År: 2019

När man läser vad Lennart Grosin skriver, som också har täckning i internationell forskning och nyligen också bekräftats av Maria Jarl mfl i boken ”Att organisera för skolframgång – strategier för en likvärdig skola” så är det förbluffande att den svenska skoldebatten (i vart fall om man lyssnar på regeringsföreträdare) verkar vara helt immun mot vad denna forskning visar.

För ca 15 år sedan jobbade jag med skolfrågor på Svenskt Näringsliv. Då fanns det en forskare med namnet Lennart Grosin som forskade om vad som kännetecknar framgångsrika skolor. Han var inte ensam, även om han var rätt ensam i Sverige på detta område. Det har länge funnits internationell forskning inom detta område. Hans egen forskning utgick bl a ifrån begreppet FMFS – Forskningen om de mest framgångsrika skolorna. Den studerar hur de skolor jobbar där eleverna presterar bättre, där skolan har utvecklat en mer gynnsam social och personlig anpassning även när man tagit hänsyn till elevsammansättningen med avseende på förkunskaper, elevgruppens sociala sammansättning.

När man läser vad Lennart Grosin skriver, som också har täckning i internationell forskning och nyligen också bekräftats av Maria Jarl mfl i boken ”Att organisera för skolframgång – strategier för en likvärdig skola” så är det förbluffande att den svenska skoldebatten (i vart fall om man lyssnar på regeringsföreträdare) verkar vara helt immun mot vad denna forskning visar. Här några citat ur skriften ”Skolklimat, prestation och anpassning i 21 mellan- och 20 högstadieskolor – forskningsrapport 71 Pedagogiska institutionen Stockholms universitet 2004″Lennart Grosin.

”FMFS ställer frågan om skoleffekter på nytt (Min kommentar; ifrågasätter om orsaken till skillnaderna enbart handlar om individen bakgrund i form av genetiskt och socialt arv) och ifrågasätter att individens genetiska och sociala arv är de allt överskuggande förklaringarna till olika resultat och anpassning hos eleverna. Man ville pröva i vad mån den enskilda skolans egenskaper också kunde påverka resultaten.”

En aspekt på studiernas resultat är skolans förväntningarna på eleverna. En viktig förklaring till varför det finns resultatskillnader är den sk ”hemmets läroplan”, dvs vilka kunskaper eleven har med sig i bagaget från hemmet. Grosin skriver ”Med stor sannolikhet beror sambandet i hög grad på att rektor, skolledare och lärare i de flesta skolor låter sina förväntningar på elevernas prestationer och sociala anpassning styras av just elevernas socioekonomiska bakgrund. En förutsättning för att skapa en framgångsrik skola, i synnerhet i områden som domineras av arbetarklass, är därför att rektor och lärare bryter mönster. Hemmets Läroplan förklarar alltså långt mer av variansen i elevresultat än olika registerbaserade socioekonomiska variabler. Givetvis finns det ett samband mellan Hemmets Läroplan och elevernas familjebakgrund men det är alltså långt ifrån fullständigt. Det innebär i praktiken att familjer i arbetarklassen kan skapa en bra Hemmets Läroplan medan vissa familjer som tillhör medel- och överklassen försummar det. Ytterligare en aspekt är att Hemmets Läroplan är öppen för påverkan för skolan. Forskningen visar att kontakterna mellan skola och hem är mer utvecklade och frekventa i framgångsrika skolor. ”

Forskningen visar att det pedagogiska och sociala klimatet i skolan har stor betydelse för att åstadkomma bra resultat. Maria Jarl mfl lyfter också den kultur som finns i skolan som en viktig skillnad mellan framgångsrika och icke framgångsrika skolor. Grosin talar om PESOK – det pedagogiska och sociala klimatet i skolan. Det kan enligt honom delas upp i följande nivåer

1. Rektorns pedagogiska filosofi, ansats som pedagogisk ledare och förhållningssätt till skolans mål, värdegrund och arbetsformer samt förväntningar och syn på skolans möjligheter och begränsningar
2. Relationen mellan å ena sidan rektors och å den andra sidan övriga skolledares och lärares uppfattning om skolans mål, normer, pedagogisk kvalitet samt möjligheter och begränsningar
3. Organisation, arbetsordning och regler som styr de pedagogiska och sociala handlingsmönstren, relationerna inom kollegiet och mellan skolans personal å ena sidan och elever och föräldrar å den andra.

