Friskolebloggen 2015-2024

Det sägs ofta att lärare är viktiga och det är sant. Men vad eleverna lär sig i skolan är också viktigt. Inger Enkvist är en flitig skoldebattör som ständigt påminner om vikten av fokus på kunskap i skolan. Den 6 mars presenterade hon sin senaste bok ”Kunskap i kris. Ideologier i svensk skola på 2020-talet.” Hon beskriver i boken hur Sverige steg för steg låtit ideologiska element tränga undan ämnesstudier. Aspekter som mångkultur, jämlikhet, genusteori och hållbar utveckling samtidigt som det blir allt tydligare hur viktigt det är att ha grundläggande ämneskunskaper i dagens samhälle. Det ska bli intressant att läsa hennes bok.

Om måndagen började med en ny bok så avslutades den med ett jubileum. Stiftelsen Teach for Sweden firade 10 år på Nobelmuseet. Tfs, som de kallar sig, ingår i en globalt nätverk -Teach for all. Syftet är att se till att så många barn och ungdomar som möjligt kan få undervisning av en utbildad lärare och därmed nå sin fulla potential. Lärarbristen är ett problem som diskuteras alldeles för lite. Teach for Sweden bidrar till att åtgärda bristen genom sitt program som erbjuder personer mitt i livet att byta karriär för att bli lärare. Och erfarenheten från åren har visat att intresset är mångdubbelt mycket större bland ämneskunniga akademiker än antalet platser.

Under de 10 år som gått har Tfs bidragit till att utbilda nästan 400 akademiker, tillsammans har de undervisat 40 300 elever på 230+ skolor i 100 kommuner. Den som läser Tfs Impactrapport inser vilket viktigt jobb de gör. Till glädje för såväl de blivande lärarna, deras elever, förmodligen också för deras lärarkollegor och inte minst för Sverige. Bristen på lärare inom matte, naturvetenskap och teknik är stor. Varje ny kunnig lärare inom dessa ämnen gör stor skillnad.

Lärarbristen slår särskilt hårt mot skolor i så kallade utsatta områden, där det oftast är så att de elever som går i dessa skolor verkligen har behov av kunniga lärare. Att 18000 elever lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet illustrerar också behovet.

Vi gratulerar Tfs till de första tio åren, vi hoppas de får mer stöd för sin verksamhet så att de kan ta emot ett större antal sökande. Det behövs.

Och jag vill särskilt tacka för de oerhört starka berättelser som återgavs av en man som kom till Sverige som flyktig från Syrien 2015, och som nu jobbar som lärare i Sverige, en kvinna från Ukraina som berättade om hur lärare gör allt för att förmedla kunskap till sina elever i det krigsdrabbade Ukraina, en kvinna från Armenien som delade med sig av liknande undervisningsförhållanden från sitt land och en man, född i DDR, som nu jobbade Österrike med Teach for all, uppfylld av det viktiga i att se till att så många barn som möjligt kan nå sin fulla potential. Deras berättelser berörde och var och en inser vilken stor skillnad en duktig ämneskunnig lärare kan göra för barn runt om i världen. Lärarbristen borde stå högt på agendan. Två frågor infinner sig

Varför vill inte fler ämnesduktiga bli lärare?

Varför kan inte Tfs få resurser så de kan erbjuda fler platser?

Det har blossat upp en debatt om sänkt skolpeng. I dag har också skolminister Lotta Edholm tydliggjort att friskoleföretagens vinstutdelning ska regleras och häromdagen sa hon att friskolorna ska få mindre pengar. Det första är ingen stor nyhet för de som vet vad Tidö-avtalet innehåller. Det anger att den frågan ska utredas. Samma sak gäller skolpengen. Även den frågan ska utredas.

Vi har inte sett några utredningsdirektiv för vare sig den ena eller andra utredningen. Än mindre har vi sett några förslag från någon utredning som ännu inte är tillsatt.

Förslag måste utredas innan något beslut kan fattas. Det är bra kutym för en demokrati. Vi har från förbundets sida välkomnat att skolpengsfrågan utreds ordentligt. Vi vill veta om det som påstås stämmer – att kommunen har kostnader som de behöver kompenseras för. Om det stämmer så måste man hitta en lösning för detta – en lösning som inte sänker friskolornas ersättning. 

Det är alltså en bra sak att regeringen och skolminister Lotta Edholm vill göra en utredning och jag förutsätter att man i den förutsättningslöst tittar på vilka kostnader kommuner egentligen har för att bedriva skolor och att ersättningssystemet, med den utgångspunkten, blir mer rättvist för alla elever, oavsett skolhuvudman.

I Tidöavtalet mellan regeringspartierna och samarbetspartiet står: ”Ny likvärdig skolpeng. Steg tas för att införa en nationellt bindande skolpengsnorm i syfte att genom statlig styrning av finansieringen öka likvärdigheten i det svenska skolväsendet i hela landet.”

Det tycker jag är en lovvärd och lovande ambition. Så nu återstår det att se vad det blir för utredningsdirektiv och vad sedan utredningen kommer fram till efter ett noggrant opartiskt arbete.

/

 

 

Debatten om betygsinflation fortsätter – och den är viktig. Sverige behöver komma till rätta med betygsinflationen i såväl fristående som kommunala skolor, och Friskolornas riksförbund har länge krävt att betygsystemet ska kvalitetssäkras, inte minst handlar det om att betygskriterierna måste bli tydligare.

