År: 2022

Läser tidskriften Skolporten och fastnar där på en intressant artikel om en ny avhandling med rubriken ”Mellan policy och praktik: En studie om nyanlända elevers pedagogiska och sociala inkludering i skolan”. Den är skriven av Denis Tajic och han har gjort observationsstudier på två grundskolor och därmed undersökt hur formella och informella strukturer påverkar nyanlända elevers sociala och pedagogiska inkludering.

Han menar att många skolor behandlar nyanlända elever som en homogen grupp. Detta är något som också Skolinspektionen har konstaterat i flera av sina granskningsrapporter avseende hur skolor tar emot nyanlända elever. Tajic påpekar att implementering av nationella policyåtgärder görs utifrån en kollektiv ansats – lika för alla – i stället för att utgå från elevernas individuella behov. Man kan undra om debatten om likvärdig skola spökar i detta sammanhang. Även om läroplanen faktiskt påpekar att likvärdighet innebär att man ska utgå ifrån den enskilda individens behov – och att det då måste bli olika – så uppfattas ofta begreppet likvärdighet i debatten som allt ska vara lika.

Effekterna av oförmågan av att se individen i kollektivet innebär att eleverna riskerar att inte komma till sin rätt. Men det finns goda exempel att lära av. I intervjun lyfter Denis Tajic fram den syn en skola som kunde peka på en lyckad inkludering har – de såg de nyanlända eleverna som en tillgång, inte bara som elever som har behov av stöd. I mina öron låter det som en parallell till den forskning som talar om vikten av att ha höga förväntningar på alla elever, oavsett bakgrund. Således borde detta förhållningssätt inte vara en nyhet för någon. Han konstaterar också att framgången även ligger i att skolorna jobbade målmedvetet med såväl social som fysisk inkludering. Skolan har helt enkelt en genomtänkt strategi kring hur man ska jobba med inkludering.

Skolinspektionen har gjort ett flertal granskningar när det gäller mottagandet av nyanlända elever. Den som kom 2017 visade på en del förbättringar jämfört med den som gjordes 2009. Men mycket av det som man tar upp i rapporten 2017 återfinns i Denis Tajics avhandling. Detta visar ju hur viktigt det är att lära av de som är framgångsrika. I rapporten från 2017 konstaterade Skolinspektionen bland annat att:

• Även om inledande bedömningar genomförs med Skolverkets kartläggningsmaterial bedöms nyanlända elevers ämneskunskaper i låg utsträckning. Det leder till att det ofta saknas tillräckliga underlag för att planera undervisningen för nyanlända elever, och att huvudmännen och rektorerna organiserar undervisningen för nyanlända elever genom generella lösningar i stället för individuella, till exempel genom att samma ämnen tas bort för alla.
• Flertalet av huvudmännen följer inte upp mottagandet av nyanlända på ett bra sätt. Frågor om hur huvudmännens val av organisation påverkar de nyanlända elevernas möjligheter att snabbt få undervisning, och att undervisningen är individanpassad, ställs mycket sällan i huvudmännens uppföljning.

De skriver också följande i sin kommentar till nämnda rapport från 2017:

”För att säkra en god kvalitet på utbildningen för nyanlända elever krävs att den ingår i huvudmannens och skolans systematiska kvalitetsarbete. Det är centralt med en tydlig roll- och ansvarsfördelning där var och en utifrån sin roll och sitt uppdrag tar ett gemensamt ansvar för att utveckla verksamheten. För att utbildningen och undervisningen för nyanlända elever ska kunna utgå från deras specifika behov är det också viktigt att en inledande bedömning av elevernas kunskaper görs. Från januari 2016 är det reglerat i skollagen att en nyanländ elevs kunskaper ska bedömas om det inte är uppenbart onödigt.”

Tajics avhandling bygger på studier genomförda under 2018/19. Hans avhandling visar med all tydlighet att det som regleras i skollagen sedan 2016 inte efterlevs.

Han har en förhoppning om att ”….att avhandlingen kan bidra till att sätta nyanlända elevers individuella behov i fokus”. En förhoppning som är lätt att instämma i. Jag skulle vilja lägga till ytterligare förhoppningar i form av att lära av de skolor som är framgångsrika och förhoppningen att insikten om vikten av att sätta individuella elevers behov i fokus ska gälla alla elever.

För även om naturligtvis nyanlända elever särskiljer sig på många sätt från elever som är födda och uppvuxna i Sverige så menar jag att många av de problem som syns i dagens skola bottnar i tron att ”one size fits all”. Så är det inte. Och frågan är om svensk skola någonsin har haft en mer utmanande uppgift än dagens. Men den mångfald av olika behov som finns bland alla elever.

I år har vi firat 30 år med friskolereformen. Med tanke på debatten som pågår kanske det verkar konstigt att skära upp tårta och fira. Men bortom det enögda och onyanserade samtalet om friskolornas roll i samhället har faktiskt friskolorna bidragit till oerhört mycket innovation på skolområdet och till betydligt bättre skolor över lag. Tack vare friskolorna har även kommunala skolor i Sverige blivit bättre på att förmedla kunskap – och dessutom till lägre kostnad. Det är faktiskt en anledning att fira reformen som sjösattes för 30 år sedan.

Och det har vi alltså gjort med besked under året som gått. Vi har försökt att lämna ett bidrag till det viktiga samtalet om skolutveckling (som på grund av det ensidiga fokuset på friskolor och deras vinster tyvärr handlat om fel saker, eller rättare sagt: det har knappt pågått alls). Under våren och hösten 2022 har vi besökt elva skolor från Östersund i norr till Lund i söder för att se tillbaka på 30 års friskolehistoria (egentligen närmare 200 års friskolehistoria, men det återkommer jag till alldeles strax), men framför allt för att diskutera hur svensk skola i stort kan utvecklas ännu mer under de närmaste åren.

