År: 2020

Skoldebatten har stort fokus på friskolor och elevsammansättningen i friskolor. Från förbundets sida har vi försökt att få uppmärksamhet kring det som är svensk skolas stora problem – att det är för många skolor som inte fungerar tillräckligt bra. Det är djupt bekymmersamt att debatten inte handlar om vad som händer i klassrummet utan på det faktum att många använder sin möjlighet att välja skola. Och enligt utredaren mfl då väljer fel.

För det finns problem i svensk skola som måste åtgärdas. Även friskolor som inte lever upp till kvalitetskraven. När det är uppenbart att det finns problem som bristande ledning och styrning, bristande kvalitet och att det leder till att alltför många elever lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet, så kan inte orsaken till detta vara att 15 procent av grundskoleeleverna valt en friskola.

Det är hög tid att vi fokuserar på att lösa ett antal problem i svensk skola. För det finns problem. och här vill friskolorna självfallet bidra i det arbetet. Likvärdighetsutredningen beskriver problemen i utanförskapsområdena i ett avsnitt. Beskrivningen är tydlig men det saknas förslag på lösning. Till exempel så skulle man kunna tänka sig att friskolehuvudmän som visar goda resultat i sina skolor skulle kunna få möjlighet att ta över verksamheten i dessa områden. Det finns helt klart intresse för att bidra med att se till att dessa elever får en bra undervisning och därmed god grund inför vuxenlivet.

IFAU har beskrivit skillnaden i kvalitet mellan skolor i storstadsområdena och glesbygdsskolor. Det handlar inte bara om kvalitetsskillnader utan också om att det ofta inte finns möjlighet att välja en annan skola i glesbygden, till skillnad från större kommuner. Ett kvalitetsproblem som således knappast löses genom att försämra villkoren för friskolor. Fredrik Bergström,  WSP, beskriver denna glesbygdsproblematik i en intervju med undertecknad.

Den som läser Skolinspektionens rapporter hittar också beskrivningar av de här nämnda problemen i svensk skola.

Låt oss börja med problem nr 1.

Bristande ledarskap i skolan

Idag finns det för många skolor som inte fungerar tillräckligt bra. Av de elever som lämnade grundskolan våren 2019 utan behörighet till gymnasiet, kom 9 av 10 från kommunala skolor. Den kommunala Storvretsskolan i Botkyrka har blivit mycket uppmärksammad då Skolinspektionen konstaterade att förhållandena på skolan var så undermåliga att de såg till att en ny ledning fick komma in och få ordning på skolan. En helt unik åtgärd gentemot en kommunal skola. En skola som har haft uppenbara problem under många år utan att skolhuvudmannen vidtagit rejäla åtgärder. Idag sägs skolan fungera, och detta utan att man har ”tvångsblandat” eleverna. Skolledningen har helt enkelt tagit tag i problemen, efter många års bristande ledarskap från skolhuvudmannen. Tyvärr är detta inte bara ett enskilt exempel. Skolinspektionens rapporter erbjuder mycket för den som är intresserad av att titta på hur skolor fungerar i Sverige. (och inte bara jaga friskolor) I sin kvalitetsgranskningsrapport från i år konstaterar de endast sju procent når den högsta kvalitetsnivån inom alla fyra granskade områden.

Vad karakteriserar dessa skolor enligt Skolinspektionen?

1. De har lagt upp arbetet medvetet och långsiktigt på ett sätt som främjar kvalitet.
2. Rektor och det systematiska kvalitetsarbetet har här spelat en central roll.
3. Huvudmännens ansvarstagande. De säkerställer att de har överblick och helhetssyn. Det gör att de kan stödja de verksamheter som de har ansvar för.
4. Rektors arbete präglas av helhetssyn och ett mycket medvetet ledarskap.
5. Det finns samsyn hos skolans personal och att undervisningen är strukturerad, ger stöd till elever och präglas av höga förväntningar.

Vilka är då bristerna enligt Skolinspektionen?

1. Huvudmännens styrning är otillräcklig och svag.
2. Flera huvudmän har inte haft en tillräcklig uppföljning av skolors resultat och situation vilket innebär att de inte i tid har identifierat problem och gjort insatser.
3. Man har inte agerat trots att personalrörligheten varit betydande.
4. Rutiner har tappats och inte hållits i. Något som i sin tur kan leda till negativa spiraler.
5. Ofta saknas tillräckliga analyser av vad som är grundproblemen i verksamheten. En brist som gör att huvudmännen saknar kunskap och överblick.

Goda exempel finns ”trots elevunderlaget”.

”Skolinspektionen ser samtidigt att det finns skolor med många elever från hem med svagare studiebakgrund som har ett starkt kvalitetsarbete, hög kvalitet i undervisningen och ett gott stöd till elever. Detta är en viktig aspekt.” Detta citat från Skolinspektionen borde leda till att många vill lära av de framgångsrika. Är det så? Var ser vi det i skoldebatten?

