Kostnaderna för ett åtagande enligt förslaget har inte kunnat beräknas, det går inte att säga var kostnaderna skulle uppstå, eller ens om det alls uppkommer några kostnader. Det absolut största antalet kommuner kommer inte att behöva hantera någon friskolenedläggning. Förslaget är orimligt också på grund av att det innebär att kommunerna ska kompenseras för kostnader som inte kunnat påvisas

Idag går remisstiden ut för promemorian ”Förslag om utbildningsgaranti i gymnasieskolan”, U2015/03607/GVV. Friskolorna avvisar förslaget av flera skäl. Vad innebär då förslaget?

En utbildningsgaranti föreslås införas för elever i fristående gymnasieskolor, så att eleverna ska kunna fullfölja sin valda utbildning, även om den fristående skolan av någon anledning läggs ned. I det fallet ska elevernas hemkommun ombesörja att eleven får möjlighet att slutföra sin utbildning, antingen genom att själv anordna utbildningen eller i samverkan med andra kommuner. Detta föreslås finansieras genom att elevernas hemkommuner gör ett generellt avdrag på elevpengen för alla fristående elever i alla fristående gymnasieskolor. Avdraget ska utgöra 0,15 procent av grundbeloppet för elever i högskoleförberedande program och det dubbla, 0,3 procent för elever på yrkesprogram. För elever i gymnasiesärskola gäller också ett avdrag om 0,3 procent på grundbeloppet. Kort sagt en kollektiv bestraffning av alla elever som väljer en fristående gymnasieskola. De får med sig en lägre skolpeng! Kommunen behåller pengarna, för att finansiera något som inte är ett stort problem.

Vi menar att:

• Detta är inte ett problem. Av promemorian framgår det också ”Det är relativt sällsynt att en friskola läggs ner under sådana former att det innebär att eleverna inte får möjlighet att fullfölja den utbildning som de har tagits in på.”
• Om en skola skulle läggas ner så är det ju inte givet att eleven väljer en kommunal skola i stället, hen kan ju lika gärna välja en annan friskola.
• Det är inte givet att det är en kostnad för en annan skola att ta emot en elev, det kan ju vara så att eleven kommer till en halvfull klass.
• Kommunen har redan ansvar för gymnasieverksamheten. Vi kan inte se att promemorians föreslag – att kommunen ska garantera att eleverna får slutföra sin utbildning, men att detta ska bara ske om det inte innebär synnerliga ekonomiska eller organisatoriska svårigheter, för i det fallet garanteras eleven bara en utbildning som så långt möjligt motsvarar den eleven gått på – går utöver det ansvar som kommunerna redan i dag har för gymnasieverksamheten.
• Förslagen utgör ett stort avsteg från likabehandlingsprincipen genom att kommunen får rätt att göra ett avdrag på enbart friskole-elevernas elevpeng.

Vi konstaterar också:

År 2010 började nya elevpengsregler tillämpas. Före dess hade kommunerna möjlighet att göra ett så kallat skolpliktsavdrag på elevpengen. Detta togs dock bort eftersom det konstaterats –  i betänkandet Bidrag på lika villkor SOU 2008:8 –  att åtagandet att bevaka skolplikten och därmed ha beredskap för att ta emot alla elever som behöver plats i grundskolan, inte kunde påvisas medföra några merkostnader på skolnivå. Skollagen ändrades således 2009. Av tidigare utredningar framgår alltså att det är mycket svårt för kommunerna att påvisa att det alls uppstår några kostnader för att hålla någon form av beredskap för mottagande av elever, vare sig det handlar om grundskola eller gymnasieskola.

Skollagen bygger på principen att elever, oavsett huvudman, har rätt till en likvärdig utbildning. Där finns också principen om likabehandling som slår fast att en elev ska ha samma tillgång till resurser oavsett vilken huvudman eleven väljer att gå i skola hos. Förslagen i promemorian innebär att dessa principer sätts ur spel eftersom elever kollektivt får en lägre peng. Friskoleelever får mindre resurser till sin utbildning av det enda skälet att de väljer att gå i en fristående gymnasieskola. Det är direkt olämpligt och i strid med grundläggande principer att införa ett system som innebär att elever i fristående skolor missgynnas i förhållande till de som väljer en kommunal skola.

Av promemorian framgår det att det är mycket svårt att förutse i vilken utsträckning det över huvud taget kommer att uppkomma situationer där hemkommunernas ansvar aktualiseras. Kostnaderna för ett åtagande enligt förslaget har inte kunnat beräknas, det går inte att säga var kostnaderna skulle uppstå, eller ens om det alls uppkommer några kostnader. Det absolut största antalet kommuner kommer inte att behöva hantera någon friskolenedläggning. Förslaget är orimligt också på grund av att det innebär att kommunerna ska kompenseras för kostnader som inte kunnat påvisas.

