År: 2020

Idag har förbundet lämnat in sitt remissyttrande över utredningen ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning”. Förhoppningsvis kommer det att vara många som svarar och tydliggör vilka effekter som förslagen har för såväl friskolor som vårdnadshavare.

Vi välkomnar förslaget att alla ska välja skola och att föräldrar kan lista obegränsat antal skolor. Alla ska känna till möjligheten att välja skola och det måste finnas relevant information som underlag för individens skolval.

Svensk skola har kvalitetsproblem. Det har visats på många sätt, via andelen elever som lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet, via statliga utredningar och via Skolinspektionens rapporter. Problemen är kända och därför är det särskilt beklagligt att utredningen inte lyckats med sitt grundläggande uppdrag; att analysera hur dagens finansiering tar hänsyn till elevers behov, skolors förutsättningar för en likvärdig utbildning och om resursskillnader påverkar kunskapsresultaten. Bristerna i denna del hindrar inte utredningen att presentera genomgripande förslag. Detta utan att visa att de kommer att leda till bättre kunskapsresultat och en högre andel elever som lämnar skolan med gymnasiebehörighet.

Det allvarligaste förslaget, som påverkar såväl elever som friskolor, är det som ger kommuner rätt att göra avdrag på skolpengen för friskolor. Ett förslag som baseras på en beräkning som på goda grunder kan ifrågasättas. De elever som väljer en friskola straffas med en lägre skolpeng. Nedskärningen av skolpengen innebär att ett stort antal, framförallt mindre friskolor, inte kommer att kunna bedriva verksamhet i framtiden. Marginalerna är redan idag mycket små och med en nedskärning av skolpengen försvinner de helt. Något som i sin tur naturligtvis kommer att påverka skolvalet då det blir färre skolor att välja mellan. De större aktörerna har oftast större uthållighet. Men 95 procent av alla friskolehuvudmän har bara en eller två skolor.

Utredningen kallas likvärdighetsutredningen därför är det märkligt att den inte har lämnat några förslag på hur systemet för tilläggsbelopp kan förbättras. Det är många förtvivlade föräldrar som kan vittna om att situationen för många elever med särskilda behov tydligt illustrerar bristen på likvärdighet i svensk skola. Ett resursfördelningssystem som inte fungerar drabbar dessa elever då resursskolor som är inriktade på elever i behov av särskilt stöd, får för små resurser.

Förbundet är också kritiskt mot bl a följande förslag:

• Att regionala skolmyndigheter inrättas och de följdförslag som kopplas till detta
• Att skolhuvudmännen fråntas ansvaret för skolplaceringen
• Att förskola inte ska räknas som verksamhetssamband, vilket gör att barn som går i samma huvudmans förskola inte kan garanteras en plats i den huvudmannens förskoleklass/grundskola.
• Att möjligheten att byta skola under terminen begränsas
• Att friskolor förbjuds att ha kö som urvalsgrund och ersätts med lottning.

Kravet på en allsidig sammansättning vid urval gör att det blir svårt för föräldrar att förutse skolplaceringen innan man får skolplaceringsbeskedet i april. Detta eftersom ”allsidig social sammansättning” kan betyda olika beroende på hur elevsammansättningen ser ut på respektive skolenhet. Förslaget försämrar helt klart transparensen när det gäller skolplaceringen. Samtidigt kvarstår löftet om en skolplacering i rimlig närhet av bostaden, att jämföra med relativ närhet i dagens system, som urvalsgrund till kommunala skolor, vilket gör att boendesegregationen alltjämt riskerar att få stort genomslag.

Det är viktigt att kvaliteten och kunskapsresultaten i svensk skola ökas. Utredningen lämnar inga skarpa förslag för att åstadkomma detta utan fokuserar på omorganisation av myndigheter, öppnar för att friskolor ska få lägre resurser och föreslår regelverk när det gäller urval som vi uppfattar som försök att styra skolvalet. Stort fokus läggs på elevers bakgrund, ett fokus som borde läggas på att höja kunskapsnivån oavsett elevens bakgrund.

Med detta sagt är ändå införandet av ett obligatoriskt skolval är ett viktigt första steg. Det skapar möjligheter att bryta effekten av boendesegregationen och det understryker vikten av att det finns relevant information om alla skolor så att föräldrar och elever kan göra ett informerat skolval. Men det mycket stora intresse som finns för friskolor idag visar också på behovet av att populära skolor får möjlighet att växa. Den aspekten saknas helt i utredningen. Utredningens svar på att det finns långa köer är att förbjuda köer och att införa lottning. Men det blir ju inte fler skolplatser på populära skolor för det. Men för att alla skolor ska bli bra skolor, och kunna erbjuda den likvärdighet som är önskvärd, både utifrån elevens perspektiv och utifrån samhällets, så krävs det att vi alla fokuserar på att vad som faktiskt händer i klassrummet leder till bättre kvalitet. Det är en väg som ökar likvärdigheten i svensk skola utan att minska på valfriheten.

Den som vill bli inspirerad i sitt remisskrivande kan läsa vårt yttrande här.

Förbundet har också ett särskilt yttrande till utredningen och det kan du läsa här.

Vi har också mer information om förslagen här.

Det är viktigt att så många som möjligt får klart för sig vad förslagen i denna utredning kan få för effekter för det som många idag säger har kommit för att stanna – skolvalet.

För villkoren för verksamheten spelar roll. Och det vet också de som står bakom utredningens förslag. Så min uppmaning till friskolor är – ta reda på vad detta innebär för din verksamhet och sprid kunskapen om det till politiker, vänner och bekanta. Skriv också gärna ett remissvar.

/

Idag har förbundet lämnat in sitt remissyttrande över utredningen ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning”. Förhoppningsvis kommer det att vara många som svarar och tydliggör vilka effekter som förslagen har för såväl friskolor som vårdnadshavare.

Vi välkomnar förslaget att alla ska välja skola och att föräldrar kan lista obegränsat antal skolor. Alla ska känna till möjligheten att välja skola och det måste finnas relevant information som underlag för individens skolval.

Svensk skola har kvalitetsproblem. Det har visats på många sätt, via andelen elever som lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet, via statliga utredningar och via Skolinspektionens rapporter. Problemen är kända och därför är det särskilt beklagligt att utredningen inte lyckats med sitt grundläggande uppdrag; att analysera hur dagens finansiering tar hänsyn till elevers behov, skolors förutsättningar för en likvärdig utbildning och om resursskillnader påverkar kunskapsresultaten. Bristerna i denna del hindrar inte utredningen att presentera genomgripande förslag. Detta utan att visa att de kommer att leda till bättre kunskapsresultat och en högre andel elever som lämnar skolan med gymnasiebehörighet.

Det allvarligaste förslaget, som påverkar såväl elever som friskolor, är det som ger kommuner rätt att göra avdrag på skolpengen för friskolor. Ett förslag som baseras på en beräkning som på goda grunder kan ifrågasättas. De elever som väljer en friskola straffas med en lägre skolpeng. Nedskärningen av skolpengen innebär att ett stort antal, framförallt mindre friskolor, inte kommer att kunna bedriva verksamhet i framtiden. Marginalerna är redan idag mycket små och med en nedskärning av skolpengen försvinner de helt. Något som i sin tur naturligtvis kommer att påverka skolvalet då det blir färre skolor att välja mellan. De större aktörerna har oftast större uthållighet. Men 95 procent av alla friskolehuvudmän har bara en eller två skolor.

Utredningen kallas likvärdighetsutredningen därför är det märkligt att den inte har lämnat några förslag på hur systemet för tilläggsbelopp kan förbättras. Det är många förtvivlade föräldrar som kan vittna om att situationen för många elever med särskilda behov tydligt illustrerar bristen på likvärdighet i svensk skola. Ett resursfördelningssystem som inte fungerar drabbar dessa elever då resursskolor som är inriktade på elever i behov av särskilt stöd, får för små resurser.

Förbundet är också kritiskt mot bl a följande förslag:

• Att regionala skolmyndigheter inrättas och de följdförslag som kopplas till detta
• Att skolhuvudmännen fråntas ansvaret för skolplaceringen
• Att förskola inte ska räknas som verksamhetssamband, vilket gör att barn som går i samma huvudmans förskola inte kan garanteras en plats i den huvudmannens förskoleklass/grundskola.
• Att möjligheten att byta skola under terminen begränsas
• Att friskolor förbjuds att ha kö som urvalsgrund och ersätts med lottning.

Kravet på en allsidig sammansättning vid urval gör att det blir svårt för föräldrar att förutse skolplaceringen innan man får skolplaceringsbeskedet i april. Detta eftersom ”allsidig social sammansättning” kan betyda olika beroende på hur elevsammansättningen ser ut på respektive skolenhet. Förslaget försämrar helt klart transparensen när det gäller skolplaceringen. Samtidigt kvarstår löftet om en skolplacering i rimlig närhet av bostaden, att jämföra med relativ närhet i dagens system, som urvalsgrund till kommunala skolor, vilket gör att boendesegregationen alltjämt riskerar att få stort genomslag.

Det är viktigt att kvaliteten och kunskapsresultaten i svensk skola ökas. Utredningen lämnar inga skarpa förslag för att åstadkomma detta utan fokuserar på omorganisation av myndigheter, öppnar för att friskolor ska få lägre resurser och föreslår regelverk när det gäller urval som vi uppfattar som försök att styra skolvalet. Stort fokus läggs på elevers bakgrund, ett fokus som borde läggas på att höja kunskapsnivån oavsett elevens bakgrund.

Med detta sagt är ändå införandet av ett obligatoriskt skolval är ett viktigt första steg. Det skapar möjligheter att bryta effekten av boendesegregationen och det understryker vikten av att det finns relevant information om alla skolor så att föräldrar och elever kan göra ett informerat skolval. Men det mycket stora intresse som finns för friskolor idag visar också på behovet av att populära skolor får möjlighet att växa. Den aspekten saknas helt i utredningen. Utredningens svar på att det finns långa köer är att förbjuda köer och att införa lottning. Men det blir ju inte fler skolplatser på populära skolor för det. Men för att alla skolor ska bli bra skolor, och kunna erbjuda den likvärdighet som är önskvärd, både utifrån elevens perspektiv och utifrån samhällets, så krävs det att vi alla fokuserar på att vad som faktiskt händer i klassrummet leder till bättre kvalitet. Det är en väg som ökar likvärdigheten i svensk skola utan att minska på valfriheten.

Den som vill bli inspirerad i sitt remisskrivande kan läsa vårt yttrande här.

Förbundet har också ett särskilt yttrande till utredningen och det kan du läsa här.

Vi har också mer information om förslagen här.

Det är viktigt att så många som möjligt får klart för sig vad förslagen i denna utredning kan få för effekter för det som många idag säger har kommit för att stanna – skolvalet.

