År: 2018

Inte undra på att Internationella Engelska skolan har över 161.000 i kö. De visar hur man skapar studiero, utan handledning från en myndighet. Det vet ju även gymnasieministern.

I onsdags hade utbildningsutskottet sammanträde. Mötet började kl 11 och vid detsamma togs ett utskottsinitiativ från alliansen om lugn och ro i skolan. Pressinformationen från riksdagen beskriver det på följande sätt:

Trygghet och studiero i skolan

Skolverket har fått i uppdrag av regeringen att kartlägga hur ordningsregler och disciplinära åtgärder används inom skolan. Utbildningsutskottet ser positivt på uppdraget och tycker att regeringen utöver det ska se till att det görs insatser för att underlätta för lärare, rektorer och skolhuvudmän att använda sig av gällande regler. Dessutom tycker utskottet att regeringen borde se över och skärpa skollagen så att rektorns möjlighet och ansvar att flytta elever stärks samt att möjligheten för att permanent omplacera elever ökar.

Det borde enligt utskottet också undersökas hur reglerna för omplacering ska utformas för att bättre fungera för friskolor och kommunala skolor på landsbygden. I det sammanhanget borde det också undersökas om det ska bli möjligt även för friskolor att permanent omplacera elever vid en annan skola, något som i dag inte är möjligt för friskolor. Utskottet föreslår att riksdagen riktar ett tillkännagivande, en uppmaning, till regeringen om dessa frågor.

Det finns ingen anledning att invända mot detta. Det som är intressant är att det samma dag, mitt under utbildningsutskottets sammanträde, kommer ett utspel från socialdemokraterna ”Vi bygger vidare på det största trygghetspaketet i modern tid med åtgärder för ordning och reda i skolan. Det handlar om att ge eleverna den studiero som krävs för att förbättra skolresultaten, säger finansminister Magdalena Andersson.”

Socialdemokraterna vill ta fram en nationell plan för studiero och trygghet. De nationella skolmyndigheterna får i ansvar att ta fram stödjande material till skolans huvudmän, att skärpa granskningen av skolans arbete med trygghet och studiero samt att sluta en överenskommelse med skolans huvudmän om att ta fram och sprida goda exempel på trygga skolmiljöer. Liksom utskottsinitiativet vill de se över möjligheten till avstängning eller omplacering av en elev som hotat eller utsatt annan elev eller personal för våld eller hot och tydliggöras.

Det är uppenbart att det är valår. Timingen på utspelet är intressant. Dels att det sker under utbildningsutskottets möte där de förmodligen vet att samma fråga är uppe, men också timingen att det kommer efter det att regeringen har lagt sina skolpropositioner. Om gymnasie- och finansministrarna vill åstadkomma detta – vilket ju på det stora hela är bra – så kan de ju faktiskt göra det omedelbart eftersom de sitter i regeringen.

Den svenska skolan är inte förtjänt av att utsättas för överbudspolitik i detaljer. Det finns anledning att uppmana till eftertanke. Det är inte trovärdigt att ena dagen tala om tillit till professionen och att den måste få större handlingsutrymme, nästa dag komma med utspel om mobilförbud eller andra detaljsynpunkter på hur verksamheten i skolan ska bedrivas och sedan dag tre vara bekymrad över att det inte är tillräckligt attraktivt att jobba i en skola. Jag vill inte peka ut något parti som mer skyldig än någon annan i denna del. Dessvärre faller många nationella politiker för frestelsen att ta steget in i klassrummet och tala om för professionen hur den ska jobba. Så länge som det inte blir ändrade attityder på detta område så får vi nog dessvärre acceptera att skolprofessionens attraktivitet påverkas. Och vi är nog många som kan ha förståelse för att det inte är speciellt roligt att i princip varje dag få höra från politiker hur skolans medarbetare borde utföra sitt uppdrag. Och nu ska Skolverket tala om för alla hur de ska fixa lugn och ro i klassrummen.  Inte undra på att Internationella Engelska skolan har över 161.000 i kö. De visar hur man skapar studiero, utan handledning från en myndighet.  Det vet ju även gymnasieministern.

De elever som går i skolor i välbärgade Brommas kommunala skolor får således läxhjälp men de elever som går i Internationella Engelska skolan i Skärholmen eller Kista, och där föräldrarna har en lägre genomsnittlig utbildningsnivå, får alltså ingen läxhjälp

Just nu klingar det för fullt i min inkorg. Det är pressmeddelanden från utbildningsdepartementet där utbildningsminister Gustaf Fridolin meddelar att nu fördelas pengar till läxhjälp till skolor runt om i landet. Han skriver i pressmeddelandet:

Föräldrarnas betalningsförmåga ska inte påverka elevernas möjligheter att få hjälp med läxor eller annat skolarbete. Därför satsar regeringen i år totalt 363 miljoner kronor på läxhjälp. För första halvåret tilldelas kommunala skolor i Stockholms län drygt 28,5 miljoner kronor i läxhjälpspengar.

