Den som hälsar på åttaårige Samuels familj i en vanlig radhuslänga får med sig instruktioner på vägen dit – nästan som i en agentfilm: ring inte på dörren!
Samuel är som så många andra barn med NPF-diagnoser mycket känslig för yttre intryck. Samuel är en så kallad hemmasittare. Han har över 50 procents skolfrånvaro. I det senaste numret av Magasinet Filter ingår en så kallad ”tung granskning” av den svenska skolplikten och hur den gör livet ännu värre för de många barn som av olika anledningar inte kan gå till skolan.
Den senaste tiden har rapporterna om dem som kallas hemmasittare duggat tätt. I damtidningen Femina kan vi bland annat läsa om Petra, vars son har suttit hemma i flera år, och hennes kamp för att få skolan att anpassa miljön så att han kan komma tillbaka. Petras dagbok under dessa år av kamp är skrämmande läsning. ”Vi har skolplikt i det här landet men ett barn kan bara sluta vara i skolan utan att något händer”, säger hon till Femina.
I Sundsvalls Tidning intervjuas Anna, mamma till Nova och Alva. Alva kraschade i årskurs åtta och återvände aldrig till skolan, Nova blev hemmasittare redan i förskoleklass. ”Jag har en klump i magen nästan varje dag”, säger Anna.
Felicia, 22, i Kristinehamn berättar för NWT om hur hon blev hemmasittare som 13-åring och ett par år senare försökte ta sitt liv. Numera har hon läst in gymnasiet på Komvux och är numera på väg tillbaka. Men för alla slutar det tyvärr inte lika lyckligt.
Och ofta stjälper skolan mer än den hjälper dessa barn och deras föräldrar. I Filter lämnar Samuels föräldrar, Malin och Peter, en skakande redogörelse för hur de, efter ännu ett rektorsbyte på Samuels förskola, fick förklara ännu en gång varför deras son var i behov av att en specifik pedagog mötte honom på morgonen för att han skulle kunna känna sig trygg och våga komma dit. Rektorn svarade kort och koncist:
Förskolan håller inte alls med om att Samuel har ett sådant behov. Enligt föräldrarna gick rektorn därpå till motangrepp med en kommentar kring Samuels brors rufsiga hår.
– Det vore ju synd med det förtroendet vi har för varandra, om vi skulle behöva börja göra orosanmälningar.
Skolan ägnar sig alltså åt utpressning mot föräldrar som ger allt de har för att få sin son att gå till förskolan. Det rör sig, kan vi läsa i Filter, exempelvis om att sitta på en kall parkeringsplats utanför förskolan i timmar för att invänta att Samuel lugnar ner sig och är redo att gå in. De flesta dagar förgäves.
Av Filterreportaget framgår att skolplikten – inte minst sedan den skärptes 2011 – är en bov i dramat. Här ges en intressant och viktig historisk skildring till varför det ser ut som det gör. Sedan tidigare vet vi att många som hellre undervisar sina barn hemmavid, kanske på grund av att de mobbats i skolan eller för att föräldrarna tycker att skolan är undermålig, tvingats fly till Åland för att bedriva hemundervisning. I Finland har man nämligen en läroplikt i stället för skolplikt. Men som tydliggörs av reportaget i Filter drabbar skolplikten även de så kallade hemmasittarna. Det är enligt skollagen förbjudet med distansundervisning i Sverige. Även om man sedan ett par år i teorin kan erbjuda digital hemundervisning så har hittills inte ett (1) enda godkännande utfärdats av Skolinspektionen.
Samuels föräldrar Malin och Peter vill helst bedriva hemskola för sin son. Men med svensk lagstiftning planerar de i stället en flytt.
– Det handlar bara om att vi ska orka genomföra det, säger Malin till Filter.