För villkoren för verksamheten spelar roll. Och det vet också de som står bakom utredningens förslag. Så min uppmaning till friskolor är – ta reda på vad detta innebär för din verksamhet och sprid kunskapen om det till politiker, vänner och bekanta. Skriv också gärna ett remissvar.

/

I stället för att bygga argument på teori och anekdoter bör marknadskritiska debattörer och politiker inom borgerligheten lära av forskningen. Så avslutar forskaren Gabriel H Sahlgren sin intressanta sammanställning av den empiriska forskningen avseende effekterna av skolvalet och friskolor på skolans kvalitet, likvärdighet, skolsegregation och betygsättning. Han tillägger ”Annars riskerar man bara ödsla tid och energi på att stödja reformer som i bästa fall inte kommer påverka utfallen i svensk skola – och i värsta fall försämra dem.”

Jag har skrivit om denna rapport tidigare. Men mot bakgrund av den debatt som nu finns med anledning av framförallt utredningen ”En mer likvärdig skola” som nu är på remiss finns det anledning att påminna om vad forskningen säger och framförallt då bedöma utredningens förslag mot bakgrund av detta.

• Vad finns det för forskningsbelägg för att de utredningens förslag faktiskt kommer att öka likvärdigheten och minska skolsegregationen?
• Kommer kvaliteten i skolorna att öka?

Jag menar att det finns stor risk för att Gabriel H Sahlgren rätt i sin farhåga ovan. Och vad har vi åstadkommit då? För svensk skola har kvalitetsproblem som behöver åtgärdas – men då måste det baseras på en korrekt analys av vad som är de egentliga problemen.

Vad säger då forskningen? Heller Sahlgren sammanfattar den empiriska forskningen enligt följande:

• Skolvalet och friskolorna har haft ganska små men positiva effekter på kunskaperna och effektiviteten i grundskolan, som inte kan förklaras av betygsinflation. Dessa effekter har ökat över tid och blev tydliga först några år in på 2000-talet. Friskolornas bidrag kan framför allt härledas till deras konkurrenseffekter på kommunala skolor. Effekterna av vinstdrivande och icke-vinstdrivande friskolor är ungefär lika stora.
• På gymnasiet höjer friskolorna elevers slutbetyg, sannolikheten att de tar examen efter tre år samt deras resultat på nationella prov i engelska och svenska. Likaså ökar friskolorna sannolikheten att eleverna läser vidare på universitetet året efter att de gått ut gymnasiet och att de tar minst 15 ECTS-poäng under det året. Det går inte att utesluta att effekterna beror på betygsinflation, men de positiva effekterna på högskolan tyder på att så inte är fallet.
  Det finns dock samtidigt tecken på att elever i fristående gymnasieskolor presterar något sämre på externt rättade prov än elever i kommunala gymnasieskolor – oavsett driftsform – men det är oklart om detta reflekterar ett orsakssamband. Forskningen tyder hursomhelst inte på att systemeffekterna har varit negativa i denna bemärkelse.

 

• Likvärdigheten har inte påverkats nämnvärt av skolvalet och friskolorna.

 

• Det finns tecken på att skolvalet och friskolorna har ökat skolsegregationen, men det är oklart om detta reflekterar ett orsakssamband då forskning tyder på att större möjligheter till skolval minskar bostadssegregationens effekter på skolsegregationen. Sorteringen efter elevers förutsättningar är starkast bland icke-vinstdrivande friskolor.

 

• Stödet för att friskolor och skolvalet ökar betygsinflationen på systemnivå över tid är svagt – och om det finns en effekt är den liten.

 

• Friskolor är mer generösa i rättningen av nationella prov än kommunala skolor i årskurs 9 och på gymnasiet (men inte i årkurs 3 och 5). Om något är icke-vinstdrivande friskolor mer generösa i rättningen än vinstdrivande friskolor.

 

• Forskningen finner samtidigt att kommunala skolor som omgärdas av friskolor är mer restriktiva i rättningen av nationella prov än kommunala skolor som inte gör det.

 

• Systemeffekten av friskolorna på betygsinflationen är därför noll. Totalt sett tyder resultaten på att skillnaderna i rättningen mellan fristående och kommunala skolor beror på en omfördelning av elever snarare än en kausal effekt av huvudmannaskap.

 

Sahlgren konstaterar att det inte finns mycket som tyder på att skolmarknaden har varit den katastrof som vissa borgerliga debattörer och politiker nu påstår – framförallt inte vinstintresset, som är skolmarknadens mest kritiserade element inom borgerligheten. Han konstaterar också att det är speciellt märkligt att kritiken mot marknadskrafterna växer i borgerliga led i dagens läge då Sveriges kunskapsresultat i OECD:s PISA-undersökning har ökat markant sedan 2012 och påpekar att det tidigare fallet har helt raderats ut bland elever med åtminstone en förälder född i Sverige. Detta samtidigt som marknadskrafterna har vuxit sig starkare än någonsin.

/

 

 

I stället för att bygga argument på teori och anekdoter bör marknadskritiska debattörer och politiker inom borgerligheten lära av forskningen. Så avslutar forskaren Gabriel H Sahlgren sin intressanta sammanställning av den empiriska forskningen avseende effekterna av skolvalet och friskolor på skolans kvalitet, likvärdighet, skolsegregation och betygsättning. Han tillägger ”Annars riskerar man bara ödsla tid och energi på att stödja reformer som i bästa fall inte kommer påverka utfallen i svensk skola – och i värsta fall försämra dem.”

Jag har skrivit om denna rapport tidigare. Men mot bakgrund av den debatt som nu finns med anledning av framförallt utredningen ”En mer likvärdig skola” som nu är på remiss finns det anledning att påminna om vad forskningen säger och framförallt då bedöma utredningens förslag mot bakgrund av detta.

• Vad finns det för forskningsbelägg för att de utredningens förslag faktiskt kommer att öka likvärdigheten och minska skolsegregationen?
• Kommer kvaliteten i skolorna att öka?

Jag menar att det finns stor risk för att Gabriel H Sahlgren rätt i sin farhåga ovan. Och vad har vi åstadkommit då? För svensk skola har kvalitetsproblem som behöver åtgärdas – men då måste det baseras på en korrekt analys av vad som är de egentliga problemen.

Vad säger då forskningen? Heller Sahlgren sammanfattar den empiriska forskningen enligt följande:

• Skolvalet och friskolorna har haft ganska små men positiva effekter på kunskaperna och effektiviteten i grundskolan, som inte kan förklaras av betygsinflation. Dessa effekter har ökat över tid och blev tydliga först några år in på 2000-talet. Friskolornas bidrag kan framför allt härledas till deras konkurrenseffekter på kommunala skolor. Effekterna av vinstdrivande och icke-vinstdrivande friskolor är ungefär lika stora.
• På gymnasiet höjer friskolorna elevers slutbetyg, sannolikheten att de tar examen efter tre år samt deras resultat på nationella prov i engelska och svenska. Likaså ökar friskolorna sannolikheten att eleverna läser vidare på universitetet året efter att de gått ut gymnasiet och att de tar minst 15 ECTS-poäng under det året. Det går inte att utesluta att effekterna beror på betygsinflation, men de positiva effekterna på högskolan tyder på att så inte är fallet.
  Det finns dock samtidigt tecken på att elever i fristående gymnasieskolor presterar något sämre på externt rättade prov än elever i kommunala gymnasieskolor – oavsett driftsform – men det är oklart om detta reflekterar ett orsakssamband. Forskningen tyder hursomhelst inte på att systemeffekterna har varit negativa i denna bemärkelse.

 

• Likvärdigheten har inte påverkats nämnvärt av skolvalet och friskolorna.

 

• Det finns tecken på att skolvalet och friskolorna har ökat skolsegregationen, men det är oklart om detta reflekterar ett orsakssamband då forskning tyder på att större möjligheter till skolval minskar bostadssegregationens effekter på skolsegregationen. Sorteringen efter elevers förutsättningar är starkast bland icke-vinstdrivande friskolor.

 

• Stödet för att friskolor och skolvalet ökar betygsinflationen på systemnivå över tid är svagt – och om det finns en effekt är den liten.

 

• Friskolor är mer generösa i rättningen av nationella prov än kommunala skolor i årskurs 9 och på gymnasiet (men inte i årkurs 3 och 5). Om något är icke-vinstdrivande friskolor mer generösa i rättningen än vinstdrivande friskolor.

 

• Forskningen finner samtidigt att kommunala skolor som omgärdas av friskolor är mer restriktiva i rättningen av nationella prov än kommunala skolor som inte gör det.

 

• Systemeffekten av friskolorna på betygsinflationen är därför noll. Totalt sett tyder resultaten på att skillnaderna i rättningen mellan fristående och kommunala skolor beror på en omfördelning av elever snarare än en kausal effekt av huvudmannaskap.

 

Sahlgren konstaterar att det inte finns mycket som tyder på att skolmarknaden har varit den katastrof som vissa borgerliga debattörer och politiker nu påstår – framförallt inte vinstintresset, som är skolmarknadens mest kritiserade element inom borgerligheten. Han konstaterar också att det är speciellt märkligt att kritiken mot marknadskrafterna växer i borgerliga led i dagens läge då Sveriges kunskapsresultat i OECD:s PISA-undersökning har ökat markant sedan 2012 och påpekar att det tidigare fallet har helt raderats ut bland elever med åtminstone en förälder född i Sverige. Detta samtidigt som marknadskrafterna har vuxit sig starkare än någonsin.

/

 

 

Mot bakgrund av en replik i Altinget idag – där det hävdas att jag far med osanning när jag påstår att Sverige har en av de minst segregerade skolorna – så vill jag påminna om vad Skolverket skriver i sin Pisa-rapport 2018. Det är en intressant läsning som visar att vi har utmaningar när det tex gäller lågpresterande elever. Jag återkommer i en slutreplik med fler kommentarer till Altinget-artikeln. Det finns mycket att kommentera där – men här begränsar jag mig till att återge det som Skolverket skriver. Läs och bedöm om jag har fel eller rätt i mitt uttalande att Sverige har en av de minst segregerade skolorna.

Hur ser det ut idag när det gäller segregationen (hur mycket elevsammansättningen baserat på socioekonomisk bakgrund varierar mellan skolor) i svensk skola?

• Pisa 2018 – Sverige ligger på 14 procent (13,3 2015) vilket är lägre än OECD genomsnittet på 24 (23,5 2015), måttet fanns inte i PISA 2012. Det innebär att Sverige, tillsammans med Danmark, är det land som har 4:e ”bästa blandningen” av elever i sina skolor. Detta innebär dock inte att det inte finns skolor som har en stor andel elever med utländsk bakgrund från lågutbildade hem. Det gäller framförallt kommunala skolor där boendesegregationen får fullt genomslag. Värt att påpeka att de nordiska länderna, till skillnad från de flesta andra, har en sammanhållen grundskola och de flesta 15 åringar går där beroende på skolstartsåldern.