/

 

 

Den här typen av diskriminering av en viss typ av skolor och förskolor är inte förenlig med likställighetsprincipen i kommunallagen. Tillståndsgivningen måste vara objektiv.

Nyligen presenterades den rödgrönrosa budgeten för Stockholm. Trots skattehöjningar rasar Stockholm på Lärarförbundets ranking när det gäller resurser till skolan – från första till sjuttonde plats. Att majoriteten väljer att döpa budgeten till ”Ett Stockholm för alla” känns ganska komiskt eftersom de i denna budget gör det tydligt att i de rödgrönrosa politikernas Stockholm är bara en viss typ av skolor ”tillräckligt fina” för att få vara med. På flera ställen i budgeten understryker majoriteteten att de vill ”öka andelen idéburna, icke-vinstdrivande förskolor”. Ett Stockholm för alla – som vill ha den typ av friskolor som majoriteten vill se.

Friskolornas riksförbund har idag över 500 aktörer som medlemmar. En del är aktiebolag, en del är personalkooperativ och en del är ekonomiska föreningar. Men alla har de en sak gemensamt – de är idéburna och drivs av engagerade människor som sätter elevens bästa och fokus på kunskap i främsta rummet.

Kommunledningen i Stockholm försöker helt enkelt att peka ut vissa skolor som bättre och finare än andra. Sådana formuleringar väcker även följdfrågor. Vad signalerar den här typen av förfördelningar? Är den vidare tanken att man ska utestänga de många fristående skolor som tar ansvar och uppvisar en stark ekonomi?

Men inte nog med att det är fel tänkt. Den här typen av diskriminering av en viss typ av skolor och förskolor är inte förenlig med likställighetsprincipen i kommunallagen. Tillståndsgivningen måste vara objektiv. Ingen kommun har rätt att gynna eller missgynna en viss typ av skola.

Stockholm växer så det knakar. Då behövs det fler förskoleplatser och alla aktörer måste tillåtas hjälpas åt. Att på detta sätt peka ut vissa skolor som finare framför andra gör verkligen Stockholmarna en björntjänst.

Strax efter budgetpresentationen kom också professor Lars Henrikssons rättsutredning om huruvida de utredningsuppdrag som Ilmar Reepalu har fått när det gäller att utreda införandet av vinstbegränsande regler i välfärds- och utbildningssektorn. Det är en mycket intressant analys som granska utredningsdirektiven utifrån den svenska grundlagen, näringsfrihetsperspektiv och EU-rätten. Han kommer fram uppdraget i direktivet inte är förenligt med EU-rätten. Sverige har öppnat upp dessa områden för den gemensamma marknaden och därmed går det inte att backa bandet. Dagens Industri har också kommenterat detta på ledarsidan.

Så inte nog med att den rödgrönrosa majoriteten signalerar ett agerande i budgeten som strider mot den svenska likställighetsprincipen, det är inte heller förenligt med EU-rätten. Det ska bli intressant att se hur de hanterar detta. Verkligheten är ibland besvärlig…..

 

 

 

 

Den journalistiska nyheten borde kanske vara att det verkar råda förvirring i Göteborg och samordningen verkar helt frånvarande med tanke på att de två möten staden kallat de fristående gymnasieskolorna till med anledning av flyktingsituationen krockar med andra händelser kommunen borde känna till.

Göteborg står inför stora utmaningar med ett exceptionellt stort antal nyanlända skolungdomar som kommer till området. Igår fick vi en påringning av en journalist som undrade varför friskolorna i Göteborg inte var intresserade av att komma till ett möte med kommunen för att diskutera samarbete kring mottagning av nyanlända ungdomar. Journalisten kunde berätta att Göteborg flaggar för att det är fullt på språkintroduktionsplatserna i kommunens verksamheter. Utöver kommunens gymnasieskolor finns det ett trettiotal fristående gymnasieskolor i området. Dessa hade bjudits in till ett möte med kommunen. Av någon anledning kände journalisten till att det var få friskolor som anmält sig till mötet som var igår. Det verkar ju bestickande – var friskolorna inte intresserade av att bidra?

I går, den 13 oktober, var också gymnasiemässan i Göteborg i full gång. Ett tillfälle då många skolledare i friskolorna själva behöver vara på plats för att berätta om sina utbildningar och svara på frågor från nyfikna elever och föräldrar. Samtidigt hade kommunen kallat till möte med samma friskolor om det akuta behovet av utbildningsplatser. Inte nog med att Göteborgs stad väljer att lägga mötet under gymnasiemässan, de har också väntat med att involvera de fristående skolorna tills läget är akut, då kommunen fyllt sina egna platser och upptäckt att det inte räcker.

