Hörde i morse ett samtal mellan en journalist och en politiker om villkoren för att vara politiker. Detta med anledning av Sven Otto Littorins avgång av personliga skäl. Journlisten drog då en parallell med andra arbetsplatser och vad arbetsgivaren kan göra och gör i form av stöd till sina medarbetare och undrade varför detta inte fungerar i politiken. Men vem är ett statsråds, kommunal- eller landstingsråds eller riksdagsmans arbetsgivare?
Det som så ofta glöms bort i dessa sammanhang är att detta är inte anställningar – det är förtroendeuppdrag. Ett uppdrag att företräda väljarna. Det finns inget anställningsförhållande mellan partierna och deras förtroendevalda. Därför är situationen inom politiken helt olik alla andra på arbetsmarknaden. Därmed inte sagt att det inte ska finnas en funktion inom partierna som kan vara ett stöd om det behövs. Men det bygger på helt andra förhållanden än på arbetsmarknaden i övrigt. En viktig distinktion tycker jag. Ytterst är det väljarna som är den förtroendevaldes arbetsgivare.