 

Ett exempel på förbättringsområden som Skolinspektionen observerat:

Rapporten resultatskillnader inom skolor Debatten om segregation handlar om skillnader mellan skolor. OECDs Pisaundersökning visar att Sverige avviker kraftigt när det gäller den sk ”inomskolvariationen”. Skolinspektionen skriver ”Studier pekar på att elever i Sverige blir allt mer resultatmässigt segregerade, mellan men även inom skolor. De nationella kvantitativa studier som undersökt likvärdighet i skolan har främst fokuserat på resultatskillnader mellan skolor och mellan elever.” I deras rapport redovisas en granskning av rektors arbete med att analysera resultatskillnader inom skolan, och främja goda studieresultat för alla elever, oavsett vilken klass de får sin undervisning är intressant. Granskningen omfattar 23 kommunala grundskolor och är en intressant läsning som verkligen visar på förbättringspotential.

Vid vår höstkonferens ”Se skolans verkliga utmaningar” deltog Skolinspektionens generaldirektör som en av talarna. Där togs också upp forskning som visar på hur man kan fånga upp elever med svårigheter tidigt i skolan, exempel på de brister hos huvudmän som anges ovan mm. Se de olika presentationerna nedan.

Varför förbättras inte elevresultaten trots alla insatser?  En fördjupad nulägesanalys av en gymnasieskola, en rapport från Ifous. Åsa Hirsh och Anette Jahnke forskare Göteborgs universitet

Vilka skolinsatser kan höja kunskapsnivån för elever i riskgrupper? Jens Dietrichson, forskare VIVE – danska centret för samhällsvetenskaplig forskning

Bidrar Skolinspektionens kvalitetsgranskning till att lyfta skolor som inte presterar så bra? Helén Ängmo, generaldirektör Skolinspektionen

Hur följer kommuner och friskolor upp sitt systematiska kvalitetsarbete? Gustav Blix, författare till rapporten ”Se skolans verkliga utmaningar – låt alla goda krafter bidra” och Mats Rosenkvist, Successful Schools.

Hur jobbar vi för att se till att alla är med? Cecilia Garme samtalar med friskolerektorerna Helya Riazat, Järvaskolan och Pierre Åkerblom, Nordic International School Trollhättan.

 

Boken ”Att organisera för skolframgång – strategier för en likvärdig skola” verkar tyvärr helt bortglömd i debatten. Den baseras på forskning och visar tydligt vad som kännetecknar framgångsrika skolor till skillnad från icke framgångsrika skolor.

 

Ett bristande ledarskap i skolan är således en viktig sak att åtgärda. En fråga som alla skolhuvudmän äger och kan åtgärda.  Här kan man lära av goda exempel från såväl friskolehuvudmän som kommunala huvudmän.

 

 

 

 

 

 

 

Debatten om Internationella Engelska Skolan pågår för fullt bland friskolornas motståndare. Kultursidorna har uppenbart blivit en kanske lite oväntad kanal för argumentation mot friskolorna i allmänhet och de större skolhuvudmännen i synnerhet. Tänk att man inte sett några artiklar som handlar om hur dåligt skattebetalarnas pengar används på flera håll i landet, i de kommunala verksamheterna. Jag har sagt det förut och vill påminna om det – Skolinspektionen har många läsvärda rapporter som lyfter problem i svensk skola. Men det är uppenbart inte lika roligt att skriva om det – roligare att anklaga de som visar att det går att leverera bra resultat.

Friskolor anklagas för att ”bara välja enkla elever”. Sanningen är ju att det är elever och vårdnadshavare som väljer skola, och många av de som väljer är verkligen inte ”enkla elever” utan snarare elever som haft svårt i andra skolor. Skolvalet är populärt. Utvecklingen av antalet friskoleelever i grundskolan talar sitt tydliga språk.

Här en jämförelse med 10 års mellanrum av elevutvecklingen i svensk grundskola .

1999/2000 var det 35.175 elever av totalt 1.034.726 som gick i fristående grundskola.

2019/2020 var det 167.372 elever av totalt 1.079.954 som gick i fristående grundskola.

En tydlig illustration av att allt fler väljer friskolor. Man kan fråga sig vad det beror på och hur rimligt det är att påstå att dessa elevers skolval är orsaken till att skillnaden mellan bra och dåliga skolor har ökat i Sverige.

Det blir allt fler elever i svensk skola. En ökning som kommer att vara under flera år framöver. Så det behövs fler skolor. Många kommuner ser gärna att friskolor bidrar till att avlasta kommunen de investeringskostnader som skolbyggen innebär. Engelska skolans bidrag i denna del är mycket imponerande. Se här deras utveckling under deras livslängd. Många av dessa elever har getts en möjlighet till en bra start på vuxenlivet tack vare att de har kunnat välja en skola som passar dem. Många elever med utländsk bakgrund. Det största hemspråket på IES skola i Helsingborg är tex arabiska. Det är inte riktigt den bild man får om man studerar debatten om IES.

 

 

 

Debatten om Internationella Engelska Skolan pågår för fullt bland friskolornas motståndare. Kultursidorna har uppenbart blivit en kanske lite oväntad kanal för argumentation mot friskolorna i allmänhet och de större skolhuvudmännen i synnerhet. Tänk att man inte sett några artiklar som handlar om hur dåligt skattebetalarnas pengar används på flera håll i landet, i de kommunala verksamheterna. Jag har sagt det förut och vill påminna om det – Skolinspektionen har många läsvärda rapporter som lyfter problem i svensk skola. Men det är uppenbart inte lika roligt att skriva om det – roligare att anklaga de som visar att det går att leverera bra resultat.