Det verkar som om den ena handen inte vet vad den andra gör. Och det upprepar sig. Nästa mötestillfälle att träffa Göteborgs stad är den 21 oktober, då ett fortbildningstillfälle för arbete med nyanlända erbjuds av staden. Lustigt nog är det samma dag som Göteborgsregionen (GR) också kallat till möte, även där är situationen med nyanlända elever på dagordningen.

Den journalistiska nyheten borde kanske vara att det verkar råda förvirring i Göteborg och samordningen verkar helt frånvarande med tanke på att de två möten staden kallat de fristående gymnasieskolorna till med anledning av flyktingsituationen krockar med andra händelser kommunen borde känna till.

Ska alla krafter kunna hjälpas åt för att lösa den anstränga situationen med ett växande behov av utbildningsplatser måste friskolorna involveras på ett seriöst sätt. Så är det inte i Göteborg just nu. Och jag råkar veta att det finns ett stort intresse bland friskolorna för att hjälpa till.

 

 

 

 

Vi har aldrig påstått, som han hävdar, att friskolorna har ett bättre resultat bland nyanlända, av det enkla skälet att få friskolor kan ta emot nyanlända pga regelverket. Det är ju just detta som vi vill ända på!

Per Kornhall går i ett inlägg på sin blogg i Skolvärlden till angrepp på Friskolorna och på vår debattartikel i Aftonbladet i torsdags. Han hävdar att vi ”kastar skit på hårt arbetande professionella människor.” Men ursäkta – då har han inte läst vår artikel. Kornvall hävdar att vi mixtrar med statistik. Vi har utgått ifrån Skolverkets siffror i Siris och där kan man titta på resultatet såväl med som utan nyanlända.

Vi har aldrig påstått, som han hävdar, att friskolorna har ett bättre resultat bland nyanlända, av det enkla skälet att få friskolor kan ta emot nyanlända pga regelverket. Det är ju just detta som vi vill ända på!

Vi har inte heller påstått att friskolor skulle vara bäst på att ta emot nyanlända elever. Hur skulle de kunna vara bäst på det när de inte får ta emot med dagens lagstiftning? Vi har tvärtom försökt lösa centrala problem med flera viktiga förslag som mer fjärrundervisning, möjlighet att upphandla introduktionskurser på entreprenad men också visat på att en möjlighet för friskolor att kunna bidra är att öppna upp för möjligheten att göra undantag från kösystemet för nyanlända elever.

Alla vi som debatterar den svenska skolan behöver bli bättre på att framhålla det som fungerar bra. Därför pekar vi på att fristående skolor lyckas bättre med elevernas resultat helt oavsett deras bakgrund. I det sammanhanget tycker vi det är intressant att visa på statistik även för elever med utländsk bakgrund, födda utomlands. Det är inte detsamma som nyanlända elever.

Sverige befinner sig i en akut situation. Om flyktingkrisen fortsätter i samma takt kommer över 150 000 människor sökt sig hit. Många av dem är barn. Många av våra medlemmar hör av sig till oss och vill ta emot nyanlända elever men får inte med dagens lagstiftning. I det läget väljer Per Kornhall att framhärda och kalla konstruktiva debattörer för manipulativa. Ett tips till nästa gång kan vara att läsa med ett öppet sinne och utan förutfattade meningar baserat på vem som är avsändaren.

/

Duktiga skolor bevisar att det inte ska spela någon roll vilken bakgrund eleven har, vilket också många friskolor visar

Den svenska skoldebatten har stort  fokus på elevernas bakgrund. Detta samtidigt som många, bl a OECD, framhåller vikten av att skolan har höga förväntningar på alla elever- oavsett bakgrund. Det senaste exemplet på detta är ju det som Agenda tog upp exempel från Malmö där elever från den stängda Rosengårdsskolans högstadium placerats i en skola i Limhamn, där det går många elever från välutbildade familjer. Det faktum att eleverna som kom från Rosengård i högre utsträckning fick betyg som gav dem behörighet till gymnasiet, efter skolflytten, tolkades som att det var tack vare den sk ”kamrateffekten”. Duktiga elever lyfter andra elever. Märkligt nog var det ingen som påpekade att det goda resultatet kanske berodde på att de helt enkelt kom till en bättre skola.

