Författare: Aaron Israelson

Åter visar det sig att det finns ett stort intresse för friskolor, trots den omfattande debatt som pågått under flera år.

 

Idag kom det siffror från Skolverket som visar hur det ser ut med antalet elever i kommunala respektive fristående grundskolor för läsåret 2018/19. Elevantalet har ökat i grundskolan.  Skolverkets statistik visar att andelen elever i fristående skolor har ökat, vilket innebär att det är en större andel av elevtillskottet som valt en friskola läsåret 2018/19 jämfört med 2017/18. Åter visar det sig att det finns ett stort intresse för friskolor, trots den omfattande debatt som pågått under flera år.

Det är också en större andel elever med utländsk bakgrund i friskolor än i kommunala skolor. Vi kan också konstatera att skillnader i elevernas bakgrund minskar något på totalen. Andelen elever från hem med eftergymnasial utbildning ökar något i kommunala skolor medan den ligger kvar på samma nivå för friskoleeleverna. Fördelningen mellan flickor och pojkar skiljer sig inte nämnvärt. Läsåret 2018/19 finns drygt 900 000 elever i kommunala skolor. Andelen flickor är något lägre än andelen pojkar, 48,3 procent mot 51,7 procent för pojkar. Antalet elever i friskolor uppgår till drygt 162 000 och här är könsfördelningen omvänd, 50,4 procent flickor och 49,6 procent pojkar.

 

Läs mer här.

 

I brist på sk ”förädlingsvärden” dvs vilken förmåga som skolan har att höja elevens kunskapsnivå, så är Skolverkets SALSA det bästa Sverige kan erbjuda landets elever och föräldrar idag.

Friskolor är tydligt överrepresenterade bland de skolor som presterar bäst när elevernas bakgrundsfaktorer vägs in i resultaten. Det visar årets sammanställning av Skolverkets SALSA-statistik*över skolornas genomsnittliga meritvärde i årskurs 9 (betyg) som Friskolornas riksförbund gjort. Åtta av de tio bäst presterande skolorna är friskolor.

Att skolor där eleverna har liknande förutsättningar når olika resultat visar att det är något annat än elevernas bakgrund som har betydelse för hur de lyckas i skolan. Finns det brister i undervisningen eller ledarskapet så går det att göra något åt det, och det måsta man göra. Den rapport som vi presenterar idag innehåller de bäst och sämst presterande skolornas resultat från 2011 till 2018. Att friskolor visar bäst resultat är en trend som står sig från tidigare år.

Vår rapport visar att effekterna av skolors insatser skiljer sig åt. Insatser som inte ger positivt resultat måste upphöra, medan skolor som når hög positiv effekt av sina insatser måste uppmärksammas och inspirera andra. Men tyvärr handlar den politiska debatten för lite om att det finns stora skillnader i hur effektivt skolor leds och vad man behöver göra för att de svaga ska bli bättre.

Skillnader i kvalitet

Att det finns kvalitetsskillnader mellan skolor är något som Skolinspektionen bekräftar. I årsrapporten för 2018 skriver myndigheten att ”skolors kvalitet /…/ skiljer sig åt på ett betydande sätt”. Brister i kvalitet härrörs till saker som ”huvudmäns kapacitet och förmåga till strategiskt ansvarstagande” och ”otillräcklig styrning på skolenhetsnivå och i flertalet fall även på huvudmannanivå”. Att även Skolinspektionen, med den insyn de har i skolors verksamhet, så tydligt betonar skillnader i kvalitet mellan skolor borde ge kvalitetsfrågan större utrymme i debatten.

Ladda ner rapporten här.

Tänk om vi hade ägnat all den kraft och energi som gick åt under förra mandatperioden åt vinstfrågan till att i stället fokusera på att få ordning på ledarskapet i skolan…

Idag kom Skolinspektionens årsrapport 2018. Den har underrubriken Skillnader i skolkvalitet och strategisk styrning. Det är en viktig rapport och en intressant läsning som tyvärr innehåller en hel del kända problemområden. Det framgår inte av rapporten hur många kommunala skolor och skolhuvudmän som har granskats. Rapporten baseras på observationer vid såväl regelbunden tillsyn som kvalitetsgranskning under 2018. Vi skulle gärna se att tillsynen var lika för kommunala och fristående huvudmän, men så är inte fallet. Friskolor granskas mer frekvent.  85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor.

