Författare: Aaron Israelson

Friskolornas vara eller inte vara?

Öppet brev till utbildningsministern

Hej Anna!

Läste ditt facebookinlägg häromdagen och tänkte att det är en del saker som du nog inte tänkt på eller kanske ens vet om. Därför skulle jag gärna vilja låna ditt öra några minuter och ge dig en bild från en helt annan verklighet i skolsverige än den du brukar vilja lyfta fram, där skattemiljoner rullar ner i riskkapitalisternas och aktieägarnas fickor. För det finns nämligen en helt annan verklighet.

Jag är en av dem som företräder en av fyra tusen små skolhuvudmän i Sverige. Skolor och förskolor som ger undervisning och omsorg åt högst några hundra barn och elever per enhet. Skolor och förskolor som drivs som föräldra- och personalkooperativ, ekonomiska föreningar och aktiebolag. Verksamheter som inte från det ena året till det andra vet om de kommer att överleva, eftersom de inte kan styra sina intäkter själva, och som ivrigt och med bävan inväntar att kommunens budget ska klubbas. Hur mycket pengar kommer vi att få för våra elever i år? Hur stort bidrag får vi för att täcka vår hyra? Och när året väl är slut, räckte våra pengar? För vi kan inte frysa våra hyror eller låta bli att räkna upp lärarnas löner. Vi kan inte gå med förlust år efter år, och det finns ingen annan som betalar våra kostnader som inte elevpengen räcker till.

Du säger ofta att friskolorna väljer sina elever och att de har ”enkla” elever. För det första, hur skulle vi välja våra elever? Vi har elever som står i kö enligt våra godkända köregler. Hur skulle vi välja dem? Testa dem? Undersöka dem? För det andra, hur ser en enkel elev ut? Är det inte ett väldigt märkligt och fyrkantigt sätt att dela in människor på? Är jag en enkel eller svår skolchef och är du en enkel eller svår utbildningsminister? Eller är det kanske så att både du och jag och alla andra människor har olika behov i olika situationer i livet. Tyvärr måste jag då slå hål på myten om det jag tror att du menar med enkla elever, och berätta, att de elever som av olika anledningar som mobbning, diagnoser, psykisk ohälsa, inte mår så bra eller inte får sina behov uppfyllda i den kommunala skolan, ofta har föräldrar som hoppas och tror, att deras barn ska få lyckas på en friskola i stället. Så sanningen är ofta den motsatta. Vi har både enkla och svåra elever, var och en med sina styrkor och utmaningar.

Jo, en sak till. Det antyds ofta att betygsättningen i våra skolor är ska vi säga grumlig. Att vi sätter ”glädjebetyg”, dvs att vi ger våra elever ett högre betyg än vad de faktiskt skulle vara ”värda”. Men då tänker jag, hur skulle det vara möjligt? Alla fristående skolor lever mer eller mindre helt på sitt rykte. Är man missnöjd slutar man och byter till något annat. Vi har ingen automatisk påfyllning av elever. Vi måste varje dag förtjäna vår existens och leva upp till vår kvalitet. Det betyder att man håller vad man lovar. För om friskoleelever skulle gå ut åk 9 med glädjebetyg, skulle det inte gå särskilt bra för dem på gymnasiet, och elever som går ut gymnasiet skulle inte lyckas särskilt väl på universitet och högskola. Men så är det ju inte. Både du och jag vet genom undersökningar att det tvärtom går bra för friskoleeleverna i högre studier. Så kanske är det så, att våra elever får precis de betyg som de förtjänar och har rätt till. Betyg som grundar sig på hårt arbete både från eleverna och lärarna.

En annan sak som jag inte heller tror att du riktigt vet är vad ägar- och ledningsprövningen fått för praktiska konsekvenser. Ambitionen att styra upp och rensa bort osunda huvudmän bland friskolorna har säkert varit god, och förhoppningsvis har lagen redan gett några goda resultat? Jag menar i förhållande till de ökade administrativa kostnader som nu belastar Skolinspektionen och kommunerna. Kraven på huvudmannen, ofta ideellt arbetande föräldrar i förskolans och skolans styrelse, är inte låga. Det måste finnas kompetens inom skoljuridik, arbetsrätt och ekonomi. Oförvitlighet och god vandel är gamla hederliga utryck som är högst relevanta för huvudmannen för en friskola. Det är höga krav som ställs, men då undrar jag, om du funderat på om det kanske inte varit så dumt om motsvarande krav ställts på de kommunala huvudmännen, dvs politikerna i nämnden? Men då kanske du säger att det finns tjänstemän och chefer där som håller koll på juridiken. Men inte ens där slipper friskorna undan, för hur liten en fristående förskola än är, så måste det ju finnas en skolchef som håller koll på paragraferna. Nej, det som säkert hade ett gott syfte, att hålla koll på om huvudmännen har koll, har tyvärr fått stora och oväntade konsekvenser. Föräldrar och personal orkar inte driva små verksamheter vidare. Förskolor och skolor som kan ha funnits i tjugo, trettio år läggs då så småningom ner, de dör ut, lusten försvinner. Eller så köps de upp av friskolekoncernerna. Och det var nog inte vad du ville.

För tjugofem år sen startade jag en friskola, Malmö Montessoriskola, inom Föreningen Hemgårdar. En stolt ideell förening som firar åttio år i år.

