Ulla Hamilton om…..

SKL har en hel del kritik mot utredningen och konstaterar att en modell för vinstbegränsning inte kan fastställas förrän utredningens slutbetänkande lämnats, eftersom det är först då en helhetssyn av utredningens förslag och slutsatser kan överblickas.

I fredags kväll lyssnade jag på Eko-nyheterna kl 20. Då meddelades nyheten att SKL ställer sig bakom Reepalus förslag om vinsttak. En stor nyhet -om den nu varit korrekt. Eftersom jag läst SKL-majoritetens remissvar så visste jag att de inte tagit ställning till Reepalus vinsbegränsningsmodell. Tvärtom, de passar i frågan och skriver följande:

–SKL föreslår att beslut om en modell för vinstbegränsning inte ska fastställas förrän utredningens slutbetänkande lämnats, eftersom det är först då en helhetssyn av utredningens förslag och slutsatser kan överblickas. I utredningens fortsatta arbete kring kvalitet skulle det kunna vara så att vissa kvalitetskrav och resultat ska kopplas till en eventuell vinstbegränsningsmodell.

På Ekots twitterkonto stod det ”SKL ställer sig bakom Ilmar Reepalus förslag om en vinstbegränsning i välfärden”.

Efter påpekande om att detta inte var korrekt – förmodligen pga att ingen läst beslutet utan bara talat med Lena Micko (s), ordf i SKL och ledamot av Socialdemokraternas verkställande utskott– korrigerades löptexten något.

Den som läser hela remissvaret från SKL kan konstatera att det finns en hel del kritik mot utredningen.

– SKL anser att konsekvensanalyserna som gjort för att belysa effekterna av en vinstbegränsning, enligt föreslagen modell, inte är tillräckliga.

– SKL anser att förslagen riskerar att bli administrativt betungande och kostsamma och att det är svårt att bedöma konsekvenserna utifrån utredningen syfte.

– SKL anser att företag och ideburna organisationer är betydelsefulla för att utveckla välfärden samt för mångfalden och valfriheten.

SKL menar också att frågan om företag kommer att lämna den offentligt finansierade verksamheten för att i stället övergå till motsvarande verksamhet som inte är offentligt finansierad eller till helt annan verksamhet inte är analyserad av utredaren. SKL saknar en analys av vilka konsekvenserna skulle kunna bli för kommuner och landsting. Mot bakgrund av hur mycket som faktiskt kommuner och landsting köper från privata aktörer så är detta påpekande inte förvånande. Som många kommun- och landstingspolitiker har påpekat så skulle många inte klara välfärdsservicen utan privata aktörer.

Till detta ska läggas att de säger att

– SKL tillstyrker till stora delar ett nytt regelverk för offentlig finansiering av privat utförda tjänster, Ordning och reda i välfärden (SOU 2016:78)

Men jag rekommenderar läsning av hela remissvaret, för det andas betydligt mer kritik än vad denna citerade mening ger intryck av. Dessutom är det ett beslut som Alliansen respektive SD inte står bakom.

 

Om inte privata investerare inom välfärdsområdena vård, skola och omsorg vill eller vågar bidra till att tillgodose den ökade efterfrågan så lär det blir tufft för kommunerna, och skattebetalarna, att leva upp till denna kraftiga ökning inom bara några år.

Nyligen kom det siffror på hur många som har ansökt om att starta fristående skolor. Skolinspektionens statistik ser du här

Det är en minskning som inte är särskilt konstig med tanke på den debatt som pågår om friskolornas framtid. Vem vågar inteckna hus och hem för att planera för att starta en ny skola i dessa osäkra tider? Inte många. Framförallt inte de små aktörerna som vissa vurmar för i debatten som blir de som drabbas först i det rådande läget.

Det är inte illa jobbat av regeringen att åstadkomma detta. För samtidigt så har vi ju en situation i Sverige där det tillskott som fristående aktörer skulle kunna bidra med är särskilt välkommet med tanke på vilket utbyggnadsbehov som finns inom välfärdssektorerna. Hundratusentals elever står dessutom i kö till friskolor runt om i landet.

