År: 2021

SvD har idag en artikel om att kommunala skolor förlorar elever när friskolor etablerar sig och att detta leder till ökade kostnader för kommunerna. Intressant nog har ingen politiker intervjuats i artikeln. Upplands Väsby är en tillväxtkommun och de behöver fler skolplatser. Därför välkomnar de friskoleetableringar. En annan intressant aspekt i artikeln hade ju varit att intervjua föräldrar och elever. En titt på den enkät som besvaras av vårdnadshavare som har barn på Väsbyskolan, den kommunala skola som enligt artikeln förlorar elever, kan ge en indikation om hur skolan fungerar. På frågan ”Mitt barn uppger ofta att det är svårt att arbeta i klassrummet för att det är så hög ljudnivå.” svarar 69 % av föräldrarna ”stämmer helt och hållet” eller ”stämmer ganska bra”. På frågan ”Jag skulle rekommendera mitt barns skola” svarar 42 % av vårdnadshavarna ”stämmer inte alls” eller ”stämmer ganska dåligt”. Lärarenkäten på skolan visar också att en stor del av undervisningstiden går åt för att upprätthålla ordning i klassrummet, 53 % instämmer helt eller delvis i det påsåendet.

 

Av artikeln framgår det också att moderatstyrda Strängnäs lyfter frågan om skolsegregation. Om man läser det dokument som det hänvisas till i artikel så framgår bl a följande:

”Vi ser att skolsegregationen ökar. Skillnader mellan skolor har de sista 20 åren fördubblats. Barn- och utbildningsnämnden arbetar därför med att öka likvärdigheten. Vi har i Strängnäs kommun en unik chans och möjlighet, då har vi har många fristående aktörer som var och en, och tillsammans med den kommunala huvudmannen samverkar för att stärka Strängnäs som bildningsstad. Vi är övertygade om att det går och vi kommer fortsätta vara goda förebilder och initiativtagare till samverkan med andra. Vi behöver ta ett gemensamt ansvar för våra barn och unga, kroka arm där det går, tänka nytt och tänka om.”

Politiken vill alltså samverka med friskolorna i kommunen, något som också sker.

Friskolehuvudmännen i Strängnäs har också tagit initiativ till ett samarbete med kommunen – Bildningsakademin. Ett projekt som Europaskolan i Strängnäs erbjuder tillsammans med kommunen är fortbildning för lärare. De skriver ”Syftet med LÄS-projektet är tvåfaldigt och innebär att inom ramen för det övergripande målet att göra Strängnäs till en skolstad dels stärka lärarnas ämnesmässiga och relationsmässiga kompetens, dels att använda denna fortbildning som plattform för ett intensifierat samarbete mellan stadens friskolor och kommunala skolor.”

Strängnäs verkar snarare vara ett intressant exempel på hur huvudmän kan samverka för att höja kvaliteten i alla skolor än det intryck som SvD artikeln ger.

Sundsvalls kommun har haft kvalitetsproblem med sina skolor under flera år. Att Trollhättan har problem är också väl känt och det kan också de friskolehuvudmän som finns i Trollhättan intyga. Intresset för att få plats i en friskola har ökat betydligt. Framförallt i samband med att kommunen meddelade att elever ska fördelas ut på kommunala skolor för att få en ”bättre blandning”.

Att leva med risken att ha tomma platser är inte något som är unikt för en kommunal skola. Det gäller i lika hög grad för friskolor. Kommunala skolor kan dock gå med underskott, och få kompensation i efterhand. Skollagen säger att skolpengen ska vara lika och följa eleven. Om en kommunal skola får kompensation för sitt underskott, så säger lagen att även friskoleeleverna har rätt till att få denna högre skolpeng. Att tillåta underskott är nämligen samma sak som att ge en högre skolpeng. Det har konstaterats av många domar, lagen är tydlig.

En kommunal skola ska ha samma möjligheter som en friskola att se till att anpassa kostnaderna efter den budget man har för verksamheten. Om inte friskolan klarar det riskeras en konkurs.

I artikeln påstås det att det blir mindre till andra när friskolorna växer. Ett påstående som inte beläggs i artikeln. Citat om farhågor är inte detsamma som en sanning.

Till slut vill jag bara uttrycka min förvåning över att inte en enda kritisk fråga ställdes av journalisten i artikeln. Än mindre lyfts frågan vad det skulle innebära för föräldrarnas och elevernas valmöjligheter om friskolorna skulle motarbetas på det sätt som budskapet är i artikeln. Det är ju faktiskt så att det är eleverna och föräldrarna som väljer skola. En relevant fråga att ställa till tex en rektor hade varit – Varför tror du att så många väljer bort kommunala skolor?

