Friskolebloggen 2015-2024

Skoldebatten fortsätter att skuldbelägga friskolorna för de brister som finns i svensk skola. Det senaste exemplet är en artikel i dagens Dagens Nyheter med rubriken ”Sju av tio friskolor i Sveriges storstäder saknar nyanlända elever”. Syftet med artikel är uppenbarligen att skuldbelägga friskolor för att inte tillräckligt många nyanlända elever går i fristående skolor. Men vad är orsaken till att det ser ut som det gör i skolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö?

Artikeln skulle kunna ha haft ett helt annat upplägg – med ett intressant nyhetsvärde. Jag bidrar med ett förslag till alternativ nyhetsartikel.  Den skulle kunna vara så här.

Varför samarbetar inte kommuner med friskolor vid mottagandet av nyanlända elever?

Tidningen xx har konstaterat att det i debatten ofta påpekas att friskolorna inte tar emot nyanlända elever. Vi bestämde oss för att ta reda på varför friskolor har färre nyanlända elever. Nyanlända elever kommer till kommunen och där har den att hantera skolplaceringen. DN har skrivit om nyanländas väg in i den svenska skolan i en artikel sommaren 2020. När man tittar närmare på processen visar det sig att de flesta kommuner sköter denna hantering helt på egen hand. De har ingen kontakt med de fristående skolhuvudmän som finns i kommunen för att diskutera hur de tillsammans ska se till att dessa elever får en så bra skolplacering som möjligt. Det är också oklart hur dessa elever får information om att de kan välja skola.

Helsingborgs kommun verkar utgöra ett undantag. Här har kommunen samarbetat med friskolehuvudmännen. De friskolehuvudmän som Tidningen xx talat med konstaterar att kommunen sitter på all information när det gäller nyanlända elever. Det gör att en friskolehuvudman inte har kunskap om när det kommer nyanlända elever till en kommun. Det förutsätter att kommunen informerar dem.

När krisen var som värst för ca 4 år sedan var Stockholms kommun till exempel helt avvisande till ett samarbete med friskolehuvudmännen i kommunen. Detta trots att företrädare för friskolorna i Stockholm tog initiativ till ett möte med det dåvarande skolborgarrådet Burell (s) och tjänstemän såväl från utbildningsförvaltningen som andra delar av staden. En önskan om samarbete från friskolornas sida – i ett läge där det var helt uppenbart att Stockholms skolor var fulla till bristningsgränsen – ledde inte till något nytt. Kommunen fortsatte att placera de nyanlända eleverna i de kommunala skolorna. 

De som tror att en bild av hur elevfördelningen avslöjar engagemang eller ointresse för problematiken med nyanlända elever hos skolhuvudmannen drar en enkel slutsats av ett komplext samband. Frågan varför bilden ser ut som den gör måste också ställas och undersökas. Då framträder oftast en helt annan bild av vad som är grunden till att det ser ut som  det gör. I detta fall varför nyanlända elever återfinns i större utsträckning i kommunala skolor. Med ett väl fungerande samarbete skulle dessutom förmodligen mottagandet på skolorna, som Skolinspektionen granskat och kritiserat, fungera betydligt bättre då det är känt att många friskolehuvudmän har ett väl utvecklat systematiskt kvalitetsarbete.

Denna övergripande granskning visar att det finns behov av att göra en ordentligt analys av hur hela systemet fungerar när det gäller samverkan mellan skolhuvudmännen. Ett klart intressant forskningsområde, inte bara när det gäller hur kommuner hanterar skolplaceringen för nyanlända och samverkar med andra skolhuvudmän, utan även vad som är framgångsrika och icke framgångsrika arbetssätt för att se till att nyanlända elever får så bra skolstart som möjligt i Sverige.

Friskolornas riksförbund tog initiativet till en kvot för nyanlända elever. Deras medlemmar ville bidra, trots att de hade kö, till att nyanlända elever snabbt fick en skolplats. Förbundet  konstaterar nu att de missade en aspekt av systemet – att friskolorna aldrig fick information om när de nyanlända eleverna kom till kommunen. Den informationen ägde kommunen och där  de inte delade med sig av den informationen så var det svårt, för att inte säga omöjligt, för friskolorna att bidra.

 

Ja så skulle en annan vinkel på samma frågeställning kunna se ut. Men så är inte debattklimatet idag tyvärr. Trots detta ser vi fram emot att läsa artiklar som går till botten med problemen i svensk skola utan att lättvindigt hävda att allt är friskolornas problem. Och varför inte några artiklar som visar på att friskolor gör ett bra jobb! Att friskolor faktiskt bidrar till svensk skola på många områden. Verkligheten kan inte gömmas undan hur länge som helst.  

Se min intervju med Kunskapsskolans VD Fredrik Lindgren om hur de jobbar med att ta emot nyanlända elever, från 2017.

/

 

 

Skoldebatten fortsätter att skuldbelägga friskolorna för de brister som finns i svensk skola. Det senaste exemplet är en artikel i dagens Dagens Nyheter med rubriken ”Sju av tio friskolor i Sveriges storstäder saknar nyanlända elever”. Syftet med artikel är uppenbarligen att skuldbelägga friskolor för att inte tillräckligt många nyanlända elever går i fristående skolor. Men vad är orsaken till att det ser ut som det gör i skolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö?

Artikeln skulle kunna ha haft ett helt annat upplägg – med ett intressant nyhetsvärde. Jag bidrar med ett förslag till alternativ nyhetsartikel.  Den skulle kunna vara så här.

Varför samarbetar inte kommuner med friskolor vid mottagandet av nyanlända elever?

Tidningen xx har konstaterat att det i debatten ofta påpekas att friskolorna inte tar emot nyanlända elever. Vi bestämde oss för att ta reda på varför friskolor har färre nyanlända elever. Nyanlända elever kommer till kommunen och där har den att hantera skolplaceringen. DN har skrivit om nyanländas väg in i den svenska skolan i en artikel sommaren 2020. När man tittar närmare på processen visar det sig att de flesta kommuner sköter denna hantering helt på egen hand. De har ingen kontakt med de fristående skolhuvudmän som finns i kommunen för att diskutera hur de tillsammans ska se till att dessa elever får en så bra skolplacering som möjligt. Det är också oklart hur dessa elever får information om att de kan välja skola.

Helsingborgs kommun verkar utgöra ett undantag. Här har kommunen samarbetat med friskolehuvudmännen. De friskolehuvudmän som Tidningen xx talat med konstaterar att kommunen sitter på all information när det gäller nyanlända elever. Det gör att en friskolehuvudman inte har kunskap om när det kommer nyanlända elever till en kommun. Det förutsätter att kommunen informerar dem.

När krisen var som värst för ca 4 år sedan var Stockholms kommun till exempel helt avvisande till ett samarbete med friskolehuvudmännen i kommunen. Detta trots att företrädare för friskolorna i Stockholm tog initiativ till ett möte med det dåvarande skolborgarrådet Burell (s) och tjänstemän såväl från utbildningsförvaltningen som andra delar av staden. En önskan om samarbete från friskolornas sida – i ett läge där det var helt uppenbart att Stockholms skolor var fulla till bristningsgränsen – ledde inte till något nytt. Kommunen fortsatte att placera de nyanlända eleverna i de kommunala skolorna. 

