Etikett: valfrihet

Publicerat

Principen om lika villkor kastas nu i papperskorgen av Tidö

Så har förslaget till proposition om skärpta krav på friskolor presenterats. Det finns mycket att säga om förslaget. Men det mest anmärkningsvärda är att det nu läggs ett förslag som innebär att lagstiftaren i praktiken ställer högre krav på friskolor än på kommunala skolor. Skälet som anges är att eleverna i friskolorna måste värnas. Ett försåtligt sätt att misstänkliggöra alla skolhuvudmän som driver friskolor.

Bland de förslag som moderaterna, liberalerna och kristdemokraterna nu går vidare med, med stöd av sverigedemokraterna, är ett värdeöverföringsförbud under fem år för nystartad friskola eller om en befintlig friskola får ett nytt tillstånd , för tre år vid ägarförändring som innebär att en ny huvudman får ett bestämmande inflytande över verksamheten och för två år vid kvalitetsbrister. Dessutom införs krav på att varje friskole-enhet ska ha särredovisning. en redovisning som också ska godkännas av revisor.  Som skäl för detta anges att det måste säkerställas att skolpengen går till de elever som går i just den skolan. Ett argument som uppenbarligen inte gäller för de elever som går i kommunala skolor. För en kommunal skola krävs inte en särredovisning.

I praktiken innebär det att en större del av den skolpeng som lagstiftaren säger sig vara angelägen om att den tillkommer eleven, nu försvinner i administrativa kostnader, för de elever som valt en friskola. Till vilken nytta kan man undra. Det viktigaste måste trots allt vara att skolan förmår att höja elevernas kunskapsnivå. Dessutom riskerar detta att leda till att friskolekoncerner inte kan stötta en eller flera skolor som behöver ökade resurser, genom att omfördela pengar från andra delar av verksamheten. Något som kommuner kan göra utan några problem.

En annan effekt av värdeöverföringsförbudet vid ägarskifte är att det riskerar att leda till ett minskat intresse för att köpa en friskola eftersom det innebär att samtliga skolenheter omfattas av värdeöverföringsförbudet. Många av dagens friskolor är små och med den inställning som finns idag i den allmänna debatten är det redan idag svårt för de som tex står inför generationsskifte, att hitta någon som vill ta över verksamheten. Det nya regelverket gör det än svårare i och med att det inte blir möjligt att göra organisatoriska förändringar som innebär en värdeöverföring från den ”nya friskolan” till de övriga som finns i en koncern (som ju är alla friskolor som har mer än två skolenheter) förrän efter tre år. Risken är då uppenbar att friskolan läggs ner i brist på intresserade köpare,  i stället för att verksamheten kan fortsätta hos en annan ägare. Det innebär i sin tur att kommunen står risken för att få ta hand om de elever som går i den skolan.

När det gäller värdeöverföringsförbudet vid kvalitetsbrister är det ett förbud som baseras på något som inte är definierat av lagstiftaren. För mig är det obegripligt hur politiker som säger sig vilja värna om kvalitet och mångfald kan införa en lagstiftning utan att definiera vad som menas med kvalitet. Det är verkligen ett fattigdomsbevis. Nu överlåter de som talar om vikten av kvalitet i skolan till en myndighet -Skolinspektionen – att definiera vad som är kvalitet.

En myndighet som dessutom har kritiserats i flera sammanhang av riksrevisionen. I sin rapport ”Utbildning på vetenskaplig grund” skriver Riksrevisionen bland annat följande; ”Skolinspektionens arbete för att ta fram kvalitetskriterier till den planerade kvalitetsgranskningen har i första hand utgått från skolans styrdokument, även om det gjordes vissa ansträngningar för att kriterierna skulle ha en grund i forskning. Detta arbete brister i systematik och transparens, och kvalitetskriterierna togs fram utifrån ett begränsat kunskapsunderlag. Trots att syftet är att fokusera på kunskapsresultat, har den planerade kvalitetsgranskningen i sin nuvarande form en svag koppling till elevers måluppfyllelse.”