Orsak och verkan är intressant i skoldebatten. Allt fler fokuserar dock på vikten av att ha en bra styrning av skolan, duktiga lärare och höga förväntningar på alla elever. Jag vill dela med mig av en intressant artikel från Wall Street Journal som illustrerar detta. Det är hög tid att vi slutar skylla på elevens bakgrund som ursäkt för dåliga resultat. Duktiga skolor bevisar att det inte ska spela någon roll vilken bakgrund eleven har, vilket också många friskolor visar, illustrerat av Skolverkets resultatrapport från förra veckan.

 

A Tale of Two Schools, One Building

I taught at a New York City charter, upstairs from a school where the neglect of students is tragic.

By Nicholas Simmons Oct. 6, 2015 6:13 p.m. ET

Over the past three school years, I unintentionally participated in a tragic educational case study on the west side of Harlem. I worked in the same building as the Wadleigh Secondary School, at which 0% of students in grades six through eight met state standards in math or English. That isn’t a typo: Not a single one of the 33 students passed either exam, though many of the questions are as straightforward as “What is 15% of 60?”

Two floors above Wadleigh, I taught math at Success Academy Harlem West, a public charter school. The students there eat in the same cafeteria, exercise in the same gym and enjoy recess in the same courtyard. They also live on the same blocks and face many of the same challenges. The poverty rate at Wadleigh is 72%; at Harlem West, it is 60%. At both schools, more than 95% of students are black or Hispanic. About the only difference is that families at Harlem West won an admissions lottery.

Yet for our students, the academic year ended in triumph: 96% were proficient in math—compared with 35% citywide—and 80% scored at the advanced level. In reading and writing, 75% of our students were proficient, compared with 30% citywide.

This was not easy. My students do not have easy lives. Many are in households in which no English is spoken, or have moved in and out of homeless shelters. Others shoulder the primary responsibility of raising younger siblings. Yet we set high expectations. Our school day runs from 7:30 a.m. to 5:15 p.m., and teachers spend evenings and weekends speaking with families about their children’s progress. This blueprint works. Rigorous, well-designed and joyful schools can overcome the challenges of poverty.

Last month, instead of acknowledging the astounding lack of learning at schools such as Wadleigh, New York City Mayor Bill de Blasio proposed a hodgepodge of feel-good programs. He will create new Advanced Placement courses that students from Wadleigh won’t be prepared to take. He will enlist “literacy specialists” to try to counter chaotic classrooms and poor instruction. In short, he will do nothing effective.

I often think about those Wadleigh students, navigating unruly hallways and classrooms. They hold the same promise as my students, but of those who move on to high school, fewer than 10% graduate with the skills to complete college-level work. What if those Wadleigh students had attended the public school only two floors above them?

New York City has the resources to create world-class public schools for all students. The Big Apple spends $20,331 per pupil. That ranks No. 2 among the 100 largest school districts in the U.S., according to 2012-13 census data. The problem is that in New York the needs of adults supersede those of children. My colleagues finished summer vacation on Aug. 3, underwent two weeks of professional development and welcomed back students on Aug. 17. The district’s unionized teachers were required to arrive one day before the school year began on Sept. 9.

Harlem West almost didn’t open in 2011. Mr. de Blasio, then the city’s public advocate, opposed my school’s move into the building on the grounds that it would cramp Wadleigh. “I believe in my heart there is time and the opportunity to protect what is here,” Mr. de Blasio said. That’s the mentality of city officials, who want to “protect” the entrenched interests of a system in which only 19% of black students in district schools are working on grade level.

On Wednesday, families across New York City will rally in Cadman Plaza, Brooklyn, march across the Brooklyn Bridge to City Hall, and call on our leaders to tackle this crisis. Excellent public schools shouldn’t be a privilege enjoyed only by those lucky enough to win an admissions lottery; they should be the standard. The city has the resources—now it needs the will.

Mr. Simmons is a vice principal in the Success Academy Charter School network.

http://www.wsj.com/articles/a-tale-of-two-schools-one-building-1444169615?mod=itp&mod=djemITP_h

Det ska bli intressant att se hur utbildningsministern, som säger sig värna om de små friskolorna, ska hantera detta utredningsförslag.

Idag överlämnades utredningen ”Ökad insyn i fristående skolor” till utbildningsminister Fridolin.

Utredningen föreslår ­att offentlighetsprincipen ska införas hos samtliga huvud­­män för fristående skolor. All verksamhet ska omfattas. Anställda och uppdrags­tagare i de fristående skolorna ska omfattas av meddelarskyddet.

