År: 2020

Igår presenterade Tidningen Grundskolan en mycket intressant rapport om hur skolresultaten har utvecklats i de sk utsatta områdena. Områden som har stora sociala problem och som också har fått mycket extra resurser för att hantera dessa i bl a skolorna. Resultaten är beklämmande. Trots miljardstöd från stat och kommuner lämnar minst var tredje elev grundskolan i dessa områden utan behörighet till gymnasiet- inga bättre resultat i skolan. Utbildningsministerns kommentar till detta är talande – hon talar om att det ska satsas mer pengar. Forskaren Maria Jarl, som ju har analyserat skillnaden mellan framgångsrika och icke framgångsrika skolor, konstaterar att det inte handlar om bara pengar. Det handlar också om hur man jobbar och att man vet hur pengarna ska användas.

Hamid Zafar, fd rektorn på Sjumilaskolan, talar om vikten av att ha höga förväntningar på alla elever oavsett bakgrund. Han har myntat begreppet ”de låga förväntningarnas rasism” och konstaterade att i ett TT-meddelande ”Det var genom att satsa på det grundläggande – undervisningen – som man lyckades förbättra skolresultaten. ”

Utbildningsministern och många andra i skoldebatten hävdar alltid att friskolorna är en av orsakerna till de dåliga resultaten i svenska skolor. Men det är ett ohistoriskt perspektiv. Idag skriver jag i Expressen och påminner om hur det var för 30 år sedan. Expressen hade i september 1990 en artikelserie om problemen i den svenska skolan – vi känner igen dem alla. Betygsinflation, stökiga skolor och inte minst att skolan misslyckas med det kompensatoriska uppdraget. Det finns bara en skillnad – då fanns inte friskolorna.

Jag tycker det är helt ofattbart att denna utveckling med dåliga skolresultat har fått fortgå – år ut och år in. Varför har inte mer hänt? Maria Jarl m fl har i boken ”Att organisera för skolframgång” och i forskningen visat vad som behövs för att skolan ska kunna leva upp till det kompensatoriska uppdraget. Det finns skolor runt om i landet som är goda föredömen, oavsett var eleverna kommer ifrån. Jag bloggade om Fridaskolan nyligen, vi har en intressant intervju med Kringlaskolans rektor som verkar i ett Ronnaområde i Södertälje. Varför ska det vara så svårt att i debatten lyfta dessa goda exempel och se till att andra lär av de framgångsrika?. De om något borde väl vara en ministers uppgift, snarare än att misstänkliggöra friskolorna.

Hur många elever hade vi inte kunnat ge en bättre start i vuxenlivet om svensk skola lärt av de framgångsrika, och av den forskning som så tydligt visar på vikten av goda förväntningar på alla lärare och elever – oavsett deras bakgrund?

Förhoppningsvis kan debatten nu få ökat fokus om HUR jobba för att öka varje elevs kunskapsnivå.

Sitter på tåget på väg hem efter en givande dag i Göteborg. På förmiddagen besökte jag Fridaskolan, Hisingen. Det är en relativt ny skola, drygt 5 år, förskoleklass till åk 9 med ca 600 elever. Fridaskolan, som finns på flera orter i Västsverige, har som devis att de utbildar tågluffare. De har utarbetat en gemensam kunskapssyn och ett väl fungerande kollegialt samarbete. Det framkom tydligt när jag fick träffa några av medarbetarna. Rektorn har jobbat på skolan sedan den startade och totalt har hon haft Fridaskolan som arbetsgivare i ca 25 år. Skolan har kö och de har inte heller problem med att rekrytera lärare. Jag undrar hur många grundskolor som kan berätta att de har spontanansökningar från legitimerade lärare.

Bilden av att det är ett väl fungerande kollegialt arbete förstärktes när jag träffade några elever. De lovordade sina lärare, underströk att det var bra att det var tydligt att lärarna samarbetade över ämnesgränserna. Att relationen mellan lärare och elever är god var uppenbart när jag gick runt i skolan. Den kultur som byggts upp i skolan har inte kommit av sig självt, det har krävt mycket samarbete och samverkan mellan alla som jobbar i skolan. Men nu är den etablerad och det är tydligt för alla elever. Att barn från förskoleklass till åk 9 träffas i skolan påverkar också skolmiljön, de äldre eleverna känner att de måste vara goda föredömen.

