Almedalsveckan är i skrivande stund avslutad. Jag har inte varit där denna sommar. Första gången jag var i Almedalen var sommaren 1983 (sic!). Då var vi två som kampanjade mot det då aktuella löntagarfondsförslaget. Vi var i princip ensamma, utom de partiledare som talade, och hade satt upp ett bokbord på Adelsgatan. Det väckte uppmärksamhet och vi blev intervjuade av Gotlands Allehanda.
Mycket har hänt sedan dess, såväl när det gäller Almedalens utveckling som synen på entreprenörskap och företagande i samhället i stort. Moderata partiledare valde länge att avstå från den arena som uppfattades som socialdemokraternas och valde egna sommararenor.
I början på 2000-talet växte dock mötesplatsen snabbt, mycket tack vare, skulle jag tro, att Svenskt Näringsliv satsade stort på att närvara, liksom många av dess förbund. Så även fackföreningarna.
Årets Almedalsvecka måste vara världsrekord för ofinansierade löften från partiledarna. Varje dag har det gjorts utspel som kostar oss skattebetalare minst 10 miljarder kronor- om de förverkligas.
Detta samtidigt som vi vet att Sverige behöver tillväxt och politik som stärker näringslivets konkurrenskraft. När företrädare för näringslivet hänvisar till beräkningar som Svenskt Näringsliv av vad det socialdemokratiska förslaget att slopa karensavdraget kostar för arbetsgivarna/år avfärdas dessa beräkningar rakt av som ”hitte på” av socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson. Man häpnar över denna fräckhet. I nästa andetag vill hon samarbeta med näringslivet. En intressant strategi för att bygga förtroende.
Politiker har ett stort ansvar, och i det ingår även att förklara hur saker hänger ihop i samhällsekonomin. Tidö-partierna har gjort ett bra jobb när det gäller kriminalpolitiken och energipolitiken. Orsak och verkan är tydlig. Men när det gäller skolpolitiken så blir det underkänt. Jag vill här nämna tre skäl. Men vill samtidigt påpeka att det tyvärr finns fler exempel.
- Den svenska modellen om att arbetsmarknadens parter förhandlar om villkoren på arbetsmarknaden avfärdas genom att politiken fråntar skolledarna att planera arbetet på skolan utifrån de förutsättningar som gäller på den egna skolan. Politiken ska alltså reglera hur lärarnas arbetstid kan användas.
Att framställa friskolorna och dess ägarformer som orsak till problem som finns i svensk skola, och som har funnit där redan innan friskolereformen, är inte seriöst.
Jag har inte läst den proposition som regeringen fattade beslut om vid torsdagens sammanträde. Men den torde inte avvika från det förslag som lagrådet har granskat. Förslaget kommer att helt klart påverka alla landets friskolor, oavsett verksamhetsform. Man tvingas lägga mer pengar på byråkrati, bl a pga kravet på att varje skolenhet ska ha en egen enhetsredovisning. Vilket i sin tur kommer att innebära att det blir mindre resurser till eleverna i klassrummet. För skolpengen blir ju inte högre pga detta. Det är sorgligt. Hans Bergström har kommenterat förslaget och lagrådets granskning. En kritik som är lätt att instämma i. Proportionalitetsprincipen verkar inte ha beaktats.
Friskolorna har bidragit till att kunskapsresultaten har förbättrats. 420.000 elever har valt att gå i en friskola. Dessa, och deras föräldrar, är nöjda med verksamheterna. Men det spelar ingen roll, förutsättningarna för att driva dessa verksamheter ska försämras. Regeringen har inte ens förmått att definiera vad som är kvalitet i skolan.
Sedan en tid tillbaka ser vi hur denna retorik och politik har inneburit att små aktörer kontaktar stora koncerner för att efterhöra deras intresse för att köpa. Samtidigt som jakten på friskolor pågår från i princip alla håll så kan vi konstatera att de riktigt stora koncernerna, kommunerna, dessvärre har stora brister som skolhuvudman. Göteborgs kommun är bara ett av flera exempel.
Academedia presenterade nyligen en intressant rapport som visade utfallet när det gäller gymnasiebehörighet utifrån Skolverkets statistik och jämförbara elevunderlag när det gäller riket i stort samt jämfört med Stockholm, Göteborg och Malmö. Jämförelsen är intressant och borde vara en självklarhet för Skolverket eller Skolinspektionen att göra en årlig rapport om. Ett viktigt underlag för såväl de som ska välja skola som alla skolhuvudmän. Och som borde intressera såväl regering som riksdag.
Svenskt Näringsliv presenterade också en tydlig analys av vilka effekter ett förbud för friskolor att vara AB, som flera partier driver ( bland annat det som kallar sig Liberalerna och som vill att fler kvinnor ska driva företag) kan få. Förbud mot vinstdrivna friskolor skulle drabba hundratusentals elever och leda till avvecklingskostnader på 40 miljarder kronor. Läs den här.