Det är lätt att inse vad det skulle innebära för den kommunala ekonomin om kommunerna var tvingade att stå för all investering och utbyggnad i egen regi. Det är inte möjligt. De skattehöjningar som det skulle kräva skulle vara förödande för den svenska ekonomin.
Sverige är fantastiskt. I början av oktober kom SKL med sin Ekonomiska rapport 2016. Det är en intressant och skrämmande läsning om kommunernas och landstingens ekonomi idag och fram till 2020. I rapportens inledning konstateras det att ”Kommunsektorn står inför stora verksamhetsmässiga och ekonomiska utmaningar. Utvecklingen går nu in i ett skede som innebär att kostnader för demografin ökar snabbare än intäkterna. Detta kräver ett nytt synsätt på kommunal välfärd och en rad åtgärder från stat, kommuner och landsting.” Det är lätt att instämma i detta. 650.000 fler invånare till 2020 påverkar givetvis skola, vård, omsorg men också många fler områden som socialtjänst, kollektivtrafik mm.
Jag skulle inte tro att SKL har i bakhuvudet den förändring som Reepalu har fått i uppdrag att lägga förslag på. Frågan är om han över huvud taget har närmat sig uppdraget genom att titta på just detta perspektiv. Ett perspektiv som ju i allra högsta grad är relevant. Istället verkar han fokusera på att lägga fram förslag som de facto kommer att innebära kraftigt försämrade förutsättningar för att bedriva verksamhet inom just de områden där kommunerna ser stora behov av utbyggnad. Diagrammet talar sitt tydliga språk
Det är lätt att inse vad det skulle innebära för den kommunala ekonomin om kommunerna var tvingade att stå för all investering och utbyggnad i egen regi. Det är inte möjligt. De skattehöjningar som det skulle kräva skulle vara förödande för den svenska ekonomin. Det vet SKL och det har även regeringens Långtidsutredning konstaterat, och därför så skriver SKL också att detta framtidsscenario kräver ”…avsevärda effektiviseringar i kommunernas olika verksamheter.” De konstaterar också att ”De kommande åren är utmaningarna så stora att det krävs en ny nivå av effektiviseringar.”
SCB visade nyligen att det under 2014 producerades verksamhet inom vård, skola och omsorg till ett värde av 960 miljarder kronor, av dessa så utförde privata företag verksamhet för 166 miljarder kronor. 17 procent av verksamheten inom välfärdssektorn utförs alltså enligt SCB av privata företag. Sedan 2010 har den totala produktionen inom vård, skola och omsorg ökat med 15 procent, men ökningen har gått snabbare inom den privata verksamheten. De har ökat sin verksamhet inom välfärdssektorn med 32 procent. Kommunerna är således redan nu mycket beroende av det som de privata företagen levererar inom välfärdssektorn.
Det är dessa företag som nu Reepalu vill komma åt med sina förslag om sk ”vinsttak”. Den svenska välfärdsdebatten har helt fel fokus. SKLs chefsekonom Annika Wallenskog kommenterar läget på följande sätt i förra veckans nummer av Dagens Samhälle: ”Privat välfärd är politiskt omdebatterat. Men kommuner är pragmatiska. För dem handlar det om att hantera problem i vardagen, och de privata bidrar till lösningar.”