År: 2017

Sverige står mitt uppe i ett gigantiskt integrationsprojekt. Skolan spelar en helt avgörande roll för att det ska lyckas för de unga. Då gäller det att utgå ifrån individen, att ta reda på vad hen har med sig i bagaget, ha höga förväntningar på var och en och inte se dem som kollektivet ”nyanlända”.

Sverige skiljer sig från många andra länder när det gäller skillnader i studieresultat mellan inrikes och utrikes födda elever. Den är större i Sverige än i många andra jämförbara länder. Vad beror det på kan man undra.

I veckan presenterades en intressant ESO rapport ”Ankomst och härkomst – En ESO-rapport om skolresultat och bakgrund”. Resultatet är intressant och visar bland annat att de som kommit till Sverige före sju års ålder klarar sig betydligt bättre än de som kommer hit ”mitt i skolan”. Rapporten visar att föräldrarnas socioekonomiska bakgrund och bostadsområdet är starkt förknippade med skillnaden i skolresultat mellan inrikes och utrikes födda elever. Intressant nog så konstaterar rapportförfattarna att vid en jämförelse mellan elever födda utomlands och i Sverige för barn från likartade socioekonomiska förhållanden och bor i samma område så försvinner hela gapet. Vi har sett detta även i andra sammanhang. Boendesegregationen får stort genomslag i skolresultaten. Vi har sett det på andra håll, många skolor klarar inte det kompensatoriska uppdraget. Här inställer sig ju frågan hur framgångsrika skolor jobbar i förhållande till de som inte är lika framgångsrika. Tyvärr har denna rapport inte tittat på detta.

Förändringarna i den demografiska sammansättningen, dvs att de som kommer hit är äldre elever, spelar naturligtvis en viktig roll när det gäller skillnaden i studieresultat. Det innebär ju också att skolan ställs inför andra utmaningar än de vanliga. Är vi tillräckligt bra på att hantera dessa förändringar snabbt i Sverige? Det är ju oerhört viktigt med tanke på att det var ca 35.000 ensamkommande flyktingbarn som kom till Sverige 2015 och de flesta av dem är pojkar mellan 7-17 år.

Den svenska skoldebatten handlar mycket om socioekonomisk bakgrund och om att det behövs mer resurser. Rapportförfattarna hänvisar till Skolkommissionen och att den föreslår riktade stöd till skolor som har tagit stort ansvar för nyanlända elever och påpekar samtidigt att ”Det förefaller dock viktigt att tydligt dokumentera hur skolorna väljer att använda de ökade resurserna samt att stödet införs på ett sätt som främjar effektutvärdering tex genom att successivt expandera fler och fler (slumpvist utvalda) skolor.” Att detta är en väsentlig kommentar understryks också av denna artikel i Stockholm Direkt ”Skolorna får miljoner i extra bidrag – resultaten sjunker” . Det är viktigt hur pengarna används också…..

Rapportförfattarna konstaterar också att Skolkommissionen lyfter idén att fördela nyanlända utrikes födda jämnare mellan kommuner samt bostadsområden. Här påminner de om att det fanns ett sådant projekt i Sverige under 1980-och 1990-talet och att tidigare utvärdering av den politiken visar att ”…de nyanlända flyktingar som placerades ut till olika kommuner tenderade att hamna i områden med hög arbetslöshet och att individerna därför löpte en ökad risk för sysslolöshet och lägre förvärvsinkomster. En politik som försämrar möjligheterna för nyanlända på arbetsmarknaden skulle enligt våra resultat riskera leda till att öka skillnaderna i studieresultat mellan inrikes och utrikes födda elever.”

Sverige står mitt uppe i ett gigantiskt integrationsprojekt. Skolan spelar en helt avgörande roll för att det ska lyckas för de unga. Då gäller det att utgå ifrån individen, att ta reda på vad hen har med sig i bagaget, ha höga förväntningar på var och en och inte se dem som kollektivet ”nyanlända”.

Jag har tidigare skrivit om Skolinspektionens rapport ”Skolhuvudmännens mottagande av nyanlända elever i grundskolan.” En rapport som bitvis är en ganska förskräckande läsning. En av slutsatserna i den är dock att de skolhuvudmän som har ett systematiskt kvalitetsarbete och inkluderar de nyanlända i detta arbete (vilket ju borda vara självklart) lyckas också bättre i sitt arbete. I detta arbete vill friskolorna gärna bidra. Men många har inte ens fått frågan av kommunen om de kan ta emot nyanlända elever.

/

Ingen är betjänt av en skoldebatt på Trump-nivå. Det ägnar sig bara de åt som inte vet vad som ska göras för att lösa problemen, det stora antalet elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet – 15 % i den kommunala skolan -och den stora lärarbristen.