Friskolor anklagas för att ”bara välja enkla elever”. Sanningen är ju att det är elever och vårdnadshavare som väljer skola, och många av de som väljer är verkligen inte ”enkla elever” utan snarare elever som haft svårt i andra skolor. Skolvalet är populärt. Utvecklingen av antalet friskoleelever i grundskolan talar sitt tydliga språk.

Här en jämförelse med 10 års mellanrum av elevutvecklingen i svensk grundskola .

1999/2000 var det 35.175 elever av totalt 1.034.726 som gick i fristående grundskola.

2019/2020 var det 167.372 elever av totalt 1.079.954 som gick i fristående grundskola.

En tydlig illustration av att allt fler väljer friskolor. Man kan fråga sig vad det beror på och hur rimligt det är att påstå att dessa elevers skolval är orsaken till att skillnaden mellan bra och dåliga skolor har ökat i Sverige.

Det blir allt fler elever i svensk skola. En ökning som kommer att vara under flera år framöver. Så det behövs fler skolor. Många kommuner ser gärna att friskolor bidrar till att avlasta kommunen de investeringskostnader som skolbyggen innebär. Engelska skolans bidrag i denna del är mycket imponerande. Se här deras utveckling under deras livslängd. Många av dessa elever har getts en möjlighet till en bra start på vuxenlivet tack vare att de har kunnat välja en skola som passar dem. Många elever med utländsk bakgrund. Det största hemspråket på IES skola i Helsingborg är tex arabiska. Det är inte riktigt den bild man får om man studerar debatten om IES.

 

 

 

Skoldebatten fortsätter att skuldbelägga friskolorna för de brister som finns i svensk skola. Det senaste exemplet är en artikel i dagens Dagens Nyheter med rubriken ”Sju av tio friskolor i Sveriges storstäder saknar nyanlända elever”. Syftet med artikel är uppenbarligen att skuldbelägga friskolor för att inte tillräckligt många nyanlända elever går i fristående skolor. Men vad är orsaken till att det ser ut som det gör i skolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö?

Artikeln skulle kunna ha haft ett helt annat upplägg – med ett intressant nyhetsvärde. Jag bidrar med ett förslag till alternativ nyhetsartikel.  Den skulle kunna vara så här.

Varför samarbetar inte kommuner med friskolor vid mottagandet av nyanlända elever?

Tidningen xx har konstaterat att det i debatten ofta påpekas att friskolorna inte tar emot nyanlända elever. Vi bestämde oss för att ta reda på varför friskolor har färre nyanlända elever. Nyanlända elever kommer till kommunen och där har den att hantera skolplaceringen. DN har skrivit om nyanländas väg in i den svenska skolan i en artikel sommaren 2020. När man tittar närmare på processen visar det sig att de flesta kommuner sköter denna hantering helt på egen hand. De har ingen kontakt med de fristående skolhuvudmän som finns i kommunen för att diskutera hur de tillsammans ska se till att dessa elever får en så bra skolplacering som möjligt. Det är också oklart hur dessa elever får information om att de kan välja skola.

Helsingborgs kommun verkar utgöra ett undantag. Här har kommunen samarbetat med friskolehuvudmännen. De friskolehuvudmän som Tidningen xx talat med konstaterar att kommunen sitter på all information när det gäller nyanlända elever. Det gör att en friskolehuvudman inte har kunskap om när det kommer nyanlända elever till en kommun. Det förutsätter att kommunen informerar dem.

När krisen var som värst för ca 4 år sedan var Stockholms kommun till exempel helt avvisande till ett samarbete med friskolehuvudmännen i kommunen. Detta trots att företrädare för friskolorna i Stockholm tog initiativ till ett möte med det dåvarande skolborgarrådet Burell (s) och tjänstemän såväl från utbildningsförvaltningen som andra delar av staden. En önskan om samarbete från friskolornas sida – i ett läge där det var helt uppenbart att Stockholms skolor var fulla till bristningsgränsen – ledde inte till något nytt. Kommunen fortsatte att placera de nyanlända eleverna i de kommunala skolorna. 

De som tror att en bild av hur elevfördelningen avslöjar engagemang eller ointresse för problematiken med nyanlända elever hos skolhuvudmannen drar en enkel slutsats av ett komplext samband. Frågan varför bilden ser ut som den gör måste också ställas och undersökas. Då framträder oftast en helt annan bild av vad som är grunden till att det ser ut som  det gör. I detta fall varför nyanlända elever återfinns i större utsträckning i kommunala skolor. Med ett väl fungerande samarbete skulle dessutom förmodligen mottagandet på skolorna, som Skolinspektionen granskat och kritiserat, fungera betydligt bättre då det är känt att många friskolehuvudmän har ett väl utvecklat systematiskt kvalitetsarbete.

Denna övergripande granskning visar att det finns behov av att göra en ordentligt analys av hur hela systemet fungerar när det gäller samverkan mellan skolhuvudmännen. Ett klart intressant forskningsområde, inte bara när det gäller hur kommuner hanterar skolplaceringen för nyanlända och samverkar med andra skolhuvudmän, utan även vad som är framgångsrika och icke framgångsrika arbetssätt för att se till att nyanlända elever får så bra skolstart som möjligt i Sverige.

Friskolornas riksförbund tog initiativet till en kvot för nyanlända elever. Deras medlemmar ville bidra, trots att de hade kö, till att nyanlända elever snabbt fick en skolplats. Förbundet  konstaterar nu att de missade en aspekt av systemet – att friskolorna aldrig fick information om när de nyanlända eleverna kom till kommunen. Den informationen ägde kommunen och där  de inte delade med sig av den informationen så var det svårt, för att inte säga omöjligt, för friskolorna att bidra.