– Läxhjälp ska inte vara en plånboksfråga. Elever som behöver extra tid vid sidan av schemat ska ha möjlighet till det. Vi investerar i en jämlik skola. De här statliga pengarna ger eleverna fler chanser att klara kraven, säger utbildningsminister Gustav Fridolin.

Det låter ju jättebra men hur ser det ut i verkligheten? Stockholm stad får 12.829.760 kr i läxhjälp. Internationella Engelska Skolan fick avslag på sin ansökan om läxhjälp, liksom många friskolor runt om i landet. Den hade för goda skolresultat som helhet.  Det är nämligen så att läxhjälpen baseras på skolresultaten i stort hos huvudmannen, inte på vilket behov som finns på den enskilda skolan. Med det systemet så kan man snabbt konstatera att det som ministern säger i pressmeddelandet – att regeringen investerar i en jämlik skola – inte gäller i verkligheten.

Detta kan illustreras med följande fakta, hämtat från Skolverkets statistik. De elever som går i skolor i välbärgade Brommas kommunala skolor får således läxhjälp men de elever som går i Internationella Engelska skolan i Skärholmen eller Kista, och där föräldrarna har en lägre genomsnittlig utbildningsnivå, får alltså ingen läxhjälp. Kan det bli tydligare att ord och handling inte hänger ihop? Vi investerar i en jämlik skola säger ministern, Läxhjälp ska inte vara en plånboksfråga. Föräldrarna som har sina barn i Smedslättsskolan, Åppelviksskolan, mfl tackar och tar emot, men de som valt Internationella Engelska skolan får inte ta del av dessa läxhjälpspengar. Så bygger man inte likvärdighet. Det är att göra skillnad på elever bara för att de går på en viss skola, inte utifrån behov. Så mycket för ambitionen en jämlik skola. Byängsskolan i Täby är ett annat exempel, där föräldrarnas genomsnittliga utbildningsnivå ligger på 2,3. Inte heller dessa elever får ta del av läxhjälpen.

Skola	Typ av huvudman	Föräldrarnas genomsnittliga utb.nivå	Andel (%) nyinvandrade
Adolf Fredriks musikklasser	Kommunal	2,82	5
Äppelviksskolan	Kommunal	2,75	7
Vasa Real	Kommunal	2,65	4
Södra Ängby skola	Kommunal	2,41	8
Internationella Engelska Skolan Kista	Enskild	2,36	10
Internationella Engelska Skolan Skärholmen	Enskild	2,22	3

15% av grundskoleeleverna går i friskolor, dvs 85% av alla elever går i kommunala skolor. Rapporten visar att skillnaden mellan skolors socioek sammansättning har ökat, men det har avstannat de allra senaste åren. Andra orsaker än skolsegregationen förklarar 43 procent av de ökade resultatskillnaderna mellan skolorna. Låt oss ta reda på vad detta kan bero på i stället för att ropa på att det fria skolvalet ska avskaffas och elever tvångsplaceras i skolor så att det blir ”rätt blandning”.

Idag kom Skolverket med en rapport ”Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolsegregation och skillnader mellan skolor” (Pdf). Det är en intressant läsning där det tittat på utvecklingen inom vissa områden 1998-2015. Lärarnas riksförbund har tagit rapporten som intäkt för att kräva att det fria skolvalet ska förändras. Vad står det då i Skolverkets rapport?

• Betydelsen av familjebakgrund för betygsresultaten 1998-2015
  • Familjens inkomst framstår som den centrala förklaringen till den ökade betydelse av socioekonomiska bakgrund för betygsresultaten.
  • Föräldrarnas utbildningsnivås betydelse har inte ökat över tid.
  • För utlandsfödda elever har även föräldrarnas utbildningsnivå och grad av bidragstagande bidragit till den ökade socioekonomiska bakgrundens betydelse för resultaten.
• Skillnader i skolors elevsammansättning(sk skolsegregation) 1998-2015
  • Skillnaden mellan skolors socioek sammansättning har ökat. Ökningen skedde framförallt fram till andra halvan av 00-talet. Det har avstannat de allra senaste åren
  • Sett över hela tidsperioden har eleverna blivit alltmer uppdelade mellan skolor utifrån om eleverna har någon form av utländsk bakgrund, men trenden har avstannat de senaste åren. Skolsegregationen utifrån utlandsfödda elever har däremot inte ökat under tidsperioden.
• Skillnader i skolors resultat (mellanskolvariationen och skolnivåeffekt) 2000-2016
  • Resultatskillnaderna mellan skolor har nästan fördubblats under perioden. Ökningstakten är högre från och med slutet av 00-talet.
  • Större skillnader i skolors elevsammansättning(skolsegregationen) kan förklara det mesta av den ökade mellanskolvariationen 2000-2010, men bara drygt hälften 2010-2015.
  • Skolans socioekonomiska sammansättning har fått en större betydelse för elevers skolresultat. Det gäller särskilt för elever med låg socioekonomisk bakgrund.

