Friskolebloggen 2015-2024

I debatten framställs det ofta som att friskolor har ”lätta elever”. Det stämmer inte.

Rektorn för IES Krokslätt reagerade på att ständigt få höra detta och skrev en debattartikel för några veckor sedan. Den replikerades men pga rådande pandemi kunde Desireé Ekendahl, som fick Covid-19, inte slutreplikera förrän i början av januari. Då GP avböjde att publicera hennes replik har IES publicerat den på sin webb och jag återger den här.

Slutreplik:

Jag vill börja med att tacka för ert svar, men låt mig ta upp några sakfel i det ni skrivit. I min debattartikel ville jag, som företrädare för min skola, bemöta anklagelser om att vi endast har enkla elever med hög akademisk motivation hemifrån och att vi heller inte behöver eller försöker ge stöd till elever med behov. Dessa påståenden är direkt felaktiga. Utöver detta redogör jag även i korthet för de elevstöttande funktioner vi har på skolan. Det är alltså inte något jag efterfrågar, som debattörerna påstår, utan något som redan finns på Internationella Engelska Skolan Krokslätt. Jag hade uppskattat om ni tagit er tiden att läsa ordentligt.

Flera studier visar att barn till föräldrar med en högre utbildning lyckas bättre i skolan. Det framgår även av forskning att barn till föräldrar som saknar högre utbildning men som visar engagemang och ger stöttning, lyckas bra i skolan – under förutsättning att skolan är bra. Min fasta övertygelse är att det är vårt uppdrag att hjälpa elever att lyckas  i skolan, oavsett hemmets sociala eller akademiska bakgrund. Jag kommer själv från ett hem utan akademisk bakgrund men med en förälder som förstått vikten av utbildning för att kunna förändra ens framtid. Detta i kombination med engagerade och kunniga lärare har gjort att jag är där jag är idag.

Det finns många lagar och förhållningsregler som styr skolor, fristående som kommunala, och som rektor förväntas jag styra min skola utifrån dessa premisser. Segregation, utanförskap och ekonomiska problem är en realitet i vårt samhälle och jag har inte en lösning som kan trolla bort orättvisor och problem. Det jag däremot kan göra som rektor för IES är att arbeta för alla mina elevers utvecklingspotential, oavsett socioekonomisk bakgrund, akademiska färdigheter eller svårigheter. Sedan jag blivit rektor har jag vid flera tillfällen försökt sträcka ut handen till andra skolor för att skapa samarbete, utbyte av erfarenheter och lära av varandra. Ofta har jag mötts av en stängd dörr, tyvärr.  Jag har en huvudman som verkligen låter mig leda skolan utifrån den gemensamma övertygelse vi har. Jag kan se till att min skola, lärare och mina elever får det som de behöver.

Det som verkligen bekymrar mig är att av de elever vi tar emot varje år i åk 3 så visar kartläggningar att drygt 40% inte läser eller skriver på en åldersadekvat nivå. Dessa elever kommer från många olika skolor. Det är ett svek att elever inte lär sig läsa och skriva ordentligt under sina första år i skolan, oavsett socioekonomisk bakgrund.

Jag bjuder in alla tre debattörer att komma på besök när denna pandemi har lagt sig. Dörren är öppen för ett utbyte av erfarenhet och kunskap om varandra.

Tack för mig,

Desirée Ekendahl
Rektor, IES Krokslätt

 

Läser dagens mediasammanställning och konstaterar att socialdemokraternas offensiv mot friskolor och då framförallt de som är AB, fortsätter på bred front i landsortspressen. Jag måste säga att det är rätt anmärkningsvärt. Men de behöver uppenbarligen en konflikt för att mobilisera till bättre opinionssiffror och då blir det populära friskolor som blir måltavla.

Samtidigt kan jag konstatera att en av de friskolehuvudmän som (s) riktar sin kritik mot nu åter tydliggör att de villigt delar med sig till sina kollegor i branschen. AcadeMedias intranät är sedan flera år öppet för alla som vill ta deras av deras arbetssätt, kvalitetsarbete mm. Nu när pandemin slår hårt mot landet och när regeringen meddelat att man gör det möjligt för landets skolhuvudmän att genomföra distansundervisning för landets högstadieelever, visar AcadeMedia i handling att de vill bidra i arbetet för att stärka medarbetarna runt om i landets skolor.

Vad menar jag med detta? AcadeMedia har en egen intern akademi för kompetensutveckling, AcadeMedia Academy. När pandemin drog igång i början på 2020 så bestämde de sig för att ta fram en rad digitala utbildningar och insatser för att stötta sina pedagoger, ledare och andra medarbetare i pandemins spår. Nu har de tillgängliggjort stora delar av det materialet så att alla som vill kan ta del av det via nätet. Ett lysande exempel på hur stora skolhuvudmän kan bidra till att stötta och hjälpa alla andra i den tuffa situation som nu råder runt om på landets skolor.

På deras hemsida berättar Frida Gustafsson Wennö, produktionschef på AcadeMedia Academy att de, i samarbete med Aida Alvinius, docent och krisexpert vid Försvarshögskolan, tagit fram forskningsbaserade råd och verktyg för ledare. Ett stöd för att kunna navigera och komma starka ur krisen. AcadeMedia delar nu med sig av detta och de hoppas att många, inte bara skolledare och pedagoger, kommer ha stor nytta av utbildningens material och filmer.