Ett stort och hjärtligt tack till alla de skolor som upplåtit sina lokaler, som raggat kunniga och engagerade namn till högintressanta panelsamtal, vars elever och rektorer bjudit på insikter och musik och som bjudit på kaffe och fika! Dessa fantastiska skolor är, i tur och ordning: Fridaskolan i Kvillebäcken, Göteborg, Internationella Engelska Skolan i Helsingborg, Kunskapsskolan i Västerås, Klara Teoretiska gymnasium i Sundsvall, Hudikgymnasiet i Hudiksvall, Pops Academy Karl Johan i Örebro, Innovitaskolan i Falun, Kunskapsskolan i Uppsala, Kunskapsskolan i Lund, Internationella Engelska Skolan i Östersund och slutligen Lärande Grundskola Östra i Norrköping. Otroliga skolledare och rektorer, fantastiska elever och ett omisskännligt engagemang för skolutveckling och för sina respektive verksamheter! Ni är verkligen beundransvärda!

Och vilka samtal och insikter som panelisterna har bjudit på!

Med på alla skolor (i egen hög person eller annars genom en förinspelad film) har skriftställaren Anders Johnson varit. Anders har skrivit en lysande bok på vårt uppdrag som heter ”Ett fönster öppnades …” och handlar om friskolornas historia nästan 200 år tillbaka i tiden (läs mer om boken här – och beställ den som julklapp åt dig själv eller någon du gillar). I varje ny stad har Anders Johnson, genom att grotta ner sig i arkiven, lyckats hitta lokala exempel på kvinnliga friskolepionjärer som drev privata skolor långt innan friskolereformen såg dagens ljus. I Uppsala berättade han om Jane Miller Thengberg, som grundade Klosterskolan redan 1855. I Lund gav han utrymme åt pedagogen Anna Rönström som grundade Elementarskolan i Lund för flickor (Rönströmska) 1871. I Östersund presenterade Anders Alma Renborg, föreståndarinna för Östersunds Elementärläroverk, grundat 1894. Och i Norrköping lyfte han barnomsorgspionjärerna och systrarna Ellen och Maria Moberg som 1899 startade en kindergarten, efter tysk modell, i sitt hem.

Med oss på två orter – Falun och Norrköping – hade vi också Widar Andersson, politisk redaktör på Folkbladet, tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna och friskolepionjär också han. Widar tryckte i Falun på att den stora utmaningen för svensk skola är alla de elever som lämnar skolan utan fullständiga betyg och utan de kunskaper som skolan ska ha gett dem. Han menar att vi framåt måste hitta metoder och modeller för att nå dessa barn med skolans uppdrag. I Norrköping var Widars budskap – ytligt sett lite motsägelsefullt jämfört med det första: ”Stå still i båten och förändra inte så mycket.” Men med detta menar Widar förstås bara att skolan inte ska hoppa på alla tänkbara trender, utan stå fast förankrad i sitt kunskapsuppdrag och använda sig av de väl beprövade metoder som utvecklats under hundratals år.

I Lund uppmanade den kände moderaten Rasmus Törnblom, vice ordförande i kommunstyrelsen i Lund, oss friskolefolk att hitta vår tids Anna Whitlock, friskolepionjären som Anders Johnson lyft vid varje framträdande.

I Örebro pratade Katarina Pietrzak från RISE om att vi behöver vidga perspektiven på skolan till livslångt lärande om vi ska bygga ett system för utbildning som håller hela vägen.

I Uppsala diskuterade panelen lärarbristen, privatisering av lärarutbildningen, lärarprofessionens självständighet och betygsinflationen.

Marina Malmqvist, vd på Lärande grundskolor, tyckte i Norrköping att skolan behöver öka takten för att ligga i en allt mer snabbföränderlig tid och konstaterade att konkurrens sporrar kvalitet och utveckling.

I Östersund konstaterade Anna Sörelius Nordenborg, vd på Internationella Engelska Skolan, att näringslivet ofta efterfrågar en IES-etablering på orter där företag ska etablera sig – till exempel när Northvolt skulle bygga batterifabrik i Skellefteå.

Och i samma panel deltog också Joel Nordkvist, gruppledare för Moderaterna i Östersund och tidigare ordförande i utbildningsnämnden, som fick avsluta med en klok insikt som man kan önska att fler politiker kunde drabbas av:
– Politiker har en tendens att vilja vara inne och peta i saker, trots att det inte alltid behövs. ”If it ain’t broken, don’t fix it”.

Så kan ett samtal om skolan också gå till. Med fokus på kunskap, framtiden och de verkliga utmaningarna. För Sveriges skull – och inte minst våra ungas skull – hoppas jag att diskussionen framöver kan handla mer om dessa saker, och mindre om det som är ovidkommande. Vi behöver lösa knutarna i skoldebatten och ta oss an utmaningarna tillsammans: friskolor och kommunala skolor, politiker från alla partier. Bara så kan de närmaste trettio åren bli en verklig renässans för svensk skola.

Återigen: ett stort, stort tack till alla skolor som gjort Friskoleveckan, som vi kallat vår turné, möjlig! Tack också till Annika Renestam, som projektlett Friskoleveckan och kuskat land och rike runt för att förverkliga alla dessa viktiga samtal om skolans framtid!

Tillsammans kan vi göra skillnad!

 

I tisdags höll vi i ett frukostseminarium om betygssystemet. Vi har länge sagt att betygssystemet måste kvalitetssäkras för att komma till rätta med glädjebetyg. Framför allt behöver vi tydliggöra kriterierna för olika betygsnivåer.

Med detta i bakhuvudet bjöd vi in företrädare för Riksrevisionen, som skrivit en rapport om likvärdig betygssättning, Skolverket som också de har utrett frågan och landat i några skarpa förslag samt riksdagspolitiker från utbildningsutskottet. Detta i hopp om att äntligen kunna komma framåt i frågan.

Glädjande att så många ville komma hit till Näringslivets hus och lyssna – och dessutom var många med via länk. Betygen engagerar!