Trygghet, trivsel, kunskap och kompetens har sedan starten varit vår drivkraft, och engagemang, glädje och stolthet har genomsyrat vårt arbete. Vi står för det som jag tror att du faktiskt gillar; idealism, alternativ pedagogik och småskalighet.

Jag tror inte att du verkligen vill att vi och de fyratusen andra små huvudmännen ska kasta in handduken, men kurvan pekar åt fel håll, för att använda ett aktuellt coronabegrepp. Vi måste få känna att vårt engagemang är värt. För annars får du väldigt många ledsna barn och elever, föräldrar och personal, och då måste kommunerna bygga ännu fler förskolor och skolor.

Jordens arter dör ut i rasande fart och mångfalden försvinner.

Så, Anna, glöm inte bort alla oss tysta små friskolor när du jagar riskkapitalister med blåslampa. Vi är rädda för vår överlevnad!

Hälsningar

Marie-Louise Ek, skolchef på Malmö Montessoriskola

 

 

 

Diskussionen om antagning till skolor är intressant. Det finns ett fokus på de ca 15 procenten av eleverna som går i friskolor. Friskolor som ofta använder sig av kösystem som skolplaceringsgrund. Senast hade DN en artikel med rubriken ”Spädbarn måste köa för att få plats på Malmös mest populära friskolor”. En artikel skulle också kunna ha rubriken ”Bostadspriserna drivs upp vid populära kommunala skolor på grund av närhetsprincipen”. För vi vet att forskning visar att det är så. Välbeställda familjer kan på detta sätt indirekt köpa sig en plats i en populär kommunal skola.

Att skolor är populära borde inte vara ett problem, förutsatt givetvis att det är bra skolor. Däremot kan det uppfattas som ett problem att det är svårt för populära friskolor att växa. Ofta krävs det nytt tillstånd för skolan att växa. Det borde inte vara svårt att ändra på regelverket så att de skolor som har långa köer skulle kunna utvidga antalet skolplatser och därmed skapa möjlighet för fler att få en plats.

När vi talar om skolplacering, köer och närhetsprincipen så är det viktigt att se helheten. Nyligen visade en undersökning att föräldrar är beredda att flytta för att förbättra möjligheten att få en plats i en populär kommunal skola, (kanske till och med innan barnet har fötts).Resultatet tyder på att incitamenten för att flytta till en populär kommunal skolas upptagningsområde skulle öka om förslaget att förbjuda friskolor att ha kö skulle bli verklighet.

Demoskop genomförde undersökningen bland 1128 föräldrar till barn i grundskoleåldern och den visar att 58 procent tycker att det i valet av boende är mycket eller ganska viktigt att det finns en bra kommunal skola i närheten. 52 procent skulle kunna tänka sig att flytta för att få en bättre skola och 47 procent svarar att det blir viktigare att bo i en bra kommunal skolas upptagningsområde om det inte längre går att stå i kö till en friskola.

Resultatet visar det vi redan visste, att skolvalet är viktigt för många föräldrar. Och det är inget konstigt med det. De vill ju att deras barn ska få goda förutsättningar i livet och då är en bra skola oerhört viktigt. Det som borde vara i fokus i skoldebatten är frågan -Varför väljs vissa skolor bort och hur kan vi vända på den utvecklingen?  Där är skoldebatten tyvärr inte. I stället biter man sig fast i ”problemet” att populära friskolor har kö.

Om debatten i stället fokuserade på hur alla skolor ska bli bra skolor, hur skolor och skolhuvudmän kan lära av de bästa, så skulle vi göra alla föräldrar en stor tjänst. För det är skolans förmåga att förmedla kunskaper som är det absolut viktigaste för varje barns framtid. Och det är en viktigt grund för föräldrars skolval.

I helgen publicerade DN en debattartikel om läget när det gäller behöriga och obehöriga lärare. Vi vet att det finns en stor lärarbrist i landet och trots att regeringen har beslutat om fler platser på lärarutbildningarna så verkar inte intresset för att studera till lärare öka i den takt som behövs för att fylla bristerna. Det är givetvis inte bra att det råder en stor lärarbrist och då måste den frågan hanteras på olika sätt. Ett är att se till att skolan har personer på plats som, även om hen inte har formell lärarbehörighet, har en god förmåga att förmedla kunskaper trots bristen på formell behörighet. Det som är viktigt att se till är att det finns en hög kvalitet på alla skolor, även om det råder brist på behöriga lärare. Om man bara tittar på antalet behöriga lärare så finns det en risk att man lurar sig själv. För det är inte enbart antalet som är intressant utan också vilken behörighet som dessa lärare har. Stora bristyrken är till exempel ämneslärare i matematik och svenska. Den bristen syns inte om man bara räknar huvuden på det sätt som Arena Idé har gjort i sin rapport.

Men om man trots detta går på Arena Idés linje och räknar antalet personer med lärarbehörighet så kan jag konstatera, när jag läser deras sammanställning, att det inte finns en enda kommunal skolhuvudman som har 100 procent behöriga lärare. Där går ju 85% av alla grundskoleelever. Totalt är det 35 kommuner av landet 290 som har 90% eller fler behöriga lärare, men ingen som har 100%. Piteå kommun har högst andel, 97,1% (att jämföra med de enskilda skolorna i Piteå som har 99,7%).