Det är viktigt för både den enskilda eleven och för samhället i stort att vi har rättvisa betyg i skolan som mäter den faktiska kunskapsutvecklingen.

Och för att bredda perspektivet i betygsfrågan så kan jag konstatera att sk ”glädjebetyg” faktiskt inte är det enda problemet. Det förekommer också att elever får för låga betyg i förhållande till vad de kan.

Under ett digitalt medlemsmöte i slutet på förra veckan bad vi tre av våra medlemsföretag, friskolorna Fryxellska skolan i Västerås, Ebba Brahe-skolan i Nacka och Katarinaskolan i Uppsala – varav åtminstone två har fått höra att de sätter för låga betyg – att berätta om hur de jobbar för att åstadkomma en mer rättvisande bedömning av sina elever.

Alla tre har en rutin som innebär att de elever som precis börjat i första årskursen får göra diagnostiska prov. Det borde vara en självklarhet kan man tycka, men så är inte fallet. Resultaten på de diagnostiska proven visar ju var eleven befinner sig kunskapsmässigt. Utan denna information, hur kan man då veta vad skolan behöver sätta in för eventuella stödåtgärder och hur elevens kunskap utvecklas under tiden i skolbänken?

Samtliga tre skolor jobbar också med digitala prov, vilket gör det lättare och mindre tidskrävande att rätta. Täta provtillfällen, vilket möjliggörs med hjälp av digitala prov, har också i studier visat sig minska den stress många elever upplever vid varje enskilt provtillfälle och öka inlärningen. Här finns mycket att göra i svensk skola för att öka inslaget av digitalisering kring prov och bedömning. Titta gärna på min intervju med det svenska företaget Duggas vd, Peter Wilcke, om hur ett av många digitala verktyg på marknaden underlättar livet för både lärare och elever.

Slutligen har samtliga skolor också initierat samrättning av nationella prov för att säkerställa likvärdighet i bedömningen och stävja såväl glädjebetyg som underbetyg. Två av skolorna jobbar också tillsammans med andra skolor för att rätta gemensamt över skolgränserna. Här har friskolenätverken i respektive städer spelat en stor roll för att hitta samarbetspartner som man redan har börjat bygga förtroendefulla relationer med.

Mer kan göras på skolor runt om i landet – såväl fristående som kommunala. Vi ställer upp för våra medlemsföretag och förmedlar gärna kontakter till andra skolor och bistår gärna efter bästa förmåga med tips och råd om hur man kan utveckla sitt arbete i denna viktiga fråga.

Lyssna också gärna på min intervju med betygsexperten Per Måhl, som bland annat pratar om hur viktigt det är att det är lärarprofessionen som får äga betygsfrågan. Det går inte, menar Måhl, att som Skolverket vill, ta fram statistiska modeller för hur betyg ska sättas. Om betygen ska spegla vad eleverna faktiskt kan är det bara lärarna som faktiskt vet det.

/

 

Under 2023, från den 24 februari fram till årsskiftet, kommer Friskolornas riksförbund belysa några av de utmaningar svensk skola står inför, lyfta forskning och goda exempel på hur skolor har hittat lösningar, genom en digital informationssatsning i några av våra största medier. Vi vill bidra till en mer konstruktiv, utvecklande och framåtsyftande skoldebatt.

Det handlar till exempel om frågor som:

Betyg och bedömning, och behovet av ett kvalitetssäkrat betygssystem med kunskap i fokus.

Vikten av ledarskap i skolan.

Exempel på hur systematiskt kvalitetsarbete skapar möjligheter till kunskaps- och personlig utveckling, gemenskap, inkludering, delaktighet och likvärdighet.

Kvalitet och definition av vad som är kvalitet – till exempel elevhälsa.

Hur säkerställer vi att elever med särskilda behov får det stöd som de behöver?

Utmaningarna för resursskolor – friskolor för elever med särskilda behov.

Kvalitet i skolsystemet i stort – det vill säga exempelvis samordnat skolval och en rättvis skolpeng.

Hur löser vi frågan om lärarbrist och att skolan behöver bli en mer attraktiv arbetsgivare?

För att bara nämna några aktuella och viktiga frågor som berör alla – oavsett huvudmannaskap.

Som branschorganisation företräder vi våra medlemmar, varav den stora majoriteten är små friskolor med bara en eller två skolenheter. Vi, liksom våra medlemmar, vill bidra till att utveckla svensk skola. Det ingår i vårt uppdrag att lyfta och belysa de utmaningar svenskt skolväsende står inför och de systemproblem som redan konstaterats av såväl verksamheter som ansvariga myndigheter och företrädare. Vi ser det som vår skyldighet att delta i debatten.

Vi anar att detta initiativ kommer att ifrågasättas. Några av de röster som hörs i skoldebatten bevakar det vi gör och de verkar ibland hellre vilja misstolka våra budskap, snarare än att bidra till gemensamt fokus för bättre utbildning för våra barn och ungdomar. Det skapar ett osunt klimat som bidrar till rädsla. Så kan vi inte ha det. Vi måste kunna tala och debattera om svensk skolas verkliga utmaningar.