Det känns inte särskilt rättssäkert att denna myndighet ska definiera vad som är kvalitet i skolverksamheten. En definition som måste vara förutsägbar och transparent. Krav som inte minst är viktigt när det handlar om  myndighetsbeslut som kan få väldigt avgörande effekter för såväl ägare, elever som medarbetare.

När det gäller effekter av de krav som införs vill jag citera ur lagrådsremissen, där regeringen har tagit med följande från remissvaret från Sveriges Advokatsamfund, ”Sveriges advokatsamfund framför att det föreslagna värdeöver-föringsförbudet inte framstår som verksamt i förhållande till det uttalade syftet att bygga upp kvaliteten i skolan och att det dessutom bedöms innebära stora kostnader att kontrollera förbudets efterlevnad. Det anförda ställer enligt
advokatsamfundet höga krav på tillsynen och det kan ifrågasättas om Skolinspektionen är en lämplig myndighet för att utföra sådana kontroller.”

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det nu presenterats ett förslag som riskerar att allvarligt påverka möjligheterna för elever att välja skola eftersom den efterfrågan som finns på friskoleplatser kommer att vara svår att möta med de förslag som nu presenterats. Det blir helt enkelt mycket svårt att starta nya friskolor och genomföra ägarbyten, för att bevara friskolor vars nuvarande ägare inte kan fortsätta att driva verksamheten av olika skäl, riskerar att bli ointressant för etablerade friskolehuvudmän.

En definition av vad som är kvalitet i svensk skola är verkligen något som behövs för att värdera såväl kommunala som friskolors verksamhet. Men det behovet tillgodoses inte. Däremot blir det mer av check, check check verksamhet för Skolinspektionen, för att citera professor Mats Alvesson. I korthet konstaterar han i sin bok att Skolinspektionen är en regelstyrd, dokumentationsfixerad och formellt orienterad myndighet som inte förbättrar undervisningen – och som snarare skapar ängslighet och funktionell dumhet i skolsystemet.

I och med att det saknas en definition av vad som menas med kvalitet så blir talet om att man vill värna kvaliteten enbart tomt prat. Och det är uppenbart att man inte har tagit till sig det som analyser har visat, att friskolor har bidragit till att höja svenska elevers kunskapsnivå.

 

Publicerat

Det som var för 20 år sedan säger inget om hur det är om 30 år

Läser med stigande förvåning Linnea Lindquists krönika ”Mina elever straffas trippelt i vårt världsunika skolsystem”  i Altinget den 15 april. Vi vet alla att höga förväntningar på elever, oavsett bakgrund, är viktigt för elevernas framgång i skolan. Men här döms de på förhand pga skolsystemet, av deras egen biträdande rektor.

Husbygårdsskolans biträdande rektor för F-3 , en av Stockholm stads skolor på Järvafältet, tar i sin krönika en forskningsrapport som fått uppmärksamhet i media, som jämför den presumerade livslönen för elever som gick i fristående gymnasieskolor och kommunala gymnasieskolor under perioden 1995-2008, som intäkt för att forskaren Petter Bergs historiska granskning ska gälla för alla elever som går i fristående gymnasieskolor som är AB, för all framtid. Och som grund för påståendet hänvisar hon till att forskaren har baserat sin presumtion om kommande livslöner på hur lärarsammansättningen (andelen behöriga lärare) i de granskade stockholmsgymnasieskolorna såg ut för nästan 20 år sedan. Vi känner igen argumentet, vinstdrivande skolor anställer obehöriga lärare för att de är billigare. Budskapet i krönikan är inte seriöst av flera skäl.

För det första har mycket förändrats sedan 2008. 2011 infördes lärarlegitimationen, vilket har preciserat lärarnas behörighet. Dessvärre kvarstår att vi har lärarbrist i Sverige. Men skillnaden mellan kommunala och fristående skolor när det gäller andel behöriga lärare, har minskat betydligt under dessa 18 år. Skolverkets statistik för 2025/26 visar att skillnaden idag uppgår till tre procentenheter, andelen är 80 procent i fristående gymnasieskolor och 83 i kommunala gymnasieskolor. Att jämföra med 31 procentenheters skillnad under den tid som forskaren studerat.

