År: 2016

Det PWC och Svenskt Näringsliv tydliggör är att om Reepalus förslag blir verklighet så blir det omöjligt att driva välfärdsföretag. Med andra ord – människors valfrihet försvinner.

PWC har för Svenskt Näringslivs räkning, gjort en analys av Reepalus förslag om nya villkor för att driva välfärdsföretag. Många tror att det handlar om att begränsa vinster, men förslaget drabbar alla företag oavsett bolagsform och slår i princip undan förutsättningarna för att bedriva verksamhet. Läs den mycket intressanta analysen. När jag idag läser Aftonbladets ledarskribents kommentar av Morin/af Ugglas debattartikel i DN undrar jag om hon över huvud taget har satt sig in i förslaget. Hennes artikel idag tyder på att hon inte har en aning om vad det handlar om. Den är full av invektiv och bortser helt från individperspektivet. För visst vet hon att 8av 10 vill ha valfrihet? Och visst vet hon att det finns många dåliga offentliga verksamheter?

Det PWC och Svenskt Näringsliv tydliggör är att om Reepalus förslag blir verklighet så blir det omöjligt att driva välfärdsföretag. Med andra ord – människors valfrihet försvinner. Det är märkligt att inte media har tagit upp detta perspektiv i sina kommentarer kring Reepalus förslag. Men de är tyvärr mer intresserad av det politiska spelet än av hur människors vardag påverkas. Det visas också i en intressant rapport från  Timbro Mediainstitut som presenterades idag.

 

Det PWC och Svenskt Näringsliv tydliggör är att om Reepalus förslag blir verklighet så blir det omöjligt att driva välfärdsföretag. Med andra ord – människors valfrihet försvinner.

PWC har för Svenskt Näringslivs räkning, gjort en analys av Reepalus förslag om nya villkor för att driva välfärdsföretag. Många tror att det handlar om att begränsa vinster, men förslaget drabbar alla företag oavsett bolagsform och slår i princip undan förutsättningarna för att bedriva verksamhet. Läs den mycket intressanta analysen. När jag idag läser Aftonbladets ledarskribents kommentar av Morin/af Ugglas debattartikel i DN undrar jag om hon över huvud taget har satt sig in i förslaget. Hennes artikel idag tyder på att hon inte har en aning om vad det handlar om. Den är full av invektiv och bortser helt från individperspektivet. För visst vet hon att 8av 10 vill ha valfrihet? Och visst vet hon att det finns många dåliga offentliga verksamheter?

Det PWC och Svenskt Näringsliv tydliggör är att om Reepalus förslag blir verklighet så blir det omöjligt att driva välfärdsföretag. Med andra ord – människors valfrihet försvinner. Det är märkligt att inte media har tagit upp detta perspektiv i sina kommentarer kring Reepalus förslag. Men de är tyvärr mer intresserad av det politiska spelet än av hur människors vardag påverkas. Det visas också i en intressant rapport från  Timbro Mediainstitut som presenterades idag.

 

”Huvudmannen och förskolechefen avgör barngruppernas organisation utifrån de förutsättningar samt behov som finns vid varje förskoleenhet. Regeringen har inte för avsikt att påverka organisationen av barngrupper i detta avseende.”

I maj 2015 gav regeringen Skolverket i uppdrag att förbereda sig inför ett framtida uppgift att ansvara för statsbidrag för mindre barngrupper i förskolan. Skolverket arbetade redan med uppdraget att återinföra riktmärke för barngruppernas storlek i förskolan. Ett riktmärke som enligt regeringen ska ”baseras på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, med utgångspunkt i pedagogisk-, utvecklings- och socialpsykologisk forskning.”

Regeringen verkade mån om att inte tvinga på huvudmännen en fix nivå och underströk i uppdraget att ”Huvudmannen och förskolechefen avgör barngruppernas organisation utifrån de förutsättningar samt behov som finns vid varje förskoleenhet. Regeringen har inte för avsikt att påverka organisationen av barngrupper i detta avseende.”