Jag är riktigt bekymrad över den debattnivå som statsministern mfl ägnar sig åt när det gäller bl a friskolor. Den svenska skolan har problem, men det handlar inte om gigantiska vinster bland friskolor – för de existerar inte i verkligheten – utan om det faktum att det behövs minst 50.000 nya lärare i skolan inom 5 år och att 14.000 elever lämnade grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det är verkligen oroande och riskerar att allvarligt försämra resultaten i skolan och därmed konkurrenskraften och jobben. Och öka utanförskapet.

I det läget väljer statsministern att i partiledardebatten tala om att en börsintriduktion -eller rättare sagt ett återinträde av ett friskoleföretag på börsen – av AcadeMedia innebär att man handlar med barn. Han borde skämmas. Ingen är betjänt av en skoldebatt på Trump-nivå. Det ägnar sig bara de åt som inte vet vad som ska göras för att lösa problemen, det stora antalet elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet – 15 % i den kommunala skolan -och den stora lärarbristen.

Så här ser verkligheten ut enligt Skolverket -hög tid att skippa Trumpretoriken och ta tag i problemen för att vända utvecklingen. Det är allvar nu statsministern.

 

Vad kan vara viktigare än att huvudmännen får legala möjligheter att erbjuda den bästa undervisningen utifrån individens behov och skolans förutsättningar?

Idag överlämnade Utredningen om bättre möjligheter till fjärrundervisning och undervisning på entreprenad sitt slutbetänkande. Runt om i världen växer det fram möjligheter, tack vare teknikens utveckling, att få ta del av nya kunskaper och kompetens där man befinner sig. Hemma, i klassrummet eller på annat håll. Det skapar fantastiska möjligheter för många som annars inte har tillgång till denna typ av kompetens tex de som bor i glesbygd. Sverige är ett av de länder i världen som berömmer sig för att ha en väl utbyggd IT-infrastruktur. Samtidigt vet vi att det finns många skolor runt om i landet som har svårt att rekrytera lärare, behöriga såväl som legitimerade. Det skulle vara välkommet att öppna möjligheterna för distansundervisning, fjärrundervisning och entreprenad för att göra det möjligt för skolhuvudmän, oavsett var i landet de befinner sig, att kunna erbjuda eleverna en bra undervisning. Det känns särskilt angeläget med tanke på den bristsituation som förutses när det gäller antalet lärare.

Jag och SKLs nya vd skrev en debattartikel i fredags i vilken vi beskrev vad vi tycker borde vara utredarens förslag. Samtidigt uttryckte vi farhågor för att hon inte skulle öppna möjligheterna på det sätt som vi anser vara nödvändigt. Tyvärr besannades våra farhågor i denna del idag. Förslaget är alldeles för begränsat och Per-Arne Andersson utrycker det väl på SKL:s Skolblogg Det är bara att  beklaga att det finns en rädsla för att öppna upp för det som kan göras på många håll runt om i världen. Vad kan vara viktigare än att huvudmännen får legala möjligheter att erbjuda den bästa undervisningen utifrån individens behov och skolans förutsättningar?

Som vi skriver i artikeln

1. Tillåt fjärrundervisning även för yngre elever.
2. Öka möjligheterna till undervisning på entreprenad.
3. Öppna upp för distansundervisning.
4. Tillåt fjärrundervisning även utifrån elevernas behov.

Nu är förslaget presenterat, vi är inte nöjda, nu ska det remissbehandlas. Låt oss hoppas att det finns många kloka remissinstanser som inser att det finns behov av att gå betydligt längre än det som utredaren har gjort i detta förslag. Sverige har inte råd att avstå från att använda de möjligheter som tekniken ger.

/

 

 

Det är knappast en OECD-tjänstemans uppgift att gå in och ha synpunkter i den svenska inrikespolitiska debatten och dessutom ha synpunkter på ett utredningsförslag som just nu är på remiss. Det är ett minst sagt märkligt beteende som jag hoppas att vi slipper se fler gånger.

Läser med förvåning dagens DN Debatt av OECD:s Andreas Schleicher. Efter detta inlägg så saknar ju han – enligt min uppfattning – trovärdighet som opartisk bedömare av det svenska skolsystemet. Det är ju i och för sig bra att han är tydlig med sin egen uppfattning men det kan väl knappast vara OECDs uppgift att gå in och ha denna typ av värderingsgrundande synpunkter på ett skolsystem. Intressant också att artikeln består av ett antal påståenden som saknar belägg. Det är tex intressant att utifrån PISA-resultat i årskurs 9 påstå att det i Sverige finns många grundskolor som erbjuder körkort eller ”glassiga byggnader i köpcentrum”. Var finns dessa grundskolor kan man undra. Han verkar inte heller ha läst IFAUs analys av när resultatfallet började i den svenska skolan. De konstaterar ju att det påbörjades innan friskolereformens införande.  Ej heller läst den rapport från IFAU som visar att resultatfallet skulle varit värre utan friskolereformen.