Fortsätt läsa ”Varför väljer allt fler bort kommunala skolor?”

SvD har idag en artikel om att kommunala skolor förlorar elever när friskolor etablerar sig och att detta leder till ökade kostnader för kommunerna. Intressant nog har ingen politiker intervjuats i artikeln. Upplands Väsby är en tillväxtkommun och de behöver fler skolplatser. Därför välkomnar de friskoleetableringar. En annan intressant aspekt i artikeln hade ju varit att intervjua föräldrar och elever. En titt på den enkät som besvaras av vårdnadshavare som har barn på Väsbyskolan, den kommunala skola som enligt artikeln förlorar elever, kan ge en indikation om hur skolan fungerar. På frågan ”Mitt barn uppger ofta att det är svårt att arbeta i klassrummet för att det är så hög ljudnivå.” svarar 69 % av föräldrarna ”stämmer helt och hållet” eller ”stämmer ganska bra”. På frågan ”Jag skulle rekommendera mitt barns skola” svarar 42 % av vårdnadshavarna ”stämmer inte alls” eller ”stämmer ganska dåligt”. Lärarenkäten på skolan visar också att en stor del av undervisningstiden går åt för att upprätthålla ordning i klassrummet, 53 % instämmer helt eller delvis i det påsåendet.

 

Av artikeln framgår det också att moderatstyrda Strängnäs lyfter frågan om skolsegregation. Om man läser det dokument som det hänvisas till i artikel så framgår bl a följande:

”Vi ser att skolsegregationen ökar. Skillnader mellan skolor har de sista 20 åren fördubblats. Barn- och utbildningsnämnden arbetar därför med att öka likvärdigheten. Vi har i Strängnäs kommun en unik chans och möjlighet, då har vi har många fristående aktörer som var och en, och tillsammans med den kommunala huvudmannen samverkar för att stärka Strängnäs som bildningsstad. Vi är övertygade om att det går och vi kommer fortsätta vara goda förebilder och initiativtagare till samverkan med andra. Vi behöver ta ett gemensamt ansvar för våra barn och unga, kroka arm där det går, tänka nytt och tänka om.”

Politiken vill alltså samverka med friskolorna i kommunen, något som också sker.

Friskolehuvudmännen i Strängnäs har också tagit initiativ till ett samarbete med kommunen – Bildningsakademin. Ett projekt som Europaskolan i Strängnäs erbjuder tillsammans med kommunen är fortbildning för lärare. De skriver ”Syftet med LÄS-projektet är tvåfaldigt och innebär att inom ramen för det övergripande målet att göra Strängnäs till en skolstad dels stärka lärarnas ämnesmässiga och relationsmässiga kompetens, dels att använda denna fortbildning som plattform för ett intensifierat samarbete mellan stadens friskolor och kommunala skolor.”

Strängnäs verkar snarare vara ett intressant exempel på hur huvudmän kan samverka för att höja kvaliteten i alla skolor än det intryck som SvD artikeln ger.

Sundsvalls kommun har haft kvalitetsproblem med sina skolor under flera år. Att Trollhättan har problem är också väl känt och det kan också de friskolehuvudmän som finns i Trollhättan intyga. Intresset för att få plats i en friskola har ökat betydligt. Framförallt i samband med att kommunen meddelade att elever ska fördelas ut på kommunala skolor för att få en ”bättre blandning”.

Att leva med risken att ha tomma platser är inte något som är unikt för en kommunal skola. Det gäller i lika hög grad för friskolor. Kommunala skolor kan dock gå med underskott, och få kompensation i efterhand. Skollagen säger att skolpengen ska vara lika och följa eleven. Om en kommunal skola får kompensation för sitt underskott, så säger lagen att även friskoleeleverna har rätt till att få denna högre skolpeng. Att tillåta underskott är nämligen samma sak som att ge en högre skolpeng. Det har konstaterats av många domar, lagen är tydlig.

En kommunal skola ska ha samma möjligheter som en friskola att se till att anpassa kostnaderna efter den budget man har för verksamheten. Om inte friskolan klarar det riskeras en konkurs.

I artikeln påstås det att det blir mindre till andra när friskolorna växer. Ett påstående som inte beläggs i artikeln. Citat om farhågor är inte detsamma som en sanning.

Till slut vill jag bara uttrycka min förvåning över att inte en enda kritisk fråga ställdes av journalisten i artikeln. Än mindre lyfts frågan vad det skulle innebära för föräldrarnas och elevernas valmöjligheter om friskolorna skulle motarbetas på det sätt som budskapet är i artikeln. Det är ju faktiskt så att det är eleverna och föräldrarna som väljer skola. En relevant fråga att ställa till tex en rektor hade varit – Varför tror du att så många väljer bort kommunala skolor?