De som tror att en bild av hur elevfördelningen avslöjar engagemang eller ointresse för problematiken med nyanlända elever hos skolhuvudmannen drar en enkel slutsats av ett komplext samband. Frågan varför bilden ser ut som den gör måste också ställas och undersökas. Då framträder oftast en helt annan bild av vad som är grunden till att det ser ut som  det gör. I detta fall varför nyanlända elever återfinns i större utsträckning i kommunala skolor. Med ett väl fungerande samarbete skulle dessutom förmodligen mottagandet på skolorna, som Skolinspektionen granskat och kritiserat, fungera betydligt bättre då det är känt att många friskolehuvudmän har ett väl utvecklat systematiskt kvalitetsarbete.

Denna övergripande granskning visar att det finns behov av att göra en ordentligt analys av hur hela systemet fungerar när det gäller samverkan mellan skolhuvudmännen. Ett klart intressant forskningsområde, inte bara när det gäller hur kommuner hanterar skolplaceringen för nyanlända och samverkar med andra skolhuvudmän, utan även vad som är framgångsrika och icke framgångsrika arbetssätt för att se till att nyanlända elever får så bra skolstart som möjligt i Sverige.

Friskolornas riksförbund tog initiativet till en kvot för nyanlända elever. Deras medlemmar ville bidra, trots att de hade kö, till att nyanlända elever snabbt fick en skolplats. Förbundet  konstaterar nu att de missade en aspekt av systemet – att friskolorna aldrig fick information om när de nyanlända eleverna kom till kommunen. Den informationen ägde kommunen och där  de inte delade med sig av den informationen så var det svårt, för att inte säga omöjligt, för friskolorna att bidra.

 

Ja så skulle en annan vinkel på samma frågeställning kunna se ut. Men så är inte debattklimatet idag tyvärr. Trots detta ser vi fram emot att läsa artiklar som går till botten med problemen i svensk skola utan att lättvindigt hävda att allt är friskolornas problem. Och varför inte några artiklar som visar på att friskolor gör ett bra jobb! Att friskolor faktiskt bidrar till svensk skola på många områden. Verkligheten kan inte gömmas undan hur länge som helst.  

Se min intervju med Kunskapsskolans VD Fredrik Lindgren om hur de jobbar med att ta emot nyanlända elever, från 2017.

/

 

 

Ibland är verkligheten obarmhärtigt tydlig. I måndags försökte två statsråd ge bilden av att offentlighetsprincipen måste införas för friskolor. Skälet till detta var enligt ministrarna att

”I dag kan polis och säkerhetspolis dela med sig av vissa sekretessbelagda uppgifter till skolor om det exempelvis kan motverka terrorism och att personer med kopplingar till våldsbejakande extremism agerar inom skolan. Men eftersom fristående skolor inte omfattas av offentlighetsprincipen gäller dessa regler i dag bara kommunala skolor. Så kan vi inte ha det.” De menade också att konfessionella skolor måste förbjudas för att de enligt ministrarna utgör grund för radikaliseringen i samhället. Jag bloggade om detta i måndags och påpekade det orimliga i påståendena i debattartikel. Det är också många som har reagerat över ministrarnas försök att ”smeta radikaliseringen i samhället på friskolereformen”.

Otur för dem att det samma dag var en nyhet om att Skolinspektionen beslutat att dra tillbaka tillståndet för Nya Kastets skola i Gävle. Ett välkommet och uppenbart beslut för de som läser Skolverkets motivering till beslutet. För övrigt är inte Nya Kastet en konfessionell skola. Ett faktum som visar att även debatten om konfessionella skolors vara eller icke vara mycket förenklad. Svensk skollag är mycket tydligt och den har alla att följa, oavsett huvudmannaskap. Därför är det välkommet att det nu också är på väg en lagstiftning som gör det möjligt att stänga kommunala skolor som inte upprätthåller tillräcklig kvalitet..

Av Skolinspektionens beslut är det helt uppenbart att det som landets justitieminister påstår i ovanstående citat inte är sant. Där framgår det tydligt att Skolinspektionen har haft löpande kontakt med Säkerhetspolisen inför sitt beslut. Skolinspektionen skriver bland annat ”Vidare har Säkerhetspolisen bedömt att hela den tidigare ledningskretsen innan försäljningen, som enligt Säkerhetspolisen bestod av bland andra RK och AM då RK ägde skolbolaget, var olämplig att bedriva skolverksamhet eller utöva inflytande över sådan verksamhet.” Ingenstans beklagar de sig över att offentlighetsprincipen har lagt hinder i vägen för detta arbete.

Man kan undra varför ministrarna far med så uppenbart vilseledande information. Otur för dem att Skolinspektionen samma dag som deras debattartikel publicerades så tydligt visade att det jag bloggade om i måndags stämmer, att  ägar- och ledningsprövningen ger denna möjlighet och det inte finns någon anledning att blanda in offentlighetsprincipen i detta sammanhang.

Om man inte vill blanda bort korten förstås.

/

Ibland är verkligheten obarmhärtigt tydlig. I måndags försökte två statsråd ge bilden av att offentlighetsprincipen måste införas för friskolor. Skälet till detta var enligt ministrarna att

”I dag kan polis och säkerhetspolis dela med sig av vissa sekretessbelagda uppgifter till skolor om det exempelvis kan motverka terrorism och att personer med kopplingar till våldsbejakande extremism agerar inom skolan. Men eftersom fristående skolor inte omfattas av offentlighetsprincipen gäller dessa regler i dag bara kommunala skolor. Så kan vi inte ha det.” De menade också att konfessionella skolor måste förbjudas för att de enligt ministrarna utgör grund för radikaliseringen i samhället. Jag bloggade om detta i måndags och påpekade det orimliga i påståendena i debattartikel. Det är också många som har reagerat över ministrarnas försök att ”smeta radikaliseringen i samhället på friskolereformen”.

Otur för dem att det samma dag var en nyhet om att Skolinspektionen beslutat att dra tillbaka tillståndet för Nya Kastets skola i Gävle. Ett välkommet och uppenbart beslut för de som läser Skolverkets motivering till beslutet. För övrigt är inte Nya Kastet en konfessionell skola. Ett faktum som visar att även debatten om konfessionella skolors vara eller icke vara mycket förenklad. Svensk skollag är mycket tydligt och den har alla att följa, oavsett huvudmannaskap. Därför är det välkommet att det nu också är på väg en lagstiftning som gör det möjligt att stänga kommunala skolor som inte upprätthåller tillräcklig kvalitet..