Att han dessutom lyfter fram vikten av aktivt skolval, att alla ska ha information om att man kan välja skola, är visserligen bra. Men genom denna debattartikel har han förlorat sin trovärdighet och det spiller även över på OECD. Det är knappast en OECD-tjänstemans uppgift att gå in och ha synpunkter i den svenska inrikespolitiska debatten och dessutom ha synpunkter på ett utredningsförslag som just nu är på remiss. Det är ett minst sagt märkligt beteende som jag hoppas att vi slipper se fler gånger. OECDs trovärdighet har definitivt skadats av denna debattartikel. Undras vem som kom på idén att han skulle skriva denna.

Många elever har tex goda kunskaper i naturvetenskap och engelska, men detta har inte efterfrågats av lärarna.

Skolinspektionens kvalitetsgranskning av Skolhuvudmännens mottagande av nyanlända elever i grundskolan är en intressant men stundtals beklämmande läsning. Det är 28 huvudmän som har granskats under hösten 2016 och det är några av de som tagit emot flest nyanlända elever under 2015-2016. Det finns ett antal positiva aspekter. Lärare och elever har mött nya kulturer och nya språk direkt i klassrummet. Det har varit möjligt att ta emot ett stort antal nyanländ elever under en begränsad period. Det faktum att barn flyttas mellan olika kommuner påverkar naturligtvis effektiviteten i mottagandet. Skolinspektionen konstaterar bl a att den dokumentation som ska göras av den bedömning av de nyanlända elevernas kunskaper inte följer med elever som flyttar. Det innebär att de får göra om samma bedömning i den nya kommunen vilket ju försenar mottagandet i skolan. Samverkan med det civila samhället är en framgångsfaktor för att säkerställa att nyanlända snabbt kommer i kontakt med skolväsendet. 18 av 26 granskade kommunala huvudmän har en central mottagningsenhet. Där tillbringar de nyanlända eleverna sin första tid innan de placeras i en skola och här ska också kartläggningen av individens kunskaper göras. Här ordnas också någon form av skolintroduktion med undervisning i bl a svenska som andra språk. Skolinspektionen menar att det är otydligt vilken undervisning som eleverna får  vid dessa mottagningsenheter. Däremot menar de att det är tydligt att undervisningen sällan anpassas efter individens förutsättningar och behov.

Skolinspektionen har också tittat på hur huvudmännen informerar vårdnadshavare och elever om såväl resultaten av de inledande bedömningarna och om det fria skolvalet. Elever och vårdnadshavare får ingen skriftlig information om det fria skolvalet. De ifrågasätter också om huvudmännen tar hänsyn till skolvalet i de fall som de nyanlända har gjort ett sådant. Skolinspektionen konstaterar: ”Intervjuer med politiker, förvaltningstjänstemän och rektorer visar vidare att det, vid placering av nyanlända elever till kommunala skolor och skolor för bara nyanlända elever, förekommer att huvudmannen agerar på ett sätt som inte ger de nyanlända elevernas vårdnadshavare en reell möjlighet att uttrycka önskemål om skolenhet.”

Trots att det är olagligt så är det 6 av de 28 kommunala huvudmännen som upprättat en skolenhet där bara nyanlända elever visas i väntan på en skolplacering. Ett par av dessa skolenheter har funnit under flera år. Anmärkningsvärt är att de elever vars föräldrar kommer från ett västeuropeiskt land inte placeras vid dessa mottagningsskolor för bara nyanlända.

Den inledande kartläggningen av kunskaper omfattar bara undantagsvis elevernas ämneskunskaper. Skolinspektionen konstaterar också att bedömningar som är genomförda på en central mottagningsenhet endast används i låg utsträckning av lärare och rektorer. Hur ska man då kunna lägga upp en bra individbaserad undervisning frågar sig vän av ordning? Skolinspektionen konstaterar också att det ofta saknas tillräckliga underlag för att planera undervisning för nyanlända elever vilket gör att de ofta erbjuds generella lösningar, samma för samtliga nyanlända elever. Många elever har tex goda kunskaper i naturvetenskap och engelska, men detta har inte efterfrågats av lärarna.

Skolinspektionen menar att flertalet av huvudmännen inte följer upp mottagandet av nyanlända på ett bra sätt. De skriver: ”Hos de huvudmän där kvalitetsarbetet fungerar väl är frågor som rör mottagandet av nyanlända sedan länge en integrerad del i det ordinarie kvalitetsarbetet.” 

Rapporten är en intressant läsning. Den visar att det finns stor förbättringspotential. Den visar också vikten av att det finns ett systematiskt kvalitetsarbete. Trots att det är ett krav att det ska finnas så är det uppenbart att det saknas hos många huvudmän. Och de som drabbas av denna brist är i detta fall de nyanlända eleverna och för den delen säkert också de andra eleverna.

 

En bra ledare ser till att ha koll. En bra huvudman ser till att skolledarna har bra verktyg för att ha koll.

Idag hade utbildningsutskottet seminarium i riksdagen på tema ”Skolledarens betydelse för en positiv skolutveckling”. Det var en intressant förmiddag med många bra – stundtals alltför korta – inlägg. Många talare inledde med att välkomna att det äntligen var fokus på ledarskapet i skolan. Skolledarens roll är mycket viktig. Gladast var förstås Matz Nilsson från Sveriges Skolledarförbund. Och jag unnar honom verkligen detta för han och hans medlemmar är viktiga för Sverige, och deras roll har inte uppmärksammats på det sätt som den borde. Från förbundets sida har vi försökt att få fokus på just ledarskapet i skolan. Vi hade tex ett seminarium i Almedalen i somras med rubriken ”Är det eleverna eller ledarskapet som det är fel på i den svenska skolan?” och jag hade en debattartikel på samma tema i anslutning till detta. Så vi välkomnar givetvis också att utbildningsutskottet bjuder in till detta seminarium.

Ulf Blossing, forskare från Göteborgs universitet och kollega med Maria Jarl (som vi hade frukostmöte med i förra veckan under rubriken ”Likvärdighet handlar om organisation – oavsett elevers bakgrund”) berättade om resultaten från deras forskning om vad som skiljer framgångsrika skolor från de som inte är framgångsrika. Ständigt fokus på eleverna och koll på varje individs resultat, stabila värderingar, gemensamt arbetssätt, höga förväntningar på såväl elever som lärare och systematiskt kvalitetsarbete genom uppföljningar är några exempel.  Vår medlem Lust&Lära i Bollnäs var representerad bland talarna i form av rektor Anders Ringård. Han bidrog med att, förutom att ge en tydlig bild av vilken gemensam målsättning hela skolan jobbade mot, dela med sig av erfarenheterna av skillnaden mellan att jobba i en kommunal och en fristående skola.

Mitt eget bidrag var följande – något redigerat så det är inte helt ordagrant,

Jag välkomnar att Utbildningsutskottet tar upp detta viktiga ämne och instämmer med Erica Andréns understrykande av att rektorn/skolledaren är en egen profession. Skolledarens roll är central. Men för skolledaren ska kunna bli framgångsrik är det också viktigt att huvudmannen ger tydliga förutsättningar för uppdraget och befogenhet och ansvar. Forskning visar att det är förhållandevis ”enkelt” att vara skolledare i en friskola. Styrkedjan är tydlig, ansvarsfördelningen likaså mellan huvudman och skolledare. Målet för verksamheten, att leva upp till de nationella kunskapsmålen, är också tydliga. Så är inte fallet i den kommunala världen. Det har vi också hört exempel på här idag.

Ledarskapet är viktigt på alla arbetsplatser. Det gäller även skolan. Det är inte ”Rocket Science” att leda en skola. Jag tror att många skulle ha glädje av att ta del av erfarenheter av ledarskap från andra områden i samhället. Forskning kring framgångsrika skolor visar på att där visar rektorerna tydligt hur de menar att skolan skall bli framgångsrik och hur framgång bör förstås. Rektorer i dessa skolor är mer uppmärksamma på och ställer större krav på sig själva och på skolan när det gäller mobbning och kränkningar. Systematiskt kvalitetsarbete är en viktig del i detta arbete. En bra ledare ser till att ha koll. En bra huvudman ser till att skolledarna har bra verktyg för att ha koll.

Vid de skolor som inte når målen är har ofta lärarna uppfattningen att de kan arbeta efter eget huvud. Det saknas en tydlig gemensam målsättning och ett tydligt ledarskap.

De forskningsresultat av vad som kännetecknar framgångsrika skolor, vikten av gemensamma värderingar, stabilt ledarskap, fokus på elevernas resultat och ett gemensamt arbetssätt som Ulf Blossing beskrev är ju mycket intressant, men borde inte vara nyheter. Hans resultat bekräftades ju också av de berättelser som vi fick höra av Anders Ringgård rektor på friskolan Lust&Lära i Bollnäs och Erica Andrén rektor Älvkullegymnasiet i Karlstad om hur de ser på sitt uppdrag och hur de jobbar. Det finns många fler goda exempel på bra ledarskap runt om i landet och det konstiga är att man inte lär mer av dessa goda exempel. Men åter igen – här har huvudmännen en viktig roll – i att ge mandat till skolledaren. Detta är viktigt. För forskningen visar också att ett gott ledarskap påverkar elevernas resultat. Så att säkerställa ett gott ledarskap handlar i förlängningen om att bidra till en bättre kompetensförsörjning i landet. Ytterst är det huvudmännens ansvar för att detta ska fungera.

Mot bakgrund av det som har sagts om den obligatoriska rektorsutbildningen idag så vill jag bara göra en liten kommentar. Jag läste följande i Skolkommissionens betänkande; ”Drygt 65 procent av de som har genomgått sex terminers utbildning avslutade sin utbildning med godkända resultat.” ”Skolverket uppskattar att mer än hälften av landets rektorer har utbildat sig inom ramen för befattningsutbildningen.”

Min fråga med anledning av detta är – vad händer med de 35 procent som inte har fått godkänt resultat? Känner huvudmannen till detta resultat och om så hur agerar man utifrån detta?

Det finns gott om goda exempel runt om i landet, tyvärr är det alltjämt många som inte lär av dem. Friskolorna har en lättare situation än vad kommunala skolor har pga ett tydligare huvudmannaskap. Den kommunala strukturen/styrkedjan är mer komplicerad men jag tror att man skulle kunna lära av friskolorna så att det skulle kunna bli ett tydligare mandat för skolledare i kommunala skolor. Kort sagt – det är hög tid att börja lära av de som lyckats – i kommuner och i friskolor.

Det är lite frestande att tillägga – hur svårt kan det vara? Men samtidig måste jag erkänna att kultur och kulturförändringar kan vara nog så svårt. Och vill man förbättra en verksamhet som inte fungerar bra så krävs det förändring och kulturförändring.

Det ska bli intressant att höra om debattledarna i partiledardebatten tar upp frågan om hur Sverige ska klara vård, skola och omsorg utan bidrag från välfärdsföretagen. För det är en ytterst relevant fråga som Reepalu helt har struntat i i sin konsekvensanalys av sitt förslag

Läser Skolkommissionens ”Samling för skolan – Nationell strategi för kunskap och likvärdighet”. Den är på remiss och remisstiden går ut dels 5 augusti för ett av kapitlen och dsedan 1 september för resten. De skriver ”I vår tid är det särskilt viktigt att skolan ger eleverna förmåga att hantera kunskap och information, och förmåga att värdera fakta påståenden och resonemang.” de understryker också vikten av att skolan stärker elevernas källkritiska förmåga. Det kan man ju verkligen hålla med om. När jag läser detta kommer jag osökt att tänka på det som Paula Hammerskog skrev om på sin blogg nyligen om hur Reepalus påståenden får stå helt oemotsagda av media. Hennes rubrik var ”Varför reagerar vi inte på lögner längre?”. En mycket relevant fråga.

Jag hade en debattartikel lördagens Dagens Industri där jag påpekade att kommuner och landsting inte är rustade för att ta över välfärdsföretagens verksamheter om Reepalus förslag blir verklighet. Jag har fått kommentarer på denna artikel som ”det vet du ju att det inte blir så”. Mitt svar är – nej jag vet inte om Reepalus förslag blir verklighet. Men jag vet följande:

1. Hans förslag innebär en ny tillståndsprövning. Alla som nu bedriver verksamhet inom vård, skola och omsorg måste ansluta sig till hans vinstbegränsningsmodell. Detta gäller oavsett om det är AB, stiftelse, kooperativ, kort sagt alla verksamhetsformer. Det är få som insett att förslaget påverkar alla.

2. Mängder av remissinstanser har påpekat att hans förslag, som är baserat på beräkning på operativt kapital, innebär att det i princip inte går att bedriva en verksamhet med buffert. PWC har gjort en utmärkt analys av förslaget. Den borde alla läsa

3. Kommuner och landsting har redan idag stora problem med att tillgodose det ökade behov som finns inom bl a vård, skola och omsorg. Om de dessutom skulle få ta över välfärdsföretagens verksamhet så riskerar det att leda till kaos. De har inte beredskap för det. De säger politikerna själva om de får frågan.

Jag noterar också att det alltjämt, trots den debatt som varit och är, är många som tror att Reepalus förslag innebär en begränsning av rörelsemarginalen. Jag pratade med en journalist så sent som i förra veckan som levde i den tron.  Är det då så konstigt att allmänheten också tror att det är så? Vi som var på s-kongressen hörde till och med ledande socialdemokrater kokettera med att de inte läst Reepalus förslag. Hur kan man då hävda att de som kritiserar förslaget har fel?

Faktum är att det är ju just denna brist på kunskap hos journalister, allmänhet och uppenbarligen också politiska företrädare som ledande företrädare inom LO och regeringen spelar på i sina ofta medvetet felaktiga påståenden om välfärdsföretagen. Deras strategi är helt enkelt att vilseleda, och de lyckas ofta. För de får sällan mothugg av journalister. Jag undrar hur många av de journalister som skriver om dessa frågor som

1. Läst hela Reepalus förslag

2. Läst remissvaren och därmed också den tunga kritik som framförs.

Eller för den delen –  hur många politiker här läst och har därmed en egen bild av förslaget? Detta på tal om källkritisk inställning.

Dagens Industri hade också en nyhetsartikel i lördagens tidning som visar att den politiska debatten får effekt för dessa välfärdsföretag även om beslut inte är fattade. Det är pga denna debatt i princip omöjligt för välfärdsföretag att låna pengar av bankerna. Detta i ett läge där det finns stor efterfrågan på utbyggnad inom just dessa områden. Detta är djupt oroande. Det illustrerar väl politikens ansvar. Det är märkligt att vi inte fått mer debatt om att allt fler företrädare uppenbarligen betraktar politiken som ett spel och tror att man ska kunna vräka ur sig vad som helst, utan att det påverkar ens trovärdighet som ledande företrädare.

Det ska bli mycket intressant att höra om debattledarna för kvällens partiledardebatt tar upp just frågan om hur Sverige ska klara vård, skola och omsorg utan bidrag från välfärdsföretagen. För det är en ytterst relevant fråga som Reepalu helt har struntat i i sin konsekvensanalys av sitt förslag. Något som han också har fått kraftig kritik för från såväl myndigheter, organisationer som välfärdsföretag, i remissvaren. En kritik som knappast alls följts upp av media. Där dock Dagens Industri och ett ett antal ledarskribenter utgör undantag. Men nu har public service möjlighet att åtgärda detta ikväll.

Det är inte bara elever dom behöver bli bättre på källkritisk granskning, det gäller även media, allmänhet och politiker.

/

 

 

Hur kan det komma sig att det finns skolor som år ut och år in faktiskt kan tillåtas presterar sämre och sämre , och ingen reagerar?

I morse arrangerade vi tillsammans med Svenskt Näringsliv ett frukostmöte med rubriken ”Likvärdig skola handlar om organisation”. Maria Jarl, forskare vid Göteborgs universitet och Fredrik Bergström, nationalekonom och författare till skriften ”En bra skola för alla” presenterade intressant material om vad som kännetecknar framgångsrika skolor.

Den svenska skoldebatten fokuserar väldigt mycket på elevens bakgrund och på resursfördelning kopplad till just elevens bakgrund. Till skillnad från internationell skolforskning så har det inte varit särskilt vanligt att forskare på skolområdet tittar på hur skolor är organiserade och vad som kännetecknar framgångsrika skolor. Men nu börjar det att hända saker även i Sverige på detta område.

Det är ju en lustig tillfällighet att detta frukostmöte arrangerades samma dag som Ilmar Reepalu presenterade sitt slutbetänkande , i vilket han i princip håller fast vid sitt tidigare – rejält sågade av många tunga remissinstanser – förslag om i princip vinstförbud för alla välfärdsföretag som erhåller offentliga medel. Hans tilläggsuppdrag, om att komma med förslag om kvalitetsmått, passar han i stort sett på. Han konstaterar att det i princip inte är möjligt att göra tillförlitliga kvalitetsmätningar inom vård, skola och omsorg och att det inte är en enkel sak att formulera tydliga kvalitetskrav eller följa upp verksamhetens kvalitet. En uppfattning som han nog torde vara ganska ensam om att ha. Hur ska man, med en sådan inställning, tex kunna säkerställa att pengarna används på ett effektivt och bra sätt så att man kan visa skattebetalarna att de får valuta för pengarna. ?

Åter till morgonens frukostmöte. Maria Jarl mfl har studerat arbetet på åtta skolor, fyra framgångsrika och fyra med sämre elevresultat. Deras forskning visar att det finns en tydlig koppling mellan hur verksamheten är strukturerad och elevernas resultat. I korthet handlar det om

• Tydlig ledning och målsättning. Fokus på huvuduppgiften, kunskapsförmedling. Stabilitet
• Tydliga förväntningar på alla elever oavsett bakgrund (ursäktar inte dåliga resultat med att man har ”dåligt elevmaterial” )
• Tydliga på förväntningar på lärarna och att de ställer upp på de gemensamma värderingar som styr arbetet
• Tydligt kollegialt samarbete.
• Systematiskt kvalitetsarbete

De icke framgångsrika skolorna

• Föränderlighet, bytt rektor ofta, omorganisationer som stör stabilitet
• Skolan saknar stöttande strukturer såväl internt som externt.
• Dålig samverkan – lärarna jobbar var och en för sig
• Ingen tydlig gemensam målbild, brist på strategi

Fredrik Bergström kom fram till i princip samma slutsatser i sitt anförande.