För det andra är det minst sagt anmärkningsvärt att påstå att hennes elever riskerar ”att straffas” i framtiden genom att de kommer att få en lägre livslön om de går i en friskola. Som om det är förutbestämt pga valet av en friskola. Påståendet, där eleverna dessutom framställs som offer i ett valfrihetssystem, visar vilka bisarra anklagelser som framförs i friskoledebatten från de som vill ta bort individers möjlighet att välja skola. Ingen kan veta vad de lågstadieelever som går på Husbygårdsskolans lågstadium idag kommer att ha för livslön under sitt yrkesverksamma liv. Vi vet inte ens vad det kommer att finnas för urval av gymnasieprogram när dessa elever ska välja.

För det tredje återkommer det väl kända påståendet att skolvalet har ökat skolsegregationen. Det är väl belagt att det främsta skälet till skolsegregationen är boendesegregationen i kombination med den närhetsprincip som många kommuner använder sig av. Skolvalet har inneburit att elever får en möjlighet att minska effekterna av boendesegregationen i och med att de kan välja en annan skola än den i närområdet. En mycket intressant forskningsstudie, som det tyvärr sällan hänvisas till i debatten, visar att den etniska segregationen skulle ha blivit något högre om samtliga elever hade varit tvungna att gå i de lokala kommunala skolorna. Skolvalet – eller för att använda begreppet marknadsskolan – har gett individer makten att välja en annan skola än den närmsta.

Till sist. Friskolorna har bidragit till att höja svensk skolas resultat. Det visar analyser av de svenska resultaten i Pisa-proven. Elever i friskolor presterar i genomsnitt bättre. Skillnaden i Pisa 2022 mellan friskoleelever och elever i kommunala skolor är betydande. Den motsvarar inlärningen som sker under ett läsår. Jämförelsen gäller elever med motsvarande bakgrund. Detta gäller för både vinstdrivande och icke-vinstdrivande friskolor. Argumentationen borde då snarare handla om att eleverna från tuffare hemförhållanden måste får större möjligheter att välja en skola som passar dem, snarare än att begränsa skolvalet genom att minska mångfalden av skolor. Och även givetvis att de skolor som inte är lika duktiga måste lära sig av de skolor som levererar goda kunskapsresultat.

För visst finns det brister i svensk skola när det gäller kunskapsnivå, studiero och förmågan att anpassa undervisningen till hur eleverna faktiskt lär sig. Det visar inte minst Skolinspektionens granskningar som kritiserar många kommunala skolhuvudmän inom dessa områden. Trots allt går ca 85 procent av alla grundskoleelever i kommunala skolor. Det är i grundskolan som grunden måste läggas för fortsatta studier och i förlängningen förutsättningen för nivån på livslönen. Det är sorgligt att det som verkligen borde diskuteras och åtgärdas – hur vi kan mäta och jämföra kvalitet mellan skolorna så att alla kan göra ett väl informerat skolval – helt lyser med sin frånvaro i och med den fixering som råder vid friskolor, deras verksamhetsform och ägare. Det straffar verkligen elever, och särskilt de som inte har välinformerade föräldrar. Och det är faktiskt ganska enkelt – om bara viljan finns – att se till att alla får bra information så att de kan göra ett välinformerat val.

/

Publicerat

Vänsterstyrets avprivatisering drabbar regionens invånare

Catharina Barkman har lång erfarenhet från sjukvårdsområdet. Hon har varit budgetchef i Stockholms läns landsting, Innovationsdirektör även där, samt även bl a varit chef för tankesmedjan Forum för Health Policy. Tillsammans med nationalekonomen Mårten Blix har hon studerat vad som händer i Region Stockholm. Ett vänsterstyre tog över efter valet 2022 och nu är det mycket tydligt att ideologin går före patientnytta. 380 avtal med privata aktörer har sagts upp. Det innebär att specialistkompetens  inom områden som allergi, geriatrik, gynekologi mm försvinner. Vårdköerna växer och samtidigt som tillgängligheten försämras så ökar kostnaderna. Om detta samtalar vi i detta avsnitt av Hamiltonpodden. Lyssna här.