Skolverket konstaterar att analysen av mellanskolvariationen visar att ”fristående skolor knappast kan vara den enda orsaken till den ökande mellanskolvariationen.”  Skolverket konstaterar också att under tidsperioden 2010-2015 så minskar andelen av ökade resultatskillnaderna mellan skolorna som kan förklaras av ökad skolsegregation minskar kraftigt, hela 43% av ökningen har andra orsaker. De har ett resonemang kring vad detta kan bero på. ”Vi kan inte vara helt säkra på att de ökade skolnivåeffekterna verkligen betyder att skolans socioekonomiska sammansättning fått en ökad betydelse för den enskilda elevens resultat. Det finns några alternativa förklaringar som skulle kunna innebära att skolans betydelse för elevernas skolresultat inte nödvändigtvis ökat.” De menar att;

• det beror ej på förändrad betygssättning
• det beror ej på en ökad invandring
• det kan bero på skillnader i elevers studiemotivation, stöd från föräldrar mfl ”dolda faktorer”. Men om det är dolda faktorer så är ju inte skolan orsaken.
• det kan bero på att det spelar roll vilken skola som eleven går i och att det finns en risk att skolans sammansättning har fått en större betydelse för en elevs resultat.

Den sista punkten undersöker Skolverket och forskare just nu mot bakgrund av att en ökad skolsegregation skulle kunna försvåra skolsystemets förmåga att kompensera för elevers olika förutsättningar.  Det är väl utmärkt att det sker forskning för att hitta förklaringar. Vi vet ju också, från forskning, att ledarskapet i skolan spelar roll, hur skolan jobbar med det systematiska kvalitetsarbetet och därmed kan fokusera på det kompensatoriska uppdraget. Det är intressant att lärarfacken aldrig kan se att de har någon del i problemen i skolan utan det är alltid fel på systemet eller mer pengar som är deras lösning.

Friskolornas riksförbund driver frågan om Aktivt skolval. Skolkommissionen ställde sig också bakom detta men den frågan har inte regeringen tagit upp. Jag tror att det är jätteviktigt att alla får kunskap om att man kan välja skola. Det leder till att föräldrar och elever vill ha mer information om vad skolan gör och det kan i sin tur minska boendesegregationens genomslag i skolan.

Intressant också att Skolverket konstaterar att familjeinkomsten har fått ökad betydelse. Det visar hur viktigt det är att så många som möjligt har jobb. Här har Sverige en enorm utmaning med alla nyanlända. Vi har inte råd att ha ett system som innebär att det tar 5-7 år för de som kommer hit att komma ut på arbetsmarknaden. Det riskerar att även påverka deras barns skolresultat, om man får tro denna studie. Det finns all anledning att titta vidare på den delen av Skolverkets studie.

På tal om LRs reaktion så påpekas det också i rapporten att lärarnas förväntningar på eleverna påverkar elevernas resultat och det kan också utgöra en förklaring till skolnivåeffekten.

Rapporten visar att det finns bra och dåliga skolor i Sverige, oavsett huvudman. Vi kanske ska mynta begreppet ”pedagogisk segregation”.  15% av grundskoleeleverna går i friskolor, dvs 85% av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Rapporten visar att skillnaden mellan skolors socioek sammansättning har ökat, men det har avstannat de allra senaste åren, det är andra orsaker än skolsegregationen förklarar 43 procent av de ökade resultatskillnaderna mellan skolorna.  Låt oss då ta reda på vad detta kan bero på i stället för att ropa på att det fria skoolvalet ska avskaffas och elever tvångsplaceras i skolor så att det blir ”rätt blandning”.

 

 

 

Lagrådet: Både när det gäller konsekvensanalysen och utformningen av detaljerna kring vinstbegränsningen får, sammanfattningsvis, det nu framlagda förslaget anses ofullständigt som beslutsunderlag.

Läser lagrådets yttrande över regeringens lagrådsremiss om sk vinstbegränsning ; ”Enligt Riksrevisionen utgör utredningens betänkande inte ett fullgott beslutsunderlag för att införa en vinstbegränsning för företag som bedriver välfärdsverksamhet. Riksrevisionen pekar också på att förslagen utgör ett stort avsteg från grundläggande principer som gäller för svensk bolagsrätt och att det framstår som särskilt angeläget att konsekvensanalysen är grundlig. Uppsala universitet anser att förslaget i praktiken utgör ett vinstförbud för enskilda bolag och att det är en ineffektiv åtgärd vars konsekvenser är otillräckligt utredda.”