Skolverket presenterade riktmärkena den 12 februari 2016. I sitt pressmeddelande skrev de ”Riktmärkena är inte tvingande utan ska ses som ett stöd för att skapa lagom stora barngrupper.” De konstaterar också att ”Forskningen kan inte ange en direkt siffra för hur stor en barngrupp bör vara.” Det finns skäl till att de använder begreppet ”riktmärken” i stället för ”riktlinjer”.

Det är klokt förhållningssätt eftersom de som söker stöd från forskning för att en viss gruppstorlek är den optimala inte lär finna det. Det forskningen säger är att det är viktigt att utgår från omständigheterna i det särskilda fallet. Det är ute på förskolorna som personal och ansvariga måste bestämma hur man ska dela in barnen i grupper under dagen.

– Vissa perioder och terminer kan det vara fler barn i grupperna, andra perioder behöver det vara färre barn. Här är det viktigt att lyssna på professionen. De vet ju hur barnen fungerar tillsammans. Ibland fungerar det väldigt bra och då kan det ju vara fler barn, säger Sonja Sheridan, professor i pedagogik vid Göteborgs Universitet.

Det låter ju klokt. Men hur kommer det sig då att det – trots att det inte finns någon definition av vad en barngrupp är – så ägnar sig politiken åt att tala om frågan som om det var solklart att gruppstorleken har betydelse?  Idag kan vi läsa i SvD att dessa riktmärken – som ju är rekommendationer eftersom det som sagt inte finns entydig forskning som visar att en viss storlek på grupp är idealet – utgör grund för att utbildningsminister Fridolin hotar med tuffare åtgärder om inte kommunerna m fl jobbar för att leva upp till riktmärkena. Han ”utesluter inte att det kan behövas ytterligare insatser för att få ner det genomsnittliga antalet barn i grupperna till riktmärkena. Från och med nästa år införs ett krav på att förskolorna anger hur och när de ska nå målen när de ansöker om bidraget för att minska barngrupperna.” Strax efter lunch kom också pressmeddelandet om regeringens beslut att pressa på huvudmännen när det gäller att leva upp till riktmärkena.

Samtidigt som regeringen driver politiken åt detta håll så ägnar sig deras partikamrater i Stockholm åt att utöka barngrupperna genom att erbjuda familjer som har ett nyfött barn syskonet heltidsplats på förskolan, med argumentationen att det inte blir någon ökad kostnad för kommunen.

Frågan om barngruppernas storlek är ett intressant exempel på hur regeringen driver politiken från att först vara icke tvingande riktmärke, bl a mot bakgrund av att de vet att det är minst lika viktigt hur arbetet är organiserat, som gruppernas storlek – till att vips bli ett krav för att få ta del av ett statsbidrag. Så viktigt var det med grund i forskningen på det området. Det ska bli intressant att se hur kommunerna agerar i detta fall. För en sak är säker – statsbidraget om 830 miljoner kronor per år täcker inte på långa vägar de ökade kostnader som en strikt tillämpning av ”riktmärkena” innebär. SKL brukar med emfas driva frågan att om regeringen lägger på ökade kostnader på kommunerna så måste den också skicka med pengar. Genom att agera på det sätt som nu sker så kommer regeringen undan detta – kanske…

 

I stället för att ta tag i den problematiken så förespråkar nu SSU:s mfl urvalskriterier till skolan på grundval av etnicitet. Det gör mig mörkrädd.

Läser med intresse debattartikeln av SSU:s ordförande Philip Botström i dagens DN. Han hävdar att han vill slå vakt om det fria skolvalet. Han vill behålla det men samtidigt ska effekten av skolvalet bli bättre blandning när det gäller elevsammansättning. Han vill ha ett ”integrerat skolval”. Det vill säga att någon annan än du som väljer ser till att ditt barn hamnar i en klass med ”rätt elevsammansättning”. ”Alla skolor får ett elevunderlag som speglar samhället” skriver SSU-ordföranden. Förutom att han helt verkar bortse från skolans uppgift – att förmedla kunskaper – så verkar han ha missat att läsa vissa delar av PISA-rapporten som kom nyligen. De som bara lyssnar på kommentarerna från regeringsföreträdare får en helt felaktig uppfattning av PISA resultaten. Jag har bloggat om det tidigare, men det förtjänar att upprepas igen; den svenska skolan har uppenbarligen stora problem med det kompensatoriska uppdraget. Sverige tillhör de länder som har de största inomskolvariationerna – dvs störst skillnad när det gäller resultat mellan elever i samma skola. Vi ligger långt över OECD-genomsnittet. Det problemet löses inte genom att se till att elevsammansättningen avspeglar samhället – det löses genom att se till att alla lärare har höga förväntningar på alla sina elever, oavsett bakgrund, och att det finns en skolledning som systematiskt följer upp resultaten i skolan.