Våren 2020 tog AcadeMedia Academy även fram ett antal filmer där lärare delade med sig av hur de ställde om till fjärr- och distansundervisning. Även dessa, samt tex teman som svåra samtal, tillgängliga lärmiljöer samt psykisk hälsa, finns det nu möjlighet att ta del av på deras hemsida. Ett förhoppningsvis välkommet erbjudande till alla de medarbetare i grundskolor som nu står inför att eventuellt behöva övergå till distansundervisning. Där finns tips som riktar sig både till pedagoger i grundskola och gymnasiet.

Jag förväntar mig inte att de ideologiskt förblindade ska erkänna att även friskolor som är AB kan bidra och fylla en viktig funktion i arbetet med att utveckla svensk skola och att de kan bidra till att eleverna runt om i landet får en så bra skolgång som möjligt under rådande pandemi.

Men ni andra kanske kan inse att det det finns ett genuint engagemang för svensk skola hos friskolehuvudmännen, oavsett om de har ett AB efter sitt namn eller ej. Och att det är genom att samarbeta och genom att dela med sig av erfarenheter som vi tillsammans kommer att rida ut denna prövning som pandemin innebär. Bombastiska påhopp som sprider felaktigheter om friskolor, från (s) politiker i landsortspressen, imponerar inte i detta läge.

/

 

SvD:s kultur har under jul- och nyårshelgen gett utrymme för Marcus Larsson ge sin bild av hur friskoleSverige ser ut. I ingressen till artikeln som publicerades 21 december står det ”Det var ju engagerade rektorer och lärare som skulle starta skolor – inte politiker. Ändå är före detta politiker överrepresenterade bland skolägare.”  Jag har kommenterat en del av påståendena i denna artikel i ett tidigare blogginlägg. Det hävdas även i artikeln att ”många av de växande friskolekoncernerna ägs av personer med erfarenhet från politiskt arbete, som tjänstemän eller som förtroendevalda.” I artikeln som är publicerad den 5 januari står följande ”Kunskapsskolan, Watma Education, Raoul Wallenbergskolan, Viljaskolan, Cedergrenska, Aprendere och IES är sju exempel på skolkoncerner, där politiker som skolägare och politiker som beslutsfattare skapat möjligheter att växa.”

Att politiker har en annan uppfattning än tjänstemän torde inte heller tillhöra ovanligheterna, oavsett om det handlar om skola eller andra områden.

Det är en elegant bildsättning som görs genom dessa urval i artiklarna, men bevisar exemplen att fd politiker som ägare är överrepresenterade bland skolägare i Sverige? Knappast.

Låt mig utgå ifrån den sammanställning som finns i Fakta om friskolor av landets största friskolehuvudmän. Här saknas Cedergrenska, som numera är noterat på Firth North och Aprendere, något som kommer att åtgärdas vid uppdateringen. Av de 18 större friskolehuvudmän som finns i Sverige är 3 börsnoterade. Jag kan ju inte svära på att någon politiker inte äger aktier i dessa men…. Av de övriga 15 så är 2 personalägda, 11 privatägda och 2 stiftelseägda. Av de privatägda är det minst 4 som är familjeägda. Vid sidan om dessa 18, som ju finns redovisade för att de tillhör de större verksamheterna med fler än 5 skolenheter, finns över 500 ytterligare aktörer inom – grund- och gymnasieskoleområdet.

Påståendet att fd politiker är överrepresenterade som skolägare håller inte vid en närmare granskning. Däremot finns det, som Larsson konstaterar, personer med en bakgrund från politiken som är verksamma i friskolor. Ett fåtal är ägare. Däremot är det en extensiv tolkning av begreppet politiker att införliva Peje Emilsson, vars företag firade 50 års jubileum 2021 och som verkat som entreprenörer i över 50 år, eller i över 20 år som i fallet Anders Hultin och Hans Bergström som enligt Wikipedia var engagerad i folkpartiets ungdomsförbund i början av 1970-talet, dvs för 50 år sedan.

Viljaskolan, som är ett ytterligare exempel, som startade sin första skola HT 2021 har visserligen Patrick Gladh som ägare. En socialdemokrat som jobbat inom skolvärlden som bl a rektor under 10 år och i skolvärlden under i princip hela sitt vuxna liv men som, när  han startade en friskola som drivs i form av ett AB tvingades lämna sina uppdrag i Göteborgs kommun. Per-Egon Johansson startade Raoul Wallenbergskolan 2006, 11 år efter det att han lämnat som statssekreterare i Bildt-regeringen.

Ska en person för alltid vara förhindrad från att äga en friskola bara för att hen någon gång i livet har haft ett politiskt uppdrag?