Fortsätt läsa ”Varför väljer allt fler bort kommunala skolor?”

Läser i tidningen Mitt i om att Stockholms utbildningsförvaltning beslutat att dra tillståndet för ett antal fristående förskolor i Stockholm. Detta är följden av den förändrade lagstiftning som trädde ikraft med anledning av lagen om ägar- och ledningsprövning. Den gäller för fristående förskolor, grund- och gymnasieskolor sedan 1 januari 2019. Skolinspektionen gör granskningen när det gäller ägarna till fristående grundskolor och gymnasieskolor. Men när det gäller fristående förskolor så är det kommunen som gör denna granskning.

Det innebär att den kommun som själv bedriver förskoleverksamhet ska granska och besluta om de fristående förskolornas ägare lever upp till lagens krav och därmed få bedriva verksamhet eller ej. Det känns knappast som ett rimligt system. Från förbundets sida har vi också vid flera tillfällen påpekat att det är orimligt att det är kommunen som ska ha tillsynsansvaret för de fristående förskolorna. Det borde vara Skolinspektionen, en oberoende tillsynsmyndighet.

Det blir än mer intressant när man läser artikeln i Mitt i, där kommunens representant konstaterar att ”Kraven har ökat på dessa förskolor genom skollagen. Har man en ekonomi som inte är tillräckligt stark för att bedriva förskola så riskerar man tillståndet”. 

Och vad kommer då pengarna ifrån frågar sig vän av ordning? Jo från kommunen är svaret.

Det är svårt att förstå att någon kan tycka att detta är ett rimligt system. Det är självklart att verksamheterna ska granskas. Men det är inte rimligt att den kommun som bedriver egen förskoleverksamhet och som dessutom beslutar om nivån på förskolepengen till dessa fristående förskolor ska vara den som utför ägar- och ledningsprövning av de fristående förskolornas ägare. Det borde vara en självklarhet att såväl den löpande tillsynen som ägar-, och ledningsprövningen ska utföras av Skolinspektionen, en oberoende myndighet. 

Mitt i artikeln visar dessutom på ytterligare exempel på att det blivit mycket svårare för små aktörer att bedriva fristående förskole-, och skolverksamhet i Sverige. Jag har skrivit om detta tidigare, politiska beslut spelar roll.

Altinget uppmärksammar också det faktum att det framförallt är de större friskolehuvudmännen som får tillstånd att starta nya friskolor. Tillståndsgranskningen är tuffare idag än för 10 år sedan. De som påstår att det finns en fri etableringsrätt för friskolor i Sverige talar kort sagt inte sanning.

/

Läser i tidningen Mitt i om att Stockholms utbildningsförvaltning beslutat att dra tillståndet för ett antal fristående förskolor i Stockholm. Detta är följden av den förändrade lagstiftning som trädde ikraft med anledning av lagen om ägar- och ledningsprövning. Den gäller för fristående förskolor, grund- och gymnasieskolor sedan 1 januari 2019. Skolinspektionen gör granskningen när det gäller ägarna till fristående grundskolor och gymnasieskolor. Men när det gäller fristående förskolor så är det kommunen som gör denna granskning.

Det innebär att den kommun som själv bedriver förskoleverksamhet ska granska och besluta om de fristående förskolornas ägare lever upp till lagens krav och därmed få bedriva verksamhet eller ej. Det känns knappast som ett rimligt system. Från förbundets sida har vi också vid flera tillfällen påpekat att det är orimligt att det är kommunen som ska ha tillsynsansvaret för de fristående förskolorna. Det borde vara Skolinspektionen, en oberoende tillsynsmyndighet.

Det blir än mer intressant när man läser artikeln i Mitt i, där kommunens representant konstaterar att ”Kraven har ökat på dessa förskolor genom skollagen. Har man en ekonomi som inte är tillräckligt stark för att bedriva förskola så riskerar man tillståndet”. 

Och vad kommer då pengarna ifrån frågar sig vän av ordning? Jo från kommunen är svaret.

Det är svårt att förstå att någon kan tycka att detta är ett rimligt system. Det är självklart att verksamheterna ska granskas. Men det är inte rimligt att den kommun som bedriver egen förskoleverksamhet och som dessutom beslutar om nivån på förskolepengen till dessa fristående förskolor ska vara den som utför ägar- och ledningsprövning av de fristående förskolornas ägare. Det borde vara en självklarhet att såväl den löpande tillsynen som ägar-, och ledningsprövningen ska utföras av Skolinspektionen, en oberoende myndighet. 

Mitt i artikeln visar dessutom på ytterligare exempel på att det blivit mycket svårare för små aktörer att bedriva fristående förskole-, och skolverksamhet i Sverige. Jag har skrivit om detta tidigare, politiska beslut spelar roll.