Anna Ekström borde besöka Fridaskolan så får hon på plats se resultatet av det arbete som hyllats av Skolinspektionen i deras kvalitetsgranskning. Fridaskolan har mycket att lära andra skolor om vilken betydelse ett strukturerat arbetssätt och en god arbetsmiljö har för alla som finns på en skola.

På eftermiddagen besökte jag LM Engströms gymnasium. En kristen skola som verkat i snart 100 år. Den skolan besökte Anna Ekström efter det hon gav en utredning i tilläggsuppdrag att fram ett etableringsstopp för konfessionella skolor. Den utredningen överlämnades för några veckor sedan. Utredaren tydliggjorde att detta riskerar att bryta mot bl a europakonventionen för mänskliga rättigheter, näringsfriheten mm. Detta kommenterade utbildningsministern, tillika fd SACO-ordföranden, med att det kan man nog ” trixa sig förbi”. Också en intressant inställning från en jurist.

Skulle ”trixandet” lyckas och riksdagen besluta om ett etableringsstopp så innebär det att LM Engströms gymnasium, och alla andra friskolor, varav de allra flesta är kristna, inte kan växa. Detta innebär givetvis att många är oroliga inför framtiden. Det blir viktigt vad remissinstanserna säger. Förhoppningsvis har de större respekt för svensk grundlag och europakonventionen än vad landets utbildningsminister ger uttryck för. Även landets Ärkebiskop har engagerat sig i denna fråga, som ju i grunden handlar om religionsfrihet.

Jag hann också med en fika med Göteborgs skolansvariga kommunalråd Helene Odenjung. Det ska bli intressant att följa den förändring av skolpolitiken som nu genomförs. Nu ska det bli fokus på ledarskap och kunskapsutveckling i Göteborgs skolor. Det är inte en dag för tidigt. Alla elever har rätt till en bra skolgång, så har det inte alltid varit. Och de har infört aktivt skolval i Göteborg.

Jag får ofta frågan att det är väl skönt nu när vinstfrågan är avförd från dagordningen. Då kan friskolorna få jobba i lugn och ro. Inget kunde vara mer fel. Januariöverenskommelsen anger visserligen att vinstfrågan är avförd från dagordningen men sällan har jag sett någon minister lägga ner så mycket kraft och energi på att motarbeta friskolor som Anna Ekström. 4 av 5 elever går i kommunala grundskolor och många skolor har enorma problem med resultaten. Mycket av resultatet har sin grund i ett dåligt ledarskap i skolan, brist på ordning och reda och bristande uppföljning. Det behöver man bara läsa Skolinspektionens rapporter för att inse. Men ministern fortsätter idogt att opinionsbilda mot friskolorna.

Jag noterar nu också att Expressen väljer att fokusera på det som de kallar ”elitskolorna” och skriva om ”avslöjande reportage inifrån”. Det är lätt att inse varför en kvällstidning väljer att fokusera på skolor som de kallar ”priviligierade” för varför skulle man annars använda beteckningen ”elitskolor”? Men man kan fråga sig varför de skolor som levererar undermåligt, skolor där elever lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet aldrig är intressanta att granska. Det är  enkelt att se vilka det är, att titta på hur det sett ut år efter år. Allt finns på Skolverkets hemsida. Varför är det inte lika ”flashigt”  att granska de som lägger en dålig grund för elevernas framtid?

Är dessa elever inte ”fina nog” för att bry sig om? Är ett dåligt resultat ursäktat bara för att det är kommunala skolor med elever med svag bakgrund? Det spelar roll hur man jobbar i en skola, visst spelar det också roll vilken bakgrund som eleverna har. Men det är inte ödesbestämt att elever från låginkomsttagarhem ska lämna grundskolan utan behörighet till gymnasiet.

Om media verkligen vill bidra till att fokusera på grundskolan så borde de granska de skolor som presterar dåligt, granska kommunala skolor där 4 av 5 elever går och där vi återfinner en stor del av problemen i svensk skola. Det finns mycket forskning på detta område, hur framgångsrika skolor jobbar.

