Författare: Aaron Israelson

Sällan har vi väl varit med om en sådan kanonad av debattartiklar om friskolor. Varje dag publiceras det en debattartikel undertecknad av socialdemokratiska politiker. Medarbetare i kommunala skolor skriver debattartiklar och rasar över friskolorna. Skolpengsystemet beskrivs som att det dränerar de kommunala skolorna. Radikala lärarstudenter skriver debattartiklar med budskapet att friskolorna måste stoppas.

Men vet ni vad som är märkligt ?

Inte en enda av dessa debattörer tar upp det som är det relevanta i sammanhanget – individens perspektiv. Ingen reflekterar heller över ”Hur kommer det sig att allt fler väljer friskolor?” ”Varför väljer allt fler bort de kommunala skolorna?”

Det borde ligga nära till hands att reflektera över detta. Särskilt som flera av de som undertecknar debattartiklarna själva är skolhuvudmän. Är den hets mot friskolor och skolvalets effekter som nu pågår runt om i landet över huvud taget relevant för landets föräldrar och ungdomar?

För ett antal år sedan lät vi Ipsos göra en undersökning om allmänhetens inställning till skolan. Jag tror att det som den undersökningen visade alltjämt är en korrekt bild av vad allmänheten tycker är viktigast när det gäller skolan.

Det är ganska självklart att föräldrar och elever tycker att det som är viktigast är det som händer i skolan, och framförallt i klassrummet. Därför väljer de den skola som de tror passar bäst för individen. Det kan de göra tack vare skolpengen. Men detta reflekterar inte debattörerna över – annat är att de vill ”straffa” de elever som väljer en friskola genom att sänka deras skolpeng.

Kvartals artiklar om skolan, som publicerades nyligen, visar att det finns en hel del att göra när det gäller att analysera sambandet mellan resurser och resultat i skolan. Ett uppdrag som likvärdighetsutredningen hade men inte levererade på. Den valde att fokusera på att utforma ett system som kan lägga krokben för friskolor och därmed begränsa valfriheten. Det är dessa förslag som nu debattörerna slåss för.

Det som Kvartals artiklar pekar på borde istället vara i fokus i debatten – hur används resurserna i skolan? Hur säkerställer vi kvalitet i svensk skola? Hur ser vi till att alla de som lämnar grundskolan är rustade på bästa möjliga sätt, utifrån individens förutsättningar och förmåga?

För svaret på dessa frågor skulle verkligen kunna göra skillnad för många individer, och lyfta kvaliteten och resultaten i svensk skola, oavsett om det är en friskola eller en kommunal skola.

Det parti som väljer att ha detta som utgångspunkt i sin skolpolitik är jag övertygad om kommer att bli relevant i skoldebatten. För det är vad som händer i skolan som är det som folk bryr sig om.

 

 

Tre lärarstudenter skriver en debattartikel i Expressen om att friskolor hotar läraryrket. De hävdar till och med följande:

2. Har de inte läst den undersökning som Svensk kvalitetsindex gjorde för några år sedan som visar att lärare, och även annan personal som jobbar i friskolor, trivs mycket bättre än lärare som jobbar i kommunala skolor?

Resultatet av Svensk kvalitetsindex undersökning i korthet:

• Medarbetare i friskolor är mer positiv till villkoren på arbetsplatsen än personalen i kommunala skolor. När personalkategorin lärare bryts ut ur hela personalgruppen blir skillnaden mellan privat och kommunal sektor ännu större.

• Medarbetare i friskolor är aldrig väsentligt mer negativa än positiva till villkoren på arbetsplatsen (+- 5 procentenheter). Det gäller såväl hela personalgruppen som bara lärare. I kommunal sektor är personalen betydligt oftare mer negativ än positiv.

• I friskolor är det vanligare att lärare är mer positiva än den totala personalgruppen till villkoren på arbetsplatsen. I kommunala verksamheter ger gruppen lärare oftare ett övervägande negativ än ett övervägande positivt svar än hela personalgruppen sammantaget.

