Det fanns ett skäl till att skolan gick från att vara statlig till att få ett kommunalt huvudmannaskap. Det fungerade nämligen inte med det statliga.

En av punkterna i den ska januariöverenskommelsen handlar om att ”ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram”.  LRs Åsa Fahlén är idag ute i debatten och uppmanar moderaterna att ändra uppfattning i frågan.  Som om inte svensk skola hade nog med problem utan att vi dessutom ska börja röra i huvudmannaskapsfrågan. Minnet är verkligen kort i den svenska debatten. Det fanns ett skäl till att skolan gick från att vara statlig till att få ett kommunalt huvudmannaskap. Det fungerade nämligen inte med det statliga. Hur vore det om vi i vårt land fokuserade på att se till att skolan fungerar utifrån de förutsättningar som finns idag? En omfattande utredning om huvudmannaskapet är definitivt inte det som behövs i dagens läge.

Det som behövs är fokus på kunskapsuppdraget. Och vi vet vad det handlar om. Det är tydligt ledarskap i skolan, systematiskt kvalitetsarbete och insikten om att likvärdighet handlar om att elever är olika och att skolan måste utgå ifrån elevens förutsättningar och behov. Det innebär att man måste jobba olika. Hela debatten om likvärdighet riskerar att leda tanken mot att det ska se lika ut överallt. Det är inte de som menas med likvärdighet, inte heller att det ska vara ”rätt blandning av elever”. Däremot måste utfallet mätas på ett likvärdigt sätt. För att åstadkomma det behöver vi ha tydliga nationella kunskapsmål och vi behöver också ha ett system som mäter progression.

I helgens GP har Hamid Zafar, rektor vid Sjumilaskolan i Göteborg, en mycket intressant kolumn. Den borde läsas av alla. Han vet vad han talar om för han har gjort rejäla förändringar på skolan, något som han också berättar om i denna intervju som Kvartal gjorde med honom hösten 2018.

Hans kolumn handlar om det kollektiva skolminnet. Han konstaterar att det även på 1980-talet fanns problem i den svenska skolan. Han lyfter fram Lennart Grosin, skolforskare som tidigt påpekade vikten av  ledarskapet i skolan och vikten av att ha höga förväntningar på alla elever , oavsett bakgrund.

Zafar påpekar att redan då fanns det en bostadssegregation men även en oförmåga att fokusera på tydliga kunskapskrav. Lennart Grosin underströk redan då vikten av tydliga kunskapskrav i läroplanen och menade att det är barnen från hem med lägre utbildningsnivå som drabbas när det är otydliga kunskapskrav och oroliga miljöer. Han framhöll vikten av att skolor har bra anda eftersom det påverkar såväl elevernas uppförande som kunnande. Det gäller oavsett social bakgrund. Ett resonemang som vi känner igen idag i Maria Jarl, mfls bok ”Att organisera för skolframgång – strategi för en likvärdig skola” som kom för några år sedan.

Forskarna konstaterar här, liksom Lennart Grosin på sin tid, att rektor och lärarna spelar en avgörande roll för resultatet. Skolans medarbetare kan inte ändra var eleverna bor, men de kan göra allt för att visa att de har höga förväntningar på alla elever, oavsett hur det ser ut hemma hos eleven. Vi vet att detta är framgångsfaktorer – men ändå fungerar det inte på detta sätt runt om i alla skolor. Därför provocerar det mig enormt när den politiska debatten försöker styra bort från det som är absolut viktigast – det som händer innanför skolans fyra väggar – för att i stället tala om att ändra huvudmannaskapet. Var idag hittar vi lysande exempel på att ett statligt huvudmannaskap skulle fungera bättre?

Tack Hamid Zafar för att du påminner oss om vad Lennart Grosin sa för årtionden sedan. Hur skulle svensk skola sett ut om fler hade lyssnat på honom? Undras vad Grosin tänker idag……

/

Det är mycket fokus på elever som behöver stöd för att de inte lär lika snabbt som de flesta andra. Men det finns också elever som lär snabbare och vill lära sig mer än de flesta andra och de har också rätt att nå så långt som möjligt. Viktor Rydbergs Gymnasium Odenplan är en skola där högpresterande elever får de utmaningar de har rätt till. Läs om det i artikeln här nedanför.

***

Alla elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. Det är en bestämmelse i skollagen som alla skolor har att följa. Men i slutet av 2018 presenterade Skolinspektionen en granskningsrapport om skolors stöd för högpresterande elever som visar att de eleverna ofta saknar anpassade utmaningar.

Kristy Lundström, Skolchef Viktor Rydbergs Skolor (Foto: Viktor Rydbergs Skolor)

En skola som avviker från det mönstret – och där alltså även högpresterande elever får förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt – är VRG Odenplan som klarade Skolinspektionens granskning utan anmärkning.

Så kan eleverna nå så långt som möjligt

Kristy Lundström, skolchef för Viktor Rydbergs Skolor där VRG Odenplan ingår, menar att motivationen riskerar att gå förlorad om elever inte utmanas på rätt nivå.

– Alla elever ha rätt till en skolgång där de får stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. För att nå det ambitiösa målet måste vi anpassa undervisningen till var och en av våra elever. Vi måste ta hänsyn till den enskilda elevens behov, förutsättningar, erfarenheter och förståelse och skapa de bästa förutsättningarna för elevernas bildning, tänkande och kunskapsutveckling. Om vi misslyckas med läroplanens intention riskerar vi att eleven inte känner sig motiverad. Motivation är en grundförutsättning för en aktiv inlärningsprocess.

Kännetecknas av nyfikenhet, engagemang, intresse och närvaro

Om en elev inte tar till sig kunskaper i liknande takt som de flesta andra är det ett tecken på att skolan kan behöva anpassa undervisningen för att eleven ska nå målen. Men hur upptäcker man att en elev kan nå längre än de flesta andra?

-För oss är högpresterande elever de som tycker om möjligheten att få lära sig något nytt eller fördjupa sig och bredda sina kunskaper. Det är också de som studerar för – och har möjlighet att nå – en avancerad nivå i sin kunskapsutveckling. Typiska karaktärsdrag för högpresterande elever inkluderar, men är inte begränsade till, nyfikenhet, engagemang, intresse och närvaro, säger Kristy Lundström.

Kristy nämner också flera viktiga faktorer för att lärandet ska fungera så bra som möjligt för högpresterande elever. Dessa faktorer är kunniga lärare som vill skapa relationer med sina elever, att eleverna utmanas på rätt nivå, tydlig och formativ återkoppling som visar hur eleverna kan utvecklas vidare, att det finns en stödjande miljö där klasskamrater lär och jobbar tillsammans. Dessutom att inlärningsaktiviteter är relevanta för eleverna, vilket möjliggör kopplingar mellan olika kunskapsområden.

Särskilt stöd för högpresterande elever

Flera typer av anpassningar är inte unika för just högpresterande elever, utan gäller också för elever som kan ha svårare att lära.

-Vissa anpassningar är de samma och utgår från elevernas intressen och förutsättningar – utveckla studiestrategier som ett sätt att hantera stress eller olika uttrycks- och examinationssätt för att visa kunskap, säger Kristy Lundström.

Men Kristy poängterar också att det finns särskilda omständigheter för just högpresterande elever.

-Högpresterande elever har också särskilda behov. Som extrem tydlighet för att de inte ska känna att de måste överprestera samt hjälp med att hitta en nivå på arbetet som är tillräckligt bra. Och stöd från elevhälsan och mentorer för att hitta balans mellan studier och fritid, vilket leder till en hållbar och hälsosam tillvaro både i och utanför skolan.

Högpresterande elever kan också vara utvecklande för lärarna.

-För att fortsätta att utmana elever som har kommit långt i sin kunskapsutveckling kan lärarna behöva jobba tillsammans och ta del av varandras expertområde, säger Kristy Lundström.

Vad betyder det för er att ni får ett så bra omdöme av Skolinspektionen?

-Det bekräftar att det vi gör är korrekt och gynnar våra elever. Vi tar alltid chansen att läsa Skolinspektionens rapporter och råd om hur vi kan utveckla vår undervisning. Vi frågor ofta våra elever om formativ återkoppling så att vi kan fortsätta utveckla vår undervisning. Och vi arbetar tillsammans för att identifiera vilka metoder, aktiviteter och bemötande som fungerar bäst med våra elever. Tack vare det samlade arbetet av alla som jobbar på skolan kan vi fortsätta att förädla arbetsmetoderna och utveckla skolan, säger Kristy Lundström.

Länkar

Ladda ner Skolinspektionens beslut för VRG Odenplan efter kvalitetsgranskning av utmanande undervisning för högpresterande elever (Pdf, nytt fönster).

Mer om Viktor Rydbergs Skolor på vrskolor.se (nytt fönster)

***

Den här texten är också publicerad på friskola.se.

En intressant aspekt på Skolinspektionens beslut är att detta är en kommunal skola som är med i Skolverkets projekt Samverkan för bästa skola. Hur ska man tolka det?

Så har det hänt. För första gången har staten genom Skolinspektionen i praktiken tagit över en skola eftersom verksamheten brister. Det handlar om Storvretsskolan i Botkyrka där ”rättelse” anses krävas inom särskilt stöd, värdegrundsarbete, trygghet och studiero och inom det övergripande området undervisning. Skolinspektionen har påpekat bristerna sedan hösten 2016. Skolinspektionens unika beslut är välkommet och det finns anledning att tro att det borde ha hänt på många skolor långt tidigare. Beslutet från Skolinspektionen att ta över Botkyrkas skola Storvretskolan är en påminnelse om att lika villkor inte gäller mellan fristående och kommunala skolor. En friskola hade förmodligen stängts.

Övertagandet bryter ny mark i svensk skola. I praktiken handlar detta om att Skolinspektionen kommer att utse två särskilda rådgivare. Rådgivarna kommer i högst åtta månader arbeta heltid på Storvretskolan för att vidta specifika åtgärder som syftar till att bristerna åtgärdas. Skolinspektionen kommer även att se till att kompetensutveckling av skolans lärare genomförs.

Det blir intressant att följa hur detta utvecklas och vilken roll rådgivarna har i relation till de ordinarie skolcheferna. En fråga som möjligen ska ställas är om det ens är rimligt att ha kvar samma skolledare som tillsammans med sin huvudman försatt skolan i denna situation? Och för att dra detta ytterligare ett steg, vad ska hända när rådgivarna lyckats åtgärda problemen? Ska Skolinspektionen tro att samma huvudman kommer lyckas bättre nästa gång eller borde egentligen skolan kanske ges till en annan huvudman?

En intressant aspekt på Skolinspektionens beslut är att detta är en kommunal skola som är med i Skolverkets projekt Samverkan för bästa skola. Hur ska man tolka det?

Att det är just en kommunal skola som Skolinspektionen anser sig behöva handgripligen ta över öppnar också för frågan om inspektion på lika villkor. 85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Trots att det bara är 15 procent av eleverna som går i fristpende skolor så inspekteras dessa mer frekvent än de kommunala. Detta är inte rimligt. Skolinspektionen borde inspektera utifrån samma villkor oavsett huvudman. Det är rimligt att skolhuvudmän som visat sig ha problem med att upprätthålla kvalitet får återkommande inspektion. Oavsett huvudman. Exemplet Storvretsskolan visar att en sådan uppdelning av huvudmän inte är legitim. Inspektion och kvalitetsutveckling är viktigt. Lika viktigt i kommunala som fristående verksamheter.

Hur många kommuner, som ju verkligen är stora skolkoncerner, presenterar en likande produkt som AcadeMedias kvalitetsrapport?

I posten idag kom AcadeMedias kvalitetsrapport 2017/2018. Det är en mycket intressant läsning och ett strålande exempel på det systematiska kvalitetsarbete som sker inom deras verksamheter. Det är grunden för ett arbete som leder till ständiga förbättringar. Det vet de flesta som jobbar inom näringslivet och allt fler inom offentlig sektor. Dessvärre är det alltjämt alltför många som inte jobbar på detta sätt inom de offentliga förskolorna och skolorna. Hur många kommuner, som ju verkligen är stora skolkoncerner, presenterar en likande produkt som AcadeMedias kvalitetsrapport?

Passa på att informera dig om hur de jobbar systematiskt för att se till att deras verksamheter ständigt förbättrar sin kvalitet. Det handlar om kvalitet i olika aspekter. Vad tycker medarbetarna? Vad tycker föräldrar och elever? Vilka områden behöver verksamheterna förbättra? Hur lyckas de med målsättningarna? Ja läs och begrunda.

Att sätta mål är viktigt, det sker tyvärr inte överallt i skolans värld. Men det är meningslöst att sätta mål om de inte följs upp, analyseras och utvärderas. Cirkeln måste slutas. Om det skedda på alla skolor, oavsett huvudman, så skulle Sverige som nation verkligen ha en bra koll på vad som fungerar och vad som inte fungerar i skolans värld. Ingen individ skulle riskera att halka efter utan att någon märkte det. Då skulle vi också ha en bra grund för att faktiskt utveckla en skola i världsklass, oavsett huvudmannaskap. Men vårt land har en bra bit kvar innan vi är där. Till dess får vi lära av de som ligger före.

Årets båda mottagare – Fredrikshovs slotts skola och Nyköping Strand Utbildningscentrum – är konkreta bevis på att ett aktivt och tydligt ledarskap ger förutsättningar för lärare att göra ett bra arbete och ha eleverna i fokus.

Det är glädjande att konstatera att det åter är friskolehuvudmän som får SIQs kvalitetsutmärkelse Bättre skola. Jag citerar från det pressmeddelande som har gått ut idag;

Fredrikshovs slotts skola är en grundskola med undervisning från förskoleklass till årskurs 9. Skolan har de senaste åren kontinuerligt placerat sig bland de fem bästa grundskolorna i Sverige. Skolan har en hållbarhetsinriktad, kunddriven verksamhetsutveckling och uppvisar en avsevärd integration och samverkan inom olika processer. Det finns en påtaglig kvalitetskultur inom nästan alla delar av organisationen, där förbättringar genomförs löpande. Skolan har ett medvetet, strukturerat kvalitetsarbete som är starkt värderings- och resultatstyrt. Skolan visar utmärkta beständiga resultat som är relaterade till arbetssätten. Fredrikshovs slotts skola är med sin tydliga ledning, sina kompetenta medarbetare och sitt systematiska kvalitetsarbete ett lysande föredöme och en värdig mottagare av Kvalitetsutmärkelsen Bättre Skola 2018.

Nyköping Strand Utbildningscentrum är ett yrkesgymnasium med stort fokus på utveckling av sina elevers kompetens och kreativitet. Skolan uppvisar arbetssätt som främjar en kultur präglad av engagemang, nytänkande och förbättringar. Skolan har engagerade ledare och medarbetare som genom uthålligt arbete utvecklar verksamheten med utgångspunkt i ett omvärldsorienterat kundperspektiv. Ledarskapet visar en medveten öppenhet, med stark tilltro till elever och medarbetare. Skolan har under flera år arbetat systematiskt med att definiera och utveckla sina processer och arbetssätt utifrån elevernas väg genom utbildningssystemet. Att få elever att lyckas är skolans mål, drivkraft och kritiska framgångsfaktor. Ett viktigt resultat är elevernas höga anställningsgrad efter avslutad utbildning. Sammantaget gör detta att Nyköping Strands Utbildningscentrum är en värdig mottagare av Kvalitetsutmärkelsen Bättre Skola 2018.

Stort grattis till er två. Och till alla andra -låt er inspireras av dessa skolor som är dokumenterade föredömen i sitt systematiska kvalitetsarbete. Ett arbete som har många dimensioner. Det krävs nämligen för att man ska erhålla SIQs kvalitetsutmärkelse.

/

Detta innebär att vi idag har ett skolpengssystem där individen inte kan vara säker på att hen får en skolpeng som baseras på lika villkorsprincipen.

Idag arrangerades det en frukost på tema ”En skolpeng höljd i dunkel”. Jag har tidigare skrivit om den rapport som Deloitte har tagit fram på vårt uppdrag. De har tittat på hur 20 kommuner, av olika storlek, beslutar om skolpengen, om hur transparent det är och hur beslutet om skolpeng kommuniceras till friskolor.  Deras slutsats är inte särskilt uppmuntrande mot bakgrund av att det finns en lagstiftning som säger att den sk likavillkorsprincipen ska gälla. Deloittes slutsats är att det inte går att angöra om kommunerna lever upp till denna princip. De skriver i rapporten att ”Avseende granskningens centrala frågeställning är den samlade bedömningen att baserat på utfall och redovisning av ekonomiska resultat samt stödjande strukturer för att upprätthålla lika villkor inte går att avgöra om lika villkorsprincipen efterlevs för de undersökta kommunerna.” 

Problemen är framförallt följande:

Detta innebär att vi idag har ett skolpengssystem där individen inte kan vara säker på att hen får en skolpeng som baseras på lika villkorsprincipen, det går nämligen inte att avgöra med dagens olika redovisningsmodeller. Det faktum att många kommuner inte heller gör någon avstämning av utfallet när det gäller skolkostnaderna innebär också att är det inte finns någon ordentlig uppföljning. Några få kommuner gör en avstämning mot bokslutet för att sedan kompensera friskolehuvudmännen i efterhand om det visar sig att de kommunala skolorna har fått en högre summa än den som ursprungligen budgeterades.

Vid seminariet deltog bl a Maria Stockhaus (m) och Pia Nilsson (s). Båda lyfte just individperspektivet och det faktum att dagens system inte känns rättssäkert med tanke på den bristande transparensen. Per-Arne Andersson, SKL, instämde i att det är ett problem att det är näst intill omöjligt att utröna grunderna för kommunernas skolpengsberäkning. SKL rekommenderar att kommunerna ska blir mycket tydligare när det gäller att förklara hur man har gjort sina beräkningar.

Helt klart är att detta är ett mycket hett ämne. Det var många som kom på frukosten. För friskolorna är ju naturligtvis skolpengens beräkning en helt avgörande fråga då det är intäkterna för verksamheten.  Marcus Strömberg från AcadeMedia och Fredrik Åkerman från Internationella Engelska Skolan bidrog också till frukosten med konkreta exempel från verkligheten. Mikael Hellstadius, jurist och sekreterare i den sk Skolkostnadsutredningen instämde i att det finns stora problem med dagens system utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv och han hänvisade också till natt Skolkostnadsutredningen bl a hade lämnat förslag som innebär att det ska ske en obligatorisk uppföljning vid bokslutet. Undertecknad menade också att det är märkligt att det inte finns en noggrannare kontroll av hur skolpengen beräknas och kommuniceras. Det mot bakgrund av att det faktiskt är ett myndighetsbeslut. Varför inte se till att kommunala revisorer och /eller Skolinspektionen granskar så att lika villkorsprincipen faktiskt följs?

AcadeMedia har skrivit om frukosten på sin webb.

/

Studera gärna diagrammet i slutet – från en Skolverksrapport

Skolsegregation är på tapeten. Det citeras selektivt ur Skolverksrapporter. Med anledning av detta vill jag påminna om mitt blogginlägg från en dryg månad sedan. Studera gärna diagrammet i slutet.

http://blogg.friskola.se/2018/10/08/bakgrunden-allt-mindre-betydelse-for-skillnaden-mellan-skolor/

Intressant nog nämns inte boendesegregationens betydelse för elevsammansättningen, ej heller att Sverige enligt OECD (PISA) har 4:e lägsta skolsegregation med avseende på skolors socioekonomiska sammansättning.

