År: 2019

Det rimliga borde ju vara att statsbidraget, som 2019 uppgår till 3,5 miljarder kronor, inte kommer att förstärkas förrän utvärderingen är gjord. Förhoppningsvis inser centern och liberalerna detta.

I torsdags kom ett välkommet meddelande från regeringen. Statskontoret har fått i uppdrag att utvärdera det riktade statsbidrag som infördes för något år sedan. Statsbidraget är på betydande belopp, fullt utbyggt ska det uppgå till över 6 miljarder kronor. Bidraget baseras elevernas socioekonomiska bakgrund och fördelas på respektive skola. För att få ta del av bidraget måste skolhuvudmannen förbinda sig att inte minska på resurserna till undervisning och elevhälsa.

Från förbundets sida har vi ifrågasatt upplägget, inte minst mot bakgrund av att friskolor är beroende av att kommunerna verkligen beräknar skolpengen på ett sätt som gör att kravet på lika villkor efterlevs. Vi menar också att det kan ifrågasättas om detta är rätt metod för att komma till rätta med skillnaderna mellan skolor. Utformningen utgår ju ifrån att det behövs mer resurser bara för att eleverna har en viss bakgrund. Det är inte baserat på faktiska behov. Därför välkomnar vi att det nu ska ske en utvärdering av detta särskilda statsbidrag. Det borde ha initierats en följeforskning från första början, men bättre sent än aldrig.

Dagen efter pressmeddelandet om Statskontorets uppdrag har utbildningsminister Anna Ekström (s) en interpellationsdebatt med Kristina Axen Olin (m) om detta och säger ”Från regeringens sida har vi aviserat att vi ska fortsätta med detta likvärdighetsbidrag som är helt nytt och unikt och faktiskt tar större hänsyn till elevernas behov än vad tidigare statsbidrag har gjort.” Anna Ekström konstaterar också att det framgår av 73 punktsprogrammet att detta statliga stöd ska förstärkas.

Om det som ministern påstår stämmer får vi förhoppningsvis svar på genom Statskontorets utvärdering. Att bara utgå från familjebakgrund mm innebär ju inte givet att det därmed också följer ett visst behov.

Ministern verkar dock vilja öka statsbidraget oavsett utvärderingen. En i mångas ögon förvånande slutsats. Det rimliga borde ju vara att statsbidraget, som 2019 uppgår till 3,5 miljarder kronor, inte kommer att förstärkas förrän utvärderingen är gjord. Förhoppningsvis inser centern och liberalerna detta.

Det är en annan verklighet än den brutna sexpartiöverenskommelsen som gäller nu, oavsett vilken verklighetsbild som utbildningsministern vill förmedla.

Alliansregeringen tillsatte den 14 juli 2011 en parlamentarisk kommitté som kom att kallas för friskolekommittén. De skriver bl a följande om sitt uppdrag:

”En utgångspunkt för vårt arbete har varit att principerna för regelverket för fristående skolor behålls oförändrade. I detta ligger bland annat att skolans uppdrag är detsamma oavsett huvudmannaskap och att samma höga krav på kvalitet ska omfatta alla skolor. Härtill kommer att varje skola ska ha möjlighet att verka på goda och lika villkor. Principen om lika villkor innebär också lika ekonomiska villkor. I direktiven tar regeringen ställning för att det är en förutsättning för friskolereformens framgång att det finns en möjlighet att driva skolverksamhet med vinst samt att utbildningsföretag får ge utdelning till sina ägare när rörelsen genererar ett ekonomiskt överskott. Frågan om vinstdrivna företag alls ska få bedriva skolverksamhet har därmed inte omfattats av utredningsuppdraget.”

Friskolekommitténs förslag innebar en överenskommelse mellan sex partier, som presenterades i maj 2013. Ambitionen var att denna överenskommelse skulle skapa stabila förutsättningar och långsiktigt förutsägbara villkor för att bedriva friskoleverksamhet. Det handlade om lika villkor för beräkning av skolpengen, tillsyn, vikten av information så att skolvalet kan ske på grundval av bra information. Detta ambition om stabilitet varade ett drygt år, till den dagen efter valet 2014 då Stefan Löfven läste upp regeringsförklaringen.