Tittar vi på sammanställningen av fristående skolor så är det, enligt sammanställningen, 8 kommuner där friskolorna har 100% behöriga lärare. Det är i Vara, Ulricehamn, Nora, Tanum, Bollebygd, Ale, Tomelilla och Vaggeryd. Därtill är det 18 kommuner där friskolorna har från 90 till 99,7% behöriga lärare.

Vad vill jag säga med detta? Jo visst är det intressant att räkna huvuden – men den intressanta frågan är ju hur man använder de resurser som finns i skolan, inte minst mot bakgrund av den bristsituation som faktiskt råder när det gäller lärare. I det läge som råder nu måste det absolut viktigaste vara att studerade kvaliteten i stället för att bara fokusera på kvantiteten.

För kvantiteten 100% behöriga lärare, dessutom i rätt ämnen, verkar vara rätt orealistisk mot bakgrund av att det enligt Skolverket saknas ca 45.000 lärare fram till ca 2035.

Förresten – nämnde jag det faktum att Internationella Engelska skolans lärare som har utländsk lärarexamen inte ingår i statistiken?

I ett läge där det råder lärarbrist så handlar det om att se till att alla elever får en undervisning med god kvalitet. Det gäller att använda de resurser som finns på bästa möjliga sätt. Och sedan jobba för att lärarbristen löses. Men det kommer att ta tid. Så ser verkligheten ut – oavsett huvudmannaskap.

/

I helgen publicerade DN en debattartikel om läget när det gäller behöriga och obehöriga lärare. Vi vet att det finns en stor lärarbrist i landet och trots att regeringen har beslutat om fler platser på lärarutbildningarna så verkar inte intresset för att studera till lärare öka i den takt som behövs för att fylla bristerna. Det är givetvis inte bra att det råder en stor lärarbrist och då måste den frågan hanteras på olika sätt. Ett är att se till att skolan har personer på plats som, även om hen inte har formell lärarbehörighet, har en god förmåga att förmedla kunskaper trots bristen på formell behörighet. Det som är viktigt att se till är att det finns en hög kvalitet på alla skolor, även om det råder brist på behöriga lärare. Om man bara tittar på antalet behöriga lärare så finns det en risk att man lurar sig själv. För det är inte enbart antalet som är intressant utan också vilken behörighet som dessa lärare har. Stora bristyrken är till exempel ämneslärare i matematik och svenska. Den bristen syns inte om man bara räknar huvuden på det sätt som Arena Idé har gjort i sin rapport.

Men om man trots detta går på Arena Idés linje och räknar antalet personer med lärarbehörighet så kan jag konstatera, när jag läser deras sammanställning, att det inte finns en enda kommunal skolhuvudman som har 100 procent behöriga lärare. Där går ju 85% av alla grundskoleelever. Totalt är det 35 kommuner av landet 290 som har 90% eller fler behöriga lärare, men ingen som har 100%. Piteå kommun har högst andel, 97,1% (att jämföra med de enskilda skolorna i Piteå som har 99,7%).

Tittar vi på sammanställningen av fristående skolor så är det, enligt sammanställningen, 8 kommuner där friskolorna har 100% behöriga lärare. Det är i Vara, Ulricehamn, Nora, Tanum, Bollebygd, Ale, Tomelilla och Vaggeryd. Därtill är det 18 kommuner där friskolorna har från 90 till 99,7% behöriga lärare.

Vad vill jag säga med detta? Jo visst är det intressant att räkna huvuden – men den intressanta frågan är ju hur man använder de resurser som finns i skolan, inte minst mot bakgrund av den bristsituation som faktiskt råder när det gäller lärare. I det läge som råder nu måste det absolut viktigaste vara att studerade kvaliteten i stället för att bara fokusera på kvantiteten.

För kvantiteten 100% behöriga lärare, dessutom i rätt ämnen, verkar vara rätt orealistisk mot bakgrund av att det enligt Skolverket saknas ca 45.000 lärare fram till ca 2035.

Förresten – nämnde jag det faktum att Internationella Engelska skolans lärare som har utländsk lärarexamen inte ingår i statistiken?

I ett läge där det råder lärarbrist så handlar det om att se till att alla elever får en undervisning med god kvalitet. Det gäller att använda de resurser som finns på bästa möjliga sätt. Och sedan jobba för att lärarbristen löses. Men det kommer att ta tid. Så ser verkligheten ut – oavsett huvudmannaskap.

/

Mot bakgrund av den debatt som nu blossat upp med anledning av förslaget att friskolor inte ska få använda kö som urvalsgrund, samtidigt som närhetsprincipen är kvar som urvalsgrund för kommunala skolor, vill jag påminna om två remissyttranden med anledning av den sk Likvärdighetsutredningens förslag.

Vi vet alla att boendesegregationen till ca 80 procent är orsaken till skillnader i elevsammansättningen i skolorna. Men vi vet inte, som Kunskapsskolan påpekar i sitt remissyttrande, vilka effekter som friskolornas köer har ur ett segregationsperspektiv. Något som även Likvärdighetsutredningen konstaterat. Debatten baseras således snarare på känslor än på fakta. Och framförallt så handlar det ju om att ha ett helhetsperspektiv – går det att konstruera ett skolvalssystem där boendesegregationen inte påverkar elevsammansättningen och där föräldrarnas önskemål tillgodoses i största möjliga utsträckning, utan politisk styrning?