Jag har skrivit om det tidigare med det finns anledning att påminna om SKL:s ekonomiska rapport från i höstas. Om inte privata investerare inom välfärdsområdena vård, skola och omsorg vill eller vågar bidra till att tillgodose den ökade efterfrågan så lär det blir tufft för kommunerna, och skattebetalarna, att leva upp till denna kraftiga ökning inom bara några år. Bra jobbet regeringen! Hur länge ska ni fortsätta att skrämma bort de som vill bidra till att utveckla välfärden i Sverige? Det var ju för övrigt en intressant IPSOS-undersökning i DN idag som visade på att socialdemokraterna tappar kraftigt i förtroende på just dessa områden.

Intressant att en politiker som i andra sammanhang talar om vikten av likvärdighet nu plötsligt menar att de elever som går i Engelska skolan inte ska ha rätt till läxhjälp.

Värnandet om likvärdigheten för elever gäller uppenbarligen inte alla elever om man får tro Jönköpingsposten. Anna Carlsson (S), andre vice ordförande i barn- och utbildningsnämnden i Jönköping, är upprörd över att Internationella Engelska skolan (IES) har fått statsbidrag för läxhjälp för sina elever. Intressant att en politiker som i andra sammanhang talar om vikten av likvärdighet nu plötsligt menar att de elever som går i Engelska skolan inte ska ha rätt till läxhjälp. Ett minst sagt häpnadsväckande uttalande. Hon kritiserar ett resultat där skolan presenterar vinst före skatt (för hela landet – inte bara skolan i Jönköping), utan att hon har en aning om hur denna vinst kommer att användas. Friskolor betalar skatt, det gör inte kommunala skolor. De planerar för investeringar eftersom de har ansökt om att starta ytterligare fem skolor runt om i landet. Detta och mycket mer skulle Anna Carlsson känna till, om, hon hade bemödat sig att läsa delårsrapporten innan hon uttalade sig. Men med fakta i botten är det ju svårare att ”rasa”.  Att misstänkliggöra på det sätt som hon gör är ett trist lågvattenmärke, men tyvärr är hon knappast ensam om att uttala sig utan att basera det på fakta.

IES i Jönköping tillhör de skolor som enligt Skolverkets SALSA statistik överpresterar. Det innebär att de har en elevsammansättning (föräldrars utbildningsnivå bl a ) som gör att de inte ”borde” ha så goda resultat som de har. Internationella Engelska Skolan har en större andel elever med utländsk bakgrund än genomsnittet i de kommunala skolorna i Sverige. Lå 2015/2016 hade 36 % av Internationella Engelska Skolans elever utländsk bakgrund. Motsvarande siffra för de kommunala skolorna var 22 %. Även andelen utlandsfödda var högre.

Engelska skolan är en av de skolhuvudmän som investerat mest i Sverige under senare år, detta trots den enorma debatt som pågått om friskolornas villkor. Skolan har 30 skolor och således växer också antalet elever. Omsättningen har de senaste tio åren ökat organiskt med i snitt 19 % per år. Under det senaste räkenskapsåret 2015/2016, som avslutades den 30.6 2016, uppgick omsättningen till 1 807 MSEK, en ökning med ca 17 % från föregående år. I kön för att få en plats under nuvarande och kommande år fanns per den 31.12 2016 cirka 133 000 anmälningar.

Anna Carlsson borde ta sig en funderare på varför denna skolhuvudman är så populär, varför de levererar så goda resultat och vara glad för att friskolan bidrar till kompetensförsörjningen i Sverige.

/

Byt ut ordet ”vinstjakt” mot ”hushålla med pengarna”. Låter inte det som ett ganska sunt förhållningssätt? Borde inte kommunala skolor – med den innebörden av ”vinstjakt”, också ägna sig åt ”vinstjakt”?

Fortsätt läsa ”Tänk tanken – behövs det inte mer ”vinstjakt” i kommunala skolor?”

Det faktum att inget annat land ändrat på sina uppdelade – och ofta väldigt segregerade – skolsystem är knappast ett argument för att vi ska ändra vårt där pengen följer eleven.