Riksrevisionens Krister Sund redogjorde för att staten har misslyckats i sin ambition med att öka likvärdigheten i betygssättningen. Avvikelserna mellan nationella prov och slutbetyg är på skolnivå störst bland elever som blev underkända i matematik och svenska. Betygen är högre i ämnen utan prov, som hemkunskap. Riksrevisionens bedömning är att lagstiftningen är otydlig för lärare. Skolinspektionen får också hemläxa av Riksrevisionen, som menar att de behöver bli bättre på att följa upp efter kontroller.

Betygsexperten Per Måhl höll inte helt med. Han menar att det mycket riktigt finns ett stort problem med betygens kunskapsmässiga koppling som är ”obefintlig”. Men det problemet har funnits sedan 1980-talet – det vill säga på den tiden vi hade ett relativt betygssystem. Det hänger, enligt Måhl, ihop med synen på undervisning och lärarens roll som mentorer i stället för starka ämneslärare. Dessutom ska alla lärare undervisa individuellt med ”25 kursplaner per klass i stället för en”. ”Att försöka implementera någon form av likvärdighet i ett skolsystem som ser ut så här, det är fullständigt omöjligt”, säger Per Måhl och: ”Vi har varit ett dåligt land i 40 år.”

Anders Auer och Hannes Theander pratade om Skolverkets rapport om betygen. Skolverket delar Riksrevisionens problembild och ”precis som Per är inne på är det viktigt att betygen blir rättvisande utifrån kursplanerna”, sa Hannes Theander. Skolverket menar att problemet beror på systemet, inte på lärarnas kompetens. De presenterade Skolverkets modeller som de menar är bättre på att hantera problemet än dagens system. Myndigheten har utvärderat fyra olika betygsmodeller: Examensprovsmodellen, Direktstyrningsmodellen, Sammanvägningsmodellen och Modereringsmodellen. Den sistnämnda ger enligt verket bäst utfall och bygger på att lärarna på skolan tillsammans bedömer och betygsätter elevernas kunskaper. Eleverna skriver sedan ett nationellt slutprov som bedöms centralt av ett oberoende bedömarlag. Den avlastar lärarna och kräver ingen kontroll eftersom den heller inte skapar några incitament att låta det gå inflation i betygen.

Utbildningsutskottets ordförande, Fredrik Malm (L), bekräftade att vi har slitit med de här frågeställningarna under väldigt lång tid. En del elever har fått för låga betyg också, menade Malm.

”Vi måste höja kunskapsresultaten generellt i svensk skola”, sa Liberalernas utbildningspolitiske talesperson som också vill ha inträdesprov på högskoleutbildningar för att bekämpa glädjebetyg.

Moderaternas utbildningspolitiska talesperson, Josefin Malmqvist, menade att vi behöver hitta ett sätt att mäta utbildningskvalitet i Sverige. ”Det är viktigt för elevers och föräldrars möjlighet att välja.”

Mathias Bengtsson från Kristdemokraterna tycker att Skolverkets moderingsmodell låter intressant. På Mathias egen kommunala gymnasieskola blev 90 procent i en årskurs underkända på nationella proven i matematik, men 80 procent blev ändå godkända i slutbetygen. ”Det fanns press från rektorerna på lärarna att höja betygen.”

”Oavsett vad vi hittar på kommer vi ha någon form av diskussion om likvärdighet i betygssystemet. Jag är skeptisk till modeller.” Det sa Sverigedemokraternas representant, Patrick Reslow. Som också efterlyste mer fokus på kunskaper.

Åsa Westlund från Socialdemokraterna, vice ordförande i utbildningsutskottet, tycker däremot att Skolverkets modell är intressant och vill låta lärarna jobba mer som lärare i stället för att hålla på så mycket med bedömning. Westlund hänvisade också till rapporter om att friskolor sätter högre betyg som konkurrensmedel. Och nämnde Kunskapsskolan och Internationella Engelska Skolan som exempel på friskolor som sätter glädjebetyg, vilket motsägs av en mycket intressant rapport från IES som släpptes samma dag som vårt seminarium!

Louise Ankarcrona, friskolepionjär från stiftelsen Viktor Rydbergs skolor, som satt i publiken, höll med Fredrik Malm om att man borde införa inträdesprov för högre studier, vilket skulle avdramatisera betygen och minska stressen för eleverna.

Slutligen fick Per Måhl avrunda med en kommentar. Han håller med om att vi har ett ”stort problem”, men det är enligt Måhl i första hand elevernas kunskapsstandard. ”25 procent har inget slutbetyg när de är 20 år.” ”Betyg har pedagogiska effekter och kunskapsrelaterade bedömningar leder till att elever lär sig mer än så kallade rangordningar – och så hör vi här att några vill införa rangordningssystem. Skolforskning över hela världen säger att det kommer leda till att fler inte klarar gymnasiet. Det får fruktansvärt destruktiva effekter.”

I stället vill Per Måhl utgå från den skollag vi har. ”Det går. Jag kanske låter dyster, men det går att lösa.” Vi ska, enligt Per Måhl, ”absolut inte byta betygssystem”. Vi behöver i stället få den nuvarande skollagen att fungera. ”Den är alldeles tillräcklig.” Skolverkets senaste allmänna råd från i juni är också väldigt bra, menar betygsexperten. ”Det har inte alltid varit så.” Måhl lyfter också en granskning Skolverket gjorde 2011 som utmärkt: ”Men ingenting som står i den granskningen är gjort.”

Stort tack till alla medverkande för ett fantastiskt intressant och – trots en del dystra tongångar emellanåt – hoppfullt seminiarum om betygssystemet. Tusen tack också till Cecilia Garme, som gjorde ett strålande jobb med att moderera samtalen!

Min egen slutsats är följande: Vi har aldrig haft ett helt rättvist och likvärdigt betygssystem, och kanske får vi inte heller det. Men det kan bli mycket, mycket bättre än i dag! Låt oss nu tillsammans jobba för att det också blir så.

Se hela betygsseminariet här:

 

 

 

 

 

Att gå ut gymnasiet ger unga ett kvitto på att de är redo för vuxenlivet. Vi vet att det inte finns någon faktor som är lika viktig för att det framtida yrkeslivet ska kunna påbörjas.