Av Skolinspektionens beslut är det helt uppenbart att det som landets justitieminister påstår i ovanstående citat inte är sant. Där framgår det tydligt att Skolinspektionen har haft löpande kontakt med Säkerhetspolisen inför sitt beslut. Skolinspektionen skriver bland annat ”Vidare har Säkerhetspolisen bedömt att hela den tidigare ledningskretsen innan försäljningen, som enligt Säkerhetspolisen bestod av bland andra RK och AM då RK ägde skolbolaget, var olämplig att bedriva skolverksamhet eller utöva inflytande över sådan verksamhet.” Ingenstans beklagar de sig över att offentlighetsprincipen har lagt hinder i vägen för detta arbete.

Man kan undra varför ministrarna far med så uppenbart vilseledande information. Otur för dem att Skolinspektionen samma dag som deras debattartikel publicerades så tydligt visade att det jag bloggade om i måndags stämmer, att  ägar- och ledningsprövningen ger denna möjlighet och det inte finns någon anledning att blanda in offentlighetsprincipen i detta sammanhang.

Om man inte vill blanda bort korten förstås.

/

I DN idag kan vi läsa en debattartikel av två statsråd. De vill göra friskolereformen och konfessionella skolor ansvariga för radikaliseringen i det svenska samhället. 85 procent av alla grundskolebarn går i kommunala skolor. Ministrarna menar att friskolereformen är grogrund för islamiseringen i Sverige. De flesta konfessionella friskolor är kristna, av knappt 70 är ca 11 muslimska. Enligt utredningen ”Nya regler för skolor med konfessionell inriktning, SOU 2019:64” så gick det drygt 9.400 elever i en grundskola med konfessionell inriktning läsåret 2018/19, det motsvarar knapp en procent av grundskolans elever. Och då är det stora flertalet konfessionella skolor, som nämnts ovan, kristna. Man kan undra vad Svenska kyrkan tycker om denna debattartikel. De var, med ärkebiskopen i spetsen, mycket kritiska i sitt remissvar till förslaget att förbjuda nyetablering av konfessionella skolor.

Vi vet att det finns alltför många skolor som inte fungerar och att det riskerar att leda till att barn och ungdomar hamnar i kriminella gäng. Självfallet måste detta åtgärdas. Det borde vara gjort för länge sedan. Skolor måste fungera. Här har alla skolhuvudmän ett stort ansvar – inte minst de kommunala. Där återfinns som sagt det stora flertalet barn i skolåldern. Vi har under senare år sett exempel på skolor, varav flera finns i utanförskapsområden – typ Storvretskolan i Botkyrka, Sjumilaskolan i Göteborg, Rosengård i Malmö – som har uppenbara brister när det gäller ledarskap och ordning och reda. Det finns skolor där en majoritet av eleverna går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det finns ingen naturlag som säger att bara för att barn bor i ett utanförskapsområde så klarar de inte skolan. Tvärtom konstaterar Skolinspektionen att det finns exempel på skolor som klarar detta utmärkt ”trots utmanande elevunderlag”. Men tyvärr är det många som inte gör det. Här ligger en stor del av problemet. Detta var ett av de ämnen som vi tog upp på vår höstkonferens i september.

Men ministrarna vill inte se detta – de vill klämma åt friskolorna. De skriver att ”Svensk skola ska inte vara en tummelplats för extremism och radikalisering”. Det är det ingen som vill. Sedan kommer nästa besked ”vi vill reformera friskolesystemet i grunden”. Nu handlar det plötsligt om alla friskolor.

Det är intressant att de blandar in offentlighetsprincipen i sin artikel. De skriver ”I dag kan polis och säkerhetspolis dela med sig av vissa sekretessbelagda uppgifter till skolor om det exempelvis kan motverka terrorism och att personer med kopplingar till våldsbejakande extremism agerar inom skolan. Men eftersom fristående skolor inte omfattas av offentlighetsprincipen gäller dessa regler i dag bara kommunala skolor.” Kopplingen till offentlighetsprincipen är uppenbart ägnat att vilseleda.

För att driva friskola i Sverige krävs det tillstånd av Skolinspektionen. Sedan 1 januari 2019 gäller en ny lagstiftning i Sverige. Den sk ägar- och ledningsprövningen innebär en skärpt granskning av alla ledande befattningshavare i friskolor, och ägare. Ministrarna konstaterar i sin artikel att flera skolor har stängts. Anledningen till detta, vilket givetvis är helt rätt, är för att tillsynsmyndigheten Skolinspektionen har fått information, via Säpo eller på annat sätt, om att skolorna inte lever upp till kraven. Då ska de stängas. Det kan tex vara att ägarna inte är lämpliga. Skolinspektionen skriver på sin hemsida att

”Personer som ingår i ägar- och ledningskretsen ska även i övrigt bedömas lämpliga. Vid lämplighetsprövningen ska viljan och förmågan att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna, laglydnad i övrigt och andra omständigheter av betydelse beaktas. Var och en i ägar- och ledningskretsen måste bedömas lämplig. Det räcker alltså med att en person bedöms olämplig för att kraven inte ska anses vara uppfyllda. ”

Ägar- och ledningsprövningen görs nämligen genom att myndigheten kontrollerar individernas bakgrund, befattningshavare och ägare av friskolor,  via bl a belastningsregistret, skattemyndigheternas register och kronofogdens register. Det finns inget som hindrar att den som misstänker att det är ”fel personer” som står bakom tex en tillståndsansökan eller en befintlig friskola tipsar Skolinspektionen. Inga av dessa informationskanaler är på något sätt beroende av offentlighetsprincipen. Tillsynsmyndigheten har tillgång till all den information som den behöver, inklusive fullständig insyn i friskolornas ekonomi.

Radikalisering och den ökade brottsligheten är ett stort problem i Sverige som måste tas på allvar. Skolan spelar givetvis en viktig roll i detta sammanhang, men vad som händer utanför skolan är minst lika viktigt, om inte viktigare. Jag beklagar att landets inrikesminister och justitieminister nu förminskar detta enorma samhällsproblem till att handla om friskolereformen och att förbjuda konfessionella skolor.

En lite fråga kan vara på sin plats – Hur många av de som under senare tid har ägnat sig åt våldsbejakande islamism och bidragit till radikaliseringen har gått i kommunala respektive fristående skolor?

/

I DN idag kan vi läsa en debattartikel av två statsråd. De vill göra friskolereformen och konfessionella skolor ansvariga för radikaliseringen i det svenska samhället. 85 procent av alla grundskolebarn går i kommunala skolor. Ministrarna menar att friskolereformen är grogrund för islamiseringen i Sverige. De flesta konfessionella friskolor är kristna, av knappt 70 är ca 11 muslimska. Enligt utredningen ”Nya regler för skolor med konfessionell inriktning, SOU 2019:64” så gick det drygt 9.400 elever i en grundskola med konfessionell inriktning läsåret 2018/19, det motsvarar knapp en procent av grundskolans elever. Och då är det stora flertalet konfessionella skolor, som nämnts ovan, kristna. Man kan undra vad Svenska kyrkan tycker om denna debattartikel. De var, med ärkebiskopen i spetsen, mycket kritiska i sitt remissvar till förslaget att förbjuda nyetablering av konfessionella skolor.