Läs deras rapport om vården i Stockholm här.

Publicerat

Skolpengen har skapat makt för individer att välja bort kommunala skolor

Nedan återger jag min krönika i Tidningen Näringslivet, i vilken jag konstaterar att valfriheten sträcker sig över kommungränserna./

Läser den intressanta rapport som Svenskt Näringsliv nyligen presenterat. Den tydliggör vilka kommuner och regioner som har högt respektive lågt valfrihetsindex. Att ha möjlighet att välja vård, omsorg och skola är viktigt för människor. Detta är en valfrihet som borde vara en självklar prioritet att genomföra för alla politiker som säger sig vilja företräda allmänheten och värna om välfärden.

Eftersom valfriheten ger makten till individen att själv välja det som passar hen och hens familj bäst så innebär den också att makten minskar för politikerna. Där har vi en hake. Inte att förglömma ger valfriheten också makten att välja bort det man inte vill ha. Därför ger det valfrihetsindex som nu tagits fram en tydlig bild av hur beredda kommunpolitikerna är att överlämna denna makt till sina kommuninvånare.

”Svenskt Näringslivs Näringslivsindex visar att det är 104 kommuner som saknar fristående grundskolor.”

På skolans område är det många kommuner som placerar barnen i förskolor respektive skolor baserat på barnets bostadsadress. Det är inte alls givet att den förskola eller skola som ligger närmast är den som passar bäst. Tack vare friskolereformen har människor möjlighet att ta med sig sin skolpeng och välja en annan skola. Svenskt Näringslivs Näringslivsindex visar att det är 104 kommuner som saknar fristående grundskolor. Det är ett dåligt betyg till dessa kommuner, vilka framgår av rapporten. Men det som är intressant när det gäller friskolereformen är att den inte bara har gett makten till individen att välja grundskola, kommunal eller fristående i den egna kommunen.

Valfriheten sträcker sig över kommungränserna. Därför är det intressant att titta på om det, i de 104 kommuner som saknar friskola, bor elever som har valt att gå i en friskola i en annan kommun. Vi vet att många friskoleelever är beredda att pendla för att få plats i ”rätt skola”. Internationella Engelska skolan har 46 skolor och de har elever från 177 kommuner.

”Även om kommunpolitiker gör allt för att förhindra en friskoleetablering i den egna kommunen så kan familjer välja en friskola i en annan kommun.”

Skolverket har statistik som de benämner pendling mellan hem och skola. När jag tittar på hur det såg ut 2024 i dessa 104 kommuner visar sig ett intressant resultat. I 87 av de 104 kommunerna är det elever som valt bort de kommunala skolorna och valt en friskola som är lokaliserad i en annan kommun. Skolpengen har skapat makt och möjligheter för individer att välja bort kommunala skolor. Även om kommunpolitiker gör allt för att förhindra en friskoleetablering i den egna kommunen så kan familjer välja en friskola i en annan kommun.

Några exempel; i Timrå pendlar 100 elever till friskolor i andra kommuner, i Krokom 70, i Hallsberg 100, i Bjuv 150, i Burlöv 330 och i Lekeberg 100 elever. Statistiken visar att det handlar om mellan 5-330 år 2024. Det är lätt att inse att kommunpolitiker tycker att valfrihet ”ställer till deras planering”.

Men jag tror att en bättre inställning skulle vara att anta t ex Nackas förhållningssätt; Vi är till för invånarna och de har olika preferenser, därför måste det finnas en mångfald. Vår uppgift som kommun är att se till att kommuninvånarna får ett bra objektivt beslutsunderlag för sitt obligatoriska skolval. De måste kunna jämföra och komma fram till vilken skola som passar individen bäst. Enligt mig ett utmärkt förhållningssätt som Nacka dessvärre är ganska ensamma om. Men då har den kommunens invånare förhoppningsvis möjligheten att hitta en friskola som passar, på andra sidan kommungränsen.