Omvänt är det oftast en hård dom att inte gå ut gymnasiet med fullständiga betyg. Det riskerar att bli en biljett till utanförskap.

I dag har Friskolornas riksförbund släppt en rapport – med den möjligtvis lite torra titeln Behörighet till gymnasiet. Men innehållet är sprängstoff och borde rimligtvis skaka om  Sverige.

113 skolor i katastrofläge

Med hjälp av Skolverkets officiella statistik, som kom för två månader sedan, kan vi visa att 15 procent av landets elever inte når gymnasiebehörighet. Det rör sig om 18 000 ungdomar som riskerar att slås ut från arbetsmarknaden redan innan de börjat på sitt första jobb. Detta är en nyhet som nog många känner till trots allt. Men det som också framgår av rapporten, som Annika Westh har skrivit åt oss, är att det är hela 113 skolor med kommunal huvudman runt om i landet där 30 procent eller fler av de som slutade åk 9 i våras gjorde det utan gymnasiebehörighet.

Ingen bryr sig?

Statistiken är tydlig och skrämmande – många ungdomar riskerar att dömas till utanförskap. Detta pågår år efter år. Att så många högstadieskolor runt om i landet inte förmår ge sina elever den framtid de förtjänar är ett underbetyg för likvärdigheten i svensk skola.

Att vi i nästan två månader försökt att få ut den här rapporten till media utan att någon nappat är ett underbetyg för det offentliga samtalet om skolan. Ingen verkar bry sig om det som rimligen är svensk skolas stora problem.

Finns goda exempel

En tröst i sammanhanget är dock just att alla kommuner och alla skolor inte är lika dåliga. Rapporten Behörighet till gymnasiet visar att till exempel Falun tycks ha en god skolkultur – där klarar sig elever i kommunala och fristående skolor ungefär lika bra. Det betyder med stor sannolikhet att en god skolkultur kan göra stor skillnad. Det handlar om ledarskap och organisation, snarare än om ekonomiska resurser, elevsammansättning och andra faktorer som ges stort utrymme i skoldebatten.

Slående är till exempel skillnaderna mellan Stockholm och Göteborg. Göteborg har 15 skolor med kommunal huvudman som uppvisar mer än 30 procent icke behöriga till gymnasiet. Det kan jämföras med att det i Stockholm endast är fyra skolor som uppvisar mer än 30 procent icke behöriga. Detta trots att 2536 fler elever gick ut en kommunal grundskola i Stockholm i år.

Utslagningsmaskiner

Med all önskvärd tydlighet ser vi även ett annat mönster utkristalliseras i rapporten: Friskolor är inte problemet.

För att komma till rätta med de stora problem svensk skola har måste vi se sanningen i vitögat. Det är bara att titta på siffrorna. Alldeles för många skolor och kommuner runt om i landet uppvisar resultat under all kritik. Dessa skolor är utslagningsmaskiner, inte lärdomssäten.

Rapporten visar att flera av landets större kommunala huvudmän har skolor där mer än varannan elev saknar behörighet till gymnasiet.

Skolverkets statistik döljer problem

Behörighet till gymnasiet tydliggör också en annan intressant aspekt. Den bygger som sagt på offentlig statistik. Men det krävs en förståelse för hur den kan analyseras för att få fram information som ger den bild som vi nu kan visa. Allt finns där på Skolverkets hemsida, men inte beskrivet på detta sätt. Vi har därför valt att låta göra denna analys eftersom vi anser att  skolfrågorna är viktiga. Men det är inte så det ska gå till.

Vi har inte tagit fram denna rapport för att slå statistiken i huvudet på kommunala skolhuvudmän. Vi har tagit fram den för att alla ska få en bild av att vi har ett gemensamt problem, oavsett huvudman. Detta är utmaningar i skolans värld som vi måste lösa tillsammans. Och då behöver vi också ha ett rimligt och lättillgängligt underlag.

Vill vara en positiv kraft

Förhoppningsvis finns det många runt om i landet, som till skillnad från ledande medieföreträdare, anser att detta är en viktig fråga. För då kan vår sammanställning leda till en konstruktiv debatt om hur den sorgliga kunskapsutvecklingen kan vändas. Friskolorna medverkar gärna som en positiv kraft för att lyfta svensk skola.

Läs rapporten Behörighet till gymnasiet här.

I år firar vi att friskolereformen fyller 30 år.

Tack vare våra medlemmar runt om i landet har vi kunnat resa land och rike runt under våren och hösten under temanamnet Friskoleveckan. De har upplåtit sina skolor så att vi tillsammans har kunnat bjuda in till i panelsamtal på såväl stora som små friskolor, från Östersund till Lund.

Och då har vi tagit med oss skriftställaren och näringslivshistorikern Anders Johnson för att prata om boken han har varit med och skrivit på vårt uppdrag:

”Ett fönster öppnades …” (Förlaget Näringslivshistoria, 2022). Boken handlar om friskolornas långa historia. För i år är det just friskolereformen som fyller 30 år. Den första friskolan öppnade redan 1786 i Göteborg – Societetsskolan hette den.

Anders Johnson påpekar i boken att det offentliga skolmonopolet i Sverige är en 25-årig parentes i skol-Sveriges historia. Fram till början av 1960-talet fanns de privata flick- och samskolorna kvar innan de försvann eller övergick i statlig drift. Då hade de i ungefär 150 år varit ledande pionjärer inom utbildningsområdet. Det var de privata flickskolorna som först släppte in tjejer i klassrummen och gav dem en fullvärdig utbildning och hundra år innan de offentliga skolorna blev konfessionslösa fanns det privata samskolor som inte prackade på eleverna en särskild religion.

De historiska friskolorna drevs ofta av kvinnliga eldsjälar och aktivister som även spelade en stor roll för rösträttsrörelsen och demokratiseringen av Sverige. En av dem – som Anders Johnson särskilt lyfter fram – är Anna Whitlock, för en yngre publik mer känd som Dagmar Friman i teveserien ”Fröken Frimans krig”, en rollfigur som bygger på friskolepionjären och den liberala rösträttskämpen Anna Whitlock.