Det är hög tid att den svenska skoldebatten tar sin utgångspunkt i forskningsbaserade lösningar. Det är förvånansvärt lite fokus i efter-PISA-debatten på vad som händer i skolan, i klassrummet mot bakgrund av att resultatet att Sverige verkligen avviker när det gäller inomskolvariationen. Hur kan skillnaderna vara så stora inom en skola och varför har den svenska skolan blivit sämre på det kompensatoriska uppdraget? Det om något kan komma att skapa ojämlikhet i förlängningen. Visst kan resurser spela roll, men hur resurserna används innanför skolans väggar är minst lika viktigt. För att citera Maria Jarl och hennes forskning om framgångsrika skolor ”Trots tydliga signaler är det inte resultaten som står i centrum på de icke framgångsrika skolorna. Personalen på dessa skolor hänvisar också till elevernas bakgrund som orsak till dåliga resultat.” Elevernas förutsättningar, som bakgrund och föräldrars utbildningsnivå, är viktiga förklaringar till skillnader när det gäller resultat. Samtidigt visar studier att det är möjligt för alla skolor att höja kvaliteten genom att organisera sig på det sätt som de framgångsrika skolorna gjort. Den svenska skolan skulle må mycket bra av att debatten handlade mer om detta än om klassklyftsperspektiv. Skolans uppdrag är tydligt och i detta ligger likvärdigheten, att utgår ifrån att elever, oavsett bakgrund, kan nå sin fulla potential i den svenska skolan. Det uppdraget kallas bl a det kompensatoriska uppdraget, ett uppdrag om man får tro PISA skolan inte lyckas särskilt väl med. Därför är det så oroligt viktigt att alla har rätt fokus i debatten i skolan. Vad händer i skolan? I stället för att ta tag i den problematiken så förespråkar nu SSU:s mfl urvalskriterier till skolan på grundval av etnicitet. Det gör mig mörkrädd. Och en stilla undran – vad säger diskrimineringsombudsmannen om den idén?

Sammanställningen visar att Skolinspektionens beslut har lett till att de 10 största huvudmännen erhållit nära hälften av alla godkända ansökningar för nyetableringar. Det är ju synd att inte detta redovisas i Reepalus utredning.

Det framhävs ofta i debatten om friskolor att trots att tanken från början var att det skulle vara små friskolor så har utvecklingen lett till att det blivit allt större aktörer. Ilmar Reepalu lyfter detta som ett problem i sin utredning. Om man nu anser att detta är ett problem – att det finns friskoleaktörer som är stora och därmed har möjlighet att kraftsamla kring tex kvalitetsarbetet – så kan man ju också ta sig en funderare på hur det kommer sig att det blivit så.

93 procent av alla friskolehuvudmän har bara en eller två skolor. Till detta ska läggas att det finns nio skolhuvudmän som har 9 eller fler skolenheter. Vi tyckte att det var intressant att ta en titt på hur Skolinspektionen har bedömt ansökningar om att starta nya skolor och utöka befintliga. Deras bedömningar påverkar ju onekligen hur branschen ser ut.  Under de senaste fem åren och fram till nu ser det ut på följande sätt:

 

Ansökningar nyetableringar	2012	2013	2014	2015	2016
10 största friskoleaktörerna – antal	85	92	73	46	32
10 största friskoleaktörerna – andel	36%	41%	45%	35%	16%
Övriga – antal	152	135	91	85	162
Övriga – andel	64%	59%	55%	65%	84%
Godkända nyetableringar	2012	2013	2014	2015	2016
10 största friskoleaktörerna – antal	25	30	26	23	17
10 största friskoleaktörerna – andel	29%	33%	36%	50%	53%
Övriga – antal godkända	40	9	18	21	42
Övriga – andel godkända	26%	7%	20%	25%	26%
Källa: Skolinspektionen