Det är ingen nyhet att det finns kvalitetsskillnader mellan landets skolor. Frågan är snarare om det någonsin har funnits en fullständig likvärdighet (och om det går att få) mellan landets skolor, även när det var statligt huvudmannaskap. Vi minns alla olika diskussioner om hur olika skolor uttolkade det relativa betygssystemet, för att bara ta ett exempel. Med detta sagt är det givetvis viktigt att alla skolor, oavsett huvudman, följer skollagen och läroplanens krav. Åter konstaterar Skolinspektionen att skolor fallerar när det gäller det kompensatoriska uppdraget. Men de påpekar också att det finns en bristande förmåga att tillgodose högpresterande elevers behov i många skolor.

Med risk för att bli tjatig – ledarskapet är avgörande! Rapporten understryker åter vikten av ett tydligt ledarskap i skolan, att det alltjämt är många skolor som saknar ett systematiskt kvalitetsarbete och att många rektorer/skolledare saknar tydligt stöd och uppdrag från sin huvudman. Det är minst sagt märkligt att dessa brister – som ju är väl kända – bara kan få fortsätta år efter år. Tänk om vi hade ägnat all den kraft och energi som gick åt under förra mandatperioden åt vinstfrågan till att i stället fokusera på att få ordning på ledarskapet i skolan…

Med den lärarbrist som nu blir allt värre så blir utmaningen än större. Då blir det än viktigare att jobba på ett systematiskt sätt med fokus på kvalitet. Den skolhuvudman som kan visa att det finns ett tydligt och bra ledarskap på sina skolor kommer också att ha ett försteg när det gäller att rekrytera lärare. Studiero, ordning och reda, kollegialt samarbete och systematiskt kvalitetsarbete hänger intimt samman med ett bra ledarskap. Så skapas en bra arbetsmiljö för alla.

Den debatt som nu pågår för fullt om lärarnas befogenheter för att åstadkomma studiero i klassrummet är därför också oerhört viktig. Det måste till ett tydligare mandat för lärare och skolledning i denna del.

Altinget har gjort en intressant karta som visar hur det ser ut i landets kommuner avseende lärarbehörigheten. Just nu talar inget för att siffrorna kommer att gå annat än nedåt med tanke på att bristen prognosticeras till ca 80.000 under de kommande ca 10 åren. Utan ett bättre ledarskap så finns det risk för att många väljer bort läraryrket även framöver. Därför är det viktigt att också tydliggöra att det finns goda föredömen och att berätta om vilka de är och hur de jobbar. Här har Skolinspektionen enligt mig en viktig uppgift. Nu döljs de goda exemplen i rapporten.

Varför inte lyfta fram dem i ljuset och se till att de inspirerar andra?

Friskolorna står för hela den totala ökningen av gymnasieelever

Allt fler elever går i fristående gymnasieskolor och allt färre i kommunala. Trots att Skolverket visar att elevantalet totalt sett ökar från läsåret 2017/18 till 2018/19 med 4 400 elever minskar antalet elever i kommunala skolor med 600. I fristående gymnasieskolor ökar elevantalet med 5 000.

Hela den totala ökningen står alltså friskolorna för.

Utvecklingen går att följa från läsåret 2016/17 till 2017/18. I kommunala skolor minskade elevantalet med 500, friskolorna ökade med 4 500.

Tittar man på hur många elever som går i fristående gymnasieskolor så är det en anmärkningsvärd ökning på nästan 10 000 elever eller 11 procent bara från 2016/17 TILL 2018/19. Från 87 600 till 97 200 elever.

För att verkligen fånga trenden kan tittar vi enbart på hur det ser ut i årskurs 1 på gymnasiet. Där ökar friskolor från 34 700 elever förra läsåret till 37 000 (+2 300) det här året (2018/19). Kommunala minskar antalet nya elever från 103 700 till 102 000 (-1 700).