Förbundet driver sedan länge frågan om ett aktivt skolval. Vi gör det av två skäl, dels för att det innebär att alla blir uppmärksammade på att man kan välja skola, dels för att det innebär att genomslaget för boendesegregationens effekter på elevsammansättningen då kan minska. Ett aktivt skolval innebär i vart fall att elever som inte vill gå i den närmsta skolan blir uppmärksamma på att de kan söka sig till andra skolor, och därmed kan genomslaget för boendesegregationen minska. Här lite inspel i frågan från Fridaskolorna och Kunskapsskolan.

Fridaskolorna skriver följande:

”Framgångsrika skolor med långa köer verkar enligt utredningen utgöra et hot och inte en
möjlighet. Frågan är varför de framgångsrika skolorna attraherar sina ”väljare”. Är det något
bra de gör? Finns det något att lära av dem? Varför tar kommuner kontakt med fristående
skolor och vill att de ska etablera sig? Svaret är att de kommunerna vill ha väl fungerande
skolor samtidigt som det är billigare att ha en fristående skola jämfört med en kommunal.
Det krävs inte särskilt avancerade matematiska beräkningar för att påvisa att det förhåller sig
på det sättet.

Ett nytt system för köer (läs slopa kösystemet) parat med lottning och kvoter är en av
utredningens kraftfulla försök att komma till rätta med något som aldrig går att åstadkomma
med regler. Kvotsystemet innebär att elever med en viss typ av bakgrund får förtur om det
skulle öka mångfalden. Om det finns fler barn som uppfyller kraven gäller lottning. Alltså får
inte alla barn chansen. Ja, det låter kanske bra och effektivt. Men även om det låter bra och
effektivt är det inte så. Att införa kvoter baserade på varifrån eleven kommer är att göra
avsteg från de demokratiska principer som styr oss. I Sverige ska vi inte diskriminera utan
utgå från individuella behov och de behoven ser olika ut och finns i alla grupperingar.
Sedan har vi det missnöje (ta Göteborg som exempel) som uppstår när man skruvar så
mycket på termostaten som utredningen föreslår. Mängder av föräldrar och elever kommer
att känna sig orättvist behandlade. Det är en ren myt att utredningens förslag skulle avhjälpa
segregationen. Går det ens förutsätta att en begränsad social rörlighet dagtid skulle lösa
problemet med elever från utsatta socioekonomiska områden i deras studier. Självklart inte
och helt fel tänkt.

Det som istället borde stå i centrum är boendesegregationen och skolorna i våra förorter med
de största utmaningarna. Det är där man kan öka jämlikheten i systemet. En skola blir inte
bättre av att ett antal elever slussas ut och ett antal ”problemfria” elever slussas in. Så
återigen. Vad är det skolorna som lyckas gör? Använd dessa skolor som mentorer och
resurser för att utveckla skolor som inte lyckas. Skriv långa kontrakt mellan skolor som lyckas
och skolor som inte lyckas. Låt dem ta del av varandras verklighet. Ta skolutveckling på allvar.
Tillför resurser för samarbete och utveckling. Montera inte ner de skolor som lyckas – de är
vår bästa resurs för förändring. Förmå fristående skolor att etablera sig i dessa områden. Gör
en insats för samhällets utveckling. Involvera polis, socialtjänst och de starka nätverk som har
stort inflytande i dessa områden. Fråga de som bor där vilken skola de vill ha. Skapa former
för samarbete på plats. Det finns sannolikt inte många föräldrar oavsett var man bor som
inte vill sitt barns bästa. Parallellt måste också utmaningen som boendesegregationen utgör
adresseras. Boendesegregationen kommer inte på något sätt att lösas genom att ta ifrån
människor möjligheten att planera sina barns skolgång.
Kort sagt: Arbeta för att göra den svenska skolan resilient utifrån ett systemteoretiskt
perspektiv!”

Kunskapsskolan skriver:

”Kunskapsskolan delar uppfattningen att skolsegregationen är ett viktigt område att adressera och skulle välkomna mer blandade elevgrupper. Vi tror dock inte att utredningen har hittat lösningen.
Det är anmärkningsvärt att utredningen i sina förslag till åtgärder för en mer blandad elevsammansättning har ett så stort fokus på friskolor, trots endast 15 procent av grundskoleeleverna går i friskolor. Elevsammansättningen på kommunala skolor förutsätts i huvudsak vara oförändrad. Närhetsprincipen ska fortsatt vara den viktigaste principen för antagning när det finns fler sökande än platser, vilket innebär att boendets segregerande effekter bibehålls.
För att ändra friskolornas elevsammansättning vill utredningen ändra de urvalsgrunder som används när det finns fler sökande än platser. Ett stort fokus läggs på att stoppa möjligheten för elever att stå i kö och införa bland annat lottning som urvalsgrund. Utredningen konstaterar samtidigt att det saknas kunskap från Sverige som visar hur, eller ens om, kö som urvalsgrund påverkar elevsammansättningen. Utredningen medger också att det saknas kvantitativa studier från utlandet om kötid påverkar elevsammansättningen. Även empiriska studier om lottning saknas.

