Utländskt ägande och offentlighetsprincipen för friskolor

Offentlighetsprincipen har debatterats under många år. Argumenten mot att friskolor ska jämställas med myndigheter är kända. Branschen har länge påpekat att man inte är emot transparens och öppenhet med det ”paket” som offentlighetsprincipen innebär är oproportionerligt. Det finns andra lösningar för att öka transparensen och nu finns det ett förslag till Insynslag som precis varit på remiss. Det är ett förslag som tar hänsyn såväl till önskemålen om ökad insyn som  proportionalitetsprincipen.

Linda Öholm, Internationella Engelska skolan och Mikaela Valtersson, Kunskapsskolan kommenterar Linnea Lindquists artikel i Tidskriften Fokus om offentlighetsprincipen på följande sätt:

”Vi är glada att Linnea Lindquist läst våra remissvar. Dessvärre var läsningen rätt slarvig och med många medvetna misstolkningar. Vi välkomnar transparens. Allt annat är taget ur luften. Vi har en Skolinspektion som har till sin uppgift att kontrollera kvalitet. Offentlighetsprincipen är det dock få som förespråkar som ett verktyg för kvalitet. Det är däremot viktigt med transparens för handlingar som gör att elever och föräldrar och andra intresserade medborgare kan få insyn och kunna göra medvetna och upplysta val. Att det skulle ta nån minut att lämna ut en handling är något vi väljer att se som ett retoriskt inlägg och kanske en signal till Lindquist arbetsgivare, snarare än seriösa argument. När det gäller införande av offentlighetsprincipen i fristående skolor handlar det om handlingar såsom lönelistor för personal, elevärenden som avslutats med ett åtgärdsprogram och disciplinärenden eller hyresavtal. Det är handlingar som kan innehålla en mängd känsliga och integritetsnära uppgifter. Det kommer att ta tid att sekretessbedöma allt som begärs ut. På samma sätt som det gör idag för kommuner och förvaltningar. De ska identifieras, läsas igenom och bedömas vad av tex namn som ska inte ska lämnas ut, utan maskas (markeras över med svart). Detta är en stor uppgift som man ska ha respekt för. Utredningen har inte beräknat alla delar som kommer innebära kostnader, därav av att vi påpekade det i våra remissvar.”

*******

Linnea Lindquist medverkade nyligen i SvD:s ledarpodd och ägnade då en stor del av tiden åt att hävda att offentlighetsprincipen behövs för att säkerställa att pengarna används på rätt sätt i friskolorna. Hon pekade särskilt ut risken med utländska ägare och behovet av att kontrollera hur de använder skolpengen. Skolinspektionen har idag rätt till full insyn i friskolors ekonomi. Och när det gäller risken för att utländska ägare ska ta över friskolor så finns det sedan ett år tillbaka en lagstiftning som innebär att utländska direktinvesteringar i tex friskolor måste godkännas av ISP, Inspektionen av strategiska produkter. Denna anmälningsplikt gäller inte bara för utländska investeringar utan också inhemska. Således kommer ägare som vill investera att granskas och investeringen få ett ja eller nej.

*******

Professor Joakim Nergelius har också uttalat sig i frågan om förslaget att friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. Han skrev bl a följande i SvD den 18 oktober iår.

”En annan central rättsprincip som bör övervägas är proportionalitets­principen, som innebär att åtgärder från den offentliga maktens sida ska stå i rimlig proportion till de intressen de är avsedda att skydda. När det gäller offentlighets­principens tillämpning på friskolor måste man fråga sig om det är proportionerligt att ställa samma krav på dessa skolor som på offentliga institutioner. Proportionalitets­principen innebär att insyns­kravet inte bör vara mer omfattande än nödvändigt för att uppnå sitt syfte.”

”Offentlighetsprincipen har traditionellt haft som syfte att garantera insyn i den offentliga makten, vilket i sin tur stärker demokratin och rättssäkerheten. Genom att kräva insyn i privata aktörer, såsom friskolor, riskerar man att urvattna denna princip. Att utvidga offentlighets­principen till privata aktörer leder till oklarhet kring var gränsen för offentlig insyn går. Vad blir då nästa steg? Kommer det att innebära insyn i alla företag som tar emot någon form av offentlig finansiering? Det kan vidare framhållas att andra viktiga aktörer som exempelvis Sveriges kommuner och regioner (SKR) inte omfattas av offentlighets­principen.”