Altinget uppmärksammar också det faktum att det framförallt är de större friskolehuvudmännen som får tillstånd att starta nya friskolor. Tillståndsgranskningen är tuffare idag än för 10 år sedan. De som påstår att det finns en fri etableringsrätt för friskolor i Sverige talar kort sagt inte sanning.

/

I debatten framställs det ofta som att friskolor har ”lätta elever”. Det stämmer inte.

Rektorn för IES Krokslätt reagerade på att ständigt få höra detta och skrev en debattartikel för några veckor sedan. Den replikerades men pga rådande pandemi kunde Desireé Ekendahl, som fick Covid-19, inte slutreplikera förrän i början av januari. Då GP avböjde att publicera hennes replik har IES publicerat den på sin webb och jag återger den här.

Slutreplik:

Jag vill börja med att tacka för ert svar, men låt mig ta upp några sakfel i det ni skrivit. I min debattartikel ville jag, som företrädare för min skola, bemöta anklagelser om att vi endast har enkla elever med hög akademisk motivation hemifrån och att vi heller inte behöver eller försöker ge stöd till elever med behov. Dessa påståenden är direkt felaktiga. Utöver detta redogör jag även i korthet för de elevstöttande funktioner vi har på skolan. Det är alltså inte något jag efterfrågar, som debattörerna påstår, utan något som redan finns på Internationella Engelska Skolan Krokslätt. Jag hade uppskattat om ni tagit er tiden att läsa ordentligt.

Flera studier visar att barn till föräldrar med en högre utbildning lyckas bättre i skolan. Det framgår även av forskning att barn till föräldrar som saknar högre utbildning men som visar engagemang och ger stöttning, lyckas bra i skolan – under förutsättning att skolan är bra. Min fasta övertygelse är att det är vårt uppdrag att hjälpa elever att lyckas  i skolan, oavsett hemmets sociala eller akademiska bakgrund. Jag kommer själv från ett hem utan akademisk bakgrund men med en förälder som förstått vikten av utbildning för att kunna förändra ens framtid. Detta i kombination med engagerade och kunniga lärare har gjort att jag är där jag är idag.

Det finns många lagar och förhållningsregler som styr skolor, fristående som kommunala, och som rektor förväntas jag styra min skola utifrån dessa premisser. Segregation, utanförskap och ekonomiska problem är en realitet i vårt samhälle och jag har inte en lösning som kan trolla bort orättvisor och problem. Det jag däremot kan göra som rektor för IES är att arbeta för alla mina elevers utvecklingspotential, oavsett socioekonomisk bakgrund, akademiska färdigheter eller svårigheter. Sedan jag blivit rektor har jag vid flera tillfällen försökt sträcka ut handen till andra skolor för att skapa samarbete, utbyte av erfarenheter och lära av varandra. Ofta har jag mötts av en stängd dörr, tyvärr.  Jag har en huvudman som verkligen låter mig leda skolan utifrån den gemensamma övertygelse vi har. Jag kan se till att min skola, lärare och mina elever får det som de behöver.

Det som verkligen bekymrar mig är att av de elever vi tar emot varje år i åk 3 så visar kartläggningar att drygt 40% inte läser eller skriver på en åldersadekvat nivå. Dessa elever kommer från många olika skolor. Det är ett svek att elever inte lär sig läsa och skriva ordentligt under sina första år i skolan, oavsett socioekonomisk bakgrund.

Jag bjuder in alla tre debattörer att komma på besök när denna pandemi har lagt sig. Dörren är öppen för ett utbyte av erfarenhet och kunskap om varandra.

Tack för mig,

Desirée Ekendahl
Rektor, IES Krokslätt

 

I debatten framställs det ofta som att friskolor har ”lätta elever”. Det stämmer inte.

Rektorn för IES Krokslätt reagerade på att ständigt få höra detta och skrev en debattartikel för några veckor sedan. Den replikerades men pga rådande pandemi kunde Desireé Ekendahl, som fick Covid-19, inte slutreplikera förrän i början av januari. Då GP avböjde att publicera hennes replik har IES publicerat den på sin webb och jag återger den här.

Slutreplik:

Jag vill börja med att tacka för ert svar, men låt mig ta upp några sakfel i det ni skrivit. I min debattartikel ville jag, som företrädare för min skola, bemöta anklagelser om att vi endast har enkla elever med hög akademisk motivation hemifrån och att vi heller inte behöver eller försöker ge stöd till elever med behov. Dessa påståenden är direkt felaktiga. Utöver detta redogör jag även i korthet för de elevstöttande funktioner vi har på skolan. Det är alltså inte något jag efterfrågar, som debattörerna påstår, utan något som redan finns på Internationella Engelska Skolan Krokslätt. Jag hade uppskattat om ni tagit er tiden att läsa ordentligt.