 

Ja så skulle en annan vinkel på samma frågeställning kunna se ut. Men så är inte debattklimatet idag tyvärr. Trots detta ser vi fram emot att läsa artiklar som går till botten med problemen i svensk skola utan att lättvindigt hävda att allt är friskolornas problem. Och varför inte några artiklar som visar på att friskolor gör ett bra jobb! Att friskolor faktiskt bidrar till svensk skola på många områden. Verkligheten kan inte gömmas undan hur länge som helst.  

Se min intervju med Kunskapsskolans VD Fredrik Lindgren om hur de jobbar med att ta emot nyanlända elever, från 2017.

/

 

 

Skoldebatten fortsätter att skuldbelägga friskolorna för de brister som finns i svensk skola. Det senaste exemplet är en artikel i dagens Dagens Nyheter med rubriken ”Sju av tio friskolor i Sveriges storstäder saknar nyanlända elever”. Syftet med artikel är uppenbarligen att skuldbelägga friskolor för att inte tillräckligt många nyanlända elever går i fristående skolor. Men vad är orsaken till att det ser ut som det gör i skolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö?

Artikeln skulle kunna ha haft ett helt annat upplägg – med ett intressant nyhetsvärde. Jag bidrar med ett förslag till alternativ nyhetsartikel.  Den skulle kunna vara så här.

Varför samarbetar inte kommuner med friskolor vid mottagandet av nyanlända elever?

Tidningen xx har konstaterat att det i debatten ofta påpekas att friskolorna inte tar emot nyanlända elever. Vi bestämde oss för att ta reda på varför friskolor har färre nyanlända elever. Nyanlända elever kommer till kommunen och där har den att hantera skolplaceringen. DN har skrivit om nyanländas väg in i den svenska skolan i en artikel sommaren 2020. När man tittar närmare på processen visar det sig att de flesta kommuner sköter denna hantering helt på egen hand. De har ingen kontakt med de fristående skolhuvudmän som finns i kommunen för att diskutera hur de tillsammans ska se till att dessa elever får en så bra skolplacering som möjligt. Det är också oklart hur dessa elever får information om att de kan välja skola.

Helsingborgs kommun verkar utgöra ett undantag. Här har kommunen samarbetat med friskolehuvudmännen. De friskolehuvudmän som Tidningen xx talat med konstaterar att kommunen sitter på all information när det gäller nyanlända elever. Det gör att en friskolehuvudman inte har kunskap om när det kommer nyanlända elever till en kommun. Det förutsätter att kommunen informerar dem.

När krisen var som värst för ca 4 år sedan var Stockholms kommun till exempel helt avvisande till ett samarbete med friskolehuvudmännen i kommunen. Detta trots att företrädare för friskolorna i Stockholm tog initiativ till ett möte med det dåvarande skolborgarrådet Burell (s) och tjänstemän såväl från utbildningsförvaltningen som andra delar av staden. En önskan om samarbete från friskolornas sida – i ett läge där det var helt uppenbart att Stockholms skolor var fulla till bristningsgränsen – ledde inte till något nytt. Kommunen fortsatte att placera de nyanlända eleverna i de kommunala skolorna. 

De som tror att en bild av hur elevfördelningen avslöjar engagemang eller ointresse för problematiken med nyanlända elever hos skolhuvudmannen drar en enkel slutsats av ett komplext samband. Frågan varför bilden ser ut som den gör måste också ställas och undersökas. Då framträder oftast en helt annan bild av vad som är grunden till att det ser ut som  det gör. I detta fall varför nyanlända elever återfinns i större utsträckning i kommunala skolor. Med ett väl fungerande samarbete skulle dessutom förmodligen mottagandet på skolorna, som Skolinspektionen granskat och kritiserat, fungera betydligt bättre då det är känt att många friskolehuvudmän har ett väl utvecklat systematiskt kvalitetsarbete.

Denna övergripande granskning visar att det finns behov av att göra en ordentligt analys av hur hela systemet fungerar när det gäller samverkan mellan skolhuvudmännen. Ett klart intressant forskningsområde, inte bara när det gäller hur kommuner hanterar skolplaceringen för nyanlända och samverkar med andra skolhuvudmän, utan även vad som är framgångsrika och icke framgångsrika arbetssätt för att se till att nyanlända elever får så bra skolstart som möjligt i Sverige.

Friskolornas riksförbund tog initiativet till en kvot för nyanlända elever. Deras medlemmar ville bidra, trots att de hade kö, till att nyanlända elever snabbt fick en skolplats. Förbundet  konstaterar nu att de missade en aspekt av systemet – att friskolorna aldrig fick information om när de nyanlända eleverna kom till kommunen. Den informationen ägde kommunen och där  de inte delade med sig av den informationen så var det svårt, för att inte säga omöjligt, för friskolorna att bidra.

 

Ja så skulle en annan vinkel på samma frågeställning kunna se ut. Men så är inte debattklimatet idag tyvärr. Trots detta ser vi fram emot att läsa artiklar som går till botten med problemen i svensk skola utan att lättvindigt hävda att allt är friskolornas problem. Och varför inte några artiklar som visar på att friskolor gör ett bra jobb! Att friskolor faktiskt bidrar till svensk skola på många områden. Verkligheten kan inte gömmas undan hur länge som helst.  

