för, mot de svårtolkade kunskapskraven påverkar givetvis också betygsättningen. Om kriterierna är otydliga och svårtolkade så finns det en uppenbar risk för att de också tolkas olika och då blir bedömningarna också olika.
4. Lärarutbildningen brister när det gäller ”konsten att sätta betyg”. Det gör att de nyutexaminerade legitimerade lärarna som ju är de som har befogenheten att sätta betyg är väldigt osäkra. Matilda Gustafsson, ordförande Lärarförbundet student skriver intressant om detta här. 
5. Lovskola och sommarskola har införts. Det finns till och med ett särskilt statsbidrag för att arrangera lovskola. Målsättningen är att se till att så många elever som möjligt kan få behörighet till gymnasiet. Dvs en tydlig uppmaning till alla skolor att se till att göra så mycket som möjligt för att se till att eleven blir behörig till gymnasieskolan. Hur kvalitetssäkras detta arbete? Hur går detta ihop med debatten om glädjebetyg?

Det är intressant att läsa kommentarerna på dn.se om Anna Ekströms utspel i dagens tidning.

En lärare skriver:

Idag kom siffrorna från Skolverket när det gäller behörigheten till gymnasiet för de som lämnade grundskolan i våras. Totalt handlar det om 112.731 elever som slutade grundskolan i fristående och kommunala grundskolor i juni 2019. Av dessa saknade 17.600 elever behörighet till ett gymnasieprogram.

85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Bland de kommunala grundskoleeleverna saknade 17,5 procent behörighet till ett gymnasieprogram. Motsvarande siffra hos de fristående grundskolorna är 8,2 procent. Omsätter vi detta till antal elever handlar det om knappt 15.900 från kommunala skolor och 1.800 från fristående skolor.

Det är intressant att sätta dessa siffror i perspektiv till skoldebatten. En stor del av skoldebatten handlar om friskolorna. Snart sagt allt som är fel i skolvärlden beror på friskolorna. Men hur rimlig är denna fokusering i förhållande till hur verkligheten ser ut?

När jag tittar på Skolverkets statistik idag så konstaterar jag att det är ca 6.000 fler elever som gick ut fristående grundskolor i våras än antalet elever som lämnade antalet kommunala grundskolor utan behörighet till gymnasiet – 21.895 jämfört med 15.900. Finns det inga proportioner Var fJag kan inte låta bli att, utifrån detta, fundera på hur det kommer sig att så mycken kraft och energi läggs på att motarbeta och ifrågasätta friskolor och så lite engagemang ägnas åt det faktum att så många lämnar kommunala grundskolor utan behörighet till gymnasiet. Det är svårt att förstå tex utbildningsministerns prioriteringar i denna del. När ”rasade” hon senast mot kommunala skolor?

När jag tittar på Skolverkets siffror kan jag dessutom inte låta bli att reflektera över hur de hade sett ut om inte friskolorna hade bidragit till att andelen som lämnar utan behörighet till gymnasiet är lägre än vad den annars förmodligen skulle ha varit.

/

Trots att vi nu ser de första tecknen på att pengarna slår fel och inte fördelas efter faktiska behov och trots att Statskontoret har i uppdrag att utvärdera statsbidraget så väljer nu regeringen alltså att öka det. Idag delar jag med mig av följande debattartikel i Dagens Samhälle.

Vi är stolta över att bidra till samhället genom att ge 26 000 elever, oavsett bakgrund, en utbildning av hög kvalitet. Vinsten behövs för att vi ska kunna fortsätta utveckla svensk skola.

Idag överlåter jag ordet till en av våra medlemmar, som under senare tid hoppats på av såväl regeringsföreträdare som andra opinionsbildare. Engelska skolans tf vd Cecilia Marlow skriver idag, i en replik till Marcus Larsson, tankesmedjan Balans, i Dagens Samhälle. För den som vill ha mer information om Internationella Engelska Skolan, en av landets största grundskolehuvudmän, hänvisar jag till deras hemsida.

Det är nödvändigt med vinst för att utveckla skolan

Replik. Markus Larsson på tankesmedjan Balans påstår att han vet hur vinster i Internationella engelska skolan (IES) uppkommer. Men faktum är att vi varken har lägre löner, lägre lärartäthet och sannolikt heller inte färre svåra elever. Vi är transparenta om vår verksamhet. Nedan följer därför korrekt information om IES.

