Läser tidskriften Skolporten och fastnar där på en intressant artikel om en ny avhandling med rubriken ”Mellan policy och praktik: En studie om nyanlända elevers pedagogiska och sociala inkludering i skolan”. Den är skriven av Denis Tajic och han har gjort observationsstudier på två grundskolor och därmed undersökt hur formella och informella strukturer påverkar nyanlända elevers sociala och pedagogiska inkludering.
Han menar att många skolor behandlar nyanlända elever som en homogen grupp. Detta är något som också Skolinspektionen har konstaterat i flera av sina granskningsrapporter avseende hur skolor tar emot nyanlända elever. Tajic påpekar att implementering av nationella policyåtgärder görs utifrån en kollektiv ansats – lika för alla – i stället för att utgå från elevernas individuella behov. Man kan undra om debatten om likvärdig skola spökar i detta sammanhang. Även om läroplanen faktiskt påpekar att likvärdighet innebär att man ska utgå ifrån den enskilda individens behov – och att det då måste bli olika – så uppfattas ofta begreppet likvärdighet i debatten som allt ska vara lika.
Effekterna av oförmågan av att se individen i kollektivet innebär att eleverna riskerar att inte komma till sin rätt. Men det finns goda exempel att lära av. I intervjun lyfter Denis Tajic fram den syn en skola som kunde peka på en lyckad inkludering har – de såg de nyanlända eleverna som en tillgång, inte bara som elever som har behov av stöd. I mina öron låter det som en parallell till den forskning som talar om vikten av att ha höga förväntningar på alla elever, oavsett bakgrund. Således borde detta förhållningssätt inte vara en nyhet för någon. Han konstaterar också att framgången även ligger i att skolorna jobbade målmedvetet med såväl social som fysisk inkludering. Skolan har helt enkelt en genomtänkt strategi kring hur man ska jobba med inkludering.
Skolinspektionen har gjort ett flertal granskningar när det gäller mottagandet av nyanlända elever. Den som kom 2017 visade på en del förbättringar jämfört med den som gjordes 2009. Men mycket av det som man tar upp i rapporten 2017 återfinns i Denis Tajics avhandling. Detta visar ju hur viktigt det är att lära av de som är framgångsrika. I rapporten från 2017 konstaterade Skolinspektionen bland annat att:
- Även om inledande bedömningar genomförs med Skolverkets kartläggningsmaterial bedöms nyanlända elevers ämneskunskaper i låg utsträckning. Det leder till att det ofta saknas tillräckliga underlag för att planera undervisningen för nyanlända elever, och att huvudmännen och rektorerna organiserar undervisningen för nyanlända elever genom generella lösningar i stället för individuella, till exempel genom att samma ämnen tas bort för alla.
- Flertalet av huvudmännen följer inte upp mottagandet av nyanlända på ett bra sätt. Frågor om hur huvudmännens val av organisation påverkar de nyanlända elevernas möjligheter att snabbt få undervisning, och att undervisningen är individanpassad, ställs mycket sällan i huvudmännens uppföljning.
De skriver också följande i sin kommentar till nämnda rapport från 2017:
”För att säkra en god kvalitet på utbildningen för nyanlända elever krävs att den ingår i huvudmannens och skolans systematiska kvalitetsarbete. Det är centralt med en tydlig roll- och ansvarsfördelning där var och en utifrån sin roll och sitt uppdrag tar ett gemensamt ansvar för att utveckla verksamheten. För att utbildningen och undervisningen för nyanlända elever ska kunna utgå från deras specifika behov är det också viktigt att en inledande bedömning av elevernas kunskaper görs. Från januari 2016 är det reglerat i skollagen att en nyanländ elevs kunskaper ska bedömas om det inte är uppenbart onödigt.”
Tajics avhandling bygger på studier genomförda under 2018/19. Hans avhandling visar med all tydlighet att det som regleras i skollagen sedan 2016 inte efterlevs.
Han har en förhoppning om att ”….att avhandlingen kan bidra till att sätta nyanlända elevers individuella behov i fokus”. En förhoppning som är lätt att instämma i. Jag skulle vilja lägga till ytterligare förhoppningar i form av att lära av de skolor som är framgångsrika och förhoppningen att insikten om vikten av att sätta individuella elevers behov i fokus ska gälla alla elever.
För även om naturligtvis nyanlända elever särskiljer sig på många sätt från elever som är födda och uppvuxna i Sverige så menar jag att många av de problem som syns i dagens skola bottnar i tron att ”one size fits all”. Så är det inte. Och frågan är om svensk skola någonsin har haft en mer utmanande uppgift än dagens. Men den mångfald av olika behov som finns bland alla elever.