Utredningen bygger sina slutsatser på en åttasidig rapport av Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. Rapporten visar bland annat att det på en tredjedel av alla friskolor inte behövs någon kötid alls för att få en plats. Samma rapport visar att endast 2 procent av friskolorna kräver kötid från första levnadsåret.1 Det motsvarar 16-17 skolor i Sverige.
Kunskapsskolans data visar att köfrågan har fått oproportionerligt stort utrymme i debatten. Endast på en av våra 28 grundskolor, som i princip samtliga är fulla, hade den senast antagna eleven stått i kö i över tre år vid antagningen hösten 2020. På majoriteten av skolorna räckte det att stå i kö ett år innan skolstart. Mot den bakgrunden blir frågan om när eleven är född på året helt ovidkommande. Det visar att det finns goda möjligheter till en skolplacering genom kötid även om man väljer skola relativt nära inpå skolstarten.
Utredningen konstaterar att preferenserna beträffande val av skola skiljer sig mellan familjer med olika socioekonomisk bakgrund men presenterar inget stöd för att dessa preferenser kommer att ändras om urvalsgrunderna förändras. Om elevunderlaget blir annorlunda med lottning än kötid är högst oklart, eftersom det fortfarande bara kommer vara de som har valt den aktuella skolan som kommer i fråga för placering.

Hur lottning påverkar människors benägenhet att påverka skolvalet på andra sätt har utredningen inte heller analyserat utan förutsätter att vårdnadshavarna som är aktiva i skolvalet kommer att lita på lotten om kötid till friskolor avskaffas. Men redan innan det fria skolvalet infördes på 1990-talet hittade människor andra vägar för att påverka sina barns skolplacering. Det kunde till exempel handla om att flytta, skriva sig på en annan adress, eller ur egen ficka betala för privatskola.

I en undersökning som Demoskop har gjort bland 1128 vårdnadshavare till barn i grundskoleålder på uppdrag av Kunskapsskolan framkommer att skolan spelar stor roll för var människor bor, och att det blir än viktigare att bo nära en bra kommunal skola om köer till friskolor förbjuds.
Undersökningen visar att så många som 58 procent den senaste gången de flyttade ansåg att det var mycket eller ganska viktigt att bostaden låg i en bra kommunal skolas upptagningsområde. Andelen var högre bland de med lägre inkomst, samt boende i storstäder. Fler än hälften, 52 procent, uppgav också att de skulle kunna tänka sig att flytta för att tillhöra en bättre skolas upptagningsområde. Bland de med lägre utbildning samt boende i storstäder var andelen högre.

På frågan om det blir mer, mindre eller lika viktigt att bo i en bra kommunal skolas upptagningsområde om det inte längre går att stå i kö till en friskola svarade 47 procent att det blir viktigare. Hela 22 procent svarade också att de inte vill att deras barn ska gå i den kommunala skola vars upptagningsområde de tillhör. En tredjedel uppgav också att deras intresse för en skola skulle minska om lottning infördes. Lottning verkar alltså inte vara ett bra sätt att öka engagemanget för skolvalet.

Sammantaget visar undersökningen att avskaffandet av köer förstärker incitamentet att planera barnens skolgång genom boendet, vilket riskerar att öka boendesegregationen i samhället och därmed skolsegregationen.
Kunskapsskolan menar att skolvalet måste vara lätt att förstå för att få ett bra genomslag och vara legitimt. De nya urvalsgrunderna som utredningen skissar på är komplicerade och svårbegripliga, även för den som är ordentligt insatt i skolfrågor. Särskilt komplext är förslaget om kvot för allsidig social sammansättning. Det är oklart vad begreppet avser och utredningen har valt att inte definiera detta. En sådan kvot riskerar att bli stigmatiserande och diskriminerande, vilket utredningen också konstaterar. Att rektorerna ska ha ett särskilt uppdrag för en allsidig social elevsammansättning är dessutom fel fokus, när det viktigaste för elevernas utveckling är att vara i klasser och grupper som kan erbjuda studiero, bra gruppdynamik och bästa möjliga förutsättningar att tillgodogöra sig kunskaper.”

Sammantaget

Närhetsprincipen innebär att en familj kan köpa sig en plats i en populär skola – kö innebär att vem som helst – oavsett plånbok – kan anmäla sitt barn till den friskolan. Så ser verkligheten ut. Och det klart – om inte populära friskolor kan få växa så får ju inte alla plats. Men platserna är också begränsade till populära kommunala skolor.

/

 

SvD Kultur har idag en fem sidors lång artikel där rektorn för en kommunal lågstadieskola i Hammarkullen, Göteborg, får framställa sina synpunkter på de kommunala huvudmännens finansiering av skolan och sina synpunkter på det pengsystem som är kopplat till skolvalet. Hon har läst alla kommunala budgetar och kritiserar kommunerna för att inte satsa tillräckligt mycket på skolan. Hon menar också att friskolorna blir dubbelt belönade när de kommunala skolorna förlorar elever till friskolor då skolpengssystemet innebär att om kommunala skolor tillåts gå med underskott så innebär lagstiftningen att friskolorna ska kompenseras eftersom ett underskott ju faktiskt innebär att de kommunala skolorna får en högre skolpeng än friskolorna. Artikeln är intressant då den saknar kritiska frågor från journalisten. Det är bara att gratulera rektor Linnea Lindquist till detta. Annars skulle man ju kunna tänka sig att det hade varit intressant att höra hennes svar på följande frågor;