Vi vet att det finns alltför många skolor som inte fungerar och att det riskerar att leda till att barn och ungdomar hamnar i kriminella gäng. Självfallet måste detta åtgärdas. Det borde vara gjort för länge sedan. Skolor måste fungera. Här har alla skolhuvudmän ett stort ansvar – inte minst de kommunala. Där återfinns som sagt det stora flertalet barn i skolåldern. Vi har under senare år sett exempel på skolor, varav flera finns i utanförskapsområden – typ Storvretskolan i Botkyrka, Sjumilaskolan i Göteborg, Rosengård i Malmö – som har uppenbara brister när det gäller ledarskap och ordning och reda. Det finns skolor där en majoritet av eleverna går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det finns ingen naturlag som säger att bara för att barn bor i ett utanförskapsområde så klarar de inte skolan. Tvärtom konstaterar Skolinspektionen att det finns exempel på skolor som klarar detta utmärkt ”trots utmanande elevunderlag”. Men tyvärr är det många som inte gör det. Här ligger en stor del av problemet. Detta var ett av de ämnen som vi tog upp på vår höstkonferens i september.

Men ministrarna vill inte se detta – de vill klämma åt friskolorna. De skriver att ”Svensk skola ska inte vara en tummelplats för extremism och radikalisering”. Det är det ingen som vill. Sedan kommer nästa besked ”vi vill reformera friskolesystemet i grunden”. Nu handlar det plötsligt om alla friskolor.

Det är intressant att de blandar in offentlighetsprincipen i sin artikel. De skriver ”I dag kan polis och säkerhetspolis dela med sig av vissa sekretessbelagda uppgifter till skolor om det exempelvis kan motverka terrorism och att personer med kopplingar till våldsbejakande extremism agerar inom skolan. Men eftersom fristående skolor inte omfattas av offentlighetsprincipen gäller dessa regler i dag bara kommunala skolor.” Kopplingen till offentlighetsprincipen är uppenbart ägnat att vilseleda.

För att driva friskola i Sverige krävs det tillstånd av Skolinspektionen. Sedan 1 januari 2019 gäller en ny lagstiftning i Sverige. Den sk ägar- och ledningsprövningen innebär en skärpt granskning av alla ledande befattningshavare i friskolor, och ägare. Ministrarna konstaterar i sin artikel att flera skolor har stängts. Anledningen till detta, vilket givetvis är helt rätt, är för att tillsynsmyndigheten Skolinspektionen har fått information, via Säpo eller på annat sätt, om att skolorna inte lever upp till kraven. Då ska de stängas. Det kan tex vara att ägarna inte är lämpliga. Skolinspektionen skriver på sin hemsida att

”Personer som ingår i ägar- och ledningskretsen ska även i övrigt bedömas lämpliga. Vid lämplighetsprövningen ska viljan och förmågan att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna, laglydnad i övrigt och andra omständigheter av betydelse beaktas. Var och en i ägar- och ledningskretsen måste bedömas lämplig. Det räcker alltså med att en person bedöms olämplig för att kraven inte ska anses vara uppfyllda. ”

Ägar- och ledningsprövningen görs nämligen genom att myndigheten kontrollerar individernas bakgrund, befattningshavare och ägare av friskolor,  via bl a belastningsregistret, skattemyndigheternas register och kronofogdens register. Det finns inget som hindrar att den som misstänker att det är ”fel personer” som står bakom tex en tillståndsansökan eller en befintlig friskola tipsar Skolinspektionen. Inga av dessa informationskanaler är på något sätt beroende av offentlighetsprincipen. Tillsynsmyndigheten har tillgång till all den information som den behöver, inklusive fullständig insyn i friskolornas ekonomi.

Radikalisering och den ökade brottsligheten är ett stort problem i Sverige som måste tas på allvar. Skolan spelar givetvis en viktig roll i detta sammanhang, men vad som händer utanför skolan är minst lika viktigt, om inte viktigare. Jag beklagar att landets inrikesminister och justitieminister nu förminskar detta enorma samhällsproblem till att handla om friskolereformen och att förbjuda konfessionella skolor.

En lite fråga kan vara på sin plats – Hur många av de som under senare tid har ägnat sig åt våldsbejakande islamism och bidragit till radikaliseringen har gått i kommunala respektive fristående skolor?

/

I DN idag kan vi läsa en debattartikel av två statsråd. De vill göra friskolereformen och konfessionella skolor ansvariga för radikaliseringen i det svenska samhället. 85 procent av alla grundskolebarn går i kommunala skolor. Ministrarna menar att friskolereformen är grogrund för islamiseringen i Sverige. De flesta konfessionella friskolor är kristna, av knappt 70 är ca 11 muslimska. Enligt utredningen ”Nya regler för skolor med konfessionell inriktning, SOU 2019:64” så gick det drygt 9.400 elever i en grundskola med konfessionell inriktning läsåret 2018/19, det motsvarar knapp en procent av grundskolans elever. Och då är det stora flertalet konfessionella skolor, som nämnts ovan, kristna. Man kan undra vad Svenska kyrkan tycker om denna debattartikel. De var, med ärkebiskopen i spetsen, mycket kritiska i sitt remissvar till förslaget att förbjuda nyetablering av konfessionella skolor.

Vi vet att det finns alltför många skolor som inte fungerar och att det riskerar att leda till att barn och ungdomar hamnar i kriminella gäng. Självfallet måste detta åtgärdas. Det borde vara gjort för länge sedan. Skolor måste fungera. Här har alla skolhuvudmän ett stort ansvar – inte minst de kommunala. Där återfinns som sagt det stora flertalet barn i skolåldern. Vi har under senare år sett exempel på skolor, varav flera finns i utanförskapsområden – typ Storvretskolan i Botkyrka, Sjumilaskolan i Göteborg, Rosengård i Malmö – som har uppenbara brister när det gäller ledarskap och ordning och reda. Det finns skolor där en majoritet av eleverna går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det finns ingen naturlag som säger att bara för att barn bor i ett utanförskapsområde så klarar de inte skolan. Tvärtom konstaterar Skolinspektionen att det finns exempel på skolor som klarar detta utmärkt ”trots utmanande elevunderlag”. Men tyvärr är det många som inte gör det. Här ligger en stor del av problemet. Detta var ett av de ämnen som vi tog upp på vår höstkonferens i september.

Men ministrarna vill inte se detta – de vill klämma åt friskolorna. De skriver att ”Svensk skola ska inte vara en tummelplats för extremism och radikalisering”. Det är det ingen som vill. Sedan kommer nästa besked ”vi vill reformera friskolesystemet i grunden”. Nu handlar det plötsligt om alla friskolor.

