I dagens SvD kan vi läsa om den remiss som just nu är ute som handlar om spårlinje- och stomnätsstrategi i Stockholm. Det är en stor artikel som beskriver remissen. Men det som är lite lustigt är att den beskriver remissen som om den handlar om att rakt av omvandla busslinjer till spårvagnslinjer. Och det är en vilseledande beskrivning. Vi behöver säkra framkomligheten för kollektivtrafiken i Stockholm. Tunnelbanan i innerstan är i princip full därför måste den kompletteras med avlastande kollektivtrafik på gatuplanet. Det kan då handla om bussar eller spårvagnar. Det som är viktigt i detta sammanhang, och som också beskrivs i remissen, är att inte stirra sig blind på fordonsslaget. Det som ska vara avgörande för vad som väljs är funktionalitet och kapacitet. För att kollektivtrafiken ska vara attraktiv så måste den ha en säkrad framkomlighet och god tillgänglighet.
Anledningen till att det nu tas fram en strategi för stomlinjer är just för att säkra framkomligheten i stockholmstrafiken. Resenärerna ska kunna lita på att om de väljer en stomlinje så kommer de fram i den tid som planerats och turtätheten är hög. Om det sedan är buss eller spårvagn beror självfallet på vilken kapacitet som behövs på sträckan. I remissen förs ett resonemang kring att det är rimligt att utgå från buss och sedan i takt med att antalet kollektivtrafikresenärer ökar så kan man planera för spår. Det finns inget förslag på att alla stomlinjer ska vara spår från dag ett.
Av artikeln framgår också att det inte finns några ekonomiska beräkningar med i remissen. Och det står också tydligt i remissen att så är fallet. Men det som är viktigt med denna remiss är att vi måste få en ökad insikt hos alla att det är viktigt att säkra framkomligheten för kollektivtrafiken i Stockholm. Det kommer att innebära åtgärder som leder till att många andra trafikanter, inte minst bilister, måste bereda sig på att ändra sitt beteende.
För endast då kan kan den bli ett attraktivt alternativ för stockholmarna. Om inte kollektivtrafiken är attraktiv riskerar vi att få kaos i trafiken i staden. Och en sak är säker – det vill ingen ha.
Således skulle det vara bra om vi alla slutade att slänga spårvagnar eller bussar i huvudet på varandra och i stället fokuserade på det som är viktigt; Vad behöver göras för att säkra kollektivtrafikens framkomlighet och för att 8 av 10 stockholmare även i ett växande Stockholm ska fortsätta att välja kollektivtrafik under rusningstimmarna? Svaret på den frågan kan variera beroende på hur de faktiska förhållandena ser ut i olika delar av staden, och det kan också variera över tid beroende på vilka utbyggnadsplaner som finns under de kommande decennierna. Det är insikten om detta som vi behöver sprida.
/