Titta gärna, eller lyssna via friskolepodden,  på min intervju med Anders Johnson för att lära dig mer om inte bara friskolornas historia, utan kanske också något om deras framtid …

Och beställ för all del hem den fantastiskt läsvärda boken ”Ett fönster öppnades …” som påminner om hur kampen för en god utbildning, demokrati och valfrihet går hand i hand. Årets julklapp!

Svenska skolor är inte bra på att lyfta duktiga elever. Men det finns undantag.

– Vi är stolta, men vi jobbar hårt också.

Det säger Tomas Borgvall på Fridaskolorna om framgångsreceptet i Trollhättan.

Skolinspektionen har genomfört en granskning av hur 29 skolor i olika delar av landet och med olika typer av huvudmän (både kommunala och fristående) jobbar med elever i årskurs fyra som ligger långt fram i kunskapsutvecklingen.

Detta är en mycket viktig granskning, liksom den tidigare rapporten i samma ämne som då tittade på motsvarande elevgrupp i gymnasieskolan. De elever som brinner för att lära sig får alldeles för ofta sina ljus utsläckta av en skola som inte förmår ge dem rätt förutsättningar. Och om dessa barn förs inga samtal i den annars så intensiva skoldebatten. En del blir hemmasittare, andra går kvar i skolan men har tappat suget.

Skolinspektör Ulrika Rosengren, som varit huvudförfattare till Skolinspektionens granskning, beskriver i rapporten dessa elever som en brokig skara med styrkor i olika ämnen och med olika förmågor.

– Det rör sig om elever som tidigt presterar och blir klara snabbt, som fattar och tar till sig material snabbt. De är lite kluriga och har annorlunda frågor. Det kan tyvärr också vara elever som slutat prestera redan i årskurs fyra, säger Ulrika Rosengren när jag når henne över telefon, precis innan hon ska hoppa på ett tåg.

Den sista meningen i citatet får blodet att isa sig i ådrorna. Elever med en oerhörd potential slutar prestera. Därför att de hamnat i radioskugga och inte blir sedda och stimulerade. Skolan är nämligen ofta upptagen med en helt annan elevgrupp med helt andra utmaningar.

Av Skolinspektionens granskning framgår att det finns lärare som undrar varför man ska satsa på elever som ligger före när så många ligger efter. Varför ska man det?

– Alla har att vinna på det. Om de här eleverna i klassrummet inte får stimulans och utveckling är det tragiskt för enskilda individer. Men det handlar också om att elever kan bli väldigt otåliga och störa. Man kan också tänka på Sverige som kunskapsnation och vilket resursslöseri det är att inte satsa på dessa elever. Och så kan man tänka från en lärares synpunkt – om du inte når alla elever får du elever som kan göra det svårt för dig som lärare, säger Ulrika Rosengren.

Av de fem skolor som, enligt granskningen, lyckats möta denna elevgrupp och jobbar aktivt och bra med högpresterande är minst två av dem glädjande nog friskolor. Tyvärr framgår det inte av Skolinspektionens rapport vilka skolor det är som är goda exempel. Genom att fråga skolorna så har vi fått bekräftelse på att det är Kunskapsskolan i Saltsjöbaden och Fridaskolan i Trollhättan. När vi talar med Tomas Borgvall, som är utbildningschef på Fridaskolorna, bekräftar han att de här eleverna ofta glöms bort när samhället pratar om utbildningsväsendet.

– Skoldebatten har ju inte haft det som huvudfokus. Där har det i stället handlat om ordning och reda och trygghet. Vi pratar väldigt lite innehåll i den generella debatten, säger Tomas Borgvall.

Varför är det viktigt att se till också dessa elevers behov?

– Det finns undersökningar som visar att de här eleverna kan lämna skolan på grund av understimulans eller att de ställer till oreda, säger Tomas Borgvall.

Att bli varse om och se eleverna som individer med olika utgångslägen är centralt, menar också Ulrika Rosengren, som beskriver hur de framgångsrika skolorna fått upp ögonen för de bortglömda, men begåvade, barnen.

– En skola som vi såg lyckades väl i denna granskning säger att den stora förändringen var att de blev medvetna om att de här eleverna finns i klassrummet. En annan skola beskriver det som en synvända.

– I granskningen är det fem skolor där vi ser ett fint arbete för alla eleverna. De har en genomtänkt planering med tydligt material och uppgifter som kan utföras på olika nivåer. De håller hög kvalitet i allmändidaktiska aspekter, säger Ulrika Rosengren.

Och det håller Tomas Borgvall på Fridaskolorna med om.

– Man behöver ha med hur man tänker att bedömningen ska gå till. Elever som presterar över godkänd nivå ska kunna se det i bedömningen. Undervisningen behöver planeras på sådant sätt att man kan visa sitt kunnande på olika nivåer. Man ska som elev få uppgifter som är möjliga att besvara på olika nivåer, säger han.

Svensk skola har många utmaningar. Den största är att så många elever lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet och att många av dem som ändå går vidare till gymnasiet inte klarar av att fullfölja sin utbildning.

Men det innebär inte att vi får glömma de elever som ligger före i kunskapsutvecklingen. Framför allt för deras egen skull. Målet med skolpolitiken är trots allt att alla elever ska ges möjligheten att nå sin fulla potential. Men också för allas vår skull. Vårt samhälle blir starkare om vi tar tillvara på begåvningar. Att blunda för dem är en tragedi på individnivå, liksom för samhället i stort.

Jag har en önskan när det gäller Skolinspektionens rapporter. När jag läser denna rapport letar jag efter information om vilka de fem framgångsrika skolorna är. Det framgår inte.