För att citera Skolverkets generaldirektör, mer resurser är inte alltid lösningen på problemen utan det handlar också om hur resurserna används. Så Expressen mfl – vänd blicken och börja granska där ni verkligen kan bidra till att göra skillnad – granska hur det fungerar i skolor som underpresterar.

Som sagt 4 av 5 grundskoleelever går i kommunala skolor. Kan vi vända utvecklingen där så kommer det att göra stor skillnad. Och då handlar det inte om att byta ut eleverna utan om att jobba på det sätt som vi vet ger en framgångsrik skola. Oavsett elevernas bakgrund. Ministern borde också fokusera mycket mer på varför det inte fungerar i många skolor i stället för att jaga friskolor. För det är inte friskolorna som är problemet i svensk skola, det är att alltför många skolor inte klarar sitt uppdrag.

/

En politiker måste ta ansvar för att det finns belägg för det som verksamheter anklagas för. MUF-ordföranden pekade nyligen ut två friskolekoncerner och hävdade att de inte ”har inte byggt upp sin undervisning i linje med evidensbaserade forskningsmetoder. Och gymnasieeleverna på Jensen går antingen förmiddagar eller eftermiddagar, det är inte heldagar som på i princip alla andra gymnasieskolor i Sverige”

Det sägs ofta att ungdomspolitiker måste få ta till lite extra -”det är deras roll”. Men det måste ju finnas gränser även för detta. Förbundet har tidigare reagerat på när statsråd har ”pekat finger” åt enskilda friskolehuvudmän för att de inte agerar rätt enligt statsrådets uppfattning. Rätt enligt lag – men inte enligt statsrådet.

Jensen reagerar nu på MUF-ordförandens påståenden och skriver i sitt pressmeddelande; 

Läser dagens mediasammanställning och konstaterar att socialdemokraternas offensiv mot friskolor och då framförallt de som är AB, fortsätter på bred front i landsortspressen. Jag måste säga att det är rätt anmärkningsvärt. Men de behöver uppenbarligen en konflikt för att mobilisera till bättre opinionssiffror och då blir det populära friskolor som blir måltavla.

Samtidigt kan jag konstatera att en av de friskolehuvudmän som (s) riktar sin kritik mot nu åter tydliggör att de villigt delar med sig till sina kollegor i branschen. AcadeMedias intranät är sedan flera år öppet för alla som vill ta deras av deras arbetssätt, kvalitetsarbete mm. Nu när pandemin slår hårt mot landet och när regeringen meddelat att man gör det möjligt för landets skolhuvudmän att genomföra distansundervisning för landets högstadieelever, visar AcadeMedia i handling att de vill bidra i arbetet för att stärka medarbetarna runt om i landets skolor.

Vad menar jag med detta? AcadeMedia har en egen intern akademi för kompetensutveckling, AcadeMedia Academy. När pandemin drog igång i början på 2020 så bestämde de sig för att ta fram en rad digitala utbildningar och insatser för att stötta sina pedagoger, ledare och andra medarbetare i pandemins spår. Nu har de tillgängliggjort stora delar av det materialet så att alla som vill kan ta del av det via nätet. Ett lysande exempel på hur stora skolhuvudmän kan bidra till att stötta och hjälpa alla andra i den tuffa situation som nu råder runt om på landets skolor.

På deras hemsida berättar Frida Gustafsson Wennö, produktionschef på AcadeMedia Academy att de, i samarbete med Aida Alvinius, docent och krisexpert vid Försvarshögskolan, tagit fram forskningsbaserade råd och verktyg för ledare. Ett stöd för att kunna navigera och komma starka ur krisen. AcadeMedia delar nu med sig av detta och de hoppas att många, inte bara skolledare och pedagoger, kommer ha stor nytta av utbildningens material och filmer.

Våren 2020 tog AcadeMedia Academy även fram ett antal filmer där lärare delade med sig av hur de ställde om till fjärr- och distansundervisning. Även dessa, samt tex teman som svåra samtal, tillgängliga lärmiljöer samt psykisk hälsa, finns det nu möjlighet att ta del av på deras hemsida. Ett förhoppningsvis välkommet erbjudande till alla de medarbetare i grundskolor som nu står inför att eventuellt behöva övergå till distansundervisning. Där finns tips som riktar sig både till pedagoger i grundskola och gymnasiet.

