Aftonbladet har idag en ledare där friskolor som är AB anklagas för att bara vilja ha fjärr- och distansundervisning för att det skulle öka vinsten. Som ”stöd” för detta påstående hänvisar de till ett blogginlägg på friskolebloggen från maj 2020. Detta blogginlägg, se hela nedan, är en återgivning av en debattartikel som vi skrev tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, om vikten av att öppna upp för fjärr- och distansundervisning. Sverige har lärarbrist och som vi skriver i artikeln:

”Så småningom kommer skolan återgå till en ny normal situation. Och självklart är dagens situation med studier hemifrån inte optimal. Men varje kris innebär möjligheter att se nya lösningar. Den omläggning som gjorts till mer utbildning genom fjärr- och distansundervisning borde tas till vara för att lösa några av skolans stora utmaningar: lärarbristen och hemmasittarna.”

Det är viktigt att inse att det som svensk skola har hamnat i pga pandemin är en nödlösning för att se till att elever ska få undervisning trots pandemin. Andra länder har stängt skolor, det har vi tack och lov sluppit i Sverige. Att ta denna snabba nödlösning som intäkt för att avvisa fjärr- och distansundervisning som ett sätt att hantera tex bristen på behöriga lärare vore mycket oklokt. Det rimliga är i stället att, som vi skriver i artikeln, dra nytta av erfarenheterna från denna nödsituation och utveckla kompetensen för såväl fjärr- som distansundervisning. Det skulle innebära att många elever som idag tex inte har behöriga matte-lärare skulle kunna få ta del av deras kunskaper på distans. En lösning som rimligen de flesta måste tycka är bättre än att ha en lärare på plats som saknar behörighet i matematik. Ökade möjligheter för fjärrundervisning för en skola skulle också innebära att skolor kan jobba på ett flexiblare sätt för att se till att hemmasittare kommer tillbaka till undervisning i skolan.

Aftonbladets ledarsida anklagar friskolorna som är AB för att vara fixerade vid vinst. Jag som umgås med friskoleföreträdare dagligen kan konstatera att deras fokus är på att ge eleverna en bra skolgång. Uppenbarligen uppskattas de även av föräldrar och elever eftersom intresset för att få en plats i en friskola bara ökar år efter år. Och andelen av allmänheten som tycker att det är rätt att man kan välja skola ökar också, trots den intensiva debatten om friskolor, där felaktigheter florerar hej vilt. Däremot är Aftonbladet så fixerade av vinstfrågan att de inte ens kan återge innehållet i ett blogginlägg på ett korrekt sätt. Det är bara att beklaga att läsarna inte får en korrekt bild. Hela blogginlägget från 12 maj 2020 återges här:

Backa inte bandet om fjärr- och distansundervisning riksdagen

 

Idag skriver jag och Per-Arne Andersson SKR om regeringens proposition om fjärr-och distansundervisning. Om det förslaget går igenom i riksdagen så innebär att det tas stag tillbaka i möjligheterna att bedriva fjärr- och distansundervisning jämfört med idag. Det vore inte bra. Läs vår artikel här.

 

Ännu ett läsår är till ända. Ett år som helt har präglats av pandemin. Utmaningarna för landets lärare, elever och övriga medarbetare har varit många sedan pandemins entré i februari/mars 2020. Digitaliseringen av skolan har verkligen tagit ett stort språng, även om man ska vara medveten om att den distansundervisning som har skett i många fall handlat om en ”nödundervisning”. Men detta har också medfört att många har lärt sig att använda digitala hjälpmedel i undervisningen. Erfarenheterna understryker än mer vikten av att lärarutbildningarna innehåller kunskaper om har man på ett pedagogiskt och bra sätt kan nyttja digitala hjälpmedel i skolan. Vi vet också att det finns stort behov av vidareutbildning för den befintliga lärarkåren när det gäller konsten att nyttja digitala verktyg i undervisningen, på plats såväl som på distans.

En allt mer polariserad skoldebatt

Läsåret har inte bara präglats av pandemin. Skoldebatten har varit väldigt polariserad och på riksplanet handlat mycket om skolvalet och friskolor. Detta trots att vi vet att det som intresserar föräldrar och allmänhet framframförallt är vad som händer i klassrummet. Skolans förmåga att säkerställa att varje elev får det stöd som hen behöver och vikten av ett gott ledarskap i skolan. Det faktum att Sverige inom de närmaste 10 åren kommer att sakna ca 45.000 lärare verkar inte heller oroa politiker och andra debattörer, om man tittar på vad som är i fokus för debatten. Jag vill inte trötta läsarna med att räkna upp alla de påståenden, varav många avslöjar en förbluffande okunnighet om hur systemet fungerar, om skolvalet och friskolor som florerar i skoldebatten. Jag nöjer mig med att rekommendera läsning av Fakta om friskolor som kom ut i ny upplaga under våren. Du hittar den här.

Kunskap borde vara i fokus

Pisa-debaclet ledde till en kort stund av fokus på kunskap och kvalitet och den stora utmaning som svenska skola har med ca 16.000 elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Ett faktum som verkligen är oroande och som riskerar att öka utanförskapet. Det borde verkligen vara i fokus för debatten. Professor Magnus Henrekson kommenterar Pisa och behovet av nationella kunskapsmätningar i denna intervju.