Här finns det utrymme för utveckling av Skolinspektionens rapporter. Det hade räckt med en stjärnmarkering av de skolor som är framstående för att förmedla den informationen. Det talas mycket om vikten av att lära av de framgångsrika. Det skulle underlätta mycket för de som vill få inspiration att förbättra sig, om de visste vilka skolor de ska vända sig till. Jag skulle gärna skrivit ett blogginlägg om kommunala skolor som föredömen på detta område – men jag vet inte vilka de är……

/

 

De senaste dagarna har vi kunnat läsa artiklar i lokalpressen om hur stor andel av eleverna som lämnade de lokala grundskolorna i våras, utan behörighet till gymnasiet. Detta är ytterligare ett exempel på en ytterst viktig skolfråga som fick mycket litet, om en något utrymme från dåvarande regeringsföreträdare i valrörelsen.

Skolverkets statistik om slutbetygen blev offentlig för några veckor sedan. Av den framgår det att nästan 18.000 elever lämnade grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Nästan 16.000 av dessa kom från kommunala skolor och nästan 2.000 från fristående skolor. Något fler än hälften av dessa elever har svensk bakgrund. Det är fler pojkar än flickor men skillnaden mellan pojkar och flickor med svensk bakgrund är inte särskilt stor.

Behörighet till gymnasiet är en oerhört viktig fråga för varje individs framtid. Att nästan 15 procent av alla som slutar grundskolan saknar behörighet till gymnasiet är en enorm utmaning för det svenska samhället i stort och skolan i synnerhet. Ofta talas det om att skolan måste få mer pengar för att lösa problemen. Men det är inte alltid som mer pengar är bästa lösning på ett problem.

För några månader sedan, mitt i valrörelsen, var jag och lyssnade på ett seminarium arrangerat av Skattenytta. Vi seminariet presenterades rapporten Skattenytta i skolan, skriven av skolforskaren Gabriel H Sahlgren och professor Henrik Jordahl. Den är intressant i sig då den bl a understryker vikten av goda matematikkunskaper i samhället då forskningen tydligt visar vilken betydelse det har för tillväxten i ekonomin. I rapporten har forskarna också närmare granskat skolresultaten i Stockholm och kopplat ihop dem med resurstilldelningen och även tittat på det sk förädlingsvärdet kopplat till detta. Förädlingsvärden mäter skolors bidrag till elevernas inlärning och andra relevanta utfall. De mått som används kan enligt forskningen konstrueras på ett sätt som fångar upp skolors bidrag på ett rättvisande sätt.

I rapporten beräknar Jordahl/Sahlgren skolors förädlingsvärden baserade på elevernas betyg i matematik i årskurs 6 och 9. Lite förenklat och kortfattat anger dessa förädlingsvärden hur mycket bättre mattebetyg eleverna har i åk 9 än vad som kan förväntas utifrån samma elevers betyg i åk 6. Detta är ett intressant sätt att jämföra en aspekt av skolkvalitet.

Stockholm stad har många kommunala grundskolor. Resursfördelningssystemet är detsamma och det finns tillgång till resurserna på skolnivå för dessa skolor. Det gör det möjligt att jämföra resurserna/elev i kommunala skolor inom samma kommun och att säkerställa att variationen i resurser enbart beror på strukturskillnader som styr kommunens resursfördelningsmodell.

Rapportens resultat är intressant. ”Generellt sett finns det ingenting som tyder på att skolor som får mer resurser är mer eller mindre effektiva; det finns skolor med höga förädlingsvärden som får stora resurser per elev, men det finns också skolor med höga förädlingsvärden som får betydligt mindre resurser per elev. Exempelvis har skolan med högst förädlingsvärde i matematik nästan exakt lika stora resurser (100 000 kr) som skolan som har näst lägst förädlingsvärde (101 000 kr). Baserat på resursfördelningsmodellen har dessa två skolor ungefär samma elevsammansättning och struktur – men de håller ändå väldigt olika kvalitet enligt förädlingsvärdet.”

Vid seminariet medverkade även Stockholm stads utbildningsdirektör Lena Holmdahl, chef för utbildningsförvaltningen. Hon kommenterade rapporten och berättade att staden jobbade mycket fokuserat med att titta på HUR skolorna arbetade. Att bara avsätta mer pengar löser inte problem utan det handlar mycket om hur man jobbar utifrån skolans faktiska elevunderlag och hur resurserna används. I sig intressant konstaterande. (lyssna på henne ca 44 min in i denna film).

Jag kom att tänka på detta seminarium när jag häromdagen läste Dagens Samhälle. De har gjort en intressant granskning av vad som hänt med likvärdighetsmiljarderna som betalats ut till skolorna. Under de senaste fem åren har staten skjutit till sammanlagt 22 miljarder för att göra skolan mer likvärdig. Men Skolverket kan inte säga om satsningen gett resultat.

”Risk att vi skjuter ut pengar utan kunskap om hur de bäst används”, säger Skolverkets generaldirektör, Peter Fredriksson, till Dagens Samhälle.

Det är ”svårt att bedöma” om insatserna har bidragit till målen – det vill säga ökad likvärdighet och kunskapsutveckling – skriver Skolverket i sin rapport.

Effektstudier som kan mäta om man uppnått önskat resultat är ovanliga, säger Peter Fredriksson.

Men forskarnas rapport som jag skriver om i detta inlägg och den metod de använder kanske kan vara en väg att bygga vidare på.

Dagens Samhälle har också tittat på hur skolorna lyckats med att fler elever ska bli behöriga till gymnasiet – eftersom statsbidraget betalats ut utifrån hur stor andel av grundskoleeleverna som riskerar att inte bli gymnasiebehöriga:

”Och då är resultatet magert. När bidraget infördes år 2018 blev 84,4 procent av niondeklassarna gymnasiebehöriga. I år: 85 procent. Förra året låg andelen något högre, 86,2 procent.”

I Malmö, där många lågpresterande skolor finns, har kommunen sedan 2018 fått 795 miljoner kronor i statsbidrag för att göra skolan mer likvärdig. Men i stället har klyftan mellan Malmö-skolan med lägst andel gymnasiebehöriga och Malmö-skolan med högst andel ökat under samma period. Johannesskolan hade i våras den lägsta andelen gymnasiebehöriga elever i hela Sverige. Bara 30 procent blev behöriga, skriver Dagens Samhälle. ”Ett historiskt lågt resultat”, medger rektorn Pär Blondell.