Flera studier visar att barn till föräldrar med en högre utbildning lyckas bättre i skolan. Det framgår även av forskning att barn till föräldrar som saknar högre utbildning men som visar engagemang och ger stöttning, lyckas bra i skolan – under förutsättning att skolan är bra. Min fasta övertygelse är att det är vårt uppdrag att hjälpa elever att lyckas  i skolan, oavsett hemmets sociala eller akademiska bakgrund. Jag kommer själv från ett hem utan akademisk bakgrund men med en förälder som förstått vikten av utbildning för att kunna förändra ens framtid. Detta i kombination med engagerade och kunniga lärare har gjort att jag är där jag är idag.

Det finns många lagar och förhållningsregler som styr skolor, fristående som kommunala, och som rektor förväntas jag styra min skola utifrån dessa premisser. Segregation, utanförskap och ekonomiska problem är en realitet i vårt samhälle och jag har inte en lösning som kan trolla bort orättvisor och problem. Det jag däremot kan göra som rektor för IES är att arbeta för alla mina elevers utvecklingspotential, oavsett socioekonomisk bakgrund, akademiska färdigheter eller svårigheter. Sedan jag blivit rektor har jag vid flera tillfällen försökt sträcka ut handen till andra skolor för att skapa samarbete, utbyte av erfarenheter och lära av varandra. Ofta har jag mötts av en stängd dörr, tyvärr.  Jag har en huvudman som verkligen låter mig leda skolan utifrån den gemensamma övertygelse vi har. Jag kan se till att min skola, lärare och mina elever får det som de behöver.

Det som verkligen bekymrar mig är att av de elever vi tar emot varje år i åk 3 så visar kartläggningar att drygt 40% inte läser eller skriver på en åldersadekvat nivå. Dessa elever kommer från många olika skolor. Det är ett svek att elever inte lär sig läsa och skriva ordentligt under sina första år i skolan, oavsett socioekonomisk bakgrund.

Jag bjuder in alla tre debattörer att komma på besök när denna pandemi har lagt sig. Dörren är öppen för ett utbyte av erfarenhet och kunskap om varandra.

Tack för mig,

Desirée Ekendahl
Rektor, IES Krokslätt

 

Läser dagens mediasammanställning och konstaterar att socialdemokraternas offensiv mot friskolor och då framförallt de som är AB, fortsätter på bred front i landsortspressen. Jag måste säga att det är rätt anmärkningsvärt. Men de behöver uppenbarligen en konflikt för att mobilisera till bättre opinionssiffror och då blir det populära friskolor som blir måltavla.

Samtidigt kan jag konstatera att en av de friskolehuvudmän som (s) riktar sin kritik mot nu åter tydliggör att de villigt delar med sig till sina kollegor i branschen. AcadeMedias intranät är sedan flera år öppet för alla som vill ta deras av deras arbetssätt, kvalitetsarbete mm. Nu när pandemin slår hårt mot landet och när regeringen meddelat att man gör det möjligt för landets skolhuvudmän att genomföra distansundervisning för landets högstadieelever, visar AcadeMedia i handling att de vill bidra i arbetet för att stärka medarbetarna runt om i landets skolor.

Vad menar jag med detta? AcadeMedia har en egen intern akademi för kompetensutveckling, AcadeMedia Academy. När pandemin drog igång i början på 2020 så bestämde de sig för att ta fram en rad digitala utbildningar och insatser för att stötta sina pedagoger, ledare och andra medarbetare i pandemins spår. Nu har de tillgängliggjort stora delar av det materialet så att alla som vill kan ta del av det via nätet. Ett lysande exempel på hur stora skolhuvudmän kan bidra till att stötta och hjälpa alla andra i den tuffa situation som nu råder runt om på landets skolor.

På deras hemsida berättar Frida Gustafsson Wennö, produktionschef på AcadeMedia Academy att de, i samarbete med Aida Alvinius, docent och krisexpert vid Försvarshögskolan, tagit fram forskningsbaserade råd och verktyg för ledare. Ett stöd för att kunna navigera och komma starka ur krisen. AcadeMedia delar nu med sig av detta och de hoppas att många, inte bara skolledare och pedagoger, kommer ha stor nytta av utbildningens material och filmer.

Våren 2020 tog AcadeMedia Academy även fram ett antal filmer där lärare delade med sig av hur de ställde om till fjärr- och distansundervisning. Även dessa, samt tex teman som svåra samtal, tillgängliga lärmiljöer samt psykisk hälsa, finns det nu möjlighet att ta del av på deras hemsida. Ett förhoppningsvis välkommet erbjudande till alla de medarbetare i grundskolor som nu står inför att eventuellt behöva övergå till distansundervisning. Där finns tips som riktar sig både till pedagoger i grundskola och gymnasiet.