”Ordning och reda ska gälla i välfärden. Barn, sjuka eller gamla ska aldrig bli bedömda utifrån sin lönsamhet. Kortsiktiga vinstintressen hör inte hemma i välfärden. Vinstjakten ska stoppas. Nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden införs i syfte att förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna, samtidigt som mångfald och valfrihet garanteras. Privata alternativ i välfärden ska inte kunna göra vinst genom lägre bemanning. En lagstiftning mot försäljningar till underpris tas fram. Den tvingande lagen om vårdval i primärvården avskaffas. Lagen om ekonomiska föreningar moderniseras så att kooperativa verksamheter har bättre förutsättningar att utgöra ett alternativ i välfärden. Lagstiftningen ändras så att möjligheterna att sälja eller privatisera universitets- eller regionsjukhus förhindras. Offentlighetsprincipen och meddelarfriheten ska gälla alla aktörer som verkar inom den skattefinansierade välfärden. Företag i välfärdssektorn ska öppet redovisa sin ekonomi på enhetsnivå. Överenskommelsen i friskolekommittén ligger fast. Men syftet med skolverksamhet ska vara utbildning, inte att dela ut vinst till ägarna. Kommunerna ges ett avgörande inflytande över nya skoletableringar som hindrar arbetet för att motverka segregation. Skolan ska inte vara en marknad, utan ett demokratiskt fundament.”

”Överenskommelsen i friskolekommittén ligger fast” är ett intressant konstaterande efter det att man själv brutit mot den några meningar tidigare. Mycket riktigt konstaterade allianspartierna också att detta var ett brott mot friskoleöverenskommelsen. Ett brott som sedan bekräftades i och med att Reepalu fick utredningsuppdraget som innebar att möjligheterna att gå med vinst och kunna ge utdelning i praktiken skulle stoppas. Sexpartiöverenskommelsen finns alltså inte längre. Eller…..?

Så sent som i fredags hänvisade Anna Ekström (s) till densamma i en riksdagsdebatt, som om den fortfarande gällde. Det är hög tid att de partier som tidigare hävdat att överenskommelsen är bruten tydligt markerar att det inte är acceptabelt att (s) ständigt hänvisar till den överenskommelse som (s) själva dödat. Den finns inte, de kompromisser som gällde då gäller inte längre.

Det innebär också att det finns ett bredare utrymme för att utforma lösningar som  säkerställer att friskolor får långsiktigt hållbara spelregler för att kunna verka och utveckla sin verksamhet. För det behövs verkligen i ett läge där vi ser framför oss en kraftig ökning av antalet barn och elever i förskole- och skolåldern. Då borde det finnas goda incitament för att se till att friskolorna vill växa och bidra till att barn- och unga får en bra grund att stå på inför vuxenlivet, oavsett vilken bakgrund man har. Det är en annan verklighet än den brutna sexpartiöverenskommelsen som gäller nu, oavsett vilken verklighetsbild som utbildningsministern vill förmedla.

/

 

 

Det finns skäl att påminna om varför det är fel i grunden att välfärdsföretag ska omfattas av offentlighetsprincipen och därmed behandlas som en myndighet.

Under flera år har frågan om att välfärdsföretag ska omfattas av offentlighetsprincipen diskuterats. För friskolornas del var frågan aktuell som en kompromiss i den sk Friskolekommittén. Kompromissen innebar att en utredning skulle tillsättas. Så har också skett. Det som också har skett är att överenskommelsen har brutits eftersom den förra regeringen Löfven tillsatte Reepalu-utredningen. Det konstaterade Jan Björklund efter det att han hört regeringsförklaringen 2014.

I skrivande stund är frågan åter aktuell pga att ett förslag är på remiss som omfattar hanteringen av börsnoterade friskolor och offentlighetsprincipens förenlighet med den lagstiftning som rör börsnoterade företag.

Med anledning av detta finns det skäl att påminna om varför det är fel i grunden att välfärdsföretag ska omfattas av offentlighetsprincipen och därmed behandlas som en myndighet. Jag utgår från exemplet friskola, men jag vill påminna om att det också diskuteras att vårdföretag och omsorgsföretag ska omfattas av offentlighetsprincipen.

Varför infördes offentlighetsprincipen för flera hundra år sedan?

Offentlighetsprincipens grundläggande syfte är att allmänheten ska ges möjlighet att vara en del av den konstitutionella kontrollen av hur våra folkvalda representanter, samt deras myndigheter, utövar sin makt under lagarna. Det var viktigt att förhindra korruption mm i myndighetsutövningen, därav kravet på offentlighet. Huvudmannen för en fristående skola består inte av folkvalda representanter och är inte en myndighet. Förvisso har verksamheten inslag av myndighetsutövning, men det är inte samma sak som att hela verksamheten är en myndighet. Det är rimligt att själva myndighetsutövningen granskas, vilket också sker redan idag via tex Skolinspektionens granskningar och kommunernas insynsrätt i friskolorna.

En friskola kan inte jämställas med en kommun.