De nya kraven för huvudmännen för de fristående skolorna innebär att de ska vara skyldiga att registrera sina allmänna handlingar. De ska också arkivera handlingarna. Den kommunala arkiv­myndig­heten föreslås vara arkiv­myndig­het för arkiven hos dessa huvud­män och därmed också ha tillsyn över arkiven. Det blir möjligt för kommunerna att meddela föreskrifter om arkivvården samt om avgifter för tillsyn och förvaring av arkiven. Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 2017.

Friskolornas riksförbund har ifrågasatt denna utredning. Vi har frågat efter vilket problem det är som man vill lösa, efter vad det är för information som idag inte finns tillgänglig via årsredovisningar, skolinspektionsrapporter,mm. När det gäller insynen skärptes nyligen dessutom bestämmelserna i skollagen kring kommunens insynsrätt, där det sedan 1 januari 2015 tydligt anges att kommunens rätt till insyn också ska kunna tillgodose allmänhetens behov av insyn, se de olika skolformskapitlen i skollagen. Skolinspektionen har beslutat att alla fristående skolor ska besökas och granskas minst en gång per år; för de kommunala motsvarigheterna gäller vart tredje år, samt att endast vissa kommunala skolor besöks i tillsynen.

Skolinspektionen gör också en noggrann granskning av den fristående skolhuvudmannens ekonomiska förhållanden, vilket inte heller sker av kommunal verksamhet. Skolinspektionen hänvisar den skärpta granskningen till just att Inspektionen också ska tillgodose allmänhetens rätt till insyn.

Skolverket har fått i uppdrag att sammanställa en databas där alla skolhuvudmän, kommunala såsom fristående, ska lämna noggranna uppgifter om verksamheterna för att allmänheten ska kunna kontrollera både kvalitet och förutsättningar hos de olika skolhuvudmännen och skolenheterna. Däri kommer att ingå uppgifter om både faktiska kunskapsresultat såväl som elevernas upplevda trygghet, studiero, inflytandemöjligheter samt resurser på respektive skolenhet. Insamling av uppgifter har redan påbörjats och databasen kommer snart till användning i sin fulla potential.

Så vad är problemet, vad är det för uppgifter som inte är offentliga som man vill få offentliga till en stor kostnad för den enskilda skolan?  Vi har ställt frågan flera gånger men inte fått något svar.

Förslaget skickas nu förhoppningsvis på remiss. Blir det verklighet så innebär det att framförallt mindre skolor drabbas. Alla måste ha en arkivfunktion, diarieföring och det kostar pengar. Den enda intäkten som en friskola får ha är ju skolpengen, beslutad av kommunen. Förslaget innebär alltså att pengar tas från undervisningen till byråkrati. Till vilken nytta?

För kravet på att en jämförbar offentlighetsprincip ska råda innebär att det ställs mycket höga krav på servicegrad och tillgänglighet. Det stora flertalet friskolor, närmare bestämt var fjärde grundskola, är små skolor med under 50 elever. Hur ska de klara detta?

En mycket stor och tung börda kommer att avse diarieföringen av alla de handlingar som upprättas på skolan, inklusive lärardokumentation som beslutsunderlag inför betyg, och alla inkommande skrivelser. Oavsett omfattningen på hur många som kommer att begära ut handlingar, måste hela systemet vara riggat med diarieföring, dokumenthanteringsplaner, gallringsbestämmelser, arkiveringsbestämmelser, sekretessprövningar osv för att kunna följa lagkraven om så bara för en enda begäran. För att kunna upprätthålla den servicenivå som offentlighetsprincipen och JO kräver, ska sekretessprövningar och utlämnade av handlingar ske skyndsamt, dvs. på dagen.

Vän av ordning kanske tror att detta inte spelar så stor roll eftersom en liten huvudman förväntas få ytterst få ärenden att handlägga i enlighet med offentlighetsprincipen. Men införs offentlighetsprincipen så kräver det att varje huvudman inrättar fullständiga system och rutiner redan innan verksamhetens start och upprätthåller dem under hela tiden de bedriver verksamhet. Med andra ord kommer detta att behöva bli en integrerad del av prövning vid godkännande, tillsyn och inspektion. En huvudman som inte anses uppfylla kraven måste också kunna hållas ansvarig samt besluten måste gå att överklaga.

Det kan med fog ifrågasättas om det är rent möjligt att överföra en stor myndighets maskineri till en liten fristående verksamhet? Drygt hälften av våra medlemmar på grundskolenivå har färre än 60 elever. Det går alltså att ifrågasätta om införandet av ett regelverk typ offentlighetsprincipen står i proportion till det som det anses ska åstadkomma, samt om det är förenligt med proportionalitetsprincipen i EU-lagstiftningen.

Det ska bli intressant att se hur utbildningsministern, som säger sig värna om de små friskolorna, ska hantera detta utredningsförslag.