Det är intressant att de blandar in offentlighetsprincipen i sin artikel. De skriver ”I dag kan polis och säkerhetspolis dela med sig av vissa sekretessbelagda uppgifter till skolor om det exempelvis kan motverka terrorism och att personer med kopplingar till våldsbejakande extremism agerar inom skolan. Men eftersom fristående skolor inte omfattas av offentlighetsprincipen gäller dessa regler i dag bara kommunala skolor.” Kopplingen till offentlighetsprincipen är uppenbart ägnat att vilseleda.

För att driva friskola i Sverige krävs det tillstånd av Skolinspektionen. Sedan 1 januari 2019 gäller en ny lagstiftning i Sverige. Den sk ägar- och ledningsprövningen innebär en skärpt granskning av alla ledande befattningshavare i friskolor, och ägare. Ministrarna konstaterar i sin artikel att flera skolor har stängts. Anledningen till detta, vilket givetvis är helt rätt, är för att tillsynsmyndigheten Skolinspektionen har fått information, via Säpo eller på annat sätt, om att skolorna inte lever upp till kraven. Då ska de stängas. Det kan tex vara att ägarna inte är lämpliga. Skolinspektionen skriver på sin hemsida att

”Personer som ingår i ägar- och ledningskretsen ska även i övrigt bedömas lämpliga. Vid lämplighetsprövningen ska viljan och förmågan att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna, laglydnad i övrigt och andra omständigheter av betydelse beaktas. Var och en i ägar- och ledningskretsen måste bedömas lämplig. Det räcker alltså med att en person bedöms olämplig för att kraven inte ska anses vara uppfyllda. ”

Ägar- och ledningsprövningen görs nämligen genom att myndigheten kontrollerar individernas bakgrund, befattningshavare och ägare av friskolor,  via bl a belastningsregistret, skattemyndigheternas register och kronofogdens register. Det finns inget som hindrar att den som misstänker att det är ”fel personer” som står bakom tex en tillståndsansökan eller en befintlig friskola tipsar Skolinspektionen. Inga av dessa informationskanaler är på något sätt beroende av offentlighetsprincipen. Tillsynsmyndigheten har tillgång till all den information som den behöver, inklusive fullständig insyn i friskolornas ekonomi.

Radikalisering och den ökade brottsligheten är ett stort problem i Sverige som måste tas på allvar. Skolan spelar givetvis en viktig roll i detta sammanhang, men vad som händer utanför skolan är minst lika viktigt, om inte viktigare. Jag beklagar att landets inrikesminister och justitieminister nu förminskar detta enorma samhällsproblem till att handla om friskolereformen och att förbjuda konfessionella skolor.

En lite fråga kan vara på sin plats – Hur många av de som under senare tid har ägnat sig åt våldsbejakande islamism och bidragit till radikaliseringen har gått i kommunala respektive fristående skolor?

/

Denna pandemi-höst finns det ett stort antal utredningar som innehåller förslag som påverkar förutsättningarna för att bedriva fristående verksamheter på omsorgs och skolområdet. Nyligen gick remisstiden ut för utredningen ”Stärkt kvalitet och likvärdighet i fritidshem och pedagogisk omsorg (SOU 2020:34)”. Förslaget innebär bland annat ett etableringsstopp för sk pedagogisk omsorg, vilket omfattar bl a det som förr kallades för dagmammor.

Utredningens föreslår en hel del som berör fritidshem, men jag tänkte i detta inlägg fokusera på det som berör pedagogisk omsorg. Vår jurist Gudrun Rendling har skrivit ett särskilt yttrande i utredningen som jag tänkte dela med mig av men först några kommentarer om utredningens uppdrag och förslag.

Utredningens uppdrag var att

• kartlägga och analysera om pedagogisk omsorg stimulerar barns utveckling och lärande i tillräcklig grad och om den förbereder barnet för lärande samt
• att utifrån dessa analyser vid behov lämna förslag på hur barns likvärdiga förutsättningar  inför start i förskoleklass kan främjas.

Likvärdighet är ett mycket populärt begrepp som används ständigt när det gäller bl a omsorgs- och skolfrågor. Och det är viktigt med likvärdighet. Men det är också viktigt att beakta att individer är olika och har olika behov och att det därför behövs en mångfald. Pedagogisk omsorg är ett alternativ som föräldrar väljer för att det passar deras barn bättre än formen förskola. Det utredningen gör är att de i sin analys jämför två helt olika verksamhetsformer – pedagogisk omsorg och förskola – utan att beakta att det aldrig har varit tanken att dessa ska vara helt jämförbara alternativ.

Det är ligger nära till hands att tro att detta förslag har sin grund i debatten om segregation och att det finns en önskan om att barn från invandrarfamiljer hellre ska gå i en förskola än en pedagogisk omsorg. Samtidigt är det viktigt att inse att frågan är större än så. Diskussionen kring förslaget om att alla 2-åringar borde gå i förskola illustrerar också väl konflikten mellan föräldrarnas rätt och politikens önskemål.

Du kan läsa hela vårt remissvar här.

Gudrun Rendling, vår förbundsjurist, var expert i utredningen och skriver följande i sitt särskilda yttrande:

”I utredningen har getts möjligheter för experterna att lämna särskilda yttranden, om så önskas. Jag tar därför tillfället i akt och vill framföra följande rörande den del av utredningen som avser förslag om etableringsstopp för pedagogisk omsorg.

Det finns olika skäl till att det idag bedrivs pedagogisk omsorg; dels skäl som utgår från kommuners behov av att anordna barnomsorg t.ex. i glesbygd där det är svårt att bygga upp förskolor med tillräcklig geografisk närhet för barnen som ska gå där, dels skäl som utgår från föräldrars önskemål om barnomsorgsform. Den största anledning till att föräldrar önskar verksamhetsformen pedagogisk omsorg är utifrån deras syn på barnets bästa. Det handlar om barn som kan ha svårt att komma tillrätta i större barngrupper, barn som är infektionskänsliga eller andra skäl som gör att föräldrar anser att pedagogisk omsorg är den form som passar barnet bäst. Föräldrar har ett vårdnadsansvar enligt Föräldrabalken och ett ansvar att alltid ha barnets bästa för ögonen genom FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen), som Sverige nu antagit som egen lag. Av Barnkonventionens artikel 3 ska alltid alla åtgärder som rör barn i första hand utgå från vad som bedöms vara barnets bästa.  Av Föräldrabalken, men också av artikel 5 i Barnkonventionen, framgår att det är föräldrarna, vårdnadshavarna mer specifikt, som ska tolka vad som är bäst för barnet. Föräldrars möjlighet att välja omsorgsform för sina barn, dvs. att ta hand om sina barn själva, välja pedagogisk omsorg eller förskola, anser jag vara av allra största vikt. Det är på samma sätt av största vikt för samhället och tillväxten att staten kan anordna barnomsorg under den tid föräldrar arbetar eller studerar. Till sist är det självklart av största vikt för barnet (och på sikt samhället) att ge barn en omsorg som stimulerar barnets utveckling och lärande. Då måste det också finnas valmöjligheter för föräldrar så att de kan tillgodose vad som är bäst för barnet.