• Är det verkligen som du säger – att de kommunala skolorna har kostnader för tomma platser? Det är väl en kostnad som ligger på kommunen centralt och ingår därmed inte i beräkningen av den skolpeng som de kommunala och fristående skolorna får?
• Varför tror du att människor väljer friskolor och inte kommunala skolor?
• Visar inte det du säger att kommunala rektorer har för liten handlingsfrihet när det gäller att anpassa kostnaderna till förändrade förutsättningar och det i sig är en orsak till att det blir underskott?
• Är det inte så att även friskolor kan tappa elever och därmed måste anpassa sin ekonomi så att den går ihop när elevantalet minskar?
• Är det inte så att det finns en möjlighet för kommunen att avräkna investeringskostnader för nya skolor när man räknar ut lokalkostnadernas del i skolpengen?
• Innebär inte skolpengsystemet att din skola, som har många elever med från familjer med svag socioekonomisk bakgrund, får en högre skolpeng än en skola som har barn från familjer med högutbildade föräldrar?
• Handlar inte din kritik egentligen om att du anser att kommunerna inte satsar tillräckligt på skolan snarare än en kritik mot friskolorna?

Ingen av dessa frågor ställdes. Så rektor Linnea är bara att gratulera till detta gratisutrymme för att framföra sina synpunkter utan att få en enda kritisk fråga från SvDs journalist.

Läs här om skolpengsystemet och om skillnaden mellan kommunen och kommunala skolor.

Lyssna på Nackas kommunalråd om frågan om kommunerna har kostnad för tomma skollokaler.

SvD Kultur har idag en fem sidors lång artikel där rektorn för en kommunal lågstadieskola i Hammarkullen, Göteborg, får framställa sina synpunkter på de kommunala huvudmännens finansiering av skolan och sina synpunkter på det pengsystem som är kopplat till skolvalet. Hon har läst alla kommunala budgetar och kritiserar kommunerna för att inte satsa tillräckligt mycket på skolan. Hon menar också att friskolorna blir dubbelt belönade när de kommunala skolorna förlorar elever till friskolor då skolpengssystemet innebär att om kommunala skolor tillåts gå med underskott så innebär lagstiftningen att friskolorna ska kompenseras eftersom ett underskott ju faktiskt innebär att de kommunala skolorna får en högre skolpeng än friskolorna. Artikeln är intressant då den saknar kritiska frågor från journalisten. Det är bara att gratulera rektor Linnea Lindquist till detta. Annars skulle man ju kunna tänka sig att det hade varit intressant att höra hennes svar på följande frågor;

• Är det verkligen som du säger – att de kommunala skolorna har kostnader för tomma platser? Det är väl en kostnad som ligger på kommunen centralt och ingår därmed inte i beräkningen av den skolpeng som de kommunala och fristående skolorna får?
• Varför tror du att människor väljer friskolor och inte kommunala skolor?
• Visar inte det du säger att kommunala rektorer har för liten handlingsfrihet när det gäller att anpassa kostnaderna till förändrade förutsättningar och det i sig är en orsak till att det blir underskott?
• Är det inte så att även friskolor kan tappa elever och därmed måste anpassa sin ekonomi så att den går ihop när elevantalet minskar?
• Är det inte så att det finns en möjlighet för kommunen att avräkna investeringskostnader för nya skolor när man räknar ut lokalkostnadernas del i skolpengen?
• Innebär inte skolpengsystemet att din skola, som har många elever med från familjer med svag socioekonomisk bakgrund, får en högre skolpeng än en skola som har barn från familjer med högutbildade föräldrar?
• Handlar inte din kritik egentligen om att du anser att kommunerna inte satsar tillräckligt på skolan snarare än en kritik mot friskolorna?

Ingen av dessa frågor ställdes. Så rektor Linnea är bara att gratulera till detta gratisutrymme för att framföra sina synpunkter utan att få en enda kritisk fråga från SvDs journalist.

Läs här om skolpengsystemet och om skillnaden mellan kommunen och kommunala skolor.

Lyssna på Nackas kommunalråd om frågan om kommunerna har kostnad för tomma skollokaler.

Socialdemokraterna har, med olika undertecknare, skrivit en likalydande debattartikel om Likvärdighetsutredningen och skolvalet. Den har publicerats runt om i landet. Jag har svarat på dessa och nu kommer deras slutreplik. Den innehåller en del rena felaktigheter som är värda att kommentera.

1. ”Det finns uppenbara systemfel i Sveriges marknadsskola som måste rättas till. Det är inte rimligt att barn födda i januari har större möjlighet att välja skolan än de födda senare på året.”

Kommentar: Detta är en gammal bild. De flesta friskolorna har ett kösystem som innebär att detta inte blir effekten, en elevsammansättning som innebär att det bara är januaribarn är det ingen som eftersträvar. Att en friskola antar efter ett kösystem är inte detsamma som att skolan är full, det betyder att skolan antar elever i turordning. Alla friskolor är inte ”översökta”. Och de som är översökta har oftast en rätt kort kötid.

2. ”Det är inte heller rimligt att friskolor kompenseras för ett skolpliktsansvar som endast kommunala skolor har.”

Kommentar: Skilj på kommunen och de kommunala skolorna. När det gäller kommunernas ansvar för att se till att det finns skolplats för alla elever så är det en kostnad som inte ingår i skolpengen. Därmed är detta inte heller något som friskolorna får ”extra ersättning” för. Man måste skilja på kommunala skolors budget, som ju baseras på skolpengen, och kommunen i stort. Alltså kompenseras inte friskolor på det sätt som (s) och utredningen hävdar.

