Hur kan det komma sig att det finns skolor som år ut och år in faktiskt kan tillåtas presterar sämre och sämre , och ingen reagerar?
I morse arrangerade vi tillsammans med Svenskt Näringsliv ett frukostmöte med rubriken ”Likvärdig skola handlar om organisation”. Maria Jarl, forskare vid Göteborgs universitet och Fredrik Bergström, nationalekonom och författare till skriften ”En bra skola för alla” presenterade intressant material om vad som kännetecknar framgångsrika skolor.
Den svenska skoldebatten fokuserar väldigt mycket på elevens bakgrund och på resursfördelning kopplad till just elevens bakgrund. Till skillnad från internationell skolforskning så har det inte varit särskilt vanligt att forskare på skolområdet tittar på hur skolor är organiserade och vad som kännetecknar framgångsrika skolor. Men nu börjar det att hända saker även i Sverige på detta område.
Det är ju en lustig tillfällighet att detta frukostmöte arrangerades samma dag som Ilmar Reepalu presenterade sitt slutbetänkande , i vilket han i princip håller fast vid sitt tidigare – rejält sågade av många tunga remissinstanser – förslag om i princip vinstförbud för alla välfärdsföretag som erhåller offentliga medel. Hans tilläggsuppdrag, om att komma med förslag om kvalitetsmått, passar han i stort sett på. Han konstaterar att det i princip inte är möjligt att göra tillförlitliga kvalitetsmätningar inom vård, skola och omsorg och att det inte är en enkel sak att formulera tydliga kvalitetskrav eller följa upp verksamhetens kvalitet. En uppfattning som han nog torde vara ganska ensam om att ha. Hur ska man, med en sådan inställning, tex kunna säkerställa att pengarna används på ett effektivt och bra sätt så att man kan visa skattebetalarna att de får valuta för pengarna. ?
Åter till morgonens frukostmöte. Maria Jarl mfl har studerat arbetet på åtta skolor, fyra framgångsrika och fyra med sämre elevresultat. Deras forskning visar att det finns en tydlig koppling mellan hur verksamheten är strukturerad och elevernas resultat. I korthet handlar det om
- Tydlig ledning och målsättning. Fokus på huvuduppgiften, kunskapsförmedling. Stabilitet
- Tydliga förväntningar på alla elever oavsett bakgrund (ursäktar inte dåliga resultat med att man har ”dåligt elevmaterial” )
- Tydliga på förväntningar på lärarna och att de ställer upp på de gemensamma värderingar som styr arbetet
- Tydligt kollegialt samarbete.
- Systematiskt kvalitetsarbete
De icke framgångsrika skolorna
- Föränderlighet, bytt rektor ofta, omorganisationer som stör stabilitet
- Skolan saknar stöttande strukturer såväl internt som externt.
- Dålig samverkan – lärarna jobbar var och en för sig
- Ingen tydlig gemensam målbild, brist på strategi
Fredrik Bergström kom fram till i princip samma slutsatser i sitt anförande.
Denna forskning visar dels att det finns stor skillnad mellan skolor, dels att det är viktigt att välja rätt skola för att elevens ska få bästa möjliga förutsättningar. En skola med fel attityd kan vara helt förödande för individens framtidsförutsättningar.
Det finns bra skolor och det finns dåliga skolor – men alla kan bli bra skolor om man lär av de framgångsrika var Maria Jarls slutord. Tänk om skoldebatten kunde handla om dessa perspektiv och om hur vi mäter och tydliggör kvalitetsskillnader mellan de skolor som finns. 85 procent av alla elever går i kommunala skolor. Illmar Reepalu har enbart fokus på verksamhetsformen för de 15 procent av eleverna som går i fristående skolor. Han har inte kunnat visa på att dessa skolor levererar sämre kvalitet pga att de är AB. Detta kan han inte av det enkla skälet att det inte finns något sådant samband.
Men om man bryr sig om att alltför många barn i grundskolan idag går i skolor som tillhör de icke framgångsrika skolorna, så kanske man skulle fokusera på hur vi ändrar på detta förhållande. Eller som Fredrik Bergström konstaterade, Hur kan det komma sig att det finns skolor som år ut och år in faktiskt kan tillåtas presterar sämre och sämre , och ingen reagerar?
Det är också en fråga om hur skattebetalarnas pengar används och om de används till det som de är avsett för. Skolinspektionen konstaterar i sina granskningar, att skolhuvudmän ofta inte har koll på om resurserna används till rätt saker, att relevanta åtgärder ofta sätts in för sent och att uppföljningen av om resurserna har gett avsedd effekt också ofta saknas. Dessa perspektiv saknas dessvärre i den politiska debatten. Ett resursslöseri av såväl mänskliga som penningmässiga resurser. De lyser också med sin frånvaro i Reepalus numera 850 plus 311 utredningssidor.