Med detta sagt så vill jag hålla med Marcus Larsson i ett avseende. Han påpekar att det har blivit näst intill omöjligt får små aktörer att starta friskola. Det är något som jag bloggade om för nästan exakt ett år sedan. Detta är en effekt av den lagstiftning som drevs fram av bl a förre utbildningsministern Fridolin. Vi varnade då för att effekten av den nya ägar- och ledningsprövningen skulle bli att bara större, redan etablerade aktörer, skulle få möjlighet att växa. Det ser vi nu också ske. Därtill leder denna lagstiftning till, i kombination med den mycket hätska jaken på friskolor som skett under senare år, att de mindre friskolor som startade för ca 25-30 år sedan och som nu står inför generationsskiften också står inför valet att antingen lägga ner verksamheten eller att sälja till en stor redan etablerad aktör. För med den osäkerhet som rådet kring friskolornas framtid så finns det inga andra som är beredda att ta den ekonomiska risk som det innebär att i dagsläget köpa en liten friskola.

Den mycket tuffare ägar- och ledningsprövningen driver också på denna utveckling. Det ställs mycket hårdare krav för att driva en friskola idag, oavsett storlek, än för bara 10 år sedan. Skolinspektionen genomför nu successiv ägar- och ledningsprövning av alla tillståndshavare. De som inte lever upp till kraven för att få fortsatt tillstånd har alternativen att hittar personer som kan leva upp till Skolinspektionens krav, att lägga ner verksamheten eller sälja till en annan friskolehuvudman.

Så nog spelar politiken roll, men inte på det sätt som Marcus Larsson hävdar.

/

Ett påstående som ofta framförs i skoldebatten är att det är orimligt att skolpengen är samma för en ”lätt elev” som för en elev som har en tuffare bakgrund. Påståendet är ytterligare ett exempel på hur friskoledebatten ofta baseras på att människor inte känner till hur systemet fungerar. Det finns skäl att förklara hur det faktiskt fungerar.

För bilden att skolpengen är densamma för elever med olika förhållanden stämmer inte. Med detta sagt så vill jag, innan jag går vidare, understryka att det finns problem i dagens system, problem som innebär att de elever som har särskilda behov inte får det stöd som de behöver i form av tilläggsbelopp. Men det får jag återkomma till i ett annat blogginlägg.

Skolverket hanterar ett statsbidrag som döpts till ”Likvärdighetsbidraget”. Det infördes för några år sedan och för 2021 uppgår det till 6 230 000 000 kronor. Det fördelas proportionerligt till landets skolhuvudmän, friskolor såväl som kommuner, och är baserat på ett av SCB beräknat index och respektive huvudmans elevantal.

Det index som SCB tagit fram utgår från socioekonomiska faktorer som:

• • vårdnadshavarnas utbildningsnivå
• • året när eleven invandrade till Sverige
• • vårdnadshavarens inkomst
• • elevens kön
• • ekonomiskt bistånd till vårdnadshavare
• • om eleven är folkbokförd på samma adress som båda vårdnadshavarna
• • antal syskon som är folkbokförda i hemmet
• • socioekonomisk status på bostadsområdet där eleven är folkbokförd

 

Modellen baseras på att elevens förutsättningar att få gymnasiebehörighet påverkas av dessa socioekonomiska faktorer. En skola som har en hög andel av elever med dessa bakgrundsfaktorer får därmed ett högre bidrag per elev än en skola som presumeras få en lägre andel obehöriga beräknad på dessa bakgrundsfaktorer. Skolhuvudmännen ska beskriva hur de avser att använda bidraget.

Bidragsramarna för 2021 baseras på huvudmannens genomsnittliga elevantal åren 2017, 2018 och 2019. Elevantalet har samlats in av SCB. Systemet innebär att varje skolenhet får ett eget index och utifrån detta delas bidraget ut.

Av Skolverkets redovisning framgår att de största bidragstagarna är följande skolhuvudmän, antal skolenheter inom parantes

Stockholm ca 328,9 Mkr (141)

Göteborg ca 258,3 Mkr (172)

Malmö ca 223,2 Mkr (77)

Uppsala ca 102,1 Mkr (58)

Örebro ca 82,5 Mkr (55)

Friskolor

Internationella engelska skolan ca 103,1 Mkr (36)

Pysslingen ca 40,8 Mkr (45)

Kunskapsskolan ca 36,8 Mkr (29)

Vittraskolorna ca 35,2 Mkr (23)

Fördelningen baserat på index är ju i sig en intressant information om skolhuvudmännens elevsammansättning och den finns även presenterad på skolenhetsnivå på Skolverkets webb.

Till detta ska sedan också läggas det faktum att många kommuner har socioekonomiska bakgrundsfaktorer som påverkar den kommunala skolpengen. Hur den beräkningen sker skiljer sig åt men föräldrars utbildningsnivå, barnets kön samt svensk eller utländsk bakgrund finns med i de flesta socioekonomiska bakgrundsfaktorerna. Läs mer om hur det fungerar här på SKRs hemsida.

Sedan är det en helt annan sak HUR dessa extra resurser används hos respektive skolhuvudman.

Skolforskningen visar att hur arbetet är organiserat och hur man jobbar med det systematiska kvalitetsarbetet spelar roll. Som Skolinspektionen konstaterar i sin granskning av skolhuvudmännens kvalitetsarbete ”Skolinspektionen ser samtidigt att det finns skolor med många elever från hem med svagare studiebakgrund som har ett starkt kvalitetsarbete, hög kvalitet i undervisningen och ett gott stöd till elever. Detta är en viktig aspekt.”