Den generella skoldebatten tenderar att handla om problem och lösningar som något gemensamt för hela den svenska skolan. Och det mynnar ut i verkställda politiska insatser som kanske passar vissa, men inte alla. Det blir uppenbart när man ser den här utvecklingen av hur elever väljer gymnasieskola att olika delar av svenska skolan befinner sig i helt olika situationer.

Skolverket skriver att det totala elevantalet ökar med en procent från förra året. Det kan verka odramatiskt och ganska hanterbart på den nivån. Men samtidigt står fortfarande vissa skolor och huvudmän inför minskade elevkullar, så som gymnasieskolan generellt beskrevs för omkring tio år sedan. Och samtidigt har andra skolor och huvudmän en dramatisk ökning av elever, vilket innebär en helt annan utmaning.

De stora penseldragen fungerar för att beskriva nationella trender. Men verkligheten för rektorer och huvudmän kan befinna sig långt därifrån och kräva fokus på helt andra – och olika – saker.

 

När man läser vad Lennart Grosin skriver, som också har täckning i internationell forskning och nyligen också bekräftats av Maria Jarl mfl i boken ”Att organisera för skolframgång – strategier för en likvärdig skola” så är det förbluffande att den svenska skoldebatten (i vart fall om man lyssnar på regeringsföreträdare) verkar vara helt immun mot vad denna forskning visar.

För ca 15 år sedan jobbade jag med skolfrågor på Svenskt Näringsliv. Då fanns det en forskare med namnet Lennart Grosin som forskade om vad som kännetecknar framgångsrika skolor. Han var inte ensam, även om han var rätt ensam i Sverige på detta område. Det har länge funnits internationell forskning inom detta område. Hans egen forskning utgick bl a ifrån begreppet FMFS – Forskningen om de mest framgångsrika skolorna. Den studerar hur de skolor jobbar där eleverna presterar bättre, där skolan har utvecklat en mer gynnsam social och personlig anpassning även när man tagit hänsyn till elevsammansättningen med avseende på förkunskaper, elevgruppens sociala sammansättning.

När man läser vad Lennart Grosin skriver, som också har täckning i internationell forskning och nyligen också bekräftats av Maria Jarl mfl i boken ”Att organisera för skolframgång – strategier för en likvärdig skola” så är det förbluffande att den svenska skoldebatten (i vart fall om man lyssnar på regeringsföreträdare) verkar vara helt immun mot vad denna forskning visar. Här några citat ur skriften ”Skolklimat, prestation och anpassning i 21 mellan- och 20 högstadieskolor – forskningsrapport 71 Pedagogiska institutionen Stockholms universitet 2004″Lennart Grosin.

”FMFS ställer frågan om skoleffekter på nytt (Min kommentar; ifrågasätter om orsaken till skillnaderna enbart handlar om individen bakgrund i form av genetiskt och socialt arv) och ifrågasätter att individens genetiska och sociala arv är de allt överskuggande förklaringarna till olika resultat och anpassning hos eleverna. Man ville pröva i vad mån den enskilda skolans egenskaper också kunde påverka resultaten.”

En aspekt på studiernas resultat är skolans förväntningarna på eleverna. En viktig förklaring till varför det finns resultatskillnader är den sk ”hemmets läroplan”, dvs vilka kunskaper eleven har med sig i bagaget från hemmet. Grosin skriver ”Med stor sannolikhet beror sambandet i hög grad på att rektor, skolledare och lärare i de flesta skolor låter sina förväntningar på elevernas prestationer och sociala anpassning styras av just elevernas socioekonomiska bakgrund. En förutsättning för att skapa en framgångsrik skola, i synnerhet i områden som domineras av arbetarklass, är därför att rektor och lärare bryter mönster. Hemmets Läroplan förklarar alltså långt mer av variansen i elevresultat än olika registerbaserade socioekonomiska variabler. Givetvis finns det ett samband mellan Hemmets Läroplan och elevernas familjebakgrund men det är alltså långt ifrån fullständigt. Det innebär i praktiken att familjer i arbetarklassen kan skapa en bra Hemmets Läroplan medan vissa familjer som tillhör medel- och överklassen försummar det. Ytterligare en aspekt är att Hemmets Läroplan är öppen för påverkan för skolan. Forskningen visar att kontakterna mellan skola och hem är mer utvecklade och frekventa i framgångsrika skolor. ”