I direktiven till utredningen sägs, angående pedagogisk omsorg, att utredningen ska

– kartlägga och analysera om pedagogisk omsorg stimulerar barns utveckling och lärande i tillräcklig grad och om den förbereder barnen för fortsatt lärande,

– utifrån dessa analyser vid behov lämna förslag på hur barns likvärdiga förutsättningar inför start i förskoleklass kan främjas.

Utredningen har enligt min mening tagit fasta på den andra punkten och i själva kartläggningen och analysen utgått från huruvida barn i pedagogisk omsorg jämfört med barn i förskola har likvärdiga förutsättningar inför start i förskoleklass. Jag bedömer alltså att frågan om huruvida den pedagogiska omsorgen stimulerar barns utveckling och lärande inte tillräckligt utretts, utan framförallt om förutsättningarna är desamma för dessa barn som för de barn som går i förskola. Svaret på den frågan är självklart nej – pedagogisk omsorg och förskola är två olika saker, med olika verksamhetsinnehåll. Om tesen är att själva kartläggningen ska visa att förutsättningarna inte är likvärdiga, så mynnar självklart analysen också ut i att så inte är fallet.

Det är idag inte obligatoriskt för barn att delta i förskoleverksamhet, även om det är obligatoriskt för kommunen att erbjuda allmän förskola från det att barnet fyllt tre år. Det innebär att det finns många olika möjligheter för barnets pedagogiska utveckling och stimulans; att barnet tas om hand hemma, att barnet går i pedagogisk omsorg eller i olika utsträckning på förskola. Genom att förskola inte är obligatoriskt är det också helt omöjligt att ställa krav på likvärdig förberedelse av barnet inför start i förskoleklassen. Det som däremot är av vikt är att den verksamhet som finansieras med allmänna medel leder till pedagogisk utveckling och stimulans och ger en grund för fortsatt lärande på det sätt som anges i skollagen.

Utredningen har tagit del av olika rapporter från våra skolmyndigheter. Av enkätsvar framgår att föräldrar är mycket nöjda med sitt val av pedagogisk omsorg och att de anser att deras barn mår bra i den hemlika och trygga miljön. Det framgår också att föräldrar även är nöjda då de valt förskoleverksamhet för sina barn. Det visar enligt min mening på att föräldrar faktiskt är kapabla till att göra informerade och kvalificerade val av verksamhetsform för sina barn utifrån vad som är bäst för barnet.

Rapporterna visar också på väl fungerande verksamheter inom den pedagogiska omsorgen som stimulerar barnen, har god pedagogisk miljö och verktyg som är utvecklande för barnen. Dessa verksamheter finns i både kommunal och enskild regi. Rapporterna visar i den delen att verksamheterna väl svarar mot lagens krav och har Läroplanen för förskolan som vägledande styrdokument.

Rapporterna visar dock också på brister i en del av verksamheterna; torftig miljö, språkproblem, bristande kunskap om regelverket m m. Det är som i all annan skollagsreglerad verksamhet en fråga för tillsynsmyndigheterna att med de sanktioner som står till buds, allt från anmärkning till återkallat godkännande, kontrollera att den pedagogiska omsorgen håller god kvalitet. Kommunerna har påtalat svårigheter i tillsynen och rapporterna visar att tillsynen mer utgått från formaliakrav än kvalitet i verksamheten. Det är samma utveckling som tillsynen av de fristående förskolorna följt, där Skolinspektionen och Skolverket gemensamt arbetat och stöttat kommunerna under ca tio års tid för en bättre tillämpning av kommunernas tillsyn och myndighetsutövning. Här finns alltså en utvecklingspotential, där det är fullt möjligt att utveckla och förbättra kommunernas tillsyn.

Utredningen menar att det finns svårigheter med det regelverk som styr pedagogisk omsorg. Utredningen menar att läroplanen för förskolan, som ska vara vägledande för pedagogisk omsorg, fått en sådan utformning att det är omöjligt att följa den i den pedagogiska omsorgen, bl. a. för uppdelningen i ansvarsområden av förskolechef, förskollärare och arbetslag. Det framförs vidare, som nämnts ovan, att kommunerna upplever att det är svårt att utföra tillsyn pga. otydligheter i styrdokumenten. Därför kommer utredningen fram till att det är tydligt att det regelverk som styr pedagogisk omsorg varken tjänar barnen, verksamhetsutövarna eller samhället i tillräcklig utsträckning.

Som ett resultat av att utredningen anser att det finns en bristande likvärdighet mellan pedagogisk omsorg och förskola inför barns start i förskoleklassen, att regelverket inte är tillräckligt tydligt för krav på pedagogisk omsorg och att det framkommit brister i vissa verksamheter, läggs ett förslag om att införa ett etableringsstopp för pedagogisk verksamhet.

Jag anser inte att det är ett bra förslag och vill inte ställa mig bakom det. Den främsta anledningen är föräldrars välgrundade önskemål om att kunna välja pedagogisk verksamhet som den bästa omsorgsformen för sina barn.

Jag tycker vidare att utredningen inte heller kunnat visa att pedagogisk omsorg inte i tillräcklig grad stimulerar barns utveckling och lärande och att den inte förbereder barnen för fortsatt lärande, med tanke på vad som framkommit i skolmyndigheternas rapporter som enkätsvar. Jag tycker att utredningen i stället fokuserat på huruvida förutsättningarna för barn som ska börja i förskoleklass är likvärdiga. Eftersom det handlar om två olika verksamhetsformer kan inte förutsättningarna vara helt likvärdiga. Däremot kan verksamhetsformerna ha stärkt olika egenskaper hos barnen som i sin tur ger en god grund för fortsatt lärande oavsett om barnen gått i pedagogisk omsorg eller förskola.

De upplevda problem som påtalats kring regelverket är fullt möjliga att lösa genom Skolverkets rätt att ta fram Allmänna råd samt stödmaterial om pedagogisk verksamhet.

Vidare anser jag att förslaget om etableringsstopp begränsar äganderätten och näringsfriheten i förhållande till regeringsformen, RF, och strider mot EU-rättsliga principer såsom Europakonventionen för mänskliga rättigheter och Europarådets MR-domstolspraxis.  Förslaget strider också mot proportionalitetsprincipen. Utredningen har inte kunnat visa ett tillräckligt allmänintresse för att genomföra en sådan ingripande åtgärd som ett etableringsstopp. Om föräldrar tillfrågades skulle de med säkerhet fortfarande önska sig möjligheten att kunna välja pedagogisk omsorg. Förslaget innebär därmed inte någon sådan nytta att det överväger de negativa konsekvenserna.”

 

 

 

 

 

Denna pandemi-höst finns det ett stort antal utredningar som innehåller förslag som påverkar förutsättningarna för att bedriva fristående verksamheter på omsorgs och skolområdet. Nyligen gick remisstiden ut för utredningen ”Stärkt kvalitet och likvärdighet i fritidshem och pedagogisk omsorg (SOU 2020:34)”. Förslaget innebär bland annat ett etableringsstopp för sk pedagogisk omsorg, vilket omfattar bl a det som förr kallades för dagmammor.