 

Arbetsmiljö och ledarskapet i skolan spelar roll. Hur arbetet organiseras i skolan spelar roll. Kunskapsskolan är den skola där lärarna har den största andelen av sin arbetstid för undervisning. Detta för att Kunskapsskolan anser att lärarna ska göra det de är bäst på – dvs undervisa.

Det är uppenbart att arbetsmiljön är problem i många skolor, inte minst många kommunala skolor har problem med ledarskapet och det saknas lugn och ro på lektionerna. Det framgår tydligt om man läser Skolinspektionens enkäter till såväl lärare, elever som föräldrar.

Lösningen på många skolors problem ligger inte i att stoppa arbetsgivare som uppenbart har nöjda medarbetare. Friskolor som faktiskt inneburit att många lärare har kunnat få andra arbetsgivare än kommuner.

Det finns ingen som tvingar lärare eller blivande lärare att jobba i friskolor. Samtidigt vet vi att de som valt att jobba i en friskola är mer nöjda. Och det vi definitivt vet är att föräldrar anser att det är viktigt att kunna välja skola. Och det budskap som framförs i debattartikeln leder till att denna valmöjlighet direkt påverkas om lärarstudenterna får gehör för sina krav.

 

 

 

Tre lärarstudenter skriver en debattartikel i Expressen om att friskolor hotar läraryrket. De hävdar till och med följande:

2. Har de inte läst den undersökning som Svensk kvalitetsindex gjorde för några år sedan som visar att lärare, och även annan personal som jobbar i friskolor, trivs mycket bättre än lärare som jobbar i kommunala skolor?

Resultatet av Svensk kvalitetsindex undersökning i korthet:

• Medarbetare i friskolor är mer positiv till villkoren på arbetsplatsen än personalen i kommunala skolor. När personalkategorin lärare bryts ut ur hela personalgruppen blir skillnaden mellan privat och kommunal sektor ännu större.

• Medarbetare i friskolor är aldrig väsentligt mer negativa än positiva till villkoren på arbetsplatsen (+- 5 procentenheter). Det gäller såväl hela personalgruppen som bara lärare. I kommunal sektor är personalen betydligt oftare mer negativ än positiv.

• I friskolor är det vanligare att lärare är mer positiva än den totala personalgruppen till villkoren på arbetsplatsen. I kommunala verksamheter ger gruppen lärare oftare ett övervägande negativ än ett övervägande positivt svar än hela personalgruppen sammantaget.

 

Arbetsmiljö och ledarskapet i skolan spelar roll. Hur arbetet organiseras i skolan spelar roll. Kunskapsskolan är den skola där lärarna har den största andelen av sin arbetstid för undervisning. Detta för att Kunskapsskolan anser att lärarna ska göra det de är bäst på – dvs undervisa.

Det är uppenbart att arbetsmiljön är problem i många skolor, inte minst många kommunala skolor har problem med ledarskapet och det saknas lugn och ro på lektionerna. Det framgår tydligt om man läser Skolinspektionens enkäter till såväl lärare, elever som föräldrar.

Lösningen på många skolors problem ligger inte i att stoppa arbetsgivare som uppenbart har nöjda medarbetare. Friskolor som faktiskt inneburit att många lärare har kunnat få andra arbetsgivare än kommuner.

Det finns ingen som tvingar lärare eller blivande lärare att jobba i friskolor. Samtidigt vet vi att de som valt att jobba i en friskola är mer nöjda. Och det vi definitivt vet är att föräldrar anser att det är viktigt att kunna välja skola. Och det budskap som framförs i debattartikeln leder till att denna valmöjlighet direkt påverkas om lärarstudenterna får gehör för sina krav.

 

 

 

.”…a more skilled teaching force is generally found in countries with higher relative salaries, policymakers will need to do more than raise teacher pay across the board to ensure positive results. They must ensure that higher salaries go to more effective teachers.”

Så står det i slutet av den artikel som Hanushek, Piopiunik och Wiederhold har skrivit i Education Next 2019.