 

 

Friskoledebatten är intressant. Den senaste kritiken som jag har hört är att det ju inte blev en sådan pedagogisk mångfald som alla trodde. Det finns dock ingen som visar något belägg för detta utan det är bara en allmän känsla. Och det torde inte finnas något belägg för detta heller. Bland våra medlemmar i Friskolornas riksförbund så finns det Montessori, Reggio Emilia, Waldorf, Freinet, skolor med inriktning mot ADHD mm. Precis som det finns medlemmar som är AB, kooperativ, non profit. Alla är ideburna.

Alla som har lite kunskap inser att det är stor skillnad mellan hur Kunskapsskolan, Internationella Engelska skolan, Montessoriskolor, Vittraskolor jobbar. Så sluta att påstå att den pedagogiska mångfalden har uteblivet.

Fundera också på vilken pedagogisk mångfald som erbjuds de elever (85% av alla grundskoleelever) som går i kommunala skolor. För det är faktiskt bara 14 procent av grundskoleeleverna som går i fristående skolor. Men med den osäkerhet som råder kring friskolornas framtid just nu så kommer det knappast att bli en ökad pedagogisk mångfald på friskolesidan. Så om du stöter på påståendet att friskolorna har minskat den pedagogiska mångfalden, svälj det inte, be om bevis.

/

På vår skola skulle ingen vuxen någonsin kunna komma undan med att det inte är mitt ansvar om någon elev skulle fara illa.

SvT har tagit upp frågan om mobbing i skolan. Det är bra att den lyfts och det är för d….ligt att det förekommer. Ytterst är detta en ledningsfråga. På vilken arbetsplats skulle beteenden som det som beskrevs i gårdagens program accepteras?

Vår förbundsjurist Gudrun Rendling har idag kommenterat frågan om mobbning på vår hemsida. Jag tar mig friheten att kopiera in detta även på denna blogg. Jag har alltid förundrats över att mobbing har kunnat pågå på landets skolor, ofta utan att någon ledning tydligt markerar att det är ett helt oacceptabelt beteende. Lär gärna av Glada Hudik.

Hallå där Gudrun Rendling, förbundsjurist på Friskolornas riksförbund.

 

Med anledning av SVT:s satsning Morgans mission är frågan om mobbning mer aktuell än på länge. Hur kommer det sig att det är så här och att det får fortgå?

Den som visste svaret på det skulle nästan ha löst problemet! I stället ser vi att ärendena där Skolinspektionen riktar kritik mot skolors arbete mot mobbning och kränkande behandling bara ökar, nu till drygt 500 beslut per år.

 

Vad kan man göra för att stoppa det?

I samband med SVT:s satsning mot mobbning beskrivs på SVT:s hemsida att skolan behöver hitta en ”moralisk kompass” som alla ska använda sig av. Det är precis vad det handlar om! Det finns en mängd olika system och metoder. Skolverket har också bra allmänna råd och stödmaterial för arbetet mot mobbning och andra kränkningar. Men huvudsaken är att det finns ett genomtänkt förebyggande arbete som bygger på det gamla hjulet mål-uppföljning-analys och utvärdering-åtgärder-nya mål. Arbetet mot kränkande behandling ingår i det systematiska kvalitetsarbetet på skolan. Alla som jobbar i skolan måste vara tydliga, hela tiden och om och om igen, med att det inte någonsin är ok att mobba. Här är skolledningen oerhört viktig, både genom att vara tydlig och genom att ge förutsättningar för personalen så att det ges tid för de här frågorna och att man inte ser genom fingrarna på problem för att man inte hinner eller orkar ta itu med dem.

 

Men är det alltid skolans ansvar att hantera mobbning? Mycket händer ju på elevernas fritid.

Man kan tänka att om mobbning sker utanför skoltiden så kan ju skolan inte förhindra det. Men de problem som uppstår vid mobbningen kvarstår ju när eleverna kommer till skolan och påverkar eleverna där, och då behöver alla arbeta för att lösa situationen även i skolverksamheten. Om eleverna mobbar varandra på fritiden så visar det ju också att skolans förebyggande åtgärder och värdegrundsarbete ändå inte bottnat hos eleverna.

 

Vem är det som är ytterst ansvarig?

Det är alltid huvudmannen som är ytterst ansvarig för arbetet mot kränkande behandling. Men alla ska ansvara på sin nivå för det arbetet. Därför finns också en tydlig kedja i skollagen kring ansvaret, där all personal ska informera rektor när man fått kännedom om kränkningar, och rektor ska i sin tur alltid informera huvudmannen, dvs styrelsen för skolan. Det händer att det glöms bort att skyndsamt informera huvudmannen om kränkningar, eftersom de oftast hanteras på skolan. Men huvudmannen som ska se till att det finns resurser och rätt förutsättningar för arbetet mot mobbning och det är också huvudmannen som får kritik och ytterst kan bli skadeståndsskyldig om skolan inte gör sitt jobb på det här området.