Utredningens föreslår en hel del som berör fritidshem, men jag tänkte i detta inlägg fokusera på det som berör pedagogisk omsorg. Vår jurist Gudrun Rendling har skrivit ett särskilt yttrande i utredningen som jag tänkte dela med mig av men först några kommentarer om utredningens uppdrag och förslag.

Utredningens uppdrag var att

• kartlägga och analysera om pedagogisk omsorg stimulerar barns utveckling och lärande i tillräcklig grad och om den förbereder barnet för lärande samt
• att utifrån dessa analyser vid behov lämna förslag på hur barns likvärdiga förutsättningar  inför start i förskoleklass kan främjas.

Likvärdighet är ett mycket populärt begrepp som används ständigt när det gäller bl a omsorgs- och skolfrågor. Och det är viktigt med likvärdighet. Men det är också viktigt att beakta att individer är olika och har olika behov och att det därför behövs en mångfald. Pedagogisk omsorg är ett alternativ som föräldrar väljer för att det passar deras barn bättre än formen förskola. Det utredningen gör är att de i sin analys jämför två helt olika verksamhetsformer – pedagogisk omsorg och förskola – utan att beakta att det aldrig har varit tanken att dessa ska vara helt jämförbara alternativ.

Det är ligger nära till hands att tro att detta förslag har sin grund i debatten om segregation och att det finns en önskan om att barn från invandrarfamiljer hellre ska gå i en förskola än en pedagogisk omsorg. Samtidigt är det viktigt att inse att frågan är större än så. Diskussionen kring förslaget om att alla 2-åringar borde gå i förskola illustrerar också väl konflikten mellan föräldrarnas rätt och politikens önskemål.

Du kan läsa hela vårt remissvar här.

Gudrun Rendling, vår förbundsjurist, var expert i utredningen och skriver följande i sitt särskilda yttrande:

”I utredningen har getts möjligheter för experterna att lämna särskilda yttranden, om så önskas. Jag tar därför tillfället i akt och vill framföra följande rörande den del av utredningen som avser förslag om etableringsstopp för pedagogisk omsorg.

Det finns olika skäl till att det idag bedrivs pedagogisk omsorg; dels skäl som utgår från kommuners behov av att anordna barnomsorg t.ex. i glesbygd där det är svårt att bygga upp förskolor med tillräcklig geografisk närhet för barnen som ska gå där, dels skäl som utgår från föräldrars önskemål om barnomsorgsform. Den största anledning till att föräldrar önskar verksamhetsformen pedagogisk omsorg är utifrån deras syn på barnets bästa. Det handlar om barn som kan ha svårt att komma tillrätta i större barngrupper, barn som är infektionskänsliga eller andra skäl som gör att föräldrar anser att pedagogisk omsorg är den form som passar barnet bäst. Föräldrar har ett vårdnadsansvar enligt Föräldrabalken och ett ansvar att alltid ha barnets bästa för ögonen genom FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen), som Sverige nu antagit som egen lag. Av Barnkonventionens artikel 3 ska alltid alla åtgärder som rör barn i första hand utgå från vad som bedöms vara barnets bästa.  Av Föräldrabalken, men också av artikel 5 i Barnkonventionen, framgår att det är föräldrarna, vårdnadshavarna mer specifikt, som ska tolka vad som är bäst för barnet. Föräldrars möjlighet att välja omsorgsform för sina barn, dvs. att ta hand om sina barn själva, välja pedagogisk omsorg eller förskola, anser jag vara av allra största vikt. Det är på samma sätt av största vikt för samhället och tillväxten att staten kan anordna barnomsorg under den tid föräldrar arbetar eller studerar. Till sist är det självklart av största vikt för barnet (och på sikt samhället) att ge barn en omsorg som stimulerar barnets utveckling och lärande. Då måste det också finnas valmöjligheter för föräldrar så att de kan tillgodose vad som är bäst för barnet.

I direktiven till utredningen sägs, angående pedagogisk omsorg, att utredningen ska

– kartlägga och analysera om pedagogisk omsorg stimulerar barns utveckling och lärande i tillräcklig grad och om den förbereder barnen för fortsatt lärande,

– utifrån dessa analyser vid behov lämna förslag på hur barns likvärdiga förutsättningar inför start i förskoleklass kan främjas.

Utredningen har enligt min mening tagit fasta på den andra punkten och i själva kartläggningen och analysen utgått från huruvida barn i pedagogisk omsorg jämfört med barn i förskola har likvärdiga förutsättningar inför start i förskoleklass. Jag bedömer alltså att frågan om huruvida den pedagogiska omsorgen stimulerar barns utveckling och lärande inte tillräckligt utretts, utan framförallt om förutsättningarna är desamma för dessa barn som för de barn som går i förskola. Svaret på den frågan är självklart nej – pedagogisk omsorg och förskola är två olika saker, med olika verksamhetsinnehåll. Om tesen är att själva kartläggningen ska visa att förutsättningarna inte är likvärdiga, så mynnar självklart analysen också ut i att så inte är fallet.

Det är idag inte obligatoriskt för barn att delta i förskoleverksamhet, även om det är obligatoriskt för kommunen att erbjuda allmän förskola från det att barnet fyllt tre år. Det innebär att det finns många olika möjligheter för barnets pedagogiska utveckling och stimulans; att barnet tas om hand hemma, att barnet går i pedagogisk omsorg eller i olika utsträckning på förskola. Genom att förskola inte är obligatoriskt är det också helt omöjligt att ställa krav på likvärdig förberedelse av barnet inför start i förskoleklassen. Det som däremot är av vikt är att den verksamhet som finansieras med allmänna medel leder till pedagogisk utveckling och stimulans och ger en grund för fortsatt lärande på det sätt som anges i skollagen.

Utredningen har tagit del av olika rapporter från våra skolmyndigheter. Av enkätsvar framgår att föräldrar är mycket nöjda med sitt val av pedagogisk omsorg och att de anser att deras barn mår bra i den hemlika och trygga miljön. Det framgår också att föräldrar även är nöjda då de valt förskoleverksamhet för sina barn. Det visar enligt min mening på att föräldrar faktiskt är kapabla till att göra informerade och kvalificerade val av verksamhetsform för sina barn utifrån vad som är bäst för barnet.

Rapporterna visar också på väl fungerande verksamheter inom den pedagogiska omsorgen som stimulerar barnen, har god pedagogisk miljö och verktyg som är utvecklande för barnen. Dessa verksamheter finns i både kommunal och enskild regi. Rapporterna visar i den delen att verksamheterna väl svarar mot lagens krav och har Läroplanen för förskolan som vägledande styrdokument.