Forskningen visar att det pedagogiska och sociala klimatet i skolan har stor betydelse för att åstadkomma bra resultat. Maria Jarl mfl lyfter också den kultur som finns i skolan som en viktig skillnad mellan framgångsrika och icke framgångsrika skolor. Grosin talar om PESOK – det pedagogiska och sociala klimatet i skolan. Det kan enligt honom delas upp i följande nivåer

1. Rektorns pedagogiska filosofi, ansats som pedagogisk ledare och förhållningssätt till skolans mål, värdegrund och arbetsformer samt förväntningar och syn på skolans möjligheter och begränsningar
2. Relationen mellan å ena sidan rektors och å den andra sidan övriga skolledares och lärares uppfattning om skolans mål, normer, pedagogisk kvalitet samt möjligheter och begränsningar
3. Organisation, arbetsordning och regler som styr de pedagogiska och sociala handlingsmönstren, relationerna inom kollegiet och mellan skolans personal å ena sidan och elever och föräldrar å den andra.

Internationell forskning visar också att att det konkret handlar om bland annat ett tydligt ledarskap med fokus på kunskapsmål, kollegialt samarbete när det gäller kultur, struktur, mål och innehåll i undervisning och fostran, höga förväntningar på alla elever – synen att undervisningens kvalitet inte elevernas bakgrund är avgörande för resultaten, flexibilitet när det gäller undervisningsmetoder, individanpassning, ordning och reda, tydliga normer beträffande rättigheter och skyldigheter i det sociala umgänget i skolan, regelbunden utvärdering, lärare ska uppträda som förebilder och auktoriteter. Dessa olika faktorer bildar en helhet och en kultur som skapar förutsättningar för en framgångsrik skola. Även här pekar Maria Jarl mfl på dessa faktorer som viktiga för framgång.

Detta ger en tydlig kontrast till det fokus som utbildningsministern har. Ett särskilt statsbidrag baserat på elevernas socioekonomiska bakgrundsfaktorer har införts. Fullt utbyggt kommer det att uppgå till drygt 6 miljarder kronor. Ambitionen är att dessa pengar ska leda till bättre skolresultat. Skolverket har tillsammans med SCB börjat fördela dessa statliga pengar på varje skola utifrån elevernas bakgrundsfaktorer. Jag har tre funderingar kring detta

1. Borde det inte genomföras en följeforskning kopplat till det särskilda statsbidraget så att skattebetalarna kan få en bild av om pengarna leder till avsett resultat?
2. Hur skulle dessa pengar kunna användas om regeringen i stället utgick från den forskning som visar hur man åstadkommer framgångsrika skolor?
3. Varför tar inte regeringen till sig resultaten av denna forskning som ju under många år visat vad som kännetecknar framgångsrika skolor?

 

Det svenska skolsystemet är unikt – friskolor får inte välja elever.

Det sägs ofta att det svenska skolsystemet är unikt och det är sant. I en serie blogginlägg kommer jag att berätta om på vilket sätt det är unikt.

Del 1 – Finns det plats så måste eleven få en skolplats

De flesta länder har såväl ett offentligt som ett privat skolsystem. I andra länder kan en privat skola/friskola välja vilka elever som ska få en plats. Det är inte tillåtet i Sverige. Finns det en plats i friskolan så måste den elev som har valt skolan beredas plats. Det finns några enstaka skolor som har krav på vissa specifika kompetenser, men det är mycket ovanligt. Vid de få tillfällen som detta gäller måste det framgå väldigt tydligt.

Jämför vi till exempel med Danmark, som ofta tas fram i debatten, så är det helt annorlunda där. I Danmark finns det ca 553 friskolor och 1.083 folkskolor, 18 procent av de danska eleverna går i friskolor. Dessa friskolor har många olika profiler, muslimska skolor, kristna skolor, freinetskolor, katolska skolor, internationella skolor är bara några exempel.