Som kommentar till vad de skrivit om kritiken från remissinstanserna konstaterar lagrådet; ”Trots den omfattande kritiken mot underlag och analys läggs utredningens förslag nu fram utan ytterligare utredningsinsatser, utom vissa uppdateringar.”  Lagrådets slutsats kan inte missuppfattas ”Både när det gäller konsekvensanalysen och utformningen av detaljerna kring vinstbegränsningen får, sammanfattningsvis, det nu framlagda förslaget anses ofullständigt som beslutsunderlag.”

Men idag kom regeringen med sin proposition. De struntar i såväl lagrådets som remissinstansernas förödande kritik. För Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi väger EU-rätten, grundlagarna och landets tyngsta jurister värnande om rättsstatens principer lätt. Det är makten som är det viktiga. Och i det sammanhanget så kan man också strunta i effekterna för familjer och medarbetare. Även här är lagrådet tydlig i sin kritik av det brisande underlaget till lagstiftning; ”Det kan inte uteslutas att ett stort antal vårdtagare och brukare jämte deras anhöriga samt ett stort antal elever och föräldrar på olika sätt kommer att drabbas negativt av t.ex. nedläggningar, överlåtelser och organisationsförändringar. Om dessa och andra människor i sådant fall får ett ökat förtroende för välfärdssystemet är inte självklart och riskerar att förvandlas till motsatsen. Enligt Lagrådets mening är det oklart om lagen kan antas tillgodose de syften som har angetts.” ”Det är förenat med risker att införa en reglering såsom den föreslagna utan en mer djupgående analys av de konstitutionella frågorna. Enligt Lagrådets mening bör en sådan analys göras i fortsatt beredningsarbete.”

Jag vill hävda att den proposition som kom idag från regeringen är unik i sitt slag. Regeringen har totalt struntat i lagrådet. Hur ska man kunna lita på en regering som agerar på det sätt som denna?

För 6 år sedan svarade Stefan Löfven följande när  SvTs Aktuellt, i oktober 2012, frågade ”Hur stor vinst är okej?”  – ”Det är just därför vi inte sätter någon gräns. Det är omöjligt att uttala sig om det. Det är en ganska meningslös lek med ord egentligen.” Idag kan vi konstatera att det inte längre är en meningslös lek med ord – det är ett seriöst förslag som innebär att en hel bransch riskerar att slås ut. Nu vet i vart fall landets friskolehuvudmän hur mycket ett uttalande från landets statsminister är värt.

Och hela detta agerande oseriösa agerande från regeringens sida kommenteras från journalisernas sida med att ”det finns ju ändå inte någon majoritet i riksdagen.” Det är skrämmande att en regering kan komma undan en seriös granskning av sin politik med detta. Regeringen ägnar sig inte åt en meningslös lek med ord – utan åt en lek med skattebetalarnas pengar och med framtiden för hundratusentals elever, deras familjer och ca 61.000 medarbetare i friskolor. Hur kan detta bara få pågå?

De borde skämmas.

 

Men varför gör LR frågan om hur mycket tid som läggs på undervisningen till en politisk fråga när det är en skolledningsfråga.

Noterar att LR och Liberalerna vill höja kraven för att läsa på lärarutbildningen. Detta är mycket välkommet.

I november skrev jag denna debattartikel i SvD. ”Öka kraven för att antas till lärarutbildning” 

När de minskade elevkullarna innebar minskat antal elever även för friskolorna har de fristående huvudmännen snabbt minskat antalet skolenheter. Det är till och med så att trots att antalet elever i kommunala skolor minskade med 15 000 mellan 2012/13 och 2013/14 men de kommunala skolorna har inte minskat i takt med att antalet elever minskat

Gymnasieminister Anna Ekström (s) meddelade idag att regeringen tillsätter en utredning för att se över styrningen av gymnasiet. Av pressmeddelandet framgår bl a följande:

”Sedan friskolereformen har antalet gymnasieskolor ökat. Men fler skolor betyder färre elever på varje skola, vilket leder till att resurserna inte används effektivt. Konkurrensen har lett till ett överutbud av populära program på vissa håll i landet, samtidigt som viktiga yrkesutbildningar är halvfulla eller saknas helt i andra delar.”

Det är ett intressant konstaterande mot bakgrund av hur verkligheten ser ut.  Vi har tittat på resursutnyttjandet i gymnasieskolan maa av gymnasieministerns debattartikel idag där hon bl a hänvisar till ”den fria etableringsrätten”. Det är anmärkningsvärt att gymnasieministern , tillika fd generaldirektör för Skolverket, inte känner till att det inte finns någon fri etableringsrätt för friskolor. Det krävs tillstånd och granskningen är tuff av Skolinspektionen.

Nåväl – vi har använt Skolverkets statistik över skolor och elever i gymnasieskolan. Fristående gymnasieskolor har haft ett relativt konstant elevantal per skolenhet över tid – något ökat antal elever per skolenhet. Dvs antalet skolenheter har ökat och minskat i takt med antalet elever i friskolor.

Antalet elever per skolenhet i de kommunala skolorna verkar däremot ha minskat över tid, framför allt för ca 10 år sedan. Från 2004/05 till 2011/12 minskade antalet elever per skolenhet med 9% – från 614 till 560. Dvs de kommunala skolorna har inte minskat i takt med att antalet elever minskat.

När de minskade elevkullarna innebar minskat antal elever även friskolorna så har de fristående huvudmännen också snabbt minskat antalet skolenheter.

Det är till och med så att trots att antalet elever i kommunala skolor minskade med 15 000 mellan 2012/13 och 2013/14 så blev de kommunala skolenheterna 118 fler, vilket i och för sig kan bero på en eftersläpning av förändringen av skolor från skolenheter.

Det finns en naturlig ökning av antalet skolenheter mellan 2012/13 och 2011/12 då många stora kommunala gymnasieskolor administrativt delades upp i flera skolenheter, troligen maa av att varje rektor skulle ha en ”egen” skola i stället för att det fanns flera rektorer på en skola. Det förklarar hoppet i statistiken över kommunala gymnasieskolor mellan just de åren.

Varför anpassar kommunerna inte utbudet efter elevunderlaget på samma sätt?

Statistiken visar att det finns en tydlig skillnad mellan hur kommunala och privata huvudmän anpassar sin verksamhet efter elevantalet. Med vad beror skillnaden på? Det kan sannolikt finnas flera förklaringar, men det finns ett par skillnader mellan privat och politiskt styrd verksamhet som är särskilt viktiga att uppmärksamma.

För det första är du som privat huvudman tvungen att ha en effektiv organisation för att överleva. Du har inte råd att sitta med kostnader som du inte kan täcka. Ett företag som inte kan betala sina räkningar överlever helt enkelt inte hur länga som helst. Det krävs därför att du har framförhållning och snabbt kan anpassa dina kostnader efter dina intäkter. Att snabbt anpassa fasta kostnader efter intäkter gör att resurserna kan användas effektivt.

För det andra är det förenat med stor politisk risk att stänga en kommunal skola. Den lokala skolans överlevnad är en vanlig stridsfråga i den lokala politiken och de finns få frågor som engagerar väljarna som det. Vill du som politiker lägga ner en skola får du vara beredd på hård strid och det krävs mycket av skicklig argumentation för att du ska få dina lokala väljare med dig. Kanske är det då lättare att låta bli?

Så nog kan det bli ett intressant uppdrag för Lars Stjernkvist (s fd partisekreterare och nu kommunstyrelsens ordförande i Norrköping) att titta på detta med opartiska ögon. Det är dessutom viktigt att komma ihåg andra viktiga aspekter som ledarskap, kvalitet, genomströmning mm. Även i denna del så är jag övertygad om att friskolor tål en närmare granskning, och att det är bra att även kommunala skolor granskas närmare i denna del.

Och en annan sak – friskolor är populära hos ungdomarna. Årets ansökningar visar att andelen elever som söker fristående gymnasier ökar. Vi vet också att många är intresserade av industrigymnasierna, som ju erbjuder en bra utbildning och en nära samverkan mellan skola och näringsliv.

Hur ser lärarfacken på sin roll i denna viktiga fråga?

Jag tycker att det är tråkigt att gymnasieministerns fokus när det gäller betygsinflationen är att skuldbelägga friskolorna. Det är inget som blir bättre med att ha en sådan inställning. Många av våra medlemmar jobbar för att komma åt risken för betygsinflation. Det berättade bl a AcadeMedias kvalitetschef Ingela Gullberg om på det möte som gymnasieministern bjudit in till i onsdags.

På mötet, där Friskolornas riksförbund och SKL representerade skolhuvudmännen, framkom det också tydligt att såväl Skolinspektionen som Skolverket ser på frågan utifrån många olika perspektiv. Det är komplext. Det handlar om att många lärare känner sig otrygga vid betygssättning, om hur väl lärarutbildningen förbereder lärarstudenterna på arbetet med betygssättning, hur mycket fokus som läggs på betyg i förhållande till annan bedömning, hur man tolkar kriterierna mm. Kulturerna skiljer sig åt på skolorna runt om i landet. Det var också tydligt i samtalet att det är ett nationellt problem, oberoende av huvudman.

Tolkningen av betygskriterierna har ju också uppmärksammats av Studio Ett i P1 under veckan, men då på grundskolenivå.