Argumentationen från friskolemotståndarna är intressant. Det går ut på att ” Inget annat land har tagit efter den svenska modellen. Vi är unika” Jaha. Och sedan när är det ett argument i svensk politik att vi inte får vara unika, eller först? Det gäller uppenbarligen inte när det gäller föräldraledighet, feministiskt utrikespolitik, miljöpolitik osv. Så varför är det fel på skolområdet?

Det svenska systemet är unikt.

•  rik som fattig kan välja skola, skolpengen följer eleven
•  friskolor får inte ta avgifter, det är vi ensamma om i OECD ( i Danmark kostar en friskoleplats 1500-2500 kr/månad
•  friskolor får inte välja elever utan måste ta emot en elev om skolan har plats ( i Danmark kan friskolor välja vilka elever de vill ta emot)
•  skolpengens nivå bestäms av kommunen

Det svenska skolsystemet är enhetligt. Således tycker jag att det finns all anledning att vara stolt över vårt system. Det faktum att inget annat land ändrat på sina uppdelade – och ofta väldigt segregerade – skolsystem är knappast ett argument för att vi ska ändra vårt där pengen följer eleven.

Och uppenbarligen är det uppskattat av föräldrar och elever. För samtidigt som den politiska debatten är het så blir det bara fler och fler elever i fristående skolor. Och köerna för att få en plats består idag av flera hundratusen individer.

/

Utredningen saknar en utförligare beskrivning av konkurrensens fördelar i termer av produktivitet, effektivitet och kvalitet.

Jag fortsätter att dela med mig av några av remissinstansernas synpunkter. Många är mycket intressanta och underkänner utredningsförslaget utifrån juridiska och principiella perspektiv. Det är tur att det finns offentliga myndigheter som vågar ställa sig över politiken. För dessa frågor handlar om grundläggande frågor som äganderätt, näringsfrihet, valfrihet och mångfald.

Här kommer delar av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) remissvar.

”IFAU bedömer att det är svårt att avgöra hur pass allvarliga de problem utredningen identifierar i själva verket är (övervinster, läckage av skattemedel och legitimitet) och framförallt hur de föreslagna åtgärderna ska lösa dessa problem.”

”IFAU bedömer, utifrån den kunskap vi har baserad på befintlig forskning inom områdena utbildning och arbetsmarknadspolitik, att:

• Forskningen inte kan säkerställa några tydliga samband mellan vinst och resultat i välfardstjänster. De effektstudier som finns visar på små effekter av konkurrens. Det tyder på att den stora frågan om kvaliteten i välfärdssektom sannolikt inte låter sig lösas vare sig genom att tillåta, inskränka eller förbjuda privata aktörer eller vinst i välfärden.
• Utredningen saknar en utförligare beskrivning av konkurrensens fördelar i termer av produktivitet, effektivitet och kvalitet. Detta är synd, särskilt mot bakgrund av att utredningen föreslår att vinstdriven verksamhet ska fortsätta att tillåtas.
• Övervinster är ett problematiskt begrepp. Det är oklart vad som avses med ”den ersättning som marknaden kan anses kräva för att skjuta till kapital”. Det tycks finnas ett betydande mått av subjektivitet i begreppet, och kriteriet varierar rimligen stort mellan verksamheter och över tid.
• Utredningen alltför lätt avfärdar kvalitetskrav i upphandlingar och bemanningskrav på utförare i välfärdsverksamheter. Det är inte självklart att dessa typer av krav är svårare att genomföra och kontrollera än ett vinsttak. Det hade varit önskvärt med en tydligare analys och argumentation om detta.

IFAU saknar en mer djupgående analys av varför vinster ska tillåtas, men bara upp till en viss gräns (se också avsaknad av analys av konkurrensens fördelar). Självklart är denna fråga komplex och beroende av när och i vilket sammanhang den ställs; svaret för skolan kan t. ex. vara ett annat idag än innan 1990-talets reformer. Det hade dock varit naturligt att inom ramen för utredningen utförligt också diskutera eventuella effekter och konsekvenser av ett vinstförbud (en begränsning av organisationsformer).