Det står fritt för en dansk friskola att neka en elev en plats. Det är mycket tydligt att skolan väljer vilka elever som ska få en plats i skolan. Det har sin grund i att det i Danmark anses viktigt att skolan och familjen ska samarbeta kring utbildningsuppdraget. Så ser det ut i de flesta länder, en privat skola/friskola kan välja vilka elever som ska få en skolplats.

Det svenska skolsystemet är unikt – friskolor får inte välja elever. Trots att detta är fallet påstås det ofta i den offentliga debatten att friskolor väljer elever. Det får inte ske och är inte förenligt med lagstiftningen. korrkt attr

Den vanligaste tolkningen av likvärdighet utgår från sambandet mellan social bakgrund och skolresultaten. En tolkning som leder fel eftersom den betonar utfallet av arbetet i skolan snarare än lärares och andras insats.

För en vecka sedan arrangerade Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) ett seminarium om skolans likvärdighet. På seminariet presenterades en rapport som är en antologi, där arbetet har letts av Robert Erikson, professor emeritus i sociologi vid Stockholms universitet och Lena Unemo, kanslichef ESO. Jag var på det ”utsålda”seminariet. I detta inlägg tänkte jag hålla mig till det som Robert Erikson talade om och har skrivit i antologin. Jag tycker att det är mycket intressant mot bakgrund av den omfattande diskussion som finns om en likvärdig skola och det kraftigt ökade fokus som vi ser från politiskt håll på elevens bakgrund.

”Hur ska likvärdigheten i skolan bäst bedömas?” är rubriken på Robert Eriksons bidrag.  Han menar att den vanligaste tolkningen av likvärdighet utgår från sambandet mellan social bakgrund och skolresultaten. En tolkning som han intressant nog menar leder fel eftersom den betonar utfallet av arbetet i skolan snarare än lärares och andras insats. Han påpekar att Skolverket använder denna tolkning i sin ansats att bedöma likvärdigheten (de har ju också fått ska likvärdighetspengar som i sin förlängning uppgår till drygt 6 Mdr kronor att fördelas till skolhuvudmännen utifrån elevernas socioekonomiska bakgrund). Likvärdighet är ett försåtligt begrepp som kan tolkas på många olika sätt.

Skolverket har tre aspekter på likvärdighetsbegreppet som han resonerar kring. När det gäller sambandet mellan föräldrabakgrund och skolresultatet, som är en av Skolverkets indikator, så konstaterar han att det är ett dåligt mått på likvärdigheten i skolan. Skillnaden mellan skolor beror enligt honom till stor del på att elever med skilda förutsättningar för studier går i olika skolor. De pågående samhällsförändringarna måste beaktas i analysen. Den har inneburit att en allt större andel av föräldrarna har en hög utbildningsnivå. Samtidigt har den stora invandringen, flyktingsituationen påverkat. Det innebär att gruppen med låg utbildningsnivå blir allt mer avvikande. Det innebär i sin tur att utbildningssambandet förstärks. Det visar ju på ett annat orsakssamband än att det handlar om minskad likvärdighet i skolan.

Familjebakgrunden spelar roll, men frågan är om skolan kan eliminera dessa skillnader. Robert Erikson menar att ”Att helt utjämna de skillnader som härrör från situationen i uppväxtfamiljen torde kräva drakoniska – och orealistiska – metoder.” Ett intressant konstaterande mot bakgrund av den politiska debatt som förs om ”allsidig social sammansättning av elever” och fördelning av medel baserat på socioekonomiska bakgrundsfaktorer.  Han skriver vidare, ”Det som bör betonas och i första hand eftersträvas är en god utbildning för alla. Likvärdighet, i betydelsen en god utbildningskvalitet i alla skolor, kan förväntas innebära fördelar för alla barn, men kanske särskilt för dem som har en mindre gynnsam föräldrabakgrund. Dessutom borde hög utbildningskvalitet innebära att de som behöver särskilt stöd också får det, vilket i bästa fall medför att betydligt färre ungdomar än nu lämnar grundskolan med ofullständiga betyg.”