Det är alltså dubbelt så vanligt att de 10 största friskoleaktörerna får godkänt på sin ansökan för att etablera en ny skola än övriga sökande. De största aktörernas ansökningar fick godkänt i över 50 procent av fallen under 2016. Övriga aktörer fick godkänt i endast 26 procent av fallen. Slutsatsen är alltså att en viktig förklaring till varför friskolebranschen ser ut som den gör är Skolinspektionens bedömning av tillståndsansökningar när det gäller nyetableringar och utökning av verksamheter. Denna sammanställning visar att Skolinspektionen beslut har inneburit att de tio största huvudmännen erhållit nära hälften av alla godkända ansökningar för nyetableringar, 121 skolor jämfört med 130 godkända nyetableringar av övriga aktörer, när de senaste fem åren summeras. Det är ju synd att inte detta redovisas i Reepalus utredning.

Förklaringarna till att tillstånden fördelas på detta sätt kan vara flera. Skolinspektionen har skärpt tillståndsprocessen och har exempelvis högre krav på att kunna visa en långsiktigt hållbar ekonomi, vilket antagligen gynnar stora aktörer. De stora aktörerna kan också antas vara bättre på att ta fram underlag som möter Skolinspektionens krav, såsom marknadsundersökningar om elevunderlag. En annan möjlig förklaring är att de stora aktörerna har en större erfarenhet av hur Skolinspektionens process fungerar och lämnar därför i högre grad in ansökningar som har en god möjlighet att bli godkända.

För mig är det obegripligt hur en företrädare för lärarfacket kan reagera på detta negativa sätt på ett förslag som ju innebär att lärarna kan få ett mått på vilken effekt det egna arbetet har.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra gjorde i veckan ett utspel om att skolor borde mäta elevers kunskap via diagnostiska prov, när de börjar skolan. Det har förvånat mig länge att det inte är självklart att mäta elevens kunskap vid skolstarten. Alla skolor borde vara intresserade av vilken kunskapsnivå som eleven har när hen börjar skolan. Mäts det så går det ju att få ett mått på hur mycket skolan faktiskt bidrar till att höja elevens kunskapsnivå. Ett mått på progressionen i kunskaper är ju mycket tydligare än betyg. Jag skrev i veckan om den modell som Internationella Engelska Skolan har tagit fram för att göra ungefär det som moderatledaren föreslog. Ett föredömligt initiativ.

Döm om min förvåning när jag sedan läser att Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand avfärdar M-initiativet som politisk klåfingrighet. Som om lärarna inte redan vet det eller hur de ska ta reda på det är hennes bl a hennes kommentar. Jag föreslår att Lärarförbundets ordförande tar ett samtal med Skolinspektionen i detta ärende. Då tror jag att hon kommer att bli förvånad. Efter att ha deltagit i Skolinspektionens dag under tre dagar den senaste månaden så kan jag konstatera att det är skrämmande hur elever kan gå i skolan år efter år utan att lärare har koll på deras kunskapsnivå.

För mig är det obegripligt hur en företrädare för lärarfacket kan reagera på detta negativa sätt på ett förslag som ju innebär att lärarna kan få ett mått på vilken effekt det egna arbetet har.

Jag tror att den svenska skolan skulle må mycket bra av att debatten handlade mer om detta än om klassklyftsperspektiv. Det finns ett viktigt uppdrag, och det är att se till att elever, oavsett bakgrund , kan nå sin fulla potential i den svenska skolan. Det uppdraget kallas bl a det kompensatoriska uppdraget, ett uppdrag om man får tro PISA skolan inte lyckas särskilt väl med. Ta tag i det i stället för att ropa på att den har blivit mer ojämlik.

Den svenska debatten efter PISA är intressant så jag återkommer till den igen. Den har fokuserat på att ojämlikheten har ökat i den svenska skolan. Hur ser det då ut?