 

Hur ser det ut idag när det gäller skolsegregationen i form av skillnader i resultat mellan skolor, den sk mellanskolvariationen?

• Pisa 2018- Sverige ligger även här bra till jämfört med OECD-länder. Den sk mellanskolvariationen ger ett mått på hur stor skillnaden är i resultat mellan skolor i ett land. Där ligger Sverige på 16 procent (16 2015) vilket är betydligt under OECD-genomsnittet som är 30 (30,3 2015). 7 OECD-länder har mindre skillnad än Sverige. Vi kan se att det finns en ökad kvalitetsskillnad mellan skolor. Frågan är vad den beror på?

Hur ser det ut idag när det gäller hur svensk skola över lag presterar i förhållande till andra OECD -länder?

• Pisa 2018- Svenska 15-åringar presterar över OECD-genomsnittet inom svenska, matematik, naturvetenskap. Det är något bättre än förra mätningen, men den relativa förbättringen som Sverige gjort i uppmätta poäng ska värderas i ljuset av att OECD-genomsnittet sjunkit i uppmätta poäng. Men det svenska kunskapsraset i förhållande till OECD har inte fortsatt. Men tittar vi på hur stor andel av de svenska 15-åringarna som inte klarar OECD:s lägsta prestationsnivån så visar det att det återstår mycket för att höja kunskapsresultaten.
  • Läsförståelse 18% av eleverna är lågpresterande (18% 2015)
  • Matematik 19 % av eleverna är lågpresterande (21% 2015)
  • Naturvetenskap 19 % av eleverna är lågpresterande (22% 2015)
• Samtidigt har andelen högpresterande elever ökat i matematik och i läsförståelse.

 

För att citera ur Skolverkets rapport om Pisa (s 38-39):

”Sverige ett genomsnittligt land utifrån Pisa:s likvärdighetsindikatorer

För Sveriges del gäller att:

• Andelen elever som inte når upp till nivå 2 i läsförståelse är lägre än genomsnittet för OECD.
• Betydelsen av socioekonomisk bakgrund ligger på OECD­-genomsnittet för samtliga 3 indikatorer (effekt, styrka och resilience).
• Effekten av skolors socioekonomiska sammansättning skiljer sig inte från OECD­-genomsnittet.
• Spridningen i skolors socioekonomiska sammansättning (skolsegregationen) är lägre i Sverige än i OECD som helhet.
• Den totala variationen i resultat i läsförståelse ligger över OECD­genomsnittet.
• Mellanskolvariation är lägre än OECD­genomsnittet.

Av dessa åtta indikatorer uppvisar Sverige således bättre värden än OECD­genomsnittet på tre indikatorer, sämre på en indikator och slutligen på OECD nivå på övriga fyra. Sammantaget framstår Sverige som ett genomsnittligt OECD­-land när det gäller dessa aspekter av likvärdighet, vilket också rangordningen i Tabell 3 indikerar. Denna bedömning håller även när motsvarande likvärdighetsindikatorer för matematik och naturvetenskap analyseras.”

Skolverket konstaterar också i sin PISA rapport 2018 att den genomsnittliga nivån på elevernas kunskapsnivå i läsförståelse inte skiljer sig signifikant från PISA 2000. Men att det finns en större spridning mellan elevers resultat nu jämfört med då.

När det gäller resultaten i matematik och naturvetenskap så är resultaten 2018 nära de som var 2003 (första gången som matematik mättes) och 2006 (första gången som naturvetenskap mättes). Det vill säga resultaten 2018 är i stort sett på samma nivå som före nedgångarna 2009 och 2012.

/

Mot bakgrund av en replik i Altinget idag – där det hävdas att jag far med osanning när jag påstår att Sverige har en av de minst segregerade skolorna – så vill jag påminna om vad Skolverket skriver i sin Pisa-rapport 2018. Det är en intressant läsning som visar att vi har utmaningar när det tex gäller lågpresterande elever. Jag återkommer i en slutreplik med fler kommentarer till Altinget-artikeln. Det finns mycket att kommentera där – men här begränsar jag mig till att återge det som Skolverket skriver. Läs och bedöm om jag har fel eller rätt i mitt uttalande att Sverige har en av de minst segregerade skolorna.

Hur ser det ut idag när det gäller segregationen (hur mycket elevsammansättningen baserat på socioekonomisk bakgrund varierar mellan skolor) i svensk skola?

• Pisa 2018 – Sverige ligger på 14 procent (13,3 2015) vilket är lägre än OECD genomsnittet på 24 (23,5 2015), måttet fanns inte i PISA 2012. Det innebär att Sverige, tillsammans med Danmark, är det land som har 4:e ”bästa blandningen” av elever i sina skolor. Detta innebär dock inte att det inte finns skolor som har en stor andel elever med utländsk bakgrund från lågutbildade hem. Det gäller framförallt kommunala skolor där boendesegregationen får fullt genomslag. Värt att påpeka att de nordiska länderna, till skillnad från de flesta andra, har en sammanhållen grundskola och de flesta 15 åringar går där beroende på skolstartsåldern.

 

Hur ser det ut idag när det gäller skolsegregationen i form av skillnader i resultat mellan skolor, den sk mellanskolvariationen?

• Pisa 2018- Sverige ligger även här bra till jämfört med OECD-länder. Den sk mellanskolvariationen ger ett mått på hur stor skillnaden är i resultat mellan skolor i ett land. Där ligger Sverige på 16 procent (16 2015) vilket är betydligt under OECD-genomsnittet som är 30 (30,3 2015). 7 OECD-länder har mindre skillnad än Sverige. Vi kan se att det finns en ökad kvalitetsskillnad mellan skolor. Frågan är vad den beror på?

Hur ser det ut idag när det gäller hur svensk skola över lag presterar i förhållande till andra OECD -länder?

• Pisa 2018- Svenska 15-åringar presterar över OECD-genomsnittet inom svenska, matematik, naturvetenskap. Det är något bättre än förra mätningen, men den relativa förbättringen som Sverige gjort i uppmätta poäng ska värderas i ljuset av att OECD-genomsnittet sjunkit i uppmätta poäng. Men det svenska kunskapsraset i förhållande till OECD har inte fortsatt. Men tittar vi på hur stor andel av de svenska 15-åringarna som inte klarar OECD:s lägsta prestationsnivån så visar det att det återstår mycket för att höja kunskapsresultaten.
  • Läsförståelse 18% av eleverna är lågpresterande (18% 2015)
  • Matematik 19 % av eleverna är lågpresterande (21% 2015)
  • Naturvetenskap 19 % av eleverna är lågpresterande (22% 2015)
• Samtidigt har andelen högpresterande elever ökat i matematik och i läsförståelse.

 

För att citera ur Skolverkets rapport om Pisa (s 38-39):

”Sverige ett genomsnittligt land utifrån Pisa:s likvärdighetsindikatorer

För Sveriges del gäller att:

• Andelen elever som inte når upp till nivå 2 i läsförståelse är lägre än genomsnittet för OECD.
• Betydelsen av socioekonomisk bakgrund ligger på OECD­-genomsnittet för samtliga 3 indikatorer (effekt, styrka och resilience).
• Effekten av skolors socioekonomiska sammansättning skiljer sig inte från OECD­-genomsnittet.
• Spridningen i skolors socioekonomiska sammansättning (skolsegregationen) är lägre i Sverige än i OECD som helhet.
• Den totala variationen i resultat i läsförståelse ligger över OECD­genomsnittet.
• Mellanskolvariation är lägre än OECD­genomsnittet.

Av dessa åtta indikatorer uppvisar Sverige således bättre värden än OECD­genomsnittet på tre indikatorer, sämre på en indikator och slutligen på OECD nivå på övriga fyra. Sammantaget framstår Sverige som ett genomsnittligt OECD­-land när det gäller dessa aspekter av likvärdighet, vilket också rangordningen i Tabell 3 indikerar. Denna bedömning håller även när motsvarande likvärdighetsindikatorer för matematik och naturvetenskap analyseras.”

Skolverket konstaterar också i sin PISA rapport 2018 att den genomsnittliga nivån på elevernas kunskapsnivå i läsförståelse inte skiljer sig signifikant från PISA 2000. Men att det finns en större spridning mellan elevers resultat nu jämfört med då.

När det gäller resultaten i matematik och naturvetenskap så är resultaten 2018 nära de som var 2003 (första gången som matematik mättes) och 2006 (första gången som naturvetenskap mättes). Det vill säga resultaten 2018 är i stort sett på samma nivå som före nedgångarna 2009 och 2012.

/

Med anledning av att utredningen ”En mer likvärdig skola” är på remiss vill jag passa på att uppmärksamma det särskilda yttrande som jag lade i utredningen. Jag representerade förbundet i utredningens expertgrupp. Vi har hela tiden varit tydliga i vår kritik, men också framfört att vi välkomnar förslaget att alla ska välja skola. Jag ber om ursäkt för lång text, men det är många viktiga delar i utredningen som behöver kommenteras. Förslag som påverkar såväl friskolors förutsättningar att bedriva verksamhet, vårdnadshavares möjligheter att bedöma utfallet av sitt skolval och även det kommunala självstyret. Och detta utan att göra det troligt att kunskapsresultaten kommer att öka och likvärdigheten förbättras. Även SKR ett särskilt yttrande till utredningens förslag.

 

Särskilt yttrande av Ulla Hamilton

Likvärdigheten i svensk skola handlar ytterst om bra och dåliga skolor, inte om huvudmannaskapet. Dagens system gör det möjligt att ge tydligare uppdrag till Skolinspektionen när det gäller tillsyn och kvalitetsgranskning. Dagens skolpengssystem har brister men det finns möjligheter att göra justeringar inom ramen för systemet. Allt fler gör ett aktivt skolval och antalet elever i friskolor växer stadigt. Detta får inte leda till att friskolor straffas för att de är mer populära än kommunala skolor.

I stället för att närmare analysera vad som kan göras inom det nuvarande systemet för att minska skillnader och förbättra kunskapsresultat har utredningen valt att lämna omfattande organisatoriska förslag som i stor utsträckning handlar om ökad statlig styrning av skolan. Analysen av resurserna visar att svensk skola har relativt goda ekonomiska resurser per barn i skolåldern. Målet för världens bästa skola måste vara kopplat till hur resurserna används.

Utredningen har kartlagt resurser och resursfördelning och konstaterar att det är svårt att säga vilka effekter som de beskrivna skillnader i resurser får för den enskilda skolan och elevens resultat men att skillnaderna i förutsättningar riskerar att avgöra elevers möjligheter att klara skolan. Utredningen har inte gjort det troligt att de omfattande förslagen kommer att ha önskad effekt på kunskapsresultat samt öka likvärdigheten utifrån individperspektivet. Att fokusera på resursfördelningen utifrån elevens socioekonomiska bakgrund, utan koppling till kvalitet och resultat, garanterar inte en bättre kunskapsutveckling.