Hur vill han då åstadkomma denna likvärdighet?

• genom att bedöma undervisningens kvalitet och situationen i skolan direkt, snarare än elevresultat. (är det ordning och reda i skolan, duktiga lärare, trivsam arbetsmiljö, rena toaletter mm)
• genom att mäta elevresultat i form av kunskapsökning (valu added) under läsåret snarare än betygsgenomsnitt
• genom att utreda lottning som princip för placering av elever vid översökta skolor

Punkten om lottning har han inte något mer omfattande resonemang kring.

Från förbundets sida har vi under flera år framfört vikten av att just mäta progression och det är glädjande att vi nu får stöd i denna tanke som ett viktigt mått på skolans kvalitet. Vi välkomnar givetvis också det stora fokus som läggs på vad som händer i skolan, oavsett elevernas bakgrund. Som jag har skrivit många gånger tidigare, den viktigaste åtgärden för att minska segregation och risken för segregation, är att alla får en bra grund  för vuxenlivet i form att en bra skola. Förhoppningsvis kan vi får en skoldebatt som handlar om just detta och hur vi ska åstadkomma det. Fokus måste ligga på vart eleverna ska – inte var de kommer ifrån. En intressant fråga är om utformningen av Skolverkets sk Likvärdighetsbidrag kommer att påverkas av denna rapport.

Se hela seminariet här.

 

Att fortsätta att utveckla denna närhet mellan företag och gymnasieskola är en framgångsväg för att öka attraktiviteten hos många bristyrkesutbildningar.

Den av Svenskt Näringsliv tillsatta Gymnasiekommissionen kom nyligen med sin rapport. Det är en intressant läsning som tar upp vikten av individualisering av studierna och understryker vikten av att näringslivet är involverat i gymnasieskolans yrkesutbildningar. Jag tror att de är något viktigt på spåret.

I samband med konferensen Bättre skola i Skövde för några veckor sedan, fick jag möjlighet att besöka vår medlem Volvogymnasiet. Volvos egen utbildning har funnits sedan 1952. Idag är det en friskola med yrkesprogram med gott rykte och högt söktryck. Senast var det 77 sökande till 48 platser, avhopp är mycket ovanliga och 100% lämnar gymnasiet med högskolebehörighet. Eleverna får jobba på företaget under sommarlovet och det finns möjlighet att läsa extra så att du får behörighet till tex civilingenjörsutbildning.

Det är inte konstigt att ett företags fristående gymnasieskola lockar fler sökande till yrkesprogram än många kommunala gymnasieskolor. Kopplingen till företaget gör att det är en utbildning som är i tiden, med utrustning mm som används i företaget. Det finns också stor chans att få ett jobb efter fullgjord utbildning. Att fortsätta att utveckla denna närhet mellan företag och skola är en framgångsväg för att öka attraktiviteten hos många bristyrkesutbildningar. Här är Gymnasiekommissionen inne på rätt spår. Låt oss hoppas att fler politiker lyssnar på dem i denna del.

Att öppna upp för att elever ska kunna läsa i olika takt är också en viktig fråga som kommissionen framhåller. För som Torkel Klingberg, hjärnforskaren, konstaterar; barn är inte bra eller dåliga på att lära sig, de är snabba eller långsamma. Det är en viktig insikt och kan undervisningen bygga på den så kan många elever få en bättre skolgång.

/

Det fanns ett skäl till att skolan gick från att vara statlig till att få ett kommunalt huvudmannaskap. Det fungerade nämligen inte med det statliga.

En av punkterna i den ska januariöverenskommelsen handlar om att ”ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram”.  LRs Åsa Fahlén är idag ute i debatten och uppmanar moderaterna att ändra uppfattning i frågan.  Som om inte svensk skola hade nog med problem utan att vi dessutom ska börja röra i huvudmannaskapsfrågan. Minnet är verkligen kort i den svenska debatten. Det fanns ett skäl till att skolan gick från att vara statlig till att få ett kommunalt huvudmannaskap. Det fungerade nämligen inte med det statliga. Hur vore det om vi i vårt land fokuserade på att se till att skolan fungerar utifrån de förutsättningar som finns idag? En omfattande utredning om huvudmannaskapet är definitivt inte det som behövs i dagens läge.