Inom skolområdet är Sverige det enda land i Europa som tillåter uttag av vinst. En analys av bevekelsegrundema för det svenska valet relativt andra länder hade varit intressant. Likaså hade det varit intressant om utblicken till de andra nordiska länderna hade innehållit en mer djupgående analys av hur väl de andra nordiska ländernas system fungerar. Om de tycks fungera bättre än vad det svenska systemet gör kan det finnas en poäng att i högre grad försöka efterlikna våra nordiska grannar. Om de däremot fungerar sämre är det troligen inte den vägen som är lämplig att gå.

Till detta kopplar att utredningen menar att förekomsten av vinstsyftande företag inte är en förutsättning för att skapa konkurrens mellan olika typer av utförare. Danmark tas som exempel, där 16 procent av grundskoleelevema går i fristående skolor, och där vmstutdelning är helt förbjudet. IFAU noterar dock att i Danmark kan de fristående skolorna, till skillnad från i Sverige, själva välja vilka elever de vill anta och de tar ut avgifter. Effekterna av att tillåta andra typer av antagningsregler och att tillåta avgiftsfinansiering diskuteras dock inte i utredningen.”

 

 

Med ett tillåtet överskott av 7000 kr skulle det ta 1428 år att samla ihop ett överskott för en självfinansierad expansion. Det är ganska lång tid.

”Det finns idag ingen reglering av vinstintresset i företag verksamma inom välfärdssektorn, det saknas också ett tillståndsförfarande med prövning av företagen innan de ger sig in i den för samhället så viktiga offentligt finansierade välfärden” . Detta skriver socialdemokraterna i Falkenberg i sitt remissyttrande över Reepalus förslag.

Man häpnar. Företrädare för det parti som sitter i regeringen, det parti som har statsministerposten, känner inte till att det krävs tillstånd för att starta en friskola i Sverige. En tillståndsprövning som dessutom är rätt omfattande. Men de har väl lyssnat på sina ledande företrädare, som ständigt påstår att det är en fri etablering på skolområdet. Men det är inte sant!

Jag vill upplysa socialdemokraterna i Falkenberg, och många andra, om hur det fungerar genom att citera ett annat remissvar. Det kommer från Österåkers friskola AB. En friskola som har ca 250 grundskoleelever och 40 medarbetare. 

De skriver:

Det kostar ca 10 Mkr att starta en skola, räknat från ansökningsdag och de ca 18 månader som tillståndsgivandet tar fram till den dag då skolan kan öppna och få sina första intäkter. Med ett tillåtet överskott av 7000 kr skulle det ta 1428 år att samla ihop ett överskott för en självfinansierad expansion. Det är ganska lång tid.

De har en omsättning på ca 25 Mkr per år och deras rörelsemarginal (som man normalt räknar den) skulle uppgå till 0,03 procent om Reepalus förslag blir verklighet.

Om företaget tappar 1 elev eller om 1 sjukskriven personal skulle behöva ersättas med extern vikarie under 1 vecka skulle, med denna bisarra marginal, Österåkers Friskola AB direkt komma i en förlustsituation.

De som påstår att det är fri etablering av friskolor i Sverige har således fel.

De som påstår att det saknas reglering av den svenska friskolan har också fel, det finns mängder med regler. Friskolor omfattas av i princip samma regelverk som den kommunala skolan.

De som påstår att det inte finns något vinsttak har inte satt sig in i hur systemet fungerar. Friskolesystemet innebär nämligen att det inte är tillåtet att ta avgift, det är kommunen som bestämmer skolpengens nivå och Skolinspektionen utövar tillsyn. Därmed så finns det ett ramverk även på detta område.

/

 

Utredningens beräkningsmetoder har på goda grunder kritiserats för
att ”blanda äpplen och päron” och för att vara ofullständigt redogjorda i relation till professionell erfarenhet och empiri.

Efter att ha sett Aktuellt med statsrådet Shekarabi ikväll, där han hävdar att det finns stora problem i skolan och att pengar inte används till verksamheten, vill jag dela med mig av delar av Advokatsamfundets remissvar. De skriver bl a:

”Av skäl som utvecklas närmare nedan är Advokatsamfundet av uppfattningen att en vinstbegränsning inom välfärdstjänster är skadlig för samhället och för välfärden och på sikt riskerar att öka kostnaderna för välfärden. Advokatsamfundet avstyrker därför utredningens förslag att införa en reglering av vinster i välfärden.”