Det är intressant att läsa den mot bakgrund av den omfattande skoldebatt som pågår i Sverige. En debatt som sällan kommer i närheten av vad som sker i klassrummet. Men som ändå handlar om skillnader mellan skolor, skillnader avseende elevsammansättning och skillnader avseende huvudmän. Hanushek är känd för att i sin forskning peka på vilken oerhörd betydelse som en duktig lärare har. Han, liksom även OECD, pekar ofta på att det handlar inte om hur många elever som finns i klassen utan om vilken förmåga som läraren som undervisar klassen har. Därför riskerar ett fokus på klasstorlek att landa fel, för det som har betydelse är lärarens förmåga. En dålig lärare gör inte ett bättre jobb för att klassen är liten, däremot kan en bra lärare som undervisar en stor klass göra stor skillnad.

I denna intressanta artikel analyserar författarna vilken betydelse som en lärares kognitiva förmåga har för en elevs skolresultat. Finland är ett exempel på land som rekryterar sina lärarstudenter från den tredjedel studenter som presterar bäst. Så ser det inte ut i alla länder. Författarna konstaterar att :

”We find that teachers’ cognitive skills differ widely among nations—and that these differences matter greatly for students’ success in school. An increase of one standard deviation in teacher cognitive skills is associated with an increase of 10 to 15 percent of a standard deviation in student performance. This implies that as much as one quarter of the gaps in average student performance across the countries in our study would be closed if each of them were to raise their teachers’ cognitive skills to the level of those in the highest-ranked country, Finland.”

En intressant debatt som saknas i Sverige. Hur ska vi attrahera de ”smartaste” till läraryrket?

De resonerar också om lönenivåer och dess betydelse, vilket framgår av det inledande citatet ovan. Men erfarenheten från Sverige visar att det inte räcker med höjda löner. Finns det någon yrkesgrupp som erhållit löneökningar som är i närheten av lärarnas under de senaste 10 åren?

Jag tror att debatten om skolan, som nu har pågått under mer än 30 år, påverkar attraktiviteten. Ledarskapet i skolan brister på många håll, det vet vi. Lärare har fått fler arbetsuppgifter vid sidan om undervisningen. Skolinspektionen pekar på bristande systematiskt kvalitetsarbete, bristande studiero och bristande kollegialt samarbete. Skolan har på många sätt även fått ett socialt uppdrag, vid sidan om undervisningen, som också kan påverka lärarrollen, beroende på hur skolan organiserar sitt arbete.

Lärare och rektorer, anställda i kommunala skolor, är frustrerade och skyller i sin frustration över arbetssituationen på friskolorna och på skolvalet. Det är lätt att förstå att de är frustrerande. Det handlar inte bara om att föräldrar väljer bort kommunala skolor utan också om hur resurserna används. Men att sänka skolpengen för friskoleeleverna löser inte skolans problem. Inte heller att förbjuda friskolor att gå med vinst eller att förbjuda friskolor att ha kö. Lite, om ens något, tyder på att dessa åtgärder skulle medföra att läraryrket blir mer attraktivt för den samhällsgrupp som enligt Hanushek mfl är så viktiga för skolans resultat. Det handlar snarare om ledarskapet i skolan och förutsättningarna för att kunna göra ett bra jobb.

/

 

 

.”…a more skilled teaching force is generally found in countries with higher relative salaries, policymakers will need to do more than raise teacher pay across the board to ensure positive results. They must ensure that higher salaries go to more effective teachers.”

Så står det i slutet av den artikel som Hanushek, Piopiunik och Wiederhold har skrivit i Education Next 2019.

Det är intressant att läsa den mot bakgrund av den omfattande skoldebatt som pågår i Sverige. En debatt som sällan kommer i närheten av vad som sker i klassrummet. Men som ändå handlar om skillnader mellan skolor, skillnader avseende elevsammansättning och skillnader avseende huvudmän. Hanushek är känd för att i sin forskning peka på vilken oerhörd betydelse som en duktig lärare har. Han, liksom även OECD, pekar ofta på att det handlar inte om hur många elever som finns i klassen utan om vilken förmåga som läraren som undervisar klassen har. Därför riskerar ett fokus på klasstorlek att landa fel, för det som har betydelse är lärarens förmåga. En dålig lärare gör inte ett bättre jobb för att klassen är liten, däremot kan en bra lärare som undervisar en stor klass göra stor skillnad.