Det som behövs är fokus på kunskapsuppdraget. Och vi vet vad det handlar om. Det är tydligt ledarskap i skolan, systematiskt kvalitetsarbete och insikten om att likvärdighet handlar om att elever är olika och att skolan måste utgå ifrån elevens förutsättningar och behov. Det innebär att man måste jobba olika. Hela debatten om likvärdighet riskerar att leda tanken mot att det ska se lika ut överallt. Det är inte de som menas med likvärdighet, inte heller att det ska vara ”rätt blandning av elever”. Däremot måste utfallet mätas på ett likvärdigt sätt. För att åstadkomma det behöver vi ha tydliga nationella kunskapsmål och vi behöver också ha ett system som mäter progression.

I helgens GP har Hamid Zafar, rektor vid Sjumilaskolan i Göteborg, en mycket intressant kolumn. Den borde läsas av alla. Han vet vad han talar om för han har gjort rejäla förändringar på skolan, något som han också berättar om i denna intervju som Kvartal gjorde med honom hösten 2018.

Hans kolumn handlar om det kollektiva skolminnet. Han konstaterar att det även på 1980-talet fanns problem i den svenska skolan. Han lyfter fram Lennart Grosin, skolforskare som tidigt påpekade vikten av  ledarskapet i skolan och vikten av att ha höga förväntningar på alla elever , oavsett bakgrund.

Zafar påpekar att redan då fanns det en bostadssegregation men även en oförmåga att fokusera på tydliga kunskapskrav. Lennart Grosin underströk redan då vikten av tydliga kunskapskrav i läroplanen och menade att det är barnen från hem med lägre utbildningsnivå som drabbas när det är otydliga kunskapskrav och oroliga miljöer. Han framhöll vikten av att skolor har bra anda eftersom det påverkar såväl elevernas uppförande som kunnande. Det gäller oavsett social bakgrund. Ett resonemang som vi känner igen idag i Maria Jarl, mfls bok ”Att organisera för skolframgång – strategi för en likvärdig skola” som kom för några år sedan.

Forskarna konstaterar här, liksom Lennart Grosin på sin tid, att rektor och lärarna spelar en avgörande roll för resultatet. Skolans medarbetare kan inte ändra var eleverna bor, men de kan göra allt för att visa att de har höga förväntningar på alla elever, oavsett hur det ser ut hemma hos eleven. Vi vet att detta är framgångsfaktorer – men ändå fungerar det inte på detta sätt runt om i alla skolor. Därför provocerar det mig enormt när den politiska debatten försöker styra bort från det som är absolut viktigast – det som händer innanför skolans fyra väggar – för att i stället tala om att ändra huvudmannaskapet. Var idag hittar vi lysande exempel på att ett statligt huvudmannaskap skulle fungera bättre?

Tack Hamid Zafar för att du påminner oss om vad Lennart Grosin sa för årtionden sedan. Hur skulle svensk skola sett ut om fler hade lyssnat på honom? Undras vad Grosin tänker idag……

/

 

Det är mycket fokus på elever som behöver stöd för att de inte lär lika snabbt som de flesta andra. Men det finns också elever som lär snabbare och vill lära sig mer än de flesta andra och de har också rätt att nå så långt som möjligt. Viktor Rydbergs Gymnasium Odenplan är en skola där högpresterande elever får de utmaningar de har rätt till. Läs om det i artikeln här nedanför.

***

Alla elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. Det är en bestämmelse i skollagen som alla skolor har att följa. Men i slutet av 2018 presenterade Skolinspektionen en granskningsrapport om skolors stöd för högpresterande elever som visar att de eleverna ofta saknar anpassade utmaningar.

Kristy Lundström, Skolchef Viktor Rydbergs Skolor (Foto: Viktor Rydbergs Skolor)

En skola som avviker från det mönstret – och där alltså även högpresterande elever får förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt – är VRG Odenplan som klarade Skolinspektionens granskning utan anmärkning.