Vårt fokus ska alltid vara att arbeta för att skapa bättre förhållanden för barn och ungdomar att få utvecklas, samt för alla skolhuvudmän, skolaktörer och alla de som arbetar i eller på något sätt är berörda av svensk förskola, grundskola eller gymnasieskola, genom samverkan och samarbete med våra medlemmar, forskare, experter och sakkunniga i de utmaningar som vi ser är skolans verkliga problem. Och det gör vi genom att påverka beslutsfattare i rätt riktning utifrån dessa perspektiv.

Därför är vi också stolta över det arbete som sker inom ramen för Ifous, där Friskolornas riksförbund, SKR och Idéburna skolors riksförbund arbetar tillsammans för att öka den praktiknära forskningen i Sverige. Ett arbete som syftar till att stärka skolans vetenskapliga grund.

 

Vi inleder informationssatsningen med att lyfta ett samtal mellan betygsexperten Per Måhl och mig. Lyssna här!

Det finns anledning att tydliggöra Friskolornas riksförbunds inställning till insyn i friskolor. Cirka 95 procent av våra cirka 500 medlemmar är små friskolehuvudmän. Det finns inte något motstånd mot relevant öppenhet och transparens i de fristående verksamheterna. Våra medlemmar ställer sig bakom insyn i verksamheterna och bidrar genom att lämna alla de uppgifter som samlas in nationellt, framförallt via SCB, till Skolverkets olika databaser. Skolinspektionen granskar varje år de fristående skolorna både ur ett kvalitativt perspektiv, men också de ekonomiska förutsättningarna. Kommunen har fått utökade regler om rätt till insyn i de fristående skolorna. Själva behovet av insyn för allmänhetens räkning torde därför redan vara väl tillgodosett.

Regeringen har nu aviserat förändrade direktiv till den så kallade Skolinformationsutredningen. Utredningen ska enligt uppgift inte längre lämna förslag på hur friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. Den ska i stället, i enlighet med Tidö-avtalet, lämna förslag på en insynsprincip. Vi välkomnar att regeringen nu tydligt anger att man värnar proportionalitetsprincipen när det gäller lagstiftning. Den absolut största delen av landets friskolor är små friskolor. Var tredje fristående grundskola har färre än hundra elever. De allra flesta av dessa små friskolor är medlemmar hos oss. Vi företräder dessa med stolthet.

Proportionalitetsprincipen innebär att om en fråga kan lösas på ett enklare sätt så ska den metoden användas. Om fristående skolor skulle omfattas av offentlighetsprincipen, där flertalet mindre fristående verksamheter kommer att drabbas mycket hårt av en administrativ pålaga (se beskrivning nedan) som tar tid och resurser från huvuduppdraget – undervisningen – så innebär det ett brott mot proportionalitetsprincipen. Något som också påpekats av ledande jurister. Fristående förskole- och skolverksamheter består till 95 procent av huvudmän med endast en eller högst två enheter att jämföra med en kommuns centrala förvaltning med arkivarier, registratorer, administrativa system och specialistkompetens i offentlig rätt såsom till exempel kommunjurist. Konsekvenserna av införandet av offentlighetsprincipen i fristående förskolor och skolor leder obönhörligen till att den enskilda skolans och lärarnas administrativa börda kommer att öka.

För vad innebär offentlighetsprincipen egentligen? Den handlar ju inte bara om att skolan ska lämna ut ett papper. Betänk hur en liten friskola med hundra elever och ett fåtal administrativa medarbetare ska hantera denna lagstiftning.

 

Hur skulle ett införande av offentlighetsprincipen påverka en friskola?

Lagen innebär att:

• Allmänheten och massmedia har rätt till insyn i statens och kommunernas verksamhet. (i detta fall då friskolehuvudmannens verksamhet)
• Rätt att läsa allmänna handlingar som finns hos friskolan. Undantag är handlingar med sekretessbelagda uppgifter.

 

Krav på registerhållning och diarieföring

Friskolan måste inrätta ett system för att registrera och diarieföra alla inkomna och upprättade handlingar. Diariet har allmänheten rätt att ta del av. Myndigheterna löser det bland annat genom att ha en dator tillgänglig i receptionen. Annars måste dokumenten skrivas ut, kopieras och sedan skickas till den som vill ta del av dem. Diarie- och registerkraven innebär investeringskostnad som de flesta friskolor inte behöver i dag då de redan har egna system för att hantera handlingar. Kraven medför extra administration som måste hanteras av någon och därmed kostnader, pengar som annars skulle kunna användas för undervisningen. Som inkommen handling räknas även mejl som kommer ”utifrån” vilket innebär att det är allmänna handlingar. Det innebär att i stort sett all e-postkorrespondens mellan lärare och föräldrar ska diarieföras, upprättade bedömningsdokument av eleverna med mera ska diarieföras. Det är lätt att inse att detta är ett omfattande arbete som små skolor inte har personal för att hantera.

 

Krav på tillgänglighet

Offentlighetsprincipen innebär också krav på tillgänglighet. Den/de som vill ta del av en allmän handling ska begära det hos den friskola som förvarar handlingen. Den som vill ha ut handlingen behöver inte ange varför eller till vad. Handlingen ska kunna läsas på plats eller kopieras mot avgift. I Tryckfrihetsförordningen finns ett så kallat ”skyndsamhetskrav”. Det innebär att en friskola måste tillgodose en begäran (eller avslå den med överklagbart beslut) helst på dagen eller i vart fall inom högst 2-3 dagar. Den som inte följer detta kan bli anmäld till Justitieombudsmannen (JO).