”Inledningsvis vill Advokatsamfundet särskilt betona att det finns en uppenbar risk att förslaget strider mot:
* Regeringsformen (näringsfriheten),
* Europakonventionen (äganderätts- och egendomsskyddet), och
* de fria rörligheterna i EU-rätten.

Förslaget berör många företag (såväl enskilda näringsidkare som juridiska personer) som verkar inom olika branscher. Det framstår som ostridigt att förslaget kommer att påverka mycket stora ekonomiska värden för dessa företag. Advokatsamfundet saknar en mer djupgående analys av om förslaget strider mot de ovan angivna punkterna. ”
”Advokatsamfundet anser att det saknas samband mellan den föreslagna regleringen och uppnåendet av de av utredningen identifierade målen. Det kan starkt ifrågasättas om förslaget verkligen skyddar de intressen som förslaget har identifierat. Detta eftersom utredningen har identifierat ett antal potentiella problem med vinster i välfärden. Utredningen pekar också på att det finns begränsad kunskap om skillnader mellan kommunala och enskilda utförare. Det är därför inte klart varför vinstbegränsningen skulle leda till bl.a. högre kvalitet, minskad segregation och en vilja för medborgarna att solidariskt finansiera det gemensamma välfärdssystemet.
Förslaget är inte heller proportionerligt. Även om det fanns konstaterade problem, hade ett flertal mindre ingripande åtgärder kunnat användas, exempelvis kvalitetskrav. Utredningens motivering i denna del – att det bl.a. är svårt att formulera sådana krav, är enligt Advokatsamfundets bedömning mycket bristfällig.”

”Ett antal av de utgångspunkter som utredningen haft kan, enligt Advokatsamfundets mening, ifrågasättas. Det gäller redan utredningens principiella utgångspunkt att ett vinstintresse i välfärdsföretag på ett negativt sätt skulle påverka kvaliteten. Utredningen har inte kunnat presentera något övertygande stöd för att så skulle vara fallet. Tvärtom visar existerande forskning att kvaliteten hos de privata utförarna är lika bra eller bättre än de offentliga, såväl vad gäller skolverksamhet1 som hälso- och sjukvård.

Vidare ifrågasätter Advokatsamfundet utredningens slutsatser att en orimligt stor andel av de skattemedel som är avsedda för vård, skola och omsorg inte används i välfärden. Enligt en forskarrapport från oktober 2016 utgör de samlade vinsterna högt räknat ungefär sex promille av de totala kostnaderna för välfärden och det är synnerligen tveksamt om man i dag kan tala om några ”övervinster” i välfärden. Enligt Advokatsamfundets mening präglas utredningen mer av ideologiska och politiska hänsyn än av vetenskapligt stöd och stringens.”

”Advokatsamfundet har emellertid svårt att se att avkastningsmåttet som utredningen använt är relevant med avseende på personalintensiva tjänsteföretag. Dessa innehåller stora värden som inte återspeglas i bokföringen, t.ex. kunnig personal, en stark kundbas, väl utarbetade processer och rutiner m.m. Utredningen har dock tillämpat detta i grunden felaktiga mått och – fortfarande med hänvisning till hela välfärdssektorn och inte endast den offentligfinansierade – funnit att medianen6 för hela sektorn ligger på 47 procent. Denna siffra har man sedan satt i förhållande till vad utredningen anger vara den vägda genomsnittliga kostnaden för kapital (WACC) inom välfärdssektorn (vilken inte uttryckligen redovisas) och finner sedan en ”total summa övervinster med utgångspunkt från den WACC som beräknats för branschen”. Utredningens beräkningsmetoder har på goda grunder kritiserats för
att ”blanda äpplen och päron” och för att vara ofullständigt redogjorda i relation till professionell erfarenhet och empiri.