Ökat stöd för skolvalet

Samtidigt som påhoppen på friskolorna pågår så kan vi konstatera att det verkar inte bekomma föräldrarna och eleverna. Stödet för att det är rätt att välja grundskola har förstärkts, nästan 7 av 10 tycker att det är rätt.

Ett skolval förutsätter dock att det finns skolor att välja mellan, det är därför hotet om att sänka skolpengen för friskoleelever också innebär ett hot mot skolvalet. Om friskolor inte har ekonomiska förutsättningar för att bedriva verksamhet så påverkar det skolvalet, det blir färre skolor att välja.

Skolvalet har starkt stöd i alla samhällsgrupper. Det blev tydligt tack vare en undersökning bland föräldrar i utanförskapsområden. Det var många som uttryckte förvåning över att resultatet var så tydligt. Det är viktigt att välja skola, bra att undersökningen uppmärksammades av Almega i en debattartikel.

Vad kan sägas om effekterna av friskolereformen?

Under våren kom det också en intressant rapport från två forskare om effekterna av välfärdsreformerna. Vi ordnade ett webbinarium med professor Henrik Jordahl som skrivit avsnittet om friskolereformens effekter. En effekt är att kvaliteten i de kommunala skolorna har påverkats där friskolor har etablerat sig. Men forskningen visar också att det finns områden som behöver kvalitetssäkras, tex risk för betygsinflation på gymnasiet.

Ökade möjligheter att stänga skolor

Alla skolor ska vara bra skolor. Därför har vi välkomnat att det nu finns ett utredningsförslag som innebär att det ska vara möjligt att stänga även kommunala skolor. Förhoppningsvis innebär inte regeringskrisen att det inte kommer en proposition om detta från regeringen. 85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor och det är lika viktigt att Skolinspektionen kan stänga dåligt fungerande kommunala skolor som att de kan stänga dåligt fungerande friskolor.

Äntligen – skolstatistiken åter

Från 1 juli kan alla åter få tillgång till skolstatistiken och det är verkligen välkommet. Friskolorna ville absolut inte att statistiken ska vara hemligt och det är välkommet att den nu åter finns på plats. Vi vill att fler ska välja skola och hoppas att förslaget att alla ska välja skola ska bli verklighet. Med det skulle vi också gärna se att Skolverket sätter upp en webbplats som innebär att det är lätt att hitta statistik och information om varje skola i landet, oavsett huvudman. Det skulle innebära att de som ska välja skola kan få bra information som stöd för sitt val.

Allt fler elever i friskolor

Friskolor är populära, det vet vi. Antalet elever som söker sig till friskolor ökar från år till år. Det innebär förstås utmaningar för de skolor som blir bortvalda. Men det är en effekt av skolvalet och såväl kommunala som fristående skolor har att hantera den verkligheten. En intervju med fd kommunalrådet i Nacka, Erik Langby, illustrerar väl hur Nacka kommun tänkte när de insåg att skolvalet skulle kunna innebära att kommunens skolor står inför en annan utmaning än vad som var fallet innan friskolereformen.

Elever har olika behov – glöm inte resursskolorna

Svensk skola har många utmaningar. Sverige är inte längre ett heterogent samhälle. Det innebär att det är än viktigare att skolan har förmåga att hantera det kompensatoriska uppdraget och kravet på likvärdighet. En elev ska behandlas lika oavsett om hen väljer en kommunal eller fristående skola.

Elever med särskilda behov finns i såväl kommunala som fristående skolor och de kommer från alla olika samhällsgrupper. Frågan om resursskolor och de behov som de elever har som går i dessa skolor måste få en lösning. Det är uppenbart att dagens system, där kommunerna ska besluta om tilläggsbelopp till dessa elever, inte fungerar. Det framgår av denna intervju med Lotta Curbo, grundare av Helleborusskolan. Det behövs en oberoende instans som gör behovsbedömningen och som beslutar om tilläggsbeloppet. Förhoppningsvis kan denna fråga komma till en lösning inom kort, för det är många elever som far illa pga dagens system.

Låt oss kroka arm för en bättre skola

Nu är det sommar med en välbehövlig ledighet för oss alla. Men hösten kommer snart med ett nytt läsår. En from förhoppning är att det kan innebära att vi tillsammans, oavsett huvudmannaskap, kan jobba för att hantera de utmaningar som pandemin och lärarbristen innebär. Att lära av de som är framgångsrika och att fokusera på att alla skolor ska ha bra kvalitet och att skolan ska vara en arbetsplats som lockar medarbetare.

Med tillönskan om en skön sommar!

Ulla Hamilton

ps. Du har väl inte missat friskolepodden. För lyssning i hängmattan, på joggingturen eller när helst du önskar. ds.

 

Nedan återfinns den replik som förbundet har skrivit till den debattartikel som docenten Anne-Marie Pålsson skrev med anledning av det uppdrag som hon har fått av Lärarnas riksförbund.

Jag vill också i detta sammanhang påminna om den rapport som professor Lars Henriksson skrev för några år sedan, då frågan om aktiebolag och vinstutdelning var aktuell med anledning av den sk Reepaluutredningen.