Min krönika i Tidningen Näringslivet 14 oktober 2025

Publicerat

Artikel i Smedjan – Gärna frihet – men först en gemensam vilja

Gärna frihet – men först en gemensam vilja

Vad innebär egentligen den “gemensamma vilja” som enligt Socialdemokraterna ska styra skolan, och hur ska ett sådant synsätt kunna möta barns och föräldrars olika önskningar och behov? Det undrar Ulla Hamilton som läst förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram.

ULLA HAMILTON, 5 DECEMBER 2024

Socialdemokraterna har presenterat ett förslag till nytt partiprogram. Det är ganska kortfattat, men det är ändå intressant att se vad de skriver om skolan och om den valfrihet som de påstått sig värna. Man kan snabbt konstatera att programmet är fritt från formuleringar om mångfald och olika profiler på skolor. Att individer är olika och har olika behov är inget man intresserar sig för. Resonemang om områden som kvalitet och skolans förmåga att bidra till att öka elevernas kunskapsnivå lyser också med sin frånvaro.

Programtexten slår fast att ”Målet för den demokratiska socialismen är ett solidariskt samhälle där alla människor är delaktiga och lever fria och jämlika”. Socialdemokraterna beskriver ”sitt ” samhälle så här: ”Där ska människors gemensamma vilja ha företräde framför marknaden”. Ett påstående som vid första åsynen kan tyckas bra, men som man snart inser haltar. För människors “vilja” kan naturligtvis lika gärna ses som “efterfrågan” på just en marknad. Och ser vi tillbaka på den svenska samhällsutvecklingen sedan 1970/1980-talet så var det när människors vilja inte längre var gemensam som det blev tydligt att det fanns en efterfrågan på mångfald och valfrihet på välfärdsområdet.

Det ensidiga offentliga utbudet tillgodosåg inte människors olika behov och deras efterfrågan. Förändringstrycket gentemot de politiska partierna ledde till att det för cirka 30 år sedan uppstod ett ökat och varierat utbud av välfärdstjänster. Privata välfärdsföretag bidrog till att tillgodose denna efterfrågan, till att utveckla tjänsterna och till att de blivit mer kostnadseffektiva. Skattebetalarna får mer välfärd för pengarna tack vare att mångfalden av verksamheter också leder till en effektivisering av såväl offentlig som privat verksamhet.

Marknaden och marknadstänkandet utmålas som den stora boven i dagens samhälle.

Hela programförslaget andas ”nu måste politiken ta över och styra” på välfärdsområdet. Marknaden och marknadstänkandet utmålas som den stora boven i dagens samhälle. Det har enligt Socialdemokraterna lett till allt mindre av gemenskap och tillit. Det offentliga har dragit sig tillbaka, vilket lett till ”social splittring, mer utbredd fattigdom, ökad ojämlikhet och cementerat segregationen”.

Skolans misslyckande med det kompensatoriska uppdraget skylls på skolkoncernerna, bristen på resurser i skolan skylls på marknadiseringen av skolan och på att statens styrning har varit för svag. Detta trots att 84 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Det vill säga skolor vars huvudmän är kommunpolitikerna, i många fall just socialdemokrater.

Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna väljer att inte adressera de grundläggande problemen i skolan, som till exempel behovet av ökat kunskapsfokus och ledarskapet i skolan, utan i stället anklagar skolvalet och friskolorna för problemen i svensk skola.

Det ligger nära till hands att uppfatta det som att de väljer att försöka hamra fast en problembeskrivning, som syftar till att sätta en bild, snarare än att på allvar presentera en politik som kan åtgärda det faktum att cirka 17 000 elever lämnar grundskolan varje år utan behörighet till gymnasiet. Det riskerar att leda till att skattemedel slösas på fel åtgärder, och att grundproblemen består.

Att förbjuda vinstdrivande friskolor kommer inte att lösa problemet med att så många lämnar grundskolan utan behörighet. Knappast heller förslagen om ökat statligt ansvar och stärkt rådighet på skolområdet. Vi vet också att mer resurser inte är en garanti för bättre skolresultat. Det viktiga är i stället hur de befintliga resurserna används. Det har bland annat forskare vid Handelshögskolan i Stockholm visat i en intressant studie av hur lågpresterande grundskolor lyckats vända trenden.