En kommun är en myndighet. Kommunerna ha en administrativ support som gör att dessa frågor kan hanteras via centrala dokumenthanteringssystem med tillgång till registratorer, kommunjurister, arkivarier m fl stödfunktioner för hanteringen av registrering, dokumenthantering och sekretessprövning av allmänna handlingar. Även små kommuner har tillgång till detta vilket innebär att kommunens skolor, om så kommunen endast har en enda skola, får stöd i sin dokumenthantering och i de tillgänglighetskrav och sekretessprövningar som offentlighetsprincipen medför. Det finns en kommunal kompetens och struktur för att hantera dessa frågor. Det har inte friskolor, 95 procent av alla friskolehuvudmän har dessutom bara en eller två skolor.

En konsekvensanalys kan inte utgå ifrån hur ofta handlingar begärts ut från kommunala skolor.

Det går inte att bortse från den ideologiska debatt som råder om friskolor, en debatt som saknas om kommunala skolor. Ett införande av krav på handlingsoffentlighet blir mot denna bakgrund självfallet mer betungande för en friskola, med större konsekvenser. Ett avskräckande exempel på vilka konsekvenserna kan bli ges av Kalmar kommun. De har anställt en tjänsteman på heltid för att hantera enbart en av kommuninvånarnas rättigheter enligt handlingsoffentligheten. En sådan följd för en mindre fristående skola skulle vara katastrofal. Vi kan inte heller utesluta samordnade attacker på enskilda verksamheter med politiskt bakomliggande motiv. Det skulle räcka med att en samordnad grupp skickar ett mail om dagen under en vecka till en mindre skola för att i stort sett alla resurser skulle behöva riktas mot dokumenthanteringen. En enskild individ kan, som ovan nämnts relativt enkelt, med inte så omfattande arbete eller tidsförlust, sätta igång en stor hantering av dokument som riskerar bli helt förödande för en skola. Det kan gälla upprepad korrespondens som måste diarieföras. Det är något som måste beaktas bättre i konsekvensbeskrivningarna.

Tidigare utredningar har avvisat införandet av offentlighetsprincipen för friskolor

Tidigare utredningar har diskuterat att bl a friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. I betänkandet Privata utförare – kontroll och insyn (SOU 2013:53) sägs följande på s. 241: ”Ett krav på privata utförare att tillämpa offentlighetsprincipen skulle också leda till en kraftigt ökad administrativ börda. En privat utförare har inte nödvändigtvis samma system för exempelvis dokumentation och diarieföring som en kommunal förvaltning. Det skulle kunna bli mycket kostsamt för privata utförare att tvingas anpassa sig till ett sådant krav.”

Friskolorna har inget emot öppenhet men det måste vara proportionerligt.

En annan lösning än att införa handlingsoffentlighet i fristående skolor vore att ange i tex skollagen vilka dokument och uppgifter, utöver de som redan idag är offentliga, som bör vara öppna och tillgängliga för allmänheten. Då kan syftet med öppenhet uppnås utan de oproportionerliga effekter som blir fallet om friskolor skulle omfattas av offentlighetslagstiftningen. Att tvinga in friskolor i den administrativa struktur som offentlighetsprincipen innebär är, menar vi, inte förenligt med proportionalitetsprincipen. En viktig princip för lagstiftande.

Läs vårt tidigare remissvar här

 

Är då brist på likvärdighet i svensk grundskola ett stort problem? Enligt de mått vi använt kan man knappast hävda det. Skillnaden mellan skolor i egenskaper eller ”kvalitet” bidrar något till ojämlikhet mellan elever, men inget eller nästan inget till ojämlikhet mellan grupper definierade efter familjebakgrund.

Varning för långt – men ytterst relevant – blogginlägg.

För ca 2 månader sedan arrangerade ESO ett mycket intressant seminarium om en antologi rubricerad Lika för alla? En ESO-antologi om skolans likvärdighet. Jag har bloggat om Robert Erikson bidrag i denna och nu vill jag återge slutsatserna från ett annat bidrag i antologin. Det är från Jan O. Jonsson och Georg Treuter. De skriver om sin analys under rubriken ”Likvärdighet och skolkvalitet: socioekonomiskt ursprung och invandrarbakgrund”.

ESO-rapporten är mycket intressant och ger andra perspektiv på svensk skola än den gängse bild som framställs från politiskt håll om ökad skolsegregation och ökad betydelse av elevernas skolbakgrund. Kan detta vara orsaken till att det knappast skrivits alls om rapporten? Den bild som ges stämmer ju inte med den som politiken försöker slå fast – att skolans problem har sin grund i skolvalet och friskolereformen. Ska svensk skola bli bättre på det kompensatoriska uppdraget så måste man utgå från de verkliga problemen.