Så till vår replik i DN

Det är med stor förvåning vi läser Anne-Marie Pålssons artikel på DN debatt om att Lärarnas riksförbund tillsatt en utredning som ska landa i förslag på hur skolor med aktiebolag som driftsform ska kunna fasas ut ur det svenska skolsystemet. Att ett fackförbund aktivt driver att organisationer där många av deras medlemmar jobbar ska försvinna får nog betraktas som unikt.

Den senaste tiden har vi dock noterat att olika fackförbund börjat profilera sig själva genom att driva politiska frågor, något som stjäl både fokus och resurser från områden som ligger närmare medlemmarnas hjärtefrågor. Som till exempel hur vi kan minska lärarnas administrativa börda och hur vi kan skapa mer utvecklande arbetsmiljöer i skolan. Här finns mycket att göra och här är fackförbunden en viktig röst för landets lärare.

Friskolor har i 30 års tid varit en naturlig del av det svenska skolsystemet. Cirka 385.000 elever går i fristående skolor och antalet ökar för varje år. Nästan 300.000 av dessa går i skolor med aktiebolag som driftsform. Ca 80.000 lärare har valt att jobba i fristående skolor, varav en stor majoritet i skolor med aktiebolag som driftsform. Undersökningar visar dessutom att de som valt friskolor är mer nöjda med sin arbetssituation än lärare i kommunala skolor.

Följande finns till exempel att läsa på Lärarnas riksförbunds webbsida:

”Vi ser i våra arbetsmiljöundersökningar att lärare i friskolor trivs bättre, och är mer nöjda, med sin arbetsplats än lärare som än anställda vid kommunala skolor.”

Utöver detta har friskolor nöjdare elever och föräldrar, bättre kunskapsresultat och bättre ledarskap. De problem som svensk skola brottas med beror med andra ord inte på driftsform. När man tittar på fakta är det därför svårt att förstå varför ett stort fackförbund som Lärarnas riksförbund vill tillsätta en politiskt inriktad utredning av det slag som beskrivs i Anne-Marie Pålssons artikel.

Vi är självklart medvetna om att det finns starka åsikter om vilken driftsform skolor ska ha, men att tillsätta en utredning vars enda syfte är att försöka slå ut en stor andel av landets friskolor, enbart på grund av dess driftsform, kan inte betraktas som seriöst. Det skulle till exempel innebära att nästan 300.000 skolplatser försvinner i en tid där vi behöver fler, inte färre, skolor. Det skulle också innebära att valfriheten försämras och just möjligheten att välja skola är något som värderas högt av många.

Det är mycket svårt att förstå hur en facklig organisation kan driva en fråga som direkt stänger ute så många lärare och elever. Det behöver Lärarnas riksförbund förklara.

Vi kommer nu dessutom att bjuda in de fackliga organisationerna till samtal. Vi tror på dialog och att vi tillsammans kan fokusera på de frågor som på riktigt är viktiga för att göra svensk skola bättre.

DN Kultur har idag en artikel som föranleder följande mail från mig till journalisten Philip Teir

Hej,

Läste din artikel i DN Kultur idag om den svenska friskolereformen. Bifogar en länk till Fakta om friskolor då du har en del felaktiga uppgifter i din artikel. https://www.friskola.se/fakta-om-friskolor/

1. Den utredning som tillsattes av s-regeringen i september 1991, strax innan valet, visar att det då fanns 77 godkända fristående grundskolor i Sverige 1991/92. 8.300 elever gick i dessa skolor (inte 500 som det står i artikeln).  Det var 25 konfessionella, 25 Waldorf, 12 Montessoriinspirerade, 6 Internationella, 3 minoritetsskolor (estniska, svensk/finska) och 6 övriga. 73 procent av friskolorna fanns i storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö.
2. Friskolereformen baseras inte på en statlig skolpeng. Förvånande att professor Sahlström säger att skolpengen är statlig då det är en kommunal skolpeng, som dessutom skiljer sig från kommun till kommun.
3. I artikeln står det att det idag är 60.000 elever som går i friskolor. Enligt Skolverkets statistik är det ca 175.000 elever som går i fristående grundskolor läsåret 2019/20. Totalt om vi tar med fristående förskolor och gymnasieskolor är det drygt 384.000 elever.
4. De stora skillnaderna mellan Sverige och Finland nämns inte i artikeln.
   • Det handlar om varför Sverige genomförde de stora förändringarna på skolområdet i början av 1990-talet. Det var för att det fanns en omfattande kritik av att svensk skola inte var tillräckligt bra och att det fanns ett stort missnöje bland förändrar över att de inte kunde välja skola. Denna kritik, som ju var en anledning till att s-regeringen tillsatte den utredning som jag nämnde ovan, ledde till kommunalisering av skolan, friskolereformen, förändrad lärarutbildning mm. En debatt som inte alls fanns i Finland pga att de inte hade samma kvalitetsproblem i skolan.
   • Läraryrkets status har länge varit mycket högre i Finland än i Sverige. Kan det bero på att fokus på skolans kunskapsuppdrag är större i Finland än i Sverige?
   • Vilken betydelse har lärarutbildningarnas kvalitet för läraryrkets status?
5. Professor Sahlström menar att närhetsprincipen gäller för antagning till gymnasieskolor i Sverige. Detta är fel, det är betygsintagning, således samma system som i Finland.