Det är lätt att oöverlagt säga att ”självklart ska friskolor omfattas av offentlighetsprincipen”. Men det finns lagstiftningsprinciper som måste följas i en rättsstat. Proportionalitetsprincipen är en sådan. Det är lätt att instämma i professor Nergelius konstaterande att denna princip innebär att det är tydligt att samma krav på öppenhet som gäller för offentliga institutioner inte är rimliga för friskolor. Förslaget till Insynslag tillgodoser enlig honom denna princip. Det är också en Insynslag som finns skrivet i Tidöavtalet.

/

Gustaf Drougge i Smedjan: Kraven på offentlighetsprincip är ett sluttande plan

Jag vill dela med mig av en tänkvärd artikel av Gustaf Drougge, som Smedjan publicerade den 4 november 2024. Det är enkelt att säga att privata verksamheter ska omfattas av offentlighetsprincipen bara för att de får intäkter från det offentliga, men vad innebär det egentligen  i form av extra kostnader, risk för individers integritet, elever såväl som lärare, företagshemligheter mm. Han menar att en offentlighetsprincip för friskolor är att öppna Pandoras ask. Inte bara lär liknande krav snabbt komma att riktas mot andra branscher, det skulle också förvandla offentlighetsprincipen till ett instrument för destruktiv politisk aktivism, Läs Gustafs artikel nedan om bedöm själv om det verkligen är en bra idé./

*****************

Kraven på offentlighetsprincip är ett sluttande plan

Under november löper remisstiden ut för förslaget att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor. Det är ett förslag som lämnar dörren vidöppen för politiker att införa offentlighetsprincipen i alla verksamheter de ogillar. Efter skolan riskerar det att bli privat driven vård och omsorg. Det är i grund och botten lika orimligt att vanskötta Thorénkoncernen måste lämna ut sina interna affärsmodeller som att ABF:s ledning skulle tvingas redovisa alla sina sms.

Att Liberalerna vill införa offentlighetsprincipen för ideella föreningar och privata företag inom skolan är att öppna Pandoras ask. Analysen om varför partiet gjort en 180-graders svängning handlar sannolikt mer om partiets känslighet för ett halvt dussin inflytelserika skoltwittrare än om att partiet gjort en fundamental idémässig resa under året.

Detta är tyvärr början på en bredare utveckling där marknadskritiska krafter, som vill minska individers rätt att göra egna val inom välfärden, har siktat in sig på den för tillfället politiskt enklaste sektorn – skolan.

Men utvecklingen stannar inte där. Hade detta skett för 15 år sedan, under den så kallade Caremaskandalen, skulle omsorgsföretagen ha varit först ut att krävas på samma typ av offentlighetsprincip. Grunden för den här typen av reglering är densamma, en strävan efter att politiskt kontrollera privata aktörer på ett sätt som riskerar att kväva den riskvillighet och det förtroende som dessa verksamheter bygger på.

Politiskt sett handlar detta om ett sluttande plan, där offentlighetsprincipens syfte kan förskjutas från att enbart gälla insyn i offentlig maktutövning till att användas som ett verktyg för att undergräva politiska motståndare. Det är knappast långsökt att föreställa sig att högerpartier skulle kunna kräva samma typ av granskning av organisationer som ABF, insamlingsverksamheter som lotterier eller fackföreningsarbete, med hänvisning till korruption eller andra missförhållanden inom deras verksamheter.

Frågan om gränsdragningen lyftes senast 19 oktober i Svenska Dagbladet av Joakim Nergelius, professor i rättsvetenskap vid Örebro universitet. Där argumenterar Nergelius för att offentlighetsprincipen bör skyddas från att urvattnas genom att appliceras inom privat sektor och menar att det riskerar ”åsidosätta grundläggande principer om integritet och rättssäkerhet”.

Den de facto S-styrda utbildningsaktören ABF, som lät gängkriminella rekrytera på fritidsgårdar i Botkyrka hade säkerligen stoppats tidigare om offentlighetsprincipen tvingade verksamheten lämna all information. Hur många äldre dementa hade undgått att luras på sina pensioner om S-styrda lotteriföretag hade underställts offentlighetsprincipen? Vad är den moraliska överlägsenhet som gör det rimligare att tvinga på detta på ideella föreningar som driver förskolor än på skurkaktiga politiska verksamheter som blåser ovetande äldre?