Jag förväntar mig inte att de ideologiskt förblindade ska erkänna att även friskolor som är AB kan bidra och fylla en viktig funktion i arbetet med att utveckla svensk skola och att de kan bidra till att eleverna runt om i landet får en så bra skolgång som möjligt under rådande pandemi.

Men ni andra kanske kan inse att det det finns ett genuint engagemang för svensk skola hos friskolehuvudmännen, oavsett om de har ett AB efter sitt namn eller ej. Och att det är genom att samarbeta och genom att dela med sig av erfarenheter som vi tillsammans kommer att rida ut denna prövning som pandemin innebär. Bombastiska påhopp som sprider felaktigheter om friskolor, från (s) politiker i landsortspressen, imponerar inte i detta läge.

/

 

SvD:s kultur har under jul- och nyårshelgen gett utrymme för Marcus Larsson ge sin bild av hur friskoleSverige ser ut. I ingressen till artikeln som publicerades 21 december står det ”Det var ju engagerade rektorer och lärare som skulle starta skolor – inte politiker. Ändå är före detta politiker överrepresenterade bland skolägare.”  Jag har kommenterat en del av påståendena i denna artikel i ett tidigare blogginlägg. Det hävdas även i artikeln att ”många av de växande friskolekoncernerna ägs av personer med erfarenhet från politiskt arbete, som tjänstemän eller som förtroendevalda.” I artikeln som är publicerad den 5 januari står följande ”Kunskapsskolan, Watma Education, Raoul Wallenbergskolan, Viljaskolan, Cedergrenska, Aprendere och IES är sju exempel på skolkoncerner, där politiker som skolägare och politiker som beslutsfattare skapat möjligheter att växa.”

Att politiker har en annan uppfattning än tjänstemän torde inte heller tillhöra ovanligheterna, oavsett om det handlar om skola eller andra områden.

Det är en elegant bildsättning som görs genom dessa urval i artiklarna, men bevisar exemplen att fd politiker som ägare är överrepresenterade bland skolägare i Sverige? Knappast.

Låt mig utgå ifrån den sammanställning som finns i Fakta om friskolor av landets största friskolehuvudmän. Här saknas Cedergrenska, som numera är noterat på Firth North och Aprendere, något som kommer att åtgärdas vid uppdateringen. Av de 18 större friskolehuvudmän som finns i Sverige är 3 börsnoterade. Jag kan ju inte svära på att någon politiker inte äger aktier i dessa men…. Av de övriga 15 så är 2 personalägda, 11 privatägda och 2 stiftelseägda. Av de privatägda är det minst 4 som är familjeägda. Vid sidan om dessa 18, som ju finns redovisade för att de tillhör de större verksamheterna med fler än 5 skolenheter, finns över 500 ytterligare aktörer inom – grund- och gymnasieskoleområdet.

Påståendet att fd politiker är överrepresenterade som skolägare håller inte vid en närmare granskning. Däremot finns det, som Larsson konstaterar, personer med en bakgrund från politiken som är verksamma i friskolor. Ett fåtal är ägare. Däremot är det en extensiv tolkning av begreppet politiker att införliva Peje Emilsson, vars företag firade 50 års jubileum 2021 och som verkat som entreprenörer i över 50 år, eller i över 20 år som i fallet Anders Hultin och Hans Bergström som enligt Wikipedia var engagerad i folkpartiets ungdomsförbund i början av 1970-talet, dvs för 50 år sedan.

Viljaskolan, som är ett ytterligare exempel, som startade sin första skola HT 2021 har visserligen Patrick Gladh som ägare. En socialdemokrat som jobbat inom skolvärlden som bl a rektor under 10 år och i skolvärlden under i princip hela sitt vuxna liv men som, när  han startade en friskola som drivs i form av ett AB tvingades lämna sina uppdrag i Göteborgs kommun. Per-Egon Johansson startade Raoul Wallenbergskolan 2006, 11 år efter det att han lämnat som statssekreterare i Bildt-regeringen.

Ska en person för alltid vara förhindrad från att äga en friskola bara för att hen någon gång i livet har haft ett politiskt uppdrag?