Skolverkets gd Peter Fredriksson har till och med i en intervju i anslutning till sin utnämning påpekat att mer resurser kan skälpa snarare än hjälpa. Det var visserligen innan han fick uppdraget att som Skolverkets gd fördela likvärdighetsbidraget, men samtidigt är det min gissning att han vidhåller det. För den som uttalar sig på detta sätt i anslutning till att Sveriges Pisa-resultat blev offentliga i december 2019 är förmodligen också medveten om att HUR resurserna används också är avgörande för att en skola kan leverera ett framgångsrikt resultat. ”Däremot vet vi vilka kvaliteter som behövs för att nå goda resultat. Det handlar om att ha koll på elevers lärande, säkra arbetsron med tydliga regler och rutiner, fokusera på skolans kunskapsuppdrag och ha höga förväntningar på både elever och lärare.”

Låt mig sammanfatta;

1. Den kommunala skolpengen skiljer sig beroende på elevens bakgrund. Skolor i utanförskapsområden får betydligt högre skolpeng. 

2. Likvärdighet måste innebära att elever med lika bakgrund ska få lika skolpeng oavsett om hen väljer en kommunal eller fristående skola.

3. Det statliga likvärdighetsbidraget innebär ytterligare extra bidrag till de skolor som har elever med en bakgrund som gör att det befaras att gymnasiebehörighet inte nås.

Jag hoppas att regeringen ser till att det sker följeforskning av dessa enorma statsbidrag. För visst är det intressant att få reda på om miljarderna får avsedd effekt. Och dessutom är det intressant att ta reda på vilka effekter som bidraget får för de elever som kommer från välutbildade familjer men som trots detta har problem. Får dessa elever det stöd som de behöver i detta system, som anser att de är predestinerade att klara sig utmärkt genom grundskolan? Bidrar bidraget till att fler elever med tuff bakgrund faktiskt klarar att få behörighet till gymnasiet? 

Svaret på frågan i rubriken är helt klart ett nej.

SvD publicerar idag ett utdrag ur Marcus Larssons bok ”De expansiva”. Rubriken till artikeln är ”Politiker slår mynt av egna skolbeslut”.

”Det var ju engagerade rektorer och lärare som skulle starta skolor – inte politiker. Ändå är före detta politiker överrepresenterade bland skolägare.”,  så inleds denna artikel, Bestickande och provocerande, om det vore sant.

Som bevis för denna tes nämns några personers namn i artikeln. Tre är kopplade till Kunskapsskolan, varav en är utbildad lärare och en sitter i Kunskapsskolans styrelse sedan 2020 (det år som Kunskapsskolan fyllde 20 år) och den andra är Anders Hultin som har varit aktiv inom skolvärlden, i Sverige såväl som utomlands, sedan 1999. Och han var dessutom initiativtagare till Friskolornas riksförbund, som bildades 1995, efter det att Hultin lämnat uppdraget som politiskt sakkunnig i utbildningsdepartementet under Bildtregeringen. Han har mig veterligen inte varit politiskt förtroendevald. Däremot är han, precis som Peje Emilsson, entreprenör inom välfärdsområdet.

Det är alltså två friskolor som används som grund för påståendet i rubriken. Två av de, enligt Skolverket totalt 4.100 fristående för-, grund- och gymnasieskolor som finns registrerade, är inte särskilt imponerande belägg för Larssons påstående.

Jag bloggade nyligen och påminde om vår serie Sveriges skolpionjärer, 18 personer som startat friskola. Sanningen är ju att de flesta som startat friskolor just har en bakgrund från skolans värld. Det är lärare och rektorer som vill förverkliga sin ide´ om hur en skola kan utvecklas. Det räcker med att granska de 18-20 största friskolorna i landet för att inse det. De som påstår något annat har en egen agenda, ett försök att bildsätta någon slags konspirationsteori som inte har grund i verkligheten.

Det är förvånande att SvD ger utrymme för denna konspirationsteori. Men allt som handlar om att svartmåla friskolor verkar få utrymme i media i dessa tider. Det verkar dock inte påverka föräldrar och elever, som i allt högre utsträckning väljer friskolor.

/

 

Ett av de märkligaste påståendena i debatten om friskolor är att det har blivit för stora aktörer, och inte bara små verksamheter ”så som det var tänkt från början”. Friskolereformen genomfördes för snart 30 år sedan och det är nog sant att det inte var många som då förutsåg hur denna bransch skulle utvecklas. Men är det rimligt att skolhuvudmännens storlek är en invändning mot friskolereformen? Borde inte kvalitet vara måttstocken? Alla branscher utvecklas om det finns en efterfrågan, även en bransch som är så begränsad av regelverk som friskolornas.

Det är märkligt att kritiken att friskolehuvudmännen har blivit för stora framförs utan att kritikerna över huvud taget reflekterar över varför det blivit så. Det finns många skäl, förutom det uppenbara att många vill ha en plats för sitt barn i en friskola, till varför vi ser denna utveckling av friskolebranschen. Jag tänkte nämna två, som hänger ihop.

1. Det finns ingen fri etableringsrätt för friskolor

Det hävdas ofta i debatten att det råder fri etablering för friskolor. Det är inte sant. Det krävs tillstånd för att starta en friskola. Ett tillstånd som utfördas av Skolinspektionen och villkoren för tillståndet har skärpts, senast i och med den ägar- och ledningsprövning som gäller sedan 1 januari 2019. Du måste också visa att du har ett elevunderlag och därmed en långsiktigt hållbar ekonomi. Med hållbar ekonomi menas att det finns ekonomiska marginaler i verksamheten, dvs överskott. Den som ansöker om att starta skola måste således investera en hel del i verksamheten redan innan det finns en enda elev på plats. Det är långt ifrån alla som har de ekonomiska förutsättningarna. De skärpta kraven för att få tillstånd har påverkat intresset för att starta friskola. Dvs politiska beslut har höjt tröskeln vilket framförallt påverkat mindre aktörer. Det framgår tydligt av Skolinspektionens statistik, här beslut tillstånd 2019/2020

 

 

 

 

2.   Generationsskiften

Det är ett antal friskolehuvudmän som har drivit sin verksamhet under många år. Jag känner flera som nu är i pensionsåldern och som därmed börjat att fundera på hur verksamheten ska kunna drivas vidare framöver med andra ägare. Som jag beskrivit ovan så har det blivit tuffare att få tillstånd att driva friskola. Det gör att det är få som inte redan är etablerade friskolehuvudmän som vågar ta risken att ta över en friskola. Debatten om villkoren för friskolor spelar också roll. Återstår då alternativen att antingen lägga ner verksamheten eller att överlåta till en redan etablerad friskolehuvudman. Eftersom de flesta vill se att den verksamhet som man byggt upp ska leva vidare så väljer de att överlåta verksamheten till en redan etablerad friskolehuvudman. Därmed kan skolan fortsätta ett erbjuda ortens familjer skolplatser, även om det nu är en större skolhuvudman som står för verksamheten. Även i dessa fall spelar den förändrade lagstiftningen roll. Tuffare krav på de som är i ledande befattningar och ägarrepresentanter gör det också svårare för små aktörer att leva upp till villkoren för tillstånd.

 

Regelverket spelar faktiskt roll

Att kritisera utvecklingen mot allt större koncentration på friskoleområdet utan att över huvudtaget analysera hur villkoren att driva verksamhet har förändrats är inte särskilt seriöst. Runt hörnet väntar också, gissar jag, tuffare krav på elevhälsa, bibliotek mm. Det finns i vart fall utredningar på dessa områden. De som vill värna om små friskolor måste inse att det inte går att ställa samma krav på bemanning mm som för kommunala verksamheter. Vill man värna om små friskolor måste det vara kvalitetskrav som är måttstocken.

För hur lagstiftningen är utformad spelar roll, den påverkar utvecklingen i alla branscher, utbildning är inget undantag. Ju mer regelverket bygger på HUR verksamheten ska bedrivas istället för VILKET resultat som ska levereras, desto tuffare kommer det att bli för de små aktörerna. 

/

Ett av de märkligaste påståendena i debatten om friskolor är att det har blivit för stora aktörer, och inte bara små verksamheter ”så som det var tänkt från början”. Friskolereformen genomfördes för snart 30 år sedan och det är nog sant att det inte var många som då förutsåg hur denna bransch skulle utvecklas. Men är det rimligt att skolhuvudmännens storlek är en invändning mot friskolereformen? Borde inte kvalitet vara måttstocken? Alla branscher utvecklas om det finns en efterfrågan, även en bransch som är så begränsad av regelverk som friskolornas.

Det är märkligt att kritiken att friskolehuvudmännen har blivit för stora framförs utan att kritikerna över huvud taget reflekterar över varför det blivit så. Det finns många skäl, förutom det uppenbara att många vill ha en plats för sitt barn i en friskola, till varför vi ser denna utveckling av friskolebranschen. Jag tänkte nämna två, som hänger ihop.

1. Det finns ingen fri etableringsrätt för friskolor

Det hävdas ofta i debatten att det råder fri etablering för friskolor. Det är inte sant. Det krävs tillstånd för att starta en friskola. Ett tillstånd som utfördas av Skolinspektionen och villkoren för tillståndet har skärpts, senast i och med den ägar- och ledningsprövning som gäller sedan 1 januari 2019. Du måste också visa att du har ett elevunderlag och därmed en långsiktigt hållbar ekonomi. Med hållbar ekonomi menas att det finns ekonomiska marginaler i verksamheten, dvs överskott. Den som ansöker om att starta skola måste således investera en hel del i verksamheten redan innan det finns en enda elev på plats. Det är långt ifrån alla som har de ekonomiska förutsättningarna. De skärpta kraven för att få tillstånd har påverkat intresset för att starta friskola. Dvs politiska beslut har höjt tröskeln vilket framförallt påverkat mindre aktörer. Det framgår tydligt av Skolinspektionens statistik, här beslut tillstånd 2019/2020

 

 

 

 