Rapporterna visar dock också på brister i en del av verksamheterna; torftig miljö, språkproblem, bristande kunskap om regelverket m m. Det är som i all annan skollagsreglerad verksamhet en fråga för tillsynsmyndigheterna att med de sanktioner som står till buds, allt från anmärkning till återkallat godkännande, kontrollera att den pedagogiska omsorgen håller god kvalitet. Kommunerna har påtalat svårigheter i tillsynen och rapporterna visar att tillsynen mer utgått från formaliakrav än kvalitet i verksamheten. Det är samma utveckling som tillsynen av de fristående förskolorna följt, där Skolinspektionen och Skolverket gemensamt arbetat och stöttat kommunerna under ca tio års tid för en bättre tillämpning av kommunernas tillsyn och myndighetsutövning. Här finns alltså en utvecklingspotential, där det är fullt möjligt att utveckla och förbättra kommunernas tillsyn.

Utredningen menar att det finns svårigheter med det regelverk som styr pedagogisk omsorg. Utredningen menar att läroplanen för förskolan, som ska vara vägledande för pedagogisk omsorg, fått en sådan utformning att det är omöjligt att följa den i den pedagogiska omsorgen, bl. a. för uppdelningen i ansvarsområden av förskolechef, förskollärare och arbetslag. Det framförs vidare, som nämnts ovan, att kommunerna upplever att det är svårt att utföra tillsyn pga. otydligheter i styrdokumenten. Därför kommer utredningen fram till att det är tydligt att det regelverk som styr pedagogisk omsorg varken tjänar barnen, verksamhetsutövarna eller samhället i tillräcklig utsträckning.

Som ett resultat av att utredningen anser att det finns en bristande likvärdighet mellan pedagogisk omsorg och förskola inför barns start i förskoleklassen, att regelverket inte är tillräckligt tydligt för krav på pedagogisk omsorg och att det framkommit brister i vissa verksamheter, läggs ett förslag om att införa ett etableringsstopp för pedagogisk verksamhet.

Jag anser inte att det är ett bra förslag och vill inte ställa mig bakom det. Den främsta anledningen är föräldrars välgrundade önskemål om att kunna välja pedagogisk verksamhet som den bästa omsorgsformen för sina barn.

Jag tycker vidare att utredningen inte heller kunnat visa att pedagogisk omsorg inte i tillräcklig grad stimulerar barns utveckling och lärande och att den inte förbereder barnen för fortsatt lärande, med tanke på vad som framkommit i skolmyndigheternas rapporter som enkätsvar. Jag tycker att utredningen i stället fokuserat på huruvida förutsättningarna för barn som ska börja i förskoleklass är likvärdiga. Eftersom det handlar om två olika verksamhetsformer kan inte förutsättningarna vara helt likvärdiga. Däremot kan verksamhetsformerna ha stärkt olika egenskaper hos barnen som i sin tur ger en god grund för fortsatt lärande oavsett om barnen gått i pedagogisk omsorg eller förskola.

De upplevda problem som påtalats kring regelverket är fullt möjliga att lösa genom Skolverkets rätt att ta fram Allmänna råd samt stödmaterial om pedagogisk verksamhet.

Vidare anser jag att förslaget om etableringsstopp begränsar äganderätten och näringsfriheten i förhållande till regeringsformen, RF, och strider mot EU-rättsliga principer såsom Europakonventionen för mänskliga rättigheter och Europarådets MR-domstolspraxis.  Förslaget strider också mot proportionalitetsprincipen. Utredningen har inte kunnat visa ett tillräckligt allmänintresse för att genomföra en sådan ingripande åtgärd som ett etableringsstopp. Om föräldrar tillfrågades skulle de med säkerhet fortfarande önska sig möjligheten att kunna välja pedagogisk omsorg. Förslaget innebär därmed inte någon sådan nytta att det överväger de negativa konsekvenserna.”

 

 

 

 

 

Frågan om kommunernas rätt att skära ner på skolpengen till elever som väljer friskola, ett förslag som finns i den sk Likvärdighetsutredningen, är otroligt viktig för friskolornas överlevnad. Några av våra medlemmar har skrivit om det i denna artikel. Det finns anledning att påminna om varför det sk skolpliktsavdraget togs bort. Förslaget har sin grund i utredningen Bidrag på lika villkor SOU 2008:8. Nedan citerar jag vad som står i densamma om skolpliktsavdraget. Det är denna utredning som ligger till grund för prop 2008/09:171 Offentliga bidrag på lika villkor.

Utredaren skriver följande angående skolpliktsavdraget i sitt betänkande (s 157):

6.7.3 Skolpliktsavdrag

”Kommunerna har ett ansvar att bereda barn och ungdomar utbildning. Kostnaderna för det räknas av vissa kommuner av från bidraget till fristående skolor. Det brukar kallas för skolpliktsavdraget. Till samma kategori kan hänföras det s.k. kommunala uppföljningsansvaret för ungdomar som inte längre har skolplikt men som inte fyllt 20 år. För enkelhetens skull avses bägge dessa former av ansvar när det i den fortsatta behandlingen talas om skolpliktsavdrag.

Som framgått av redogörelsen i kapitel 1 fanns tidigare möjlighet för kommunerna att göra generella avdrag på bidraget till fristående skolor med 15 respektive 25 procent. Det motiverades bl.a. med kommunens skolpliktskostnader. Någon sådan generell möjlighet finns inte längre däremot förekommer det i åtskilliga kommuner att det görs avdrag på bidragsbeloppen med hänvisning till den här typen av kostnader.

Skolverket fann i sin utredning att de flesta kommuner inte gör några skolpliktsavdrag när bidraget till fristående skolor bestäms. Istället hanteras den beredskap som krävs för att kunna möta oförutsedda händelser på central nivå i kommunen och ingår inte i underlaget för bidraget till fristående skolor. Skolverket påtalade också att i de fall då en elev byter från en fristående till kommunal skola upphör också kommunens kostnad för den eleven hos den fristående skolan. Sammantaget ansåg Skolverket att kommunens ansvar för att bereda elever utbildning inte utgör skäl för avdrag på bidraget.

Liksom Skolverket anser utredningen att kommunens kostnader för att hålla en beredskap för att kunna ta emot elever i grund- och gymnasieskolan inte har något omedelbart samband med kostnaderna för utbildningsverksamheten. De hör snarare samman med kommunens övergripande myndighetsansvar. Kostnader av det slaget bör därför kunna särskiljas och inte ingå i resurserna till skolverksamheten. Därför finns det inget behov av att särskilt beakta den uppgiften för kommunen när bidragen till de fristående skolorna bestäms. Det framförs ibland att kommunens skyldighet att ta emot alla elever gör att det inte är möjligt att bedriva verksamheten med fulla klasser och att det skiljer sig från en fristående skolas möjlighet att kunna anpassa sin verksamhet så att några lediga platser inte finns.

Det är riktigt att det finns en viss skillnad ifråga om skyldigheten att kunna ta emot alla elever, men utredningen menar att kostnaderna för detta får anses vara av så marginell betydelse att de inte utgör skäl för att tillåta kommunerna att göra något schablonmässigt avdrag på bidraget till fristående skolor.”

/

ps. Obs – länken till Skolverkets rapport i citatet är mitt tillägg. ds