 

Finland genomgår, precis som Sverige gjort, en utveckling från att ha varit ett väldigt homogent land befolkningsmässigt till att ha ökande andel elever med utländsk bakgrund. Det ska bli intressant att följa hur den finska skolans struktur klarar denna utmaning. Måhända kan det ökade fokus på kunskapsuppdraget innebära att de lyckas bra även i denna del.

Det är intressant det som professor Sahlström avslutar med i artikeln. ”Politiseringen av debatten gör att man får ett ryckigt fokus på saker som kan ge stor effekt men vars långsiktiga konsekvenser är svårare att överblicka.” Kan det vara så att skillnaden mellan den svenska och finska skolan kan förklaras av vilken skolpolitik som fördes i respektive land på 1970-talet?

/

 

Friskolornas vara eller inte vara?

Öppet brev till utbildningsministern

Hej Anna!

Läste ditt facebookinlägg häromdagen och tänkte att det är en del saker som du nog inte tänkt på eller kanske ens vet om. Därför skulle jag gärna vilja låna ditt öra några minuter och ge dig en bild från en helt annan verklighet i skolsverige än den du brukar vilja lyfta fram, där skattemiljoner rullar ner i riskkapitalisternas och aktieägarnas fickor. För det finns nämligen en helt annan verklighet.

Jag är en av dem som företräder en av fyra tusen små skolhuvudmän i Sverige. Skolor och förskolor som ger undervisning och omsorg åt högst några hundra barn och elever per enhet. Skolor och förskolor som drivs som föräldra- och personalkooperativ, ekonomiska föreningar och aktiebolag. Verksamheter som inte från det ena året till det andra vet om de kommer att överleva, eftersom de inte kan styra sina intäkter själva, och som ivrigt och med bävan inväntar att kommunens budget ska klubbas. Hur mycket pengar kommer vi att få för våra elever i år? Hur stort bidrag får vi för att täcka vår hyra? Och när året väl är slut, räckte våra pengar? För vi kan inte frysa våra hyror eller låta bli att räkna upp lärarnas löner. Vi kan inte gå med förlust år efter år, och det finns ingen annan som betalar våra kostnader som inte elevpengen räcker till.

Du säger ofta att friskolorna väljer sina elever och att de har ”enkla” elever. För det första, hur skulle vi välja våra elever? Vi har elever som står i kö enligt våra godkända köregler. Hur skulle vi välja dem? Testa dem? Undersöka dem? För det andra, hur ser en enkel elev ut? Är det inte ett väldigt märkligt och fyrkantigt sätt att dela in människor på? Är jag en enkel eller svår skolchef och är du en enkel eller svår utbildningsminister? Eller är det kanske så att både du och jag och alla andra människor har olika behov i olika situationer i livet. Tyvärr måste jag då slå hål på myten om det jag tror att du menar med enkla elever, och berätta, att de elever som av olika anledningar som mobbning, diagnoser, psykisk ohälsa, inte mår så bra eller inte får sina behov uppfyllda i den kommunala skolan, ofta har föräldrar som hoppas och tror, att deras barn ska få lyckas på en friskola i stället. Så sanningen är ofta den motsatta. Vi har både enkla och svåra elever, var och en med sina styrkor och utmaningar.

Jo, en sak till. Det antyds ofta att betygsättningen i våra skolor är ska vi säga grumlig. Att vi sätter ”glädjebetyg”, dvs att vi ger våra elever ett högre betyg än vad de faktiskt skulle vara ”värda”. Men då tänker jag, hur skulle det vara möjligt? Alla fristående skolor lever mer eller mindre helt på sitt rykte. Är man missnöjd slutar man och byter till något annat. Vi har ingen automatisk påfyllning av elever. Vi måste varje dag förtjäna vår existens och leva upp till vår kvalitet. Det betyder att man håller vad man lovar. För om friskoleelever skulle gå ut åk 9 med glädjebetyg, skulle det inte gå särskilt bra för dem på gymnasiet, och elever som går ut gymnasiet skulle inte lyckas särskilt väl på universitet och högskola. Men så är det ju inte. Både du och jag vet genom undersökningar att det tvärtom går bra för friskoleeleverna i högre studier. Så kanske är det så, att våra elever får precis de betyg som de förtjänar och har rätt till. Betyg som grundar sig på hårt arbete både från eleverna och lärarna.

En annan sak som jag inte heller tror att du riktigt vet är vad ägar- och ledningsprövningen fått för praktiska konsekvenser. Ambitionen att styra upp och rensa bort osunda huvudmän bland friskolorna har säkert varit god, och förhoppningsvis har lagen redan gett några goda resultat? Jag menar i förhållande till de ökade administrativa kostnader som nu belastar Skolinspektionen och kommunerna. Kraven på huvudmannen, ofta ideellt arbetande föräldrar i förskolans och skolans styrelse, är inte låga. Det måste finnas kompetens inom skoljuridik, arbetsrätt och ekonomi. Oförvitlighet och god vandel är gamla hederliga utryck som är högst relevanta för huvudmannen för en friskola. Det är höga krav som ställs, men då undrar jag, om du funderat på om det kanske inte varit så dumt om motsvarande krav ställts på de kommunala huvudmännen, dvs politikerna i nämnden? Men då kanske du säger att det finns tjänstemän och chefer där som håller koll på juridiken. Men inte ens där slipper friskorna undan, för hur liten en fristående förskola än är, så måste det ju finnas en skolchef som håller koll på paragraferna. Nej, det som säkert hade ett gott syfte, att hålla koll på om huvudmännen har koll, har tyvärr fått stora och oväntade konsekvenser. Föräldrar och personal orkar inte driva små verksamheter vidare. Förskolor och skolor som kan ha funnits i tjugo, trettio år läggs då så småningom ner, de dör ut, lusten försvinner. Eller så köps de upp av friskolekoncernerna. Och det var nog inte vad du ville.