Dessvärre kompletterar Filter detta skakande reportage med en podd där de skyller mycket på friskolor, som sägs ha utarmat kommunala resurser. Men det är knappast resursbristen som får en rektor som uppmanas följa lagen att hota med orosanmälningar till socialtjänsten. Det är den kalla byråkratins maktfullkomlighet. Man kan tycka att det är en självklarhet att vi i ett land med så högt skattetryck som i Sverige skulle ha råd att satsa lite mer på barnen med störst behov. Det är trots allt kommunerna som själva väljer hur de prioriterar i sina budgetar. Snålheten får inte skyllas på friskolor.
Faktum är att vi på Friskolornas riksförbund som av en händelse arrangerade ett seminarium om hemmasittare i förra veckan. Där fick vi se prov på tre friskolor som står längst fram vid fronten i kampen om att få tillbaka dessa elever till skolan:
På Internationella Engelska Skolan i Fröslunda, Eskilstuna (som jag skrivit mer om här), jobbar Annelie Johnsson som socialpedagog. Hon berättade under vårt seminarium om de på IES Eskilstuna jobbar med särskilda rum med ”mjuk miljö” där elever som inte riktigt klarar av klassrumssituationen får jobba ostört och med stöd från elevhälsoteamet. Annelie gör också hembesök hos de elever som inte klarar av skolan. Hon bjuder dem på pizzalunch (eller vad eleverna nu väljer), som ofta intas i tystnad, för att steg för steg förbereda dem för ett återinträde inom skolans väggar.
Lena Schmidt, som är skolchef på Utbildningspedagogik, som driver resursskolor för elever med särskilda behov (och vars skola Lunaskolan i Bromma jag skrev om här), förklarade hur de målmedvetet och under lång tid jobbar för att odla och stärka relationen till både elever och föräldrar och så lyckas locka tillbaka hemmasittarna.
Sirkka Persson, som varit rektor på Kringlaskolan i Södertälje (numera Innovitaskolan), och har skrivit den viktiga boken ”Från hemmasittare till återvändare” om sitt framgångsrika arbete med elever med problematisk skolfrånvaro, förklarade att ”vi måste äga problemet – det handlar om hur skolan är uppbyggd” för att passa elever som inte befinner sig inom den normala ramen.
Och Aggie Öhman, från Prestationsprinsen, som jobbar med flera skolhuvudmän kring hur man systematiskt kan arbeta med att minska skolfrånvaro, levererade en hel del hårda sanningar: ”Vi jobbar inte enligt skollagen”, som ett exempel på att skolorna och dess huvudmän behöver ta frågan på betydligt större allvar. I en kommun där hon jobbat hade man uppskattningsvis 600 hemmasittare, men hade bara gjort 100 frånvaroutredningar. Aggie Öhman underströk också att insamlingen av data kring frånvaro behöver bli betydligt bättre – vi vet inte i dag exakt hur många elever som sitter hemma, men en uppskattning är mellan 20 000 – 50 000. Å andra sidan: ”Data gör ingen glad om man inte vet vad som ger effekt.”
Och apropå skolplikten, som jag frågade om den hjälper eller stjälper, svarade Aggie att – den stjälper. Först 2021 kom Skolverket fram till även giltig frånvaro (anmäld av vårdnadshavarna) är ett problem, exemplifierade hon. Sirkka Persson höll med om att skolplikten är ett problem i sammanhanget: ”Den trycker eleverna längre bort”, sa den tidigare superrektorn i Södertälje. Och den efterlevs ju inte ens ändå – Sirkka berättade att hon stött på en elev som inte haft någon kontakt med sin skola på två år!
Jag rekommenderar varmt att du som läser detta också tar del av vårt seminarium som vi streamade och som i efterhand kan ses exempelvis här nedan. Vi behöver ta skolans verkliga utmaningar på mycket större allvar. Allt är faktiskt inte friskolornas fel, Filter. Inte sällan är företrädare för friskolor föregångare i att hantera de riktiga problem som finns inom skolans värld.
Se gärna även våra korta intervjuer med Sirkka Persson, Annelie Johnsson och Lena Schmidt här nedan: