Arbetsmarknadens parter är inte glada över denna inblandning men å andra sidan – vem tackar nej till att få extra medel?
”Prästens lilla kråka” är en sång som inom kort kommer att sjungas kring många midsommarstänger i Sverige. Jag kommer att tänka på den när jag läser Mattias Croneborgs betraktelse om regeringens lärarlönepolitik i Altinget.
Regeringens lärarlönesatsning om 3 miljarder kronor, som ju onekligen är en inblandning i den svenska modellen om att arbetsmarknadens parter förhandlar om lönerna, har nu fördelats ut på huvudmännen av Skolverket. Sedan är det upp till huvudmännen att fördela dessa medel utifrån de kriterier som är uppställda av regeringen. Skolverket har valt att fördela pengarna på grundval av antalet elever, de kunde också valt antalet lärare, och då visar det sig att friskolorna får en högre andel per lärare. Arbetsmarknadens parter är inte glada över denna inblandning men å andra sidan – vem tackar nej till att få extra medel?
Politik är en svår konst i vår komplexa värld. Därför är det också extra viktigt att faktiskt tänka igenom sin politik så att den hänger ihop. På skolans område är det huvudmännen som har ansvaret för lönebildningen, det är kommuner och friskolor. Men nu har den fd metallordföranden bidragit till att det också finns en statligt lönepolitik på detta område. Mattias Croneborg lyfter tydligt fram inkonsekvensen i regeringens politik. Han skriver:
– Det är inte den svenska modellen. I Sverige är det parterna som sätter löner. Bevare mig väl för att ni ska sitta i riksdagen och sätta löner. Det skulle knäcka hela lönebildningen. Orden kommer från statsminister Stefan Löfven i SVT:s partiledardebatt i söndags. Det handlade om enkla jobb i ett replikskifte med centerledaren Annie Lööf. Löfven anser att Lööf förespråkar statlig lönepolitik. Men när det gäller lärare har regeringen själv tagit initiativ till statlig lönepolitik, och effekterna kanske inte helt och hållet blir de som regeringen eftersträvade.