För tjugofem år sen startade jag en friskola, Malmö Montessoriskola, inom Föreningen Hemgårdar. En stolt ideell förening som firar åttio år i år.

Trygghet, trivsel, kunskap och kompetens har sedan starten varit vår drivkraft, och engagemang, glädje och stolthet har genomsyrat vårt arbete. Vi står för det som jag tror att du faktiskt gillar; idealism, alternativ pedagogik och småskalighet.

Jag tror inte att du verkligen vill att vi och de fyratusen andra små huvudmännen ska kasta in handduken, men kurvan pekar åt fel håll, för att använda ett aktuellt coronabegrepp. Vi måste få känna att vårt engagemang är värt. För annars får du väldigt många ledsna barn och elever, föräldrar och personal, och då måste kommunerna bygga ännu fler förskolor och skolor.

Jordens arter dör ut i rasande fart och mångfalden försvinner.

Så, Anna, glöm inte bort alla oss tysta små friskolor när du jagar riskkapitalister med blåslampa. Vi är rädda för vår överlevnad!

Hälsningar

Marie-Louise Ek, skolchef på Malmö Montessoriskola

 

 

 

Diskussionen om antagning till skolor är intressant. Det finns ett fokus på de ca 15 procenten av eleverna som går i friskolor. Friskolor som ofta använder sig av kösystem som skolplaceringsgrund. Senast hade DN en artikel med rubriken ”Spädbarn måste köa för att få plats på Malmös mest populära friskolor”. En artikel skulle också kunna ha rubriken ”Bostadspriserna drivs upp vid populära kommunala skolor på grund av närhetsprincipen”. För vi vet att forskning visar att det är så. Välbeställda familjer kan på detta sätt indirekt köpa sig en plats i en populär kommunal skola.

Att skolor är populära borde inte vara ett problem, förutsatt givetvis att det är bra skolor. Däremot kan det uppfattas som ett problem att det är svårt för populära friskolor att växa. Ofta krävs det nytt tillstånd för skolan att växa. Det borde inte vara svårt att ändra på regelverket så att de skolor som har långa köer skulle kunna utvidga antalet skolplatser och därmed skapa möjlighet för fler att få en plats.

När vi talar om skolplacering, köer och närhetsprincipen så är det viktigt att se helheten. Nyligen visade en undersökning att föräldrar är beredda att flytta för att förbättra möjligheten att få en plats i en populär kommunal skola, (kanske till och med innan barnet har fötts).Resultatet tyder på att incitamenten för att flytta till en populär kommunal skolas upptagningsområde skulle öka om förslaget att förbjuda friskolor att ha kö skulle bli verklighet.

Demoskop genomförde undersökningen bland 1128 föräldrar till barn i grundskoleåldern och den visar att 58 procent tycker att det i valet av boende är mycket eller ganska viktigt att det finns en bra kommunal skola i närheten. 52 procent skulle kunna tänka sig att flytta för att få en bättre skola och 47 procent svarar att det blir viktigare att bo i en bra kommunal skolas upptagningsområde om det inte längre går att stå i kö till en friskola.

Resultatet visar det vi redan visste, att skolvalet är viktigt för många föräldrar. Och det är inget konstigt med det. De vill ju att deras barn ska få goda förutsättningar i livet och då är en bra skola oerhört viktigt. Det som borde vara i fokus i skoldebatten är frågan -Varför väljs vissa skolor bort och hur kan vi vända på den utvecklingen?  Där är skoldebatten tyvärr inte. I stället biter man sig fast i ”problemet” att populära friskolor har kö.

Om debatten i stället fokuserade på hur alla skolor ska bli bra skolor, hur skolor och skolhuvudmän kan lära av de bästa, så skulle vi göra alla föräldrar en stor tjänst. För det är skolans förmåga att förmedla kunskaper som är det absolut viktigaste för varje barns framtid. Och det är en viktigt grund för föräldrars skolval.

I helgen publicerade DN en debattartikel om läget när det gäller behöriga och obehöriga lärare. Vi vet att det finns en stor lärarbrist i landet och trots att regeringen har beslutat om fler platser på lärarutbildningarna så verkar inte intresset för att studera till lärare öka i den takt som behövs för att fylla bristerna. Det är givetvis inte bra att det råder en stor lärarbrist och då måste den frågan hanteras på olika sätt. Ett är att se till att skolan har personer på plats som, även om hen inte har formell lärarbehörighet, har en god förmåga att förmedla kunskaper trots bristen på formell behörighet. Det som är viktigt att se till är att det finns en hög kvalitet på alla skolor, även om det råder brist på behöriga lärare. Om man bara tittar på antalet behöriga lärare så finns det en risk att man lurar sig själv. För det är inte enbart antalet som är intressant utan också vilken behörighet som dessa lärare har. Stora bristyrken är till exempel ämneslärare i matematik och svenska. Den bristen syns inte om man bara räknar huvuden på det sätt som Arena Idé har gjort i sin rapport.