Jag vill här dela med mig info om hur en av våra medlemmar jobbar i syfte att få likvärdig bedömning.

”Vid de muntliga proven i svenska och engelska så är det alltid fler lärare med samtidigt för att de ska kunna sambedöma proven. De muntliga proven spelas in för att lärarna i efterhand ska kunna lyssna och se provet igen, samt för att möjliggöra ytterligare sambedömning med andra ämneskollegor.
Lärare och elever tycker att det här är en bra och ”rättssäker” bedömning, men den är mycket tidskrävande för lärarna. De delprov som består av uppsatsskrivning i engelska och svenska genomförs digitalt i ett program där eleverna avidentifieras. Sedan delas proven upp mellan lärarna på följande vis:
I svenskan delar lärarna upp proven efter uppgifter, så att t ex 3-4 lärare koncentrerar sig på att bedöma uppgift 1, 2 och 3 på delprovet i svenska. Dessa lärare läser in sig på bedömningsanvisningarna och delar upp proven mellan sig. Efter bedömning träffas lärarna för att sambedöma prov, dels efter en stickprovsvariant (ett typiskt E, C, A) och dels i alla de fall där man är osäker på en bedömning.
I engelskan är det färre uppgifter så lärarna delar upp proven utifrån antal och sambedömer enligt samma princip som i svenskan.
I matematiken och vid läsförståelse och hörförståelse i språken så delas proven upp efter antal och sambedöms efter samma princip som beskrivits ovan.
Lärarna får frisatt tid till rättning och sambedömning.”

Jag återkommer med fler exempel. Men jag vill åter ställa frågan; Hur ser lärarfacken på sin roll i denna viktiga fråga? Sammantaget var det ett intressant möte hos ministern. Det var tydligt att betygsinflation är ett nationellt problem, oavsett huvudman. Det krävs många olika åtgärder, stöd från myndigheter, ökad samverkan mellan skolor oavsett huvudman, lyft fram goda exempel och lär av de bästa, för att bara nämna några. Men det krävs också större fokus på betygssättandet i lärarutbildningarna.

/

Både när det gäller konsekvensanalysen och utformningen av detaljerna kring vinstbegränsningen får, sammanfattningsvis, det nu framlagda förslaget anses ofullständigt som beslutsunderlag.

Kan en civilminister om är utbildad jurist strunta i vad landets ledande jurister anser om de lagförslag som han bett dem granska? Det är en intressant fråga. Sagde minister har investerat hårt retoriskt i debatten om välfärdsföretagen. Han har inte dragit sig för att framföra vilseledande uppgifter och han har en mycket hög profil. Nu har lagrådet granskat hans lagförslag. Det handlar dels om det sk Reepaluförslaget om att strypa rörelsemarginalerna i välfärdsföretag, och dels om förslaget om nytt tillståndssystem och därtill kopplad ägarprövning för bl a friskolor.

Lagrådets yttranden är mycket läsvärda. När det gäller lagförslagen som bygger på Reepalus utredning så konstaterar Lagrådet helt sonika att;”…de remitterade förslagen inte är ägnade att läggas till grund för lagstiftning”. Det är finare svenska för att detta förslag kan inte ligga till grund för en lagstiftning. De kommenterar förslagets förenlighet med grundlagen; ”Enligt lagrådets mening saknas en tillräckligt djupgående analys av förslagets förenlighet med näringsfriheten.” och fortsätter ”Det är förenat med risker att införa en reglering såsom den föreslagna utan en mer djupgående analys av de konstitutionella frågorna. Enligt Lagrådets mening bör en sådan analys göras i fortsatt beredningsarbete.” Kort sagt – detta förslag kan inte ligga till grund för lagstiftning för det saknas en konsekvensanalys. Något som ju också ett stort antal remissinstanser påpekat, men som regeringen struntat i sitt lagförslag.

När det gäller regeringens bedömning att huvuddelen av företagen kommer att vara intresserade av att bedrivs välfärdsverksamhet även efter det att den föreslagna regleringen införts konstaterar Lagrådet; ”Vad dessa bedömningar, som självfallet är mycket svåra att göra, grundas på är inte tydligt angivet. Enligt Lagrådets mening finns det anledning att ifrågasätta om ens hjälpligt säkra sådana slutsatser kan dras av det material som lagts fram.” De lyfter även frågan om det finns beredskap i kommunerna att ta hand om effekterna om det visar sig att många välfärdsföretag förvinner.  De konstaterar ”Både när det gäller konsekvensanalysen och utformningen av detaljerna kring vinstbegränsningen får, sammanfattningsvis, det nu framlagda förslaget anses ofullständigt som beslutsunderlag.”