Det blir allt mer uppenbart, ju mer man läser i programförslaget, att den egenmakt som familjer och elever har i dag tack vare skolvalet hotas. Välfärden ska enligt programmet vara en ”samhällelig angelägenhet”; ”Den ska styras gemensamt och utgå från medborgarnas behov, inte från enskilda producenters vinstintresse.”

Vän av ordning frågar sig vem eller vilka det är som uttolkar ”människors gemensamma vilja”. 

Vän av ordning frågar sig vem eller vilka det är som uttolkar ”människors gemensamma vilja” i ett socialdemokratiskt samhälle. Rätten att välja skola har ett starkt stöd hos allmänheten. Efterfrågan på en plats i en friskola är betydligt större än antalet befintliga platser. Det visar köerna med all tydlighet. När allmänheten i dag får frågan om de tycker att man ska få välja grundskola så svarar sju av tio att de anser att det är viktigt. Är det en tillräcklig majoritet för att fastslå att den gemensamma viljan har företräde framför marknaden?

Socialdemokraterna vill se ”en demokratisk kontroll över välfärden, en styrning av välfärden och samhällsservice utifrån medborgarnas behov, inte marknadens.” Det är en mening utan konkretion, men en fråga som inställer sig är om det är en medveten åtgärd för att ludda till texten om skolan jämfört med det förslag som presenterades av den arbetsgrupp som riksdagsledamoten Lawen Redar ledde.

I den rapporten framfördes följande förslag: ”I skollagen införs ett krav på att alla skolhuvudmän för grundskolan aktivt ska verka för minskad skolsegregation vid sina skolenheter.” Det är ett krav som känns igen från den statliga utredningen ”En mer likvärdig skola” från 2020, där utredaren föreslog att skolhuvudmännen ska motverka skolsegregationen genom att ”aktivt verka för en allsidig social sammansättning av elever på sina skolenheter”. Förslaget väckte en omfattande debatt eftersom det utgick från att skolan ska ansvara för att ha en ”bra blandning” av elever. Det betraktades som ett exempel på social ingenjörskonst och tolkades som ett förespråkande av ett införande av bussning av elever. I sitt yttrande över utredningens förslag var Diskrimineringsombudsmannen mycket tydlig i sitt remissvar;

Utredningen föreslår bland annat att huvudmän ska vara skyldiga att aktivt verka för en allsidig social sammansättning av elever på sina skolenheter. Det föreslås också att rektorer inom givna ramar ska ha ett ansvar för att verka för en allsidig social sammansättning av undervisningsgrupper. I författningskommentaren uttalas att formuleringen ”allsidig social sammansättning” tar sikte på att elevgrupper med olika socioekonomisk bakgrund i större utsträckning bör mötas i skolorna. Någon närmare definition eller anvisning om tillämpningen ges dock inte. Ett sätt att uppnå en sådan elevsammansättning föreslås vara att tillämpa kvoter vid urval till skolenheter med förskoleklass och grundskola. … DO har tidigare yttrat sig över förslag som aktualiserar liknande frågor …  DO framhöll i sina yttranden att de då aktuella förslagen innebar en risk för att det vid de föreslagna bestämmelsernas praktiska tillämpning skulle kunna komma att göras överväganden kopplade till elevers etniska tillhörighet på ett sätt som står i strid med diskrimineringslagens (2008:567) bestämmelser.

En tydlig kritik från myndigheten. Mot bakgrund av DO:s kritik och det tidigare presenterade förslaget med krav på agerande från alla skolhuvudmän för att minska skolsegregationen kan man undra om förslaget från Lawen Redars arbetsgrupp finns kvar ”i bakgrunden”? Eller har det avfärdats av de som skrivit det slutgiltiga förslaget till nytt partiprogram? En annan fråga som inställer sig är om resonemanget om vikten av gemensam styrning innebär att individens skolval i praktiken tas bort, eller om det ska tolkas som att du kan välja skola men det gäller att du väljer ”rätt skola” så att elevblandningen blir korrekt? Vad nu korrekt kan innebära avseende den specifika skolan.

/