Men om man trots detta går på Arena Idés linje och räknar antalet personer med lärarbehörighet så kan jag konstatera, när jag läser deras sammanställning, att det inte finns en enda kommunal skolhuvudman som har 100 procent behöriga lärare. Där går ju 85% av alla grundskoleelever. Totalt är det 35 kommuner av landet 290 som har 90% eller fler behöriga lärare, men ingen som har 100%. Piteå kommun har högst andel, 97,1% (att jämföra med de enskilda skolorna i Piteå som har 99,7%).

Tittar vi på sammanställningen av fristående skolor så är det, enligt sammanställningen, 8 kommuner där friskolorna har 100% behöriga lärare. Det är i Vara, Ulricehamn, Nora, Tanum, Bollebygd, Ale, Tomelilla och Vaggeryd. Därtill är det 18 kommuner där friskolorna har från 90 till 99,7% behöriga lärare.

Vad vill jag säga med detta? Jo visst är det intressant att räkna huvuden – men den intressanta frågan är ju hur man använder de resurser som finns i skolan, inte minst mot bakgrund av den bristsituation som faktiskt råder när det gäller lärare. I det läge som råder nu måste det absolut viktigaste vara att studerade kvaliteten i stället för att bara fokusera på kvantiteten.

För kvantiteten 100% behöriga lärare, dessutom i rätt ämnen, verkar vara rätt orealistisk mot bakgrund av att det enligt Skolverket saknas ca 45.000 lärare fram till ca 2035.

Förresten – nämnde jag det faktum att Internationella Engelska skolans lärare som har utländsk lärarexamen inte ingår i statistiken?

I ett läge där det råder lärarbrist så handlar det om att se till att alla elever får en undervisning med god kvalitet. Det gäller att använda de resurser som finns på bästa möjliga sätt. Och sedan jobba för att lärarbristen löses. Men det kommer att ta tid. Så ser verkligheten ut – oavsett huvudmannaskap.

/

I helgen publicerade DN en debattartikel om läget när det gäller behöriga och obehöriga lärare. Vi vet att det finns en stor lärarbrist i landet och trots att regeringen har beslutat om fler platser på lärarutbildningarna så verkar inte intresset för att studera till lärare öka i den takt som behövs för att fylla bristerna. Det är givetvis inte bra att det råder en stor lärarbrist och då måste den frågan hanteras på olika sätt. Ett är att se till att skolan har personer på plats som, även om hen inte har formell lärarbehörighet, har en god förmåga att förmedla kunskaper trots bristen på formell behörighet. Det som är viktigt att se till är att det finns en hög kvalitet på alla skolor, även om det råder brist på behöriga lärare. Om man bara tittar på antalet behöriga lärare så finns det en risk att man lurar sig själv. För det är inte enbart antalet som är intressant utan också vilken behörighet som dessa lärare har. Stora bristyrken är till exempel ämneslärare i matematik och svenska. Den bristen syns inte om man bara räknar huvuden på det sätt som Arena Idé har gjort i sin rapport.

Men om man trots detta går på Arena Idés linje och räknar antalet personer med lärarbehörighet så kan jag konstatera, när jag läser deras sammanställning, att det inte finns en enda kommunal skolhuvudman som har 100 procent behöriga lärare. Där går ju 85% av alla grundskoleelever. Totalt är det 35 kommuner av landet 290 som har 90% eller fler behöriga lärare, men ingen som har 100%. Piteå kommun har högst andel, 97,1% (att jämföra med de enskilda skolorna i Piteå som har 99,7%).

Tittar vi på sammanställningen av fristående skolor så är det, enligt sammanställningen, 8 kommuner där friskolorna har 100% behöriga lärare. Det är i Vara, Ulricehamn, Nora, Tanum, Bollebygd, Ale, Tomelilla och Vaggeryd. Därtill är det 18 kommuner där friskolorna har från 90 till 99,7% behöriga lärare.

Vad vill jag säga med detta? Jo visst är det intressant att räkna huvuden – men den intressanta frågan är ju hur man använder de resurser som finns i skolan, inte minst mot bakgrund av den bristsituation som faktiskt råder när det gäller lärare. I det läge som råder nu måste det absolut viktigaste vara att studerade kvaliteten i stället för att bara fokusera på kvantiteten.

För kvantiteten 100% behöriga lärare, dessutom i rätt ämnen, verkar vara rätt orealistisk mot bakgrund av att det enligt Skolverket saknas ca 45.000 lärare fram till ca 2035.

Förresten – nämnde jag det faktum att Internationella Engelska skolans lärare som har utländsk lärarexamen inte ingår i statistiken?

I ett läge där det råder lärarbrist så handlar det om att se till att alla elever får en undervisning med god kvalitet. Det gäller att använda de resurser som finns på bästa möjliga sätt. Och sedan jobba för att lärarbristen löses. Men det kommer att ta tid. Så ser verkligheten ut – oavsett huvudmannaskap.