Advokatsamfundet delar denna kritik och anser inte att utredningen presenterat tillräckligt stöd för att det förekommer s.k. ”övervinster” i den offentligfinansierade välfärdssektorn för att överväga den form av oerhört ingående regleringar som utredningen sedan föreslår. Tvärtom visar forskning att det så kallade läckaget av skattemedel är försumbart. En vinstreglering kan som ovan antyds återföra resurser, som högt räknat motsvarar sex promille av de totala kostnaderna för välfärden, vilket inte kan ha någon betydande påverkan på de tjänster som kommer brukarna till del.
Med anledning av att vinsttaket sätts i relation till välfärdsbolagens mycket låga bokförda operativa kapital, blir accepterad rörelsemarginal så låg att förslaget i praktiken kan betraktas som ett vinstförbud.

En vinstbegränsning, som egentligen är ett vinstförbud, skulle enligt Advokatsamfundets uppfattning leda till ett sämre konkurrenstryck i välfärdstjänsterna. För det första blir en naturlig följd av vinstbegränsningen att många aktörer som i dag är aktiva på marknaden ser över sin inriktning och styr över verksamhet på områden där vinstmöjligheterna inte är i lag begränsade. För det andra kan det på goda grunder befaras att förslaget skulle leda till en ännu större konsolidering av välfärdssektorn än vad som redan är fallet i dag. En sådan konsolidering sker naturligen genom att små företag köps upp av större, då större företag har bättre förutsättningar att öka sitt operativa kapital och därmed den tillåtna rörelsemarginalen, t.ex. genom förvärv av tillgångar med högt värde såsom exempelvis fastigheter. Advokatsamfundet delar därmed inte utredningens föga underbyggda förhoppning att verksamheterna i de flesta fall kommer att fortleva. Sammantaget minskar utbudet av tjänsteproducerande företag, vilket inte bara kan få omfattande konsekvenser för det lokala utbudet i vissa kommuner och landsting, utan även på ett generellt plan minskar möjligheterna att konkurrensutsätta tjänsterna. Resultatet av ett minskat konkurrenstryck är givetvis att kostnaderna ökar.

Advokatsamfundet anser vidare att vinstbegränsningen utformats på ett felaktigt sätt, som riskerar att få oönskade konsekvenser. Ett grundläggande fel från ett rent ekonomiskt perspektiv med en vinstbegränsning är att den i praktiken skulle driva upp kostnaderna. Anledningen är att i en situation där ett företag riskerar att nå en vinst som överstiger reglerad nivå, måste det snabbt och på kort sikt öka sina kostnader. Sådana tvingande kostnadsökningar skulle inte typiskt sett ske genom investeringar eller högre personaltäthet, utan skulle sannolikt ske genom kostnader av engångskaraktär, som inte binder företaget för framtiden om lönsamheten skulle försämras eller vinstutdelningsbegränsningen skulle komma att avskaffas. Därmed fungerar vinstutdelningsbegränsningen som kostnadsdrivande utan att nå de kvalitetshöjningar som förslaget uttrycker förhoppningar om.”

Ord och inga visor skulle man kunna säga. Och de är långt ifrån ensamma om denna hårda kritik mot utredningen.

 

Tacka tusan för att de vill agera när hela deras framtid står på spel pga en politiskt beställd utredning.

På fredag går remisstiden ut för Reepalus utredning om sk ”vinsttak”. Som de flesta vet vid det här laget så innebär förslaget inget vinsttak utan effekten blir att det blir i stort sett omöjligt för de flesta välfärdsföretag, oavsett verksamhetsform, att bedriva en ansvarsfull verksamhet. Utredningen är undermålig när det gäller konsekvensanalyser, beräkningsmodellen är mycket svårgenomtränglig och förslagets förenlighet med EU-rätten och svensk grundlag är undermåligt analyserad. Detta framförs också i många remissvar, bl a av Advokatsamfundet.

Bland de som fick förslaget på remiss från finansdepartementet fanns olika organisationer och myndigheter, kommuner, endast få berörda landsting och inte ett enda av de tusentals berörda välfärdsföretagen. När friskolor, vårdföretag och omsorgsföretag – oavsett om de är kooperativ, föreningar, AB eller stiftelser – insåg vad förslaget innebär för den egna verksamheten ville de agera. De vill visa vad förslaget innebär. Det hade ju nämligen inte Reepalu gjort i sin utredning.