Skolinspektionen har konstaterat i sina rapporter att det finns skolor med stora utmaningar som ”trots” detta levererar goda resultat. Det är viktigt att lära av dessa. För vårt samhälle har inte råd med att ca 17.000-18.000 elever/år lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Den nya skolministern och landets nyvalda skolpolitiker har ett viktigt uppdrag i att, tillsammans med alla friskolehuvudmän, vända denna utveckling.

/

 

 

Jag har tidigare påpekat att valrörelsen på skolområdet inte alls handlade om frågor som är relevanta för skolan. Jakten på friskolor var överordnad skolans verkliga problem för förra skolministern och hennes kollegor. Strax efter valet kom lärarbristen upp som ett stort problem. Jag skrev om det här.

Nu har vi fått ytterligare ett exempel på ett frågeområde som inte togs upp i valrörelsen, frågan om likvärdig betygssättning. Riksrevisionen har granskat statens insatser för likvärdig betygssättning. En mycket intressant läsning som landar i följande rekommendation till regeringen.

• Utred hur betygssättningen kan bli mer likvärdig

Även Skolinspektionen får en rekommendation

• Förbättra uppföljningen av bedömning och betygssättning inom kvalitetsgranskningen.

Från förbundets sida har vi länge påpekat att det svenska betygssystemet måste kvalitetssäkras. För en dryg månad sedan intervjuade jag betygsexperten Per Måhl om just betygsfrågan.

Att göra frågan om betygsinflation till en fråga som bara handlar om friskolors och kommunala skolors betygsättning är att göra det enkelt för sig. Problemet har sin grund i själva betygssystemets utformning, otydliga kunskapskriterier och olika tolkningar av hur man gör bedömningen. Detta är inte en fråga om huvudmannaskapet. Därför är det verkligen välkommet att Riksrevisionen nu gjort en granskning av vilket genomslag som regeringens lagändringen i juni 2018 om att lärare särskilt ska beakta resultaten från de nationella proven vid betygssättningen, har fått i praktiken. För ingen är förtjänt av att vi har ett betygssystem som har bristande tilltro. Det är inte bra för vare sig eleverna, lärarna, skolorna, skolhuvudmännen eller Sverige i stort.

Det sk Tidö-avtalet tar upp frågan under rubriken ”Betygssystem med kunskapsfokus”. Det kan förhoppningsvis leda till att den nuvarande regeringen tar tag i frågan på ett mer grundläggande sätt än vad den förra regeringen gjorde. Något som ju också Riksrevisionens granskningsrapport visar.

Rapporten är en intressant läsning som också illustrerar andra svagheter i systemet med nationella prov, kunskapsbedömningar och möjligheterna att mäta kunskaper över tid. Och inte minst vikten av att implementera, och förankra, förändringar bland alla de som jobbar på landets skolor.

Till slut vill jag också bara påpeka att Riksrevisionen i sin granskning inte alls tagit upp frågan om lovskola och sommarskola. Regelverket kring dessa illustrerar väl hur inkonsekvent systemet är. Skolverket skriver om lovskola här. Tanken är att resultaten på de nationella proven ska ge en bild av elevens kunskapsnivå. Om det finn en risk för att eleven inte når betyget godkänt i tex matematik, och därmed riskerar att inte få behörighet till gymnasiet, så ska eleven erbjudas lovskola.

Således – om tex elevens mattekunskaper ökar tack vare detta – och eleven får ett godkänt betyg (dvs högre än resultatet på det nationella provet) så ska det betraktas som betygsinflation. Men det skolan har gjort är att erbjuda just det som regelverket säger att man ska göra. Även detta borde en utredning titta på.

/

 

 

 

 

I veckan publicerade Altinget resultatet av en enkät som de gjort bland kommundirektörer. Åter visar det sig att den politiska debatten om skolan inte alls återspeglar det som många anser vara skolans största utmaning. Den som har följt debatten de senaste åren och valrörelsen kan ju lätt få uppfattningen att svaren från dessa kommundirektörer skulle vara friskolorna.

Men på frågan Vilken är den största  utmaningen för skolan i er kommun? var svaret från nästan hälften av de svarande ”att anställa behöriga lärare”. Kompetensförsörjningen i skolan är en mycket viktig fråga. Många kommuner och friskolor kan vittna om att det är oerhört svårt att få tag på legitimerade lärare. Förväntningarna hos potentiella medarbetare när det gäller lönenivåerna gör det också svårt att rekrytera. Små kommuner har särskilt svårt att få tag på och behålla behöriga lärare. Något som också kan gälla små friskolor på landsbygden. SKR har också konstaterat i en analys att det är lättast att rekrytera behöriga lärare för kommuner som har, eller ligger i närheten av, lärarutbildningar.

Tillväxtkommuner vittnar också om att man har svårt att hitta skollokaler. Detta är ett skäl till varför flera av dessa välkomnar etableringar av friskolor. Etableringar som innebär att andra än kommunen tar investeringskostnaderna för att bygga nya skolor.

Kopplat till svårigheten att hitta behöriga lärare är också skolresultaten och det faktum att många elever lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet.

Lärarbristen är onekligen en mycket viktig fråga. För att vända utvecklingen så krävs många åtgärder. Ledarskapet i skolan är en viktig fråga. Att få möjlighet att göra det som lärare är utbildade för att göra, att undervisa, är en annan viktig aspekt för att göra  läraryrket mer attraktivt.

Tillsammans kan vi vända denna utveckling, men då krävs det fokus på det positiva med läraryrket och att de som jobbar som lärare berättar om fördelarna med yrket. Att ständigt lyfta fram negativa aspekter leder inte till att öka attraktiviteten. Särskilt inte när det finns alternativa arbetsmarknader för lärare utanför skolans väggar.