När det gäller det andra förslaget, som baseras på den sk Ägarprövningsutredningen, där ett förslag var krav på långsiktigt hållbar ekonomi som förutsättning för tillstånd, konstaterar Lagrådet följande;

”Enligt den föreslagna paragrafen uppställs ytterligare ett krav för tillstånd att bedriva verksamhet enligt 23 §, nämligen att den enskilde har ekonomiska förutsättningar att följa de föreskrifter som gäller för verksamheten. Enligt författningskommentaren innebär detta krav att verksamheten ska bedrivas på ett sätt som innebär att den bär sina kostnader och att det finns ekonomiskt utrymme för nödvändiga investeringar. Om verksamheten visar underskott är detta endast godtagbart om det finns fonderade eller andra medel, exempelvis en bankgaranti, tillgängliga för att hantera underskottet. Ägarprövningsutredningen hade föreslagit ett annorlunda utformat krav, nämligen att den som ansöker om tillstånd ska ha ekonomiska förutsättningar att bedriva verksamheten långsiktigt (SOU 2015:7 s. 223). Enligt Välfärdsutredningen, vars förslag ligger till grund för utformningen av förslaget i lagrådsremissen, finns det dock nackdelar med ett krav på långsiktighet, men enligt utredningen bör de ekonomiska förhållandena däremot kunna vara föremål för tillsyn i ett kortare perspektiv (SOU 2016:78 s. 440). Lagrådsremissens (och Välfärdsutredningens) beskrivning av vad kravet på ekonomiska förutsättningar innebär är kortfattad och oprecis.”

De fortsätter

”Det förefaller motsägelsefullt att ekonomin visserligen ska ses ur ett kortare tidsperspektiv, men att verksamheten ändå ska kunna ge ekonomiskt utrymme för nödvändiga investeringar. Den uttalade avsikten att verksamheten inte kan tillåtas att gå med underskott om inte t.ex. fonderade medel finns, får också ställas i relation till den andra remiss som Lagrådet har att hantera, remissen om tillstånd att ta emot offentlig finansiering. Även det förslaget bygger på Välfärdsutredningens nämnda betänkande, och innebär i princip att något överskott inte ska få uppstå i verksamheten, utöver en viss avkastningsränta på eventuellt förekommande operativt kapital. Inte i någon av de två lagrådsremisserna analyseras hur de två reglerna i resp. remiss, den om förbud mot underskott och den om långtgående begränsning av möjligt överskott, är relaterade till varandra. Att fondera medel för att täcka tillfälliga underskott synes vara tillåtet och rekommenderat enligt förslaget i föreliggande lagrådsremiss, men däremot knappast möjligt enligt de tillkommande begränsningarna i lagrådsremissen om tillstånd att ta emot offentlig finansiering.”

Kan det sägas tydligare? Jag tar det igen

”Det förefaller motsägelsefullt att ekonomin visserligen ska ses ur ett kortare tidsperspektiv, men att verksamheten ändå ska kunna ge ekonomiskt utrymme för nödvändiga investeringar. Den uttalade avsikten att verksamheten inte kan tillåtas att gå med underskott om inte t.ex. fonderade medel finns, får också ställas i relation till den andra remiss som Lagrådet har att hantera, remissen om tillstånd att ta emot offentlig finansiering. Även det förslaget bygger på Välfärdsutredningens nämnda betänkande, och innebär i princip att något överskott inte ska få uppstå i verksamheten, utöver en viss avkastningsränta på eventuellt förekommande operativt kapital. Inte i någon av de två lagrådsremisserna analyseras hur de två reglerna i resp. remiss, den om förbud mot underskott och den om långtgående begränsning av möjligt överskott, är relaterade till varandra. Att fondera medel för att täcka tillfälliga underskott synes vara tillåtet och rekommenderat enligt förslaget i föreliggande lagrådsremiss, men däremot knappast möjligt enligt de tillkommande begränsningarna i lagrådsremissen om tillstånd att ta emot offentlig finansiering.”

Regeringens hantering av villkoren för välfärdsföretagens förutsättningar och Reepalus utredningsförslag är under all kritik. Det är obegripligt att välutbildade personer i regeringen lånar sig till detta spel. Skattebetalarna betalar för spektaklet.

Nu har även landets ledande jurister i Lagrådet konstaterat, precis som mängder av myndigheter och andra remissinstanser gjort redan tidigare, att dessa förslag är så undermåliga att de inte kan ligga till grund för lagstiftning.  Statsminister Stefan Löfven har det yttersta ansvaret för att detta får fortgå. Imorgon ska han träffa president Trump, när han kommer tillbaka till landet är det hög tid att han sätter stopp för detta ovärdiga politiska spektakel.

/

 

 

Ytterst handlar detta om rättssäkerhet, om att alla elever ska vara försäkrade om att få rätt skolpengsnivå.