Internationell forskning visar också att att det konkret handlar om bland annat ett tydligt ledarskap med fokus på kunskapsmål, kollegialt samarbete när det gäller kultur, struktur, mål och innehåll i undervisning och fostran, höga förväntningar på alla elever – synen att undervisningens kvalitet inte elevernas bakgrund är avgörande för resultaten, flexibilitet när det gäller undervisningsmetoder, individanpassning, ordning och reda, tydliga normer beträffande rättigheter och skyldigheter i det sociala umgänget i skolan, regelbunden utvärdering, lärare ska uppträda som förebilder och auktoriteter. Dessa olika faktorer bildar en helhet och en kultur som skapar förutsättningar för en framgångsrik skola. Även här pekar Maria Jarl mfl på dessa faktorer som viktiga för framgång.

Detta ger en tydlig kontrast till det fokus som utbildningsministern har. Ett särskilt statsbidrag baserat på elevernas socioekonomiska bakgrundsfaktorer har införts. Fullt utbyggt kommer det att uppgå till drygt 6 miljarder kronor. Ambitionen är att dessa pengar ska leda till bättre skolresultat. Skolverket har tillsammans med SCB börjat fördela dessa statliga pengar på varje skola utifrån elevernas bakgrundsfaktorer. Jag har tre funderingar kring detta

1. Borde det inte genomföras en följeforskning kopplat till det särskilda statsbidraget så att skattebetalarna kan få en bild av om pengarna leder till avsett resultat?
2. Hur skulle dessa pengar kunna användas om regeringen i stället utgick från den forskning som visar hur man åstadkommer framgångsrika skolor?
3. Varför tar inte regeringen till sig resultaten av denna forskning som ju under många år visat vad som kännetecknar framgångsrika skolor?

 

Det svenska skolsystemet är unikt – friskolor får inte välja elever.

Det sägs ofta att det svenska skolsystemet är unikt och det är sant. I en serie blogginlägg kommer jag att berätta om på vilket sätt det är unikt.

Del 1 – Finns det plats så måste eleven få en skolplats

De flesta länder har såväl ett offentligt som ett privat skolsystem. I andra länder kan en privat skola/friskola välja vilka elever som ska få en plats. Det är inte tillåtet i Sverige. Finns det en plats i friskolan så måste den elev som har valt skolan beredas plats. Det finns några enstaka skolor som har krav på vissa specifika kompetenser, men det är mycket ovanligt. Vid de få tillfällen som detta gäller måste det framgå väldigt tydligt.

Jämför vi till exempel med Danmark, som ofta tas fram i debatten, så är det helt annorlunda där. I Danmark finns det ca 553 friskolor och 1.083 folkskolor, 18 procent av de danska eleverna går i friskolor. Dessa friskolor har många olika profiler, muslimska skolor, kristna skolor, freinetskolor, katolska skolor, internationella skolor är bara några exempel.

Det står fritt för en dansk friskola att neka en elev en plats. Det är mycket tydligt att skolan väljer vilka elever som ska få en plats i skolan. Det har sin grund i att det i Danmark anses viktigt att skolan och familjen ska samarbeta kring utbildningsuppdraget. Så ser det ut i de flesta länder, en privat skola/friskola kan välja vilka elever som ska få en skolplats.

Det svenska skolsystemet är unikt – friskolor får inte välja elever. Trots att detta är fallet påstås det ofta i den offentliga debatten att friskolor väljer elever. Det får inte ske och är inte förenligt med lagstiftningen. korrkt attr

Den vanligaste tolkningen av likvärdighet utgår från sambandet mellan social bakgrund och skolresultaten. En tolkning som leder fel eftersom den betonar utfallet av arbetet i skolan snarare än lärares och andras insats.

För en vecka sedan arrangerade Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) ett seminarium om skolans likvärdighet. På seminariet presenterades en rapport som är en antologi, där arbetet har letts av Robert Erikson, professor emeritus i sociologi vid Stockholms universitet och Lena Unemo, kanslichef ESO. Jag var på det ”utsålda”seminariet. I detta inlägg tänkte jag hålla mig till det som Robert Erikson talade om och har skrivit i antologin. Jag tycker att det är mycket intressant mot bakgrund av den omfattande diskussion som finns om en likvärdig skola och det kraftigt ökade fokus som vi ser från politiskt håll på elevens bakgrund.