Skolsegregation: Sverige, liksom övriga nordiska länder har en låg skolsegregation , dvs låg spridning mellan skolor vad gäller den socioekonomiska sammansättningen.  Skolsegregationen i Sverige enligt PISA 2015 uppgår till drygt 13 procent, vilket är lägre än OECD-genomsnittet på drygt 23 procent. Med skolsegregation menas här hur mycket den socioekonomiska sammansättningen varierar mellan skolorna.

Inomskolvariationen: Ett mått för skillnader avseende elevresultat inom samma skola. Enligt PISA ger variationen i elevprestationer också information om likvärdigheten i ett skolsystem. Ett värde högre än 100 anger att landet har en högre variation i resultat i naturvetenskap än OECD i genomsnitt, vilket i sin tur indikerar ett, relativt sett, mindre likvärdigt skolsystem, allt annat lika. Sveriges värde är 117 procent vilket är högre än OECD-genomsnittet och dessutom ett av de högsta av alla OECD-länder. Även när enbart elever med inhemsk bakgrund analyseras visar det sig att resultatskillnaderna är stora i Sverige när det gäller naturvetenskap, 113 procent av motsvarande OECD-genomsnitt. Detta betyder att Sveriges relativt höga variation inte enbart kan bero på en hög andel elever med utländsk bakgrund. I läsförståelse är den totala variationen 112 procent för Sverige och högre än OECD-genomsnittet och i matematik är variationen 101 procent, vilket är på samma nivå som OECD-genomsnittet.

Mellanskolvariationen: Det ger ett mått på hur stora skillnader det är i resultat mellan skolor inom ett land. Den genomsnittliga mellanskolvariationen i OECD-länderna är 30 procent. Sveriges mellanskolvariation är 16 procent.

Av sex indikatorer uppvisar Sverige bättre värden än OECD-genomsnittet på två indikatorer (skolsegregation och mellanskolvariation), sämre på två andra indikatorer (effekten av socioekonomisk bakgrund och total variation i resultat) och slutligen på OECD-nivå på de sista två (styrkan i sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och resultat samt effekten av skolans socioekonomiska sammansättning). Om den sjunde indikatorn, andelen elever som inte når upp till nivå 2, också tillförs analysen så avviker Sverige inte heller där från OECD-genomsnittet. OECD konstaterar att Sverige framstår som ett genomsnittligt land när det gäller dessa aspekter av likvärdighet.

I ett skolsystem med hög likvärdighet, och där skolan lyckas väl med att kompensera för elevers olika förutsättningar, är betydelsen av familjebakgrund för elevens skolresultat liten. I det omvända fallet där skolan lyckas mindre väl med det kompensatoriska uppdraget är betydelsen av familjebakgrund för elevens skolresultat större.

Jag kan inte låta bli att fundera över varför nu den svenska skoldebatten handlar om segregation och ojämlikhet. För mig förefaller det som om man snarare borde fundera på hur det kommer sig att den svenska skolan har blivit sämre när det gäller det kompensatoriska uppdraget.

Ett svar på frågan kanske finns i den forskningsrapport som kom idag där Göteborgs universitet studerat vilken betydelse som skolors organisation har, oavsett elevsammansättning, för likvärdigheten.

Citat som ”Trots tydliga signaler är det inte resultaten som står i centrum på de icke framgångsrika skolorna. Personalen på dessa skolor hänvisar också till elevernas bakgrund som orsak till dåliga resultat.

– Där möts vi ofta av en diskussion om att man har dom elever man har. Lärarna lägger förklaringen utanför sig själva, utanför lärarkollektivet och utanför skolan, säger Maria Jarl.

Elevernas förutsättningar såsom bakgrund och föräldrars utbildningsnivå är viktiga förklaringar till de stora skillnaderna mellan skolors resultat i Sverige, men enligt forskarna visar deras studie att det är möjligt för alla skolor kan höja kvaliteten genom att organisera sig på det sätt som de framgångsrika skolorna gjort.

– Oavsett vilka elever man har så kan man skapa förutsättningar för alla om man jobbar på ett bra sätt. Den här studien är ett erkännande för rektorers och lärares professionella kompetens. Det är centralt att man har tron på att det man gör är viktigt, säger Maria Jarl.” manar verkligen till eftertanke.