Jag förväntar mig inte att de ideologiskt förblindade ska erkänna att även friskolor som är AB kan bidra och fylla en viktig funktion i arbetet med att utveckla svensk skola och att de kan bidra till att eleverna runt om i landet får en så bra skolgång som möjligt under rådande pandemi.

Men ni andra kanske kan inse att det det finns ett genuint engagemang för svensk skola hos friskolehuvudmännen, oavsett om de har ett AB efter sitt namn eller ej. Och att det är genom att samarbeta och genom att dela med sig av erfarenheter som vi tillsammans kommer att rida ut denna prövning som pandemin innebär. Bombastiska påhopp som sprider felaktigheter om friskolor, från (s) politiker i landsortspressen, imponerar inte i detta läge.

/

 

Idag presenterade utredare Lars Arrhenius sitt förslag på förändringar av regelverket för konfessionella skolor, de skolor som ofta lite slarvigt kallas för religiösa. Från början handlade utredningen om en kartläggning och ev skärpta krav. Men i och med januariöverenskommelsen fick utredaren också i uppgift att ta fram förslag på ett etableringsstopp av nya konfessionella skolor.

Utredningen är en gedigen genomgång av internationellt och nationellt regelverk, hur dagens system fungerar och om och i så fall var det finns problem utifrån dagens regelverk.

Debatten om konfessionella skolor är het och engagerar väldigt. Tyvärr långt ifrån så många som faktiskt haft något att göra med dessa skolor. Argumenten bottnar inte så sällan i känslor och nidbilder snarare än fakta.

Därför är det välkommet med utredningens kartläggning. Vilka elever går där? Hur är studieresultaten? Hur upplever eleverna sin skola? Faktum är att idag har ingen, inklusive Skolverket och Skolinspektionen, ett svar på hur många skolor som i praktiken har konfessionella inslag. Detta eftersom det varit upp till skolan själv att anmäla sin inriktning. Vi välkomnar därför att det utredaren kommer med förslag på anmälningsplikt om skolors inriktning. Det är också tydligt att det behövs förtydliganden när det gäller vad som menas med konfessionella inslag, av vad som är undervisning, dvs den delen skolverksamheten som inte får innehålla några konfessionella inslag varken idag eller framöver och av vad som ör utbildning. Utredaren konstaterar att man vid en internationell jämförelse finner att; ”Det kan dock konstateras att det inte är någon av jämförelseländerna som har ett utbildningssystem som inte tillåter skolor med konfessionell inriktning.”

Men så var det detta med etableringsstopp. Eftersom utrednings del om etableringsstopp varit en politisk beställningsprodukt utan egentlig möjlighet för utredaren att föreslå något annat än just ett stopp, får man läsa vad utredaren beskriver i sin konsekvensanalys av sitt förslag. Invändningarna är flera och tunga utifrån rättighetsperspektiv. Att förslaget riskerar bryta mot den grundlagsskyddade näringsfriheten och mot EU-rätten är illa nog.  Men det kanske mest uppenbara problemet handlar om Europakonventionen och sunt förnuft. Nämligen att förbud mot bara framtida etableringar skapar en diskriminering. I dagens läge finns nämligen bara tre religioner representerade bland de konfessionella skolorna: kristendom, judendom och islam. Med detta förslag blir det i praktiken en statlig begräsning av vilken livsåskådning som får avspeglas i skolan. Utbildningsministern var tydlig med att de ska lägga fram förslag så länge de inte bryter mot konventioner, men jag har svårt att se att detta kommer få tummen upp av Europadomstolen. Utredarens problematisering av politikens beställning är intressant. Han skriver;

” fråga om diskriminering kan ett etableringsstopp för fristående skolor och fritidshem med konfessionell inriktning riskera att slå hårdare mot personer som bekänner sig till en religion som inte finns representerad som konfessionell inriktning vid en befintlig verksamhet. Huvudmän för befintliga verksamheter med konfessionell inriktning kommer därtill att behandlas annorlunda än andra huvudmän vid godkännandeprövning, t.ex. vad gäller utvidgning av verksamheter.