Med detta sagt så vill jag hålla med Marcus Larsson i ett avseende. Han påpekar att det har blivit näst intill omöjligt får små aktörer att starta friskola. Det är något som jag bloggade om för nästan exakt ett år sedan. Detta är en effekt av den lagstiftning som drevs fram av bl a förre utbildningsministern Fridolin. Vi varnade då för att effekten av den nya ägar- och ledningsprövningen skulle bli att bara större, redan etablerade aktörer, skulle få möjlighet att växa. Det ser vi nu också ske. Därtill leder denna lagstiftning till, i kombination med den mycket hätska jaken på friskolor som skett under senare år, att de mindre friskolor som startade för ca 25-30 år sedan och som nu står inför generationsskiften också står inför valet att antingen lägga ner verksamheten eller att sälja till en stor redan etablerad aktör. För med den osäkerhet som rådet kring friskolornas framtid så finns det inga andra som är beredda att ta den ekonomiska risk som det innebär att i dagsläget köpa en liten friskola.

Den mycket tuffare ägar- och ledningsprövningen driver också på denna utveckling. Det ställs mycket hårdare krav för att driva en friskola idag, oavsett storlek, än för bara 10 år sedan. Skolinspektionen genomför nu successiv ägar- och ledningsprövning av alla tillståndshavare. De som inte lever upp till kraven för att få fortsatt tillstånd har alternativen att hittar personer som kan leva upp till Skolinspektionens krav, att lägga ner verksamheten eller sälja till en annan friskolehuvudman.

Så nog spelar politiken roll, men inte på det sätt som Marcus Larsson hävdar.

/

Ett påstående som ofta framförs i skoldebatten är att det är orimligt att skolpengen är samma för en ”lätt elev” som för en elev som har en tuffare bakgrund. Påståendet är ytterligare ett exempel på hur friskoledebatten ofta baseras på att människor inte känner till hur systemet fungerar. Det finns skäl att förklara hur det faktiskt fungerar.

För bilden att skolpengen är densamma för elever med olika förhållanden stämmer inte. Med detta sagt så vill jag, innan jag går vidare, understryka att det finns problem i dagens system, problem som innebär att de elever som har särskilda behov inte får det stöd som de behöver i form av tilläggsbelopp. Men det får jag återkomma till i ett annat blogginlägg.

Skolverket hanterar ett statsbidrag som döpts till ”Likvärdighetsbidraget”. Det infördes för några år sedan och för 2021 uppgår det till 6 230 000 000 kronor. Det fördelas proportionerligt till landets skolhuvudmän, friskolor såväl som kommuner, och är baserat på ett av SCB beräknat index och respektive huvudmans elevantal.

Det index som SCB tagit fram utgår från socioekonomiska faktorer som:

• • vårdnadshavarnas utbildningsnivå
• • året när eleven invandrade till Sverige
• • vårdnadshavarens inkomst
• • elevens kön
• • ekonomiskt bistånd till vårdnadshavare
• • om eleven är folkbokförd på samma adress som båda vårdnadshavarna
• • antal syskon som är folkbokförda i hemmet
• • socioekonomisk status på bostadsområdet där eleven är folkbokförd

 

Modellen baseras på att elevens förutsättningar att få gymnasiebehörighet påverkas av dessa socioekonomiska faktorer. En skola som har en hög andel av elever med dessa bakgrundsfaktorer får därmed ett högre bidrag per elev än en skola som presumeras få en lägre andel obehöriga beräknad på dessa bakgrundsfaktorer. Skolhuvudmännen ska beskriva hur de avser att använda bidraget.

Bidragsramarna för 2021 baseras på huvudmannens genomsnittliga elevantal åren 2017, 2018 och 2019. Elevantalet har samlats in av SCB. Systemet innebär att varje skolenhet får ett eget index och utifrån detta delas bidraget ut.

Av Skolverkets redovisning framgår att de största bidragstagarna är följande skolhuvudmän, antal skolenheter inom parantes

Stockholm ca 328,9 Mkr (141)

Göteborg ca 258,3 Mkr (172)

Malmö ca 223,2 Mkr (77)

Uppsala ca 102,1 Mkr (58)

Örebro ca 82,5 Mkr (55)

Friskolor

Internationella engelska skolan ca 103,1 Mkr (36)

Pysslingen ca 40,8 Mkr (45)

Kunskapsskolan ca 36,8 Mkr (29)

Vittraskolorna ca 35,2 Mkr (23)

Fördelningen baserat på index är ju i sig en intressant information om skolhuvudmännens elevsammansättning och den finns även presenterad på skolenhetsnivå på Skolverkets webb.

Till detta ska sedan också läggas det faktum att många kommuner har socioekonomiska bakgrundsfaktorer som påverkar den kommunala skolpengen. Hur den beräkningen sker skiljer sig åt men föräldrars utbildningsnivå, barnets kön samt svensk eller utländsk bakgrund finns med i de flesta socioekonomiska bakgrundsfaktorerna. Läs mer om hur det fungerar här på SKRs hemsida.