/

Mot bakgrund av den debatt som nu blossat upp med anledning av förslaget att friskolor inte ska få använda kö som urvalsgrund, samtidigt som närhetsprincipen är kvar som urvalsgrund för kommunala skolor, vill jag påminna om två remissyttranden med anledning av den sk Likvärdighetsutredningens förslag.

Vi vet alla att boendesegregationen till ca 80 procent är orsaken till skillnader i elevsammansättningen i skolorna. Men vi vet inte, som Kunskapsskolan påpekar i sitt remissyttrande, vilka effekter som friskolornas köer har ur ett segregationsperspektiv. Något som även Likvärdighetsutredningen konstaterat. Debatten baseras således snarare på känslor än på fakta. Och framförallt så handlar det ju om att ha ett helhetsperspektiv – går det att konstruera ett skolvalssystem där boendesegregationen inte påverkar elevsammansättningen och där föräldrarnas önskemål tillgodoses i största möjliga utsträckning, utan politisk styrning?

Förbundet driver sedan länge frågan om ett aktivt skolval. Vi gör det av två skäl, dels för att det innebär att alla blir uppmärksammade på att man kan välja skola, dels för att det innebär att genomslaget för boendesegregationens effekter på elevsammansättningen då kan minska. Ett aktivt skolval innebär i vart fall att elever som inte vill gå i den närmsta skolan blir uppmärksamma på att de kan söka sig till andra skolor, och därmed kan genomslaget för boendesegregationen minska. Här lite inspel i frågan från Fridaskolorna och Kunskapsskolan.

Fridaskolorna skriver följande:

”Framgångsrika skolor med långa köer verkar enligt utredningen utgöra et hot och inte en
möjlighet. Frågan är varför de framgångsrika skolorna attraherar sina ”väljare”. Är det något
bra de gör? Finns det något att lära av dem? Varför tar kommuner kontakt med fristående
skolor och vill att de ska etablera sig? Svaret är att de kommunerna vill ha väl fungerande
skolor samtidigt som det är billigare att ha en fristående skola jämfört med en kommunal.
Det krävs inte särskilt avancerade matematiska beräkningar för att påvisa att det förhåller sig
på det sättet.

Ett nytt system för köer (läs slopa kösystemet) parat med lottning och kvoter är en av
utredningens kraftfulla försök att komma till rätta med något som aldrig går att åstadkomma
med regler. Kvotsystemet innebär att elever med en viss typ av bakgrund får förtur om det
skulle öka mångfalden. Om det finns fler barn som uppfyller kraven gäller lottning. Alltså får
inte alla barn chansen. Ja, det låter kanske bra och effektivt. Men även om det låter bra och
effektivt är det inte så. Att införa kvoter baserade på varifrån eleven kommer är att göra
avsteg från de demokratiska principer som styr oss. I Sverige ska vi inte diskriminera utan
utgå från individuella behov och de behoven ser olika ut och finns i alla grupperingar.
Sedan har vi det missnöje (ta Göteborg som exempel) som uppstår när man skruvar så
mycket på termostaten som utredningen föreslår. Mängder av föräldrar och elever kommer
att känna sig orättvist behandlade. Det är en ren myt att utredningens förslag skulle avhjälpa
segregationen. Går det ens förutsätta att en begränsad social rörlighet dagtid skulle lösa
problemet med elever från utsatta socioekonomiska områden i deras studier. Självklart inte
och helt fel tänkt.

Det som istället borde stå i centrum är boendesegregationen och skolorna i våra förorter med
de största utmaningarna. Det är där man kan öka jämlikheten i systemet. En skola blir inte
bättre av att ett antal elever slussas ut och ett antal ”problemfria” elever slussas in. Så
återigen. Vad är det skolorna som lyckas gör? Använd dessa skolor som mentorer och
resurser för att utveckla skolor som inte lyckas. Skriv långa kontrakt mellan skolor som lyckas
och skolor som inte lyckas. Låt dem ta del av varandras verklighet. Ta skolutveckling på allvar.
Tillför resurser för samarbete och utveckling. Montera inte ner de skolor som lyckas – de är
vår bästa resurs för förändring. Förmå fristående skolor att etablera sig i dessa områden. Gör
en insats för samhällets utveckling. Involvera polis, socialtjänst och de starka nätverk som har
stort inflytande i dessa områden. Fråga de som bor där vilken skola de vill ha. Skapa former
för samarbete på plats. Det finns sannolikt inte många föräldrar oavsett var man bor som
inte vill sitt barns bästa. Parallellt måste också utmaningen som boendesegregationen utgör
adresseras. Boendesegregationen kommer inte på något sätt att lösas genom att ta ifrån
människor möjligheten att planera sina barns skolgång.
Kort sagt: Arbeta för att göra den svenska skolan resilient utifrån ett systemteoretiskt
perspektiv!”