Ett etableringsstopp riskerar att utgöra en viss otillåten begränsning av näringsfriheten, eftersom en enskild som ansöker om att godkännas som huvudman för en skollagsreglerad verksamhet begränsas i sina möjligheter att utforma verksamheten när en konfessionell inriktning inte längre tillåts.

När det gäller respekt för religiös övertygelse kan etableringsstoppet riskera att strida mot Europakonventionens första tilläggsprotokoll artikel 2, enligt vilken vårdnadshavare har rätt att få sin religiösa övertygelse respekterad i samband med sina barns utbildning. Det går inte att med säkerhet fastslå om ett etableringsstopp är förenligt med konventionen med mindre än att frågan prövas av Europadom- stolen.

Ett etableringsstopp riskerar att strida mot den fria etableringsrätten enligt EU-rätten, bl.a. rättighetsstadgan, i ljuset av Europakonventionens första tilläggsprotokoll artikel 2. Det går inte att med säkerhet fastslå om ett etablerings-stopp är förenligt med EU-rätten med mindre än att frågan prövas av EU-domstolen. Etableringsstoppet framstår också som problematiskt i förhållande till artikel 29.2 barnkonventionen, som även den rör etablering av skolor.

Utredningen menar att etableringsstoppet inte får några omedelbara konsekvenser för befintliga fristående skolor och fritidshem med konfessionell inriktning, eftersom dessa kan fortsätta sin verksamhet enligt gällande godkännanden. På längre sikt får etableringsstoppet dock konsekvenser för dessa verksamheter eftersom nya godkännanden inte kan lämnas, t.ex. för utvidgning av verksamheten eller vid ägarförändringar, om de inte avvecklar den konfessionella inriktningen.”

Invändningar som borde leda till slutsatsen att förslaget till etableringsstopp bör läggas i papperskorgen. Det borde i vart fall Miljöpartiet och Centern inse.

Risken med etableringsstopp är dessutom att väl fungerande skolor i områden där andra skolor fungerar dåligt inte kan växa och barnen istället hamnar på kommunala skolor med långt värre problem. Dåliga skolresultat är en grogrund för extremism och många andra samhällsproblem, det finns det däremot forskning som visar. Och varje förslag som är så här trubbigt där man buntar ihop en hel grupp istället för angripa det som egentligen är problemet, extremism eller otillåtna inslag i lektioner, underminerar i förlängningen tolerans, individens frihet och rättssamhället.

Så januaripartierna, släpp nu idén om etableringsstopp. Enda rimliga vägen framåt, både av principiella skäl och av rent realistiska, är bättre inspektioner av enskilda fall.

Ett påstående som ofta framförs i skoldebatten är att det är orimligt att skolpengen är samma för en ”lätt elev” som för en elev som har en tuffare bakgrund. Påståendet är ytterligare ett exempel på hur friskoledebatten ofta baseras på att människor inte känner till hur systemet fungerar. Det finns skäl att förklara hur det faktiskt fungerar.

För bilden att skolpengen är densamma för elever med olika förhållanden stämmer inte. Med detta sagt så vill jag, innan jag går vidare, understryka att det finns problem i dagens system, problem som innebär att de elever som har särskilda behov inte får det stöd som de behöver i form av tilläggsbelopp. Men det får jag återkomma till i ett annat blogginlägg.

Skolverket hanterar ett statsbidrag som döpts till ”Likvärdighetsbidraget”. Det infördes för några år sedan och för 2021 uppgår det till 6 230 000 000 kronor. Det fördelas proportionerligt till landets skolhuvudmän, friskolor såväl som kommuner, och är baserat på ett av SCB beräknat index och respektive huvudmans elevantal.

Det index som SCB tagit fram utgår från socioekonomiska faktorer som:

• • vårdnadshavarnas utbildningsnivå
• • året när eleven invandrade till Sverige
• • vårdnadshavarens inkomst
• • elevens kön
• • ekonomiskt bistånd till vårdnadshavare
• • om eleven är folkbokförd på samma adress som båda vårdnadshavarna
• • antal syskon som är folkbokförda i hemmet
• • socioekonomisk status på bostadsområdet där eleven är folkbokförd

 

Modellen baseras på att elevens förutsättningar att få gymnasiebehörighet påverkas av dessa socioekonomiska faktorer. En skola som har en hög andel av elever med dessa bakgrundsfaktorer får därmed ett högre bidrag per elev än en skola som presumeras få en lägre andel obehöriga beräknad på dessa bakgrundsfaktorer. Skolhuvudmännen ska beskriva hur de avser att använda bidraget.