En likvärdig utbildning handlar såväl om hur alla resurser används som om kvalitet, resultat och individperspektiv. Internationell forskning visar tydligt att faktorer som hur arbetet sker i skolan, kompetenta och kunniga lärare, ett systematiskt kvalitetsarbete där skolledningen har koll på resultatutvecklingen och därmed kan se till att de elever som behöver stöd och hjälp också får det, är framgångsfaktorer. Likvärdighet handlar om att utgå ifrån elevens behov. Därför är det beklagligt att utredningen inte går i mål i den viktiga likvärdighetsfrågan om tilläggsbelopp och stöd till elever, oavsett bakgrund, med särskilda behov. En grupp som i dag drabbas av ett dåligt fungerande resurstilldelningssystem.

Statligt övertagande av skolplaceringen

Jag ifrågasätter att inrättandet av regionala skolmyndigheter är lösningen på skolans utmaningar. Utredningen har en stark tilltro till att ökad reglering, detaljstyrning och kontroll ska lösa skolans problem. Den regionala myndigheten ska ha många ansvarsområden som t.ex. hantera skolval, skolplacering, resursfördelning, riktade stödinsatser, en arena för erfarenhets- och kompetensutbyte mellan huvudmän, statistik, stöd för systematiskt kvalitetsarbete och resultatuppföljning. Gränsdragningen mellan Skolinspektionen och Skolverket är oklar.

Utredningen föreslår att skolplaceringen ska föregås av en ansökan från vårdnadshavare, alla ska välja. Ansökan kan omfatta obegränsat antal skolor. Det är bra. Det kan finnas skäl att se över processen vid antagning till skolan, bl.a. för att undvika de eventuella problem som uppkommer när en elev antas till flera skolor. Men det kan lösas genom t.ex. samordnad antagning (som testas på flera håll i landet) där respektive huvudman har kvar sitt ansvar för elevens skolplacering och där det också finns möjlighet för de huvudmän som så önskar, att ha ett kösystem.

I dag kan en skolplacering i en friskola inte överklagas. Det beror på att bara de som aktivt valt skolan kan får en placering. Den regionala skolmyndighetens beslut om skolplacering ska inte gå att överklaga. Samtidigt innebär förslaget att kvoter kan utgöra urvalsgrund. Risken är uppenbar att vårdnadshavare anser det orimligt att placeringsbeslut inte går att överklaga. Inte minst förslaget att huvudmän och skolor ska tillse att skolor och klasser ska ha en allsidig social sammansättning understryker detta. Vad kravet innebär skiljer sig beroende på de lokala förhållandena. En elev i ett visst sammanhang kan få ”förtur” till en skolplats men inte i ett annat. Förslaget är olikvärdigt, strider mot krav på transparens och öppnar för att elevers bästa ibland ska sättas i andra rummet. Att ytterligare öka fokus på elevens bakgrund och fördela platser efter bakgrund skulle öka stigmatiseringen och diskussioner enligt vilken ”kvot” en elev blivit antagen.

Att alla ska välja skola, i kombination med god information om varje skola, skapar bättre förutsättningar för att minska boendesegregationens genomslag.

Förslaget att kö som urval tas bort innebär att lotten ytterst avgör skolplaceringen. En urvalsgrund som saknar förankring hos landets föräldrar.

Jag anser att huvudmannen fortsatt ska ansvara för skolplaceringen och möjligheten att göra den utifrån kö finnas kvar. Rätten att välja och att byta skola är ett fundament för valfrihetsreformerna. Rätten att välja är inte absolut, kapacitet är en uppenbar begränsning av möjligheten att välja skola fritt. Utredningen ger inga förslag på hur man kan underlätta för eftertraktade skolor att utöka sin verksamhet för att tillgodose en stor efterfrågan.

Utredningen vill att skolbyte endast ska vara möjligt vid terminsstart, undantag är om det finns särskilda skäl och ansökan godkänns av Skolverket. Detta, tillsammans med förslaget att beslutet om skolplacering inte kan överklagas, riskerar att leda till ett ökat tryck på såväl den regionala skolmyndigheten som på skolhuvudmännen från missnöjda föräldrar och elever. En annan inskränkning av möjligheten att byta skola är förslaget att ersättningen till huvudmännen ska anpassas med två månaders eftersläpning om byte sker vid annan tidpunkt än vid läsårsstart.

Det krävs goda argument för att inskränka elevernas rätt att välja skola, men det presenteras inga argument. Det är inte rimligt att skolan som förlorar en elev ska få behålla skolpengen i två månader medan den mottagande skolan får starta med en elev utan skolpeng i två månader, särskilt med en elev som har stora stödbehov. Om elever väljer bort en skola finns i allmänhet en orsak, t.ex. att skolan är dålig eller att missförhållanden uppdagats. Det kan inte vara ett allmänintresse att skydda en sådan skola ekonomiskt genom att hindra elever att byta skola under terminen, eller genom att justera ersättningen med fördröjning.

Förändrad beräkning av ersättningen till friskolor bryter mot lika villkorsprincipen

Grundbeloppet ska beräknas utifrån ett antal, i skollagen uppräknade, delkostnader och utgå från kommunens skolbudget, dvs resurserna till de egna grundskolorna. Det innebär att vissa kostnader inte ska ingå i beräkningen av grundbeloppet, t.ex. kostnader för kommunernas övergripande myndighetsansvar, informationsansvar och ansvaret för att alla elever ska kunna fullgöra sin skolplikt. Kommunerna gör enligt utredningen en för generös beräkning av grundbeloppet. Det är inte min erfarenhet.

Utredningen anser att variationer i elevunderlaget skapar ökade kostnader för kommunerna, som inte belastar friskolor, och att beräkningen av grundbeloppet inte tar tillräcklig hänsyn till dessa merkostnader. Både förväntade, trendmässiga ökningar eller minskningar av elevunderlaget och oväntade avvikelser från trenden hävdas ge större kostnader i de kommunala skolorna, antingen för att platser oväntat lämnas tomma eller för att de kommunala skolorna måste ha överkapacitet för den händelse att elevantalet ökar.

De presenterade analyserna underbygger inte detta påstående och kan därmed inte ligga till grund för utredningens förslag. Tidigare utredningar har visat att det saknas skäl för att göra avdrag för en kommunal s.k. skolpliktskostnad, avdraget togs bort 2010.

Ett centralt element i utredningens argumentation utgår ifrån en regressionsanalys. Den förklarande variabeln i denna analys är befolkningens (i respektive åldersgrupp) avvikelse från den linjära trenden i varje kommun. Den beroende variabeln är andelen elever som går i friskola i respektive kommun. Regressionsanalysen görs på de kommuner som haft friskolor under hela perioden 1997–2018. Koefficienten för den förklarande variabeln är negativ, dvs. det finns en negativ samvariation mellan andelen elever som går i friskola och variationer i elevkullarnas storlek i förhållande till den trendmässiga utvecklingen av elevkullarna. Utredningen skriver att resultatet är konsistent med att friskolor i mindre utsträckning än kommunala skolor anpassar sig till förändringar i elevunderlaget.

Analysen lämnar flera frågor obesvarade. En grundkritik framför utredaren själv när han påpekar att analysen inte görs i en jämviktssituation. Tvärtom har friskolesektorn expanderat så kraftigt under den studerade perioden, 1997–2018, att det är oklart om det är samma sektor som studeras. Analysen ger inte svar på om någon förändring av friskolesektorns karaktär och sammansättning skett under perioden. En fråga som också bör ställas är om kommuner som haft en kraftig expansion av friskolesektorn systematiskt skiljer sig från andra kommuner.

Det går inte att utläsa vad som förklarar resultaten, t.ex. hur stor del av resultaten som förklaras av den stora ökningen av andelen nyanlända invandrare. Det är rimligt att tro att en stor del av den oväntade variationen i elevantalet i många kommuner, dvs. avvikelser från den trendmässiga utvecklingen, förklaras av den stora asylinvandringen, i synnerhet under 2015. Det går heller inte att utläsa av regressionsanalysen om relationen är symmetrisk, dvs. om sambandet är detsamma vid en oväntad ökning av elevgrupperna som vid en oväntad minskning. Det bör också påpekas att utredningens slutsats, att resultaten från regressionen är konsistent med utredningens tes, inte kan tolkas som ett bevis för tesen. Frånvaro av motbevis är inte ett bevis. Ytterligare analyser borde genomförts innan några slutsatser drogs.

Även om utredningens slutsats godtas, att friskolor inte i samma utsträckning som kommunala anpassar sin kapacitet och sitt elevantal efter fluktuationer i det totala elevunderlaget, så saknas analys av varför det i så fall förhåller sig på detta sätt. Påverkar det faktum att en friskola, till skillnad från en kommunal, behöver nytt tillstånd för att t.ex. öppna en filial till en befintlig friskola? Utredningen noterar, utan att dra några slutsatser, att grundbeloppets utformning ger friskolorna motsatta incitament i förhållande till det önskvärda. Då beloppet beräknas utifrån kommunens genomsnittskostnad minskar ersättningen per elev om antalet elever i de kommunala skolorna ökar och ökar om antalet elever i den kommunala skolan minskar. Fri- skolorna får mindre betalt per elev i ett läge när det är önskvärt att de tog emot fler elever och tvärt om. Frånvaron av orsaksanalys gör att utredningen inte heller analyserat några möjliga åtgärder för att öka friskolornas flexibilitet när elevunderlaget varierar.

Utredningens beräkning av de extra kostnader som kommunerna har på grund av variationer i elevunderlaget kan kritiseras. Så vitt framgår, bygger de simuleringar som utredningen presenterar enbart på antaganden om hur anpassningsbara olika kostnader är. Ingen självständig analys har genomförts, varken av hur stora kostnaderna för överkapacitet är i kommunerna, eller av i viken grad kostnader kan anpassas. De två scenarion som presenteras är därmed i själva verket gissningar. Slutsatsen om i vilken grad kommuner kan anpassa sina kostnader är alltså otillräckligt underbyggda. Inte heller analyseras vilka faktorer som påverkar i vilken utsträckning kommunerna kan påverka sina kostnader.

Huvudmän, fristående som kommunala, har ansvar för skolplikten och elevens rätt till utbildning. Ansvaret är lika stort för att se till att få elever som inte deltar i skolundervisningen tillbaka i skolan. Friskolan kan inte ”lämna tillbaka” elever till kommunen. Utredningen vill ge en kommun möjlighet att göra avdrag från grundbeloppet för att täcka en påstådd extra kostnad för kommunen. Det är inte förenligt med utredningens uppdrag att öka likvärdigheten då förslaget innebär att de elever som väljer en fristående skola får en lägre skolpeng än de som väljer en kommunal.