Som framgår ovan är den absoluta största majoriteten av friskolorna små verksamheter. De har ingen administrativ personal utan det är rektor som hanterar detta. På loven är skolorna stängda och personalen ledig. Lagens krav på tillgänglighet innebär att en skola inte kan vara stängd under till exempel sommarlovet eftersom tillgänglighet innebär att den ska vara öppen varje helgfri dag med personalberedskap för att såväl hantera begäran om att få ut allmänna handlingar som kompetens att göra sekretessbedömning om huruvida en handling kan lämnas ut.

 

Kompetens för sekretessbedömning

Utgångspunkten är att alla handlingar är allmänna och måste lämnas ut om så begärs. Uppgifter om till exempel löner och övriga anställningsvillkor kan inte sekretessbeläggas. Lagstiftningen innebär att en friskola måste ha medarbetare som kan göra en sekretessbedömning av handlingar som begärs ut samt besluta om att uppgifter i en handling omfattas av sekretess. Många svåra juridiska sekretessprövningar kommer att behöva göras. För detta behövs juridisk kompetens inom just sekretessområdet.

Den som begärt ut en handling från en myndighet vet att det också är vanligt att det är delar av handlingen som sekretessbeläggs. Det beror på att det normalt sett inte går att sekretessbelägga hela handlingen utan endast vissa uppgifter i den. Detta görs genom att avsnitt i handlingen döljs, det vill säga de sekretessbelagda delarna, innan handlingen lämnas ut. Ett tidskrävande och svårt arbete. Juridisk kompetens behövs dessutom för att utforma korrekta beslut som kan överklagas till Kammarrätten – och för att driva rättsprocesser i Kammarrätten.

 

Beslut kan överprövas i domstol

Om friskolan avslår en begäran om att ta del av eller få ut handling så kan den som fått avslag få beslutet prövat i domstol.

 

Hur omfattande hantering är det av handlingar?

En handling är inte detsamma som ett fysiskt pappersdokument. En handling kan lika gärna avse digitala handlingar, till exempel mejl eller excelfiler. Det handlar bland annat om:

• Elevärenden såsom elevers närvaro, frånvaro, resultat, elevhälsa, föräldrakontakter mm
• Personalärenden såsom bland annat anställningskontrakt och andra personaladministrativa uppgifter.
• Ekonomiärenden som berör verksamheten.
• Övrig affärsverksamhetsrelaterad dokumentation och handlingar såsom styrelseprotokoll, affärskorrespondens, styrning och ledning av skolan med mera.

Sammanställningen visar att påståendet att offentlighetsprincipen endast skulle innebära mindre administrativa insatser i de fristående skolorna är helt felaktigt. Lagen innebär att alla dessa handlingar måste bedömas utifrån sekretesshänseende.

 

Sårbarheten ökar

Friskolor är hett omdebatterade i Sverige. Det innebär att det inte gå att utesluta samordnade attacker på enskilda verksamheter med politiskt bakomliggande motiv. Det skulle som exempel räcka med att en samordnad grupp skickar ett mejl om dagen under en vecka till en mindre skola för att i stort sett alla resurser skulle behöva riktas mot dokumenthanteringen. Kommuner har idag heltidsanställda medarbetare som hanterar begäran om utlämnande av allmänna handlingar. Det finns också exempel på föräldrar som är missnöjda med sitt barns skolgång. En enskild individ kan, som ovan nämnts relativt enkelt, med inte så omfattande arbete eller tidsförlust, sätta igång en stor hantering av dokument som riskerar bli helt förödande för en skola.

 

Tidigare utredningar har avvisat förslag om införande av offentlighetsprincipen

I betänkandet Privata utförare – kontroll och insyn (SOU 2013:53) sägs följande på s. 241: ”Ett krav på privata utförare att tillämpa offentlighetsprincipen skulle också leda till en kraftigt ökad administrativ börda. En privat utförare har inte nödvändigtvis samma system för exempelvis dokumentation och diarieföring som en kommunal förvaltning. Det skulle kunna bli mycket kostsamt för privata utförare att tvingas anpassa sig till ett sådant krav.

Från ett mer praktiskt perspektiv torde det också som konstaterats i förarbetena till nuvarande bestämmelse vara svårt att få offentlighetsprincipen att fungera hos en privat utförare. Det är inte alltid enkelt för erfarna kommunala tjänstemän och förtroendevalda, som ändå torde vara väl bekanta med regelverket, att tillämpa offentlighetsprincipen. Hos privata utförare finns normalt sett ingen större kunskap och erfarenhet inom detta område. Det är inte heller rimligt eller realistiskt att anställda hos privata utförare skulle tvingas genomgå särskild utbildning i dessa frågor. Att införa ett krav på att privata utförare ska tillämpa offentlighetsprincipen är följaktligen enligt utredningens bedömning inte möjligt … ”

Denna utredning har alltså kommit fram till en helt annan bedömning avseende konsekvenserna för införandet av offentlighetsprincipen i ovanstående betänkande om kontroll och insyn av privata utförare.