Jonsson och Treuter har identifierat tre olika mått på likvärdighet i grundskolan (s.73)  som bygger på skolkvalitet och dess variation mellan socioekonomiska grupper och invandrarstatus. De skriver (fetningen är mina):

”Det första måttet på likvärdighet gällde sambandet mellan familjebakgrund och skolkvalitet. Där fann vi vissa kompensatoriska effekter – framför allt lärartäthet – men också faktorer som försämrar förutsättningarna för barn från missgynnad bakgrund: främst bland dessa är förekomsten av olika ordnings- och uppförandeproblem i skolan. För barn till invandrare kompenseras dessa problem delvis genom att ”skolklimatet” – t.ex. engagemanget bland föräldrar och lärare – i övrigt är gott.

Vårt andra mått på likvärdighet gällde hur stor andel av individuella skillnader i utbildningsutfall (i termer av varians) som kan förklaras av skolkarakteristika i allmänhet och skolkvalitet i synnerhet, när man tar hänsyn till skolors elevsammansättning. Dessa andelar varierar mellan 2-6 procent beroende på vilka modeller som används. Slutsatsen är att skolorna spelar viss roll för skolprestationer liksom för studieval, och att det finns ett utrymme att utjämna skillnader mellan elever – men det är inget stort utrymme.

Vårt tredje mått på likvärdighet tog sin utgångspunkt i sambandet mellan familjebakgrund och utbildningsutfall, det som man normalt tänker sig som ojämlikhet i utbildning. Det visar sig i våra analyser att dessa samband – som är ganska betydande när det gäller den socioekonomiska dimensionen, men inte med avseende på invandrarstatus – knappast alls påverkas av skolkvaliteten. Delvis kan detta bero på att effekten av skolkvalitet går åt olika håll för olika aspekter av skolkvalitet, att den både underbygger och kompenserar ojämlik het. Men när vi analyserar sambandet mellan alla våra indikatorer på skolkvalitet och våra tre utbildningsutfall visar det sig också att dessa samband (kontrollerat för studieförutsättningar) är svaga, även om vissa är statistiskt signifikanta. Tidigare forskning är delad när det gäller betydelsen av skolors egenskaper och omgivningseffekter generellt, men våra resultat är i linje med flera andra när det gäller frånvaron av starka effekter (t.ex. Hattie 2002; Böhlmark och Holmlund 2011; Angrist 2014).

Det är viktigt att inte dra den närliggande men förhastade slutsatsen att skolkvalitet inte spelar någon roll för lärande och studieval – det gör den förstås, fast effekten är olika stark för olika indikatorer. Snarare kan man förmoda att skolkvaliteten varierar för lite eller för osystematiskt mellan skolor i Sverige för att ha så stor betydelse. Det är sannolikt så, fast det är en svår fråga att studera, att kvaliteten på lärarna inte varierar särskilt mycket – att det t.ex. finns bra lärare även i socioekonomiskt utsatta skolor. Skolresurser är också ganska jämnt fördelade och det finns kompenserande inslag i form av lärartäthet. Svaga effekter kan på detta sätt vara en konsekvens av ett ”självreglerande” system: Om någon aspekt av skolkvalitet når en nivå där lärandet blir lidande på ett observerbart sätt kan det hända att skolhuvudmän, politiker, eller skolledare vidtar åtgärder som så att säga återställer skolkvaliteten. Frånvaron av påtagliga skoleffekter kan därför vara ett resultat av en tidigare förd liksom av nuvarande utbildningspolitik. En sådan politik kan förstås förändras: om t.ex. resurser och lärarkvalitet blir mer ojämnt fördelade mellan skolor, eller om segregeringen ökar, kan både skillnader mellan skolor och betydelsen av skolkvalitet öka.

Det är en viktig iakttagelse att de grupper vi fokuserat på – barn i socioekonomiskt förfördelade familjer och barn till invandrare – har något olika profil när det gäller skolkvalitet. Framför allt bidrar den senare gruppen (såväl föräldrar som barn) genom sina höga utbildningsaspirationer och engagemang till ett mer fördelaktigt skolklimat (vilket i viss mån spiller över till socioekonomiskt utsatta elever från majoritetsbefolkningen). Samtidigt går de oftare i stökiga skolor. Detta kan möjligen reflektera ett polariserat mönster bland barn till invandrare i deras skolkarriärer – många går över till högre utbildning och har höga aspirationer (Jonsson och Rudolphi 2011), men en hög andel faller också ur skolan på ett tidigt stadium, ofta utan gymnasiebehörighet (Jonsson m.fl. 2014; Grönqvist och Niknami 2017). Denna heterogenitet bland barn med invandrarbakgrund – där också könsaspekten bör beaktas – döljs av våra analyser av genomsnitt, men skulle vara värd en fördjupad studie.