”Hur ska likvärdigheten i skolan bäst bedömas?” är rubriken på Robert Eriksons bidrag.  Han menar att den vanligaste tolkningen av likvärdighet utgår från sambandet mellan social bakgrund och skolresultaten. En tolkning som han intressant nog menar leder fel eftersom den betonar utfallet av arbetet i skolan snarare än lärares och andras insats. Han påpekar att Skolverket använder denna tolkning i sin ansats att bedöma likvärdigheten (de har ju också fått ska likvärdighetspengar som i sin förlängning uppgår till drygt 6 Mdr kronor att fördelas till skolhuvudmännen utifrån elevernas socioekonomiska bakgrund). Likvärdighet är ett försåtligt begrepp som kan tolkas på många olika sätt.

Skolverket har tre aspekter på likvärdighetsbegreppet som han resonerar kring. När det gäller sambandet mellan föräldrabakgrund och skolresultatet, som är en av Skolverkets indikator, så konstaterar han att det är ett dåligt mått på likvärdigheten i skolan. Skillnaden mellan skolor beror enligt honom till stor del på att elever med skilda förutsättningar för studier går i olika skolor. De pågående samhällsförändringarna måste beaktas i analysen. Den har inneburit att en allt större andel av föräldrarna har en hög utbildningsnivå. Samtidigt har den stora invandringen, flyktingsituationen påverkat. Det innebär att gruppen med låg utbildningsnivå blir allt mer avvikande. Det innebär i sin tur att utbildningssambandet förstärks. Det visar ju på ett annat orsakssamband än att det handlar om minskad likvärdighet i skolan.

Familjebakgrunden spelar roll, men frågan är om skolan kan eliminera dessa skillnader. Robert Erikson menar att ”Att helt utjämna de skillnader som härrör från situationen i uppväxtfamiljen torde kräva drakoniska – och orealistiska – metoder.” Ett intressant konstaterande mot bakgrund av den politiska debatt som förs om ”allsidig social sammansättning av elever” och fördelning av medel baserat på socioekonomiska bakgrundsfaktorer.  Han skriver vidare, ”Det som bör betonas och i första hand eftersträvas är en god utbildning för alla. Likvärdighet, i betydelsen en god utbildningskvalitet i alla skolor, kan förväntas innebära fördelar för alla barn, men kanske särskilt för dem som har en mindre gynnsam föräldrabakgrund. Dessutom borde hög utbildningskvalitet innebära att de som behöver särskilt stöd också får det, vilket i bästa fall medför att betydligt färre ungdomar än nu lämnar grundskolan med ofullständiga betyg.”

Hur vill han då åstadkomma denna likvärdighet?

• genom att bedöma undervisningens kvalitet och situationen i skolan direkt, snarare än elevresultat. (är det ordning och reda i skolan, duktiga lärare, trivsam arbetsmiljö, rena toaletter mm)
• genom att mäta elevresultat i form av kunskapsökning (valu added) under läsåret snarare än betygsgenomsnitt
• genom att utreda lottning som princip för placering av elever vid översökta skolor

Punkten om lottning har han inte något mer omfattande resonemang kring.

Från förbundets sida har vi under flera år framfört vikten av att just mäta progression och det är glädjande att vi nu får stöd i denna tanke som ett viktigt mått på skolans kvalitet. Vi välkomnar givetvis också det stora fokus som läggs på vad som händer i skolan, oavsett elevernas bakgrund. Som jag har skrivit många gånger tidigare, den viktigaste åtgärden för att minska segregation och risken för segregation, är att alla får en bra grund  för vuxenlivet i form att en bra skola. Förhoppningsvis kan vi får en skoldebatt som handlar om just detta och hur vi ska åstadkomma det. Fokus måste ligga på vart eleverna ska – inte var de kommer ifrån. En intressant fråga är om utformningen av Skolverkets sk Likvärdighetsbidrag kommer att påverkas av denna rapport.

Se hela seminariet här.

 

Att fortsätta att utveckla denna närhet mellan företag och gymnasieskola är en framgångsväg för att öka attraktiviteten hos många bristyrkesutbildningar.

Den av Svenskt Näringsliv tillsatta Gymnasiekommissionen kom nyligen med sin rapport. Det är en intressant läsning som tar upp vikten av individualisering av studierna och understryker vikten av att näringslivet är involverat i gymnasieskolans yrkesutbildningar. Jag tror att de är något viktigt på spåret.