Jag har tidigare skrivit om den enkät som vi gjort till landets kommuner om hur de kommunicerar skolpengsbeslut till friskolorna. Resultatet var nedslående. Det visade sig att 6 av 10 kommuner inte följer lagen. Ett myndighetsbeslut, vilket beslut om skolpeng är, ska kommuniceras till respektive friskolehuvudman. Det kan inte kommuniceras via ett generellt beslut. Detta har domstol konstaterat och även Skolinspektionen.

SKL har som organisation varit tydliga i hur skolpengsbesluten ska kommuniceras, men tyvärr har deras medlemmar inte följt detta. Vi välkomnar därför att SKL åter, i ett cirkulär till sina medlemmar, understryker att det ska vara enskilda beslut. Tack för det!

Då vi vet Skolinspektionens inställning till kommuner som inte följer regelverket så har vi också gjort en formell anmälan till Skolinspektionen av de kommuner som svarat att de bara kommunicerar via generella beslut om skolpengen. Dessa kommuner följer således inte lagen. Ytterst handlar detta om rättsäkerhet, om att alla elever ska vara försäkrade om att få rätt skolpengsnivå. För att säkerställa detta måste skolpengsbeslut kunna överklagas, och då krävs det ett myndighetsbeslut som riktas till  friskolehuvudmannen. Det var för att säkerställa detta som lagstiftningen förtydligades på detta område under alliansregeringens tid.

 

När regeringsföreträdare påstår att friskolor ( de som drivs som AB) nedprioriterar och glömmer bort personalen, då verkar de inte ha koll på vad medarbetarna i dessa friskolor tycker om sin arbetsplats.

Skolinspektionens enkäter är en intressant källa till information. De används förvånandsvärt sällan. Svenskt Näringsliv har gett Gabriel Sahlgren i uppdrag att titta på resultaten i lärarenkäter 2015-2017. Det han har tittat på är resultaten på frågor som bl a rör det pedagogiska ledarskapet, utvecklingen av utbildningen, utrymmet för kollegialt samarbete och om hur betygssättning och bedömning av kunskaper fungerar i kommunala och fristående grundskolor. Resultatet är mycket intressant. Särskilt mot bakgrund av att det ofta framställs från statsråds håll att arbetsmiljöerna och förhållandena för lärare i friskolor, och framförallt i de som är AB, är så undermåliga. ” Vinstdriften” gör att personalen är nedprioriterad och bortglömd hävdar statsråden. Statsråden verkar dock inte ha frågat medarbetarna på friskolorna om hur de ser på saken. Men om de läser denna intressanta rapport så kan de sluta vara oroliga för friskolelärarnas uppfattning är betydligt mer positiv än deras kollegor i kommunerna. Och detta gäller på samtliga frågeområden som har analyserats i enkäten.

De tycker i högre grad än lärare i kommunala skolor att

– deras skola fungerar bra

– de betygsätter det pedagogiska ledarskapet högre

– utvecklingen av utbildningen fungerar bättre

– bedömning och betygsättning fungerar bättre

– möjligheterna till samverkan i utbildningen är högre

– de är mer positiva till möjligheterna att ge särskilt stöd till elever som behöver det

– de anpassar undervisningen och har möjlighet att göra det i större utsträckning

Forskaren Sahlberg har också jämfört resultaten beroende på vilken verksamhetsform som friskolorna drivs i. Detta för att undersöka om det finns grund för påståendet, som bla Shekarabi framför, att arbetsmiljön och villkoren för medarbetarna är sämre i verksamheter som bedrivs som AB. Resultaten visar att lärare som  jobbar i skolor som är AB ger högre omdömen när det gäller det pedagogiska ledarskapet än lärare som jobbar i ideela föreningar/ stiftelser – och högre än de som jobbar i kommunala skolor.

Sammantaget konstateras det i rapporten att lärare i fristående grundskolor i högre grad än lärare i kommunala skolor rapporterar att deras skolor fungerar bra. Det gäller även efter justering av elevsammansättning och andra viktiga faktorer. Det finns inget som tyder på att lärare som går i AB  anser att deras skolor fungerar sämre än de i de vinstdrivande skolor. Tvärtom – de ger sina skolor högre omdömen.

Så när företrädare för regeringen påstår att friskolor ( framförallt de som drivs som AB) nedprioriterar och glömmer bort personalen, något som regeringen ”vill ändra på” genom att införa Reepalus förslag, ja då verkar de inte ha koll på vad medarbetarna i dessa friskolor tycker om sin arbetsplats.

Resultatet av denna intressanta sammanställning av enkätsvaren visar ju dessutom att det finns en uppenbar risk för att lärarbristen blir än värre om regeringen får igenom sitt Reepaluförslag.

För varför skulle dessa personer vilja börja jobba på en kommunal skola om deras friskola tvingas stänga pga orimliga förutsättningar att bedriva verksamhet? Mer om detta i nästa blogginlägg.

/