2.   Generationsskiften

Det är ett antal friskolehuvudmän som har drivit sin verksamhet under många år. Jag känner flera som nu är i pensionsåldern och som därmed börjat att fundera på hur verksamheten ska kunna drivas vidare framöver med andra ägare. Som jag beskrivit ovan så har det blivit tuffare att få tillstånd att driva friskola. Det gör att det är få som inte redan är etablerade friskolehuvudmän som vågar ta risken att ta över en friskola. Debatten om villkoren för friskolor spelar också roll. Återstår då alternativen att antingen lägga ner verksamheten eller att överlåta till en redan etablerad friskolehuvudman. Eftersom de flesta vill se att den verksamhet som man byggt upp ska leva vidare så väljer de att överlåta verksamheten till en redan etablerad friskolehuvudman. Därmed kan skolan fortsätta ett erbjuda ortens familjer skolplatser, även om det nu är en större skolhuvudman som står för verksamheten. Även i dessa fall spelar den förändrade lagstiftningen roll. Tuffare krav på de som är i ledande befattningar och ägarrepresentanter gör det också svårare för små aktörer att leva upp till villkoren för tillstånd.

 

Regelverket spelar faktiskt roll

Att kritisera utvecklingen mot allt större koncentration på friskoleområdet utan att över huvudtaget analysera hur villkoren att driva verksamhet har förändrats är inte särskilt seriöst. Runt hörnet väntar också, gissar jag, tuffare krav på elevhälsa, bibliotek mm. Det finns i vart fall utredningar på dessa områden. De som vill värna om små friskolor måste inse att det inte går att ställa samma krav på bemanning mm som för kommunala verksamheter. Vill man värna om små friskolor måste det vara kvalitetskrav som är måttstocken.

För hur lagstiftningen är utformad spelar roll, den påverkar utvecklingen i alla branscher, utbildning är inget undantag. Ju mer regelverket bygger på HUR verksamheten ska bedrivas istället för VILKET resultat som ska levereras, desto tuffare kommer det att bli för de små aktörerna. 

/

Bra skolor är det som är absolut viktigast för att minska segregationen och utanförskapet i Sverige. Vi har en utmaning (slitet uttryck) i och med att det är många elever som kommit hit mitt i skolåldern. Men det är också tydligt att många skolhuvudmän inte klarar uppdraget för elever med svensk bakgrund. Hur bra skolor jobbar och hur vi ska se till att de skolor som inte klarar uppdraget ska hanteras borde vara det som är i fokus på debatten. Istället ligger mycket fokus på friskolor. Att försämra villkoren för friskolorna kommer inte att göra de dåligt fungerande skolorna bättre.

Skolverket har sedan några år tillbaka ett projekt som heter Samverkan för bästa skola. Projektet syftar till att stötta skolor som har problem så att de höjer sin kvalitet. Det omfattar tre år med skolan. Skolverket kontaktar skolhuvudmän som de anser har behov av hjälp och stöd. Denna kontakt sker bl a efter samråd med Skolinspektionen. Den senare har information från tex skolenkäter, som kan vara bra grund för att bedöma stödbehovet. Jag kan inte uttala mig om hur framgångsrikt projektet är i stort för det finns ännu ingen övergripande redovisning.  Men jag kan konstatera att Storvretsskolan i Botkyrka är en av de skolor som ingått i projektet. Den skolan fick ju Skolinspektionen gå in och se till att den fick en annan ledning. Idag verkar den fungera bättre.

Tittar vi på vilka skolor som omfattas av projektet så är det såväl kommunala som fristående skolor. Vilka skolor det är hittar du på Skolverkets hemsida.

Där framgår det att totalt handlar det om 132 skolor sedan 2015, 19 friskolor och 113 kommunala skolor.

Det ska bli intressant att läsa utvärderingen av projektet när det kommer. I listan återfinns såväl de allra största skolhuvudmännen som små. Tänkvärt är att det rimligen borde vara så att stora skolhuvudmän har bra skolor. Då kan man fundera på hur erfarenhetsutbytet mellan huvudmannens olika skolor fungerar.

En annan viktigt fråga är givetvis att se till att erfarenheterna från deltagandet i projektet inte blir ”tomtebloss” utan leder till ett förändrat arbetssätt som säkerställer att skolan framöver får ett beständigt systematiskt kvalitetsarbete. Ett förhållningssätt som innebär att eventuella brister i verksamheten tidigt kan identifieras. För när det är etablerat så finns den grund för att arbetet inte ska vara beroende av vilken skolledare som finns på skolan just nu. Då finns det som brukar benämnas ”en kultur som sitter i väggarna”.

Det finns många bra och framgångsrika skolor i Sverige, framgångsrika oavsett elevunderlaget. Det finns också många skolor, varav en del återfinns i den lista som jag länkat till, som inte klarar kvalitetskraven. Det är på detta som fokus borde ligga – inte på att jaga friskolor som är framgångsrika.

Den debatt som pågår just nu, men udden riktad mot friskolereformen, riskerar dessvärre att ta bort uppmärksamheten från det som är skolans verkliga problem. Att för många elever lämnar skolan utan behörighet till gymnasiet. För visst är det viktigare att det går bra för alla individer än att deras val av skola ska ge det utfall som politiken anser vara ”det rätta”?