Elevsammansättningen är mycket blandad då vi går efter principen att först i kö får först plats.

• Vi har sammanlagt 26 000 elever från 160 olika kommuner i våra 37 skolor.
• Skolorna ligger i olika slags områden, både traditionella medelklassområden och tuffare områden såsom Skärholmen, Kista och Söder i Helsingborg.
• 38 procent av eleverna har utländsk bakgrund jämfört med 24 procent i genomsnitt i kommunala skolor.
• Statistik över föräldrars utbildningsbakgrund för elever med utländsk bakgrund är mycket osäker. Det saknas också statistik för en stor grupp av dessa föräldrar.
• Andelen elever som når behörighet till gymnasiet är högre i våra skolor jämfört med det nationella snittet. Det gäller även de elever som har föräldrar med lägre utbildningsnivå, eftersom vi är övertygade om att alla elever kan nå lika långt om de får rätt förutsättning.
• Vi har många elever med diagnoser. En lugn och strukturerad miljö fungerar bättre för dessa barn, vilket deras föräldrar vet. Vi sätter in de resurser som krävs för de ska lyckas, men vi blir endast kompenserade av elevernas hemkommun med 20 procent av kostnaden.

Vår ersättningspolitik är tydlig – vi tillhandahåller attraktiv ersättning som är i linje med arbetsmarknaden för lärare. Ersättningen för IES-personal är konkurrenskraftig och vi ser till att den förblir det. Vi har jämfört våra löner med statistik från SCB och den visar att vi betalar i nivå eller till och med mer för lärare upp till 45 år. 75 procent av våra lärare är under 45 år.

Vi har en organisation som skiljer sig från andra skolor. Vi har, utöver lärarna, många vuxna som stödresurser runt om i skolan för att skapa en trygg och säker miljö. I genomsnitt har vi två lärare per klass och ytterligare en vuxen per klass, det vill säga en vuxen per tio elever.

Efter mer än 25 år som skola vågar jag påstå att vi vet att vårt sätt att bedriva undervisning fungerar väl. Vi är stolta över att bidra till samhället genom att ge 26 000 elever, oavsett bakgrund, en utbildning av hög kvalitet. Vinsten behövs för att vi ska kunna fortsätta utveckla svensk skola.

/

Jag har svårt att se hur något kan vara viktigare än att se till att skolorna i de 104 kommunerna faktiskt presterar bättre – men ministern väljer att rikta sina retoriska utspel mot friskolor som ser till att en stor andel av eleverna lämnar grundskolan med behörighet till gymnasiet.

Utbildningsminister Anna Ekström förfasar sig över att AcadeMedia och Internationella Engelska Skolan går med överskott och ger utdelning. Dessa skolor har betalat statlig skatt under många år – till skillnad från kommunala skolor. De bidrar också till att avlasta kommunerna investeringskostnader. IES hade tex lå 2013/14 23 skolor och lå 2018/19 var det 36 och fler är på gång. Det är inte gratis att starta nya skolor, däremot avlastar det kommunerna investeringskostnader.

Jag har två funderingar med anledning av detta:

1. Varför är ministern inte lika upprörd över det faktum att var femte elev som lämnade den kommunala grundskolan i 104 av landets kommuner gjorde det utan behörighet till gymnasiet?
2. Borde man inte fundera på hur pengarna används i de kommunala skolorna i stället för att rasa över det faktum att friskolor visar på att de, trots lägre skolpeng, klarar ekonomin?

Jag har svårt att se hur något kan vara viktigare än att se till att skolorna i de 104 kommunerna faktiskt presterar bättre – men ministern väljer att rikta sina retoriska utspel mot friskolor som ser till att en stor andel av eleverna lämnar grundskolan med behörighet till gymnasiet.

Men uppenbarligen prioriterar utbildningsministern ideologi framför resultat. Det är bara att beklaga.

Lika villkor oavsett huvudman heter det i lagstiftningen. Men hur ser det ut i verkligheten? Riksrevisionen har påtalat vid flera tillfällen att det oftast är framförallt stora skolhuvudmän som tar de av statsbidragen och att det innebär att elever i små skolor, framförallt friskolor, inte får ta del av dessa statsbidrag. Politiker beklagar detta men vad händer?