Se min intervju med Kunskapsskolans VD Fredrik Lindgren om hur de jobbar med att ta emot nyanlända elever, från 2017.

/

 

 

Ibland är verkligheten obarmhärtigt tydlig. I måndags försökte två statsråd ge bilden av att offentlighetsprincipen måste införas för friskolor. Skälet till detta var enligt ministrarna att

”I dag kan polis och säkerhetspolis dela med sig av vissa sekretessbelagda uppgifter till skolor om det exempelvis kan motverka terrorism och att personer med kopplingar till våldsbejakande extremism agerar inom skolan. Men eftersom fristående skolor inte omfattas av offentlighetsprincipen gäller dessa regler i dag bara kommunala skolor. Så kan vi inte ha det.” De menade också att konfessionella skolor måste förbjudas för att de enligt ministrarna utgör grund för radikaliseringen i samhället. Jag bloggade om detta i måndags och påpekade det orimliga i påståendena i debattartikel. Det är också många som har reagerat över ministrarnas försök att ”smeta radikaliseringen i samhället på friskolereformen”.

Otur för dem att det samma dag var en nyhet om att Skolinspektionen beslutat att dra tillbaka tillståndet för Nya Kastets skola i Gävle. Ett välkommet och uppenbart beslut för de som läser Skolverkets motivering till beslutet. För övrigt är inte Nya Kastet en konfessionell skola. Ett faktum som visar att även debatten om konfessionella skolors vara eller icke vara mycket förenklad. Svensk skollag är mycket tydligt och den har alla att följa, oavsett huvudmannaskap. Därför är det välkommet att det nu också är på väg en lagstiftning som gör det möjligt att stänga kommunala skolor som inte upprätthåller tillräcklig kvalitet..

Av Skolinspektionens beslut är det helt uppenbart att det som landets justitieminister påstår i ovanstående citat inte är sant. Där framgår det tydligt att Skolinspektionen har haft löpande kontakt med Säkerhetspolisen inför sitt beslut. Skolinspektionen skriver bland annat ”Vidare har Säkerhetspolisen bedömt att hela den tidigare ledningskretsen innan försäljningen, som enligt Säkerhetspolisen bestod av bland andra RK och AM då RK ägde skolbolaget, var olämplig att bedriva skolverksamhet eller utöva inflytande över sådan verksamhet.” Ingenstans beklagar de sig över att offentlighetsprincipen har lagt hinder i vägen för detta arbete.

Man kan undra varför ministrarna far med så uppenbart vilseledande information. Otur för dem att Skolinspektionen samma dag som deras debattartikel publicerades så tydligt visade att det jag bloggade om i måndags stämmer, att  ägar- och ledningsprövningen ger denna möjlighet och det inte finns någon anledning att blanda in offentlighetsprincipen i detta sammanhang.

Om man inte vill blanda bort korten förstås.

/

Ibland är verkligheten obarmhärtigt tydlig. I måndags försökte två statsråd ge bilden av att offentlighetsprincipen måste införas för friskolor. Skälet till detta var enligt ministrarna att

”I dag kan polis och säkerhetspolis dela med sig av vissa sekretessbelagda uppgifter till skolor om det exempelvis kan motverka terrorism och att personer med kopplingar till våldsbejakande extremism agerar inom skolan. Men eftersom fristående skolor inte omfattas av offentlighetsprincipen gäller dessa regler i dag bara kommunala skolor. Så kan vi inte ha det.” De menade också att konfessionella skolor måste förbjudas för att de enligt ministrarna utgör grund för radikaliseringen i samhället. Jag bloggade om detta i måndags och påpekade det orimliga i påståendena i debattartikel. Det är också många som har reagerat över ministrarnas försök att ”smeta radikaliseringen i samhället på friskolereformen”.

Otur för dem att det samma dag var en nyhet om att Skolinspektionen beslutat att dra tillbaka tillståndet för Nya Kastets skola i Gävle. Ett välkommet och uppenbart beslut för de som läser Skolverkets motivering till beslutet. För övrigt är inte Nya Kastet en konfessionell skola. Ett faktum som visar att även debatten om konfessionella skolors vara eller icke vara mycket förenklad. Svensk skollag är mycket tydligt och den har alla att följa, oavsett huvudmannaskap. Därför är det välkommet att det nu också är på väg en lagstiftning som gör det möjligt att stänga kommunala skolor som inte upprätthåller tillräcklig kvalitet..

Av Skolinspektionens beslut är det helt uppenbart att det som landets justitieminister påstår i ovanstående citat inte är sant. Där framgår det tydligt att Skolinspektionen har haft löpande kontakt med Säkerhetspolisen inför sitt beslut. Skolinspektionen skriver bland annat ”Vidare har Säkerhetspolisen bedömt att hela den tidigare ledningskretsen innan försäljningen, som enligt Säkerhetspolisen bestod av bland andra RK och AM då RK ägde skolbolaget, var olämplig att bedriva skolverksamhet eller utöva inflytande över sådan verksamhet.” Ingenstans beklagar de sig över att offentlighetsprincipen har lagt hinder i vägen för detta arbete.

