De har visat att det går att göra skillnad utan att byta elever, utan att få mer resurser (de fick något mer år ett men inte sedan) och utan att anställa fler medarbetare.
Lyssnade på Hamid Zafars sommarprogram. Det var intressant på många sätt. Jag fastnade förstås på beskrivningen av hur det var när han kom till Sjumilaskolan. Hur kan man tillåta att en skola hamnar i ett sådant läge? Det är faktiskt obegripligt. Hur många elever har drabbats pga ett undermåligt ledarskap? Hur kunde huvudmannen, Göteborgs kommun, låta det fortgå?
Det finns fullt med vuxna i skolan och ändå råder det fullständig oordning. Tyvärr är Sjumilaskolan inte ett unikt exempel. Grundskolan är en plats där barnen är tvingade att vara. Hamir fick, tillsammans med de kollegor som var beredda att hjälpa till och ställde upp på det nya arbetssättet, ordning på skolan. Metoden var knappast ” rocket science” utan snarare självklarheter; tydliga regler för vad som gäller i skolan, se till att föräldrar får betala om böcker inte lämnades tillbaka till biblioteket, koll på elevernas kunskapsnivå mm. Föräldrar fick, tillsammans med skolan och eleverna, klart för sig vad som gäller. På tre år förändrades arbetsmiljön och skolan helt.
I dagens skoldebatt handlar nästan allt om pengar, mer pengar till skolor med elever med viss bakgrund. Sjumilaskolans framgång bygger inte på mer pengar eller mer personal. Den bygger på rätt användning av resurserna pengar och personal. Och givetvis också på att alla medarbetare gjorde sitt jobb.
Jag undrar om det finns forskning kopplad till den förändringsresa som Hamid Zafar med kollegor gjorde på tre år på Sjumilaskolan. Om inte borde någon ta tag i detta. För det som de gjorde visar att det går att göra skillnad utan att byta elever, utan att få mer resurser (de fick något mer år ett men inte sedan) och utan att anställa fler medarbetare. De var faktiskt färre medarbetare än när de påbörjade förändringsarbetet. Det är många skolhuvudmän som borde lära sig av detta och liknande exempel. Och kanske till och med en del rikspolitiker. Därför vore forskning kring denna förändringsresa välkommet.
No excuse, börja jobba med det du har. För Hamids berättelse är en beskrivning av god resursanvändning; av medarbetarna i skolan, av elevernas förmågor och av skattebetalarnas pengar. En äkta vinn-vinn som vi behöver mer av i skolans värld. Erfarenheten från Sjumilaskolan kan bygga kunskap i flera dimensioner.
/