Är då brist på likvärdighet i svensk grundskola ett stort problem? Enligt de mått vi använt kan man knappast hävda det. Skillnaden mellan skolor i egenskaper eller ”kvalitet” bidrar något till ojämlikhet mellan elever, men inget eller nästan inget till ojämlikhet mellan grupper definierade efter familjebakgrund. Detta är ett tillfredsställande resultat för dem som mer pessimistiskt har sett skolan som ojämlikhetsskapande, men kanske inte för dem som haft förhoppningar om skolans utjämnande funktion. Det finns sannolikt en potential i skolreformer som syftar till att ge extra stöd till barn från mindre studievana och mindre resursstarka hem – något som skulle förändra grundskolan från likvärdig till kompenserande.

Men den största potentialen ligger fortfarande i att utjämna skillnaderna mellan familjer.”

Det skulle vara intressant att höra vad de som skrivit Skolverkets rapport om familjebakgrundens ökade betydelse har att säga om dessa resultat. Vi kanske borde ordna ett seminarium..

/

 

Det är bara att konstatera att fd utbildningsminister Fridolin, som säger sig värna om de små aktörerna, har bedrivit en politik som via Skolinspektionens tillståndsgivning har inneburit att de stora har blivit än större. Bra för alla de som vill gå i deras skolor, men tröskeln har verkligen höjts för alla andra för att etablera sig som en ny friskola.

Det kom nyligen en rapport som visar att andelen sk ”idéburna” friskolor minskar. Detta sett i förhållande till friskolor som är AB. Idéburna är i sig en märklig beteckning eftersom de flesta som startar ett AB gör det utifrån en idé. Men nu finns det debattörer som vill göra denna distinktion och det fanns ju även med i Reepalus vinststoppsutredning. Han kom ju dock fram till att det inte går att göra skillnad på dessa verksamhetsformer i i dag pga att det inte finns någon tydlig definition. Följden av detta är att det nu sitter en utredning som har att titta på hur man kan hitta en definition och sedan utifrån detta hitta möjligheter till att de verksamheter som faller inom denna definition en ”gräddfil” till uppdrag och samarbetsmöjligheter med kommuner, regioner mfl. Allt för att de som driver AB ska kunna ”fulas ut” av de offentliga aktörer som så önskar. Det är inte möjligt med dagens lagstiftning.

Åter till rapporten. Den är en genomgång av hur förhållandet mellan sk idéburna verksamheter och friskolor som är AB har förändrats under perioden 2009-2017. De som är AB utgör en allt större andel av friskolehuvudmännen och också friskoleeleverna. En inte särskilt förvånande slutsats. Det räcker med att titta på Skolinspektionens statistik över beviljade tillstånd för att inse detta. Lägg därtill den debatt som har varit om vikten av att en friskolehuvudman har en långsiktigt hållbar ekonomi (en ståndpunkt som dock aldrig nådde fram till Reepalu, i vart fall återspeglades det inte i hans utredningsförslag) så har det under denna tidsperiod de facto blivit mycket tuffare att få tillstånd att starta en ny skola. Skolinspektionen ställer dessutom tuffa krav på att den som ansöker om att få starta kan visa på att det finns efterfrågan från elever. De har till och med sagt nej till startande av skola i Nacka med argumentet att det inte visats att det finns behov. Det ska byggas en tunnelbana till Nacka och kommuner räknar med att växa med ca 60.000 invånare de kommande 20-30 åren…

Det som hävdas i debatten (tom av ministrar) att vi har fri etablering av friskolor i Sverige – är helt enkelt inte sant. Det krävs mycket kraft och resurser för att kunna lämna in en ansökan och många små aktörer saknar de ekonomiska muskler som krävs. Politiska beslut får effekt och ibland får också politiska debatter effekt på hur myndigheter agerar.

Skolinspektionen kom nyligen med en rapport som visar utvecklingen svart på vitt. Här kan du se vilka som ansökt. Den osäkra framtiden för friskolors villkor återspeglas i antalet ansökningar. Skolinspektionen konstaterar att de för läsåret 2020/21 mottagit 212 ansökningar, en minskning med 33 procent sedan föregående år. Av dessa är 86 nyetableringar och 126 utökning av befintliga fristående grund- och gymnasieskolor. Det är den lägsta antalet ansökningar om nyetableringar sedan Skolinspektionen startade. Detta i en tid när vi vet att det finns ett enormt behov av nya skolor beroende på ett kraftigt ökat elevantal under de kommande 10 åren.