/

 

Bra skolor är det som är absolut viktigast för att minska segregationen och utanförskapet i Sverige. Vi har en utmaning (slitet uttryck) i och med att det är många elever som kommit hit mitt i skolåldern. Men det är också tydligt att många skolhuvudmän inte klarar uppdraget för elever med svensk bakgrund. Hur bra skolor jobbar och hur vi ska se till att de skolor som inte klarar uppdraget ska hanteras borde vara det som är i fokus på debatten. Istället ligger mycket fokus på friskolor. Att försämra villkoren för friskolorna kommer inte att göra de dåligt fungerande skolorna bättre.

Skolverket har sedan några år tillbaka ett projekt som heter Samverkan för bästa skola. Projektet syftar till att stötta skolor som har problem så att de höjer sin kvalitet. Det omfattar tre år med skolan. Skolverket kontaktar skolhuvudmän som de anser har behov av hjälp och stöd. Denna kontakt sker bl a efter samråd med Skolinspektionen. Den senare har information från tex skolenkäter, som kan vara bra grund för att bedöma stödbehovet. Jag kan inte uttala mig om hur framgångsrikt projektet är i stort för det finns ännu ingen övergripande redovisning.  Men jag kan konstatera att Storvretsskolan i Botkyrka är en av de skolor som ingått i projektet. Den skolan fick ju Skolinspektionen gå in och se till att den fick en annan ledning. Idag verkar den fungera bättre.

Tittar vi på vilka skolor som omfattas av projektet så är det såväl kommunala som fristående skolor. Vilka skolor det är hittar du på Skolverkets hemsida.

Där framgår det att totalt handlar det om 132 skolor sedan 2015, 19 friskolor och 113 kommunala skolor.

Det ska bli intressant att läsa utvärderingen av projektet när det kommer. I listan återfinns såväl de allra största skolhuvudmännen som små. Tänkvärt är att det rimligen borde vara så att stora skolhuvudmän har bra skolor. Då kan man fundera på hur erfarenhetsutbytet mellan huvudmannens olika skolor fungerar.

En annan viktigt fråga är givetvis att se till att erfarenheterna från deltagandet i projektet inte blir ”tomtebloss” utan leder till ett förändrat arbetssätt som säkerställer att skolan framöver får ett beständigt systematiskt kvalitetsarbete. Ett förhållningssätt som innebär att eventuella brister i verksamheten tidigt kan identifieras. För när det är etablerat så finns den grund för att arbetet inte ska vara beroende av vilken skolledare som finns på skolan just nu. Då finns det som brukar benämnas ”en kultur som sitter i väggarna”.

Det finns många bra och framgångsrika skolor i Sverige, framgångsrika oavsett elevunderlaget. Det finns också många skolor, varav en del återfinns i den lista som jag länkat till, som inte klarar kvalitetskraven. Det är på detta som fokus borde ligga – inte på att jaga friskolor som är framgångsrika.

Den debatt som pågår just nu, men udden riktad mot friskolereformen, riskerar dessvärre att ta bort uppmärksamheten från det som är skolans verkliga problem. Att för många elever lämnar skolan utan behörighet till gymnasiet. För visst är det viktigare att det går bra för alla individer än att deras val av skola ska ge det utfall som politiken anser vara ”det rätta”?

/

 

Vi var flera som såg SvT Rapports inslag om Internationella engelska skolan i söndags kväll. I den svenska kontexten är benämningen riskkapitalist knappast något som uppfattas som positivt. Men det finns skäl att faktiskt ta sig en funderare på vad det egentligen är. Och vilka som faktiskt är riskkapitalister.

Janerik Larsson är en flitig skribent. För flera år sedan gav Ekerlids förlag ut boken ”DE NYA INDUSTRIALISTERNA – RISKKAPITALET OCH VÄLFÄRDSBYGGET” av Janerik Larsson. Den presenteras så här;

”Ordet ”riskkapitalist” har förekommit mycket ofta i debatten det senaste året. Men vad gör en riskkapitalist – egentligen? Janerik Larsson ger i boken De nya industrialisterna – riskkapitalet och välfärdsbygget svaret på den frågan. Han beskriver både den verksamhet som bedrivs av venture capital-företag som satsar på ganska nystartade företag, och av private equity-företag som oftast arbetar med mogna, växande företag. Janerik Larssons reportagebok bygger på samtal med riskkapitalbolagens förvaltare och de som investerat i dessa och ger därför en viktig, kompletterande bild av vad dessa företag betytt och betyder för svenskt välfärdsbygge. I boken beskriver Larsson den oftast mycket framgångsrika utvecklingen i en lång rad företag, riskkapitalisternas så kallade portföljbolag. Han intervjuar också de som investerar i riskkapitalisternas fonder. I hög grad är det internationella, institutionella investerare som satsar på de framgångsrika svenska riskkapitalföretagen. Det har inneburit en massiv kapitalinvestering under många år i svenska, växande och framgångsrika företag. Janerik Larsson: Det är den berättelsen som hittills i stort sett saknas i svenska massmedier. Orsaken till det är inte bara ovilja eller oförmåga från medias sida, utan det beror också på att riskkapitalföretagen historiskt sett inte fäst något stort avseende på att sprida information om sin verksamhet till andra än sina investerare. Att jag fått möjlighet att skriva boken är ett första tecken på att detta nu kommer att förändras. Janerik Larsson, 68, är i grunden journalist (Stora Journalistpriset 1980) och opinionsbildare. Han arbetade på Kinnevik under 1990-talet och var vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010. Idag är han seniorrådgivare till Prime och Stiftelsen Fritt Näringsliv. Han har medverkat på olika sätt i närmare ett 50-tal böcker.”