I samband med konferensen Bättre skola i Skövde för några veckor sedan, fick jag möjlighet att besöka vår medlem Volvogymnasiet. Volvos egen utbildning har funnits sedan 1952. Idag är det en friskola med yrkesprogram med gott rykte och högt söktryck. Senast var det 77 sökande till 48 platser, avhopp är mycket ovanliga och 100% lämnar gymnasiet med högskolebehörighet. Eleverna får jobba på företaget under sommarlovet och det finns möjlighet att läsa extra så att du får behörighet till tex civilingenjörsutbildning.

Det är inte konstigt att ett företags fristående gymnasieskola lockar fler sökande till yrkesprogram än många kommunala gymnasieskolor. Kopplingen till företaget gör att det är en utbildning som är i tiden, med utrustning mm som används i företaget. Det finns också stor chans att få ett jobb efter fullgjord utbildning. Att fortsätta att utveckla denna närhet mellan företag och skola är en framgångsväg för att öka attraktiviteten hos många bristyrkesutbildningar. Här är Gymnasiekommissionen inne på rätt spår. Låt oss hoppas att fler politiker lyssnar på dem i denna del.

Att öppna upp för att elever ska kunna läsa i olika takt är också en viktig fråga som kommissionen framhåller. För som Torkel Klingberg, hjärnforskaren, konstaterar; barn är inte bra eller dåliga på att lära sig, de är snabba eller långsamma. Det är en viktig insikt och kan undervisningen bygga på den så kan många elever få en bättre skolgång.

/

Det fanns ett skäl till att skolan gick från att vara statlig till att få ett kommunalt huvudmannaskap. Det fungerade nämligen inte med det statliga.

En av punkterna i den ska januariöverenskommelsen handlar om att ”ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram”.  LRs Åsa Fahlén är idag ute i debatten och uppmanar moderaterna att ändra uppfattning i frågan.  Som om inte svensk skola hade nog med problem utan att vi dessutom ska börja röra i huvudmannaskapsfrågan. Minnet är verkligen kort i den svenska debatten. Det fanns ett skäl till att skolan gick från att vara statlig till att få ett kommunalt huvudmannaskap. Det fungerade nämligen inte med det statliga. Hur vore det om vi i vårt land fokuserade på att se till att skolan fungerar utifrån de förutsättningar som finns idag? En omfattande utredning om huvudmannaskapet är definitivt inte det som behövs i dagens läge.

Det som behövs är fokus på kunskapsuppdraget. Och vi vet vad det handlar om. Det är tydligt ledarskap i skolan, systematiskt kvalitetsarbete och insikten om att likvärdighet handlar om att elever är olika och att skolan måste utgå ifrån elevens förutsättningar och behov. Det innebär att man måste jobba olika. Hela debatten om likvärdighet riskerar att leda tanken mot att det ska se lika ut överallt. Det är inte de som menas med likvärdighet, inte heller att det ska vara ”rätt blandning av elever”. Däremot måste utfallet mätas på ett likvärdigt sätt. För att åstadkomma det behöver vi ha tydliga nationella kunskapsmål och vi behöver också ha ett system som mäter progression.

I helgens GP har Hamid Zafar, rektor vid Sjumilaskolan i Göteborg, en mycket intressant kolumn. Den borde läsas av alla. Han vet vad han talar om för han har gjort rejäla förändringar på skolan, något som han också berättar om i denna intervju som Kvartal gjorde med honom hösten 2018.

Hans kolumn handlar om det kollektiva skolminnet. Han konstaterar att det även på 1980-talet fanns problem i den svenska skolan. Han lyfter fram Lennart Grosin, skolforskare som tidigt påpekade vikten av  ledarskapet i skolan och vikten av att ha höga förväntningar på alla elever , oavsett bakgrund.

Zafar påpekar att redan då fanns det en bostadssegregation men även en oförmåga att fokusera på tydliga kunskapskrav. Lennart Grosin underströk redan då vikten av tydliga kunskapskrav i läroplanen och menade att det är barnen från hem med lägre utbildningsnivå som drabbas när det är otydliga kunskapskrav och oroliga miljöer. Han framhöll vikten av att skolor har bra anda eftersom det påverkar såväl elevernas uppförande som kunnande. Det gäller oavsett social bakgrund. Ett resonemang som vi känner igen idag i Maria Jarl, mfls bok ”Att organisera för skolframgång – strategi för en likvärdig skola” som kom för några år sedan.