 

Beskrivningen av vad offentlighetsprincipen innebär visar tydligt att det skulle vara oproportionerligt att införa den på friskoleområdet. Förbundet och dess medlemmar värnar öppenheten i verksamheten. Därför menar vi att lagstiftaren i stället ska ange i lag vad som ska vara offentliga uppgifter. Lagstiftaren har att beakta proportionalitetsprincipen och här finns det uppenbarligen andra vägar att gå som inte får så stora effekter som införandet av offentlighetsprincipen för fristående skolor. En stor majoritet av friskolehuvudmännen driver, som framgår ovan, mycket små verksamheter. Det är här som proportionalitetsprincipen kommer in. För att uppnå syftet ökad transparens kan lagstiftaren i stället helt enkelt ange i lag vilka uppgifter som ska vara offentliga.

/

 

Fredagen den 10 februari ägnade vi dagen åt en intern workshop kring vad som är kvalitet i skolan. Vi hade förmånen att lyssna till några av landets ledande personer inom området kvalitet och förbättringsarbete. De talade om olika perspektiv på kvalitet. Det är lätt att säga att kvalitet är viktigt. Begreppet används ofta när det gäller skolan – men vad innebär kvalitet i skolan? Behovet av att definiera det blir mycket tydligt när man läser Tidö-avtalet. Där återfinns bland andra följande punkter:

1. Kraftigt minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister. (Var går gränsen för en kvalitetsbrist? Hur definieras det? Borde väl gälla oavsett huvudmannaskap?)
2. Ge skolan i hela Sverige likvärdiga förutsättningar och stärka verksamhetens kvalitet. (Utifrån vilken nivå till vad?)
3. Utdelningsbegränsningar vid kvalitetsbrister i förhållande till transparenta kvalitetsnormer. (Var går gränsen och hur definieras kvalitetsbrister, vad är transparenta kvalitetsnormer?)

Det kursiva inom parentes här ovan är mina kommentarer.

Branschen vill givetvis bidra till att det äntligen blir en ordentlig diskussion om kvalitet i skolan och till att det tas fram tydliga definitioner av vad som menas med kvalitet. En eller flera tydliga nationella definitioner av vad som anses vara kvalitet i skolan är viktigt för alla som är verksamma i skolans värld, oavsett huvudman.

Våra medlemmar jobbar givetvis med kvalitetskrav i den egna verksamheten. Skolinspektionen har vid flera tillfällen lyft fram att friskolor har ett bra systematiskt kvalitetsarbete. Men det vi talar om utifrån Tidö-avtalet är något annat. Det är vilka nationella kvalitetskrav som ska ställas på skolan. Och vilken nivå är inte acceptabel?

Vi påbörjade vårt interna arbete kring detta i och med vår interna workshop.
Sverige har många duktiga människor som jobbar med kvalitetsfrågor. Därför är det konstigt att skolan saknar tydliga definitioner av vad som menas med kvalitet.

En av de experter som vi lyssnade till på workshopen var Lars Sörqvist. Han berättade att han i somras, inför valet, skrev ihop en text som han skickade till alla riksdagsledamöter. Hans ambition var att ge input till alla dessa personer kring en fråga som är oerhört viktig för Sveriges konkurrenskraft och framtid, kvalitet i välfärden. Jag länkar till hans blogginlägg om skriften här.

Hans budskap, och även de andras budskap, är att kvalitetsarbete har två huvudfunktioner, att säkra och att utveckla kvalitet.

• Kvalitetssäkring syftar till att säkerställa att en viss lägsta nivå levereras samt att fel, avvikelser och brister inte uppstår. I en offentlig verksamhet har kvalitetssäkring även stor betydelse för att ett rättssäkert samhälle ska uppnås.

 

• Kvalitetsutveckling syftar till att ständigt förbättra verksamhetens förmåga att på bästa sätt möta behov och förväntningar med minsta möjliga resursinsats. Avsikten är att leverera allt bättre kvalitet till en allt lägre kostnad, så att medborgarna ska erhålla största möjliga värde för sina skattepengar.

 

Båda dessa delar är grundläggande för skolan. Det handlar om tydliga kvalitetskrav från ytterst riksdagen, och det handlar om verksamheternas möjligheter till ständiga förbättringar.

Vår gemensamma utmaning är större än att bara handla om friskolor. Den handlar om att – inom ramen för dessa två begrepp – skapa förutsättningar för att svensk skola ska kunna utvecklas i takt med omvärldens behov och det handlar om att riksdagen ska vara tydlig med vad den förväntar sig i form av minst lägsta kvalitetsnivå. Då kan vi får en skola som säkerställer att alla elever, oavsett bakgrund och oavsett huvudman, får en skolgång som ger bästa möjliga start på vuxenlivet och minskar utanförskapet. En skola som bidrar till att höja vårt lands konkurrenskraft och lyfta individer.

Ett viktigt arbete som vi gärna deltar i.

/

 

I dag har DN uppmärksammat att många av de skolvalssajter där ungdomar kan välja gymnasium drivs av friskoleföretag som Academedia. DN slår på stora trumman och intervjuar Frans Björnsson, vd på Enter Technologies, som säger att sajterna är ”konstruerade för att marknadsföra skolor, och inte för att hjälpa elever att välja”.

