Ett av de märkligaste påståendena i debatten om friskolor är att det har blivit för stora aktörer, och inte bara små verksamheter ”så som det var tänkt från början”. Friskolereformen genomfördes för snart 30 år sedan och det är nog sant att det inte var många som då förutsåg hur denna bransch skulle utvecklas. Men är det rimligt att skolhuvudmännens storlek är en invändning mot friskolereformen? Borde inte kvalitet vara måttstocken? Alla branscher utvecklas om det finns en efterfrågan, även en bransch som är så begränsad av regelverk som friskolornas.
Det är märkligt att kritiken att friskolehuvudmännen har blivit för stora framförs utan att kritikerna över huvud taget reflekterar över varför det blivit så. Det finns många skäl, förutom det uppenbara att många vill ha en plats för sitt barn i en friskola, till varför vi ser denna utveckling av friskolebranschen. Jag tänkte nämna två, som hänger ihop.
- Det finns ingen fri etableringsrätt för friskolor
Det hävdas ofta i debatten att det råder fri etablering för friskolor. Det är inte sant. Det krävs tillstånd för att starta en friskola. Ett tillstånd som utfördas av Skolinspektionen och villkoren för tillståndet har skärpts, senast i och med den ägar- och ledningsprövning som gäller sedan 1 januari 2019. Du måste också visa att du har ett elevunderlag och därmed en långsiktigt hållbar ekonomi. Med hållbar ekonomi menas att det finns ekonomiska marginaler i verksamheten, dvs överskott. Den som ansöker om att starta skola måste således investera en hel del i verksamheten redan innan det finns en enda elev på plats. Det är långt ifrån alla som har de ekonomiska förutsättningarna. De skärpta kraven för att få tillstånd har påverkat intresset för att starta friskola. Dvs politiska beslut har höjt tröskeln vilket framförallt påverkat mindre aktörer. Det framgår tydligt av Skolinspektionens statistik, här beslut tillstånd 2019/2020
2. Generationsskiften
Det är ett antal friskolehuvudmän som har drivit sin verksamhet under många år. Jag känner flera som nu är i pensionsåldern och som därmed börjat att fundera på hur verksamheten ska kunna drivas vidare framöver med andra ägare. Som jag beskrivit ovan så har det blivit tuffare att få tillstånd att driva friskola. Det gör att det är få som inte redan är etablerade friskolehuvudmän som vågar ta risken att ta över en friskola. Debatten om villkoren för friskolor spelar också roll. Återstår då alternativen att antingen lägga ner verksamheten eller att överlåta till en redan etablerad friskolehuvudman. Eftersom de flesta vill se att den verksamhet som man byggt upp ska leva vidare så väljer de att överlåta verksamheten till en redan etablerad friskolehuvudman. Därmed kan skolan fortsätta ett erbjuda ortens familjer skolplatser, även om det nu är en större skolhuvudman som står för verksamheten. Även i dessa fall spelar den förändrade lagstiftningen roll. Tuffare krav på de som är i ledande befattningar och ägarrepresentanter gör det också svårare för små aktörer att leva upp till villkoren för tillstånd.
Regelverket spelar faktiskt roll
Att kritisera utvecklingen mot allt större koncentration på friskoleområdet utan att över huvudtaget analysera hur villkoren att driva verksamhet har förändrats är inte särskilt seriöst. Runt hörnet väntar också, gissar jag, tuffare krav på elevhälsa, bibliotek mm. Det finns i vart fall utredningar på dessa områden. De som vill värna om små friskolor måste inse att det inte går att ställa samma krav på bemanning mm som för kommunala verksamheter. Vill man värna om små friskolor måste det vara kvalitetskrav som är måttstocken.
För hur lagstiftningen är utformad spelar roll, den påverkar utvecklingen i alla branscher, utbildning är inget undantag. Ju mer regelverket bygger på HUR verksamheten ska bedrivas istället för VILKET resultat som ska levereras, desto tuffare kommer det att bli för de små aktörerna.
/