En rapport som är beställd av Aréna idé, en tankesmedja som beskriver sig själva som ”Vi vill vrida opinionsbildningen i en mer progressiv riktning. Arena Idé är tankesmedjan med löntagarperspektiv” presenteras idag på DN-debatt. Rapporten ”Ett söndrat land” har ambitionen att framställa det som att det fria skolvalet driver på segregationen i Sverige. Intressant nog nämns inte boendesegregationens betydelse för elevsammansättningen, ej heller att Sverige enligt OECD (PISA) har 4:e lägsta skolsegregation med avseende på skolors socioekonomiska sammansättning. 85 procenta av alla grundskoleelever går i kommunala skolor och där är det närhetsprincipen som gäller vid skolplacering. Då får boendesegregationen fullt genomslag. Det är anledningen till att vi driver frågan om obligatoriskt skolval – alla ska välja skola. Då minskas boendesegregationens genomslag.

Med detta sagt vill jag ta mig friheten att återge det som Karin Rebas, skolexpert på Svenskt Näringsliv har skrivit som kommentar till DN-artikeln idag. Jag gör det av det enkla skälet att jag instämmer i allt hon skriver och vill härmed understryka detta. /

Att tilldela mer resurser har ofta liten betydelse för kvalitetsutfallet. Om verksamhetens processer, kultur och ledarskap inte är rätt kan man pumpa in hur mycket resurser som helst utan att speciellt mycket händer.

Jag har förmånen att sitta med i juryn för SIQ Bättre skola. Vi hade nyligen en intressant diskussion om kvalitet och ledarskap i offentlig respektive privat sektor.  Sverige har ett gott rykte när det gäller kvalitet och kvalitetsutveckling och system för att mäta kvalitet. KTH har duktiga forskare, en av juryledamöterna är Lars Sörqvist, vd för Sandholm Associates och docent vid KTH. Ordförande i juryn är Skolledarnas Matz Nilsson, Per-Arne Andersson, ansvarig för arbetsmarknads- och utbildningspolitiska frågor på SKL, Lina Hultquist Sveriges Elevkårer och duktiga Anki Bäck, rektor för kommunala Byleskolan i Täby, som dessutom fått utmärkelsen Bättre skola.

Samtalet kom att handla om hur det kommer sig att det är så lite fokus på kvalitet och ledarskap i skolan. Skoldebatten är otroligt politiskt i Sverige, den lämnar lite utrymme åt professionen. Den valrörelse som vi nyss genomlidit handlade, när det gäller skolan, om hur mycket mer pengar man vill satsa. Vetskapen om att lärarbristen, politikens ansvar för att Sverige har hamnat i denna situation diskuterades inte. Det faktum att lärarbristen innebär stora utmaningar för landets skolor kopplas inte till frågan hur vi kan säkra kvaliteten mot denna bakgrund. Den debatten saknas helt. Där håller man, anförda av lärarfacken, envist fast vid måttstocken andelen legitimerade och behöriga lärare är detsamma som kvalitetsmått. Men det håller inte. På sätt och vis påminner frågan om lärarbristen om den diskussion som just nu pågår om regeringsbildningen. Ska man lösa problemet måste diskussionerna utgår ifrån hur verkligheten ser ut.