Man kan undra varför ministrarna far med så uppenbart vilseledande information. Otur för dem att Skolinspektionen samma dag som deras debattartikel publicerades så tydligt visade att det jag bloggade om i måndags stämmer, att  ägar- och ledningsprövningen ger denna möjlighet och det inte finns någon anledning att blanda in offentlighetsprincipen i detta sammanhang.

Om man inte vill blanda bort korten förstås.

/

I DN idag kan vi läsa en debattartikel av två statsråd. De vill göra friskolereformen och konfessionella skolor ansvariga för radikaliseringen i det svenska samhället. 85 procent av alla grundskolebarn går i kommunala skolor. Ministrarna menar att friskolereformen är grogrund för islamiseringen i Sverige. De flesta konfessionella friskolor är kristna, av knappt 70 är ca 11 muslimska. Enligt utredningen ”Nya regler för skolor med konfessionell inriktning, SOU 2019:64” så gick det drygt 9.400 elever i en grundskola med konfessionell inriktning läsåret 2018/19, det motsvarar knapp en procent av grundskolans elever. Och då är det stora flertalet konfessionella skolor, som nämnts ovan, kristna. Man kan undra vad Svenska kyrkan tycker om denna debattartikel. De var, med ärkebiskopen i spetsen, mycket kritiska i sitt remissvar till förslaget att förbjuda nyetablering av konfessionella skolor.

Vi vet att det finns alltför många skolor som inte fungerar och att det riskerar att leda till att barn och ungdomar hamnar i kriminella gäng. Självfallet måste detta åtgärdas. Det borde vara gjort för länge sedan. Skolor måste fungera. Här har alla skolhuvudmän ett stort ansvar – inte minst de kommunala. Där återfinns som sagt det stora flertalet barn i skolåldern. Vi har under senare år sett exempel på skolor, varav flera finns i utanförskapsområden – typ Storvretskolan i Botkyrka, Sjumilaskolan i Göteborg, Rosengård i Malmö – som har uppenbara brister när det gäller ledarskap och ordning och reda. Det finns skolor där en majoritet av eleverna går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det finns ingen naturlag som säger att bara för att barn bor i ett utanförskapsområde så klarar de inte skolan. Tvärtom konstaterar Skolinspektionen att det finns exempel på skolor som klarar detta utmärkt ”trots utmanande elevunderlag”. Men tyvärr är det många som inte gör det. Här ligger en stor del av problemet. Detta var ett av de ämnen som vi tog upp på vår höstkonferens i september.

Men ministrarna vill inte se detta – de vill klämma åt friskolorna. De skriver att ”Svensk skola ska inte vara en tummelplats för extremism och radikalisering”. Det är det ingen som vill. Sedan kommer nästa besked ”vi vill reformera friskolesystemet i grunden”. Nu handlar det plötsligt om alla friskolor.

Det är intressant att de blandar in offentlighetsprincipen i sin artikel. De skriver ”I dag kan polis och säkerhetspolis dela med sig av vissa sekretessbelagda uppgifter till skolor om det exempelvis kan motverka terrorism och att personer med kopplingar till våldsbejakande extremism agerar inom skolan. Men eftersom fristående skolor inte omfattas av offentlighetsprincipen gäller dessa regler i dag bara kommunala skolor.” Kopplingen till offentlighetsprincipen är uppenbart ägnat att vilseleda.

För att driva friskola i Sverige krävs det tillstånd av Skolinspektionen. Sedan 1 januari 2019 gäller en ny lagstiftning i Sverige. Den sk ägar- och ledningsprövningen innebär en skärpt granskning av alla ledande befattningshavare i friskolor, och ägare. Ministrarna konstaterar i sin artikel att flera skolor har stängts. Anledningen till detta, vilket givetvis är helt rätt, är för att tillsynsmyndigheten Skolinspektionen har fått information, via Säpo eller på annat sätt, om att skolorna inte lever upp till kraven. Då ska de stängas. Det kan tex vara att ägarna inte är lämpliga. Skolinspektionen skriver på sin hemsida att

”Personer som ingår i ägar- och ledningskretsen ska även i övrigt bedömas lämpliga. Vid lämplighetsprövningen ska viljan och förmågan att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna, laglydnad i övrigt och andra omständigheter av betydelse beaktas. Var och en i ägar- och ledningskretsen måste bedömas lämplig. Det räcker alltså med att en person bedöms olämplig för att kraven inte ska anses vara uppfyllda. ”

Ägar- och ledningsprövningen görs nämligen genom att myndigheten kontrollerar individernas bakgrund, befattningshavare och ägare av friskolor,  via bl a belastningsregistret, skattemyndigheternas register och kronofogdens register. Det finns inget som hindrar att den som misstänker att det är ”fel personer” som står bakom tex en tillståndsansökan eller en befintlig friskola tipsar Skolinspektionen. Inga av dessa informationskanaler är på något sätt beroende av offentlighetsprincipen. Tillsynsmyndigheten har tillgång till all den information som den behöver, inklusive fullständig insyn i friskolornas ekonomi.

Radikalisering och den ökade brottsligheten är ett stort problem i Sverige som måste tas på allvar. Skolan spelar givetvis en viktig roll i detta sammanhang, men vad som händer utanför skolan är minst lika viktigt, om inte viktigare. Jag beklagar att landets inrikesminister och justitieminister nu förminskar detta enorma samhällsproblem till att handla om friskolereformen och att förbjuda konfessionella skolor.