Jag tror att den svenska skolan skulle må mycket bra av att debatten handlade mer om detta än om klassklyftsperspektiv. Det finns ett viktigt uppdrag, och det är att se till att elever, oavsett bakgrund , kan nå sin fulla potential i den svenska skolan. Det uppdraget kallas bl a det kompensatoriska uppdraget, ett uppdrag om man får tro PISA skolan inte lyckas särskilt väl med. Ta tag i det i stället för att ropa på att den har blivit mer ojämlik.

 

 

 

 

Många skolor är uppenbarligen inte tillräckligt bra på att jobba med det kompensatoriska uppdraget. Jag tror att man gör alla en björntjänst om PISA tas som intäkt för att börja ägna sig åt social ingenjörskonst, skylla på det fria skolvalet, hävda att det behövs en bättre ”blandning av elever”, osv. Det viktiga är vad som händer i skolan och i klassrummet.

PISA-resultaten har väckt stor glädje runt om i skolSverige. Och viss är det skönt att kurvorna nu vekar ha vänt uppåt. Men, som flera har konstaterat, det är för tidigt att ropa hej. Mycket arbete återstår. Det visar också resultatet. Politiker och lärarfack springer nu ut och larmar om att skolan blivit mer ojämlik, att det måste till mer resurser mm. Men frågan är hur de resurser används som finns?

Många skolor är uppenbarligen inte tillräckligt bra på att jobba med det kompensatoriska uppdraget. Jag tror att man gör alla en björntjänst om PISA tas som intäkt för att börja ägna sig åt social ingenjörskonst, skylla på det fria skolvalet, hävda att det behövs en bättre ”blandning av elever”, osv. Det som är viktigt är ju vad som händer i skolan och i klassrummet. När det gäller att ta hänsyn till socioekonomiska faktorer så framgår det tydligt i lagstiftningen att detta gäller redan nu. Problemet är att det är många kommuner som inte tillämpar det. Dessutom har Skolverket att fördela statsbidrag utifrån dessa utgångspunkter. Vad mer behövs?

Skolinspektionen har under hösten haft tre heldagskonferenser – En skola för alla – som jag har haft möjlighet att medverka i. Det har varit intressant inte minst mot bakgrund av att de tagit upp konkreta exempel från sina inspektioner. Deras exempel visar att många skolor inte är bra på att hantera elever som är i behov av extra anpassning, eller elever som riskerar att ”trilla ur skolan”. Något som väl bör anses vara en del av det kompensatoriska uppdraget.

Skolinspektionen framhöll bl a att

• att det råder osäkerhet på många skolor om vad extra anpassning innebär
• det råder ofta oklarhet om elevens behov
• ofta missar man saker som rör lärarens egen undervisning och miljön i klassrummet
• man utgår inte från elevens behov utan tillämpar standardmodeller
• resultatet blir att eleven inte får det stöd som just hen behöver

De menade att bland de extra anpassningar som ofta saknas är anpassade arbetsuppgifter, förståelse för arbetsuppgifter, stöd i att utveckla sin förmåga, anpassning av tempo, bekräftelse, placering i klassrummet och att det sällan görs någon uppföljning av hur de extra anpassningarna har fungerat, om de har genomförts. Så nog finns det mer jobb att göra för att fånga upp alla elever i skolan.

Skolinspektionens 10 tips för kvalitet i extra anpassningar är följande:

1. identifiera elevernas kunskapsnivå, kunskapsutveckling och ev svårigheter
2. samverka mellan lärare för att identifiera elevens behov
3. använd elevhälsans kompetens
4. dokumentera elevens kunskapsutveckling och extra anpassning
5. påbörja arbetet med extra anpassningar utan dröjsmål
6. involvera eleven och vårdnadshavaren
7. identifiera effekten av den extra anpassningen
8. avsätt tid för arbetet och även för uppföljning av effekten
9. justera elevens extra anpassning vid behov
10. involvera eleven och vårdnadshavaren även i uppföljningen

Självklara rekommendationer tycker vissa. Med Skolinspektionen har, utifrån sina inspektioner, uppenbarligen kommit fram till att detta behöver sägas. Så åter igen, det handlar väldigt mycket om vad som händer i skolan och i klassrummet. Det handlar om att man måste ha koll från skolledningens sida och kontinuerligt följa upp så att insatserna ger effekt. Det var en intressant artikel om Vittra i Vallentuna idag som visar hur man kan jobba.