Utredningen konstaterar att ersättningen per elev är lägre till friskolor än till kommunala skolor. Efter att en justering gjorts för strukturella skillnader, menar utredningen att skillnaden försvinner, och att ersättningen snarast är mer generös till friskolor. Det finns anledning att ställa sig frågande till denna analys. För att komma fram till slutsatsen har utredningen justerat de faktiska kostnaderna i flera steg. Tyvärr medger inte mitt utrymme här en detaljering beskrivning av hur. Efter justeringar, som bygger på antaganden, av de kommunala skolornas kostnader drar utredningen slutsatsen att ersättningen till friskolor är mer generös än till kommunala skolor.

Utredningen har inte gjort någon självständig analys av om justeringarna faktiskt svarar mot verkliga kostnadsskillnader. Inte heller har någon känslighetsanalys genomförts, vilket gör att det inte går att avgöra vilken faktor som leder till utredningens slutsats. Är det skillnaden i andelen nyanlända elever eller någon annan faktor som förklarar skillnaderna? Utredningen konstaterar t.ex. att andelen elever med utländsk bakgrund är högre i friskolor än i kommunala skolor, men ingen hänsyn tas till detta i kostnadsjämförelserna, utan endast till andelen nyanlända elever.

Utredningens analys vilar tungt mot de parametrar i systemet för kommunalekonomisk utjämning som syftar till att utjämna för strukturella behovs- och kostnadsskillnader mellan kommuner. Parametrarna är bärande för analysen av i vilken utsträckning finansieringen av skolan är kompensatorisk. Den kostnadsfunktion som används i kostnadsutjämningssystemet togs fram utifrån ett utredningsarbete i mitten av 1990-talet. Sedan dess har den aldrig har gåtts igenom från grunden, endast räknats upp med prisutvecklingen. Det är därmed oklart vilka slutsatser som kan dras utifrån dessa beräkningar. Ett bärande argument bakom utredningens slutsatser är att variationer i elevantalet påverkar genomsnittskostnaden per elev i betydande utsträckning, eftersom många kostnader kan vara svåra att anpassa. Utredningen menar att variationerna i elevantal mellan åren är större i kommunala än i fristående skolor. Därmed kan val av år för kostnadsjämförelser ha stor betydelse.

Utredningen lyfter fram 2015 som ett elevunderlagsmässigt normalår. Även om det förhåller sig så är det märkligt att framhålla 2015 som ett normalår, mot bakgrund av den stora tillströmningen av asylsökande under detta år och den kraftiga påfrestning som det innebar att på kort tid ta emot stora grupper nyanlända barn i skolåldern. Åtminstone borde ett resonemang föras om hur detta påverkar kostnadsjämförelserna. En självständig analys av kostnadsskillnader och dess orsaker borde ha genomförts. Utredningen drar långtgående slutsatser och lägger förslag som kan få drastiska konsekvenser. Det är djärvt att göra det på ett så skakigt statistiskt underlag.

Ett statligt sektorsbidrag föreslås för tre-årsperioder. Det ger planeringsmöjlighet samtidigt som kravet på årlig redovisning av handlingsplaner innebär ökad styrning samt administration för såväl huvudmän som den regionala skolmyndigheten. Det finns risk för att sektorsbidraget skapar en otydlighet när det gäller vem som har det yttersta ansvaret för skolan. För att undvika dubbelräkning av kompensationen måste rimligen de parametrar som tas in i sektorsbidraget tas bort från kostnadsutjämningssystemet, eller tvärtom, då det kommunala kostnadsutjämningssystemet gör en utjämning av skolkostnader baserat på bland annat socioekonomiska parametrar.

/

 

 

 

Med anledning av att utredningen ”En mer likvärdig skola” är på remiss vill jag passa på att uppmärksamma det särskilda yttrande som jag lade i utredningen. Jag representerade förbundet i utredningens expertgrupp. Vi har hela tiden varit tydliga i vår kritik, men också framfört att vi välkomnar förslaget att alla ska välja skola. Jag ber om ursäkt för lång text, men det är många viktiga delar i utredningen som behöver kommenteras. Förslag som påverkar såväl friskolors förutsättningar att bedriva verksamhet, vårdnadshavares möjligheter att bedöma utfallet av sitt skolval och även det kommunala självstyret. Och detta utan att göra det troligt att kunskapsresultaten kommer att öka och likvärdigheten förbättras. Även SKR ett särskilt yttrande till utredningens förslag.

 

Särskilt yttrande av Ulla Hamilton

Likvärdigheten i svensk skola handlar ytterst om bra och dåliga skolor, inte om huvudmannaskapet. Dagens system gör det möjligt att ge tydligare uppdrag till Skolinspektionen när det gäller tillsyn och kvalitetsgranskning. Dagens skolpengssystem har brister men det finns möjligheter att göra justeringar inom ramen för systemet. Allt fler gör ett aktivt skolval och antalet elever i friskolor växer stadigt. Detta får inte leda till att friskolor straffas för att de är mer populära än kommunala skolor.

I stället för att närmare analysera vad som kan göras inom det nuvarande systemet för att minska skillnader och förbättra kunskapsresultat har utredningen valt att lämna omfattande organisatoriska förslag som i stor utsträckning handlar om ökad statlig styrning av skolan. Analysen av resurserna visar att svensk skola har relativt goda ekonomiska resurser per barn i skolåldern. Målet för världens bästa skola måste vara kopplat till hur resurserna används.

Utredningen har kartlagt resurser och resursfördelning och konstaterar att det är svårt att säga vilka effekter som de beskrivna skillnader i resurser får för den enskilda skolan och elevens resultat men att skillnaderna i förutsättningar riskerar att avgöra elevers möjligheter att klara skolan. Utredningen har inte gjort det troligt att de omfattande förslagen kommer att ha önskad effekt på kunskapsresultat samt öka likvärdigheten utifrån individperspektivet. Att fokusera på resursfördelningen utifrån elevens socioekonomiska bakgrund, utan koppling till kvalitet och resultat, garanterar inte en bättre kunskapsutveckling.

En likvärdig utbildning handlar såväl om hur alla resurser används som om kvalitet, resultat och individperspektiv. Internationell forskning visar tydligt att faktorer som hur arbetet sker i skolan, kompetenta och kunniga lärare, ett systematiskt kvalitetsarbete där skolledningen har koll på resultatutvecklingen och därmed kan se till att de elever som behöver stöd och hjälp också får det, är framgångsfaktorer. Likvärdighet handlar om att utgå ifrån elevens behov. Därför är det beklagligt att utredningen inte går i mål i den viktiga likvärdighetsfrågan om tilläggsbelopp och stöd till elever, oavsett bakgrund, med särskilda behov. En grupp som i dag drabbas av ett dåligt fungerande resurstilldelningssystem.

Statligt övertagande av skolplaceringen

Jag ifrågasätter att inrättandet av regionala skolmyndigheter är lösningen på skolans utmaningar. Utredningen har en stark tilltro till att ökad reglering, detaljstyrning och kontroll ska lösa skolans problem. Den regionala myndigheten ska ha många ansvarsområden som t.ex. hantera skolval, skolplacering, resursfördelning, riktade stödinsatser, en arena för erfarenhets- och kompetensutbyte mellan huvudmän, statistik, stöd för systematiskt kvalitetsarbete och resultatuppföljning. Gränsdragningen mellan Skolinspektionen och Skolverket är oklar.

Utredningen föreslår att skolplaceringen ska föregås av en ansökan från vårdnadshavare, alla ska välja. Ansökan kan omfatta obegränsat antal skolor. Det är bra. Det kan finnas skäl att se över processen vid antagning till skolan, bl.a. för att undvika de eventuella problem som uppkommer när en elev antas till flera skolor. Men det kan lösas genom t.ex. samordnad antagning (som testas på flera håll i landet) där respektive huvudman har kvar sitt ansvar för elevens skolplacering och där det också finns möjlighet för de huvudmän som så önskar, att ha ett kösystem.

I dag kan en skolplacering i en friskola inte överklagas. Det beror på att bara de som aktivt valt skolan kan får en placering. Den regionala skolmyndighetens beslut om skolplacering ska inte gå att överklaga. Samtidigt innebär förslaget att kvoter kan utgöra urvalsgrund. Risken är uppenbar att vårdnadshavare anser det orimligt att placeringsbeslut inte går att överklaga. Inte minst förslaget att huvudmän och skolor ska tillse att skolor och klasser ska ha en allsidig social sammansättning understryker detta. Vad kravet innebär skiljer sig beroende på de lokala förhållandena. En elev i ett visst sammanhang kan få ”förtur” till en skolplats men inte i ett annat. Förslaget är olikvärdigt, strider mot krav på transparens och öppnar för att elevers bästa ibland ska sättas i andra rummet. Att ytterligare öka fokus på elevens bakgrund och fördela platser efter bakgrund skulle öka stigmatiseringen och diskussioner enligt vilken ”kvot” en elev blivit antagen.

Att alla ska välja skola, i kombination med god information om varje skola, skapar bättre förutsättningar för att minska boendesegregationens genomslag.

Förslaget att kö som urval tas bort innebär att lotten ytterst avgör skolplaceringen. En urvalsgrund som saknar förankring hos landets föräldrar.

Jag anser att huvudmannen fortsatt ska ansvara för skolplaceringen och möjligheten att göra den utifrån kö finnas kvar. Rätten att välja och att byta skola är ett fundament för valfrihetsreformerna. Rätten att välja är inte absolut, kapacitet är en uppenbar begränsning av möjligheten att välja skola fritt. Utredningen ger inga förslag på hur man kan underlätta för eftertraktade skolor att utöka sin verksamhet för att tillgodose en stor efterfrågan.

Utredningen vill att skolbyte endast ska vara möjligt vid terminsstart, undantag är om det finns särskilda skäl och ansökan godkänns av Skolverket. Detta, tillsammans med förslaget att beslutet om skolplacering inte kan överklagas, riskerar att leda till ett ökat tryck på såväl den regionala skolmyndigheten som på skolhuvudmännen från missnöjda föräldrar och elever. En annan inskränkning av möjligheten att byta skola är förslaget att ersättningen till huvudmännen ska anpassas med två månaders eftersläpning om byte sker vid annan tidpunkt än vid läsårsstart.

Det krävs goda argument för att inskränka elevernas rätt att välja skola, men det presenteras inga argument. Det är inte rimligt att skolan som förlorar en elev ska få behålla skolpengen i två månader medan den mottagande skolan får starta med en elev utan skolpeng i två månader, särskilt med en elev som har stora stödbehov. Om elever väljer bort en skola finns i allmänhet en orsak, t.ex. att skolan är dålig eller att missförhållanden uppdagats. Det kan inte vara ett allmänintresse att skydda en sådan skola ekonomiskt genom att hindra elever att byta skola under terminen, eller genom att justera ersättningen med fördröjning.