Söndagens SvT Rapportinslag presenteras på följande sätt på SvTs webb.

”Amerikanska riskkapitalister tjänade en miljard på Engelska skolan

När Engelska skolan köptes ut från börsen i december var det en av de största affärerna med svenska friskolor hittills. Den förra huvudägaren, det amerikanska riskkapitalbolaget TA Associates, har enligt SVT:s beräkningar tjänat drygt en miljard på sitt ägande i Engelska skolan.

Engelska Skolan har snabbt vuxit till en av landets största friskolekoncerner. I dag finns 39 skolor med 28 000 elever och 220 000 elever i kö. Även ekonomiskt är företaget framgångsrikt. Senaste året gjordes en rekordvinst på en kvarts miljard kronor. Enligt årsredovisningen har intäkterna per elev ökat och senaste året genererade varje elev 10 000 kronor i vinst – varje klass ger 300 000.

Köptes för över tre miljarder

Nu köper den Luxemburgregistrerade fonden Paradigm Capital ut Internationella Engelska skolan från börsen till ett värde av över tre miljarder kronor.

2012 köpte den tidigare huvudägaren riskkapitalbolaget TA Associates, 75 procent av skolkoncernen från grundaren Barbara Bergström. 2016 satte TA bolaget på börsen. Två år senare sålde riskkapitalbolaget en mindre del till Paradigm Capital, men nu har TA sålt hela sitt innehav, och Paradigm får kontroll över skolkoncernen.

Tjänat miljard på skolan

Enligt SVT:s beräkningar har TA totalt tjänat drygt en miljard kronor på sitt ägande i Engelska skolan, och har därmed fått tre gånger sina satsade pengar.

– Vi kommenterar inte siffror, men det har varit en bra investering för oss. Vi tror fortfarande på Engelska skolan, men när det fanns en storägare ville vi passa på och kliva ut, säger Birker Bahnsen, managing director på TA i London, till SVT.

Delat ut miljoner

Sedan börsintroduktionen 2016 har bolaget delat ut 92 miljoner kronor till aktieägarna. Men merparten av vinsterna har stannat i bolaget och bland annat använts för att starta och köpa nya skolor – även utomlands. Liksom för andra bolag som drivs av riskkapitalbolag kommer den riktigt stora förtjänsten först när företaget vuxit och kan säljas med vinst.

Planerar att starta fler skolor

Planen är att starta tolv nya skolor 2020-2023. Jan Hummel, som styr den nya ägaren Paradigm Capital, säger till SVT att han vill starta 39 till skolor i Sverige.

Grundaren Barbara Bergström tjänade själv över 500 miljoner kronor när hon 2012 sålde delar av sitt livsverk till amerikanska TA. Hon har sedan dess sålt flera poster, men har kvar 13,9 procent av aktierna, via en amerikansk stiftelse, i dag värderade till runt 400 miljoner kronor.”

**************

Det kan vara intressant att få mer information om vilka som står bakom denna affär. Janerik Larsson kommenterar Rapport-inslaget på följande sätt:

”SvT:s skildring av hur TA Associtates tjänat pengar visar att man där skulle behöva läsa den boken.

För det första är det inte skolorna och företaget som har betalat denna miljard utan köparen, huvudsakligen Paradigm. En stor köpare, som tror på framtida utveckling, betalar en annan som nu säljer. Detta tar inte i sig några pengar ur skolorna.

Vilka är ”riskkapitalisterna i USA” som tjänat på affären? Här är de viktigaste investerarna i denna fond:

Universities

 Amherst College

Bowdoin College

University of Chicago

Colby College

Colgate University

Cornell University

Dartmouth College

Davidson College

Emory University

Hamilton College

Harvard Endowment

Michigan State University

University of Michigan

Northeastern University

Northwestern University

Pennsylvania State University

Pomona College

University of Southern California

Washington University

University of Washington

University of Wisconsin

 

Pension funds

California State Teachers

Texas State Teachers

British Airways Pension

Alaska State Pension

Iowa Public Employees Retirement System

Pennsylvania State Employees Retirement System

San Francisco Employees Retirement System

Utah Retirement System

Virginia Retirement System

Nevada Public Employees Retirement System

 

Foundations

Carnegie Institute

Rockefeller Trust

Pew Trust

Museum of Fine Arts in Boston

Howard Hughes Medical Institute

The Knight Foundation

The MacArthur Foundation

Andrew W. Mellon Foundation

Boys and Girls Town

Hudson-Webber Foundation

Hyams Foundation

Sherman Fairchild Foundation

The Commonwealth Fund

 

Till detta vill jag tillägga hur Engelska skolan under Barbara Bergströms tid har investerat sina pengar. De har vuxit organiskt och är nu Sveriges största grundskolehuvudman.