Uppståndelsen har nått utbildningsdepartementet där skolminister Lotta Edholm bjudit in Skolverket, Academedia och oss till ett möte i syfte att bringa ”ordning och reda” i frågan. Vi välkomnar ett möte och en fortsatt dialog i dessa frågor. Faktum är att vi under många år framfört att det är viktigt att det finns samlad information inför skolvalet, såväl på grund- som gymnasieskolenivå, så att elever och föräldrar kan göra välgrundade val.

Det naturliga är att detta viktiga informationsuppdrag ska ligga hos Skolverket. Skolvalet har funnits i 30 år. Det borde inte vara svårt att ta fram en lättillgänglig, begriplig sajt med en tydlig information av olika skolor med grund i bl a vilka kunskapsresultat de bidrar till. Eftersom detta inte har hänt, och det finns en tydlig efterfrågan av information, så har andra tagit initiativ till att lösa informationsbristen. Vi tog, tillsammans med SKL (nuvarande SKR), ett initiativ för att etablera en skolvalssajt där både friskolor och kommunala skolor samlades. Skolverket lanserade då Utbildningsguiden, för ca två år sedan. Tyvärr är den inte särskilt känd och hamnar mycket långt ner på Googles träfflista.

– Vi borde absolut marknadsföra vår webbplats mer än vi gör och det kommer vi att göra också, säger nu Jessica Stringer Bodin, enhetschef på digitala tjänster vid Skolverket, till DN.

AcadeMedia misstänkliggörs i DN:s artikel och anklagas för att enbart marknadsföra sina egna skolor. Men när informationen efterfrågas och Skolverket inte förmår göra en tydlig jämförelse mellan olika skolor som föräldrar och elever gärna använder, så är det inte konstigt att någon vill bidra till öka kunskapen.

– Jag tycker det framgår tydligt att vi ligger bakom sajterna. Att vi guidar till och lyfter fram våra skolor, det gör många andra också. Om du surfar in på kommunernas olika sajter i landet så ser du att det finns gott om kommuner som bara visar upp sina kommunala skolor och inte de fristående, säger Jenny Wahlberg, kommunikationschef på Academedia, till DN.

Ja, det är bara att själv surfa in på sajter som Gymnasiekoll och kika. Academedia är tydliga med att det är deras sajt.

Förhoppningsvis leder detta ”avslöjande” från DN till att Sverige äntligen kan komma vidare i arbetet med att säkerställa att elever och föräldrar får information om olika skolor. Information som kan innebära att de gör ett välinformerat skolval. En tjänst som Skolverket hade kunnat erbjuda för många år sedan om man legat i framkant, prioriterat detta och sett till att det är användarvänligt.

/

Det förs just nu en intensiv, men tyvärr inte särskilt nyanserad, debatt om digitaliseringen i skolan. Efter att man under många år ropat halleluja inför allt som andas IT och ungefär satt en Ipad i händerna på varenda barn i förskolan har pendeln nu svängt och på vissa utbildningspolitiker låter det nu som att man ska rensa ut allt vad digitalt heter från skolans värld.

Den här trendkänsligheten är inte uteslutande ett problem för skolan, men tycks vara särskilt dramatisk inom just utbildningssektorn.

Givetvis är det viktigt att barn lär sig skriva och läsa med hjälp av fysiska böcker samt papper och penna. Men att kasta ut barnet med badvattnet och utestänga alla digitala verktyg från skolan är också huvudlöst.

I Sverige kom digitaliseringen relativt sent till skolan och vi ligger efter många andra jämförbara länder. Sannolikt kommer digitaliseringen att revolutionera skolans värld och leda till enorma förbättringar och förenklingar vad gäller lärares administrativa uppgifter, men också för elevernas inlärning och lärarnas bedömning av elevernas kunskaper. Inte minst Skolinspektionens granskningar har ju lyft brister i skolor när det gäller skolans koll på elevernas kunskapsnivå. Här kan verkligen digitala verktyg göra skillnad för såväl elever som lärare. Kunskapen om individens behov ökar!

Ett digitalt verktyg som jag tycker är särskilt intressant handlar just om detta: prov och rättning av prov kan numera med det svenskutvecklade verktyget Dugga göras mycket enklare och oftare. En viktig fördel är att Dugga underlättar en mer frekvent bedömning av elevernas kunskapsresultat. Det kan minska den provstress som många unga känner i skolan i dag, men forskning visar också att det kan leda till ett ökat bibehållande av kunskaper, det som på engelska kallas ”retention”: det vill säga eleverna minns bättre vad de lärt sig.

Jag har intervjuat Duggas vd, Peter Wilcke, om detta intressanta verktyg och på vilket sätt det kan förbättra kunskapsinlärningen i skolor runt om i världen. Se här eller lyssna på friskolepodden på intervjun med Duggas Peter Wilcke här:

/

Läser tidskriften Skolporten och fastnar där på en intressant artikel om en ny avhandling med rubriken ”Mellan policy och praktik: En studie om nyanlända elevers pedagogiska och sociala inkludering i skolan”. Den är skriven av Denis Tajic och han har gjort observationsstudier på två grundskolor och därmed undersökt hur formella och informella strukturer påverkar nyanlända elevers sociala och pedagogiska inkludering.