 

 

 

I debatten påstås ofta att de goda skolresultaten för Internationella Engelska Skolan skulle bero på den socioekonomiska bakgrunden hos eleverna. Detta sägs trots att IES inte gör något urval av elever, skolorna i stor utsträckning ligger i så kallade ”lågstatusområden” och andelen elever med utländsk bakgrund är högre än genomsnittet i Sverige. De nya beräkningarna av skoleffekt belägger att skolan i sig har en betydande inverkan. Samma elever förbättrar sig mer i Internationella Engelska Skolan än i kommunalt drivna skolor

Sverige har stort fokus på betyg. Det krävs bra betyg för att komma in på många högre utbildningar och det krävs godkänt i vissa ämnen för att få behörighet till gymnasiet. Jag har ofta förundrats över att detta land älskar att hata betyg, samtidigt som betyg är så viktigt. Betyg är ju ett ganska fyrkantigt mått om man tänker efter. Det som är intressant är ju skolans förmåga att höja den enskilda individens kunskapsnivå. Vi borde mäta progressionen, dvs vilken kunskap har eleven när hen börjar skolan och hur har den utvecklats under skoltiden. Om vi gör det så kan helt plötsligt andra skolor blir de som är framgångsrika. För att sätta höga betyg för elever som har höga kunskaper från början är ju inte en lika stor utmaning som att höja kunskaper hos elever som har en låg kunskapsnivå från början.

Jag har skrivit om detta tidigare. Glädjande nog hörs allt fler röster om att Sverige borde införa ett sådant system, men det händer inget. Tekniken finns där, så visst kan man mäta progression i skolan. Det handlar om att viljan också måste finnas.

Idag kom ett pressmeddelande från Internationella Engelska Skolan där de gjort just detta! Friskolor går före. De skriver följande:

Skolverket har i dagarna publicerat de samlade resultaten från 2016 års nationella prov i grundskolan. Årskurs 9-eleverna från Internationella Engelska Skolan (IES) visar återigen betydligt högre resultat än det nationella snittet.

I ämnet matematik har skillnaden ökat i relation till kommunala skolor. Av niondeklassarna i IES har 60 procent uppnått något av toppbetygen A-C, att jämföra med 35 procent i de kommunalt drivna skolorna i Sverige. I ämnet svenska får 72 procent av eleverna i IES toppbetyg, jämfört med 51 procent i kommunala skolor. I ämnet engelska är motsvarande siffor 97 respektive 69 procent.

Som en del i skolornas kvalitetssystem inför nu Internationella Engelska Skolan begreppet ”value added”. Detta kan också kallas ”skoleffekt”. Skoleffekten mäter IES bidrag till att höja elevernas prestationer under tre år på högstadiet – oavsett elevkårens socioekonomiska bakgrund. Detta är den måttstock som forskare rekommenderar. För första gången är skoleffekten möjlig att mäta då elever som gick ut årskurs 9 våren 2016 gjorde motsvarande nationella prov när de gick i årskurs 6 våren 2013. IES har funnit ett sätt att i sina skolor statistiskt följa elevkåren för båda testen.

Det visar sig att skoleffekten av att ha gått i Internationella Engelska Skolan är betydande. På det nationella provet i matematik i årskurs 6 år 2013 var skillnaden mellan IES och kommunala skolor 11 procentenheter, vad gäller andel med toppbetyg A-C. Tre år senare har den, beräknad för samma elever hos IES, ökat till 29 procentenheter. Det innebär en skoleffekt på 18 procentenheter. I ämnet svenska är motsvarande skoleffekt för IES 12 procentenheter. I ämnet engelska är den 1 procentenhet (beroende på att hela 95 procent av eleverna hos IES erövrade toppbetyg på provet redan i årkurs 6, då de som regel gått tre år i IES).