Förändrad beräkning av ersättningen till friskolor bryter mot lika villkorsprincipen

Grundbeloppet ska beräknas utifrån ett antal, i skollagen uppräknade, delkostnader och utgå från kommunens skolbudget, dvs resurserna till de egna grundskolorna. Det innebär att vissa kostnader inte ska ingå i beräkningen av grundbeloppet, t.ex. kostnader för kommunernas övergripande myndighetsansvar, informationsansvar och ansvaret för att alla elever ska kunna fullgöra sin skolplikt. Kommunerna gör enligt utredningen en för generös beräkning av grundbeloppet. Det är inte min erfarenhet.

Utredningen anser att variationer i elevunderlaget skapar ökade kostnader för kommunerna, som inte belastar friskolor, och att beräkningen av grundbeloppet inte tar tillräcklig hänsyn till dessa merkostnader. Både förväntade, trendmässiga ökningar eller minskningar av elevunderlaget och oväntade avvikelser från trenden hävdas ge större kostnader i de kommunala skolorna, antingen för att platser oväntat lämnas tomma eller för att de kommunala skolorna måste ha överkapacitet för den händelse att elevantalet ökar.

De presenterade analyserna underbygger inte detta påstående och kan därmed inte ligga till grund för utredningens förslag. Tidigare utredningar har visat att det saknas skäl för att göra avdrag för en kommunal s.k. skolpliktskostnad, avdraget togs bort 2010.

Ett centralt element i utredningens argumentation utgår ifrån en regressionsanalys. Den förklarande variabeln i denna analys är befolkningens (i respektive åldersgrupp) avvikelse från den linjära trenden i varje kommun. Den beroende variabeln är andelen elever som går i friskola i respektive kommun. Regressionsanalysen görs på de kommuner som haft friskolor under hela perioden 1997–2018. Koefficienten för den förklarande variabeln är negativ, dvs. det finns en negativ samvariation mellan andelen elever som går i friskola och variationer i elevkullarnas storlek i förhållande till den trendmässiga utvecklingen av elevkullarna. Utredningen skriver att resultatet är konsistent med att friskolor i mindre utsträckning än kommunala skolor anpassar sig till förändringar i elevunderlaget.

Analysen lämnar flera frågor obesvarade. En grundkritik framför utredaren själv när han påpekar att analysen inte görs i en jämviktssituation. Tvärtom har friskolesektorn expanderat så kraftigt under den studerade perioden, 1997–2018, att det är oklart om det är samma sektor som studeras. Analysen ger inte svar på om någon förändring av friskolesektorns karaktär och sammansättning skett under perioden. En fråga som också bör ställas är om kommuner som haft en kraftig expansion av friskolesektorn systematiskt skiljer sig från andra kommuner.

Det går inte att utläsa vad som förklarar resultaten, t.ex. hur stor del av resultaten som förklaras av den stora ökningen av andelen nyanlända invandrare. Det är rimligt att tro att en stor del av den oväntade variationen i elevantalet i många kommuner, dvs. avvikelser från den trendmässiga utvecklingen, förklaras av den stora asylinvandringen, i synnerhet under 2015. Det går heller inte att utläsa av regressionsanalysen om relationen är symmetrisk, dvs. om sambandet är detsamma vid en oväntad ökning av elevgrupperna som vid en oväntad minskning. Det bör också påpekas att utredningens slutsats, att resultaten från regressionen är konsistent med utredningens tes, inte kan tolkas som ett bevis för tesen. Frånvaro av motbevis är inte ett bevis. Ytterligare analyser borde genomförts innan några slutsatser drogs.

Även om utredningens slutsats godtas, att friskolor inte i samma utsträckning som kommunala anpassar sin kapacitet och sitt elevantal efter fluktuationer i det totala elevunderlaget, så saknas analys av varför det i så fall förhåller sig på detta sätt. Påverkar det faktum att en friskola, till skillnad från en kommunal, behöver nytt tillstånd för att t.ex. öppna en filial till en befintlig friskola? Utredningen noterar, utan att dra några slutsatser, att grundbeloppets utformning ger friskolorna motsatta incitament i förhållande till det önskvärda. Då beloppet beräknas utifrån kommunens genomsnittskostnad minskar ersättningen per elev om antalet elever i de kommunala skolorna ökar och ökar om antalet elever i den kommunala skolan minskar. Fri- skolorna får mindre betalt per elev i ett läge när det är önskvärt att de tog emot fler elever och tvärt om. Frånvaron av orsaksanalys gör att utredningen inte heller analyserat några möjliga åtgärder för att öka friskolornas flexibilitet när elevunderlaget varierar.

Utredningens beräkning av de extra kostnader som kommunerna har på grund av variationer i elevunderlaget kan kritiseras. Så vitt framgår, bygger de simuleringar som utredningen presenterar enbart på antaganden om hur anpassningsbara olika kostnader är. Ingen självständig analys har genomförts, varken av hur stora kostnaderna för överkapacitet är i kommunerna, eller av i viken grad kostnader kan anpassas. De två scenarion som presenteras är därmed i själva verket gissningar. Slutsatsen om i vilken grad kommuner kan anpassa sina kostnader är alltså otillräckligt underbyggda. Inte heller analyseras vilka faktorer som påverkar i vilken utsträckning kommunerna kan påverka sina kostnader.

Huvudmän, fristående som kommunala, har ansvar för skolplikten och elevens rätt till utbildning. Ansvaret är lika stort för att se till att få elever som inte deltar i skolundervisningen tillbaka i skolan. Friskolan kan inte ”lämna tillbaka” elever till kommunen. Utredningen vill ge en kommun möjlighet att göra avdrag från grundbeloppet för att täcka en påstådd extra kostnad för kommunen. Det är inte förenligt med utredningens uppdrag att öka likvärdigheten då förslaget innebär att de elever som väljer en fristående skola får en lägre skolpeng än de som väljer en kommunal.

Utredningen konstaterar att ersättningen per elev är lägre till friskolor än till kommunala skolor. Efter att en justering gjorts för strukturella skillnader, menar utredningen att skillnaden försvinner, och att ersättningen snarast är mer generös till friskolor. Det finns anledning att ställa sig frågande till denna analys. För att komma fram till slutsatsen har utredningen justerat de faktiska kostnaderna i flera steg. Tyvärr medger inte mitt utrymme här en detaljering beskrivning av hur. Efter justeringar, som bygger på antaganden, av de kommunala skolornas kostnader drar utredningen slutsatsen att ersättningen till friskolor är mer generös än till kommunala skolor.

Utredningen har inte gjort någon självständig analys av om justeringarna faktiskt svarar mot verkliga kostnadsskillnader. Inte heller har någon känslighetsanalys genomförts, vilket gör att det inte går att avgöra vilken faktor som leder till utredningens slutsats. Är det skillnaden i andelen nyanlända elever eller någon annan faktor som förklarar skillnaderna? Utredningen konstaterar t.ex. att andelen elever med utländsk bakgrund är högre i friskolor än i kommunala skolor, men ingen hänsyn tas till detta i kostnadsjämförelserna, utan endast till andelen nyanlända elever.

Utredningens analys vilar tungt mot de parametrar i systemet för kommunalekonomisk utjämning som syftar till att utjämna för strukturella behovs- och kostnadsskillnader mellan kommuner. Parametrarna är bärande för analysen av i vilken utsträckning finansieringen av skolan är kompensatorisk. Den kostnadsfunktion som används i kostnadsutjämningssystemet togs fram utifrån ett utredningsarbete i mitten av 1990-talet. Sedan dess har den aldrig har gåtts igenom från grunden, endast räknats upp med prisutvecklingen. Det är därmed oklart vilka slutsatser som kan dras utifrån dessa beräkningar. Ett bärande argument bakom utredningens slutsatser är att variationer i elevantalet påverkar genomsnittskostnaden per elev i betydande utsträckning, eftersom många kostnader kan vara svåra att anpassa. Utredningen menar att variationerna i elevantal mellan åren är större i kommunala än i fristående skolor. Därmed kan val av år för kostnadsjämförelser ha stor betydelse.

Utredningen lyfter fram 2015 som ett elevunderlagsmässigt normalår. Även om det förhåller sig så är det märkligt att framhålla 2015 som ett normalår, mot bakgrund av den stora tillströmningen av asylsökande under detta år och den kraftiga påfrestning som det innebar att på kort tid ta emot stora grupper nyanlända barn i skolåldern. Åtminstone borde ett resonemang föras om hur detta påverkar kostnadsjämförelserna. En självständig analys av kostnadsskillnader och dess orsaker borde ha genomförts. Utredningen drar långtgående slutsatser och lägger förslag som kan få drastiska konsekvenser. Det är djärvt att göra det på ett så skakigt statistiskt underlag.

Ett statligt sektorsbidrag föreslås för tre-årsperioder. Det ger planeringsmöjlighet samtidigt som kravet på årlig redovisning av handlingsplaner innebär ökad styrning samt administration för såväl huvudmän som den regionala skolmyndigheten. Det finns risk för att sektorsbidraget skapar en otydlighet när det gäller vem som har det yttersta ansvaret för skolan. För att undvika dubbelräkning av kompensationen måste rimligen de parametrar som tas in i sektorsbidraget tas bort från kostnadsutjämningssystemet, eller tvärtom, då det kommunala kostnadsutjämningssystemet gör en utjämning av skolkostnader baserat på bland annat socioekonomiska parametrar.

/

 

 

 

Med anledning av att utredningen ”En mer likvärdig skola” är på remiss vill jag passa på att uppmärksamma det särskilda yttrande som jag lade i utredningen. Jag representerade förbundet i utredningens expertgrupp. Vi har hela tiden varit tydliga i vår kritik, men också framfört att vi välkomnar förslaget att alla ska välja skola. Jag ber om ursäkt för lång text, men det är många viktiga delar i utredningen som behöver kommenteras. Förslag som påverkar såväl friskolors förutsättningar att bedriva verksamhet, vårdnadshavares möjligheter att bedöma utfallet av sitt skolval och även det kommunala självstyret. Och detta utan att göra det troligt att kunskapsresultaten kommer att öka och likvärdigheten förbättras. Även SKR ett särskilt yttrande till utredningens förslag.

 

Särskilt yttrande av Ulla Hamilton

Likvärdigheten i svensk skola handlar ytterst om bra och dåliga skolor, inte om huvudmannaskapet. Dagens system gör det möjligt att ge tydligare uppdrag till Skolinspektionen när det gäller tillsyn och kvalitetsgranskning. Dagens skolpengssystem har brister men det finns möjligheter att göra justeringar inom ramen för systemet. Allt fler gör ett aktivt skolval och antalet elever i friskolor växer stadigt. Detta får inte leda till att friskolor straffas för att de är mer populära än kommunala skolor.