Viss media menar nu att det stöd som ges från bl a Friskolorna och Vårdföretagen för att bistå medlemmarna i arbetet med att svara på remissen är en kampanj som kan jämföras med den namninsamling som LO startat när de insåg motståndet mot Reepalus förslag. Hur kan man göra en sådan parallell? Att jämföra konkreta exempel på förslagets effekter för verksamheter med LOs namninsamling baserad på vilseledande påståenden är häpnadsväckande.

Sverige har idag tusentals företag som är verksamma inom vård, skola och omsorg. De flesta är mycket små. 93 procent av alla friskolor har bara en eller två skolor, över hälften av de fristående förskolorna har färre än 10 anställda. Totalt jobbar över 60.000 personer i fristående skolor idag, över 340.000 barn/elever går i friskolor. Utredaren har fullständigt nonchalerat vilka effekter som hans förslag har för dessa människors framtid.

Reepalus förslag påverkar människor som ofta satsat mycket av det de äger för att förverkliga sin dröm, att få driva en skola. Tacka tusan för att de vill agera när hela deras framtid står på spel pga en politiskt beställd utredning. De som jämför deras agerande med en namninsamling har ingen som helst förståelse för eller insikt i hur det är att bedriva verksamhet och ha ansvar för medarbetare, patienter, elever mfl. Detta är inget spel, ingen lek -det är allvar. Förslaget måste stoppas.

Förvånande att (s) lyfter fram Danmark som ett gott exempel i friskoledebatten. Danmark har avgifter i friskolorna, friskolor kan välja elever, det krävs inget tillstånd för att starta en friskola och det finns ingen skolplikt.

Allt som oftast lyfts det danska friskolesystemet fram. Det verkar dock som om många inte känner till hur systemet fungerar. Lika lite som man kan presentera det svenska friskolesystemet som enbart att det är tillåtet att driva friskola som AB så kan man beskriva det danska som att friskolor ej får gå med vinst. Här listas några skillnader:

I Sverige krävs det tillstånd för att starta friskola, tröskeln är hög för att Skolinspektionen ska säga ja.

I Danmark krävs inget tillstånd för att starta friskola.

I Sverige kan en friskolehuvudman ha flera skolor.

I Danmark får man bara ha en friskola, men undantag för öarna.

I Sverige är det inte tillåtet för en friskola att ta elevavgifter.

I Danmark kostar det ca 1500-2500 kr/månad att ha barn i friskola. Det finns inget tak på hur hög avgiften får vara.

I Sverige måste en friskola ta emot elever om det finns plats, man kan inte välja.

I Danmark kan friskolor välja elever.

I Sverige har vi skolplikt.

I Danmark har man undervisningsplikt vilket gör att föräldrar bestämmer hur deras barn ska undervisas och de kan även undervisa barnen hemma.

I Sverige bestämmer kommunen skolpengen och pengen följer eleven oavsett vilken skola eleven väljer.

I Danmark beslutar staten om en nationell skolpeng, friskolorna får ca 73 procent av den, resten ska finansieras via avgifter från eleverna.

I Sverige finns det regler om lärarlegitimation och behörighet som omfattar såväl kommunala som fristående huvudmän.

I Danmark bestämmer friskolan själv vilka kvalifikationer som krävs för att jobba som lärare på den skolan. Staten kan inte styra detta.

Detta är några exempel på att det är ganska stora skillnader mellan systemen. Men det svenska systemet är unikt i och med att

– det är inte tillåtet att ta elevavgifter

-det är inte tillåtet att välja elever om det finns plats i skolaN

-det är kommunen som bestämmer skolpengens nivå och pengen följer eleven oavsett om hen väljer en friskola eller en kommunal skola.

-det svenska skolsystemet är ett sammanhållet skolsystem med bl a samma behörighetskrav för lärare

Sammantaget så är det rätt förvånande att såväl Suhonen som Reepalu lyfter fram Danmark som ett gott exempel i friskoledebatten. Danmark har månadsavgifter i friskolorna, de kan välja elever och det är väldigt enkelt att starta en friskola, inget tillstånd behövs.