I denna intressanta artikel analyserar författarna vilken betydelse som en lärares kognitiva förmåga har för en elevs skolresultat. Finland är ett exempel på land som rekryterar sina lärarstudenter från den tredjedel studenter som presterar bäst. Så ser det inte ut i alla länder. Författarna konstaterar att :

”We find that teachers’ cognitive skills differ widely among nations—and that these differences matter greatly for students’ success in school. An increase of one standard deviation in teacher cognitive skills is associated with an increase of 10 to 15 percent of a standard deviation in student performance. This implies that as much as one quarter of the gaps in average student performance across the countries in our study would be closed if each of them were to raise their teachers’ cognitive skills to the level of those in the highest-ranked country, Finland.”

En intressant debatt som saknas i Sverige. Hur ska vi attrahera de ”smartaste” till läraryrket?

De resonerar också om lönenivåer och dess betydelse, vilket framgår av det inledande citatet ovan. Men erfarenheten från Sverige visar att det inte räcker med höjda löner. Finns det någon yrkesgrupp som erhållit löneökningar som är i närheten av lärarnas under de senaste 10 åren?

Jag tror att debatten om skolan, som nu har pågått under mer än 30 år, påverkar attraktiviteten. Ledarskapet i skolan brister på många håll, det vet vi. Lärare har fått fler arbetsuppgifter vid sidan om undervisningen. Skolinspektionen pekar på bristande systematiskt kvalitetsarbete, bristande studiero och bristande kollegialt samarbete. Skolan har på många sätt även fått ett socialt uppdrag, vid sidan om undervisningen, som också kan påverka lärarrollen, beroende på hur skolan organiserar sitt arbete.

Lärare och rektorer, anställda i kommunala skolor, är frustrerade och skyller i sin frustration över arbetssituationen på friskolorna och på skolvalet. Det är lätt att förstå att de är frustrerande. Det handlar inte bara om att föräldrar väljer bort kommunala skolor utan också om hur resurserna används. Men att sänka skolpengen för friskoleeleverna löser inte skolans problem. Inte heller att förbjuda friskolor att gå med vinst eller att förbjuda friskolor att ha kö. Lite, om ens något, tyder på att dessa åtgärder skulle medföra att läraryrket blir mer attraktivt för den samhällsgrupp som enligt Hanushek mfl är så viktiga för skolans resultat. Det handlar snarare om ledarskapet i skolan och förutsättningarna för att kunna göra ett bra jobb.

/

 

 

SvD har idag en artikel om att kommunala skolor förlorar elever när friskolor etablerar sig och att detta leder till ökade kostnader för kommunerna. Intressant nog har ingen politiker intervjuats i artikeln. Upplands Väsby är en tillväxtkommun och de behöver fler skolplatser. Därför välkomnar de friskoleetableringar. En annan intressant aspekt i artikeln hade ju varit att intervjua föräldrar och elever. En titt på den enkät som besvaras av vårdnadshavare som har barn på Väsbyskolan, den kommunala skola som enligt artikeln förlorar elever, kan ge en indikation om hur skolan fungerar. På frågan ”Mitt barn uppger ofta att det är svårt att arbeta i klassrummet för att det är så hög ljudnivå.” svarar 69 % av föräldrarna ”stämmer helt och hållet” eller ”stämmer ganska bra”. På frågan ”Jag skulle rekommendera mitt barns skola” svarar 42 % av vårdnadshavarna ”stämmer inte alls” eller ”stämmer ganska dåligt”. Lärarenkäten på skolan visar också att en stor del av undervisningstiden går åt för att upprätthålla ordning i klassrummet, 53 % instämmer helt eller delvis i det påsåendet.