Bara nu under sommaren har det kommit två statsbidrag för skolor som tydligt strider mot kravet på lika villkor. Ett krav som inte bara finns med i januariöverenskommelsen utan också understryks i lagstiftningen. Det hett debatterade statsbidraget till lärarassistenter betalas bara ut till de skolhuvudmän som har 160 elever eller fler i grundskolan. Detta gäller utifrån regeringens instruktion

6 § Inför varje bidragsår ska Statens skolverk besluta en bidragsram för huvudmän som avses i 3 §. Skolverket ska inte besluta någon bidragsram för huvudmän som vid beräkningen av ramen skulle få en bidragsram som understiger 50 000 kronor. Bidragsramen för en huvudman ska bestämmas proportionellt utifrån antalet elever hos huvudmannen i förhållande till det totala antalet elever hos samtliga huvudmän som tilldelas en bidragsram. Elevantalet hos en huvudman ska beräknas som ett genomsnitt av antalet elever hos huvudmannen under de tre närmast föregående åren eller, om huvudmannen inte har bedrivit verksamhet under minst tre läsår före bidragsåret,under den period huvudmannen har bedrivit verksamheten.

Detta är alltså samma (s+mp)-regering som har undertecknat Januariöverenskommelsen där det i punkt 9 står bl a.

Den enskildas valfrihet är en central del av den svenska välfärdsmodellen. Därför behövs en mångfald av aktörer och goda villkor för enskilt drivna verksamheter inom välfärden som underlättar den enskildes aktiva val. Regeringen kommer inte att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden. Höga kvalitetskrav ska vara styrande. Detta kommer att uttryckas i vårändringsbudgeten 2019. Förslag kommer läggas för att säkerställa att alla aktörer inom välfärden oavsett driftform har likvärdiga villkor.

Regeringens förordning för statsbidraget gör att alla kommuner kan känna sig säkra – de får del av statsbidraget. Men hur är det med friskolorna? Mer än var tredje friskola kan känna sig blåst på detta statsbidrag. De platsar inte för de har för få elever, gränsen går i år vid ca 160 elever och ca 34 procent av alla fristående grundskolor har färre än 100 elever. Så mycket är talet värt om vikten av lika villkor och att små verksamheter ska värnas. För en lite friskola är varje tusenlapp värt massor. Men s+mp-regeringen har sett till att dessa friskolor och friskoleelever inte får ta del av statsbidragspengarna för lärarassistenter. Snacka om orättvist!

Det andra exemplet från sommaren är statsbidraget för bättre språkutveckling i förskolan. Här är regeringen mer oförblommerad i sin favorisering av kommunala huvudmän. Statsbidraget går helt sonika bara till kommuner. Fristående förskolor göre sig icke besvär, de barn som går där får inte ta del av detta statsbidrag (om inte kommunen vill dela med sig vilket våra luttrade medlemmar vet hur sällan det sker). Även i detta fall är det regeringen som har gett förutsättningarna i form av en förordning. Skolverket har bara att effektuera statsbidraget.

Mindre än ett halvår efter det att centern och liberalerna har undertecknat samarbetsavtalet så bryter således regeringspartierna flagrant mot punkten 9 i överenskommelsen – eller avtalet som de själva väljer att kalla det. Den enskildas valfrihet är en central del av den svenska välfärdsmodellen. Därför behövs en mångfald av aktörer och goda villkor för enskilt drivna verksamheter inom välfärden som underlättar den enskildes aktiva val. Förslag kommer läggas för att säkerställa att alla aktörer inom välfärden oavsett driftform har likvärdiga villkor.

Mina två exempel visar på tydligt avtalsbrott. Vad avser liberalerna och centern att göra för att se till att deras samarbetspartners i regeringen  korrigerar dessa avtalsbrott? 95 procent av alla fristående skolhuvudmän har bara en eller två skolor. De är små men de säkerställer att det finns mångfald och valfrihet. De frågar oss nu – Är det bara tomma icke förpliktigande ord – som finns i den där överenskommelsen? Vi förväntar oss ett svar från vart och ett av samarbetspartierna.