Kunskapsskolan skriver:

”Kunskapsskolan delar uppfattningen att skolsegregationen är ett viktigt område att adressera och skulle välkomna mer blandade elevgrupper. Vi tror dock inte att utredningen har hittat lösningen.
Det är anmärkningsvärt att utredningen i sina förslag till åtgärder för en mer blandad elevsammansättning har ett så stort fokus på friskolor, trots endast 15 procent av grundskoleeleverna går i friskolor. Elevsammansättningen på kommunala skolor förutsätts i huvudsak vara oförändrad. Närhetsprincipen ska fortsatt vara den viktigaste principen för antagning när det finns fler sökande än platser, vilket innebär att boendets segregerande effekter bibehålls.
För att ändra friskolornas elevsammansättning vill utredningen ändra de urvalsgrunder som används när det finns fler sökande än platser. Ett stort fokus läggs på att stoppa möjligheten för elever att stå i kö och införa bland annat lottning som urvalsgrund. Utredningen konstaterar samtidigt att det saknas kunskap från Sverige som visar hur, eller ens om, kö som urvalsgrund påverkar elevsammansättningen. Utredningen medger också att det saknas kvantitativa studier från utlandet om kötid påverkar elevsammansättningen. Även empiriska studier om lottning saknas.

Utredningen bygger sina slutsatser på en åttasidig rapport av Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. Rapporten visar bland annat att det på en tredjedel av alla friskolor inte behövs någon kötid alls för att få en plats. Samma rapport visar att endast 2 procent av friskolorna kräver kötid från första levnadsåret.1 Det motsvarar 16-17 skolor i Sverige.
Kunskapsskolans data visar att köfrågan har fått oproportionerligt stort utrymme i debatten. Endast på en av våra 28 grundskolor, som i princip samtliga är fulla, hade den senast antagna eleven stått i kö i över tre år vid antagningen hösten 2020. På majoriteten av skolorna räckte det att stå i kö ett år innan skolstart. Mot den bakgrunden blir frågan om när eleven är född på året helt ovidkommande. Det visar att det finns goda möjligheter till en skolplacering genom kötid även om man väljer skola relativt nära inpå skolstarten.
Utredningen konstaterar att preferenserna beträffande val av skola skiljer sig mellan familjer med olika socioekonomisk bakgrund men presenterar inget stöd för att dessa preferenser kommer att ändras om urvalsgrunderna förändras. Om elevunderlaget blir annorlunda med lottning än kötid är högst oklart, eftersom det fortfarande bara kommer vara de som har valt den aktuella skolan som kommer i fråga för placering.

Hur lottning påverkar människors benägenhet att påverka skolvalet på andra sätt har utredningen inte heller analyserat utan förutsätter att vårdnadshavarna som är aktiva i skolvalet kommer att lita på lotten om kötid till friskolor avskaffas. Men redan innan det fria skolvalet infördes på 1990-talet hittade människor andra vägar för att påverka sina barns skolplacering. Det kunde till exempel handla om att flytta, skriva sig på en annan adress, eller ur egen ficka betala för privatskola.

I en undersökning som Demoskop har gjort bland 1128 vårdnadshavare till barn i grundskoleålder på uppdrag av Kunskapsskolan framkommer att skolan spelar stor roll för var människor bor, och att det blir än viktigare att bo nära en bra kommunal skola om köer till friskolor förbjuds.
Undersökningen visar att så många som 58 procent den senaste gången de flyttade ansåg att det var mycket eller ganska viktigt att bostaden låg i en bra kommunal skolas upptagningsområde. Andelen var högre bland de med lägre inkomst, samt boende i storstäder. Fler än hälften, 52 procent, uppgav också att de skulle kunna tänka sig att flytta för att tillhöra en bättre skolas upptagningsområde. Bland de med lägre utbildning samt boende i storstäder var andelen högre.

På frågan om det blir mer, mindre eller lika viktigt att bo i en bra kommunal skolas upptagningsområde om det inte längre går att stå i kö till en friskola svarade 47 procent att det blir viktigare. Hela 22 procent svarade också att de inte vill att deras barn ska gå i den kommunala skola vars upptagningsområde de tillhör. En tredjedel uppgav också att deras intresse för en skola skulle minska om lottning infördes. Lottning verkar alltså inte vara ett bra sätt att öka engagemanget för skolvalet.

Sammantaget visar undersökningen att avskaffandet av köer förstärker incitamentet att planera barnens skolgång genom boendet, vilket riskerar att öka boendesegregationen i samhället och därmed skolsegregationen.
Kunskapsskolan menar att skolvalet måste vara lätt att förstå för att få ett bra genomslag och vara legitimt. De nya urvalsgrunderna som utredningen skissar på är komplicerade och svårbegripliga, även för den som är ordentligt insatt i skolfrågor. Särskilt komplext är förslaget om kvot för allsidig social sammansättning. Det är oklart vad begreppet avser och utredningen har valt att inte definiera detta. En sådan kvot riskerar att bli stigmatiserande och diskriminerande, vilket utredningen också konstaterar. Att rektorerna ska ha ett särskilt uppdrag för en allsidig social elevsammansättning är dessutom fel fokus, när det viktigaste för elevernas utveckling är att vara i klasser och grupper som kan erbjuda studiero, bra gruppdynamik och bästa möjliga förutsättningar att tillgodogöra sig kunskaper.”

Sammantaget

Närhetsprincipen innebär att en familj kan köpa sig en plats i en populär skola – kö innebär att vem som helst – oavsett plånbok – kan anmäla sitt barn till den friskolan. Så ser verkligheten ut. Och det klart – om inte populära friskolor kan få växa så får ju inte alla plats. Men platserna är också begränsade till populära kommunala skolor.

/