Det är intressant att kvalitetsdiskussionen, om vikten av att få valuta för skattepengarna, i stor utsträckning saknas i Sverige, inte minst när det gäller välfärdssektorn. (med undantag av ”vinst i välfärdsdebatten men den frågan handlar ju inte alls om kvalitet.) Ett antal kvalitetsexperter konstaterade tex i början av året att utredare Reepalu inte kontaktat någon ledande kvalitetsforskare med anledning av hans utredningsuppdrag. Läs deras artikel här

De skriver bland annat; ”Utifrån detta vill vi som representerar ”kvalitets-Sverige” erbjuda vårt stöd och kunnande med förhoppning om att tillsammans kunna bidra till en hållbar och värdeskapande utveckling i den svenska välfärdssektorn.”  Många vittnar om att det är tufft att vara verksam i skolan idag, kraven på vad skolan ska åstadkomma är många och det är inte sällan att rektorer och lärare får höra från politiker hur de – i detalj – borde sköta sitt jobb. Mobilförbud, hur stora klasserna ska vara, vilka yrkesgrupper som ska finnas osv. Ett effektivt sätt att krympa ledarskapet i skolan. Tänk om debatten i stället kunde handla om hur vi kan stärka ledarskapet i skolan, om att ge skolledare och lärare verktyg för systematiskt kvalitetsarbete. Verktyg som baseras på forskning och som kan öka kunskapen om kvalitet och skapar förutsättningar för att faktiskt utvärdera kvalitet och resultat i skolan.

Den politik som bedrivs nu, där Skolverket får 6,5 Mdr kronor att ”ösa ut” över skolan utan vetenskaplig grund för att mer pengar till elever med viss bakgrund faktiskt leder till bättre resultat, riskerar snarare att vara destruktiv.  Vi hade inte behövt hamna i detta läge om politiken fokuserat på rätt saker.

Lars Sörqvist uttrycker det väl i tidningen Potential, vars augustinummer fokuserade på kvalitet i välfärden; ”Det som skrämmer mig är att det som dominerar i debatten  i praktiken inte har någon större påverkan på kvalitetsutvecklingen i vården, skolan och omsorgen. Debatten genomsyras av okunskap om kvalitet. Politiskt hävdas nästan alltid att det behövs mer resurser inom olika områden för att förbättra kvaliteten. Men att tilldela mer resurser har ofta  liten betydelse för kvalitetsutfallet. Om verksamhetens processer, kultur och ledarskap inte är rätt kan man pumpa in hur mycket resurser som helst utan att speciellt mycket händer.” Det är detta många lärare och skolledare vet. Det är därför vi ser att många väljer bort arbetsplatser som inte fungerar. Det handlar inte om pengar – det handlar om ledarskap. Ledarskap i form av politiker som måste backa och låta skolledare vara just ledare. Ledarskap i form av skolledare som vill och kan ta det mandatet och ansvaret.

Vill du höra mer om hur man kan mäta kvalitet? Lyssna på Lars Sörqvists från vår årsmöteskonferens.

/

Att leta fel hos friskolor leder inte till att det blir bättre för de elever som går i de skolor som fungerar dåligt.

SvD har publicerat ett antal artiklar om friskolor den senaste veckan. Dagens artikel lyfter elevernas bakgrund, att elever som går i friskolor har mer välutbildade föräldrar än elever i kommunala skolor och att friskolor har en låg andel nyanlända elever. Det är intressant att media lägger så stor tid på att ”hitta fel” hos friskolor och så lite tid att ta reda på hur det kommer sig att det fortfarande är en så stor andel elever som lämnar kommunala grundskolor utan fullständiga betyg. Trots allt är det ju 85 procent av alla elever som går i kommunala skolor.

Det faktum att många alltjämt inte känner till att man kan välja skola och att kommunerna, trots att de har en skyldighet att informera om skolvalet inte gör det, skulle annars kunna vara en intressant tema för en artikel.