3. ”Men när vi Socialdemokrater vill diskutera lösningar för att höja de svenska skolresultaten väljer Friskolornas riksförbunds ordförande Ulla Hamilton att påvisa att det inte alls finns någon problematik med den svenska marknadsskolan. Hon menar att kösystem är ett nödvändigt ont och att friskolor inte alls överkompenseras. Men det är självklart att hon tycker så eftersom hennes medlemsföreningar inkluderar de vinstdrivande friskolorna som årligen plockar ut hundratals miljoner av skattebetalarnas pengar i vinst. Vinster som bland annat har möjliggjorts av de systemfel i svensk skolan som Hamilton får betalt för att försvara.”

Kommentar: Intressant personangrepp. Men i övrigt så vill jag citera Mats Edman som skriver följande i sin krönika i Fokus: ”Friskolorna finns i förskola, grundskola och gymnasium. Totalt utbildar de 370 000 (19 procent) av landets barn och unga i alla stadier. Med föräldrar och mor- och farföräldrar angår de ett par miljoner väljare. För insatsen betalade skattebetalarna 2019 drygt 50 miljarder kronor. Hur mycket hamnade i ägarnas fickor? Svaret är cirka 400 miljoner kronor, varav fyra större skolkoncerner ensamma delade ut knappt 200 miljoner kronor. Fy fan, tänker de ettrigaste skoldebattörerna på sociala medier, 400 millar är jättemycket! Staten måste ta över pronto! Grundutbildningarna kostade totalt 280 miljarder i fjol. Aktieutdelningar motsvarar 0,1 procent. 99,9 procent av våra skattepengar stannade alltså kvar i skolsystemet.”

4. ”Detta är förslag som elevorganisationerna, lärarfacken och forskningen har ställt sig bakom men nu förkastas av vinstdrivande friskolekoncerner. Varför? Jo, för att förslagen omfördelar resurser till de barn som behöver hjälp istället för till kapitalplacerare i utlandet. För oss Socialdemokrater är det självklart att de skattepengar som är avsedda för våra barns utbildning och framtid också ska gå till just det.”

Kommentar: Likvärdighetsutredningens förslag kritiseras av alla skolhuvudmän, Ideburna skolors riksförbund, SKR såväl som oss. För att åter citera Mats Edman i Fokus; ”Friskolor beskylls för att segregera. Fast de varken kan eller »plockar russinen ur kakan«. Föräldrar och elever gör egna val. Köar. Skolavgifter är förbjudna. Friskolorna har en högre andel med utrikes bakgrund i sina enheter. Stryper man resurserna går de enskilda antingen i stå eller under. De mindre skolbolagen (95 av 100) ligger sämst till, särskilt de icke vinstdrivande. Skolvalet, som är populärt, blir poänglöst.”

Avslutningsvis vill jag konstatera att det hade varit ärligare av socialdemokraterna att säga att de inte gillar effekterna av föräldrarnas val. För det är ju det som är kontentan av kritiken. Föräldrarna väljer fel – det måste korrigeras via Likvärdighetsutredningens förslag.

Retoriken i artiklarna visar också på behovet av fakta i debatten om friskolor. Den demoskopundersökning som visar allmänhetens inställning till vinster och skolvalet presenterades nyligen är ett bidrag. Det kommer mer.

/

Socialdemokraterna har, med olika undertecknare, skrivit en likalydande debattartikel om Likvärdighetsutredningen och skolvalet. Den har publicerats runt om i landet. Jag har svarat på dessa och nu kommer deras slutreplik. Den innehåller en del rena felaktigheter som är värda att kommentera.

1. ”Det finns uppenbara systemfel i Sveriges marknadsskola som måste rättas till. Det är inte rimligt att barn födda i januari har större möjlighet att välja skolan än de födda senare på året.”

Kommentar: Detta är en gammal bild. De flesta friskolorna har ett kösystem som innebär att detta inte blir effekten, en elevsammansättning som innebär att det bara är januaribarn är det ingen som eftersträvar. Att en friskola antar efter ett kösystem är inte detsamma som att skolan är full, det betyder att skolan antar elever i turordning. Alla friskolor är inte ”översökta”. Och de som är översökta har oftast en rätt kort kötid.

2. ”Det är inte heller rimligt att friskolor kompenseras för ett skolpliktsansvar som endast kommunala skolor har.”

Kommentar: Skilj på kommunen och de kommunala skolorna. När det gäller kommunernas ansvar för att se till att det finns skolplats för alla elever så är det en kostnad som inte ingår i skolpengen. Därmed är detta inte heller något som friskolorna får ”extra ersättning” för. Man måste skilja på kommunala skolors budget, som ju baseras på skolpengen, och kommunen i stort. Alltså kompenseras inte friskolor på det sätt som (s) och utredningen hävdar.

3. ”Men när vi Socialdemokrater vill diskutera lösningar för att höja de svenska skolresultaten väljer Friskolornas riksförbunds ordförande Ulla Hamilton att påvisa att det inte alls finns någon problematik med den svenska marknadsskolan. Hon menar att kösystem är ett nödvändigt ont och att friskolor inte alls överkompenseras. Men det är självklart att hon tycker så eftersom hennes medlemsföreningar inkluderar de vinstdrivande friskolorna som årligen plockar ut hundratals miljoner av skattebetalarnas pengar i vinst. Vinster som bland annat har möjliggjorts av de systemfel i svensk skolan som Hamilton får betalt för att försvara.”