En sak är ansökningar, och det är bekymmersamt att de har minskat när vi vet att det kommer att behövas många fler skolplatser, en annan sak är Skolinspektionens beslut. Beviljas ansökan om att få starta? I få fall kan vi konstatera – mycket sällan;

 

Skolinspektionen godkände 27 ansökningar om att starta fristående skola och 101 ansökningar om att utöka befintlig fristående skola inför läsåret 2019/20. Det var 315 som ansökte.

Kräver man att friskolor ska ha en långsiktigt hållbar ekonomi, ställer man stora krav på omfattande kunskap inom olika områden hos de ledande befattningshavarnas, kräver man omfattande underlag och dyra intresseundersökningar som visar att det finns en efterfrågan så innebär det att det blir ett begränsat antal personer som är intresserade av att inteckna sina bostäder mm för att lämna in en ansökan om att få starta en skola.

Förbundet har varnat för att det beslut som riksdagen tog om införandet av ägar- och ledningsprövning av ledande befattningshavare, granskning av dessa personer via belastningsregistret osv. kommer att innebära att intresset från små aktörer att starta friskola minskar ytterligare. Men en majoritet i riksdagen tog ändå detta beslut.

Det är bara att konstatera att fd utbildningsminister Fridolin, som säger sig värna om de små aktörerna, har bedrivit en politik som via Skolinspektionens tillståndsgivning har inneburit att de stora har blivit än större. Bra för alla de som vill gå i deras skolor, men tröskeln har verkligen höjts för alla andra för att etablera sig som en ny friskola. Tänkte inte på det verkar vara en näraliggande replik för mp med flera som bidragit till denna utveckling.

 

Den som är lite elak kan undra om den debatt som är idag – om att blanda elever – är enklare att ta än att fokusera på det riktigt allvarliga som Skolverkets statistik visar på. Att var 4:e elev som lämnar grundskolan gör det utan fullständiga betyg.

Sitter på tåget och läser statistik från Skolverket. Det handlar om andelen elever som ej nått kunskapskraven för lägst betyg E i ett eller flera ämnen efter avslutad grundskola. Skoldebatten handlar mycket om elevernas bakgrund och ”rätt blandning av elever”.  Den som tittar på denna statistik slås av hur många elever som faktiskt lämnar grundskolan utan att klara kunskapskraven i alla ämnen.

Den senaste statistiken är från 2017/2018. Då var det 26,5 procent av de som lämnade kommunala skolor 15,4 procent i friskolor. Totalt handlar det om 26.863 elever varav 43 procent har utländsk bakgrund och 16,9 procent svensk bakgrund.

Det talas ofta om att det är en stor risk med alla unga pojkar som lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och visst är 27,5 procent en skrämmande siffra. Det talas dock inte lika mycket om att siffran för flickor är 21 procent.

Tittar vi på tidigare år är statistiken för elever som som ej nått målen i ett eller flera ämnen

2006/07  23,9 procent.    

2007/08   23,4    (20,3% flickor, 26,3% pojkar)

2008/09   23,0    (20,1% flickor, 25,8% pojkar)

2009/10    23,4    (20,4% flickor, 27% pojkar)

2010/11     22,7     (19,7% flickor, 25,4% pojkar)

2011/12.     22,6    ( 19,3% flickor, 25,8% pojkar)

2012/13     23,0    (19,9% flickor, 25,9% pojkar)

2013/14     22,6    (20,7% flickor, 25,6% pojkar)

2014/15     23,0    (20% flickor, 25,8% pojkar)

2015/16     25,8    ( 20,1% flickor, 30,7% pojkar)

2016/17     25,9    (21% flickor, 30,3% pojkar)

2017/18     24,4.   (21% flickor, 27,5% pojkar)

Tittar vi på hur statistiken för elever med svensk respektive utländsk bakgrund under samma tidsperiod så varierar andelen med svensk bakgrund i gruppen som saknar godkänt betyg i ett eller flera ämnen mellan som lägst 9,2% (2009/10) och som högst 19% (2010/11). För de med utländsk bakgrund varierar det mellan 24,9% (2009/10) och som högst 43,5% (2016/17).

15 procent av alla grundskoleelever går idag i friskolor. Således 85 procent i kommunala skolor. Dessa siffror från Skolverket visar tydligt att allt fokus för svensk grundskola måste ligga på att se till att det som sker i klassrummet faktiskt leder till att ALLA ELEVER – oavsett bakgrund – lämnar grundskolan med godkänt betyg i alla ämnen. Det handlar mer om hantverket- HUR skickliga lärare och ett bra ledarskap i skolan jobbar för att åstadkomma detta – än om mer pengar. Den som är lite elak kan undra om den debatt som är idag – om att blanda elever – är enklare att ta än att fokusera på det riktigt allvarliga som Skolverkets statistik visar på. Att var 4:e elev som lämnar grundskolan gör det utan fullständiga betyg.