Sedan är det en helt annan sak HUR dessa extra resurser används hos respektive skolhuvudman.

Skolforskningen visar att hur arbetet är organiserat och hur man jobbar med det systematiska kvalitetsarbetet spelar roll. Som Skolinspektionen konstaterar i sin granskning av skolhuvudmännens kvalitetsarbete ”Skolinspektionen ser samtidigt att det finns skolor med många elever från hem med svagare studiebakgrund som har ett starkt kvalitetsarbete, hög kvalitet i undervisningen och ett gott stöd till elever. Detta är en viktig aspekt.”

Skolverkets gd Peter Fredriksson har till och med i en intervju i anslutning till sin utnämning påpekat att mer resurser kan skälpa snarare än hjälpa. Det var visserligen innan han fick uppdraget att som Skolverkets gd fördela likvärdighetsbidraget, men samtidigt är det min gissning att han vidhåller det. För den som uttalar sig på detta sätt i anslutning till att Sveriges Pisa-resultat blev offentliga i december 2019 är förmodligen också medveten om att HUR resurserna används också är avgörande för att en skola kan leverera ett framgångsrikt resultat. ”Däremot vet vi vilka kvaliteter som behövs för att nå goda resultat. Det handlar om att ha koll på elevers lärande, säkra arbetsron med tydliga regler och rutiner, fokusera på skolans kunskapsuppdrag och ha höga förväntningar på både elever och lärare.”

Låt mig sammanfatta;

1. Den kommunala skolpengen skiljer sig beroende på elevens bakgrund. Skolor i utanförskapsområden får betydligt högre skolpeng. 

2. Likvärdighet måste innebära att elever med lika bakgrund ska få lika skolpeng oavsett om hen väljer en kommunal eller fristående skola.

3. Det statliga likvärdighetsbidraget innebär ytterligare extra bidrag till de skolor som har elever med en bakgrund som gör att det befaras att gymnasiebehörighet inte nås.

Jag hoppas att regeringen ser till att det sker följeforskning av dessa enorma statsbidrag. För visst är det intressant att få reda på om miljarderna får avsedd effekt. Och dessutom är det intressant att ta reda på vilka effekter som bidraget får för de elever som kommer från välutbildade familjer men som trots detta har problem. Får dessa elever det stöd som de behöver i detta system, som anser att de är predestinerade att klara sig utmärkt genom grundskolan? Bidrar bidraget till att fler elever med tuff bakgrund faktiskt klarar att få behörighet till gymnasiet? 

Svaret på frågan i rubriken är helt klart ett nej.

SvD publicerar idag ett utdrag ur Marcus Larssons bok ”De expansiva”. Rubriken till artikeln är ”Politiker slår mynt av egna skolbeslut”.

”Det var ju engagerade rektorer och lärare som skulle starta skolor – inte politiker. Ändå är före detta politiker överrepresenterade bland skolägare.”,  så inleds denna artikel, Bestickande och provocerande, om det vore sant.

Som bevis för denna tes nämns några personers namn i artikeln. Tre är kopplade till Kunskapsskolan, varav en är utbildad lärare och en sitter i Kunskapsskolans styrelse sedan 2020 (det år som Kunskapsskolan fyllde 20 år) och den andra är Anders Hultin som har varit aktiv inom skolvärlden, i Sverige såväl som utomlands, sedan 1999. Och han var dessutom initiativtagare till Friskolornas riksförbund, som bildades 1995, efter det att Hultin lämnat uppdraget som politiskt sakkunnig i utbildningsdepartementet under Bildtregeringen. Han har mig veterligen inte varit politiskt förtroendevald. Däremot är han, precis som Peje Emilsson, entreprenör inom välfärdsområdet.

Det är alltså två friskolor som används som grund för påståendet i rubriken. Två av de, enligt Skolverket totalt 4.100 fristående för-, grund- och gymnasieskolor som finns registrerade, är inte särskilt imponerande belägg för Larssons påstående.

Jag bloggade nyligen och påminde om vår serie Sveriges skolpionjärer, 18 personer som startat friskola. Sanningen är ju att de flesta som startat friskolor just har en bakgrund från skolans värld. Det är lärare och rektorer som vill förverkliga sin ide´ om hur en skola kan utvecklas. Det räcker med att granska de 18-20 största friskolorna i landet för att inse det. De som påstår något annat har en egen agenda, ett försök att bildsätta någon slags konspirationsteori som inte har grund i verkligheten.

Det är förvånande att SvD ger utrymme för denna konspirationsteori. Men allt som handlar om att svartmåla friskolor verkar få utrymme i media i dessa tider. Det verkar dock inte påverka föräldrar och elever, som i allt högre utsträckning väljer friskolor.

/