I debatten påstås ofta att de goda skolresultaten för Internationella Engelska Skolan skulle bero på den socioekonomiska bakgrunden hos eleverna. Detta sägs trots att IES inte gör något urval av elever, skolorna i stor utsträckning ligger i så kallade ”lågstatusområden” och andelen elever med utländsk bakgrund är högre än genomsnittet i Sverige. De nya beräkningarna av skoleffekt belägger att skolan i sig har en betydande inverkan. Samma elever förbättrar sig mer i Internationella Engelska Skolan än i kommunalt drivna skolor.

”Det står klart från resultaten att den lugna lärmiljö och den arbetsetik vi erbjuder, tillsammans med rekryteringen av kvalificerade lärare från olika länder, ger goda resultat oavsett elevernas sociala bakgrund”, konstaterar Damian Brunker, Head of Academics på Internationella Engelska Skolan.  

Detta är bara ett exempel på hur Friskolorna bidrar till att utveckla den svenska skolan, med fokus på kvalitet och resultat. Tänk om Sverige kunde få ett system som värderade skolor utifrån detta perspektiv!

 

 

Därför blir jag riktigt orolig när jag hör Anna Ekström, senast igår kväll på SvT Agenda, tala om skolans kompensatoriska uppdrag som att det ska blandas barn från olika samhällsgrupper i skolan. Det är en social samhällsingenjörssyn som innebär att det fria skolvalet försvinner och en syn som innebär att eleverna blir verktyg i skolans kompensatoriska uppdrag.

De höjda resultaten i TIMMS har lett till glädjerop från olika håll. Och visst är det skönt att resultatutvecklingen har vänt i denna undersökning. Men mycket jobb återstår eftersom de genomsnittliga resultaten i matte åk 4 och åk 8  ligger under EU och OECD-genomsnittet. För naturvetenskap i åk 4 ligger det genomsnittliga resultatet över EU och OECD-genomsnittet och resultaten i åk 8 ligger i nivå med EU och OECD-genomsnittet. Det är viktigt för Sverige och den svenska skolan att vi har dessa internationella kunskapsmätningar som ger oss en jämförelse med andra länder. Det sätter kunskapen i fokus. Att mäta kunskap på detta sätt har inte alltid varit självklart i den svenska skolan.

Det som ofta lyfts fram från regeringens håll är att skillnaden mellan skolor ökar. Det visar inte TIMMS, konstaterade minister Anna Ekström vid pressträffen, men hon påpekade ändå att skillnaden mellan skolor ökar.

TIMMS har tagit fram ett index ”hemreurser för lärande” som bla baseras på antal böcker hemma, internetuppkoppling, eget rum mm. Intressant att notera är att det bara är 1 procent av eleverna i åk 4 och 3 procent i åk 8 som ligger i gruppen ”få resurser”.  TIMMS visar att skillnaden mellan elever som har en ”hög grad av resurser hemma” och ”lägre grad av resurser hemma” har ökat. Detta understryker vikten av att utgå ifrån vad som händer i klassrummet. Den svenska debatten handlar mycket om likvärdighet. Och om man med likvärdighet menar det som faktiskt gäller enlig Skollagen, att undervisningen ska utgå ifrån den enskilda individens förutsättningar, så är det som händer i klassrummet otroligt viktigt.

Forskningen är entydig – att ha höga förväntningar på alla elever, oavsett föräldrars utbildningsnivå, oavsett hur många böcker som finns hemma och oavsett var eleven bor – det är helt avgörande för ett bra kunskapsresultat. Därför blir jag riktigt orolig när jag hör Anna Ekström, senast igår kväll på SvT Agenda, tala om skolans kompensatoriska uppdrag som att det ska blandas barn från olika samhällsgrupper i skolan. Det är en social samhällsingenjörssyn som innebär att det fria skolvalet försvinner och en syn som innebär att eleverna blir verktyg i skolans kompensatoriska uppdrag. Kunskapsuppdraget är det viktigaste för skolan, det kompensatoriska uppdraget ligger på skolan och lärarna. Om skillnaden mellan skolor ökar så är det kunskapsförmedlingen som man ska fokusera på – inte börja diskutera sammansättningen av elever. Ta tag i problemet med att det finns dåliga skolor, börja med skolledningen och titta på vad som händer i klassrummet.  Då kan vi säkert också se en fortsatt positiv utveckling inom såväl TIMMS som PISA.