Åter visar det sig att det finns ett stort intresse för friskolor, trots den omfattande debatt som pågått under flera år.

 

Idag kom det siffror från Skolverket som visar hur det ser ut med antalet elever i kommunala respektive fristående grundskolor för läsåret 2018/19. Elevantalet har ökat i grundskolan.  Skolverkets statistik visar att andelen elever i fristående skolor har ökat, vilket innebär att det är en större andel av elevtillskottet som valt en friskola läsåret 2018/19 jämfört med 2017/18. Åter visar det sig att det finns ett stort intresse för friskolor, trots den omfattande debatt som pågått under flera år.

Det är också en större andel elever med utländsk bakgrund i friskolor än i kommunala skolor. Vi kan också konstatera att skillnader i elevernas bakgrund minskar något på totalen. Andelen elever från hem med eftergymnasial utbildning ökar något i kommunala skolor medan den ligger kvar på samma nivå för friskoleeleverna. Fördelningen mellan flickor och pojkar skiljer sig inte nämnvärt. Läsåret 2018/19 finns drygt 900 000 elever i kommunala skolor. Andelen flickor är något lägre än andelen pojkar, 48,3 procent mot 51,7 procent för pojkar. Antalet elever i friskolor uppgår till drygt 162 000 och här är könsfördelningen omvänd, 50,4 procent flickor och 49,6 procent pojkar.

 

Läs mer här.

 

I brist på sk ”förädlingsvärden” dvs vilken förmåga som skolan har att höja elevens kunskapsnivå, så är Skolverkets SALSA det bästa Sverige kan erbjuda landets elever och föräldrar idag.

Friskolor är tydligt överrepresenterade bland de skolor som presterar bäst när elevernas bakgrundsfaktorer vägs in i resultaten. Det visar årets sammanställning av Skolverkets SALSA-statistik*över skolornas genomsnittliga meritvärde i årskurs 9 (betyg) som Friskolornas riksförbund gjort. Åtta av de tio bäst presterande skolorna är friskolor.

Att skolor där eleverna har liknande förutsättningar når olika resultat visar att det är något annat än elevernas bakgrund som har betydelse för hur de lyckas i skolan. Finns det brister i undervisningen eller ledarskapet så går det att göra något åt det, och det måsta man göra. Den rapport som vi presenterar idag innehåller de bäst och sämst presterande skolornas resultat från 2011 till 2018. Att friskolor visar bäst resultat är en trend som står sig från tidigare år.

Vår rapport visar att effekterna av skolors insatser skiljer sig åt. Insatser som inte ger positivt resultat måste upphöra, medan skolor som når hög positiv effekt av sina insatser måste uppmärksammas och inspirera andra. Men tyvärr handlar den politiska debatten för lite om att det finns stora skillnader i hur effektivt skolor leds och vad man behöver göra för att de svaga ska bli bättre.

Skillnader i kvalitet

Att det finns kvalitetsskillnader mellan skolor är något som Skolinspektionen bekräftar. I årsrapporten för 2018 skriver myndigheten att ”skolors kvalitet /…/ skiljer sig åt på ett betydande sätt”. Brister i kvalitet härrörs till saker som ”huvudmäns kapacitet och förmåga till strategiskt ansvarstagande” och ”otillräcklig styrning på skolenhetsnivå och i flertalet fall även på huvudmannanivå”. Att även Skolinspektionen, med den insyn de har i skolors verksamhet, så tydligt betonar skillnader i kvalitet mellan skolor borde ge kvalitetsfrågan större utrymme i debatten.

Ladda ner rapporten här.

Tänk om vi hade ägnat all den kraft och energi som gick åt under förra mandatperioden åt vinstfrågan till att i stället fokusera på att få ordning på ledarskapet i skolan…

Idag kom Skolinspektionens årsrapport 2018. Den har underrubriken Skillnader i skolkvalitet och strategisk styrning. Det är en viktig rapport och en intressant läsning som tyvärr innehåller en hel del kända problemområden. Det framgår inte av rapporten hur många kommunala skolor och skolhuvudmän som har granskats. Rapporten baseras på observationer vid såväl regelbunden tillsyn som kvalitetsgranskning under 2018. Vi skulle gärna se att tillsynen var lika för kommunala och fristående huvudmän, men så är inte fallet. Friskolor granskas mer frekvent.  85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor.

