Har precis läst den intressanta ”På andra sidan – brevväxling över Atlanten genom en säregen vinter”. Mats Svegfors och Hans Bergström, två fd chefredaktörer med oerhörd erfarenhet från svensk samhällsdebatt, utbyter tankar om nutid och dåtid. Det är en mycket tänkvärd bok. Tack Fri tanke förlag för denna möjlighet att få ta del av intressanta perspektiv på svensk politik, amerikansk politik, medias och journalisters roll i samhällsdebatten. Givetvis kommer svensk skola upp i flera av brevväxlingarna och jag vill gärna dela med mig av några citat.
Hans Bergström skriver ” Jag är överraskad, och totalt desillusionerad, av vad jag ser av faktaresistens i journalistiken. Det är mest från det område som jag ägnat huvuddelen av min energi de senaste 17 åren, skolan. Men jag är övertygad om att de som inifrån kan andra verksamheter har samma erfarenhet. Man kan påpeka faktafel, till exempel påståenden om att andelen utbildade lärare ( där statistiken har råkat utelämna 1000 av våra lärare som har utländsk lärarexamen), men likväl återkommer det veckan därpå. När, som jag nämnde, professor Peter Hedström i Linköping – världsledande samhällsvetare – med obestridliga data visar dels att ingen nämnvärd ökning av den socioekonomiska skolsegregationen har skett till följd av det fria skolvalet de senaste tio åren, dels att en begränsning av friskolor och valfrihet skulle komma att öka, inte minska, den etniskt betingade segregationen – då är det som om ingen journalist har tagit del av resultaten. Dagen därpå fortsätter även nyhetsreportrar att oberörda av data skriva om ” den växande skolsegregationen” som ett självklart faktum.”
Mats Svegfors kommenterar också den svenska skoldebatten. Han refererar till den norska maktutredning, som blev en inspirationskälla till den svenska Maktutredning som kom med sitt betänkande 1990. Den norska talar om ” järntrianglar” i samhället. Maktfaktorer som är svåra att ” komma åt”. För skolpolitikens del handlar det till och med om fyra poler enligt Svegfors, politik, byråkrati, intresseorganisationer och skoljournalistik. Journalistiken är idag järnbunden till vad lärarförbunden och skolbyråkratin står för. Dock lyckades Hans Bergstöm under sin tid på DN åstadkomma ett brott på järntriangeln genom artiklar som bla lyfte ledarskapets betydelse för att vända skolutvecklingen i USA.
Mats Svegfors skriver vidare: ”Den mediokra journalistiken sväljs av den maktstruktur som finns på bevakningsområdet. Journalistiken granskar inte kritiskt makten utan blir dess redskap. Och det är klart att friskolor och skolval utmanar skolpolitikens järntriangel av skolpolitiker, intresseföreträdare och byråkrater. De förlorar ju makten om elever och föräldrar kan välja bort deras skola. Fokus blir därför inte på hur skolan med hjälp av kvalificerad kunskap och internationella referenser kan förbättras utan på hur konkurrensen ska kunna neutraliseras. Och de problem som järntriangeln formulerar görs till hela samhällets problem : vinsterna. Och såtillvida är ju problemformuleringen konsekvent att om väl vinsterna elimineras så elimineras i praktiken alla starka konkurrenter till järntriangelns skolor”.
Som sagt, en brevväxling väl värd att läsa. Den belyser, och ifrågasätter, drivkrafterna i samhällsdebatten. Behovet av fakta är stort i dagens debattklimat. Efter att ha läst denna bok är det tydligt att det inte är bara elever som måste lära sig att identifiera fake news och att söka rätt på fakta, det gäller även journalister. För finns det något som är viktigare i den svenska skoldebatten än att lära av de framgångsrika skolorna, oavsett huvudman, och därmed höja kvaliteten på hela det svenska skolväsendet? Borde inte den fyrhövdade järntriangeln hålla med om det?
/