Forskarna konstaterar här, liksom Lennart Grosin på sin tid, att rektor och lärarna spelar en avgörande roll för resultatet. Skolans medarbetare kan inte ändra var eleverna bor, men de kan göra allt för att visa att de har höga förväntningar på alla elever, oavsett hur det ser ut hemma hos eleven. Vi vet att detta är framgångsfaktorer – men ändå fungerar det inte på detta sätt runt om i alla skolor. Därför provocerar det mig enormt när den politiska debatten försöker styra bort från det som är absolut viktigast – det som händer innanför skolans fyra väggar – för att i stället tala om att ändra huvudmannaskapet. Var idag hittar vi lysande exempel på att ett statligt huvudmannaskap skulle fungera bättre?

Tack Hamid Zafar för att du påminner oss om vad Lennart Grosin sa för årtionden sedan. Hur skulle svensk skola sett ut om fler hade lyssnat på honom? Undras vad Grosin tänker idag……

/

 

Det är mycket fokus på elever som behöver stöd för att de inte lär lika snabbt som de flesta andra. Men det finns också elever som lär snabbare och vill lära sig mer än de flesta andra och de har också rätt att nå så långt som möjligt. Viktor Rydbergs Gymnasium Odenplan är en skola där högpresterande elever får de utmaningar de har rätt till. Läs om det i artikeln här nedanför.

***

Alla elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. Det är en bestämmelse i skollagen som alla skolor har att följa. Men i slutet av 2018 presenterade Skolinspektionen en granskningsrapport om skolors stöd för högpresterande elever som visar att de eleverna ofta saknar anpassade utmaningar.

Kristy Lundström, Skolchef Viktor Rydbergs Skolor (Foto: Viktor Rydbergs Skolor)

En skola som avviker från det mönstret – och där alltså även högpresterande elever får förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt – är VRG Odenplan som klarade Skolinspektionens granskning utan anmärkning.

Så kan eleverna nå så långt som möjligt

Kristy Lundström, skolchef för Viktor Rydbergs Skolor där VRG Odenplan ingår, menar att motivationen riskerar att gå förlorad om elever inte utmanas på rätt nivå.

– Alla elever ha rätt till en skolgång där de får stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. För att nå det ambitiösa målet måste vi anpassa undervisningen till var och en av våra elever. Vi måste ta hänsyn till den enskilda elevens behov, förutsättningar, erfarenheter och förståelse och skapa de bästa förutsättningarna för elevernas bildning, tänkande och kunskapsutveckling. Om vi misslyckas med läroplanens intention riskerar vi att eleven inte känner sig motiverad. Motivation är en grundförutsättning för en aktiv inlärningsprocess.

Kännetecknas av nyfikenhet, engagemang, intresse och närvaro

Om en elev inte tar till sig kunskaper i liknande takt som de flesta andra är det ett tecken på att skolan kan behöva anpassa undervisningen för att eleven ska nå målen. Men hur upptäcker man att en elev kan nå längre än de flesta andra?

-För oss är högpresterande elever de som tycker om möjligheten att få lära sig något nytt eller fördjupa sig och bredda sina kunskaper. Det är också de som studerar för – och har möjlighet att nå – en avancerad nivå i sin kunskapsutveckling. Typiska karaktärsdrag för högpresterande elever inkluderar, men är inte begränsade till, nyfikenhet, engagemang, intresse och närvaro, säger Kristy Lundström.

Kristy nämner också flera viktiga faktorer för att lärandet ska fungera så bra som möjligt för högpresterande elever. Dessa faktorer är kunniga lärare som vill skapa relationer med sina elever, att eleverna utmanas på rätt nivå, tydlig och formativ återkoppling som visar hur eleverna kan utvecklas vidare, att det finns en stödjande miljö där klasskamrater lär och jobbar tillsammans. Dessutom att inlärningsaktiviteter är relevanta för eleverna, vilket möjliggör kopplingar mellan olika kunskapsområden.

Särskilt stöd för högpresterande elever

Flera typer av anpassningar är inte unika för just högpresterande elever, utan gäller också för elever som kan ha svårare att lära.

-Vissa anpassningar är de samma och utgår från elevernas intressen och förutsättningar – utveckla studiestrategier som ett sätt att hantera stress eller olika uttrycks- och examinationssätt för att visa kunskap, säger Kristy Lundström.

Men Kristy poängterar också att det finns särskilda omständigheter för just högpresterande elever.