Bidragsramarna för 2021 baseras på huvudmannens genomsnittliga elevantal åren 2017, 2018 och 2019. Elevantalet har samlats in av SCB. Systemet innebär att varje skolenhet får ett eget index och utifrån detta delas bidraget ut.

Av Skolverkets redovisning framgår att de största bidragstagarna är följande skolhuvudmän, antal skolenheter inom parantes

Stockholm ca 328,9 Mkr (141)

Göteborg ca 258,3 Mkr (172)

Malmö ca 223,2 Mkr (77)

Uppsala ca 102,1 Mkr (58)

Örebro ca 82,5 Mkr (55)

Friskolor

Internationella engelska skolan ca 103,1 Mkr (36)

Pysslingen ca 40,8 Mkr (45)

Kunskapsskolan ca 36,8 Mkr (29)

Vittraskolorna ca 35,2 Mkr (23)

Fördelningen baserat på index är ju i sig en intressant information om skolhuvudmännens elevsammansättning och den finns även presenterad på skolenhetsnivå på Skolverkets webb.

Till detta ska sedan också läggas det faktum att många kommuner har socioekonomiska bakgrundsfaktorer som påverkar den kommunala skolpengen. Hur den beräkningen sker skiljer sig åt men föräldrars utbildningsnivå, barnets kön samt svensk eller utländsk bakgrund finns med i de flesta socioekonomiska bakgrundsfaktorerna. Läs mer om hur det fungerar här på SKRs hemsida.

Sedan är det en helt annan sak HUR dessa extra resurser används hos respektive skolhuvudman.

Skolforskningen visar att hur arbetet är organiserat och hur man jobbar med det systematiska kvalitetsarbetet spelar roll. Som Skolinspektionen konstaterar i sin granskning av skolhuvudmännens kvalitetsarbete ”Skolinspektionen ser samtidigt att det finns skolor med många elever från hem med svagare studiebakgrund som har ett starkt kvalitetsarbete, hög kvalitet i undervisningen och ett gott stöd till elever. Detta är en viktig aspekt.”

Skolverkets gd Peter Fredriksson har till och med i en intervju i anslutning till sin utnämning påpekat att mer resurser kan skälpa snarare än hjälpa. Det var visserligen innan han fick uppdraget att som Skolverkets gd fördela likvärdighetsbidraget, men samtidigt är det min gissning att han vidhåller det. För den som uttalar sig på detta sätt i anslutning till att Sveriges Pisa-resultat blev offentliga i december 2019 är förmodligen också medveten om att HUR resurserna används också är avgörande för att en skola kan leverera ett framgångsrikt resultat. ”Däremot vet vi vilka kvaliteter som behövs för att nå goda resultat. Det handlar om att ha koll på elevers lärande, säkra arbetsron med tydliga regler och rutiner, fokusera på skolans kunskapsuppdrag och ha höga förväntningar på både elever och lärare.”

Låt mig sammanfatta;

1. Den kommunala skolpengen skiljer sig beroende på elevens bakgrund. Skolor i utanförskapsområden får betydligt högre skolpeng. 

2. Likvärdighet måste innebära att elever med lika bakgrund ska få lika skolpeng oavsett om hen väljer en kommunal eller fristående skola.

3. Det statliga likvärdighetsbidraget innebär ytterligare extra bidrag till de skolor som har elever med en bakgrund som gör att det befaras att gymnasiebehörighet inte nås.

Jag hoppas att regeringen ser till att det sker följeforskning av dessa enorma statsbidrag. För visst är det intressant att få reda på om miljarderna får avsedd effekt. Och dessutom är det intressant att ta reda på vilka effekter som bidraget får för de elever som kommer från välutbildade familjer men som trots detta har problem. Får dessa elever det stöd som de behöver i detta system, som anser att de är predestinerade att klara sig utmärkt genom grundskolan? Bidrar bidraget till att fler elever med tuff bakgrund faktiskt klarar att få behörighet till gymnasiet?