Denna forskning visar dels att det finns stor skillnad mellan skolor, dels att det är viktigt att välja rätt skola för att elevens ska få bästa möjliga förutsättningar. En skola med fel attityd kan vara helt förödande för individens framtidsförutsättningar.

Det finns bra skolor och det finns dåliga skolor – men alla kan bli bra skolor om man lär av de framgångsrika var Maria Jarls slutord. Tänk om skoldebatten kunde handla om dessa perspektiv och om hur vi mäter och tydliggör kvalitetsskillnader mellan de skolor som finns. 85 procent av alla elever går i kommunala skolor. Illmar Reepalu har enbart fokus på verksamhetsformen för de 15 procent av eleverna som går i fristående skolor. Han har inte kunnat visa på att dessa skolor levererar sämre kvalitet pga att de är AB. Detta kan han inte av det enkla skälet att det inte finns något sådant samband.

Men om man bryr sig om att alltför många barn i grundskolan idag går i skolor som tillhör de icke framgångsrika skolorna, så kanske man skulle fokusera på hur vi ändrar på detta förhållande. Eller som Fredrik Bergström konstaterade, Hur kan det komma sig att det finns skolor som år ut och år in faktiskt kan tillåtas presterar sämre och sämre , och ingen reagerar?

Det är också en fråga om hur skattebetalarnas pengar används och om de används till det som de är avsett för. Skolinspektionen konstaterar i sina granskningar, att skolhuvudmän ofta inte har koll på om resurserna används till rätt saker, att relevanta åtgärder ofta sätts in för sent och att uppföljningen av om resurserna har gett avsedd effekt också ofta saknas. Dessa perspektiv saknas dessvärre i den politiska debatten. Ett resursslöseri av såväl mänskliga som penningmässiga resurser. De lyser också med sin frånvaro i Reepalus numera 850 plus 311 utredningssidor.

 

Kunskapsskolan har skolor med blandad socioekonomisk bakgrund och stor vana av att ge elever med vitt skilda behov en personligt utformad undervisning. Teach for Swedens uttalade ambition är att utbilda lärare som ska arbeta i skolor där utmaningarna är som störst

Läser ett pressmeddelande från Kunskapsskolan. Det har ett utmärkt innehåll. Kunskapsskolan inleder ett samarbete med Teach for Sweden. Analyser visar att lärarbristen riskerar att uppgå till ca 60.000 till 2020. Fler platser på lärarutbildningen löser inte detta kortsiktiga problem eftersom det i genomsnitt tar ca 9 år att bli färdig lärare, dessutom hoppar ca  40% av de som börjar utbildningen av under utbildningstiden. Det behövs många olika lösningar som gör att det går snabbare att få in vuxna i skolan som kan bidra till att lindra lärarbristen. Teach for Sweden är ett sådant koncept. Det innebär att vuxna personer, med god ämneskunskap, kan byta yrkesinriktning genom att få en anställning på 100% i en skola och samtidigt läsa in den sk KPU-kursen på lärarutbildningarna. Det innebär att de kan bidra direkt i skolans arbete samtidigt som de kompletteringsläser pedagogik mm. Det är en bra modell som skulle behöva skalas upp betydligt för att möta de problem som den kommande lärarbristen kan skapa.

Jag citerar från pressmeddelandet:

”Genom att delta i Teach for Swedens program vill Kunskapsskolan bidra till att fler skickliga lärare och ledare ska kunna göra skillnad i skolor där behoven är särskilt stora. Till hösten kommer Kunskapsskolan att välkomna två Teach for Sweden-ledare som deltar i Teach for Swedens ledarskapsprogram och vidareutbildar sig till lärare. TFS-ledarna anställs på 100 procent och får använda 20 procent av arbetstiden till sin utbildning. De får också en av Kunskapsskolans lärare som handledare.

– Genom att medverka till nya lärares utbildning och utveckling vill vi bidra till att öka kvaliteten i skolsystemet och ge fler elever chansen att nå längre än de tror är möjligt. Vi på Kunskapsskolan har både erfarenhet och kunskap som vi vill bidra med och vi är mycket glada över de lärdomar som vi nu kommer att få i utbyte, säger Fredrik Lindgren, VD Kunskapsskolan Sverige.