En lite fråga kan vara på sin plats – Hur många av de som under senare tid har ägnat sig åt våldsbejakande islamism och bidragit till radikaliseringen har gått i kommunala respektive fristående skolor?

/

I DN idag kan vi läsa en debattartikel av två statsråd. De vill göra friskolereformen och konfessionella skolor ansvariga för radikaliseringen i det svenska samhället. 85 procent av alla grundskolebarn går i kommunala skolor. Ministrarna menar att friskolereformen är grogrund för islamiseringen i Sverige. De flesta konfessionella friskolor är kristna, av knappt 70 är ca 11 muslimska. Enligt utredningen ”Nya regler för skolor med konfessionell inriktning, SOU 2019:64” så gick det drygt 9.400 elever i en grundskola med konfessionell inriktning läsåret 2018/19, det motsvarar knapp en procent av grundskolans elever. Och då är det stora flertalet konfessionella skolor, som nämnts ovan, kristna. Man kan undra vad Svenska kyrkan tycker om denna debattartikel. De var, med ärkebiskopen i spetsen, mycket kritiska i sitt remissvar till förslaget att förbjuda nyetablering av konfessionella skolor.

Vi vet att det finns alltför många skolor som inte fungerar och att det riskerar att leda till att barn och ungdomar hamnar i kriminella gäng. Självfallet måste detta åtgärdas. Det borde vara gjort för länge sedan. Skolor måste fungera. Här har alla skolhuvudmän ett stort ansvar – inte minst de kommunala. Där återfinns som sagt det stora flertalet barn i skolåldern. Vi har under senare år sett exempel på skolor, varav flera finns i utanförskapsområden – typ Storvretskolan i Botkyrka, Sjumilaskolan i Göteborg, Rosengård i Malmö – som har uppenbara brister när det gäller ledarskap och ordning och reda. Det finns skolor där en majoritet av eleverna går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det finns ingen naturlag som säger att bara för att barn bor i ett utanförskapsområde så klarar de inte skolan. Tvärtom konstaterar Skolinspektionen att det finns exempel på skolor som klarar detta utmärkt ”trots utmanande elevunderlag”. Men tyvärr är det många som inte gör det. Här ligger en stor del av problemet. Detta var ett av de ämnen som vi tog upp på vår höstkonferens i september.

Men ministrarna vill inte se detta – de vill klämma åt friskolorna. De skriver att ”Svensk skola ska inte vara en tummelplats för extremism och radikalisering”. Det är det ingen som vill. Sedan kommer nästa besked ”vi vill reformera friskolesystemet i grunden”. Nu handlar det plötsligt om alla friskolor.

Det är intressant att de blandar in offentlighetsprincipen i sin artikel. De skriver ”I dag kan polis och säkerhetspolis dela med sig av vissa sekretessbelagda uppgifter till skolor om det exempelvis kan motverka terrorism och att personer med kopplingar till våldsbejakande extremism agerar inom skolan. Men eftersom fristående skolor inte omfattas av offentlighetsprincipen gäller dessa regler i dag bara kommunala skolor.” Kopplingen till offentlighetsprincipen är uppenbart ägnat att vilseleda.

För att driva friskola i Sverige krävs det tillstånd av Skolinspektionen. Sedan 1 januari 2019 gäller en ny lagstiftning i Sverige. Den sk ägar- och ledningsprövningen innebär en skärpt granskning av alla ledande befattningshavare i friskolor, och ägare. Ministrarna konstaterar i sin artikel att flera skolor har stängts. Anledningen till detta, vilket givetvis är helt rätt, är för att tillsynsmyndigheten Skolinspektionen har fått information, via Säpo eller på annat sätt, om att skolorna inte lever upp till kraven. Då ska de stängas. Det kan tex vara att ägarna inte är lämpliga. Skolinspektionen skriver på sin hemsida att

”Personer som ingår i ägar- och ledningskretsen ska även i övrigt bedömas lämpliga. Vid lämplighetsprövningen ska viljan och förmågan att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna, laglydnad i övrigt och andra omständigheter av betydelse beaktas. Var och en i ägar- och ledningskretsen måste bedömas lämplig. Det räcker alltså med att en person bedöms olämplig för att kraven inte ska anses vara uppfyllda. ”

Ägar- och ledningsprövningen görs nämligen genom att myndigheten kontrollerar individernas bakgrund, befattningshavare och ägare av friskolor,  via bl a belastningsregistret, skattemyndigheternas register och kronofogdens register. Det finns inget som hindrar att den som misstänker att det är ”fel personer” som står bakom tex en tillståndsansökan eller en befintlig friskola tipsar Skolinspektionen. Inga av dessa informationskanaler är på något sätt beroende av offentlighetsprincipen. Tillsynsmyndigheten har tillgång till all den information som den behöver, inklusive fullständig insyn i friskolornas ekonomi.

Radikalisering och den ökade brottsligheten är ett stort problem i Sverige som måste tas på allvar. Skolan spelar givetvis en viktig roll i detta sammanhang, men vad som händer utanför skolan är minst lika viktigt, om inte viktigare. Jag beklagar att landets inrikesminister och justitieminister nu förminskar detta enorma samhällsproblem till att handla om friskolereformen och att förbjuda konfessionella skolor.