 

Finns några bra exempel på arbetet mot mobbning bland de fristående verksamheterna?

Det finns många goda exempel på skolor som arbetar på ett riktigt bra sätt mot mobbning och det kan vara svårt att peka ut någon särskild. Men Hudikskolan i Hudiksvall har tidigare fått beröm för sitt arbete av Skolinspektionen. T.ex. sa Lena Lingman som är rektor på Hudikgymnasiet så här: ”Bland det viktigaste som finns om man ska nå bra resultat är att alla inblandade är klara över ansvarsfördelningen oavsett hur den ser ut. Det gäller att eliminera ”någon-annan-syndromet”. På vår skola skulle ingen vuxen någonsin kunna komma undan med att det inte är mitt ansvar om någon elev skulle fara illa. Våra värderingar och de beteenden de kräver eliminerar sådant. Sen är det ändå viktigt att det är uttalat vem som gör vad, vem som ska kontakta vem och vem som sitter på det yttersta ansvaret och alltså ska se till att det finns förutsättningar för att göra ett bra jobb.”

I själva verket är ju drivkraften för att erbjuda kvalitet mycket större för en friskola än för en kommunal skola.

Idag är det den 4 oktober, de fria företagsamhetens dag. Den 4 oktober 1983 genomfördes den största demonstrationen i Sveriges historia. 4 oktober-demonstrationen mot löntagarfonder samlade närmare 100.000 personer i Stockholm. Ett aldrig sinande demonstrationståg som gick från Humlegården till riksdagen. Företagare från hela landet reste till huvudstaden för att protestera mot den socialdemokratiska regeringens förslag om att införa löntagarfonder. Protester överlämnades till partiledarna.

Detta var en väldigt viktig dag för den fria företagsamheten i Sverige. Och det finns anledning att påminna om hur viktigt företagande och entreprenörskap är för Sverige. Löntagarfondshotet innebar att många ställde upp för den fria företagsamheten och insikten om vilken betydelse som entreprenörer och företag har för Sverige spreds. När jag lyssnar på den svenska debatten idag, inte minst den diskussion som pågår om det ska vara ”tillåtet att tjäna pengar på välfärdstjänster”, så finns det anledning att påminna om varför det är viktigt med företag och varför de måste få gå med vinst.

Det är uppenbart att den svenska offentliga sektorn har problem, det är brist på sjuksköterskor, brist på lärare, brist på förskollärare för att bara nämna några yrken. Den offentliga sektorn har problem med att attrahera medarbetare.

En stor andel av de friskolor som finns i Sverige är AB. Det är de av det enkla skälet att det är en väl känd och praktisk bolagsform. I debatten höjs det röster som hävdar att det inte är förenligt med kvalitet att det är bolag som har vinstintresse som driver skolor. Vinsten kommer alltid att gå före kvaliteten hävdar de. Alla som vet något om företagande och drivkrafter inser dock att om en friskola inte erbjuder kvalitet så kommer den inte att finnas kvar. I själva verket är ju drivkraften för att erbjuda kvalitet mycket större för en friskola än för en kommunal skola. Sedan kan vinst bli ett resultat av att god kvalitet attraherar många elever.

Det förvånar mig att det aldrig påpekas att om en friskola kan leverera såväl god kvalitet som vinst är det ett mått på produktivitetsskillnaden mellan den fristående skolan och den kommunala skolan, eftersom elevpengen ska vara densamma. Då borde sökarljuset snarare riktas mot den kommunala skolan än mot friskolan.

Företagande är ett risktagande, det gäller oavsett bransch. För att människor ska våga ta risker så måste det finnas en ”pay off”. Det gäller för att banker eller andra investerare ska erbjuda kapital, det gäller för att entreprenörer ska våga ta steget att starta ett företag. Under de dryga 20 år som det har varit möjligt att starta friskolor i Sverige har eldsjälar fått möjlighet att utveckla sina egna skolor, lärare har fått alternativa arbetsgivare, elever har fått möjlighet att välja, och inte minst välja bort, skola. Detta har lett till ett ökat fokus på kvalitet och resultat i skolan och det har medfört att privat kapital investerats i det svenska utbildningsväsendet på ett sätt som aldrig hade inträffat om inte friskolereformen genomförts.