I stället för att närmare analysera vad som kan göras inom det nuvarande systemet för att minska skillnader och förbättra kunskapsresultat har utredningen valt att lämna omfattande organisatoriska förslag som i stor utsträckning handlar om ökad statlig styrning av skolan. Analysen av resurserna visar att svensk skola har relativt goda ekonomiska resurser per barn i skolåldern. Målet för världens bästa skola måste vara kopplat till hur resurserna används.

Utredningen har kartlagt resurser och resursfördelning och konstaterar att det är svårt att säga vilka effekter som de beskrivna skillnader i resurser får för den enskilda skolan och elevens resultat men att skillnaderna i förutsättningar riskerar att avgöra elevers möjligheter att klara skolan. Utredningen har inte gjort det troligt att de omfattande förslagen kommer att ha önskad effekt på kunskapsresultat samt öka likvärdigheten utifrån individperspektivet. Att fokusera på resursfördelningen utifrån elevens socioekonomiska bakgrund, utan koppling till kvalitet och resultat, garanterar inte en bättre kunskapsutveckling.

En likvärdig utbildning handlar såväl om hur alla resurser används som om kvalitet, resultat och individperspektiv. Internationell forskning visar tydligt att faktorer som hur arbetet sker i skolan, kompetenta och kunniga lärare, ett systematiskt kvalitetsarbete där skolledningen har koll på resultatutvecklingen och därmed kan se till att de elever som behöver stöd och hjälp också får det, är framgångsfaktorer. Likvärdighet handlar om att utgå ifrån elevens behov. Därför är det beklagligt att utredningen inte går i mål i den viktiga likvärdighetsfrågan om tilläggsbelopp och stöd till elever, oavsett bakgrund, med särskilda behov. En grupp som i dag drabbas av ett dåligt fungerande resurstilldelningssystem.

Statligt övertagande av skolplaceringen

Jag ifrågasätter att inrättandet av regionala skolmyndigheter är lösningen på skolans utmaningar. Utredningen har en stark tilltro till att ökad reglering, detaljstyrning och kontroll ska lösa skolans problem. Den regionala myndigheten ska ha många ansvarsområden som t.ex. hantera skolval, skolplacering, resursfördelning, riktade stödinsatser, en arena för erfarenhets- och kompetensutbyte mellan huvudmän, statistik, stöd för systematiskt kvalitetsarbete och resultatuppföljning. Gränsdragningen mellan Skolinspektionen och Skolverket är oklar.

Utredningen föreslår att skolplaceringen ska föregås av en ansökan från vårdnadshavare, alla ska välja. Ansökan kan omfatta obegränsat antal skolor. Det är bra. Det kan finnas skäl att se över processen vid antagning till skolan, bl.a. för att undvika de eventuella problem som uppkommer när en elev antas till flera skolor. Men det kan lösas genom t.ex. samordnad antagning (som testas på flera håll i landet) där respektive huvudman har kvar sitt ansvar för elevens skolplacering och där det också finns möjlighet för de huvudmän som så önskar, att ha ett kösystem.

I dag kan en skolplacering i en friskola inte överklagas. Det beror på att bara de som aktivt valt skolan kan får en placering. Den regionala skolmyndighetens beslut om skolplacering ska inte gå att överklaga. Samtidigt innebär förslaget att kvoter kan utgöra urvalsgrund. Risken är uppenbar att vårdnadshavare anser det orimligt att placeringsbeslut inte går att överklaga. Inte minst förslaget att huvudmän och skolor ska tillse att skolor och klasser ska ha en allsidig social sammansättning understryker detta. Vad kravet innebär skiljer sig beroende på de lokala förhållandena. En elev i ett visst sammanhang kan få ”förtur” till en skolplats men inte i ett annat. Förslaget är olikvärdigt, strider mot krav på transparens och öppnar för att elevers bästa ibland ska sättas i andra rummet. Att ytterligare öka fokus på elevens bakgrund och fördela platser efter bakgrund skulle öka stigmatiseringen och diskussioner enligt vilken ”kvot” en elev blivit antagen.

Att alla ska välja skola, i kombination med god information om varje skola, skapar bättre förutsättningar för att minska boendesegregationens genomslag.

Förslaget att kö som urval tas bort innebär att lotten ytterst avgör skolplaceringen. En urvalsgrund som saknar förankring hos landets föräldrar.

Jag anser att huvudmannen fortsatt ska ansvara för skolplaceringen och möjligheten att göra den utifrån kö finnas kvar. Rätten att välja och att byta skola är ett fundament för valfrihetsreformerna. Rätten att välja är inte absolut, kapacitet är en uppenbar begränsning av möjligheten att välja skola fritt. Utredningen ger inga förslag på hur man kan underlätta för eftertraktade skolor att utöka sin verksamhet för att tillgodose en stor efterfrågan.

Utredningen vill att skolbyte endast ska vara möjligt vid terminsstart, undantag är om det finns särskilda skäl och ansökan godkänns av Skolverket. Detta, tillsammans med förslaget att beslutet om skolplacering inte kan överklagas, riskerar att leda till ett ökat tryck på såväl den regionala skolmyndigheten som på skolhuvudmännen från missnöjda föräldrar och elever. En annan inskränkning av möjligheten att byta skola är förslaget att ersättningen till huvudmännen ska anpassas med två månaders eftersläpning om byte sker vid annan tidpunkt än vid läsårsstart.

Det krävs goda argument för att inskränka elevernas rätt att välja skola, men det presenteras inga argument. Det är inte rimligt att skolan som förlorar en elev ska få behålla skolpengen i två månader medan den mottagande skolan får starta med en elev utan skolpeng i två månader, särskilt med en elev som har stora stödbehov. Om elever väljer bort en skola finns i allmänhet en orsak, t.ex. att skolan är dålig eller att missförhållanden uppdagats. Det kan inte vara ett allmänintresse att skydda en sådan skola ekonomiskt genom att hindra elever att byta skola under terminen, eller genom att justera ersättningen med fördröjning.

Förändrad beräkning av ersättningen till friskolor bryter mot lika villkorsprincipen

Grundbeloppet ska beräknas utifrån ett antal, i skollagen uppräknade, delkostnader och utgå från kommunens skolbudget, dvs resurserna till de egna grundskolorna. Det innebär att vissa kostnader inte ska ingå i beräkningen av grundbeloppet, t.ex. kostnader för kommunernas övergripande myndighetsansvar, informationsansvar och ansvaret för att alla elever ska kunna fullgöra sin skolplikt. Kommunerna gör enligt utredningen en för generös beräkning av grundbeloppet. Det är inte min erfarenhet.

Utredningen anser att variationer i elevunderlaget skapar ökade kostnader för kommunerna, som inte belastar friskolor, och att beräkningen av grundbeloppet inte tar tillräcklig hänsyn till dessa merkostnader. Både förväntade, trendmässiga ökningar eller minskningar av elevunderlaget och oväntade avvikelser från trenden hävdas ge större kostnader i de kommunala skolorna, antingen för att platser oväntat lämnas tomma eller för att de kommunala skolorna måste ha överkapacitet för den händelse att elevantalet ökar.

De presenterade analyserna underbygger inte detta påstående och kan därmed inte ligga till grund för utredningens förslag. Tidigare utredningar har visat att det saknas skäl för att göra avdrag för en kommunal s.k. skolpliktskostnad, avdraget togs bort 2010.

Ett centralt element i utredningens argumentation utgår ifrån en regressionsanalys. Den förklarande variabeln i denna analys är befolkningens (i respektive åldersgrupp) avvikelse från den linjära trenden i varje kommun. Den beroende variabeln är andelen elever som går i friskola i respektive kommun. Regressionsanalysen görs på de kommuner som haft friskolor under hela perioden 1997–2018. Koefficienten för den förklarande variabeln är negativ, dvs. det finns en negativ samvariation mellan andelen elever som går i friskola och variationer i elevkullarnas storlek i förhållande till den trendmässiga utvecklingen av elevkullarna. Utredningen skriver att resultatet är konsistent med att friskolor i mindre utsträckning än kommunala skolor anpassar sig till förändringar i elevunderlaget.

Analysen lämnar flera frågor obesvarade. En grundkritik framför utredaren själv när han påpekar att analysen inte görs i en jämviktssituation. Tvärtom har friskolesektorn expanderat så kraftigt under den studerade perioden, 1997–2018, att det är oklart om det är samma sektor som studeras. Analysen ger inte svar på om någon förändring av friskolesektorns karaktär och sammansättning skett under perioden. En fråga som också bör ställas är om kommuner som haft en kraftig expansion av friskolesektorn systematiskt skiljer sig från andra kommuner.

Det går inte att utläsa vad som förklarar resultaten, t.ex. hur stor del av resultaten som förklaras av den stora ökningen av andelen nyanlända invandrare. Det är rimligt att tro att en stor del av den oväntade variationen i elevantalet i många kommuner, dvs. avvikelser från den trendmässiga utvecklingen, förklaras av den stora asylinvandringen, i synnerhet under 2015. Det går heller inte att utläsa av regressionsanalysen om relationen är symmetrisk, dvs. om sambandet är detsamma vid en oväntad ökning av elevgrupperna som vid en oväntad minskning. Det bör också påpekas att utredningens slutsats, att resultaten från regressionen är konsistent med utredningens tes, inte kan tolkas som ett bevis för tesen. Frånvaro av motbevis är inte ett bevis. Ytterligare analyser borde genomförts innan några slutsatser drogs.

Även om utredningens slutsats godtas, att friskolor inte i samma utsträckning som kommunala anpassar sin kapacitet och sitt elevantal efter fluktuationer i det totala elevunderlaget, så saknas analys av varför det i så fall förhåller sig på detta sätt. Påverkar det faktum att en friskola, till skillnad från en kommunal, behöver nytt tillstånd för att t.ex. öppna en filial till en befintlig friskola? Utredningen noterar, utan att dra några slutsatser, att grundbeloppets utformning ger friskolorna motsatta incitament i förhållande till det önskvärda. Då beloppet beräknas utifrån kommunens genomsnittskostnad minskar ersättningen per elev om antalet elever i de kommunala skolorna ökar och ökar om antalet elever i den kommunala skolan minskar. Fri- skolorna får mindre betalt per elev i ett läge när det är önskvärt att de tog emot fler elever och tvärt om. Frånvaron av orsaksanalys gör att utredningen inte heller analyserat några möjliga åtgärder för att öka friskolornas flexibilitet när elevunderlaget varierar.