/

Sommarskolan/lovskolan har ju införts för att möjliggöra att elevernas betyg höjs i förhållande till det betyg de fick när de lämnade grundskolan. Hur är det möjligt att höja elevers kunskapsnivå på några veckor när det inte har gått under hela grundskoletiden?

Läser i dagen Sydsvenska dagbladet att den sommarskola som Malmö kommun arrangerat har medfört att gymnasiebehörigheten höjdes med ca 4 procent. De skolor där behörigheten steg som mest efter sommarskolan var Johannesskolan, Höjaskolan, Rörsjöskolan-Zenith, Stenkulaskolan, Kroksbäcksskolan och Lindeborgsskolan. Där var ökningen var över 10 procentenheter. Visst är det glädjande att eleverna kan höja sina kunskapsnivåer på sommarlovet men samtidigt kan man ju fundera lite kring detta.

Anna Ekström var ute och ”rasade” i Expressen över Viktor Rydbergs gymnasium maa av kritik för skillnad mellan nationella provresultat och slutbetyg. Ingen försvarar betygsinflation men det är inte givet att skillnaden beror på betygsinflation, det kan ju finnas rimliga skäl till varför helhetsbedömningen landar annorlunda än ett provresultat.

Anna Ekström har själv drivit igenom att de nationella provresultaten ska få större betydelse för slutbetyget. Men alltjämt ska det vara en helhetsbedömning av elevens kunskaper – där avsteg från resultaten på nationella provet måste motiveras. Detta gäller för de elever som går grundskolan och gymnasieskolan.

Men vad gäller för lovskolan? Det finns skäl att fundera på logiken i politiken på detta område. För de elever som inte har behörighet till gymnasieskolan ska erbjudas möjlighet till lovskola. 

Sommarskolan/lovskolan har ju införts för att möjliggöra att elevernas betyg höjs i förhållande till det betyg de fick när de lämnade grundskolan. Hur är det möjligt att höja elevers kunskapsnivå under bara några veckor när det inte har gått under hela grundskoletiden? Visst vet alla att lärare kan göra skillnad. Men det finns fog att fundera på regeringens politik och retorik i denna del. Och på hur kvalitetssäkringen fungerar när det gäller betygsättningen för de elever som går lovskola för att få behörighet till gymnasiet.

/

Kanske har DN en plan för att titta på hur pengarna används och skolresultaten även i de skolor där 85% av grundskoleeleverna går.

DN har i ett granskande reportage tittat på friskolor som Skolinspektionen stängt. Det är viktigt att se till att alla skolor håller hög kvalitet och undermåliga skolor ska stängas, oavsett huvudmannaskap. Tyvärr så verkar DN falla in i samma trall som friskolemotståndarna. Fokus ligger på huvudmannaskapet i stället för på resultatet. Jag kan ha fel. Kanske har DN en plan för att titta på hur pengarna används och skolresultaten även i de skolor där 85% av grundskoleeleverna går. Det är i så fall välkommet. För där finns det anledning att titta på varför så stor del av eleverna lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Siffrorna talar sitt tydliga språk – vi har en kommunal skolkris. Men vem skriver om den?

Det finns också anledning att titta på hur Skolverkets satsning på skolor som är i behov av stöd fungerar. En av de skolor som ingår i projektet är den kommunala Botkyrkaskola som Skolinspektionen ” tagit över ledarskapet” för. Eftersom kommunala skolor inte behöver tillstånd så kan Skolinspektionen inte, som för friskolor, dra tillståndet. Skolinspektionen kan inte heller lägga ner en kommunal skola.

Aftonbladets ledarsida skriver om DNs artikel och menar att många elever kommer att fortsätta att fara illa – menande elever i friskolor. Men hur ofta skriver Aftonbladet om alla de dåligt presterande kommunala skolorna? Har de krävt att skolan i Botkyrka ska läggas ner? Har de lyft fram ledarskapets betydelse i skolan?

Det är bra att media granskar hur pengarna används i skolor. Det vore välkommet om media också tittade på skolresultaten och än mer välkommet om de drev på för ett system med value added för skolor. Då skulle Sverige verkligen få ett bra grund för att jämföra skolors resultat och en bra grund för föräldrar att välja skola. Det skulle vara ett viktigt journalistiskt bidrag för en skoldebatt fokuserad på kvalitet och resultat, oavsett huvudmannaskapet.

/