Samtidigt är det fel att göra det. Som individer och medborgare  har vi en större makt. Vi har valfrihet att välja bort ABF och att välja bort bli månadsgivare till Socialdemokraterna.  Om Liberalernas och Socialdemokraternas förslag tillåts genomföras av övriga Tidöpartier, öppnas en dörr som snart kan omfatta hela välfärdssektorn, från sjukvård till omsorg. I stället för att försvara valfrihetens makt offras den av skäl som endast kan beskrivas som partistrategiska.

I Tidöavtalet beskrivs offentlighetsprincipen snarare som en insynsprincip:  “Eftersom offentlighetsprincipen lämpar sig dåligt för mindre friskolor borde det klargöras i en insynsprincip som gäller fristående skolor och blir motsvarigheten till offentlighetsprincipen för kommunala huvudmän.” Det ligger långt ifrån hur Liberalerna nu låter. Utifrån den mediala rapporteringen om Tidöavtalets stabilitet vore ett sådant avsteg förvånande.

Från ett strikt moraliskt perspektiv innebär offentlighetsprincipen ett intrång i äganderätten och den autonomi som alla privata aktörer, oavsett organisationsform, har rätt till. Det är en sak att ställa krav på omedelbar transparens för offentliga verksamheter som styrs av folkvalda. Men att likställa den offentliga maktens inflytande över våra liv med privata föreningar och företag som går att välja bort är oproportionerligt.

Ur ett ekonomiskt perspektiv hotar offentlighetsprincipen att förkasta en grundläggande princip för företagande – möjligheten att vara först att utveckla en tjänst eller produkt och genom innovation ta marknadsandelar, så kallat first mover advantage. Om alla aktörer inom välfärdssektorn, oavsett om de verkar inom skola, vård eller omsorg, tvingas dela med sig av all sin information öppet, försvinner incitamenten för att utveckla nya tjänster och produkter.

Om alla kan se varje steg, varje strategi och varje teknisk utveckling, försvinner de ekonomiska drivkrafterna för innovation. Då får vi kommunala organisationer i aktiebolagsformat. Vad får oss tro att dessa företag skulle leverera bättre resultat än kommunerna?

Förespråkare av offentlighetsprincipen argumenterar ofta för att det skulle leda till ökad transparens och förtroende för välfärdssektorn. Men transparens kan uppnås på andra sätt utan att förstöra incitamenten för privata aktörer. Ett förstärkt och riktat inspektionssystem, öppet kvalitetssystem som visar bra och dåliga vårdgivare/skolor/äldreboenden och där insatser görs specifikt mot de aktörer som visat brister, skulle kunna ge samma effekt utan att belasta hela sektorn med betydande administrativa krav.

Tänk om samma logik hade gällt under covid-19-pandemin? Vi hade inte sett vacciner utvecklas på rekordtid om de företag som investerade i forskningen och tog riskerna inte hade fått möjlighet att behålla sina affärsmodeller och affärshemligheter. Möjligheten att göra vinster är en avgörande drivkraft för att företag ska vilja ta risker och investera i utveckling. Om vi tar bort rätten till egen information, underminerar vi förutsättningarna för innovation och effektivitet inom hela välfärdssektorn.

Som med alla verktyg för att hålla offentlig makt begränsad och transparent går dessa att missbruka. Redan för 10 år sedan motionerade moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson om att ”Regeringen bör utreda hur en bestämmelse om uppenbart missbruk av offentlighetsprincipen bör utformas och återkomma till riksdagen med förslag”. Detta efter skandaler i Kalmar där en enskild medborgare ”terroriserade” kommunen med begäran om allmän handling på ett sätt så att kommunen fick anställa extra handläggare och budgeten påverkades.

I dagens politiserade värld med ideologiskt motiverade motståndare är det uppenbart att en offentlighetsprincip i privat sektor riskerar att missbrukas. Tillsammans med digitalisering kan en enskild medborgare tvinga ned en privat sektor på knä. Med patienter, äldre eller elever som får sämre förutsättningar när privata företag och föreningar tvingas flytta resurser från verksamhet till administration.

Hög ekonomisk risk måste matchas av hög ekonomisk vinst. Annars har vi inte företag som vågar ta risk utan i stället väljer att tjäna pengar på att spara in på sista kronan snarare än att skapa något helt nytt.

Att införa offentlighetsprincipen för privata aktörer inom välfärdssektorn, oavsett om det gäller skola, vård eller omsorg, är ett farligt steg som kan få långtgående konsekvenser. Det underminerar inte bara individens rätt att välja, utan hotar också innovation och utveckling inom hela sektorn. Det riskerar också att leda till ideologiskt motiverad lagstiftningsaktivism som drabbar patienter, elever och skattebetalare.