Utredningens beräkning av de extra kostnader som kommunerna har på grund av variationer i elevunderlaget kan kritiseras. Så vitt framgår, bygger de simuleringar som utredningen presenterar enbart på antaganden om hur anpassningsbara olika kostnader är. Ingen självständig analys har genomförts, varken av hur stora kostnaderna för överkapacitet är i kommunerna, eller av i viken grad kostnader kan anpassas. De två scenarion som presenteras är därmed i själva verket gissningar. Slutsatsen om i vilken grad kommuner kan anpassa sina kostnader är alltså otillräckligt underbyggda. Inte heller analyseras vilka faktorer som påverkar i vilken utsträckning kommunerna kan påverka sina kostnader.

Huvudmän, fristående som kommunala, har ansvar för skolplikten och elevens rätt till utbildning. Ansvaret är lika stort för att se till att få elever som inte deltar i skolundervisningen tillbaka i skolan. Friskolan kan inte ”lämna tillbaka” elever till kommunen. Utredningen vill ge en kommun möjlighet att göra avdrag från grundbeloppet för att täcka en påstådd extra kostnad för kommunen. Det är inte förenligt med utredningens uppdrag att öka likvärdigheten då förslaget innebär att de elever som väljer en fristående skola får en lägre skolpeng än de som väljer en kommunal.

Utredningen konstaterar att ersättningen per elev är lägre till friskolor än till kommunala skolor. Efter att en justering gjorts för strukturella skillnader, menar utredningen att skillnaden försvinner, och att ersättningen snarast är mer generös till friskolor. Det finns anledning att ställa sig frågande till denna analys. För att komma fram till slutsatsen har utredningen justerat de faktiska kostnaderna i flera steg. Tyvärr medger inte mitt utrymme här en detaljering beskrivning av hur. Efter justeringar, som bygger på antaganden, av de kommunala skolornas kostnader drar utredningen slutsatsen att ersättningen till friskolor är mer generös än till kommunala skolor.

Utredningen har inte gjort någon självständig analys av om justeringarna faktiskt svarar mot verkliga kostnadsskillnader. Inte heller har någon känslighetsanalys genomförts, vilket gör att det inte går att avgöra vilken faktor som leder till utredningens slutsats. Är det skillnaden i andelen nyanlända elever eller någon annan faktor som förklarar skillnaderna? Utredningen konstaterar t.ex. att andelen elever med utländsk bakgrund är högre i friskolor än i kommunala skolor, men ingen hänsyn tas till detta i kostnadsjämförelserna, utan endast till andelen nyanlända elever.

Utredningens analys vilar tungt mot de parametrar i systemet för kommunalekonomisk utjämning som syftar till att utjämna för strukturella behovs- och kostnadsskillnader mellan kommuner. Parametrarna är bärande för analysen av i vilken utsträckning finansieringen av skolan är kompensatorisk. Den kostnadsfunktion som används i kostnadsutjämningssystemet togs fram utifrån ett utredningsarbete i mitten av 1990-talet. Sedan dess har den aldrig har gåtts igenom från grunden, endast räknats upp med prisutvecklingen. Det är därmed oklart vilka slutsatser som kan dras utifrån dessa beräkningar. Ett bärande argument bakom utredningens slutsatser är att variationer i elevantalet påverkar genomsnittskostnaden per elev i betydande utsträckning, eftersom många kostnader kan vara svåra att anpassa. Utredningen menar att variationerna i elevantal mellan åren är större i kommunala än i fristående skolor. Därmed kan val av år för kostnadsjämförelser ha stor betydelse.

Utredningen lyfter fram 2015 som ett elevunderlagsmässigt normalår. Även om det förhåller sig så är det märkligt att framhålla 2015 som ett normalår, mot bakgrund av den stora tillströmningen av asylsökande under detta år och den kraftiga påfrestning som det innebar att på kort tid ta emot stora grupper nyanlända barn i skolåldern. Åtminstone borde ett resonemang föras om hur detta påverkar kostnadsjämförelserna. En självständig analys av kostnadsskillnader och dess orsaker borde ha genomförts. Utredningen drar långtgående slutsatser och lägger förslag som kan få drastiska konsekvenser. Det är djärvt att göra det på ett så skakigt statistiskt underlag.

Ett statligt sektorsbidrag föreslås för tre-årsperioder. Det ger planeringsmöjlighet samtidigt som kravet på årlig redovisning av handlingsplaner innebär ökad styrning samt administration för såväl huvudmän som den regionala skolmyndigheten. Det finns risk för att sektorsbidraget skapar en otydlighet när det gäller vem som har det yttersta ansvaret för skolan. För att undvika dubbelräkning av kompensationen måste rimligen de parametrar som tas in i sektorsbidraget tas bort från kostnadsutjämningssystemet, eller tvärtom, då det kommunala kostnadsutjämningssystemet gör en utjämning av skolkostnader baserat på bland annat socioekonomiska parametrar.

/

 

 

 

Dagens Nyheters ledarsida anslöt sig i söndags till idén som finns i utredningen ”En mer likvärdig skola” som innebär att alla skolhuvudmän och rektorer ska sträva efter att ha ”en allsidig social sammansättning av elever” på skolan och blandade elevgrupper i skolan. Förslaget är inte nytt. Det presenterades redan i den sk Skolkommissionens betänkande, och har röstats ner av en riksdagsmajoritet.

Från förbundets sida har vi länge drivit frågan att alla ska välja skola. Det innebär att boendesegregationen inte får fullt genomslag i skolan då närhetsprincipen ju är skälet till varför elevsammansättningen ser ut som den gör på många skolor. Utredningen föreslår nu att alla ska välja skola – vilket vi välkomnar. Men den relativa närhetsprincipen ska finnas kvar som en urvalsgrund till kommunala skolor.

Därför kan det vara på sin plats att påminna om vad Skolverket skrev i sitt remissyttrande över Skolkommissionens förslag om krav på allsidig social sammansättning. De oklarheter som Skolverket då påpekade i sitt remissyttrande kvarstår ännu i det förslag som denna utredning nu lagt fram.

”Skolverket ser det som oerhört angeläget med ett fortsatt arbete där strävan ska vara en ökad social sammansättning i skolan. Ett sätt att påskynda utvecklingen skulle kunna vara en reglering i skollagen. Trots att Skolverket således instämmer i kommissionens problembild och förespråkar åtgärder, så avstyrker Skolverket kommissionens förslag till tillägg i 1 kap. 9 § i dess nuvarande utformning. Eftersom det är oklart vad som avses med en allsidig social sammansättning, hur förslaget ska tillämpas och att det saknas en tillräcklig konsekvensutredning utifrån olika elevgruppers perspektiv så bedömer Skolverket att det kan finnas en risk för elevers rättssäkerhet. Skolverket avstyrker därmed även förslagen om tillägg i läroplanerna om att rektorns ansvar ska vara att aktivt verka för en allsidig social sammansättning av undervisningsgrupper.”

De skriver också:

”Några konsekvenser av förslaget som behöver analyseras ytterligare – 

Rättssäkerhetsaspekter

En rättighet för alla elever är det skydd för mänskliga rättigheter som grundas i regeringsformen (RF), däribland förbudet mot alla former av diskriminering. Om huvudmannen beslutar om åtgärder utifrån målet ”en allsidig social sammansättning” måste eleverna på något sätt kategoriseras utifrån social bakgrund. Den kategori en elev bedöms tillhöra kan få betydelse för elevens möjlighet att gå vid en viss skolenhet. Effekten för den enskilda eleven kan bli sämre möjlighet att få önskad placering på grund av den sociala bakgrund som tillskrivits eleven. Huvudregeln enligt diskrimineringslagen är att en elev inte får ges sämre möjligheter än andra elever på grund av någon av de diskrimineringsgrunder som anges i lagen, dvs. kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. För att det ska vara möjligt att säkerställa att elever inte särbehandlas på ett otillåtet sätt är det viktigt att lagstiftningen är tydlig.

Det är inte klarlagt i vilken utsträckning faktorer som bostadsområde, ekonomi, vårdnadshavares utbildningsbakgrund eller eventuell etnicitet eller utländsk bakgrund kan påverka en elevs möjlighet att få en önskad skolplacering. Det är inte heller tydligt i vilka situationer förslaget ska tillämpas.

Om förslaget skulle behållas i nuvarande form föreslår Skolverket att det tydliggörs att de åtgärder som avses är sådana som är frivilliga för eleverna och som syftar till att möjliggöra, uppmuntra och underlätta för elever att göra skolval som leder till en mer allsidig social sammansättning. ”

Ur Skolverkets Yttrande över Samling för skolan. Nationell strategi för kunskap och likvärdighet (SOU 2017:35) Dnr U2017/1967/S 2017-08-31

Det förslag som nu finns i utredningen ”En mer likvärdig skola” är mycket luddigt och knappast förenligt med det förslag som förbundet välkomnar – att alla ska välja skola. Utredningens förslag innebär att fokus riktas mot elevens bakgrund och ”särart” framför fokus på kunskapsuppdraget. Förslaget är knappast förenligt med den svenska diskrimineringslagstiftningen, vilket också utredningen säger kan vara en utmaning med förslaget.

”Förbudet mot diskriminering innebär begränsningar av vilka åtgärder som kan vidtas, också till synes neutrala kriterier kan strida mot diskrimineringsförbudet om de avvägningar som legat till grund för dem gjorts utifrån etniska överväganden.” Utredaren menar också ”Det är givetvis centralt att de avvägningar som görs sker på ett transparent och rättssäkert sätt.” Hur detta ska gå till framgår dock inte.

För vad menas med allsidig social sammansättning? Utredningen har inget svar. Tvärtom konstaterar utredaren att det kan tolkas olika beroende på ”lokala förhållanden”. Innebörden av begreppet ”Allsidig social sammansättning” blir därför olika beroende på elevsammansättningen i respektive skolenhet. Utredningen menar ”…att det inte vore meningsfullt att i lag definiera begreppet allsidig social sammansättning eller att ange vilka omständigheter som ska råda för att målsättnigne ska vara uppfylld.” Det gör att det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att förutse vilken elev som kommer att ha fördel och vilken som har nackdel av detta krav då det betyder olika.

Förslaget bygger på tanken att blandade klasser leder till bättre kunskapsresultat. Trots omfattande forskning saknas bevis för att blanda elever bara just för att blanda är ett framgångsrecept för en skola. Det finns exempel där just sammansättningen av elever kan vara destruktiv. Människor är olika, det som fungerar för vissa fungerar inte alls för andra.

En sak är säker – om kravet på allsidig social sammansättning blir verklighet så kommer det att vara näst intill omöjligt för föräldrar att förutse effekten av kravet. För dess innebörd kommer att vara olika för respektive skolenhet, till och med för samma skolhuvudman.

Två frågor inställer sig:

Hur många föräldrar vill ha ett sådant oförutsägbart system?

Leder det till att kunskapsresultaten ökar och fler lämnar skolan med gymnasiebehörighet?