Det är ingen nyhet att det finns kvalitetsskillnader mellan landets skolor. Frågan är snarare om det någonsin har funnits en fullständig likvärdighet (och om det går att få) mellan landets skolor, även när det var statligt huvudmannaskap. Vi minns alla olika diskussioner om hur olika skolor uttolkade det relativa betygssystemet, för att bara ta ett exempel. Med detta sagt är det givetvis viktigt att alla skolor, oavsett huvudman, följer skollagen och läroplanens krav. Åter konstaterar Skolinspektionen att skolor fallerar när det gäller det kompensatoriska uppdraget. Men de påpekar också att det finns en bristande förmåga att tillgodose högpresterande elevers behov i många skolor.

Med risk för att bli tjatig – ledarskapet är avgörande! Rapporten understryker åter vikten av ett tydligt ledarskap i skolan, att det alltjämt är många skolor som saknar ett systematiskt kvalitetsarbete och att många rektorer/skolledare saknar tydligt stöd och uppdrag från sin huvudman. Det är minst sagt märkligt att dessa brister – som ju är väl kända – bara kan få fortsätta år efter år. Tänk om vi hade ägnat all den kraft och energi som gick åt under förra mandatperioden åt vinstfrågan till att i stället fokusera på att få ordning på ledarskapet i skolan…

Med den lärarbrist som nu blir allt värre så blir utmaningen än större. Då blir det än viktigare att jobba på ett systematiskt sätt med fokus på kvalitet. Den skolhuvudman som kan visa att det finns ett tydligt och bra ledarskap på sina skolor kommer också att ha ett försteg när det gäller att rekrytera lärare. Studiero, ordning och reda, kollegialt samarbete och systematiskt kvalitetsarbete hänger intimt samman med ett bra ledarskap. Så skapas en bra arbetsmiljö för alla.

Den debatt som nu pågår för fullt om lärarnas befogenheter för att åstadkomma studiero i klassrummet är därför också oerhört viktig. Det måste till ett tydligare mandat för lärare och skolledning i denna del.

Altinget har gjort en intressant karta som visar hur det ser ut i landets kommuner avseende lärarbehörigheten. Just nu talar inget för att siffrorna kommer att gå annat än nedåt med tanke på att bristen prognosticeras till ca 80.000 under de kommande ca 10 åren. Utan ett bättre ledarskap så finns det risk för att många väljer bort läraryrket även framöver. Därför är det viktigt att också tydliggöra att det finns goda föredömen och att berätta om vilka de är och hur de jobbar. Här har Skolinspektionen enligt mig en viktig uppgift. Nu döljs de goda exemplen i rapporten.

Varför inte lyfta fram dem i ljuset och se till att de inspirerar andra?

Friskolorna står för hela den totala ökningen av gymnasieelever

Allt fler elever går i fristående gymnasieskolor och allt färre i kommunala. Trots att Skolverket visar att elevantalet totalt sett ökar från läsåret 2017/18 till 2018/19 med 4 400 elever minskar antalet elever i kommunala skolor med 600. I fristående gymnasieskolor ökar elevantalet med 5 000.

Hela den totala ökningen står alltså friskolorna för.

Utvecklingen går att följa från läsåret 2016/17 till 2017/18. I kommunala skolor minskade elevantalet med 500, friskolorna ökade med 4 500.

Tittar man på hur många elever som går i fristående gymnasieskolor så är det en anmärkningsvärd ökning på nästan 10 000 elever eller 11 procent bara från 2016/17 TILL 2018/19. Från 87 600 till 97 200 elever.

För att verkligen fånga trenden kan tittar vi enbart på hur det ser ut i årskurs 1 på gymnasiet. Där ökar friskolor från 34 700 elever förra läsåret till 37 000 (+2 300) det här året (2018/19). Kommunala minskar antalet nya elever från 103 700 till 102 000 (-1 700).

Den generella skoldebatten tenderar att handla om problem och lösningar som något gemensamt för hela den svenska skolan. Och det mynnar ut i verkställda politiska insatser som kanske passar vissa, men inte alla. Det blir uppenbart när man ser den här utvecklingen av hur elever väljer gymnasieskola att olika delar av svenska skolan befinner sig i helt olika situationer.

Skolverket skriver att det totala elevantalet ökar med en procent från förra året. Det kan verka odramatiskt och ganska hanterbart på den nivån. Men samtidigt står fortfarande vissa skolor och huvudmän inför minskade elevkullar, så som gymnasieskolan generellt beskrevs för omkring tio år sedan. Och samtidigt har andra skolor och huvudmän en dramatisk ökning av elever, vilket innebär en helt annan utmaning.

De stora penseldragen fungerar för att beskriva nationella trender. Men verkligheten för rektorer och huvudmän kan befinna sig långt därifrån och kräva fokus på helt andra – och olika – saker.