 

Av artikeln framgår det också att moderatstyrda Strängnäs lyfter frågan om skolsegregation. Om man läser det dokument som det hänvisas till i artikel så framgår bl a följande:

”Vi ser att skolsegregationen ökar. Skillnader mellan skolor har de sista 20 åren fördubblats. Barn- och utbildningsnämnden arbetar därför med att öka likvärdigheten. Vi har i Strängnäs kommun en unik chans och möjlighet, då har vi har många fristående aktörer som var och en, och tillsammans med den kommunala huvudmannen samverkar för att stärka Strängnäs som bildningsstad. Vi är övertygade om att det går och vi kommer fortsätta vara goda förebilder och initiativtagare till samverkan med andra. Vi behöver ta ett gemensamt ansvar för våra barn och unga, kroka arm där det går, tänka nytt och tänka om.”

Politiken vill alltså samverka med friskolorna i kommunen, något som också sker.

Friskolehuvudmännen i Strängnäs har också tagit initiativ till ett samarbete med kommunen – Bildningsakademin. Ett projekt som Europaskolan i Strängnäs erbjuder tillsammans med kommunen är fortbildning för lärare. De skriver ”Syftet med LÄS-projektet är tvåfaldigt och innebär att inom ramen för det övergripande målet att göra Strängnäs till en skolstad dels stärka lärarnas ämnesmässiga och relationsmässiga kompetens, dels att använda denna fortbildning som plattform för ett intensifierat samarbete mellan stadens friskolor och kommunala skolor.”

Strängnäs verkar snarare vara ett intressant exempel på hur huvudmän kan samverka för att höja kvaliteten i alla skolor än det intryck som SvD artikeln ger.

Sundsvalls kommun har haft kvalitetsproblem med sina skolor under flera år. Att Trollhättan har problem är också väl känt och det kan också de friskolehuvudmän som finns i Trollhättan intyga. Intresset för att få plats i en friskola har ökat betydligt. Framförallt i samband med att kommunen meddelade att elever ska fördelas ut på kommunala skolor för att få en ”bättre blandning”.

Att leva med risken att ha tomma platser är inte något som är unikt för en kommunal skola. Det gäller i lika hög grad för friskolor. Kommunala skolor kan dock gå med underskott, och få kompensation i efterhand. Skollagen säger att skolpengen ska vara lika och följa eleven. Om en kommunal skola får kompensation för sitt underskott, så säger lagen att även friskoleeleverna har rätt till att få denna högre skolpeng. Att tillåta underskott är nämligen samma sak som att ge en högre skolpeng. Det har konstaterats av många domar, lagen är tydlig.

En kommunal skola ska ha samma möjligheter som en friskola att se till att anpassa kostnaderna efter den budget man har för verksamheten. Om inte friskolan klarar det riskeras en konkurs.

I artikeln påstås det att det blir mindre till andra när friskolorna växer. Ett påstående som inte beläggs i artikeln. Citat om farhågor är inte detsamma som en sanning.

Till slut vill jag bara uttrycka min förvåning över att inte en enda kritisk fråga ställdes av journalisten i artikeln. Än mindre lyfts frågan vad det skulle innebära för föräldrarnas och elevernas valmöjligheter om friskolorna skulle motarbetas på det sätt som budskapet är i artikeln. Det är ju faktiskt så att det är eleverna och föräldrarna som väljer skola. En relevant fråga att ställa till tex en rektor hade varit – Varför tror du att så många väljer bort kommunala skolor?

Fortsätt läsa ”Varför väljer allt fler bort kommunala skolor?”

SvD har idag en artikel om att kommunala skolor förlorar elever när friskolor etablerar sig och att detta leder till ökade kostnader för kommunerna. Intressant nog har ingen politiker intervjuats i artikeln. Upplands Väsby är en tillväxtkommun och de behöver fler skolplatser. Därför välkomnar de friskoleetableringar. En annan intressant aspekt i artikeln hade ju varit att intervjua föräldrar och elever. En titt på den enkät som besvaras av vårdnadshavare som har barn på Väsbyskolan, den kommunala skola som enligt artikeln förlorar elever, kan ge en indikation om hur skolan fungerar. På frågan ”Mitt barn uppger ofta att det är svårt att arbeta i klassrummet för att det är så hög ljudnivå.” svarar 69 % av föräldrarna ”stämmer helt och hållet” eller ”stämmer ganska bra”. På frågan ”Jag skulle rekommendera mitt barns skola” svarar 42 % av vårdnadshavarna ”stämmer inte alls” eller ”stämmer ganska dåligt”. Lärarenkäten på skolan visar också att en stor del av undervisningstiden går åt för att upprätthålla ordning i klassrummet, 53 % instämmer helt eller delvis i det påsåendet.