Kunskapsskolan har skolor med blandad socioekonomisk bakgrund och stor vana av att ge elever med vitt skilda behov en personligt utformad undervisning. Teach for Swedens uttalade ambition är att utbilda lärare som ska arbeta i skolor där utmaningarna är som störst.”

Teach for Sweden är ett utmärkt koncept, och jag har svårt att förstå varför det inte byggs ut så att fler får möjlighet att byta karriär mitt i livet och därmed bidra i skolarbetet. Men det behövs dessutom fler snabbspårsinitiativ som bygger på att personer med annan utbildning, och goda ämneskunskaper, snabbt kan komma in i skolans arbete och bidra i klassrummet utan att först tvingas sätta sig på skolbänken, och därmed kraftigt sänka sin inkomst, för att komplettera sin utbildning.

Runt om i världen utvecklas dessutom fjärrundervisning och distansundervisning men i Sverige är det väldigt dåligt utvecklat. Varför inte göra det möjligt för välutbildade lärare att via distans bidra till undervisningen i skolor som saknar behöriga eller legitimerade lärare? Det måste ju vara bättre att få en lärare på distans som kan sitt ämne än en lärare nära som inte har de rätta ämneskunskaperna.

/

Man kan undra hur många som lockas till att jobba i skolan med den politiska debatt som vi har. Snacka om att bidra till att skapa problem. Sa jag att lärarbristen befaras vara ca 60.000 till år 2020?

Läser en utmärkt artikel av Mattias Croneborg Altinget. Han skriver om de många motstridiga förslag som florerar från olika utredningar på skolområdet just nu.

”Skolkommissionens ordförande Jan-Eric Gustafsson har föreslagit ett resursfördelningssystem utifrån ett socioekonomiskt index. I samma veva ska vinstbegränsningar införas. Men som inte det vore tillräckligt kommer det enligt en tredje utredning, Skolkostnadsutredningen, att införas ett krav på jämförbar ekonomisk redovisning på skolenhetsnivå, både för kommunala och enskilda huvudmän. Minsterduon Shekarabi-Fridolin har slängt upp tre lagstiftningsbollar samtidigt. Bollarna påverkar varandra direkt eller indirekt. För en friskola kan extra pengar för att bedriva skola i ett utsatt område locka. Men samtidigt, om det blir för mycket pengar, så blir det böter. Här kan skolpolitiker antagligen diskutera i evigheter om de tre bollarna sammantaget lockar eller skrämmer friskolor från att driva skolor i utsatta områden.

Det finns andra områden där utredningarnas förslag i bästa fall förvirrar, i värsta fall är motstridiga

Ett sådant är Skolkostnadsutredningens förslag om antagning till friskolor. Där heter att ”Skolinspektionen ska i beslutet om godkännande ange vilka urvalsgrunder en fristående grundskola, grundsärskola eller förskoleklass får tillämpa när det inte finns plats för alla sökande. För att en skola ska kunna ändra urvalsgrunderna ska det krävas ett nytt beslut från Skolinspektionen.”

Men om Skolkommissionens förslag på lottning införs, vad är det då Skolinspektionen ska besluta om?”

Fan ska vara teaterdirektör är ett bevingat uttryck, men frågan är om det inte är än värre att vara skolhuvudman i dagens Sverige. För det som Altinget tar upp är ju några viktiga förutsättningar för skolhuvudmännen som nu hänger i luften. Det finns ytterligare förslag inom Skolkommissionen, Skolkostnadsutredningen och därtill kan bl a läggas

• att friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen,
• ägarprövningsutredningens förslag om krav på huvudmän

Så det finns i princip inget grundläggande område som inte är föremål för utredningars förslag. Detta i ett läge där det verkligen skulle behövas kraftsamling för att se till att det blir fler skolor och skolplatser och att all fokus läggs på att öka kvaliteten i undervisningen, att se till att fler vill bli lärare och att se till att fler vill bli skolledare.

Det har sagts länge att den svenska skolan skulle behöva arbetsro. Den politiska debatt som vi har just nu skapar snarare stor oreda och bidrar definitivt inte till arbetsro.

Det är inte så konstigt att det bara är 11 procent av allmänheten som menar att utvecklingen i den svenska skolan är på väg åt rätt håll. TCO-ordföranden verkar också instämma i att fokus i välfärdsdebatten är helt fel.

Man kan undra hur många som lockas till att jobba i skolan med den politiska debatt som vi har. Snacka om att bidra till att skapa problem. Sa jag att lärarbristen befaras vara ca 60.000 till år 2020?