-Högpresterande elever har också särskilda behov. Som extrem tydlighet för att de inte ska känna att de måste överprestera samt hjälp med att hitta en nivå på arbetet som är tillräckligt bra. Och stöd från elevhälsan och mentorer för att hitta balans mellan studier och fritid, vilket leder till en hållbar och hälsosam tillvaro både i och utanför skolan.

Högpresterande elever kan också vara utvecklande för lärarna.

-För att fortsätta att utmana elever som har kommit långt i sin kunskapsutveckling kan lärarna behöva jobba tillsammans och ta del av varandras expertområde, säger Kristy Lundström.

Vad betyder det för er att ni får ett så bra omdöme av Skolinspektionen?

-Det bekräftar att det vi gör är korrekt och gynnar våra elever. Vi tar alltid chansen att läsa Skolinspektionens rapporter och råd om hur vi kan utveckla vår undervisning. Vi frågor ofta våra elever om formativ återkoppling så att vi kan fortsätta utveckla vår undervisning. Och vi arbetar tillsammans för att identifiera vilka metoder, aktiviteter och bemötande som fungerar bäst med våra elever. Tack vare det samlade arbetet av alla som jobbar på skolan kan vi fortsätta att förädla arbetsmetoderna och utveckla skolan, säger Kristy Lundström.

 

Länkar

Ladda ner Skolinspektionens beslut för VRG Odenplan efter kvalitetsgranskning av utmanande undervisning för högpresterande elever (Pdf, nytt fönster).

Mer om Viktor Rydbergs Skolor på vrskolor.se (nytt fönster)

***

Den här texten är också publicerad på friskola.se.

En intressant aspekt på Skolinspektionens beslut är att detta är en kommunal skola som är med i Skolverkets projekt Samverkan för bästa skola. Hur ska man tolka det?

Så har det hänt. För första gången har staten genom Skolinspektionen i praktiken tagit över en skola eftersom verksamheten brister. Det handlar om Storvretsskolan i Botkyrka där ”rättelse” anses krävas inom särskilt stöd, värdegrundsarbete, trygghet och studiero och inom det övergripande området undervisning. Skolinspektionen har påpekat bristerna sedan hösten 2016. Skolinspektionens unika beslut är välkommet och det finns anledning att tro att det borde ha hänt på många skolor långt tidigare. Beslutet från Skolinspektionen att ta över Botkyrkas skola Storvretskolan är en påminnelse om att lika villkor inte gäller mellan fristående och kommunala skolor. En friskola hade förmodligen stängts.

Övertagandet bryter ny mark i svensk skola. I praktiken handlar detta om att Skolinspektionen kommer att utse två särskilda rådgivare. Rådgivarna kommer i högst åtta månader arbeta heltid på Storvretskolan för att vidta specifika åtgärder som syftar till att bristerna åtgärdas. Skolinspektionen kommer även att se till att kompetensutveckling av skolans lärare genomförs.

Det blir intressant att följa hur detta utvecklas och vilken roll rådgivarna har i relation till de ordinarie skolcheferna. En fråga som möjligen ska ställas är om det ens är rimligt att ha kvar samma skolledare som tillsammans med sin huvudman försatt skolan i denna situation? Och för att dra detta ytterligare ett steg, vad ska hända när rådgivarna lyckats åtgärda problemen? Ska Skolinspektionen tro att samma huvudman kommer lyckas bättre nästa gång eller borde egentligen skolan kanske ges till en annan huvudman?

En intressant aspekt på Skolinspektionens beslut är att detta är en kommunal skola som är med i Skolverkets projekt Samverkan för bästa skola. Hur ska man tolka det?

Att det är just en kommunal skola som Skolinspektionen anser sig behöva handgripligen ta över öppnar också för frågan om inspektion på lika villkor. 85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Trots att det bara är 15 procent av eleverna som går i fristpende skolor så inspekteras dessa mer frekvent än de kommunala. Detta är inte rimligt. Skolinspektionen borde inspektera utifrån samma villkor oavsett huvudman. Det är rimligt att skolhuvudmän som visat sig ha problem med att upprätthålla kvalitet får återkommande inspektion. Oavsett huvudman. Exemplet Storvretsskolan visar att en sådan uppdelning av huvudmän inte är legitim. Inspektion och kvalitetsutveckling är viktigt. Lika viktigt i kommunala som fristående verksamheter.