 

Av artikeln framgår det också att moderatstyrda Strängnäs lyfter frågan om skolsegregation. Om man läser det dokument som det hänvisas till i artikel så framgår bl a följande:

”Vi ser att skolsegregationen ökar. Skillnader mellan skolor har de sista 20 åren fördubblats. Barn- och utbildningsnämnden arbetar därför med att öka likvärdigheten. Vi har i Strängnäs kommun en unik chans och möjlighet, då har vi har många fristående aktörer som var och en, och tillsammans med den kommunala huvudmannen samverkar för att stärka Strängnäs som bildningsstad. Vi är övertygade om att det går och vi kommer fortsätta vara goda förebilder och initiativtagare till samverkan med andra. Vi behöver ta ett gemensamt ansvar för våra barn och unga, kroka arm där det går, tänka nytt och tänka om.”

Politiken vill alltså samverka med friskolorna i kommunen, något som också sker.

Friskolehuvudmännen i Strängnäs har också tagit initiativ till ett samarbete med kommunen – Bildningsakademin. Ett projekt som Europaskolan i Strängnäs erbjuder tillsammans med kommunen är fortbildning för lärare. De skriver ”Syftet med LÄS-projektet är tvåfaldigt och innebär att inom ramen för det övergripande målet att göra Strängnäs till en skolstad dels stärka lärarnas ämnesmässiga och relationsmässiga kompetens, dels att använda denna fortbildning som plattform för ett intensifierat samarbete mellan stadens friskolor och kommunala skolor.”

Strängnäs verkar snarare vara ett intressant exempel på hur huvudmän kan samverka för att höja kvaliteten i alla skolor än det intryck som SvD artikeln ger.

Sundsvalls kommun har haft kvalitetsproblem med sina skolor under flera år. Att Trollhättan har problem är också väl känt och det kan också de friskolehuvudmän som finns i Trollhättan intyga. Intresset för att få plats i en friskola har ökat betydligt. Framförallt i samband med att kommunen meddelade att elever ska fördelas ut på kommunala skolor för att få en ”bättre blandning”.

Att leva med risken att ha tomma platser är inte något som är unikt för en kommunal skola. Det gäller i lika hög grad för friskolor. Kommunala skolor kan dock gå med underskott, och få kompensation i efterhand. Skollagen säger att skolpengen ska vara lika och följa eleven. Om en kommunal skola får kompensation för sitt underskott, så säger lagen att även friskoleeleverna har rätt till att få denna högre skolpeng. Att tillåta underskott är nämligen samma sak som att ge en högre skolpeng. Det har konstaterats av många domar, lagen är tydlig.

En kommunal skola ska ha samma möjligheter som en friskola att se till att anpassa kostnaderna efter den budget man har för verksamheten. Om inte friskolan klarar det riskeras en konkurs.

I artikeln påstås det att det blir mindre till andra när friskolorna växer. Ett påstående som inte beläggs i artikeln. Citat om farhågor är inte detsamma som en sanning.

Till slut vill jag bara uttrycka min förvåning över att inte en enda kritisk fråga ställdes av journalisten i artikeln. Än mindre lyfts frågan vad det skulle innebära för föräldrarnas och elevernas valmöjligheter om friskolorna skulle motarbetas på det sätt som budskapet är i artikeln. Det är ju faktiskt så att det är eleverna och föräldrarna som väljer skola. En relevant fråga att ställa till tex en rektor hade varit – Varför tror du att så många väljer bort kommunala skolor?

Fortsätt läsa ”Varför väljer allt fler bort kommunala skolor?”

