Om staten vågade tala om vad eleverna bör lära sig skulle skolresultaten höjas
Den senaste tiden har det varit minst en debattartikel varje vecka i DN eller SvD om skolan. Idag var det en ledare i DN som uppmärksammade Riksrevisionens kritik mot de specialdestinerade bidragen till skolor. En kritik som många andra instämmer i, bl a skolans huvudmän. I lördagens tidning kunde vi läsa en gemensam debattartikel av utbildningsminister Fridolin och Lärarförbundets Jaara Åstrand om läsa-skriva-räkna garantin.
Jag har precis läst den mycket intressanta boken ”Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas” Redaktören Magnus Henrekson skriver tillsammans med Inger Enkvist, Martin Ingvar och Ingrid Wållgren om den svenska skolans utveckling. Det är en bok som borde läsas av många. De menar att det behövs ett paradigmskifte för att på djupet förbättra resultaten över hela linjen i skolan. Det handlar om att fokusera på kunskapsförmedling och en undervisning som bygger på modern hjärnforskning, om hur elever tar till sig nya kunskaper.
När det gäller den ovan nämnda garantin skriver de följande: ”Den tvehågsna hållningen till utvärdering och bedömning har ytterligare en viktig biverkan: de elever som misslyckas i förvärvandet av basfärdigheter som läsning och läsförståelse upptäcks inte förrän efter flera år. I utredningen om läsgaranti ledde den kunskapssyn som vi kritiserar till att kravet på en läsgaranti ( = resultat) omvandlades till en åtgärdsgaranti (=process). Så även om utredningen kom fram till att elever som inte kan läsa upptäcks alldeles för sent och får åtgärder först när en stor del av vägen i grundskolan är passerad, finns det ingen struktur, ingen ram och inget kvantitativt mål föreskrivna för elevernas läsförmåga. Detta är helt i linje med övriga styrdokument för skolan.” ( s 179)
Författarna menar att om staten vågade tala om vad eleverna bör lära sig skulle skolresultaten höjas. Att mäta resultat är nödvändigt.
Från förbundet sida driver vi frågan om vikten av att mäta progression. Flera friskolor gör det. De tar reda på vilka kunskaper eleverna har med sig när de börjar skolan och hur mycket skolan har bidrag till att förädla dessa kunskaper. Skolverket har länge haft ett uppdrag att ta fram en modell för att mäta progression. Tyvärr menar de att det inte går. Men arbeten med att göra just detta pågår på många håll i världen, vilket inspirerat friskolornas huvudmän.
Genom ett sådant instrument kan all få information om olika skolors kvalitet och förmåga. Men inte heller det stämmer in i den svenska ”politiskt korrekta” synen att skolor inte ska rankas. Men om man tycker att det är ett problem att skillnaden mellan skolor ökar så kanske det kan vara en bra ide att ta reda på de som är framgångsrika gör. Så jobbar de tex i England. Se intervjun med Internationella Engelska skolans tf vd om skillnaden mellan Sverige och England. Där är det fokus på kunskap som gäller.
I veckan kom PIRLS – resultat av elever i åk 4 läsförmåga. Svenska elevers resultat var förbättrade jämfört med 2011. Det är mycket bra. Men jämför vi med 2001 så är andelen elever som ligger på låg nivå högre 2016 än 2001 (12% mot 10%). Ser vi på andelen som ligger i det högre spannet så var det även där högre 2001 (59% mot 57%). Men det är betydligt bättre än 2011.