Ett annat skulle kunna handla om hur kommuner har hanterat frågan om nyanländas skolplacering. Friskolornas riksförbund drev på för att friskolor skulle kunna ta emot nyanlända elever. För detta krävdes en lagändring så att friskolor med kö inte kunde ta emot nyanlända elever. Lagändringen kom, vilket vi är glada för, men tyvärr kom den ganska sent. Många elever var redan placerade. Många kommuner missade att informera de nyanlända om att de kan välja skola. Förbundet uppvaktade tex Stockholm stad och uppmanade dem att informera om det fria skolvalet och om att samarbeta med friskolorna. Våra medlemmar ville bidra till att avlasta kommunen. För att kunna ta emot nyanlända elever så krävs det att friskolan känner till att det finns nyanlända elever, en information som kommunen äger. Tyvärr valde många kommuner att inte informera friskolorna om att de hade behov av platser. Och nu kritiseras friskolorna för att de inte har tagit emot tillräckligt många nyanlända elever. Så en artikel om varför kommunerna, tex Stockholm, valde att agera på detta sätt vore intressant att läsa. Liksom hur det kommer sig att tex Helsingborg valde att samarbeta med friskolorna från första början. Men det är ju enklare att utmåla friskolor som ointresserade än att ge hela bilden.

Av Skolverkets statistik framgår bland annat att friskolorna är överrepresenterade (20 procent av skolorna) när det gäller elever med utländsk bakgrund. Bland skolor som har över 50 procent elever med utländsk bakgrund så återfinns 102 friskolor och 399 kommunala.

Det är uppenbart intressantare att ägna sin tid åt att hitta fel hos friskolor, att hävda att fördelningen av elever är fel och att elevsammansättningen gör att det är enklare att få bra resultat för en friskola, än att fundera på hur det kommer sig att resultaten är så dåliga i många kommunala skolor, oavsett elevsammansättning. Att leta fel hos friskolor leder inte till att det blir bättre för de elever som går i de skolor som fungerar dåligt.

Skolverket visar i sin rapport ”Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor” att under tidsperioden 2010-2015 så kan 57 procent av skillnader mellan skolors resultat förklaras av elevsammansättningen (att jämföra med 85 procent  år 2000-2010).

De skriver ”Andelen av de ökade resultatskillnaderna mellan skolor som ökad skolsegregation kan förklara minskar nu betydligt. En betydande andel, 43 procent av ökningen, måste därmed ha andra orsaker än en ökad skolsegregation av elever utifrån de variabler vi använder.” Skolverket säger alltså att det är 43 procent ”annat” än elevernas bakgrund som kan förklara skillnaderna i resultat. De spekulerar i rapporten om att det kan handla om mer motiverade elever, bättre ledning på skolan, lärarkårens inställning osv.

Deras slutsats är intressant – ”Att samma bakgrundsvariabler förklarar allt mindre av mellanskolvariationen tyder på att det måste finnas andra orsaker till att resultatskillnaderna mellan skolor ökar.” Detta har också Maria Jarl mfl skrivit om i sin bok ”Att organisera för skolframgång”.

Det skulle göra stor skillnad om vi kunde få en skoldebatt som handlade om dessa perspektiv. Tänk om någon journalist skrev en artikel om detta och om hur en skola jobbar för att faktiskt  åstadkomma skillnad. För det är nämligen INGEN, så vitt jag vet, som har uppmärksammat detta i Skolverkets rapport. Debatten fortsätter att handla om var eleverna kommer ifrån och elevsammansättningen i stället för om vad de gör som är framgångsrika, oavsett elevernas bakgrund. Skolforskningen framhåller ju också vikten av att fokusera på det som händer i klassrummet, att ha höga förväntningar på alla elever och oavsett bakgrund och en skolledning som har fokus på det systematiska kvalitetsarbetet. Men en skoldebatt som tar sin utgångspunkt i framgångsrika exempel verkar inte intressera den svenska journalistkåren, för dem verkar det vara viktigare var eleverna kommer ifrån än vart de är på väg.

ps. Skolverkets sk SALSA-statistik utgår ifrån elevernas bakgrund och vad de förväntas prestera och vad de sedan får för betyg. Läs den rapport som vi gjort av Skolverkets mått och vilka skolor som presterar bättre, och sämre, än förväntat mot bakgrund av elevsammansättningen. Även det ett intressant artikeluppkast… ds.

/