Han menar att många skolor behandlar nyanlända elever som en homogen grupp. Detta är något som också Skolinspektionen har konstaterat i flera av sina granskningsrapporter avseende hur skolor tar emot nyanlända elever. Tajic påpekar att implementering av nationella policyåtgärder görs utifrån en kollektiv ansats – lika för alla – i stället för att utgå från elevernas individuella behov. Man kan undra om debatten om likvärdig skola spökar i detta sammanhang. Även om läroplanen faktiskt påpekar att likvärdighet innebär att man ska utgå ifrån den enskilda individens behov – och att det då måste bli olika – så uppfattas ofta begreppet likvärdighet i debatten som allt ska vara lika.

Effekterna av oförmågan av att se individen i kollektivet innebär att eleverna riskerar att inte komma till sin rätt. Men det finns goda exempel att lära av. I intervjun lyfter Denis Tajic fram den syn en skola som kunde peka på en lyckad inkludering har – de såg de nyanlända eleverna som en tillgång, inte bara som elever som har behov av stöd. I mina öron låter det som en parallell till den forskning som talar om vikten av att ha höga förväntningar på alla elever, oavsett bakgrund. Således borde detta förhållningssätt inte vara en nyhet för någon. Han konstaterar också att framgången även ligger i att skolorna jobbade målmedvetet med såväl social som fysisk inkludering. Skolan har helt enkelt en genomtänkt strategi kring hur man ska jobba med inkludering.

Skolinspektionen har gjort ett flertal granskningar när det gäller mottagandet av nyanlända elever. Den som kom 2017 visade på en del förbättringar jämfört med den som gjordes 2009. Men mycket av det som man tar upp i rapporten 2017 återfinns i Denis Tajics avhandling. Detta visar ju hur viktigt det är att lära av de som är framgångsrika. I rapporten från 2017 konstaterade Skolinspektionen bland annat att:

• Även om inledande bedömningar genomförs med Skolverkets kartläggningsmaterial bedöms nyanlända elevers ämneskunskaper i låg utsträckning. Det leder till att det ofta saknas tillräckliga underlag för att planera undervisningen för nyanlända elever, och att huvudmännen och rektorerna organiserar undervisningen för nyanlända elever genom generella lösningar i stället för individuella, till exempel genom att samma ämnen tas bort för alla.
• Flertalet av huvudmännen följer inte upp mottagandet av nyanlända på ett bra sätt. Frågor om hur huvudmännens val av organisation påverkar de nyanlända elevernas möjligheter att snabbt få undervisning, och att undervisningen är individanpassad, ställs mycket sällan i huvudmännens uppföljning.

De skriver också följande i sin kommentar till nämnda rapport från 2017:

”För att säkra en god kvalitet på utbildningen för nyanlända elever krävs att den ingår i huvudmannens och skolans systematiska kvalitetsarbete. Det är centralt med en tydlig roll- och ansvarsfördelning där var och en utifrån sin roll och sitt uppdrag tar ett gemensamt ansvar för att utveckla verksamheten. För att utbildningen och undervisningen för nyanlända elever ska kunna utgå från deras specifika behov är det också viktigt att en inledande bedömning av elevernas kunskaper görs. Från januari 2016 är det reglerat i skollagen att en nyanländ elevs kunskaper ska bedömas om det inte är uppenbart onödigt.”

Tajics avhandling bygger på studier genomförda under 2018/19. Hans avhandling visar med all tydlighet att det som regleras i skollagen sedan 2016 inte efterlevs.

Han har en förhoppning om att ”….att avhandlingen kan bidra till att sätta nyanlända elevers individuella behov i fokus”. En förhoppning som är lätt att instämma i. Jag skulle vilja lägga till ytterligare förhoppningar i form av att lära av de skolor som är framgångsrika och förhoppningen att insikten om vikten av att sätta individuella elevers behov i fokus ska gälla alla elever.

För även om naturligtvis nyanlända elever särskiljer sig på många sätt från elever som är födda och uppvuxna i Sverige så menar jag att många av de problem som syns i dagens skola bottnar i tron att ”one size fits all”. Så är det inte. Och frågan är om svensk skola någonsin har haft en mer utmanande uppgift än dagens. Men den mångfald av olika behov som finns bland alla elever.

I år har vi firat 30 år med friskolereformen. Med tanke på debatten som pågår kanske det verkar konstigt att skära upp tårta och fira. Men bortom det enögda och onyanserade samtalet om friskolornas roll i samhället har faktiskt friskolorna bidragit till oerhört mycket innovation på skolområdet och till betydligt bättre skolor över lag. Tack vare friskolorna har även kommunala skolor i Sverige blivit bättre på att förmedla kunskap – och dessutom till lägre kostnad. Det är faktiskt en anledning att fira reformen som sjösattes för 30 år sedan.

Och det har vi alltså gjort med besked under året som gått. Vi har försökt att lämna ett bidrag till det viktiga samtalet om skolutveckling (som på grund av det ensidiga fokuset på friskolor och deras vinster tyvärr handlat om fel saker, eller rättare sagt: det har knappt pågått alls). Under våren och hösten 2022 har vi besökt elva skolor från Östersund i norr till Lund i söder för att se tillbaka på 30 års friskolehistoria (egentligen närmare 200 års friskolehistoria, men det återkommer jag till alldeles strax), men framför allt för att diskutera hur svensk skola i stort kan utvecklas ännu mer under de närmaste åren.