Läser i tidningen Mitt i om att Stockholms utbildningsförvaltning beslutat att dra tillståndet för ett antal fristående förskolor i Stockholm. Detta är följden av den förändrade lagstiftning som trädde ikraft med anledning av lagen om ägar- och ledningsprövning. Den gäller för fristående förskolor, grund- och gymnasieskolor sedan 1 januari 2019. Skolinspektionen gör granskningen när det gäller ägarna till fristående grundskolor och gymnasieskolor. Men när det gäller fristående förskolor så är det kommunen som gör denna granskning.

Det innebär att den kommun som själv bedriver förskoleverksamhet ska granska och besluta om de fristående förskolornas ägare lever upp till lagens krav och därmed få bedriva verksamhet eller ej. Det känns knappast som ett rimligt system. Från förbundets sida har vi också vid flera tillfällen påpekat att det är orimligt att det är kommunen som ska ha tillsynsansvaret för de fristående förskolorna. Det borde vara Skolinspektionen, en oberoende tillsynsmyndighet.

Det blir än mer intressant när man läser artikeln i Mitt i, där kommunens representant konstaterar att ”Kraven har ökat på dessa förskolor genom skollagen. Har man en ekonomi som inte är tillräckligt stark för att bedriva förskola så riskerar man tillståndet”. 

Och vad kommer då pengarna ifrån frågar sig vän av ordning? Jo från kommunen är svaret.

Det är svårt att förstå att någon kan tycka att detta är ett rimligt system. Det är självklart att verksamheterna ska granskas. Men det är inte rimligt att den kommun som bedriver egen förskoleverksamhet och som dessutom beslutar om nivån på förskolepengen till dessa fristående förskolor ska vara den som utför ägar- och ledningsprövning av de fristående förskolornas ägare. Det borde vara en självklarhet att såväl den löpande tillsynen som ägar-, och ledningsprövningen ska utföras av Skolinspektionen, en oberoende myndighet. 

Mitt i artikeln visar dessutom på ytterligare exempel på att det blivit mycket svårare för små aktörer att bedriva fristående förskole-, och skolverksamhet i Sverige. Jag har skrivit om detta tidigare, politiska beslut spelar roll.

Altinget uppmärksammar också det faktum att det framförallt är de större friskolehuvudmännen som får tillstånd att starta nya friskolor. Tillståndsgranskningen är tuffare idag än för 10 år sedan. De som påstår att det finns en fri etableringsrätt för friskolor i Sverige talar kort sagt inte sanning.

/

Läser i tidningen Mitt i om att Stockholms utbildningsförvaltning beslutat att dra tillståndet för ett antal fristående förskolor i Stockholm. Detta är följden av den förändrade lagstiftning som trädde ikraft med anledning av lagen om ägar- och ledningsprövning. Den gäller för fristående förskolor, grund- och gymnasieskolor sedan 1 januari 2019. Skolinspektionen gör granskningen när det gäller ägarna till fristående grundskolor och gymnasieskolor. Men när det gäller fristående förskolor så är det kommunen som gör denna granskning.

Det innebär att den kommun som själv bedriver förskoleverksamhet ska granska och besluta om de fristående förskolornas ägare lever upp till lagens krav och därmed få bedriva verksamhet eller ej. Det känns knappast som ett rimligt system. Från förbundets sida har vi också vid flera tillfällen påpekat att det är orimligt att det är kommunen som ska ha tillsynsansvaret för de fristående förskolorna. Det borde vara Skolinspektionen, en oberoende tillsynsmyndighet.

Det blir än mer intressant när man läser artikeln i Mitt i, där kommunens representant konstaterar att ”Kraven har ökat på dessa förskolor genom skollagen. Har man en ekonomi som inte är tillräckligt stark för att bedriva förskola så riskerar man tillståndet”. 

Och vad kommer då pengarna ifrån frågar sig vän av ordning? Jo från kommunen är svaret.

Det är svårt att förstå att någon kan tycka att detta är ett rimligt system. Det är självklart att verksamheterna ska granskas. Men det är inte rimligt att den kommun som bedriver egen förskoleverksamhet och som dessutom beslutar om nivån på förskolepengen till dessa fristående förskolor ska vara den som utför ägar- och ledningsprövning av de fristående förskolornas ägare. Det borde vara en självklarhet att såväl den löpande tillsynen som ägar-, och ledningsprövningen ska utföras av Skolinspektionen, en oberoende myndighet. 