En lite fråga kan vara på sin plats – Hur många av de som under senare tid har ägnat sig åt våldsbejakande islamism och bidragit till radikaliseringen har gått i kommunala respektive fristående skolor?

/

I DN idag kan vi läsa en debattartikel av två statsråd. De vill göra friskolereformen och konfessionella skolor ansvariga för radikaliseringen i det svenska samhället. 85 procent av alla grundskolebarn går i kommunala skolor. Ministrarna menar att friskolereformen är grogrund för islamiseringen i Sverige. De flesta konfessionella friskolor är kristna, av knappt 70 är ca 11 muslimska. Enligt utredningen ”Nya regler för skolor med konfessionell inriktning, SOU 2019:64” så gick det drygt 9.400 elever i en grundskola med konfessionell inriktning läsåret 2018/19, det motsvarar knapp en procent av grundskolans elever. Och då är det stora flertalet konfessionella skolor, som nämnts ovan, kristna. Man kan undra vad Svenska kyrkan tycker om denna debattartikel. De var, med ärkebiskopen i spetsen, mycket kritiska i sitt remissvar till förslaget att förbjuda nyetablering av konfessionella skolor.

Vi vet att det finns alltför många skolor som inte fungerar och att det riskerar att leda till att barn och ungdomar hamnar i kriminella gäng. Självfallet måste detta åtgärdas. Det borde vara gjort för länge sedan. Skolor måste fungera. Här har alla skolhuvudmän ett stort ansvar – inte minst de kommunala. Där återfinns som sagt det stora flertalet barn i skolåldern. Vi har under senare år sett exempel på skolor, varav flera finns i utanförskapsområden – typ Storvretskolan i Botkyrka, Sjumilaskolan i Göteborg, Rosengård i Malmö – som har uppenbara brister när det gäller ledarskap och ordning och reda. Det finns skolor där en majoritet av eleverna går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det finns ingen naturlag som säger att bara för att barn bor i ett utanförskapsområde så klarar de inte skolan. Tvärtom konstaterar Skolinspektionen att det finns exempel på skolor som klarar detta utmärkt ”trots utmanande elevunderlag”. Men tyvärr är det många som inte gör det. Här ligger en stor del av problemet. Detta var ett av de ämnen som vi tog upp på vår höstkonferens i september.

Men ministrarna vill inte se detta – de vill klämma åt friskolorna. De skriver att ”Svensk skola ska inte vara en tummelplats för extremism och radikalisering”. Det är det ingen som vill. Sedan kommer nästa besked ”vi vill reformera friskolesystemet i grunden”. Nu handlar det plötsligt om alla friskolor.

Det är intressant att de blandar in offentlighetsprincipen i sin artikel. De skriver ”I dag kan polis och säkerhetspolis dela med sig av vissa sekretessbelagda uppgifter till skolor om det exempelvis kan motverka terrorism och att personer med kopplingar till våldsbejakande extremism agerar inom skolan. Men eftersom fristående skolor inte omfattas av offentlighetsprincipen gäller dessa regler i dag bara kommunala skolor.” Kopplingen till offentlighetsprincipen är uppenbart ägnat att vilseleda.

För att driva friskola i Sverige krävs det tillstånd av Skolinspektionen. Sedan 1 januari 2019 gäller en ny lagstiftning i Sverige. Den sk ägar- och ledningsprövningen innebär en skärpt granskning av alla ledande befattningshavare i friskolor, och ägare. Ministrarna konstaterar i sin artikel att flera skolor har stängts. Anledningen till detta, vilket givetvis är helt rätt, är för att tillsynsmyndigheten Skolinspektionen har fått information, via Säpo eller på annat sätt, om att skolorna inte lever upp till kraven. Då ska de stängas. Det kan tex vara att ägarna inte är lämpliga. Skolinspektionen skriver på sin hemsida att

”Personer som ingår i ägar- och ledningskretsen ska även i övrigt bedömas lämpliga. Vid lämplighetsprövningen ska viljan och förmågan att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna, laglydnad i övrigt och andra omständigheter av betydelse beaktas. Var och en i ägar- och ledningskretsen måste bedömas lämplig. Det räcker alltså med att en person bedöms olämplig för att kraven inte ska anses vara uppfyllda. ”

Ägar- och ledningsprövningen görs nämligen genom att myndigheten kontrollerar individernas bakgrund, befattningshavare och ägare av friskolor,  via bl a belastningsregistret, skattemyndigheternas register och kronofogdens register. Det finns inget som hindrar att den som misstänker att det är ”fel personer” som står bakom tex en tillståndsansökan eller en befintlig friskola tipsar Skolinspektionen. Inga av dessa informationskanaler är på något sätt beroende av offentlighetsprincipen. Tillsynsmyndigheten har tillgång till all den information som den behöver, inklusive fullständig insyn i friskolornas ekonomi.

Radikalisering och den ökade brottsligheten är ett stort problem i Sverige som måste tas på allvar. Skolan spelar givetvis en viktig roll i detta sammanhang, men vad som händer utanför skolan är minst lika viktigt, om inte viktigare. Jag beklagar att landets inrikesminister och justitieminister nu förminskar detta enorma samhällsproblem till att handla om friskolereformen och att förbjuda konfessionella skolor.

En lite fråga kan vara på sin plats – Hur många av de som under senare tid har ägnat sig åt våldsbejakande islamism och bidragit till radikaliseringen har gått i kommunala respektive fristående skolor?

/