 

Fredagen den 14 oktober presenterades det sk Tidö-avtalet. Ett omfattande dokument som gav information om vad som komma skall, inte minst på skolområdet. Tisdagen den 18 oktober fick vi dessutom veta vem som ska ta ansvar för att genomföra det som ska ske på skolans områden. Det känns bra att det är en person som har erfarenhet från att vara såväl kommunal som fristående skolhuvudman. Lotta Edholm har en gedigen politisk erfarenhet och dessutom kan hon skolfrågor. Det är viktigt. Jag såg en intervju med henne där hon just underströk vikten av att ha individens/elevens perspektiv i sitt arbete. Ett välkommet perspektivskifte i förhållande till den tidigare regeringens som mer talade om eleven som en bricka i ett politiskt ingenjörspuzzel. Jag har noterat kritiken mot utnämningen av Lotta Edholm för hennes styrelsepost och ägande i ett friskoleföretag. Hennes bakgrund som skolhuvudman för kommunala skolor är det ingen som kritiserar. Än mindre är det någon som har kritiserat det faktum att det i den nyss avgångna regeringen fanns tre fd fackföreningsordföranden.

Ett citat från Anna Skarhed, ordförande i Karensnämnden, i dagen DN kan kanske vara på sin plats: ”[Lina Axelsson Kihlblom] hade en tydligt friskolekritisk profil. På samma sätt kan man gissa att den här regeringen vill ha en skolminister som värnar om friskolornas varande.”

Detta apropå nyutnämnda skolministern Lotta Edholm (L).

 

Tidö-avtalet sätter upp viktiga målsättningar för den nya regeringens arbete på utbildningsområdet:

• Lyfta kunskapsresultaten i den svenska skolan, såväl generellt som för de elever som behöver extra stöd eller som kan gå fortare fram

• Varaktigt stärka tryggheten och arbetsron i skolan

• Utveckla rätten att välja skola och tillvarata mångfalden av utförare, och samtidigt kraftigt minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister

• Höja läraryrkets status och förbättra arbetsvillkoren

• Ge skolan i hela Sverige likvärdiga förutsättningar och stärka verksamhetens kvalitet

Förslagen i projektet ska syfta till att minska administrativ börda och onödig byråkrati.

Det är ett välkommet fokus på kunskapsresultaten och vikten av studiero i skolan efter en valrörelse där skolministern i princip bara fokuserade på att på olika sätt underminera tilltron till friskolebranschen. Kontrasten blir stor. Den nya majoritetens tydliga markering om valfriheten och mångfalden på skolområdet är viktig. Införandet av ett obligatoriskt skolval innebär också att alla kommer att få kunskap om att man kan välja skola i Sverige och det understryker också vikten av att det finns information om olika skolor så att landets elever och barnfamiljer får en bra informationsgrund för att välja skola. Vi ser också goda förutsättningar för att få till stånd ett samordnat skolval. En fråga som vi från förbundets sida har tagit upp vid flera tillfällen, såväl på tex frukostmöten som på våra årskonferenser. Redan idag finns det en modell som Mitt skolval jobbar med och som testas i flera kommuner runt om i landet.

Friskolornas riksförbund har länge påpekat att betygssystemet måste kvalitetssäkras. Även den frågan tas upp i Tidö-avtalet. Vi noterar också kvalitetsfrågan lyfts fram och jag vill understryka att vi från förbundets sida ser fram emot att få bidra i arbetet med att definiera vad som menas med kvalitet i skolan. För här behövs en definition.

Ett område som dock bekymrar är frågan om skolpeng. I en debattartikel i DN  i somras underströk jag vikten av att det tillsätts en opartisk utredning baserat på det resultat som Riksrevisionens skolpengsrapport visat. De konstaterade att det finns brister när det gäller transparens och beräkningen av skolpengen. De visade också att det finns många olika sätt för kommunerna att beräkna lokalkostnaderna. Skolpengen är en oerhört väsentlig fråga för hela friskolereformen och valfriheten. Därför är det viktigt att göra en ordentlig analys av om det verkligen är så att friskolorna är överkompenserade – som den sk Likvärdighetsutredningen menar – eller om det i själva verkat är så att de är underkompenserade – som skolforskaren Gabriel H Sahlgren menar. Hur regeringen tänker hantera denna fråga är något oklart i skrivande stund.

Ett flertal av punkterna på skolområdet i Tidö-avtalet berör alla skolor – oavsett huvudmannaskap. Det handlar om åtgärder för att lösa lärarbristen, genomförandet av oanmälda skolinspektioner, förtydliganden av vilka mandat som skolledare och lärare har i sitt arbete, tydlighet kring att karriärlärarreformen ska vara kvar och att det ska finnas stöd för elever som har det tufft och spetsklasser för elever som har lätt för sig.

Vi välkomnar också insikten om att ett införande av offentlighetsprincipen skulle vara en oproportionerlig åtgärd för det stora flertalet friskolor, som ju är små verksamheter. Vi har länge påpekat att behovet av information kan lösas genom att det skrivs in i lagstiftningen vilken typ av information som ska vara offentlig. Vi bidrar gärna  med att definiera vad det skulle kunna vara.

Friskolornas riksförbund och våra medlemmar vill medverka till att utveckla svensk skola. Den har en hel del utmaningar. Många elever lämnar skolan utan behörighet till gymnasiet. Ett faktum som vi tillsammans borde kunna ändra på. Men då krävs det fokus på rätt saker såsom kunskapsuppdraget, att ha ett system som snabbt fångar upp elever som riskerar att halka efter, ett ledarskap i skolan som gör att det blir en attraktiv arbetsplats och att läraryrket åter blir ett eftertraktat yrke.

Med en ny regering på plats och ett Tidö-avtal på plats som anger färdriktningen (även om vi har synpunkter på en del saker som saknas och på några som är med som vi har synpunkter på i sak) så ser framtiden an med tillförsikt och sätter fokus på arbetet med att utveckla svensk skola, oavsett huvudmannaskap.

Och med detta hälsar vi också den nya skolministern välkommen till jobbet.

/