Mitt i artikeln visar dessutom på ytterligare exempel på att det blivit mycket svårare för små aktörer att bedriva fristående förskole-, och skolverksamhet i Sverige. Jag har skrivit om detta tidigare, politiska beslut spelar roll.

Altinget uppmärksammar också det faktum att det framförallt är de större friskolehuvudmännen som får tillstånd att starta nya friskolor. Tillståndsgranskningen är tuffare idag än för 10 år sedan. De som påstår att det finns en fri etableringsrätt för friskolor i Sverige talar kort sagt inte sanning.

/

I debatten framställs det ofta som att friskolor har ”lätta elever”. Det stämmer inte.

Rektorn för IES Krokslätt reagerade på att ständigt få höra detta och skrev en debattartikel för några veckor sedan. Den replikerades men pga rådande pandemi kunde Desireé Ekendahl, som fick Covid-19, inte slutreplikera förrän i början av januari. Då GP avböjde att publicera hennes replik har IES publicerat den på sin webb och jag återger den här.

Slutreplik:

Jag vill börja med att tacka för ert svar, men låt mig ta upp några sakfel i det ni skrivit. I min debattartikel ville jag, som företrädare för min skola, bemöta anklagelser om att vi endast har enkla elever med hög akademisk motivation hemifrån och att vi heller inte behöver eller försöker ge stöd till elever med behov. Dessa påståenden är direkt felaktiga. Utöver detta redogör jag även i korthet för de elevstöttande funktioner vi har på skolan. Det är alltså inte något jag efterfrågar, som debattörerna påstår, utan något som redan finns på Internationella Engelska Skolan Krokslätt. Jag hade uppskattat om ni tagit er tiden att läsa ordentligt.

Flera studier visar att barn till föräldrar med en högre utbildning lyckas bättre i skolan. Det framgår även av forskning att barn till föräldrar som saknar högre utbildning men som visar engagemang och ger stöttning, lyckas bra i skolan – under förutsättning att skolan är bra. Min fasta övertygelse är att det är vårt uppdrag att hjälpa elever att lyckas  i skolan, oavsett hemmets sociala eller akademiska bakgrund. Jag kommer själv från ett hem utan akademisk bakgrund men med en förälder som förstått vikten av utbildning för att kunna förändra ens framtid. Detta i kombination med engagerade och kunniga lärare har gjort att jag är där jag är idag.

Det finns många lagar och förhållningsregler som styr skolor, fristående som kommunala, och som rektor förväntas jag styra min skola utifrån dessa premisser. Segregation, utanförskap och ekonomiska problem är en realitet i vårt samhälle och jag har inte en lösning som kan trolla bort orättvisor och problem. Det jag däremot kan göra som rektor för IES är att arbeta för alla mina elevers utvecklingspotential, oavsett socioekonomisk bakgrund, akademiska färdigheter eller svårigheter. Sedan jag blivit rektor har jag vid flera tillfällen försökt sträcka ut handen till andra skolor för att skapa samarbete, utbyte av erfarenheter och lära av varandra. Ofta har jag mötts av en stängd dörr, tyvärr.  Jag har en huvudman som verkligen låter mig leda skolan utifrån den gemensamma övertygelse vi har. Jag kan se till att min skola, lärare och mina elever får det som de behöver.

Det som verkligen bekymrar mig är att av de elever vi tar emot varje år i åk 3 så visar kartläggningar att drygt 40% inte läser eller skriver på en åldersadekvat nivå. Dessa elever kommer från många olika skolor. Det är ett svek att elever inte lär sig läsa och skriva ordentligt under sina första år i skolan, oavsett socioekonomisk bakgrund.

Jag bjuder in alla tre debattörer att komma på besök när denna pandemi har lagt sig. Dörren är öppen för ett utbyte av erfarenhet och kunskap om varandra.

Tack för mig,

Desirée Ekendahl
Rektor, IES Krokslätt