Så kan eleverna nå så långt som möjligt

Kristy Lundström, skolchef för Viktor Rydbergs Skolor där VRG Odenplan ingår, menar att motivationen riskerar att gå förlorad om elever inte utmanas på rätt nivå.

– Alla elever ha rätt till en skolgång där de får stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. För att nå det ambitiösa målet måste vi anpassa undervisningen till var och en av våra elever. Vi måste ta hänsyn till den enskilda elevens behov, förutsättningar, erfarenheter och förståelse och skapa de bästa förutsättningarna för elevernas bildning, tänkande och kunskapsutveckling. Om vi misslyckas med läroplanens intention riskerar vi att eleven inte känner sig motiverad. Motivation är en grundförutsättning för en aktiv inlärningsprocess.

Kännetecknas av nyfikenhet, engagemang, intresse och närvaro

Om en elev inte tar till sig kunskaper i liknande takt som de flesta andra är det ett tecken på att skolan kan behöva anpassa undervisningen för att eleven ska nå målen. Men hur upptäcker man att en elev kan nå längre än de flesta andra?

-För oss är högpresterande elever de som tycker om möjligheten att få lära sig något nytt eller fördjupa sig och bredda sina kunskaper. Det är också de som studerar för – och har möjlighet att nå – en avancerad nivå i sin kunskapsutveckling. Typiska karaktärsdrag för högpresterande elever inkluderar, men är inte begränsade till, nyfikenhet, engagemang, intresse och närvaro, säger Kristy Lundström.

Kristy nämner också flera viktiga faktorer för att lärandet ska fungera så bra som möjligt för högpresterande elever. Dessa faktorer är kunniga lärare som vill skapa relationer med sina elever, att eleverna utmanas på rätt nivå, tydlig och formativ återkoppling som visar hur eleverna kan utvecklas vidare, att det finns en stödjande miljö där klasskamrater lär och jobbar tillsammans. Dessutom att inlärningsaktiviteter är relevanta för eleverna, vilket möjliggör kopplingar mellan olika kunskapsområden.

Särskilt stöd för högpresterande elever

Flera typer av anpassningar är inte unika för just högpresterande elever, utan gäller också för elever som kan ha svårare att lära.

-Vissa anpassningar är de samma och utgår från elevernas intressen och förutsättningar – utveckla studiestrategier som ett sätt att hantera stress eller olika uttrycks- och examinationssätt för att visa kunskap, säger Kristy Lundström.

Men Kristy poängterar också att det finns särskilda omständigheter för just högpresterande elever.

-Högpresterande elever har också särskilda behov. Som extrem tydlighet för att de inte ska känna att de måste överprestera samt hjälp med att hitta en nivå på arbetet som är tillräckligt bra. Och stöd från elevhälsan och mentorer för att hitta balans mellan studier och fritid, vilket leder till en hållbar och hälsosam tillvaro både i och utanför skolan.

Högpresterande elever kan också vara utvecklande för lärarna.

-För att fortsätta att utmana elever som har kommit långt i sin kunskapsutveckling kan lärarna behöva jobba tillsammans och ta del av varandras expertområde, säger Kristy Lundström.

Vad betyder det för er att ni får ett så bra omdöme av Skolinspektionen?

-Det bekräftar att det vi gör är korrekt och gynnar våra elever. Vi tar alltid chansen att läsa Skolinspektionens rapporter och råd om hur vi kan utveckla vår undervisning. Vi frågor ofta våra elever om formativ återkoppling så att vi kan fortsätta utveckla vår undervisning. Och vi arbetar tillsammans för att identifiera vilka metoder, aktiviteter och bemötande som fungerar bäst med våra elever. Tack vare det samlade arbetet av alla som jobbar på skolan kan vi fortsätta att förädla arbetsmetoderna och utveckla skolan, säger Kristy Lundström.

 

Länkar

Ladda ner Skolinspektionens beslut för VRG Odenplan efter kvalitetsgranskning av utmanande undervisning för högpresterande elever (Pdf, nytt fönster).

Mer om Viktor Rydbergs Skolor på vrskolor.se (nytt fönster)

***

Den här texten är också publicerad på friskola.se.