Ett stort och hjärtligt tack till alla de skolor som upplåtit sina lokaler, som raggat kunniga och engagerade namn till högintressanta panelsamtal, vars elever och rektorer bjudit på insikter och musik och som bjudit på kaffe och fika! Dessa fantastiska skolor är, i tur och ordning: Fridaskolan i Kvillebäcken, Göteborg, Internationella Engelska Skolan i Helsingborg, Kunskapsskolan i Västerås, Klara Teoretiska gymnasium i Sundsvall, Hudikgymnasiet i Hudiksvall, Pops Academy Karl Johan i Örebro, Innovitaskolan i Falun, Kunskapsskolan i Uppsala, Kunskapsskolan i Lund, Internationella Engelska Skolan i Östersund och slutligen Lärande Grundskola Östra i Norrköping. Otroliga skolledare och rektorer, fantastiska elever och ett omisskännligt engagemang för skolutveckling och för sina respektive verksamheter! Ni är verkligen beundransvärda!

Och vilka samtal och insikter som panelisterna har bjudit på!

Med på alla skolor (i egen hög person eller annars genom en förinspelad film) har skriftställaren Anders Johnson varit. Anders har skrivit en lysande bok på vårt uppdrag som heter ”Ett fönster öppnades …” och handlar om friskolornas historia nästan 200 år tillbaka i tiden (läs mer om boken här – och beställ den som julklapp åt dig själv eller någon du gillar). I varje ny stad har Anders Johnson, genom att grotta ner sig i arkiven, lyckats hitta lokala exempel på kvinnliga friskolepionjärer som drev privata skolor långt innan friskolereformen såg dagens ljus. I Uppsala berättade han om Jane Miller Thengberg, som grundade Klosterskolan redan 1855. I Lund gav han utrymme åt pedagogen Anna Rönström som grundade Elementarskolan i Lund för flickor (Rönströmska) 1871. I Östersund presenterade Anders Alma Renborg, föreståndarinna för Östersunds Elementärläroverk, grundat 1894. Och i Norrköping lyfte han barnomsorgspionjärerna och systrarna Ellen och Maria Moberg som 1899 startade en kindergarten, efter tysk modell, i sitt hem.

Med oss på två orter – Falun och Norrköping – hade vi också Widar Andersson, politisk redaktör på Folkbladet, tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna och friskolepionjär också han. Widar tryckte i Falun på att den stora utmaningen för svensk skola är alla de elever som lämnar skolan utan fullständiga betyg och utan de kunskaper som skolan ska ha gett dem. Han menar att vi framåt måste hitta metoder och modeller för att nå dessa barn med skolans uppdrag. I Norrköping var Widars budskap – ytligt sett lite motsägelsefullt jämfört med det första: ”Stå still i båten och förändra inte så mycket.” Men med detta menar Widar förstås bara att skolan inte ska hoppa på alla tänkbara trender, utan stå fast förankrad i sitt kunskapsuppdrag och använda sig av de väl beprövade metoder som utvecklats under hundratals år.

I Lund uppmanade den kände moderaten Rasmus Törnblom, vice ordförande i kommunstyrelsen i Lund, oss friskolefolk att hitta vår tids Anna Whitlock, friskolepionjären som Anders Johnson lyft vid varje framträdande.

I Örebro pratade Katarina Pietrzak från RISE om att vi behöver vidga perspektiven på skolan till livslångt lärande om vi ska bygga ett system för utbildning som håller hela vägen.

I Uppsala diskuterade panelen lärarbristen, privatisering av lärarutbildningen, lärarprofessionens självständighet och betygsinflationen.

Marina Malmqvist, vd på Lärande grundskolor, tyckte i Norrköping att skolan behöver öka takten för att ligga i en allt mer snabbföränderlig tid och konstaterade att konkurrens sporrar kvalitet och utveckling.

I Östersund konstaterade Anna Sörelius Nordenborg, vd på Internationella Engelska Skolan, att näringslivet ofta efterfrågar en IES-etablering på orter där företag ska etablera sig – till exempel när Northvolt skulle bygga batterifabrik i Skellefteå.

Och i samma panel deltog också Joel Nordkvist, gruppledare för Moderaterna i Östersund och tidigare ordförande i utbildningsnämnden, som fick avsluta med en klok insikt som man kan önska att fler politiker kunde drabbas av:
– Politiker har en tendens att vilja vara inne och peta i saker, trots att det inte alltid behövs. ”If it ain’t broken, don’t fix it”.

Så kan ett samtal om skolan också gå till. Med fokus på kunskap, framtiden och de verkliga utmaningarna. För Sveriges skull – och inte minst våra ungas skull – hoppas jag att diskussionen framöver kan handla mer om dessa saker, och mindre om det som är ovidkommande. Vi behöver lösa knutarna i skoldebatten och ta oss an utmaningarna tillsammans: friskolor och kommunala skolor, politiker från alla partier. Bara så kan de närmaste trettio åren bli en verklig renässans för svensk skola.

Återigen: ett stort, stort tack till alla skolor som gjort Friskoleveckan, som vi kallat vår turné, möjlig! Tack också till Annika Renestam, som projektlett Friskoleveckan och kuskat land och rike runt för att förverkliga alla dessa viktiga samtal om skolans framtid!

Tillsammans kan vi göra skillnad!