Istället för att jaga dessa aktörer så borde politikerna vara tacksamma över den utveckling som detta har inneburit. Den effektivare användning av skattebetalarnas pengar som detta medfört.

Den svenska välfärden står inför stora utmaningar, antalet barn i förskoleåldern ökar, antalet äldre ökar, det finns stora investeringsbehov inom alla välfärdssektorer. Låt inte en inskränkt debatt om ”förfärliga vinstdrivande bolag”, som i själva verket bidrar till att utveckla vård, omsorg och skola, stoppa privata aktörers möjligheter att fortsätta att bidra.

Det finns de som tro att en lösning är att tillåta företag men då bara i form av sk svb-bolag. Detta är en bolagsform som tillkom 2005, av dåvarande s-regeringen. Svb betyder särskild vinstutdelningsbegränsning. Tanken är att detta ska vara bolag som bedriver verksamhet som primärt drivs i annat syfte än att ge aktieägarna vinst. Reglerna innebär att vinstutdelningen enbart får omfatta motsvarande statslåneräntan + en procentenhet. Resten ska återinvesteras i verksamheten.

Sedan bolagsformens införande har 89 bolag registrerats som svb-bolag, Drygt 10 av dessa har gått i konkurs och av dessa 89 är det 5 som är på skolområdet. Av dessa har tre ingen verksamhet, ett har gått i konkurs och ett har 20 anställda. Det är tydligt att detta inte är en attraktiv bolagsform. Det torde vara särskilt svårt att attrahera investerare med detta regelverk. Ändå framförs det nu röster för att detta ska vara den bolagsform som erbjuds för framtidens friskolor.

Den svenska debatten har en stor förmåga att framställa företag som något som bara vill ta och lura folk. Vänsterdebattörer hävdar att entreprenörer drivs av ett habegär och vill inget gott, de är bara ute efter att tjäna pengar. I själva verket är entreprenörer människor som ser ett behov, omsätter den till en företagsidé, lyckas övertyga andra om att det är en bra idé och att det är värt att investera i och därmed kan verksamheten erbjuda tex föräldrar en friskola med särskild inriktning. Om det inte är tillräckligt bra så står entreprenören risken. Det finns alltså mycket goda incitament för att skapa en vinn-vinn situation. Historien ger oss otaliga exempel på att detta fungerar och att det har bidragit stark till det svenska välfärdsamhällets utveckling.

Löntagarfondernas 4 oktober har döpts om till kanelbullens dag. Det känns lite konstigt men…Ät gärna en kanelbulle, tänkt på det företag som åstadkommit denna och tänk på att friskolor och skolvalet har inneburit att makten flyttats från politiker och byråkrater till familjer. En viktig reform som har förverkligats tack vare att det finns entreprenörer som tar risken och startar friskolor. De behövs, liksom andra företag på välfärdsområdet som kan bidra till att Sverige fortsätter att vara en konkurrenskraftig nation.

/

 

Det finns gott om skolforskning som visar att den svenska skolans utmaningar inte har sin grund i det fria skolvalet.

I veckan skrev företrädare för Alliansen en debattartikel i Aftonbladet där de ifrågasatte poängen med den av regeringen tillsatta Skolkommissionen om den bara ska ägna sig åt inskränka det fria skolvalet. De menade att ska den negativa resultatutvecklingen i den svenska skolan vändas så är det ett helt annat fokus som krävs från Skolkommissionens sida. Den konstaterar ”Det som hittills kommit ut av Skolkommissionens arbete är tyvärr mycket nedslående. Istället för att fokusera på de stora utmaningarna tycks man mest diskutera olika sätt att inskränka det fria skolvalet. Detta är djupt olyckligt.” Om arbetet har detta fokus kan Skolkommissionen lika gärna läggas ner enligt alliansens företrädare.

Denna artikeln fick en kort replik i Aftonbladet från Daniel Riazat, vänsterpartistisk talesperson i utbildningsfrågor. Han hävdade att alliansens företrädare vägrar att lyssna på skolforskningen.

Vad säger då skolforskningen? Jag tar mig friheten att kopiera in det inlägg som Svenskt Näringslivs skolpolitiske expert Fredric Skälstad skriver på deras hemsida. Det finns gott om skolforskning som visar att den svenska skolans utmaningar inte har sin grund i det fria skolvalet. Den borde Daniel Riazat läsa.

KOMMENTAR Ingen elev har förlorat på valfriheten. Utsatta grupper har däremot vunnit. Fler friskolor är bra för alla elever och avskaffad skolval höjer inga skolresultat. Det är forskningsläget, skriver Fredric Skälstad, skolpolitisk expert på Svenskt Näringsliv.