Kommentar: Intressant personangrepp. Men i övrigt så vill jag citera Mats Edman som skriver följande i sin krönika i Fokus: ”Friskolorna finns i förskola, grundskola och gymnasium. Totalt utbildar de 370 000 (19 procent) av landets barn och unga i alla stadier. Med föräldrar och mor- och farföräldrar angår de ett par miljoner väljare. För insatsen betalade skattebetalarna 2019 drygt 50 miljarder kronor. Hur mycket hamnade i ägarnas fickor? Svaret är cirka 400 miljoner kronor, varav fyra större skolkoncerner ensamma delade ut knappt 200 miljoner kronor. Fy fan, tänker de ettrigaste skoldebattörerna på sociala medier, 400 millar är jättemycket! Staten måste ta över pronto! Grundutbildningarna kostade totalt 280 miljarder i fjol. Aktieutdelningar motsvarar 0,1 procent. 99,9 procent av våra skattepengar stannade alltså kvar i skolsystemet.”

4. ”Detta är förslag som elevorganisationerna, lärarfacken och forskningen har ställt sig bakom men nu förkastas av vinstdrivande friskolekoncerner. Varför? Jo, för att förslagen omfördelar resurser till de barn som behöver hjälp istället för till kapitalplacerare i utlandet. För oss Socialdemokrater är det självklart att de skattepengar som är avsedda för våra barns utbildning och framtid också ska gå till just det.”

Kommentar: Likvärdighetsutredningens förslag kritiseras av alla skolhuvudmän, Ideburna skolors riksförbund, SKR såväl som oss. För att åter citera Mats Edman i Fokus; ”Friskolor beskylls för att segregera. Fast de varken kan eller »plockar russinen ur kakan«. Föräldrar och elever gör egna val. Köar. Skolavgifter är förbjudna. Friskolorna har en högre andel med utrikes bakgrund i sina enheter. Stryper man resurserna går de enskilda antingen i stå eller under. De mindre skolbolagen (95 av 100) ligger sämst till, särskilt de icke vinstdrivande. Skolvalet, som är populärt, blir poänglöst.”

Avslutningsvis vill jag konstatera att det hade varit ärligare av socialdemokraterna att säga att de inte gillar effekterna av föräldrarnas val. För det är ju det som är kontentan av kritiken. Föräldrarna väljer fel – det måste korrigeras via Likvärdighetsutredningens förslag.

Retoriken i artiklarna visar också på behovet av fakta i debatten om friskolor. Den demoskopundersökning som visar allmänhetens inställning till vinster och skolvalet presenterades nyligen är ett bidrag. Det kommer mer.

/

Sällan har vi väl varit med om en sådan kanonad av debattartiklar om friskolor. Varje dag publiceras det en debattartikel undertecknad av socialdemokratiska politiker. Medarbetare i kommunala skolor skriver debattartiklar och rasar över friskolorna. Skolpengsystemet beskrivs som att det dränerar de kommunala skolorna. Radikala lärarstudenter skriver debattartiklar med budskapet att friskolorna måste stoppas.

Men vet ni vad som är märkligt ?

Inte en enda av dessa debattörer tar upp det som är det relevanta i sammanhanget – individens perspektiv. Ingen reflekterar heller över ”Hur kommer det sig att allt fler väljer friskolor?” ”Varför väljer allt fler bort de kommunala skolorna?”

Det borde ligga nära till hands att reflektera över detta. Särskilt som flera av de som undertecknar debattartiklarna själva är skolhuvudmän. Är den hets mot friskolor och skolvalets effekter som nu pågår runt om i landet över huvud taget relevant för landets föräldrar och ungdomar?

För ett antal år sedan lät vi Ipsos göra en undersökning om allmänhetens inställning till skolan. Jag tror att det som den undersökningen visade alltjämt är en korrekt bild av vad allmänheten tycker är viktigast när det gäller skolan.

Det är ganska självklart att föräldrar och elever tycker att det som är viktigast är det som händer i skolan, och framförallt i klassrummet. Därför väljer de den skola som de tror passar bäst för individen. Det kan de göra tack vare skolpengen. Men detta reflekterar inte debattörerna över – annat är att de vill ”straffa” de elever som väljer en friskola genom att sänka deras skolpeng.

Kvartals artiklar om skolan, som publicerades nyligen, visar att det finns en hel del att göra när det gäller att analysera sambandet mellan resurser och resultat i skolan. Ett uppdrag som likvärdighetsutredningen hade men inte levererade på. Den valde att fokusera på att utforma ett system som kan lägga krokben för friskolor och därmed begränsa valfriheten. Det är dessa förslag som nu debattörerna slåss för.

Det som Kvartals artiklar pekar på borde istället vara i fokus i debatten – hur används resurserna i skolan? Hur säkerställer vi kvalitet i svensk skola? Hur ser vi till att alla de som lämnar grundskolan är rustade på bästa möjliga sätt, utifrån individens förutsättningar och förmåga?

För svaret på dessa frågor skulle verkligen kunna göra skillnad för många individer, och lyfta kvaliteten och resultaten i svensk skola, oavsett om det är en friskola eller en kommunal skola.

Det parti som väljer att ha detta som utgångspunkt i sin skolpolitik är jag övertygad om kommer att bli relevant i skoldebatten. För det är vad som händer i skolan som är det som folk bryr sig om.